Efter hemkomsten från Brasilien var det redan dagen efter dags att gå till jobbet som vanligt. Den exponerade filmen jag hade med mig från hela inspelningen skulle lämnas in till Film-Teknik. Det vill säga att den hämtades i regel av deras bud från vårt kontor men då måste man ringa dagen innan och därför var det första jag gjorde att jag själv åkte ut till den gamla filmstaden som låg i Solna. Där ligger vägg i vägg ett modernt stort Filmlaboratorium som tar hand om allt som har med film att göra. De framkallar och kopierar men man kan även klippa sin film hos dem och mixa den. De har dessutom en ljudavdelning med Henry Gustavsson som chef som är mycket duktig. Där åstadkommer de specialeffekter på ljudsidan och de har även ett musikarkiv där man hittar all slags musik som vi kallar för burkmusik. Man går dit och berättar eller visar upp sina filmbilder som hjälper Henry att hitta rätt sorts låt som passar till dessa bilder. Här sker även negativ klippning som utförs enbart av duktiga damer som alltid ställer upp i sista sekunden när en film ska ha premiär. Det sista som sker efter klippningen är att damerna ska leta fram de rätta rutorna från arbetskopian som filmklipparen har haft i sina händer. Ett riktigt ”pillepilljobb” som man måste vara rätt skapt för att klara av under stressiga förhållanden. I slutändan av en filmproduktion är det i regel som mest bråttom inför premiären.
Nu vara det bara för mig att lämna in de 20 plåtburkarna med 16mm film. Det är ca 12 minuter speltid på varje rulle och vi har alltså spelat in fyra timmars film eller 2400 meter och den färdiga filmen ska inte vara längre än femton minuter. Det är en relation på ca 1 till 17. Det varierar ofta hur mycket film man använder. Vid dokumentära situationer går det åt mer film än vid manusbundna inspelningar. Jag har redan blivit lite bekant med en del människor här på ”labbet” som vi kallar det och alla behandlar mig som en mycket bra kund eftersom Sandell Film är en av deras större kunder och väl ansett för den kvalité som firman står för.
Sen tar jag mig med bilen tillbaka till kontoret och där får jag berätta för Thore hur resan har förlöpt. Han verkar nöjd men säger aldrig mycket. Lite tråkigt tycker han att vi inte hann med Scania bilderna i Rio men han förstod att Torgny var tvungen att börja med sin långfilmsinspelning tillsammans med Kalle och det var mycket viktigt för dem att resa hem i all hast. Efter en kopp kaffe var det bara att sätta igång med förberedelserna till nästa omgång av Scaniainspelningen ”Bolero”. Jag glömde nämna att de bilder vi kom hem med från Norge blev mycket uppskattade och de skulle komma att fungera som en bra slutsekvens till Bolerofilmen. Men nu skall vi spela in sommaravsnittet och då skall vi ut till Trosa skärgård med en segelbåt som Kåge Larsson från Scania ställer upp med. Nästa etapp sätter igång den första juli och håller på en vecka innan jag kan få ta mina första två betalda semesterveckor trots att jag började först fyra månader tidigare så får jag redan semester. Jag har varit totalt koncentrerad på jobbet sen jag började min anställning så det skulle bli skönt att koppla av och ladda batterierna på nytt.
Nu när vi bor så nära naturen på Lojovägen i Rudboda och har skaffat oss en segeleka som ligger nere vid Bosöviken så blir det dagliga utflykter under semestern. Annika har skollov som på den tiden fortfarande var två månader långt och även Leon är med oss och går inte på daghemmet under sommaren. Vi går ned till båten på förmiddagen och tar med oss seglet och den lilla tvåhästars utombordsmotorn som jag sätter på som en reserv så att vi skall kunna komma hem även om det blir motvind. Sen seglar vi i makligt tempo ut till Södergarnsbadet och lägger till där. Vi tillbringar större delen av dagen på den lilla sandstranden. Ibland kommer det några kompisar med oss eller de sluter upp vid själva badet. Det går att ta sig dit med bil eller buss. Det blir en hel del badande för Leon och oss alla och tiden går fort när man har roligt och snart är de två semesterveckorna över och jag återgår till att fortsätta med ”Bolero” inspelningen. Före min semester förberedde jag redan den här inspelningsomgången och nu har vi hyrt in landets bästa fotograf som heter Jörgen Persson och som hans assistent kontaktade jag på Görans begäran min gamle vän Hanno som numera var färdig med sin utbildning till fotograf på Dramatiska Institutet och jobbade som frilansfotograf. Den här gången får han assistera Jörgen och han gör det med bravur. Det känns kul för oss gamla kompisar att för första gången arbeta tillsammans i filmbranschen och få betalt för det och dessutom skall vi ta oss redan första arbetsdagen med bil och båt till Visby på Gotland. Där skall vi bo ett antal dagar och filma många olika Scanialastbilar och även bussar i olika sammanhang. Allt från möbelbussar till turistbussar och diverse l-speciallastbilar som spelar huvudrollen i den härliga Gotlandsmiljön. Från Fårö ända ned till Hoburgsgubben hittar vi intressanta bakgrunder till våra fordon. Vi ligger några nätter på det gamla flotta ”Snäck” hotellet i Visby och jobbet flyter smärtfritt. Pelle Berglund är med igen som regissör och samarbetet mellan honom och Jörgen är bra för de har jobbat med varandra tidigare.
