En vanlig dag hemma hos oss på Sven Vintappares Gränd kunde se ut så här. Annika hade börjat studera igen. Hon läste nordiska språk som ett komplement till sina redan inhämtade betyg i litteraturhistoria och franska. Detta skulle kunna bidra till en framtida karriär som ämneslärare i svenska och franska. Det var en väg som var realistiskt att följa och den innebar en viss trygghet för att ett lärarjobb var lätt att få och det gav en viss ekonomisk grund att stå på. Journalistiken fick ligga i malpåse tillsvidare. Nu när vi hade Leon att tänka på så var det viktigare att ägna sig helt åt honom än något annat och journalistyrket kunde inkräkta för mycket under den här perioden i vårt liv.
Så jag jobbade på Freden och hade Leon att ta hand om när Annika gick till universitetet där hon mötte en mycket trevlig dansk lärare som hon blev lite förtjust i. Den killen såg ut som en mellanting mellan Tomas Hård av Segerstad och mig sa hon och då är det väl klart att hon skulle bli lite attraherat av honom.
Så Leon och jag tillbringade förmiddagarna mest hemma där vi underhöll varandra. Han skulle ju få frukost. Han tyckte mycket om sin välling i flaska. den tillredde jag omsorgsfullt i en liten kastrull och det var viktigt med temperaturen innan han njöt av den. Sen var det dom obligatoriska blöjbytena som var viktig en del av livet på den tiden. Sen var det kläderna som skulle väljas och så var det dags att leka.
Leon hade en gammal telefon som han älskade och drog i sladden och valde numret. Med den kunde han leka timtals. Han älskade att bläddra i dagens nyheter som var den tidningen som vi läste . Vi befann oss mest i sovrummet på förmiddagen där jag låg i sängen och försökte att ta det lugnt och kanske till och med sova lite men det kom jag inte undan med så lätt. Jag såg fram mot den tiden när han skulle börja på dagiset i Gamla Stan uppe vid Svartmannagatan. Men det skulle dröja till hösten 72 innan det var dags för honom med den rutinen.
Under dagen så makade vi oss iväg med barnvagnen ut på en liten promenad kanske till Kungsträdgården eller bara en kortare runda genom gränderna.
På eftermiddagen så kom Annika hem och vi fikade ihop. Då och då med inhandlade konditorivaror från Sundmanns konditori på Järntorget. Sedan får vi inte glömma musikens stora roll i vårt liv. Jag hade ju byggt upp en enorm inbyggt hyllsektion som omslöt den stora sängen i vardagsrummet.
I de bygget fanns det som medelpunkt en stor rullbandspelare av märket Phillips. Den hade 4 kanaler man kunde spela in på det vill säga stereo både på bak och framsidan. Den maskinen stod högt uppe på hyllan så att Leon inte kunde nå den utan min hjälp. Han önskade att se hur ljudbandet spolades upp på den ena sidan eller om man snabbspolade fram och baklänges och då fick han sitta på min arm och på nära håll se på underverket. Han ville gärna ställa till de och ta tag i det löpande bandet med sina små gulliga händer. Leon satt även på mina knä när vi spelade trummor tillsammans på mitt slagverk som stod bredvid sängen i vardagsrummet. En gång så kom jag på att han kunde sätta sig i en liten vagn och sen kunde han åka av sig själv från ena sidan av vardagsrummet till den andra för att golvet lutade såpass mycket. När jag hade byggt mina hyllor kring sängen så var jag tvungen att kapa varje hyllplan som stod på golvet på ena sidan för att det var så ojämn i rummet. Men det uppfattade vi som enbart charmig.
Vid sextiden så började jag mitt kvällsjobb på ”Freden” och där fick jag alltid mat på restaurangen så det var enbart Annika som behövde laga mat till sig själv och Leon. Jag jobbade ju inte alla dagar men när jag gjorde det så kom jag inte hem före tolv eller halvett och då sov ju mina små älsklingar redan.
Här kommer ett dagboksutdrag om Leon
från Annika
15 januari 1972
Leon är 8 månader nu. Aldrig har han varit mer charmig och go. Mycket har ändrat sig. Han är ingen liten baby längre. På julafton fick han en röd stol att sitta i vid bordet. Plötsligt var han med oss på ett helt annat sätt. Sen när vi kom hem efter julfirandet köpte vi en gåstol för mammas julklappspengar. Nu är han inte låst längre utan kan röra sig fritt. Hans värld har blivit större. Allt lockar. Särskilt sånt som är farligt. Han visar tillgivenhet och kan ge små kramar och rör försiktigt på min näsa och på ansiktet men oftare grabbar han tag ordentligt i håret och det kan göra ont.
