Här har vi Jean Seeberg i filmen ”Till sista andetaget” med Belmondo säljandes HT
Åter till Peters och min vardag i Paris. Vi började bli lite trött på så småningom och fick ett plötsligt infall när vi gick på stan och såg en del unga människor som ropade högt ”Herald Tribune”. Det var den amerikanska dagstidningen som alla turister köpte i Paris. Så vi gjorde en ansträngning och försökte få ett jobb som säljare för Herald Tribune som såldes huvudsakligen längs Champs Elysséen . Vi tog reda på var man skulle fråga om jobbet och tog oss dit men lyckades inte att sälja in oss som säljare. Det var nog lika bra det.
När det gällde att söka ett arbete inom restaurangbranchen tyckte vi plötsligen att det inte kändes så angelägen längre.
Mer än varmt var det den här sommaren vi hellre var turister än jobbade på nån krog.
Nu var det mitten av juli, vackert och varm väder varje dag. Som jag sa förut kring 25 grader och ännu varmare vissa dagar i en stor stan som Paris mitt i sommaren. Vi fick för oss att jämfört med Paris så var Stockholm rena paradiset att vara på på sommaren. Nära till vattnet överallt och här fanns det en endaste flod som drog igenom staden. Vi började bli trött på baguett och mjölk så att det började kännas i tandköttet. Långsamt växte tanken fram på att återvända till Sverige.
Vykort från Paris till Stockholm
Visserligen hade jag skrivit ett vykort den första veckan i Paris till Lena på Reimersholmen där jag hade låtit lite glad över att vara så pass långt ifrån Stockholm men å andra sidan hade jag inte heller nämnt att jag inte skulle återvända till Stockholm, så jag hade ju inte rivit mina broar. Nu började vi räkna våra kvarvarande pengar och kom på att det var nog dags att dra så fort som möjligt. Vi checkade ut från hotellet och tog Metron så långt det gick att åka öster ut. Och sen till en bilväg som skulle leda oss ut ur storstaden Paris. Vårt mål var i första hand Travemünde. Där skulle vi säkert kunna låna lite pengar av Peters kockkompis för att ta oss vidare till Sverige. En sak i taget. Vi hade inte några pengar för att åka tåg utan nu gällde det att lifta. Det var inte lätt för oss två och dessutom hade vi våra visserligen små men ändå väskor med oss, att få lift.
Snart var det natt!!!!!!!
En kväll troligen dagen efter vår avresedag från Paris så stod vi vid en större väg och hade i ren panik börjat gå ifrån en bensinmak och kommit en bit på vägen och börjat inse att det hade blivit plötsligt fort mörk. Så i nån sorts panik så tog vi fram en ficklampa och började vifta med den tända ficklampan i förhoppning att nån skulle förbarma sig över oss och plocka upp oss. Så vi börjar vifta och den första stora långtradaren som åker förbi oss saktar efter ett tag ner och vi börjar i ren glädje springa efter lastbilen fortfarande med ficklampan tänd och hinner ifatt den efter ett tag.
Jag klättrar upp och öppnar dörren till förarhytten och ser en skräckslagen förare i ansiktet och han frågar direkt efter vad som har hänt? När jag nämner att tack och lov har det inte hänt nåt annat än att vi behöver en lift eftersom det har blivit natt så plötsligt så stirrar han oförstående på oss ett tag och sen börjar han skälla ut oss efter noterna och frågar om vi är helt galna för att wifta med en ficklampa så här betyder enbart att någon har råkat ut för en olycka och hamnat i en nödsituation. Att enbart stoppar upp en lastbil som hans utan den anledningen är oförsvarbart och vi är ena riktiga idioter som borde ha stryk.
Vad har hänt? Ni är inte kloka!
Nu börjar jag begripa hur dum vi har burit oss åt och håller med honom och efter ett tag så förbarmar han sig över oss och ger oss lov att kliva på och börjar vi rulla iväg. Vi kliver av med honom någon timme senare vid en mack där han skall ta sig en kopp kaffe och erbjuder oss ödmjukast att bjuda honom på smörgås och kaffe. När vi har berättat för honom om vår Parisresa och varifrån vi kommer och att vi är nästan panka så lovar han oss att vi kan följa med honom till Hamburg dit han är på väg. Vi jublar och kysser nästan hans fötter och sen så bär det av ända till Hamburg.
