Den gamla fina modellen som jag fortfarande saknar.
Efter mitt lilla äventyr på restaurang Brinken såg jag fram mot att gå till skolan igen. Det var trevligt att träffa alla gamla skolkamrater. Ofta gick vi till ölkaféet som låg i närheten och åt där en god lunch. Husmanskost var det som gällde. Där mötte jag en kille som var konstnär och av honom köpte jag en jätte snygg radio kombinerad med skivspelare. av märket BRAUN. På den tiden var det höjden av designkonst och man kan säga att det var dåtidens Apple – men enbart när det gällde design för det var långt kvar tills mobiltelefoni och internet gjorde sitt intåg i våra liv.
Någon gång i slutet på augusti flyttade jag till Gamla Stan. Jag hade träffat Odd som hade tittat in någon gång på Brinken och det var då jag fick reda på att han skulle till Paris och jobba där som frilansfotograf.
Han skulle vara borta åtminstone ett halvår eller ännu längre och han var villig att låna mig sin lägenhet i Gamla Stan som låg på Sven Vintapparesgränd tre trappor upp. Det lät otroligt bra för jag var ju i stort behov av att flytta till ett nytt ställe eftersom jag blivit ombedd av min kompis Hubert att söka mig en ny bostad.
Dealen med lägenheten i Gamla Stan var att den var tidsbegränsad och då får man åter vara beredd på att man kanske inte blir så långvarigt på det nya stället. Men det var helt okej. Odd lämnade inget kvar i lägenheten förutom fyra kuddor på golvet vid ett bord som var ca. 20 centimeter högt i det ena rummet.
Dessutom fanns det en sängbotten av trä som var fastspikad vid båda kortändarna i väggen med en skumgummimadrass ovanpå. Dit in förde en öppning utan dörr och här fanns det även ett fönster med utsikt mot grannhusets fasad. Nedanför låg den lilla men pittoreska gränden som ledde från Stora Nygatan upp mot Västerlånggatan.
Vasken i trapphuset som användes både som tvättställ och pissoar. Funkade alldeles utmärkt!!
På tal om fönster så fanns det även ett fönster i det så kallade vardagsrummet och från det kunde man se ned på ett litet torg. Dom båda rummen var egentligen bara ett rum med en vägg emellan och en dörröppning i mitten. Fördelen var att lägenheten låg högt uppe i huset och kunde få in en hel del ljus i det stora rummet på grund av att torget låg utanför.
Det fanns en kakelugn i ena hörnet som det gick att elda i. Senare på vintern ringde vi till ved-gubben i Gamla Stan och han kom efter en kvart med en stor säck ved på ryggen som han ställde ned framför kakelugnen och tog betalt ca tjugo kronor innan han vände hemåt igen. Det var en rätt så gammal och ful gubbe som man ofta mötte i gränderna omkring när han levererade sina säckar med ved till alla som hade kakelugn hemma och det var många som hade det i Gamla Stan. Men än behövdes det inte eldas utan hösten skulle bli mild och fin det året.
Utanför ingångsdörren på det tredje våningsplanet kom det ett tjockt rör med kallvatten rakt ut ur väggen. Det iskalla vattnet hamnade i ett tvättställ i knähöjd och där fixade man sin morgontoalett. Jag använde sinken både för att kissa och tvätta mig i. Det gick alldeles utmärkt. Dessutom fanns det en dörr upp mot vinden och där fanns en torrtoalett som man använde i yttersta nödfall. Mittemot vår lägenhet så bodde först Stig Johansson som var en duktig målare och konstnär och som sedermera blev en ansedd konstkritiker i dagstidningarna. Han fick senare en något större lägenhet på Västerlånggatan och efter honom så bodde den hösten där två japanska tjejer som vi nästan aldrig såg till.
Stig lärde jag känna så småningom och han introducerade mig till att lyssna på god jazzmusik. Jag fick låna en del skivor av honom men även i fortsättningen så gällde framförallt popmusik för min del. Det var nämligen sagolikt bra musik som gjordes på den tiden. Beatles startade under hösten sin Applestudio i London och Rolling Stones skulle lite senare komma ut med sitt ”Beggars banquet” album med låten Sympathy for the devil. Varje tidsepok har sina hjältar men den perioden var fucking fenomenal!!!