Efter Gotland fortsätter vi med inspelningen i Stockholmstrakten där vi bland annat spelar in en fin scen där vi står med en kranbil på Riddarholmen och en kille byter några trasiga gatlyktor som står där på kajkanten med Stockholms stadshus på andra sidan Riddarfjärden som är vackert upplyst en tidig kväll. Killen använder så klart en skylift monterad på en Scania när han hissar sig själv upp till lamporna som sitter på en mycket hög mast. Kameramannen är i en annan skylift och båda rör sig samtidigt men mot varandra så att det blir en elegant effekt och det fungera mycket bra och blev en av de finaste scenerna i filmen. Samma kväll skulle vi bege oss ned till Södertälje för att där tidigt nästa morgon filma en Scania sopbil som vid soluppgången är ute i ett villaområde och där samlar in och tömmer radhusens soptunnor. Därför tar vi in på Scandic motorhotell i Södertälje som ligger precis bredvid Scanias stora fabriksanläggning. Efteråt skall filmteamet till Scanias provbana som ligger nära fabriksområdet men väl undangömt bakom en stor kulle. Det är ett stort område där deras fordon testas dygnet runt i tuffa miljöer. Banan är omgärdad med höga stängsel och skyddad för obehörig insyn. Här testas hemliga bilmodeller innan de är färdiga för leverans till kund. Här hände det en roligt sak. Vi skulle ta en bild på ett militärfordon som skulle köra genom ”vattengraven”. Det såg spektakulärt ut när den sprutade vattenkaskader kring sig vid genomfarten. Det fanns en relativ hög vägg till höger om den här vattenansamlingen där den skulle köra igenom och jag som spelade in ljudet när det plaskade som mest ställde mig så nära som möjligt bakom den höga väggen. Alla är beredda och fordonet närmar sig medan kameran är igång. Jag tittar på mätaren på min Nagrabandspelare som som vanligt hänger runt min axel och koncentrerar mig så att mätaren på skalan inte hoppar upp för långt när jag plötsligt får en jättedusch över mig. Jag blir totalt ställd och har fullt upp med att snabbt få min dyrbara bandspelare torr igen. Sen hör jag skratt när jag närmar mig de andra i teamet och de ser att jag ser ut som en nyduschad badgäst. Efter att jag fick min maskin avtorkad var det dags att ta om scenen och denna gång höll jag större distans till väggen och vattnet. Man lär så länge man lever. Men visst var det roligt och tack och lov var det sommar och sol så mina kläder torkade snabbt. Det var sista dagen för den här omgången och filmteamet splittrades och först senare på hösten skulle vi ses igen.
Men jag själv gick vidare med att börja filma för en annan produktion som vi gjorde åt SJ, det vill säga Statens järnvägar som var en annan av våra kunder. Thore hade gjort en bra film åt dem nyligen som hette ”Jäärnvägar” och var egentligen den första av alla speakerlösa filmer som Sandellfilm skulle bli så kända för. Nu ville SJ ha en ”normal” film som berättar hur de kan anpassa sin godstrafik till respektive kunder genom att hämta och lämna godset direkt från kundernas anläggningar. Under sista augustiveckan var det dags för mig och ett nytt team att ta oss upp till Norrland. Vi åkte bil till Hudiksvall, Sundsvall och Mora. Alla dessa städer lät exotiska för mig och jag såg fram emot att lära känna Sverige utanför Stockholm. Vi var ett gäng på fem personer som färdades i en liten inspelningsbuss mot norr. Det var den här gången vi hade en ljudtekniker med oss så att jag kunde koncentrera mig på att leda inspelningen med alla kontakter och planeringar som krävs när man skall ta sig till flera ställen under en vecka. Det mest minnesvärda från den inspelningen är dock regissören som hette Alex Jute och han var en gammal herre som hade svårt att gå men han var så älskvärd och kultiverad att det uppvägde allt annat. Han satt i bilen och höll små föreläsningar över de platser vi passerade eller där vi ibland gjorde en liten snabb sightseeing. Jag blev imponerad över hans kunniga kommentarer och denna vecka var det ett nöje att få vara tillsammans med en sådan kultiverad person. När jag skriver de här raderna så googlar jag på honom och får fram en fin liten kortfilm han gjorde på femtiotalet som heter ”sommarflicka” och den är värd att se. Nog om denna vecka.
