Augusti den sjätte är jag tillbaka på kontoret och Thore säger efter morgonkaffet att nu måste vi sätta igång med ”industribiten” för Sverigefilmen. Jag undrar om det finns ett manus som man kan titta på men det finns bara lite lösa stolpar varav vi redan har filmat ballongen, tennisbilder och Sverige ovanifrån sett från ballongen. När det gäller den viktiga delen av filmen nämligen Sveriges exportindustrier så finns det olika papper med en hel del namn på industrier och det är allt. Jag tror inte det är sant men så är det. Var är våra manusförfattare? Var är regissören? Ja, Sune han kommer alltid in senare på dagen när han sitter och klipper film för att han trivs med att jobba först efter lunch. Då kommer han igång men å andra sidan så jobbar han på kvällen när de flesta andra har gått hem. Så jag får några papper i handen med namn på industrier som kanske borde vara med i filmen. Exportrådet har vissa önskemål och det är de som betalar kalaset som ska sälja Sverige som exportland i hela världen.
Jag går ner till mitt kontor och sätter mig och funderar hur jag ska få ordning och struktur och urval i denna hög med förslag. Skriver listor med företag som är självklara och som alla känner till och sedan listor med företag som är mindre kända men intressanta. Listor med småföretag som ingen någonsin tänker på och sedan så sätter jag ihop dem jag väljer ut till en lista och efter det så placerar jag ut dessa geografiskt i landet. Var befinner sig de? Jag kommer fram till att det borde bli en Skåneresa, en Göteborgsresa, en Norrlandsresa, en Värmlandsresa, en omgång i mellansverige och en omgång i Stockholmstrakten och en period som vi använder för att ta diverse studiobilder. Dessutom bör vi leta efter diverse ”stockshots”. Det är bilder som finns på lager tex hos Sveriges Television där man kan köpa bilder från en Vasaloppsstart eller andra historiska händelser där vi själva inte kan vara med och filma.
Det tar mig två dygn att sätta ihop en ungefärlig inspelningsplan och sen får Thore ta en titt på det hela och det gör han på sitt sätt genom att han tar fram en penna och stryker ett antal namn från pappret och sen så säger han inget mer om den saken. Jag sätter mig nu vid mitt skrivbord och tar reda på adresser och telefonnummer till alla som jag skall kontakta i den ordning som jag har noterat företagen på min ungefärliga resplan. Innan jag ringer upp dem så kom jag fram till en standardinledning. Jag ringer upp tex Volvo i Göteborg och begär att tala med någon inom deras informationsavdelning som är så högt upp som möjligt i viktighetshierarkin. När jag väl har blivit kopplad till denna person så presenterar jag mig som produktionsledaren på Sandell Film i Stockholm som har fått uppdrag av Sveriges Exportråd att producera en film som kommer att visas på samtliga Sveriges ambassader i hela världen och användas i samband med alla möjliga exportjippon. Nu är det så att den film vi gör kommer att göras utan kommentarer så att det gäller att få en bild eller bilder från just ert företag som på max 30 sekunder visar det som ni själv tycker borde vara med i ett sådant sammanhang. Sedan talar jag om att vi har bokat in en ungefärlig inspelningstid och nämner ett veckonummer. Under den veckan så kommer vi att spela in de saker vi kommer överens om. Ni funderar över vad och var det skall filmas och återkommer till mig inom ett antal dagar så vi kan stämma av vårt vidare samarbete. Jag ber dem att posta mig några årsredovisningar för att där finns oftast just det bildmaterial som föetaget vill visa upp utåt och sedan så tackar jag för idag och skriver upp denna kontaktpersons namn och telefonnummer. Efter ett antal sådana samtal så låter jag som en dammsugarförsäljare och tycker att det flyter på rätt bra. Jag spikar upp mina listor på en väggtavla så att jag får en överblick och sedan rapporterar jag till Sune hur jag har tacklat förberedelserna så här långt. Han sitter och tittar igenom allt material som vi redan har spelat in och rensar bort det mesta för att koncentrera sig på ”pärlorna” det vill säga de perfekta tagningar som har en chans att hamna i den slutgiltiga filmen. Han börjar få mer och mer grepp om hur strukturen på filmen skall se ut och han verkar tillfreds med livet när han kommer ut från klipprummet med sin pipa i munnen och frågar efter en kopp kaffé. Vi har ett fint samarbete som bygger på ömsesidig respekt för det var och en åstadkommer.