Kort efter att jag flyttate in så hade även Annika behov av att bo någon annanstans och jag erbjöd henne att flytta in hos mig i Gamla Stan. Hon nappade på erbjudandet och plötsligen var vi två som skulle samsas om det lilla utrymmet. Det var ju definitivt inget problem med detta trots att det var första gången som jag bodde ihop med en representant för det andra könet. Tänk att vakna tillsammans och ligga kvar i sängen och ha det skönt och sen går någon av oss upp och sätter på lite vatten till teet på en kokplatta som står på ett bord framför fönstret.
Nu var vi tvungna att skaffa oss lite möbler för att så roligt var det inte att sitta på en kudde på golvet i längden. Så jag drog iväg och köpte spontant ett klädskåp med en kinesiskt målning på framdörren. Den gick i svart och målningar av en del fåglar var gjort med guldfärg. Sen köpte jag en blomsterfärgad soffa och en skön bekväm fåtölj därtill. Ett litet bord som passade in i de relativt smala utrymme framför fönstret och nu kunde vi till och med se ut genom fönstret när vi hade kommit upp en bit från golvet. Alla möbler hittade jag på möbelaffär som sålde begagnade möbler i en källare på Södermalm. Jag råkade passera affären på väg till skolan och dom var villiga att köra hem allting till bostaden. Annika var förvånat och tyckte att det såg lite borgerligt ut men jag föredrog bekvämlighet framför utseendet och ville gärna sitta i en skön stol istället för att sitta i skräddarposition på en kudde golvet. Det tog inte lång stund innan hon trivdes med den nya möbleringen.
Allt som saknades var ett bra trumset så jag gick och inhandlade ett sådant och sen var jag igång och älskade att spela högt och mycket på mina trummor. I början ställde jag trummorna på vinden men när det blev för kallt där oppe så flyttades dom ned till lägenheten. Skivspelare och hyfsade högtalare kompletterade inredningen. Men där blev det problem för att först fick vi skaffa oss en transformator för att i huset hade dom enbart 110 volt och vår skivspelare krävde 220 volt. Denna strömomformare gav alltid en surrande ton ifrån sig så den fick överröstas genom att alltid spela musiken högt.
Jag tränade flitigt på trummorna och så småningom skulle jag börja spela ihop med en kille jag lärt känna som spelade bra på sin gitarr. Killen var cool och gillade hästar och musik. Vi hittade på en del låtar men kom inte så långt som vi vi ville. Det tog inte lång tid innan vi insåg vår begränsning och gick skilda vägar. Innan dess hade jag hyrt källarlokalen i huset så att vi kunde ha det som replokal men det höll inte så vi återlämnade den till hyresvärden som så småningom skulle hyra ut källarlokalen till ett gäng jugoslaver som gjorde stora pengar på att driva en nattklubb därnere. Det skulle sedermera skapa relativt stora olägenheter för oss hyresgäster när det blev en massa spring in och ut ur huset nätterna långa och toaletterna kunde se lite skitiga ut efter att alla klubbesökare hade använt sig av dem. Men mest störande var husdörren som hördes varje gång någon öppnade eller stängde den mitt i natten. Vi kände ljudet ända in i drömmen men man vänjar sig vid det mesta. Det knackades på dörren även mitt i natten de dagarna källarklubben hade stängt och då kunde det ta en lång stund innan de besvikna insåg att det var bara att leta vidare i Gamla Stan tills de hittade rätt på ett annat ställe. Det fanns ju gått om källarklubbar runt omkring.
Mister Ägghuvudet!!!