Vi anländer dit tidigt på morgonen och tar oss på något sätt till centralen. Kollar vad resan till Travemünde kostar och ser att vi har precis så att det räcka för två biljetter. Minns att vi var oerhörd glada när vi tittade ut genom tågfönstret på väg till Lübeck. Där var vi tvungen att byta till Pendeln som går dit. Men innan vi kliver på den så ser Peter sig lite ängsligt omkring och säger tänk om farsan skulle dyka upp här på perrongen. Det skulle bara fattas. Sen kliver vi på tåget igen och en halv timme senare är vi framme vid vår delmål. Efter en kort promenad så är vi först hemma hos hans kompis där vi kunde övernatta förra gången i garaget. Han är ej hemma och vi ställer våra väskor bakom garaget och beger oss sedan till hans arbetsplats där vi hoppas innerligt på en god frukost.
Kompisen är på sin arbetsplats och får sig ett gott skratt när han hör vår berättelse. Vi får med oss några smörgåsar och en termos med gott kaffe och sen går vi hem till hans garage och sover ut ordentligt. Först på sena eftermiddagen kommer kompisen hem och vi drar en längre version om vad vi har varit med om den gångna natten.
Efter vi duschade så bestämde vi att ikväll åter söka upp ”Die goldene Rose” som är en av stans bättre dansställen. Kompisen hade tagit med sig ytterligare lite mat från sin arbetsplats till oss och mätt och belåten drar vi alla tre ut senare på kvällen efter vi fått i oss några öl för att komma i stämning.
Det känns kul att vara ute den här kvällen. De sista dagarnas osäkerhet med för lite pengar och inte veta var man hamnar någonstans känns bakom oss och nu har vi dessutom fått ett mindre lån från Peters kompis som borde räcka för att få oss åtminstone med färjan tillbaka till Sverige. Så det är upplagt för att fira lite och efter ytterligare någon öl så hänger jag vid dansgolvet och kollar in vad som rör sig.
Peter älskar att dansa och hans planer var att få med sig en flicka ikväll om möjligt för att få lite närkontakt.
Så när jag står lutad mot en pelare och tittar på dom dansande så fryser jag plötsligt till när jag känner igen ett ansikte av en äldre dam. Vad är nu detta eller bättre sagt vem är det jag känner igen? Oh boy, det är ju och nu känner jag även igen den person hon dansar med – det är ju Peters föräldrar som jag ser här livslevande på dansgolvet. Min första tanke är att jag måste varna Peter som även han är uppe på samma dansgolv. Alarm. Jag letar efter honom febrilt och ser honom precis i samma ögonblick som hans far ser honom dansande med en snygg blond svensk tjej. Detta får inte vara sant. Jag tror jag drömmer. Nu ser jag hur han stannar upp bredvid Peter och börjar prata med honom en kort stund. Sen lämnar dom dansgolvet hela gänget. Jag går tillbaka till vårt bord där Peters kompis sitter och när jag berätta för honom vad just har hänt så tappar han ansiktet och tror samtidigt att jag skojar. Nu dyker även Peter upp vid vårt bord och är ganska blek och lite skärrad efter mötet med sina föräldrar. Jag undrar vad som kommer att hända nu och Peter säger att han har blivit uppmanat av sin far att infinna sig hemma i Lübeck om en timme.
Så Peter beställer in en öl till och svettas och efter en kvart så lämnar han oss och beger sig hem till Lübeck. Pendeltåget dit går till sent på natten så han kan vara där rätt snart men hinner knappast åter till oss ikväll.
Dagen efter kring lunch återkommer Peter skrattande till garaget där jag fortfarande ligger kvar i sängen. Han wiftar med en hundramarksedel och börjar sedan berätta nattens drama. Efter en lång berättelse där Peter fick förklara sig varför det inte blev något av sin franska kockskarriär så enades dom om att det var då lika bra att han åter skulle bege sig till Sverige. Han fick en mindre summa av sin far som inte skulle räcka så långt men hans mor stack till honom i smyg en hundramarksedel innan dom skildes. Så nu har vi lite ölpengar till ikväll och imorgon ger vi oss av med Trelleborgfärjan.
Sagt och gjort. Den sista kvällen i Travemünde tillbringade vi åter på dansstället och den här gången vart det lite mindre dramatiskt för att vi räknade med att inte hans föräldrar skulle dyka upp en en gång. Vi tog den risken.