Sedan håller jag på med några dagars inspelning till en film för LMEricson som handlar om deras berömda AXE system som kommer att säljas jorden runt framöver. Ett annat team är på plats den här gången. Därefter så skall Sune och jag besöka några företag i Stockholm för att tala ”Sverigefilm” och ta reda på mer om deras verksamhet och deras förslag till filmbara situationer. LKAB och Atlas Copco står på listan och sedan så besöker vi KTH dvs Kungliga Tekniska Högskolan där vi underrättar oss om på vilket sätt de skulle kunna ingå i den bild vi vill skapa av Sverige som en nation där teknikutveckling prioriteras högt. Vi talar med diverse professorer och de visar en del för oss men vi blir inte imponerade men visst är det intressant att kunna stövla in på deras område och utmana dem att visa upp hur långt de har kommit. De är fackmän på sitt område men det är vi också för vi vet vad som passar in i den film som vi producerar. Så där vandrar vi med en professor nere i en källargång för att han skall visa oss sin ”baby”, det vill säga det som ligger honom varmast om hjärtat men skulle behöva en trettio minuters dokumentärfilm för att förklara vad det handlar om. Sedan tar vi oss upp till LKAB´s huvudkontor på Sturegatan och få där titta på en film där man ser hur det går till att få fram malmen och sedan skeppar den till den norska hamnen Narvik. Det kan bli roliga bilder den dagen vi skall ge oss på den industrin. Vi får bra kontakt med deras informationsavdelning och kan räkna med deras hjälp framöver.
Dagen efter så är vi inne på Scania och tar lite bilder i deras utvecklingslabor i Södertälje och sen är det helg. Innan dess så förberedde jag hela nästa veckas filminspelning i detalj. Alla som vi skall besöka är kontaktade och tiderna är överenskomna för våra möten och resan skall gå söderut med början i Orrefors. Det är ett av Sveriges två finaste glasbruk. Bruket har haft stora namn bland sina formgivare såsom Simon Gate och Edward Hald och deras kristallglas som är konstnärligt handgraverat säljs över hela världen. Vi åkte från stan med vår inspelningsbil och nu är kamerateamet utökad med Einar som assistent till Pelle Kjellberg. Sune och jag kompletterar gänget. Det tar oss sju timmar att åka ner till Orrefors. Vädret är fint och vi anländer dit vid sjutiden på kvällen. Vi blir inkvarterade i företagets gästhus som är en före detta disponentvilla och ligger vid en sjö i denna idylliska lilla bruksort i Småland. Vi blir vänligt mottagna och kommer överens om att morgonen därpå efter frukost titta på glashyttan där vi blir förevisade hur en av deras kända konstnärer just arbetar med att ta fram konstglas. Det är fascinerande hur man kan blåsa genom ett stålrör och få fram de mest underliga och vackra former. Det är varmt i lokalen och vi tar en del bilder när konstnären och glasblåsaren är i arbete och tillsammans formar ett nytt objekt. Spännande att vara så nära inpå de här människorna och uppleva förvandlingen från glasmassa till konstverk. Sedan går vi och kollar in den mer industriella tillverkningen i en annan lokal innan det är dags för en god lunch som bolaget bjuder os på i gästvillan. Vår kontaktman som är med oss under förmiddagen berättar sedan att på kvällen så kommer det vara ett styrelsemöte i gästvillan och hoppas att vi inte kommer att bli störda av deras verksamhet för den kommer tyvärr att inkräkta lite på vårt boende för att vi får dela toalett med dem på övre våningen. Vi tycker inte det är något att som kommer att irritera oss. Efter lunchen går vi och tittar på den lilla utställningshall som inrymmer ett litet museum och där så väljer vi ut några glasföremål som vi vill låna för att filma under eftermiddagen ute med sjön som bakgrund. Sune har hittat en liten infallsvinkel till hur vi kan leka med glaset samtidigt som vi visar upp det. Jag kan nämna att tack vare en musikaliskt effekt som synkroniserar med ett högt plopp när man tar av ett lock på en glaskaraff så funkade det jättebra som en rolig effekt i den färdiga filmen. Vi gjorde tidigt kväll den här eftermiddagen och drog oss tillbaka till våra rum i gästvillan. Där duschade vi och sen möttes vi Pelles rum och öppnade en flaska Whisky som vi inhandlat under nerfärden till Orrefors. Det är en viktigt rutin att man alltid inhandlar sprit i tid så att man inte står utan på kvällarna. För att innan man går ut och äter så tar vi oss i regel en liten”Wirre” som det kallas. Så nu sitter vi där och eftersom det inte blir kvällsmål för oss utan smörgåsar som de har förberett åt oss och lagt i köket så har vi ingen brådska att ge oss iväg utan hänger kvar på rummet. Och det är mycket trevligt att lägga upp fötterna på bordet och koppla av med sina kompisar. Veckan har börjat bra och vi är igång och imorgon skall vi vidare till Tomelilla i Skåne och filma lite Volvo BM som har traktorer och dumpers som sin produkt. På torsdag så åker vi till Greve Piper och hans gods på Högestad. Han äger väl en sådär 10 000 hektar mark och är den tredjestörsta markägaren i Sverige. Han kallas den röde greven för att han har fina idéer och bekänner sig till att vara socialdemokrat.
