Vi hade nu en lägenhet på Pontonjärsgatan 35/4trappor och det var lite lyxigt att både ha tillgång till en egen vrå och dessutom ha familjelivet tillsammans med Annika och Leon ute på Lidingö. Även Annika sov över nån gång på Kungsholmen. Leon skulle fylla fyra år den 15 maj 1975. Då hade jag redan den intressanta Omanresan bakom mig och var igång med nya uppgifter.
Den 26 juni fick jag ta ut semester under tre veckor fram till den 17 juli. Annika, Leon och jag skulle ut och resa med bil. Vi hade köpt en gammal blå Saab av Annikas syster Gunilla och hennes kille Bengt. De hade flyttat upp till Falun och där genomgått en lärarutbildning. De behövde nu en bra och pålitlig bil när de skulle ta sig till en skola i grannbyn och sålde sin gamla Saab till oss. Leon kallade den för ”Benbila” eftersom det var ju Bengts gamla bil. Så vi packade in oss i den gamla skorven och tog med oss ett tält som Annika hade tillgång till och åkte mot Kisa. Det var vårt första stopp och vi skulle hälsa på hennes farföräldrar Bojan och Folke. De bodde i Rimforsa som låg två mil norr om Kisa och var jättefina människor. Jag fick bra kontakt med Folke och fick titta på hans gamla Opel Kapitän som han hade använt i sitt yrke som målare under de sista femton åren av hans yrkesliv. Det fanns inte en färgfläck i det kliniskt rena bagageutrymmet. Jag fick en chock. Hur bar sig den mannen åt? Jag fick ta en titt på hans lilla verkstad och även där var det makalöst vilken ordning han hade bland alla sina verktyg. Efter ett kort men kärnfullt besök tog vi farväl och for vidare mot Trelleborg för att ta färjan till Travemünde där vi hade bråttom att leta oss fram till Campingplatsen innan den stängde klockan tio på kvällen. Vi hann precis slinka in dit innan bommen fälldes ned efter oss. En man anvisade oss en plats på en liten tom gräsyta. Det var nästan mörkt innan vi hade rest upp tältet för första gången. Sannerligen ett äventyr för mig som hatar att tälta. Innan vi gick och la oss tog vi en liten promenad inne på campingplatsen som låg vid havet. Det var en enorm kontrast att se på alla ”fasta installationer” som var uppställda överallt. Folk flyttade under sommarmånaderna hit och tog med sig sina möbler från sina hem för att ställa upp dem inuti och även utanför sina lyxtält på snickrade verandor. Det var inte kul att se och här kom vi från Schweden och hade med oss ett tält från andra världskriget. Jag kan inte påstå att jag tyckte det var en bra idé med en tältsemester men ekonomin räckte inte för något bättre. Jag hade blivit bortskämd med att bo på flotta hotell och få rikligt med traktamenten så man kunde gå på bra krogen för att äta lyxigt. Men nu var det ju som det var och det var bara att hålla masken och se glad ut och gilla läget. Vi sov i alla fall gott efter dagens ansträngande bil- och båtresa. Följande dag åkte vi vidare efter en improviserad frukost. Först mot Lübeck och Hamburg och sedan söderut på motorvägarna där vi var i vägen för alla andra som höll en snabbare fart. Jag fick inte köra för fort för det tillät inte Annika så vi sniglade söderut och övernattade väl någonstans innan vi så småningom anlände till min hemstad Innsbruck där vi övernattade hemma hos min mamma på Egger-Lienzstrasse 32. Jag såg att alla på stan tittade på vår gamla bil som såg lite kuriös ut här där alla var mycket bilmedvetna och helst ville äga den senaste modellen. Men det brydde vi oss inte om så länge bilen gick. En sen eftermiddag skulle vi köra med vår bil upp mot den lilla staden Seefeld som ligger betydligt högre upp än Innsbruck för där skulle min svägerska Annelise uppträda på ett stort hotell med en grupp joddlande tyrolare och delta i en ”Tyroler Abend”. Hon var duktig på att sjunga och jobbade med detta under större delen av sitt långa liv. Hon lever fortfarande (2024) och är i toppform både fysiskt och psykiskt. Hon och hennes man – min bror Hansi cyklar mycket och gymnastiserar året runt.
