Del 43 Trosaweekend

Genom Ann-Mari mötte jag hennes bästa kompis Beth Laurin som var säkert sjutton år äldre än jag och hade två barn men var skild och även hon gick på skulpturlinjen på Konsthögskolan men hon hade  kommit längre i den femåriga utbildningen än Ann-Marie.
När jag en lördag eftermiddag strax efter lunchtid  åkte upp med min nya bil som jag hade köpt av en kille på dokumentär filmskolan så mötte jag Beth utanför konsthögskolans skulpturstudio. Hon satt där med några kompisar i solen och rökte. Studion låg ca 30 meter mittemot ingången till Moderna Museet på Skeppsholmen. Där fanns en liten grusplan lite vid sidan om och där höll jag på att träna lite bilkörning. När jag upptäckte Beth så tog jag en liten paus och pratade med henne och bla om min bilkörning som inte alls fungerade. Jag hade köpt en gammal svart Volvo PV 440. Bilen var lite skadat på vänster sida  i höjd med där bakhjulet sitter men annars i rätt bra form åtminstone innan jag senare skulle upptäcka att den läckte olja och behövde nästan lika mycket olja som bensin. (liten överdrift!!)
Men just nu så var allting frid och fröjd och solen var framme och livet lekte förutom att jag hade svårt med bilkörningen. När Beth hörde att jag höll på att lära mig så erbjöd hon sig att bli min lärare. Hon och jag hade träffats en del gånger bla hemma hos henne när Ann-Marie och jag besökte henne, hon var ju bästa kompis med henne. Så jag tog tacksam emot förslaget och hon hämtade sina prylar från studion och sen satt hon sig bredvid mig i bilen och började instruera mig hur man växlade och hur man skulle ha kontroll över bilen. Jag hade aldrig gått igenom en körskola och inte hade jag ett körkort så jag tog tacksamt emot all lärdom och till slut tog vi oss därifrån och hon förslog att vi skulle göra en utflykt till Trosa. Hon var barnledig denna helg och kände för att göra nåt annorlunda denna fredag eftermiddag. Det var vår och knopparna höll på att spricka ut och så  vidare. Hon tog över ratten, jag satte på mig mina solglasögon och vi började styra söderut. Jag hade ingen aning var Trosa låg men litade helt och hållet på min schofför och med lite glad popmusik i öronen från bilradion som höjde stämningen och förväntningarna så var vi på väg mot Trosa.
Det tog mer än en timme innan  vi parkerade vid Stadshotellet i Trosa och gav oss ut på en bensträckare längs kanalen. Det kändes som nåt var på gång men jag ville inte ta ut något i förskott. Det fick växa fram under dagen tänkte jag och efter en helskön längre promenad  gick vi in på Stadshotellet för att äta en sen lunch.
Jag vågade knappt titta på priserna och Beth såg att jag blev lite oroligt. Hon erbjöd sig att stå för notan i och med att jag stod för transporten och det var en bra deal för oss båda och nu förslog hon att vi skulle ta och börja med lite sill och snaps. Och sillen smakade bättre än någonsin i sällskap med denna varma person som blev ännu varmare efter vi tog in ytterligare ett par snapsar. Inte en tanke på hur vi skulle ta oss tillbaka till Stockholm.
Det kändes direkt att stora saker var på gång. Vi tog in både varmrätt och dessert och lite vin efter snapsarna och sedan vi betalade notan så fick vi tillstånd att sitta kvar ensamma trots att personalen lämnade stället. Vi fick sköta oss själv och det gjorde vi. Vi skötte oss genom att ta i varandras händer och känna på varandras kroppar alldeles ensamma i matsalen. När vi hade suttit där ett antal timmar och kände att nu måste vi resa oss iallafall och ta några steg från bordet så insåg vi påtagligt att vi inte borde gå så långt. Så Beth tog initiativet och vi klev fram till receptionen och frågade om möjligheten att kunna få ett enkel övernattningsrum och det visade sig att det fanns en annex till Stadtshotellet och vi fick en nyckel som passade till ett rum dit vi båda två förväntansfull släntrade hand i hand. Det var som att gå på moln och när vi kom in i rummet så kändes det svalt och vi tog genast av våra kläder och la oss i den stora dubbelsängen. Vi kröp snabbt ned under dundäcket och höll om varandra hårt. Beths  kropp kändes lite som en skulptur och i synnerhet så kändes hennes två små ljuvliga bröst som hugget ur marmor. Jag har ofta tänkt efteråt på hennes hårde bröst. En förklaring kunde vara att hon hade ett implantat av någon anledning som det inte fanns anledning just då att ta reda på. Vi var fortfarande under the influence of alcohol och det ökade intensiteten hos oss båda så vi gav allt vi hade till varandra och sen somnade vi in och vaknade inte förrän nån gång på lördagsgmorgonen. En upprepning av vårt första samspel som följdes av en skön dusch och en frukost på hotellet. Beth tog notan som vi skulle dela på senare och sen gav vi oss därifrån mitt på förmiddagen. På hemvägen så förslog hon att vi skulle besöka ett par av hennes kamrater från Mejan, så kallades Konsthögskolan av eleverna, som hade ett sommarställ någonstans inte så långt från Trosa.