Men innan vi är där så är vi faktiskt fortfarande kvar på rummet i gästvillan i Orrefors och där så blir vi så småningom alla en aning berusade och nu har styrelsen som sammanträder i rummet bredvid på samma våningsplan som vi sitter kommit igång med sitt möte. Efter ett tag börjar herrarna bli kissnödiga och de är vana att ta sig till närmaste toalett och ingången till den finns i det rum där vi sitter. Först tycker vi det är lite roligt men när den femte personen dyker upp och helt ogenerad tar sig in i vårt rum och använder Pelles toalett för att uträtta sina behov så reagerar Pelle genom att säga att nu får de fan hitta någon annanstans att gå och ”pissa” för att nu stänger vi dörren till vårt rum. Det kom lite plötsligt och vi tittar alla på varandra medan herr styrelseledamot diskret drar sig tillbaka och sedan så har de fattat att det är läge att hitta en annan toalett. Dagen efter tackade vi för oss och för de prominenta besök som vi fick på Pelles rum. Resan gick vidare.
På Högestad mötte vi den ovanlig snälle greven Calle Piper och han tyckte det var kul att vi hade vald honom för att visa upp ett mönsterlantbruk. Här såg jag för första gången hans datoriserade utfodringssystem av korna som DeLaval var upphovsman till. Vi fick ta bilder på plogning och inne i ett jättestort stall filmade vi kossorna som fick sin mat vid exakta tider och noggrant anpassat till deras behov. Calle ställde upp med en man som sedan visade oss kronhjortorna och vildsvinen. De hölls bakom ett stängsel och Pelle och jag fick komma innanför och filma utfodringen av svinen på så nära håll att vildsvinets tryne började nosa på kameraoptiken och jag knäade bredvid och spelade in ljudet. Det var lite spännande att se djurets hörntänder. Ett vackert ställe där Christinehof slott tillhör godset och är ett populärt utflyktsmål som drivs av Calles dotter numera. Calles son har numera (2017) övertagit VD-skapet över hela egendomen. Efter filmningen bilar vi vidare till ABU i Svängsta. Vi möter en av företagets PR människor och han erbjuder oss att ordna ett fiske i Mörrumsån där ABU har en fiskestuga vid ett ställe där det alltid går att få fisk. Vi nappar direkt och på fredag förmiddag så får vi lite fiskfångst på film och efter en timmes filmning i deras fabrik inne i Svängsta där vi får se tillverkningen av deras rullar så får vi som present att ta med oss en massa fiskedrag. Pelle som är ”vår fiskare” blir jätteglad och han får alla andras drag så han inte behöver köpa ett enda drag i framtiden. Nu är det bråttom för vi skall snabbt åka till Vetlanda för att få med oss några filmbilder från deras tändsticksfabrik som STAB äger. Fabriken kallas i folksmun för Stickan. Efter att vi har legat över på Stadshotellet i Vetlanda och tagit riktigt fina filmbilder på hur trästickorna dopas i svavel och får sina huvuden påsatta så sticker vi hem på fredag eftermiddag och jag är hemma på Lidingö hos Annika klockan 21.00. Detta var den första av ett större antal så kallade industriveckor där vi samlar ihop alla bilder som skall representera sveriges exportindustrier.
Veckan därpå är det Stockholmsområdet som gäller. Det är en tanke bakom att jag lägger en vecka i Stockholm efter att vi har varit ute i landet och kuskat runt en vecka för att jag skall kunna under Stockholmsveckan detaljplanera nästa resa uti landet. Sista veckan i augusti betar vi av AGAS´s värmekamera ute på Lidingö. Vi rekognoserar en gång till på KTH och åker sedan till Tumba och filmar hos Alfa Laval. En halv dag sticker vi emellan med 60/60 projektet iSödertälje och när vi ändå är där passar vi på att film hos ASTRA där vi koncentrerar oss på deras pillertillverkning och i synnerhet LOSEC tabletterna som på den tiden är ASTRA´s stora flaggskepp bland magmedicinerna. Sen följer en vecka där vi samlar oss på kontoret och ser igenom de sista två veckornas inspelade filmsnuttar. Konstaterar att allt fungerar och att vi är på rätt väg.
Medan jag detaljplanerar en norrlandsresa som skall föra oss upp till Kiruna håller Sune på att plocka lite bilder från Sveriges Television till Sverigefilmen och dessutom så åker han med Pelle och Björn till ASEA i Ludvika för att filma ett experiment och samtidigt skall vår producent Björn inleda diverse förhandlingar om en eventuell storfilm för ASEA´s räkning. En dag används även jag för att vara med vid en komplettering till SJ godsfilmen som Odert fortfarande sitter och klipper och som behöver kompletteras med en och annan bild. Men den 12 september står det i mina anteckningar ”Efter ett ställningskrig” mellan Thore och oss i teamet så är det nu klart att vi dagen efter åker med tåg till Kiruna och där hyr en bil under den tiden som vi kommer att vistas där. Det är tänkt att vi ska vara där i ungefär tio dagar.