På tal om att ovanstående händelser kan driva en person till att tillgripa oortodoxa medel så skall jag nu berätta en mycket intressant och ovanlig historia om en nattklubbsbesökare som inte ville ge sig iväg i första taget. En natt så ligger jag hemma ensam i sängen uppe vid tredje våningen och det är säkert runt två på natten när jag ligger där och läser. Jag är ensam hemma och efter några nattsuddare som stod utanför vår husdörr högt pratande med varandra hade stört nattron tillräckligt för att jag skulle bli väldigt störd så gick jag upp ur sängen och fram till fönstret som vätte ned mot Sven Vintapparesgränd 3. Det är relativt mörkt ute när jag lutar mig lätt utanför det öppna fönstret och tittar ned. Överlägger först med mig själv om jag skall anropa dem och be dem att gå hem eller åtminstone lugna ned sig. Men jag kommer på en annan idé. Jag går fram till de lilla kylskåpet i rummet och hämtar ett ägg. Sen går jag åter till fönstret och håller min hand med ägget ut genom fönstret och släpper det. Det ger en omedelbar effekt – ett skri av den personen som nu hade fått detta ägg krossat på sin skalle. Det lät djuriskt och jag drog omedelbart tillbaka min kropp och min hand och förskräckt satte jag mig på sängen och släckte den lilla läslampan bredvid. Jag fick nu inse konsekvenserna av mitt handlande och jag önskade att jag inte hade släppt ägget. Utanför så hördes prat och skrik av killen som blivit träffat. Han var vild av hämnd och satte nu igång att väcka upp hela grannskapet i jakt på den som hade äggbombad honom så hänsynslöst. Flera av grannarna bad honom nu att lugna ned sig och det gjorde honom ännu mer rabiat. Någon måste ha ringt efter polisen efter ett tag men innan dess så hörde jag ett samtal mellan honom och en tjej och bodde snett mittemot mig i gränden. Hon påstod att hon hade sett hur en hand som stack ut från mitt fönster troligen hade släppt ägget på honom. Det stämde överens med att han stod precis nedanför detta öppna fönster. Så nu började han skrika efter mig och hota att komma upp till mig och slå ihjäl mig. Han höll på ett tag och jag blev mer och mer skakis och vågade inte röra på mig i mitt helt mörka rum som endast lystes upp lite av en enstaka gatlykta från utsidan. Nu dök det upp en polisbil och poliserna fick höra hans berättelse och även tjejen mittemot var involverad i samtalet. Killen krävde att polisen skulle tränga sig in i mitt hus och gå upp till den lägenheten med det öppna fönstret och ställa mig till svars. Lättare sagt än gjort men efter ett tag så lyckades dom få en de boende i mitt hus släppa ned en nyckel till porten och polisen kom upp för trapporna och började knacka på min dörr högre och högre och jag hade innan dess redan gömt dom återstående äggen som jag hade i kylskåpet bland mina kläder. Nu satt jag bara på min sängkant och var tyst som en mus och vägrade att öppna dörren. Efter en stund så avlägsnade sig poliserna och förklarade för killen på gatan att det var ingen som öppnade dörren. Det var inte mer att göra för honom än att ge upp och dra sig hemåt. Polisen såg till att han gav sig iväg därifrån och lugnet återkom så småningom till vår gränd. Men vilken läxa jag lärde mig. Jag fick reda på att man aldrig någonsin skall utgå ifrån att man är ensam och att ingen kan se vad man gör. Tänk dig mitt i natten och du håller i relativa mörkret ut ett ägg med en hand och släpper det och det tar dig ca tre sekunder och dessa tre sekunder så sitter en tjej på andra sidan gränden i sitt fönster och röker och råkar just då stirra mot ditt fönster och eftersom gatlyktan som hänger på vårt hus ger såpass mycket ljus ifrån sig så ser hon just i dessa tre sekunder vad som försiggår och börjar till och med vittna. Hon borde ju varit solidariskt med mig och dom övriga hyresgästerna i gränden och hållit tyst. Jag menar att det var ju inte så som att jag sköt killen och att han råkade dö. Det tog mig ända till morgontimmarna tills jag kunde somna in och till och med dagen efter när jag lämnade huset mitt på dagen så tittade jag mig försiktigt omkring innan jag smög mig därifrån. Shit happens.
Annika skulle börja på Nyckelviksskolan som låg på Lidingö och det var en bit att åka dit ut för henne så hon var alltid tidigare uppe på morgnarna under veckan. Mina skoltider låg aldrig före klockan tio och var överhuvudtaget rätt så fria. I regel gick jag inte dit förrän efter lunch och under höstterminen var det mest så att jag hjälpte andra elever med deras produktioner. Jag hade ju satsat rätt hårt på under vårterminen 68 och tog det lite lugnare nu på hösten. Under tiden så gick Annika på Nyckelviksskolan och trivdes rätt bra där men hade lite svårt att koncentrera sig enbart på sin skolgång. Det var mycket annat som drog till sig hennes uppmärksamhet. Det var min värld och mina kompisar och även hennes gamla vän Tomas som spökade nånstans i bakgrunden. På den tiden var det mycket politik som stod i centrum efter alla dessa smårevolutioner som hade varit under året. I Paris hade studenterna gjort uppror tillsammans med arbetarna och lilla Stockholm skulle efterapa så klart med sin Kårhusockupation som även jag blev nyfiken på.