Vi bestämde att lämna vår gemensamma stora resväska kvar hos kompisen i Travemünde och han lovade oss att eftersända den till Stockholm vid ett senare tillfälle när vi hade återbetalat hans lån och även gett honom pengar för att sända väskan till oss. Han fick visserligenså småningom sina pengar tillbaka och även en del för att han skulle sända vår väska till Stockholm, men jag har aldrig sett den här resväskan igen. Synd om en del fina gamla fotografier från min ungdomstid i Innsbruck.
Här har vid den fina lilla Blaupunktradio som jag hade köpt av Peter..och tyvärr aldrig såg igen..
Dessutom fanns där en fin gammal Blaupunktradio som jag saknade länge. Men, men. Så småningom mötte jag den här killen när han kom till Stockholm en gång på ett kort besök men tyvärr utan väska som han påstod hade hamnat hemma hos Peters föräldrar av någon anledning.
Senare dagen efter tog vi inte Trelleborgsfärjan utan vi kom på att vi hade enbart tillräckligt med pengar för att kunna ta tåget via Köpenhamn och ända upp till Helsingborg dit vi anlände med en färja en tidigt morgon. Därifrån skulle vi lifta upp till Stockholm. Vi kom väldigt tidigt på morgonen med färjan från Helsingör till Helsingborg.
Denna mjölk och en limpa skulle hjälpa oss en bit på väg mot Stockholm..
Nu hade vi kvar enbart några enstaka kronor så när vi vandrade genom stan passade vi på att ta med oss några mjölkflaskor som stod utanför vissa hus . Mjölkleveransen skedde fram till dörren på den tiden. Hos en bagare köpte vi någon brödlimpa och sen var vi klara för att åter ta upp liftandet utanför staden.
Vi skulle ta oss mot Stockholm via Jönköping. Det är ca 600 kilometer och det borde vi klara på en dag. Det började inte bra vi fick stå länge för att vi inte var ensamma på vägarna utan det fanns ofta redan folk som höll upp tummen när man kom till ett bra ställe där man trodde att man hade en hyfsat chans att få lift. Men på sena eftermiddagen stod vi lite norr om Jönköping vid nån mack och det regnade och vi hade blivit blöt ordentligt och hungrig därtill. Vi trodde inte längre på att vi skulle nå Stockholm den dagen. Så stannade en holländskt lastbil och vi går fram och frågar om en lift. Föraren börjar förhandla med oss och begär en viss summa pengar. I vanliga fall skulle vi ha struntat i honom men nu såg vi en chans att klara oss fram till Stockholm samma dag. Så vi börjar undersöka alla våra fickor och hittar lite utländska mynt men det räcker ingenstans.
Jag börjar jag lova honom att bara vi kommer till Stockholm så skulle jag snabbt kunna ragga upp lite pengar till honom och han ger med sig. Nu tror vi att vi ska få sitta i förarhytten hos honom men han förvisar oss upp på lastflaket. Vi blir förvånat men tycker samtidigt att det kommer att underlätta för oss när vi nå Stockholm och han får stanna vid första tillfället kanske vid ett röd trafikljus, så kan vi enkelt hoppa av med våra små väskor och smita ifrån honom. Så vi är nöjda och glada att vara på väg mot storstaden och börjar undersöka lasten på flaket. Det visar sig att det finns holländska tomater lastad i massor med kistor. Vi börjar käka tomater tills vi fått nog och efter någon timmes färd då blir vi båda skitnödiga. Vad gör vi nu.
Vi kan inte ge föraren ett tecken så han kan släppa av oss för att sätta os vid vägkanten. Men nöden känner ingen lag så vi skjure undan presseningen och får hänga ut rumpan längs bak över en kant och skita i farten medan vi håller varandra. Först är det Peters tur att sätta sig på kanten och jag håller i honom. Det ser ut att gå bra tills vi får ett par bilar efter oss som börjar tuta när dom kör förbi oss. Vi blir lite oroliga för att det kan ju hända att vår förare undrar vad som försiggår längs bak i hans lastbil. Men han kör på och sen är det min tur att hänga ut rumpan.
När vi närmar oss Stockholm börjar vi bli lite nervösa inför vårt planerade avhopp men det visar sig att bli annorlunda än vi hade tänkt oss. För att nu stannar bilen och innan vi kan reagera så är föraren framme vid oss och ber mig att stiga av och följa med in i hans hytt. Så han är smart och tänker inte tillåta oss att smita från honom. Nu är goda råd dyra tänker jag när jag sitter bredvid honom i hytten med min väska mellan benen.