När jag nu med Mamma och Leon i baksätet och Annika bredvid mig åker upp för ”Zirlerberg” som har en rätt brant stigning får Saaben jobba ordentligt och det går inte fort och efter halva sträckan börjar det osa och ryka om bilen och det hamnar till och med lite rök inne i bilen så att vi snabbt måste öppna fönstren. Då blir jag rädd att bilen snart skall fatta eld om jag inte stannar men det var omöjligt på denna smala och branta väg. Det var bara att bita ihop och hoppas på det bästa. Vi höll bokstavligen andan och fortsatte så länge bilen ville. Det var hemskt att vara med om denna utflykt och när vi tack och lov kom fram till Seefeld och hade tragglat oss fram till hotellet där Annelise uppträdde var jag utmattad och resten av kvällen var inte heller så rolig eftersom jag såg hemfärden framför mig med denna bil men den här gången var det bromsarna som jag tänkte på. Skulle de klara av denna branta väg? Lite senare på kvällen dök min bror upp med sin egen bil och jag berättade för honom om min skräckfärd och han började fundera lite innan han kom med en förklaring. Han menade att Saaben ju gick på oljeblandad bensin och när jag hade berättat att jag hade varit tvungen att köra långsamt genom hela Tyskland för att Annika ville skona bilen så hade det ansamlats en massa oljefett i avgasrören. När jag nu hade varit tvungen att anstränga bilen ordentligt för att överhuvudtaget kunna komma upp till Seefeld hade avgasrören reagerat genom att bränna bort all ansamlad olja som hade fastnat i avgasröret på grund av snigelkörningen genom halva Europa. Denna teori verkade stämma rätt bra och jag litade på min bror som hade bra hand med bilar. Han rådde mig att inte bry mig om det som hade hänt utan i fortsättningen skulle jag gasa på lite mer så skulle det nog ordna sig. Jag var lättad och sen glömde jag bort mina farhågor angående bromsarna. Det var den ”Tiroler Abend” jag alltid skulle förknippa med den rykande bilfärden upp mot Seefeld. Hemfärden nerför berget i mörkret gick bra och bromsarna höll.
Sen var det som vanligt en hel del prat när både min syster Herta, min bror Hansi och hans fru kom för att hälsa på hos mamma för att träffa min familj. En annan dag åkte vi med spårvagnen upp till Lansersee som jag ville visa för Annika och Leon. Det var den sjön dit jag alltid gick för att bada med mina vänner innan Tivolibadet som låg i stan öppnade sina portar. När vi la oss i gräset på en äng tappade jag mammas lägenhetsnyckel och kunde sedan inte hitta den vilket var en smärre katastrof. Nycklar var heliga för min mor och att tappa bort en av hennes nycklar var inte populärt. Men även det överlevde vi innan vi gav oss av mot Italien med lilla ”Benbila”. Leon var en fin reskamrat och älskade att sova i bilens baksäte. Vi skulle via Reschenpass till Prad som ligger i Südtirol. Där bor mina kusiner Kurt och Werner och deras syster Inge och deras föräldrar Tante Ida och Onkel Fritz. Vi fick övernatta hos Tante Ida i deras stora hus. Tack och lov så slapp vi tältet. På kvällen råkade det vara en stor fest i byn och man hade byggt upp ett jättetält. Jag gick dit med Werner för att festa lite. Annika hade ont i huvudet och ville hellre stanna hemma hos Leon. Han var ju bara fyra år den sommaren. Jag blev lite full under kvällens lopp och det var skönt att rensa huvudet efter alla ansträngande bilfärder. Dagen efter hälsade vi på Filomena som är en annan moster till mig som bodde vid det stora torget där hon hade byns största affär som sålde allt mellan himmel och jord. Sedan var det dags att hitta på något annat att göra. Onkel Fritz som just då hade lite svårt att gå eftersom hans knä inte längre var vad de hade varit en gång ville visa oss lite av omgivningarna och han förslog att vi skulle göra en liten bilutflykt tillsammans i vår Saab och han ville personligen visa oss