Det fanns en riktigt hård falang som kallade sig maoisterna och leddes eller bättre sagt missleddes av en kille från Kanarieöarna som hade lyckats att entusiasmera ett gäng på nästan ett tusental att kopiera ”Chairman Maos” kulturrevolutionära tankar. Dom höll på under den här tiden och jag hörde lite men ytterst lite om diverse celler som hade bildats. Det var svårt att tro på det och tack och lov så kom jag aldrig tillräckligt nära den falangen. Det höll på ett bra tag innan hela rörelsen sprack som en ballong och löstes upp i intet. Men det var även den tiden där man ifrågasatte det mesta.
Själv förstod jag aldrig vitsen med alla dessa falanger och revolutioner. Jag tyckte att jag levde i den bästa av alla världar. Visserligen fanns Vietnamkriget som var på gång men det var ju så långt borta och vad kunde lilla jag göra åt det. Men visst var det många som sprang med bössor och gjorde insamlingar till FNL som var den nordvietnamesiska befrielserörelsen som kämpade för att förena Nord och Sydvietnam till en stat och skulle lyckas med det några år senare. Även I Amerika var det oroligheter i samband med demokraternas partikonvent i Chicago som utlöste mycket våld framöver och ökade motståndet mot Amerikanernas inblandning i Vietnams affärer. Jag följde så klart med och läste regelbundet amerikanska veckomagasin och framförallt en musiktidning som hette Rolling Stones som alltid hade fantastiska reportage.
Men själv gick jag och åt en god frukost på Sundmans konditori på Järntorget innan jag åkte till skolan medan Annika var på Lidingö och höll på att lära sig om olika konsthantverk.
Det fanns en gruppering som kallade sig Alternativ stad och den ville göra staden mer human och via den kom vi i kontakt med nåt som kallades för byalagen. Vi var med på en av deras träffar i en lokal på Vasastan och där skulle det pratas och pratas och jag kände direkt att det hela var inget för mig utan mest en sällskap för inbördes beundran. Jag är definitivt inte någon föreningsmänniska och säger som min gode vän Groucho Marx att ”en förening som vill ha mig som medlem den vill inte jag vara med i”. De var det om min storartade medverkan i dåtidens föreningsliv.
Musiken spelade en stor roll på den tiden. Jag hängde ofta inne på Gottfrid Johanssons musikaffär på Järntorget i Gamla Stan. Där hade jag mycket bra kontakt med killen som var chef för skivavdelningen som hade en egen lokal som låg vägg i vägg med instrumentavdelningen. Av honom så köpte jag en hel del nya skivor och fick även ibland låna några som jag kunde provlyssna hemma och passade då samtidigt på att kopiera dom till min bandspelare som jag hade skaffat. En fin upprättstående Phillips rullbandspelare som spred mycket glädje under många år framöver.
Genom Annika som kände Tomas så lärde vi känna lite kompisar till honom. Han hade kontakt med en hel del folk för att han hade ju varit lärare i konsthistoria. Det var så Annika hade träffat honom i Uppsala. Tomas introducerade mig till att följa utvecklingen av ett konstprojekt på Konstakademin på Fredsgatan. Där var det några elever som höll på att måla en jättestor väggmålning som sedan skulle kunna transporteras till en annan plats och hängas upp där till allmän beskådning. Jag lånade lite filmutrustning från skolan och under en helg så var vi där och jag filmade en del elever när dom målade politiska motiv på en stor duk. Bland annat så var släkten Wallenberg som då personifierade kapitalisterna avbildade på ett inte så positivt sätt. Någon vecka senare skulle konsteleverna åka till stadsdelen Söder där det fanns en charkuterifabrik som var ägd av kooperationen och där hänga upp denna jättestora duk på en vägg i arbetarnas personalmatsal. Tanken var att visa upp för dom hur deras fiender såg ut och att dom även skall engagera sig i Vietnams frihetskamp och så vidare. Resultatet av denna ”hängning” blev i alla fall den motsatta som man hade avsett. Istället för att bli engagerade så blev en del jobbare förbannade och sa att dom inte ville se Wallenbergarna titta in i deras matsal och var dessutom allmänt upprörda över att blivit utsatta för denna ”konstkupp” i sin lunchmatsal. Så denna reaktion filmade jag och lite annat runtomkring och sedan gällde det att klippa ihop eländet till en visningsbar liten film som jag skulle visa upp för dom eleverna på Konstakademin som hade åstadkommit detta praktverk. För att liva upp dessa rätt trista bilder i svartvitt så klippte jag in små avsnitt med färgfilm.