När jag kom tillbaka till stan var det dags för mig att den första september flytta från Gamla Stan till Kungsholmen. Det kändes roligt att flytta in i denna lägenhet. Lyxigt med parkettgolv och öppen spis och badrum. Jag möblerade den med sånt man brukar ha i en lägenhet och sedan sov jag där ibland och det lustiga var att det var inte mer än runt hörnan från St. Eriksgatan där Tove hade haft sin lägenhet och där jag hade bott på andra sidan gården på Karlviksgatan. Det tog två minuter ned till Rålambshofsparken och tjugo meter fram till Norra Mälarstrand. Idag är lägenheten säkert förvandlad till en bostadsrätt som kostar minst 4 miljoner men när jag skulle sälja den lägenheten två år senare för 15 000 kronor då gnällde tjejen som köpte den för att hon tyckte att jag inte hade finstädat nog för hennes smak. Shit happens.
Den här septembermånaden fortsatte med olika resor för mig. Först söderut till Helsingborg där jag mindes den gången när Beatle Peter och jag kom med våra sista slantar till Helsingborg en tidig morgon med färjan efter att vi hade tagit tåget från Lübeck dit. När vi den gången lämnade färjan och tog oss genom stan så stal vi en mjölkflaska som stod utanför en husport och en morgontidning innan vi sedan drog vidare för att få en lift mot Stockholm. Det var nu nio år sedan och nu var jag här i stan med jobbet och kunde äta flott tack vare generösa traktamenten. Vi flög hem från Malmö denna gång och det gick lite snabbare än att lifta som den gången trots att vi klarade hemresan på en dag.
Ett trevligt inspelningstillfälle var när vi behövde en statist som skulle föreställa en bagare som ställde ut några lådor framför sitt bageri i Djurgårdsstan bakom Gröna Lund i samband med att en Scanialastbil som sprutade gatan ren körde förbi hans bageri och tvingade honom att snabbt rädda undan lådorna med bröd. Vi använde nämligen ofta någon som vi kände och i detta fall så blev det ”våran Tage Blom” som bagare. Han tyckte det var kul att agera och tack vare den scenen lever han vidare. Häromdagen tittade jag på ”Bolero” filmen och då levde min gamla goda vän Tage upp igen för några korta sekunder. Heder över hans minne. Han var en människa som var omtyckt av alla som kom i hans väg. Han spred trivsel och värme och mänsklighet kring sig som ingen annan. Jag kommer att ge ett exempel på hans popularitet lite senare när jag berättar om firmans berömda julfester.
Vi fortsatte med SJ filmen i stockholmstrakten ute vid Älvsjös godstransportbangård innan den började klippas av Alex Jute. Sen var det dags att förbereda ytterligare en Norgeresa. Scaniateamet skulle ta några maffiga höstbilder på de norska vägarna. Det finns ett ställe där vägen går jättebrant ner till en fjord som är känd för sin vackra natur och den farliga vägen. Där skulle vi filma en Scaniabuss som galant klarar denna nedfärd. Två saker jag minns därifrån: Dels sättet att ta sig fram i Norge med alla dessa fjordar som man får korsa med hjälp av färjor som det är svårt att veta när de är i trafik och dels minns jag frukosten i Norge där man ställer fram allt mellan himmel och jord på frukostborden på hotellen. De är helt enkelt enorma och efter frukosten är man så mätt att man knappt tycker att det är värt att resa sig. Vi kom hem med vackra bilder efter några dagar och sedan följde några inspelningsdagar runt Stockholm. Jag var tvungen att hitta en fin bondgård norr om stan där bonden skulle ställa upp och hjälpa oss med lite olika saker och sen var vi framme vid den första oktober.