Vi släpar vår utrustning i ett antal trä- och metallådor till Stockholms Central där vi sätter oss på nattåget till Kiruna och genast kommer det fram en flaska Whisky för att vi måste ju fira att vi är på gång igen. Närmare än så kan man inte komma den känslan som de olika rocknrollgrupperna måste känna när de ger sig ut på en ny turné. De tar flyget och vi stackare får ta tåget men även på tåget kan det gå snett skall vi få uppleva lite senare under kvällens lopp. Men än så länge är det enbart god stämning i kupén som vi delar. Här finns det bekväma säten som senare kommer att förvandlas till sängar för oss fyra. Pelle, Einar, Sune och jag ser fram emot en lång färd mot Kiruna och sedan en intressant inspelning däruppe bland de människorna som lever i den landsändan som ter sig även för oss lite exotiskt. Men först går vi och äter i restaurangvagnen och fördriver en stund där och på vägen tillbaka så möter vi två flickor som vi börjar prata med och de håller oss lite sällskap när vi kommer till vår coupé. De är glada och ser fram mot att ta en tur i fjällen. Vi bjuder på lite dricka och efter nån timme drar de sig tillbaka till sitt coupé längre bort i samma vagn. Vårt gäng sitter kvar och vi fortsätter att dricka och nu börjar det hända lite saker som jag skulle komma att ångra så småningom. När Pelle och jag ställer oss i gången för att få lite luft och svalkar av oss en aning vid ett öppet fönster så får jag plötsligen lust att leka med en brandsläckare som hänger på en vägg i längre bort i gången. Nästa steg är att kolla om den fungerar och då måste man ta bort en splint och sen får man trycka på greppet och sen så brakar helvetet loss för att det börjar spruta en massa skum ur släckaren och jag får inte riktigt stopp på fanskapet och nu så öppnas dörren där de två flickor har sina sängar. Nu börjar jag få panik för att jag inte få stopp på släckarn och mer och mer skum sprutar över hela gången innan jag på något sätt få stop på eländet och snabbt kan hänga tillbaka den på väggen där jag tog den ifrån. Hela gången är totalt nedkladdad av skum och jag börjar både nyktra till och inser vad jag har gjort och vilka konsekvenser det kan få. Pelle och jag går snabbt in i vår coupé och stänger dörren. Nu sitter vi illa till den saken är helt klar. Så vi kommer överens om att genast lägga oss i våra sängar och lossas att det regnar det vill säga att vi inget vet och inte har sett något och kommer att neka till allt som eventuellt kan komma att vittnas emot oss. Det dröjer inte länge innan vi hör upprörda stämmor i gången och någon ger sig iväg för att hämta en konduktör. Vi ligger alla i sängarna och speiciellt jag lyssnar till vad som sägs utanför. Efter ett tag lugnar det ner sig och vi tror att det värsta är över ända tills vi kommer fram till en station och där så vet de redan att den här vagnen är nersprutad med skum. Dörrarna öppnas och sedan så dras det en vattenslang in i tåget och någon sprutar bort all skum de kan komma åt. Det tar en lång stund och jag väntar spänt på vad som kommer att hända sen. Klockan är nu kring midnatt och vi har säkert stått stilla vid stationen en timme och nu kommer två personer ombord som skall göra en undersökning om vem som kan ha utlöst brandsläckaren. Jag hör hur snacket går när nu alla passagerare har väckts upp ur sin sömn och tågpersonalen öppnar varje skjutdörr för att förhöra sig om uppgifter som kan leda till att den skyldiga kan ställas till ansvar. Jag vet att det finns enbart de två flickor som vi har druckit lite tillsammans med innan de gick och la sig. Allt hänger på om de skvallrar på mig eller om de ligger lågt och ”har inte sett något”. Spännande som fan känns det just när konduktören öppnar skjutdörren till vår coupé. Vi har mörkt härinne och alla fyra ligger vi isängarna och nu så tänder konduktören ljuset och vi lossas att vakna till. Jag hör att han undrar om det var någon av oss härinne som har sett vad som har hänt här utanför. Jag känner genast att angrepp är bästa försvaret inför vad som kommer härnäst och undrar när det här tåget skall äntligen röra på sig igen med tanke att vi nu har stått här i över en timme och jag kräver en förklaring till den här förseningen. ”Vi är ute på en jobbresa och har avtalade möten i Kiruna efter vår planmässiga ankomsttid som är klockan elva. Fortsätter med att ”det är för dåligt med dess ideliga förseningar och jag låter upprört över denna incident som innebär att vi inte ens kan sova ostörd. Mannen i dörren blir tagen på sängen och drar sig mumlande tillbaka. Vi hör honom avlägsnar sig och han fortsätter med sina förhör hos en del andra resenärer i coupérna längre fram. Efter en stund så lämnar några av den SJ städpersonal tåget som de har tvvättat och torkat rent all skum och vi börjar rulla mot norr igen. Äntligen kan vi pustas ut och försöka somna in vilket inte är speciellt svår efter denna pärs. Vi sover en bit in på förmiddagen och tar oss sedan till frukosten som vi intar sittande vid ett bord i restaurangvagnen. Här känner vi blickarna av en del som håller till i samma tågvagn som vi och en del anklagande kommentarer riktas till oss. Vi stämplas som skyldiga till nattens incident och jag i synnerhet får skämmas för det jag har ställt till. Flickorna från gårkvällen sitter längst bort och jag vågar knappt titta på dem. Jag är mycket tacksam att de inte angav mig som ”mannen som svinade ned deras tågvagn. Man kan säga att det är först nu i eftertankens kranka blekhet som jag till fullo börjar inse vad jag gjort och samtidigt som jag ångrar att det blev som det blev är jag tacksam att det hela inte har fått helt andra följder. Jag menar om flickorna hade angett mig så hade SJ kunnat plocka av mig från tåget utan vidare och det skulle inte ha varit en så bra början på denna Norrlandsresa. Vi lämnar frukosten och tar oss åter till vår coupé och sen är det bara nån timme kvar innan vi vid tolvtiden rullar in i Kiruna. Sällan har det känts skönare att lämna en tågresa bakom sig och först när vi alla sitter i den Volkabuss som vi har hyrt vid stationen så lättas stämningen upp och vi börjar skratta över det som vi har varit med om. Pelle talar om hur imponerat han är över min reaktion när konduktören skulle förhöra sig hos oss. Det var det fräckaste han nånsin upplevt.