Jag riktade kameran in i elden och glöden som blev mindre och mindre hemma i Gamla Stans kakelugn och filmade små snuttar av elden som jag sedan integrerade lite här och där i den svart vita filmremsan mest för att mystifiera det hela med en obestämt metafor. Ärligt sagt så hade jag enbart en vag aning om vad jag höll på med. Ovanpå allt detta så la jag musik men inte vilken som helst utan jag ville ge uttryck på något sätt för att jag själv inte var för ”revolutionen” såsom dom radikala konsteleverna var utan jag tog en Beatleslåt där John Lennon sjunger klart och tydligt att om du väljer revolutionen och väljer att riva ned så kan du inte räkna med honom. Detta var ju även min personliga ståndpunkt så jag ville ha sagt detta i filmen. Men det var inte så lyckat visade det sig när jag skulle visa upp filmen på Konstakademin en söndag eftermiddag för en hel del elever. Tomas var med mig och vi hjälptes åt att släpa dit en 16mm Siemens tvåbandsprojektor med en separat högtalare.
Det tog en stund att ladda filmen och det separata ljudbandet som gick parallellt med filmen och när det äntligen var laddat och jag svettades som en gris så satte visningen igång och John Lennons låt hördes högt och tydligt och när han hade fått ur sig sitt statement om revolutionen så hände det kort därefter att filmen gick av och då hade vi knappt sett hälften av filmen. Nu blev det dubbelt svettigt för mig för dels visste jag att det skulle ta i bästa fall en halv timme att tejpa ihop filmen på rätt sätt och dels så förstod jag att det skulle bli häftiga diskussioner efter det dom hade sett och hört hittills. Mycket riktigt fick vi oss en avhyvling efter denna halva visning och det var aldrig frågan om att visa resten för dem för att dom var förbannade.
En elev som hette Channa Bankier som var den mest talföra och högljudda av dem i sitt gäng undrade vad vi var för ena och allt var bara skit och jag insåg att nu var det bara packa ihop och dra därifrån. Jag brydde mig inte så mycket om det för jag tyckte dom var lite trista i hela det där gänget så Tomas och jag drog efter vi hade packat ihop. Tomas kände nog mer ansvar än jag för detta fiasko men innerst inne var han inte heller den sanne revolutionären så vi höll god min inför varandra. Gentemot eleverna så hade han mera att skämmas för än jag för att han hade ju rekommenderat mig som filmare.
När det gäller Channa Bankier så har hon ju vid det här laget en gedigen konstnärskarriär bakom sig. Men nyligen såg Annika och jag ett TV program som handlade om ”Rebellarna” det vill säga ”Maoisterna” från det ljuva sextiotalet. Där framkom det tydligt att hon tillhörde det gänget åtminstone i början innan inte heller hon var tillräckligt radikal för att bli vald som ”cellmedlem” där enbart dom riktiga dårarna platsade. Hon berättade det själv rakt in i kameran.
Jag citerar min gamle vän Bob Dylan när han sjunger den här sången ”The times they are a changing” Han visste redan på sextiotalet vad han snackade om!!
Vad hände mer denna höst 1968.? En sak som var viktig för oss var att gardera oss för den tiden när min kompis Odd eventuellt skulle komma på tankarna att han plötsligt ville återvända till Stockholm från Paris och behövde sitt gamla ställa att bo i. Därför tog jag kontakt med husägaren och hyresvärden Axel Kampf. Han var en herre i sextioårsåldern och ägde en firma som hette Nordiska flaggfabriken som låg på Kungsholmen. Jag besökte honom och meddelade att jag hade lånat Odds lägenhet och omständigheterna däromkring och att jag gärna ville stå i kön för ett ledigt rum i huset om detta var möjligt. Han tyckte det var ok och när det var sedan dags så fick jag första platsen på väntelistan till rummet på plan ett som skulle bli ledigt. Det skulle dröja ett tag tills dess men det kändes tryggt att ha nåt på gång om det blev nödvändigt att flytta. Mittemot det rummet bodde Fru Johansson som var en riktigt gammal tant och bodde ensam i det rummet som vette mot torget och var betydligt större än grannrummet. Fru Johansson var ovanligt skygg och hon strök längs gränderna och tordes knappt hälsa eller titta en i ansiktet. Flera år senare när jag hjälpte henne att flytta ut ur sin lägenhet för att hon hade fått ett mycket bättre ställe att bo på i Gamla Stan så fick jag för första gången titta in i hennes rum. För att hålla kylan ute på vintern hade hon staplat högar med gamla dagstidningar framför alla ytterväggar och en del fönster ända upp till taket. Hon hade inte råd med elektrisk uppvärmning i rummet. Men nu skulle hon flytta till ett jättebra boende för äldre människor i Gamla Stan så hennes sista år skulle nog bli mycket lättare att leva än dom föregående.