Han sover inte inte lika mycket nu. Somnar kring sju på kvällen och får frukost runt sju på morgonen. Vi ska börja ge honom lite mer grovhackad mat . Han fick en mosad banan idag och en bit bröd. Vi har det fint med Leon. Morgnar med ömhet och skratt. Dagarna blir inte så långa heller nu när vi kan gå ut. George och jag är rätt ofta hemma båda två men ibland delar vi dagen så en tar hand om honom på förmiddagen och den andra på eftermiddagen. Vi är lyckliga tillsammans alla tre.
31 januari 1972 – 4 augusti 72
Leon sover på sin blåsippebädd mätt av gröt och mjölk. Snön ligger vit därute.
Båda är vi förkylda även om han fått det lindrigt och är pigg i alla fall
Han har börjat se så spjuveraktig ut och tungan börjar sticka ut. Vet inte om det är för att det känns lustigt med de två nya framtänderna.
Leon läser sin morgontidning på förmiddagen medans George försöker få lite sömn.
Han har börjat äta så smått ur 8-månadersburkarna men gillar det inte. Däremot älskar han apelsin som han äter själv-men ibland sätter han i halsen.
Han åker omkring suveränt i sin gåstol och är mer rörlig över huvud taget. Kan vända sig från rygg till mage och försöker kravla och kasa sig framåt, uppåt och åt alla håll.Han är tokig i gröt. Nu hoppar han i stolen och säger uh, uh mellan varje sked.
1 februari 1972
Leon reste sig själv upp idag. Med hjälp av sängkanten stod han obekymrat en lång stund och försökte riva sönder min pärm. Han tog små steg åt sidan också. Tummen har också kommit in i munnen för första gången.
10 februari
Leon kryper och kan ställa sig på alla fyra.
15 maj 1972
Ett år. Öppnade ugnsluckan idag. Säger ma-ma, ägi och andra ljud. Har lärt sig vinka och säger hej-liknande ord. Han är rund och go och har lockar vid öronen
Firar ettårsdagen med en pick-nick på Djurgården med Omi som var på besök och med några vänner. George och jag, Claes, Ingrid och Anna-Karin.
Vi tillbringar ett par sommarveckor på Gotland och jag reser med Leon till Skövde på sensommaren.
1 augusti 1972
Jag är i Skövde en vecka med Leon. Han är en fin liten kompis. Stolt när han kan stå upp och ibland ta några steg. De allra första stegen tog han när vi var i stugan i Svajde på Gotland i juli. Jag tror att han kommer att gå snart.
Den roligaste leken är att sätta korken på tuber eller lock på burkar. Han gillar också att skjuta en stor lastbil framför sig. Här på Sommarvägen har han ätit hallon och blåbär för första gången.Han kan konsten att smeta in hela sig med ett päron eller en persika men idag har han fått en haklapp med ficka av Majlis. Han väger ca 11 kilo och är rätt knubbig och solbränd och go.
Han säger titta sen en en tid och förstås mamma och pappa. Han vill inte sitta väluppfostrat i vagnen utan ålar sig ut och vill skjuta den istället. Då lyser ögonen och han utstöter glada ljud. Han älskar också att plaska och bada i vatten.
4 augusti 1972
Jag var ute och köpte välling och när jag kom hem satt Majlis och pappa på huk i hallen. Leon gick mellan dem med händerna i luften. Sen dess har han gått ….
Slutet på Annikas dagboksanteckningarna
Någon gång omkring början på Mai 72 åkte Annika en vecka till Portugal. Hon hade fått en billig resa för några hundra kronor och passade på att få lite miljöombyte. Där träffade hon ett annat gäng resenärer och hade det trevligt.
Under den vecka så hade min mor Maria anlänt för ett Stockholmsbesök och sedd ur hennes perspektiv var det ovanligt att se att jag ensam hade hand om Leon den veckan. Men hon vande sig rätt snabbt och när Annika återvände så var hon fortfarande kvar och skulle stanna en vecka till.
Hon bodde hos oss och trivdes rätt bra men visst var det lite speciellt för Annika att ha mammas ögon på sig. Hon var ju trots allt hennes svärmor och alla vet hur det är att ha en sådan boende hos sig. Det blev lite av en kulturchock fö båda två.
Här kommer ett nytt utdrag ur Annikas dagbok fån den tiden.