-”När du anklagar honom som ansvarig för förseningen då drog jag lakanet över mitt huvud”. Men nu måste vi koncentrera oss på jobbet. Dagen efter när vi anländer vid elvatiden i Kiruna har vi bråttom för att ge oss ut mot Nicoalokta för att filma renar. Vi är på väg mot Nikkaluokta och det är 66 km dit och det tar en stund att komma dit. Stället ligger öster om Kiruna och nära en större sjö. Naturen är vacker. Härifrån kan man börja sin ”Kungsledsvandring”. Vädret är bra för att ta bilder på renar såsom det var tänkt från början. Men renfilmning är inte det lättaste skulle vi få erfara under denna resa. Så när vi kommer fram så är inget såsom tänkt och vi får vända om igen köra mot Kiruna och ta in på Hotell Ferrum som är stadens ”stora hotell” och används av alla som har med LKAB att göra och det är i stort sett alla som kommer till Kiruna. På kvällen äter vi gott på hotellets restaurang och jag har tagit reda på att dagen efter så kan det bli en renskjiljning i Järämä och att dit skall vi ta oss om vi vill vara med om det och det är ju framförallt därför vi är häruppe. Så vi är inställda på att ta oss till Järämä och det är inte mer än 187 km men det skulle ta nästan 4 timmar att köra och ändå så brukar jag inte såsa när jag kör och det är alltid jag som kör. Vi kör via Svappavara och Soppero och en bit längre norrut innan vi tar av åt väster igen och sedan blir vägen sämre och det är verkligen exotiskt att köra i den här terrängen med ett landskap som är mest skapt för att vara renbete. Vi kommer fram kring lunch och får reda på att det blir nog inget renskjiljande idag. När blir det då? undrar jag. -Ja det vet man aldrig exakt i förväg. Det beror på hur långt de ha kommit som driver hjorden framför sig mot denna plats som är inhägnad och där renarna sedan skall tas om hand av sina ägare. Där märker de upp sina renar och sen så slaktar de en del för att sälja och för att ha som mat under vinterhalvåret innan de som får vara kvar släpps ut igen. Jag får ytterligare kontaktuppgifter hem till en kvinna vars man brukar stå i telefonkontakt med henne varje kväll. Den vägen får vi i alla fall så pass exakt besked som det går att få. Så ikväll skall jag ringa henne och sen får vi väl återkomma hit igen kanske redan nästa dag. Men nu så är det bara att vända och visst tar vi nån enstaka filmsnutt när vi ser en snygg vy. Sen är det åter Kiruna som gäller. Jag är ganska mör efter åtta timmars bilkörning och en bastu på hotellet skadar inte innan vi äter tillsammans. Jag får besked under kvällen att det dröjer med renskjiljningen och att vi skall hålla kontakt under morgondagen. Denna kväll så är det dans på hotelleet och det är veckans händelse och det är intressant att ha varit med om en sådan tillställning. All den förväntan som speglas i de flesta ansikten som har samlat sig till en festkväll med mat och dans. Levande musik av ett dansband som fyller upp den stora restaurangen och det är klart att man är uppe och försöker att steppa lite. Det är trevligt att bekanta sig lite med lokalbefolkningen, det vill säga att kolla in hur tjejerna låter häruppe och vilka förväntningar de har på en sån kväll. Jag blir bekant med en flicka i trettioårsåldern och får en viss inblick i hur livet gestalta sig för henne. Jag får följa med henne hem för en pratstund och det känns lite vemodigt att lämna henne när jag nu vet hur hon har det i den här änden av landet. Det känns lite instängt och begränsat att leva här känner jag men någon skall väl göra det. Kunde lika väl ha varit jag som var född här och försörjde mig genom att jobba som gruvarbetare hos LKAB.