Lämnade man huset så stängdes den tunga dörren med ett högt ljud och man stod i valet mellan att gå några steg till vänster och befinna sig på Stora Nygatan. Där fanns i samma huskropp som vi bodde en liten livsaffär som sköttes av två underbara gamla damer och det var där man handlade lite småsaker om man för en gångs skull ville laga lite mat hemma. I början åt vi mest utanför hemmet. Mittemot låg det en cykel och sportaffär och en bit till höger fanns det en tvättaffär där vi skötte vår tvätt. Bredvid låg posten och där gjorde man sina inbetalningar av hyran och diverse frimärksinköp.
Tog man av till höger efter man lämnat huset så såg man rakt in i kontoret eller expeditionen av en verksamhet som ägde en del trehjuliga flakmopeder med en liten yta frampå som användes för att frakta diverse gods och varor runtomkring i stan. Det var alltid några ungdomar som hängde där omkring i väntan på någon körning. Mopederna stod på det lilla torget parkerade och på ena sidan fanns det ett skomakeri. Ägaren blev jag snart bekant med och det kändes trevligt att stå inne hos honom och titta på när han skötte sitt värv. Det luktade så gott från verkstan och påminde mig om dom tiderna när jag var som treåring i Prad när jag var inkvarterat hos min morfar och hade hemlängtan efter att han hade gått bort. Då fick jag alltid tröst när jag luktade på en massa riktigt gamla avlagda skor som låg förvarade i en gammal byrå i mitt sovrum.
Ett tiotal meter längre upp i gränden så kunde man gå in på Västerlånggatan och tog man åt vänster kom man efter 5 minuter till stan och tog man åt höger så kom man till Järntorget och efter ytterligare en minut till Skeppbron och vattnet som tillhör Östersjön.
Man kunde även ta sig upp mot Stortorget och Börshuset och runt hörnet fanns Stockholms Slott och därifrån hade man fin utsikt mot Skepps-holmen som låg på andra sidan vattnet.
Där låg det berömda Moderna Museet som leddes av Pontus Hulten och var en mycket populär samlingsplats för den tidens yngre kulturintresserade människor. Under de varmare årstiderna satt man i trädgården och när det var kallare årstider så var det restaurangen som gällde.
Där trivdes vi som fisken i vattnet och många gånger hängde man där i samband med oförglömliga besök. Stället kändes som en oas.
Ville man ta sig från Gamla Stan för att komma ut till naturen tog man Djurgårdsfärjan för att komma snabbt och billigt till Djurgården där det var bara att gå en minut till min gamla sommarrestaurang Hasselbacken och där bakom fanns det tillgång till Skansen och hela den vackra Djurgården. På sommarkvällarna lockade Gröna Lund med sina artistuppträdanden som många ungdomar besökte för att se sina idoler på Stora Scenen.
När vi nu bodde så oerhört centralt så var det lätt att få besök av kompisar och alla som hade vägarna förbi Gamla Stan fann det lätt att hälsa på hos oss.
Så det var ofta man hörde rop som kom från det lilla torget som uppmanade oss att öppna dörren för det fanns ingen dörrklocka så man var tvungen att gå ned och ta emot besökarna. Det kunde ju bli lite mycket för Annika att alltid vara beredd på besök.
Själv höll jag på med ett mindre filmprojekt i slutet på november.
Återigen var det Tomas som initierade en filminspelning. Han var hemma i konstvärlden och kände många och hade själv fina kontakter till Moderna Museet där det skulle ställa ut en polsk konstnär som hette Wladyslaw Hasior.