-Det vore bra med en barnflicka -va sa hans mor.
-De var väl inte menat som en pik precis men nog har hon sina tankar…
Men varför skall jag ta åt mig.
Jag har fått ett barn och jag sköter det.
Mer har jag inte åtagit mig.
Det är vi som har ansvar för allt här hemma ”ändå” känns det lite obehagligt att se henne med våldsam energi sy byxor, tvätta strumpor, borsta byxor, dammsuga, tvätta golvet. plocka i ordning med kläder etc.
Jag tycker det är skönt att det blir gjort men samtidigt lite pressande
Hon har invaderat här, man känner sig inte riktigt hemma här.
Men jag skulle inte ha något emot att ha en husfru här några timmer per dag.
Idag behöver Gidde relaxa från både barnet och modern så jag skall ”valla” dem i affärer…
Leon fyller ju år och så är det måndag.
Åter till Georges berättelse.
När mamma nu var här i stan så passade vi på att visa henne lite av vad vi höll på med. Så vi tog med henne ut på Djurgården en söndag på en härligt promenad med våra kompisar. Claes var med och Anna Karin och Ingrid som bodde på Kastellholmen var med. Vi satte hos någonstans och hade en fin picknick och det finns lite bilder från den dagen. Mamma tyckte om det hon såg och hon tyckte om lille Leon som tyckte om henne. Hon var nöjd med sin vistelse hemma hos oss.
Senare skulle mamma återvända så småningom men då bodde vi inte längre i Gamla Stan utan på Lojovägen på Lidingö. Ännu längre fram hälsade hon på oss på Näset och ännu senare på Fridal. Men därom senare.
Vad hände mer ? Vi funderade över vad vi skulle hitta på under sommaren och kom fram till att vi skulle hyra en liten stuga på Gotland. Dit tog vi oss med både bil och Gotlandsfärja från Nynäshamn. Vi hade fortfarande en liten röd Volksvagn.
Den vistelsen finns kvar i minnet mest på grund av att det var vår första egna semester. Vi, det vill säga Annika, hade hittat stugan på en annons och vi valde att tillbringa några veckor där.
Det var en gotlänning som hyrde ut denna ”telefonkiosk” till oss som låg alldeles ensam vid en strand lite söder om Ljugarn på öns östra sida. 
Pittoreskt som fan med kor utanför stängslet och som sagt en hel strand för oss själva men ack så tråkigt. Leon lärde sig att gå längs ett staket där han kunde hålla sig och där stod han naket och var glad medans han kissade i gröngräset.
Jag satt vid ett utebord och lyssnade på en transistorradio. Stugan var så liten så att man hade enbart plats att vistas i den i omgångar men det var fint väder varje dag så vi höll till mest utomhus.
Nån gång gjorde vi en liten biltur in till Ljugarn och handlade lite mat men när det hade gått två veckor så skulle vi möta Annikas syster Gunilla och hennes kille Bengt någonstans på södra Gotland. Dom höll till där i en gammal stationsbyggnad och var själva där på besök hos deras före detta arbetsgivare som hette Calmer. Dom var båda barnvakt hos henne. Fru Calmer var ihop med en ung amerikan och hon hade två döttrar varav den ena sedermera blev en känd och duktig teaterregissör.
Just då så besökte Bengt och Gunilla Calmers i Fidenäs där dom hade ett sommarhus. Vi stannade två dagar hos Gunilla och Bengt innan vi sedan tog oss tillbaka till Gamla Stan. Resten av sommaren så jobbade jag och början på hösten tror jag att Leon började redan på daghemmet i Gamla Stan.
Att skola in honom på daghemmet var inte lätt för oss för att som alla föräldrar vet så känns det som om man överger sitt barn eller bättre sagt man sviker sitt eget kött och blod och det känns inte rätt att göra så. Men samtidigt så ville vi ha lite egen tid som det heter numera. Men jag kommer aldrig att glömma första gången jag lämnade Leon ensam. Det var nära att jag på vägen därifrån började ångra mig och gå tillbaka för att hämta honom.
Men det visade sig sen att han trivdes hyfsat och fick bli kompis med min kompis Stigs unge som gick på samma dagis. Vi tog alltid barnvagnen när vi skulle till dagis och det tog bara några minuter att ta sig dit och själva lokalen låg fem trappor upp i huset och där fanns det en inhängnad takterrass. Därifrån hade man en fin utsikt över dom flesta hustaken och så såg man kyrktornet på tyska kyrkan som låg näst intill. Så roligt det är när man har småbarn att ta hand om och hur mycket man än älskar dom så är det likväl skönt när man plötsligen får lite tid över att kunna använda den på egen hand så som man har gjort det innan man fick barn. Ett nytt liv börjar efter en intensiv period där man 24 timmar om dygnet hade ansvar för ens lilla guldklimp och nu fick man hjälp med detta av samhället.