vägen upp till ”Prader Alm”. Det var en fäbod där korna från Prad fick vara på sin ”sommarsemester”. Den låg rätt så högt uppe på berget men vi borde väl klara att komma dit upp menade han. Så vi såg fram emot en trevlig eftermiddagsutflykt till ett exotiskt ställe där vi kunde få oss en eftermiddagsfika med vacker utsikt. Vi fyra packade in oss i bilen och började åka inåt dalen och så småningom tog vi av och kom in på en trång skogsväg med många kurvor och brant stigning och när vi hade kommit upp till hälften och det inte fanns någon chans att vända även om man så skulle vilja fastnade vi i en lerig kurva. Vi fick lämna bilen. Även Onkel Fritz fick ta sig ur den och sen var det bara att skjuta på bilen med samlade krafter och efter mycket kämpande lyckades vi komma loss och körde vidare uppåt. Jag fick rådet av onkel Fritz att köra lite fortare genom kurvorna för att inte fastna en gång till. Vi kom fram med andan i halsen så småningom. Vi satte oss utanför fäboden och njöt av den fantastiska vyn och drack lite av den färska mjölken och vi åt lite av osten som gjordes på platsen och sedan var det dags att ta sig neråt igen på denna förfärliga bergsväg och hoppas att vi inte mötte någon. Vi klarade det och kom hem i ett enda stycke. Visst var det trevligt att träffa min kusin Werner och slå runt en kväll med honom i denna exotiska miljö. Jag hade fått vara med om en riktigt gammaldags folkfest med musik och mat och mycket dryck. Tänk att jag hade växt upp i den här lilla byn! Men även denna by har utvecklats med tiden. Efter två nätter körde vi vidare mot vårt nya mål som var Riva del Sole. Vad skulle vi göra där? Annika hade varit där förut med sin familj eftersom hennes pappa Bertil hade haft möjlighet att via sitt arbete som konsumdirektör besöka KF´s semesteranläggning på den italienska kusten. Vi åkte från Prad söderut, passerade Meran där jag i trettonårsåldern sommarjobbat på en liten espressobar som ägdes av Rosa Pegger. Hon hade varit gift med min biologiska far Edmund Pegger och hon var även kompis med min mamma. Därför hade jag fått jobba och bo hos henne sommaren 1960 i väntan på att jag skulle fylla fjorton år och kunna börja som hisspojke på Hotel Europa i Innsbruck. När vi passerade Meran höll jag ögonen öppen för att eventuellt se den lilla baren som låg vid en bensinmack men det lyckades inte. Sen blev det motorvägen och jag minns att i Toscana tog vi av från den och körde på mindre vägar och passerade små pittoreska byar. Vi stannade någonstans för lite lunch och några glas vin och jag rökte några cigaretter och solen sken och allt såg plötsligen lite trevligare ut när vi fortsatte mot Riva men där var campingplatsen full. Vi fick leta fram en annan i närheten men vet fortfarande inte om det var den plats vi borde ha hamnat på. Vi fick en hygglig plats under några pinjer väldigt nära havet. Vi höll på att installera oss och allt var frid och fröjd ända tills Annika frågade mig var Leon var och jag frågade tillbaka. -Var han inte med dig just nu? Vi tittar på varandra, reser oss och börjar genast bli oroliga och ser oss omkring men inte ser vi nån liten fyraårig Leon. Nu börjar vi genast sprida ut oss och leta och jag går snabbt den närmaste lilla stigen eller vägen under pinjerna rakt mot havet eller rättare sagt stranden dit jag strax anländer och tittar ut över hundratals människor som finns här till höger och vänster och jag börjar fundera på om han kan ha kommit ända hit alldeles ensam och kanske fortsatt ända ut i vattnet för att bada. Allt är möjligt inbillar jag mig och börjar spana mot vattnet och bli ordentligt orolig men det är ingen idé att börja fråga folk runt omkring om de har sett en liten svensk pojke. Det fanns ju många barn här på stranden. Jag kände mig både förvirrad och liten när det dyker upp bilder i mitt huvud hur livet