Han höll på med konst som hade mycket nära anknytning till religiösa motiv på grund av att det fanns så mycket censur i hemlandet och det enda sättet att uttrycka sig var genom dolda religiösa motiv som kunde av betraktaren översättas till politiska.
Hasior gjorde bland annat en enormt stor skulpturgrupp vid Södertälje Kanal som hette Solspann. När vi träffade honom på Moderna Museet en lördag eftermiddag och bad honom att berätta lite om sin konst så sa han att det ville han gärna göra för oss framför kameran.
Gidde och Annika i Gamla Stans fotoaffär.
Och så tog Hasior fram en fiol som var gjort av plåt och la den framför sig på ett bord, satte sig bakom fiolen och frågade hur mycket film jag hade i kameran. Jag svarade att det fanns 120 meter svartvit film som motsvarade 12 minuter. Han nickade och samlade sig en liten stund och sen satte vi igång. Han satt på en stol mittemot mig och började prata på polska. Jag förstod inte ett ord men ungefär efter en 5 minuter tog han upp fiolen, tog fram en tändsticka och satte eld på fiolen. Nu var det ju bara lite sprit inuti plåtfiolen som han tände på men effekten var rätt bra. Han höll fiolen framför sitt ansikte och nu gällde det att vara med med zoomen så att jag kunde variera bildutsnittet för man visste ju inte om han hade flera ess i ärmen. När det var en minut kvar så tackade han för sig och avslutade snacket. Vi var imponerade och hade inga fler frågor för att han hade säkert talat om allt han ville säga så vi packade ihop kameran och bandspelaren och tackade honom och dessutom så bjöd vi honom och hans charmanta hustru hem till Gamla Stan samma eftermiddag så han fick se hur vi hade det hemma hos oss. Men först var han tvungen att gå med sin fru till det stora varuhuset NK och köpa henne en pälskappa med arvodet han hade fått av Moderna Museet. Sen dök dom upp hos oss och dom var jättetrevliga. Vi tog några glas vin innan dom gav sig av hemåt till nåt hotell där dom bodde under Stockholmsvistelsen.
Vad hände med filmen sedan? Vi tittade på den och någon översatte hans polska till svenska men sen så saknade vi resurser att göra en filmkopia med undertexter.
Först flera år senare så fick jag reda på att Hasior hade ombetts av Södertälje kommun att sätta upp sina berömda hästar som föreställde att dom drog solskivan solspann. En gång om året så tänder man på hästarna men till skillnad från Gävlebocken som förstörs varje år och måste byggas på nytt så är det enbart en massa sprit som man tänder på som ligger i en fåra ovanpå hästarna. Det lär vara ett mäktigt skådespel och det händer fortfarande år 2021. Här nedan ser du ett collage om Hasior.
När det blev jul så skulle vi fira en alternativ jul det året. Det bildades en rörelse på 20000 människor som alla var mot julkommersen men inte mot julen. En viktigt del i det var att sörja för att även de hemlösa skulle kunna fira en jul inne i värmen och få sig en fin julmåltid. Fina tankar och detta genomfördes på flera ställen i stan. Annika och jag och några andra gick till Konstfack på Gärdet och firade julen där tillsammans med en hel del likasinnande.
Men jag tror inte att det fortsatte dom följande åren åtminstone inte för oss. Och så är vi framme vid de nya året 1969. Nyårskvällen var Annika och jag nere i en källare i Gamla Stan och satt kring ett trevligt bord och dom som satt med oss där var författaren Klas Östergren och Annika minns att han hade sin blivande fru Pernilla (Östergren) August med sig. Jag blev intresserad av honom och började senare med stor behållning läsa hans böcker. 1975 debuterade han med boken Attila som av somliga likställs med Ulf Lundells ”Jack”. Vid närmare eftertanke så kan detta möte ha varit vid ett senare Nyårsfirande men det spelar väl inte någon större roll i detta sammanhang.
Annikas version av hösten 68 George och Gamla Stan
En dag träffade George sin kompis Odd på Tetleys i Kungsträdgården. Odd som var fotograf hade fått jobb i Frankrike och frågade om George ville hyra hans lägenhet medan han var borta.
Den var liten och omodern men kostade bara 175 kr i månaden. George tackade förstås ja och frågade mig om jag ville flytta in med honom. Då hade vi bara känt varann en månad men vi var förälskade och han visste att jag vantrivdes på Floragatan.