Dagen efter på söndagen tar vi det lugnt och avvaktar ett samtal som aldrig kommer och under eftermiddagen går jag på en liten promenad och när jag återkommer till hotellet så tittar jag upp och vad är det jag ser? Jag ser min kompis Pelle sitta i sitt hotellfönster med benen dinglande utanför. Jag blir förskräckt och tror inte att det är sant men agerar direkt genom att skrika upp till honom att han bör helst hålla sig inom sitt rum med sin kropp. Han sluddrar och svarar skrattande att det kanske han skall. Sen tar jag mig upp till honom så fort jag kan och bankar på hans dörr. Han kommer och öppnar och som om det vore det naturligaste i världen så säger han att han var tvungen att svalka sina fötter ett tag och sen pratar vi inte mer om de. Senare så kom jag att tänka på att det finns något som heter ”Lappsjukan” och funderar på om det kan ha varit det som han överfölls utav?
”Lappsjuka är en vardaglig benämning på ett tillstånd som människor kan komma i när de vistats i en öde trakt under längre tid och på grund av detta blivit nedstämda, delvis på grund av brist på social kontakt. Lappsjuka är ingen medicinsk åkomma, men termen är en vedertagen populär definition. Risken för lappsjuka och akut hemlängtan kan vara överhängande i dessa trakter.
Efter detta lilla mellanspel åker vi ut och tar lite vackra naturbilder kring Kiruna. Där kommer vi att tänka på något annat. Ett nytt samtal med ”renkvinnan” på kvällen ger inget resultat och på måndagsfömiddagen möter vi folk från informationsavdelningen på LKAB´s huvudkontor för att prata om vilka motiv vi skall ge oss på. De tipsar om Eks Aero, ett helikopterbolag som skulle kunna ställa upp på nolltid och få oss upp i luften om vi så ville för att få lite överblick över LKAB´s område och få lite bilder på ett malmtåg som lämnar Kiruna mot Narvik där malmen skeppas ut till hela världen. Vi tackar ja till det och senare möter vi upp helikoptern med pilot och Pelle gör så gott han kan med sin kamera trots att det inte är Wesscam vi talar om. Vi är nöjda med de bilderna i efterhand. På kvällen så säger jag att nu har hennes man ringt igen och sagt att i morgon så kommer renhjorden nog att vara framme vid Järämä och det innebär en ny resa till de trakterna. Esrange ligger ca 45 km från Kiruna och där så skjuter man upp ca tre obemannade raketer varje år och en hel del väderballonger som skall forska om norrskenet. Därifrån är det inte så långt till Järämä men tyvärr så går det inte någon väg därifrån utan vi måste köra en fyra timmar lång omväg för att nå dit. Nu är vi spända inför vad som komma skall och vi sitter i bilen och skojar med varandra och jag härmar hur jag tror att en ren låter och får fram ett konstigt ljud ur min hals som jag upprepar ett antal gånger medan jag rattar bilen mot Järämä. Det låter verkligen ”djuriskt likt” och jag kommer in i en slags trance där jag upprepar detta ljud och alla tycker att det låter otroligt likt renarnas läten såsom vi har hört dem i Nikkoalukta. Men plötsligt börjar det att göra ont i min hals och jag börjar tro att jag har förstört mina stämband. Det håller i sig ett tag och gör att jag kommer att vara tvungen att vara tyst under en längre tid framöver. När vi kommer fram så ser vi att det står en hel del bilar parkerade kring ett ställe och därifrån får vi sedan gå en kilometer fram till renhagen. Folk är redan på väg dit och nu får vi bråttom för att vi vill ju gärna filma allt från början och vi föreställer oss att det ser häftigt ut när renarna drivs in i fållan. Det är tydligen ett känsligt ögonblick och risken finns alltid att hela hjorden av renar plötsligt blir störd av något i närheten och får panik och därmed sticker åt ett annat håll. Nu springer vi med både stativ och kamera och bandspelare och laddsäck och extrafilm samt ytterligare några lådor med optik och gud vet vad i händerna och börjar svettas innan vi så småningom kommer fram till stället där allt skall hända. Här är det närmast folkfest. Små grupper med samer sitter omkring på marken och här och där ser man en liten eld med en kaffépanna hängandes över den. Det ser mysigt ut när de sitter där och tar sig en slurk innan de sedan ska ta sig an sina djur. Alla renägare är ju inte ute och samlar ihop renarna utan en del är här enbart för att hjälpa till vid märkningen och slakten. Vi hinner precis fram innan det stiger upp ett sorl och renarna börjar