vore utan den lilla krabaten som man älskar så himla mycket så man kan dö för honom bara man hittar honom innan det händer honom något otäckt. Jag utgår ifrån att han kanske inte har kommit så långt som ända hit till stranden och söker mig nu tillbaka på den lilla stigen för att se om Annika haft mer tur med sitt letande. Vi ser varandra samtidigt som det kommer en vuxen mot oss och undrar om denna lilla pojke som han leder i handen kan vara vår lilla Leon. Vi blir så glada att vi har fått tillbaka vårt barn så vi tackar till och med Gud men speciellt den person som hade hittat vårt kära barn. Leon tog det hela lugnt och sen dess har vi alltid haft koll på var han befinner sig. Vi har till och med fått ögon i bakhuvud efter en sådan traumatisk upplevelse. Det räcker inte med att säga att jag trodde att du hade koll utan man måste vara säker på att någon har kontroll och uppsikt och ansvar för att det inte ska hända igen. Efter den tankeställaren blev vi mycket ödmjuka och glada över att allt hade ordnat sig så bra. Nu såg jag med andra ögon på omvärlden. Det jag minns mer från campingplatsen var när vi sedan tog en gemensam strandpromenad vid havet och hur tillfreds vi var med vår lilla familj efter den otäcka händelsen. När pengarna började tryta var det dags att vända norrut igen och ta oss så fort som möjligt tillbaka till Innsbruck för att låna lite stålar för hemfärden till Sverige. Men innan dess gällde det att överhuvudtaget nå fram till Innsbruck med vår gamla ”Benbila”. Allt kostade pengar. Mat skall man äta och campingplatsen skall ha sitt och sen skall det finnas kvar till bensinen och vi fick verkligen titta på varenda öre eller bättre sagt Lire för att det var innan vi hade fått EU som förenklade det här med olika valutor. Vi fick kalkylera ordentligt och ändå blev det så att när vi hade korsat Brennerpasset som utgör gränsen mellan Österrike och Italien var bensinen nästan slut men tack och lov så fungerade det så att man kunde på den ofta rätt branta vägen ner mot Innsbruck koppla ur ”något” och sedan rullade bilen vidare utan att den slukade bensin. Det var en mycket spännande färd och vi satt och hoppades att vi skulle klara oss hela vägen hem vilket vi till slut gjorde. Bensinmätarnålen stod på noll när vi parkerade framför mitt gamla hem. Tack och lov fanns det numera en bensinmack på andra sidan gatan. Efter någon natt hemma hos mamma var det dags att med nya fräscha pengar i fickan ta oss tillbaka hem till Sverige. Den resan förlöpte relativt smärtfritt förutom en natt någonstans i Tyskland där vi hade satt upp tältet på en campingplats och det började åska och regna så ”jävligt” att vi var tvungna att fly tältet och sätta oss inne i bilen eftersom vi var så rädda för blixtnedslag. Efter denna ”bilsemester” i Europa med eget tält insåg jag i alla fall att det var ingenting som gav mersmak och jag skulle hålla mig i Sverige de närmaste åren. Det var en viktig lärdom och vi höll oss hädanefter på hemmafronten. Men ännu var vi inte hemma. Jag minns att vi återigen rullade på färjan som förde oss tillbaka mot Trelleborg och sedan tog vi sikte mot Skövde där Annikas pappa Bertil skulle fylla femtio år och dit vi var bjudna för att närvara vid hans högtidsdag. Vi hann till Skövde och var där på eftermiddagen och blev väl mottagna och på kvällen skulle en liten fest gå av stapeln nere i den på den tiden så populära gillestugan. Där samlades lite vänner och släktingar. Jag minns Majlis bror som skulle hålla tal för Bertil och att det inte var så speciellt lyckat. Annars så var den lördagskvällen i Skövde småtrevlig. Efter en god natts sömn i en skön säng rullade vi hemåt mot Lidingö och jag var glad över att kunna återgå till jobbet dagen efter. Det var rena lyxen att åter kunna resa ståndsmässigt och dessutom att någon annan plockade upp hotellnotan.