Det gjorde vi och där fick vi en god lunch och vi togs båda emot som gamla vänner. Senare på eftermiddagen tog vi oss mot Stockholm och hem till Beth som hade en stor lägenhet på Tegnergatan nära hörnan Drottninggatan. Jag lämnade henne lite senare för att hennes före detta skulle komma över med hennes två barn och det var inte riktigt läge att förklara något för någon vid det här tillfället. Och inte heller skulle det bli vid ett annat tillfälle. Vi förblev vänner framöver och det var i hennes lägenhet som jag skulle spela in min första film som hette ”Filmskapare” några månader senare. Men vi hade haft vårt fantastiska weekend som säkert hon liksom jag kommer ihåg fortfarande efter alla dess år. Om hon berättade om vår lilla äventyr för Ann Mari vet  jag ej. Troligen för att dom var goda vänner och på den tiden hade man lätt för att dela med sig. Beth Laurin webbside

Sedan några år har Beth Laurin sin ateljé i bostaden, 76 kvm minutiöst genomtänkt möblemang. Från köksfönstret en öppen stadsvy. Norrljus. En plats att göra skulptur. I ateljén samlar hon ljud och egna fotografier.  Här råder skön och enkel ordning, trots mängden av föremål.  Tecknen för minnen, drömmar och tankar finns överallt. Det är konst och det är liv oupplösligt sammanvävt i samma rum.  ”Udda veckor” 21.4 2003 – 4.5 2003 på Moderna Museet / Interview-Sören Engblom

Här kommer lite fakta om Beth Laurin som debuterade sent, vid 39 års ålder. Skulpturer med en yta som av hud, den kunde vara slät eller rynkad – den mötte tidigt både klassisk och funktionalistisk arkitektur med skarpa kanter, raka linjer. Kropp och konstruktion kolliderade och definierade varandra. Ställde saken på sin spets: Hur frigöra? Hur begränsa? ”Polära motsatsers dynamiska enhet”, blir hennes svar.

Beth Laurin – framför sin tunnelbanautsmyckning… lite senare i livet.

Hon tecknar och antecknar; väljer teknik efter idéer, inte tvärtom. Det kan bli kol- eller blyertsteckning, fotografi, skulptur av lera, järn, tyg, ljud eller polyester; video, text, objekt, måleri, installation eller performance. På senare år har drömmarna fått en avgörande betydelse. Hon skulle inte tala om surrealism – men om sub-realism. En undre verklighet som visar sig om natten och behandlas i ateljén under dagen. Dyker upp i teckningar som processas, filtreras – kopieras, skulpteras… Det pågår ständigt. Hennes livsdrift har gjort henne starkt engagerad för jämlikhet, för alla människors lika värde. Men från hennes verk ropar inga budskap, de talar om människovärde upplevt från roten, en livskänsla som söker sin form, ett öppet rum; en gränslös trakt. (Moderna Museet 2004)