springa in i gärdet och sedan vända direkt mot vänster inne i hagen för de springer alltid motsols. När Pelle har tagit lite bilder på håll så är det dags att ta sig in i hagen och ”plocka bilder” som det heter på fackspråk. Det innebär att åstadkomma ett konstverk som sedan kan klippas ihop av den duktigaste klipparen som finns i Skandinavien på den tiden. Det är vår regissör tillika klippare Sune Lund Sörensen som kommer att klippa en sekvens på ca 40 sekunder till den färdiga filmen till en musik som gör upplevelsen magnifikt och icke att förglömma så ligger det originalljud ovanpå det hela och jag glömmer aldrig hur höjdpunkten i den sekvensen gjorde intryck på mig när en äldre samekvinna kastar sitt lasso kring en av sina renar och vid en miss skriker ut ”Perkele” så att det hörs över nejden. Men att få dessa bilder tog Pelle nästan tre timmar och det gick åt 900 meter råfilm vilket innebär att det togs över en timmes material denna eftermiddag i denna hage under det att ett lätt regn strilade ned över oss. Jag höll hela tiden tätt ihop med Pelle och såg till att ingen ren hoppade på honom samtidigt som jag spelade in ljudet synkront. Ett skådespel utan like när samerna svingar och kastar sina rep för att fånga just deras egna renar inför märkning. Renarna hålls fast och tvingas ned på marken innan de blir av med en bit av sina öron eller får dem märkta med ägarens speciella bomärke. Hur fan kan de känna igen sina djur i detta tempo som renarna löper hela eftermiddagen runt runt i gärdet? En del av djuren trängs in i seperata små instängslade fållor där får vänta på sin tur att bli dödade. Nu när alla renar har samlats har även den stora slaktarbussen anlänt och genast börjar de med att slakta och stycka köttet. Det är fantastiskt att uppleva en sådan dag här uppe i vildmarken med ursprungsfolket. Visserligen har mycket hänt sen gamla dagar men med lite fantasi så är det lätt att tänka sig hur det har sett ut under urminnes tider när människan enbart levde av sina renar. Numera använder man vid insamlingen av renarna både motocrosscyklar som lätt tar sig fram i terrängen och även helikopter används i vissa sammanhang. Man kan ju spara in flera dagars slit i vissa fall och då kan det vara värt att använda sig av dagens teknik. Efter några timmar så tackar vi för oss och tar farväl av en del vänliga samer som bjöd oss på lite kaffe och till och med en bit renhjärta på en smörgås fick vi smaka på. Nu åker vi tillbaka till Kiruna och eftersom avstånden är jättestora här så bestämmer vi att istället för att svänga höger mot Kiruna så passar vi på att ta mot vänster och besöka gränsstaden mot Finland som heter Karesuando. Det är en omväg på ca två timmar men det är inte varje dag man har vägarna förbi den finska gränsen och vi är lite hungriga så vi tar oss till närmaste Café och vilar ut ett tag innan vi sedan begär oss hemåt mot Kiruna. Det tar bara fyra timmar härifrån så vi är snart tillbaka på hotellet. Vi är glada att vi äntligen fått våra renbilder och nu kan vi koncentrera oss på lite LKAB igen. Dagen därpå tar vi oss åter mot Svappavaara för att filma i deras malmgruva. Och på torsdagen blir det mycket att åka bil både till Porjus och Harsprånget och sedan en långresa upp till Vietas. Allt handlar om Sveriges vattenkraftsanläggningar. Det finns en härlig gammal film att se som jag kan rekommendera om Porjus och titta gärna på Vietaslänken så får du reda på historien om ett av de få ouppklarade brotten i Sverige, nämligen den berömda Vietaskuppen. Det blev en lång dag och bra med bilder. På fredagen var det dags för lite LKAB och Malmbanebilder igen och på lördag åkte vi hem igen med tåget och denna gång så hade jag lärt mig att hålla fingrarna i styr när jag passerade en brandsläckare. Vi kom hem på lördag natt och på söndagen var jag tvungen att planera för veckan som började dagen efter då vi skulle ta oss till ASEA i Ludvika för att där hände något som inte händer varje dag. I en jättestor hall hade man en anläggning där man kunde alstra enorma blixtrar som både var spektakulära att se och även ljudknallen som uppstod var inte av denna världen. Därifrån tog vi oss till Enköping där vi hälsade på BAHCO som är ett företag som tillverkar skiftnycklar. Det var Johan Petter Johansson som 1891 uppfann skiftnyckeln som är ett fantastiskt viktigt verktyg och en exportprodukt som hör hemma i Sverigefilmen.