Annika hade fått en journalistpraktik på Riksantikvarieämbetet som låg bredvid Historiska Muséet.
Det var ett arbete som hade ordnats för att mildra arbetslösheten för akademiker. Hon började där på hösten 72 i samband med att Leon började på daghem. Det var ett trevligt jobb hon hade fått men det var tidsbestämt till att börja med men hon fick det sedan förlängt till hösten 73 då hon började på lärarhögskolan och utbildade sig till lågstadielärare under tre års tid. Men nu föregår jag historien lite igen.
Journalistpraktiken innebar att hon satt uppe på en vind vid ett litet skrivbord framför ett litet fönster bakom Historiska Muséet och fick samla in och skriva information från olika avdelningar inom Muséet och Riksantikvarieämbetet som skulle ingå i den lilla skriften Forntid och Framtid. Det var trevligt så länge det pågick och den typen av praktikjobb skulle man gärna se lite mera utav nuförtiden.
Så nu jobbade vi båda två och jag minns att jag bestämde mig för att ta körkortet för att så småningom skulle jag nog behöva det om jag skulle få ett vettigt jobb. Så jag knallade upp till Katarinaberget närmare bestämt inne i Slussengaraget. Där låg OK´s körskola. 
Mitt första möte med min körskollärare slutade med en överraskning. Jag trodde att det var enbart ta några lektioner med honom för att jag ansåg mig kunna köra rätt bra eftersom jag hade kört några år utan kort. Men efter lektionen frågade jag om hur många gånger jag behövde innan uppkörningen och då sa han att det kommer att ta ca 10 lektioner enbart för att få bort din gamla hetsiga körstil innan vi kan börja om från början med inlärningen och han hade rätt. Det skulle ta mig sammanlagt 40 lektioner innan det var dags att köra upp och då nångång på försommaren 1973 blev jag klar för att pröva att köra upp. Jag minns den där gången klart och tydlig. Vi var tre elever och en inspektör i bilen och vi skulle ta oss genom Stockholm. Jag trodde att det hade gått bra när vi var klara och han vände sig till oss och delade ut körkorten som han hade i bröstfickan på sin vita nylonskjorta. Först fick den ena flickan som satt bredvid honom ett kort och sedan den andra flickan som satt bredvid mig innan han vände sig till mig och sa att tyvärr så hade jag missat en skylt och därför så måste jag ta om provet om fjorton dagar. Det var varmt i bilen och jag svettades fortfarande efter den ansträngande körningen och så sitter jag där och blir utan körkort. Det var förnedrande. Men vid nästa uppkörningen efter ytterligare några lektioner så fick även jag kortet i min hand och direkt efteråt tog jag mig till Annikas arbetsplats på Historiska Muséet och vi firade genom att ta en fika. Det efterlängtade körkortet var mitt och nu hade även jag ett kort och inte bara Annika som hade tagit sitt kort redan i Skövde vid 20 års åldern. Hurra!!! Detta var en liten utvikning kring mitt körkortstagandet och nu återvänder vi till hösten 72.
Så Annika hade fått ett tjust arbete och Leon gick på dagis men jag harvade fortfarande på med mitt kyparjobb på ”Freden”. Nu började jag känna att det var dags för mig att gå vidare i livet men hur? Inte vet jag. Jobben växte inte på träd utan dom skulle sökas. Det räckte inte med att titta på dom två undulaterna som vi hade tagit hand om och satt i en vacker bur. Jag var lite avundsjuk på min kompis Hanno som hade kommit in på Dramatiska institutet och där utbildade sig till filmfotograf. Jag kände mig som att tåget långsamt höll på att åka ifrån mig och att jag borde skynda mig att hoppa det på innan det var för sent.
Hösten fortsatte och julen 1972 firade vi åter hos Annikas pappa i Skövde. Lika bekvämt som vanligt att bli serverat och uppassat. Sedan så var vi framme vid 1973 som skulle bli ett mellanår för mig med visserligen intressanta förändringar i vårt samliv men inte något riktigt avgörande på jobbfronten ännu. Men nu är det dags att visa några palla bilder av Heinz och mig när vi larvar oss i vardagsrummet på Svenvintappares och röker på.