På hösten kom Annikas mamma Inga-Maj till Stockholm för att genomgå en utbildning på Axelssons där hon utbildade sig till fotvårdare och det var mycket att plugga för henne. Vår lägenhet på Kungsholmen var ledig och det passade perfekt att hon kunde låna den av oss när hon nu höll på att göra sig redo för att kunna försörja sig själv efter skilsmässan från Lars. Inga-Maj hade varit gift med Bertil fram till 1967. De hade haft goda vänner som de hade mycket gemensam med. I Skövde bodde de uppe på Billingen i ett flott hus som hade byggts på en underbar plats med fin utsikt över staden nedanför. Äntligen hade de slagit sig ner för gott på en bra plats. Annika hade lämnat hemmet för att studera i Uppsala när det började hända saker nere i Skövde där hennes föräldrar plötsligen bytte partner med sina goda vänner. Majlis flyttade hem till Bertil och Inga-Maj hyrde en liten lägenhet i staden Skövde. Annikas syster Gunilla bodde kvar hos pappa Bertil och hans nya fru Majlis. Eftersom Lars och Bertil arbetade på samma företag, nämligen KF i Skövde, hade det efter dubbelskilsmässan blivit ohållbart för Lars att träffa Bertil regelbundet på jobbet och lyssna på omvärldens skvaller om deras hustrubyte. Lars var nu ensam och kände sig ratad av sin Majlis och sökte sig då till Inga-Mai kanske för att få hennes tröst eller kanske för att visa Bertil att även han kunde ta hand om hans före detta kvinna. Lars och Ing-Maj umgicks med varandra ett tag och sedan kom han med förslaget att hon skulle gifta sig med honom och flytta från Skövde till Östersund där han hade fått ett nytt jobb hos KF eller så var det slut på deras relation. Inga-Mai antog tveksamt detta ultimativa erbjudande och sa ja till förslaget. Därefter flyttade de till Östersund och började ett nytt liv tillsammans. De hade det hyfsat bra i början men Lars hade aldrig riktigt kommit över faktumet att Bertil hade tagit över hans före detta fru Majlis som han hade älskat mycket. Detta trauma hängde som en ond skugga över hans äktenskap med Inga-Maj. Han såg bakom henne kanske hennes före detta man och fann lindring genom att överkonsumera alkohol. Vid sådana tillfällen kunde han bli ”dum i huvudet”.
Julen 74 skulle Annika, Leon och jag besöka Inga Mai och Lars i deras hus i Östersund och fira denna högtid tillsammans. Julaftonskvällen hade Lars fått i sig lite för mycket och visade under kvällen upp en annan sida än den vi var van att se. Han började svamla och klagade över att Annika och jag aldrig hade tyckt om honom för att vi aldrig hade bjudit in honom till Stockholm när vi bodde i Gamla Stan eller på Lidingö. Jag tyckte det var pinsamt att stå ut med en sådan absurd anklagelse. Det skedde efter han hade delat ut julpresenter till oss utklädd som jultomte. Det blev ingen rolig julafton med andra ord. Dagen efter åkte vi ut till deras lilla sommarhus som låg vid en sjö. Inga-Mai och Leon hade varit i detta hus på sommaren när jag var i Brasilien och Annika var upptagen på annat håll. Han hade haft det bra och varit ute och badat och fiskat. Men nu var det vinter och mycket snö och svinkallt. Redan på förmiddagen såg vi fram emot att vi skulle åka hem med nattåget och ville komma därifrån så fort som möjligt. Julaftonens övertramp låg som ett moln över dagen ända tills Lars körde oss till tågstationen på kvällen. Det var sista gången jag såg honom. Han hade två söner med Majlis. Leif den äldre som redan flyttat från Skövde vid skilsmässan och hans yngre bror Johnny som växte upp tillsammans med Bertil och Majlis i deras hem. På tal om Leif så fick han några år senare en dotter med en kvinna från Göteborg som hette Tutlik. Ytterligare några år därefter slog han sig ihop med en rysk kvinna som han lärt känna via nätet och de bosatte sig i Hjo. För några dagar sedan fick jag höra att Leif hade avlidit i strupcancer. (februari 2017) Vid denna tidpunkt hade både Bertil och Majlis redan avlidit. Johnny, hans yngre bror, lever i Uppsala ett borgerligt liv med fru och två döttrar. Han och hans fru äger en tandläkarpraktik och det går riktigt bra för dem förutom att de har problem med en av döttrarna som kräver mycket omsorg.
Annika går under hösten 1975 sin näst sista termin på Lärarhögskolan och utbildar sig till lågstadielärare. Hon har sedan bara kvar vårterminen 76 innan hon kan söka jobb.