Jag känner igen mig innan vi åker upp på Västerbron….
Plötsligen är vi vid Liljeholmsbron och på väg till Västerbron och då får jag blixtsnabb en idé och ber honom att sakta ned och stanna lite längre fram och det gör han. Jag säger att ca fem minuter härifrån så bor min tjej Ulla och det gör hon ju verkligen för att vi befinner oss nära Reimersholmen som jag känner igen. Hos henne skall jag kunna få låna lite pengar så vi kan batala honom dom ca. femtio kronor han vill ha från oss. Han ger mig klartecken att ge mig iväg och Peter får flytta in förarhytten som pant.
Nu småspringer jag ned för en lång backe som leder till Reimersholmen och efter ett tag så knackar jag på hos Ulla i hennes lägenhet. Hon sitter inne i sitt lilla rum och tittar på TV.
Ulla ser förvånad men glad ut när hon får sen besök..
Hon är ordentligt förvånat när jag dyker up så här sent på kvällen och jag kliver in genom fönstret och börjar förklara mitt behov av en mindre summa pengar. Dessvärre så har hon inte mer än trettiokronor att ge till mig. Det är kort före avlöningen och hon har det själv rätt knapert i kassan. Jag lovar att återvända inom en kvart och springer tillbaka till lastbilen. När jag nämnar att jag har enbart trettio istället för femtio kronor så menar han att då tar han med sig våra väskor som pant och så kan vi betala honom tidigt på morgonen när han skall lasta av sina tomater och löken vid Årsta partihallarna där alla grönsaker lastas av och säljs i auktion tidigt varje morgon. Vi förasar inför tanken på att behöva ta oss dit så tidigt på morgonen och ber honom om nåd. Då frågar han oss om vi har nåt annat av värde för honom i våra väskor. Vi undersöker och plockar fram allt möjligt som skulle kunna duga åt honom. Vi hade bla den ficklampan som vi stoppade en annan lastbil med och lite annat småkrams så efter mycket om och men så släpper han oss fri och vi känner oss oerhörd lättade från denna sista börda innan vi får känna oss fria och lyckliga för att åter vara i Stockholm. Sen dess så är min bild av holländare inte den roligaste men även detta skulle ändra sig så småningom.
Nu var vi alltså fria och åter i Stockholm och det kändes helt underbar. Detta var våran stad. Det var sommar och fint väder så här sent på kvällen var det fortfarande rätt så ljus och vi vandrade lätt om hjärtat ned mot Reimersholmen hem till min fina gamla Ulla. Oavsett vad som kommer att hända så är allting oke tänkte jag. Här i Stockholm kändes det som allting var hanterbart. Vi skulle strax ganska lätt få ett arbete och bostad och det fanns vänner som kunde hjälpa en att komma igång igen. Vi kände verkligen att vi hade kommit hem igen
Så var stämningen när vi dundrade in hos Ulla och slog oss ned i hennes oerhörd lilla etta med kokvrå.
Hemma igen hos Ulla på Reimersholmen….
Ulla hade lite mat i sitt kylskåp och snart satt vi och drack tee och åt smörgåsar och berättade om vår resa och ja hon hade fått mitt ”fräcka” vykort och självklart så hade vi ju varit enbart på en semesterresa till Paris och ingenting annat trots att hon hade hört av alla våra polare att vi hade tänkt lämna för gott. Men nej, sa vi, det var ju aldrig tanken det var enbart sånt vi skojade om. Så nu är vi tillbaka och visst kunde vi sova båda två hos henne innan vi hittade något eget igen. Natten tillsammans med Ulla var helt underbart med att ligga i den trånga sängen och känna hennes ljuva kropp. På morgonen försvann hon till sitt arbete, hon arbetade i Jakobsberg på ett postkontor. Peter och jag sov kvar under förmiddagen och sen la vi nyckeln till lägenheten på det gamla gömställe innan vi drog in mot stan. Ulla hade inte nämnt någonting om ett barn som var på väg eller hade tagits bort. Och jag tänkte inte fråga henne när jag skulle återvända på kvällen till hennes lägenhet. Peter hade då redan fixat ett annat ställe att sova på.
Och hemma igen i mitt kära Stockholm!!!! Denna gång skulle jag stanna längre i stan!