Gränden var smal och mörk och vette mot ett litet torg.Det fanns bara två minimala rum med kokplatta och kallt vatten i farstun. Innan värden installerade vattentoalett i källaren fanns det bara ett torrdass på vinden. Ändå var det med glädje jag kom hem och öppnade den tunga porten. Gick uppför de urgamla nötta stentrapporna med inmurade helgonbilder och låste upp vår dörr högst upp.
Där fanns det lilla avlånga vardagsrummet med en kakelugn i ett hörn och en stor skivspelare i det andra. Genom fönstret kunde vi se ett litet stenlagt torg och medeltida fasader i ockra och rostrött. I det andra rummet fanns bara en inbyggd säng, en kokplatta och ett litet kombinerat mat och skrivbord. Genom de båda fönstren med djupa fönsternicher såg vi ner mot gränden och mot torget.
Jag hade nu äntligen börjat på Nyckelviksskolan som jag velat göra så länge. Konstigt nog hände det så mycket i mitt liv just då att jag inte kunde engagera mig helt för det vi sysslade med på skolan. Dessutom låg det i tiden att inte uppskatta konsthantverk. Skålar kunde ju lika gärna göras i plast som i keramik. Konst var något onödigt. Det var samhällsförändring som var det viktiga. Där satt jag och drejade krukor och kände mig onyttig.
Jag lämnade gärna den mörka gränden på morgnarna för att färdas över vattnet till grönskan vid de gamla husen på Lidingö. Därifrån såg man kullen med hyreshus där jag senare skulle bo i många år. Jag tyckte om att arbeta med mina händer, måla stora tavlor i akryl, trycka mönster som jag själv skurit ut i linoleum och skapa kläder av dem. Arbeta med lera och smide.
Parallellt med det konstnärliga arbetet hade jag några tentor att klara av. Det var svårt att koncentrera sig i den lilla primitiva lägenheten.
I början fanns det inte ens någon dusch i huset så George, som egentligen hette Ägid, turades om att bada i Gamla Stans badhus. Där fanns det små nedsänkta badkar och en minimal simbassäng. Varannan dag var badet öppet för män och varannan för kvinnor. Då badade jag bastu med främst finsktalande kraftfulla kvinnor.
Utsikten mot det lilla torget var pittoresk men det kom aldrig in en solstråle i rummen. När George var hemma kom det en jämn ström av bekanta och hälsade på och det snurrade alltid en nyköpt skiva på skivtallriken. Det var bland annat Doors, Loving spoonful och Bob Dylan på högsta volym.
George gick på dokumentärfilmskolan men jobbade också extra på Gyllene Freden i Gamla Stan. Han hade en gedigen servitörsutbildning från Österrike och var en naturbegåvning. Han arbetade mycket men ville också koppla av med vänner. Ibland blev jag orolig över att jag inte riktigt visste var han var eller när han skulle komma hem men oftast var jag intensivt lycklig och vi sov tätt omslingrade på nätterna.
Jag hoppade av Nyckelviksskolan efter höstterminen. Det var så mycket annat som lockade mig och jag insåg att jag aldrig skulle bli nån riktig konstnär. Kanske kunde jag ha konst och konsthantverk som en hobby men inte konkurrera med andra om en plats på konstfack och sedan kämpa om de fåtaliga jobben.
Istället började jag läsa litteraturhistoria på Stockholms universitet. På den tiden låg institutionen på Norrtullsgatan. Jag läste lite halvhjärtat för det var mycket som distraherade mig.
Ibland följde jag med George på hans och kamraternas filmprojekt och vi gick ofta på bio eller till Moderna muséet. Dar fick jag en liten nödvändig dos natur i kombination med kultur. Ibland tog vi Djurgårdsfärjan till Djurgården och vandrade under de stora ekarna men George tyckte oftast att det räckte med grönskan i Kungsträdgården.
Ibland blev det helt hysteriskt med George som spelade trummor med fönstren på vid gavel när jag försökte läsa poesi. När jag ville vara ensam strömmade hans vänner in och skivspelaren gick varm.
Till slut lyckades vi få lägenheten en trappa ner med två separata rum och en kokvrå. Där föddes vår son Leon och vi hade goda vänner i hela huset som vi åt råris och linsröra med.
Slut på Annikas minnesbilder.