Den första oktober bilade vi till mer civiliserade trakter, nämligen Göteborg därvi tog in på Park Hotel. På tisdagen besökte vi Hasselbladföretaget som hade tillverkat den kamera som de amerikanska astronauterna hade med sig till månen och hos Hasselblad fick vi använda den kameratypen för att återskapa den berömda scenen där man använde en Hasselbladare för att ta en bild på jorden från månen. Vi tog även lite bilder från tillverkningen. Sune lyckades med hjälp av sin kreativitet åstadkomma en sekvens som tillsammans med originalljudet från månvistelsen känns spännande och autentisk. Det är därför man har en kreativ regissör med sig för att han skall kunna göra det bästa av varje situation som uppenbarar sig först på inspelningsplatsen. I Göteborg finns ett annat stort exportföretag värt att dokumentera nämligen SKF som ju betyder Svenska Kullagerfabriken och vad vore världen utan kullager? Minns att vi tog en bild på ett kullager som stod i receptionen på SKF och var mer en meter i omkrets. Det stod på en liten plattform och roterade kring sin egen axel. Samma eftermiddag tog vi oss till ett värdshus som jag hade adressen till. Det var min gamle vän Beatle Peter som arrenderade en krog här i utkanten av Göteborg och Peter hade ju haft en Pizzeria i Katrineholm innan han landade här i Göteborg. Nu så var det mitt på eftermiddagen som vi besökte honom och eftersom han bodde i samma hus så kom han ned till restaurangen och bjöd oss på några öl. Vi bestämde att vi skulle gå ut på stan och slå runt på kvällen och kunde lämna kvar vår bil med hela kamerautrustningen i hans garage inlåst över natten och tog oss sedan gemensamt in till Park hotel där vi bodde. Peter var med oss upp på rummet där vi fortsatte att grunda lite innan vi gav oss ut på stan och hamnade på restaurang KOMETEN. Peter var ihop med en tjej som höll honom lite kort och det gjorde att han mer än gärna ville utnyttja tillfället när han blev medbjuden av oss för en utekväll på stan. Så där sitter vi på Kometen hela gänget och äter och dricker och jag minns att jag var ganska rund under fötterna och höll på att till och med kontakta lite folk som satt vid andra bord. På den tiden så var krogen ett ställe där konstnärer och studenter möttes och det var enkelt att prata med folk i lokalen och när jag hade varit borta ett tag från mitt bord och sedan återvände då hade Peter stuckit därifrån. Han var så sugen på att gå ut och möta en tjej som han hade pratat om under timmarna innan så att han inte kunde hålla sig utan han bara drog utan att säga hej till mig och det var det sista jag såg av den killen som jag hade upplevt så mycket tillsammans med. Jag hade bott ihop med honom och varit i Paris tillsammans med honom och så kliar det honom så mycket mellan benen så att han till och med glömmer att säga hej då. Man kan ju undra hur det gick för honom sedan. När vi dagen efter hämtade vår inspelningsbil i hans garage fanns han inte på plats. Efter den dagen så korsades våra vägar aldrig mera.
Vi körde mot Stockholm samma dag och fortsatte att samla in bilder genom att ta oss till Nobelstiftelsens lokaler på Sturegatan och där filmade vi en byst på Alfred Nobel på ett spännande sätt genom att vi satte eld på en stubintråd och lät den brinna och när den brinnande tråden försvann bakom bysten så övergick bilden sedan till en jätteexplosion som utlöste ett jordskred i en malmgruva i Svappavara. Åter igen kreativt uttänkt av Sune. Därefter tog vi oss ut till Arlanda flygplats för att filma ATCA systemet som innebar att vi skildrade hur det går till när flygplatsens personal kontrollerar luftrummet och ger anvisningar till alla inkommande och utgående flygplan för att leda dem säkert genom det svenska luftrummet. En otroligt intressant miljö att få inblick i. Efter att vi var klara med interiören på denna arbetsplats så ville vi gärna gå ombord på en jumbojet och ta lite bilder inne i cockpitten. Vi kom in precis innan New Yorkplanet skulle gås igenom av piloterna och fick snabbt ta fram kameran för att få med det mest väsentliga vid genomgången av alla instrument då det plötsligt började blinka ett rött ljus på ett av instrumenten. Omedelbart tillkallades en tekniker som kom in i cockpitten och undersökte felet. Plötsligt så vände han sig mot oss och frågade om någon hade en liten skruvmejsel på sig. Vi tittade på varandra och trodde inte att det var sant. Den killen skall laga felet på en jumbojet som skall starta om en halv timme och han frågar oss om ett verktyg så att han kan laga planet. Konstigt nog så hade Pelle en liten skruvmejsel i sin jacka och lämnar den till honom. Någon minut senare är han nöjd och efter ytterligare en test av samma instrument så är saken biff och piloten får klartecken att kunna fortsätta med sin genomgång och vi fortsätter att filma som om ingenting hade hänt dessförinnan. Jag glömmer aldrig denna upplevelse och vad som kunde ha hänt om denna glappkontakt hade visat sig först ute över atlanten på väg till USA. Pelles berömda lilla skruvmejsel räddade New Yorkflyget denna dag.
Dagen efter filmade vi i Hagaparken utanför Stockholms innerstad och efteråt tog vi en filmbild på den berömda AGA fyren som är placerat bredvid Djurgården vid inloppet mot Stockholm.
Den 17 oktober så sitter jag på kontoret och har fått uppdraget att snabbt planera en inspelning som skall föra oss till Afrika närmare bestämt till Benin och Kamerun. Orsaken är att det är viktigt att sätta igång med den inspelningen för att företaget ASEA som vill göra den här filmen med oss som leverantörer har ett personalskifte på gång. Den nyvarande informationschefen är på väg ut ur firman och det är ovisst om den nye mannen på den posten vill fortsätta detta projekt där kontraktet ännu inte är påskrivet. Därför är det av vikt att vi så fort som det går filmar så mycket som möjligt så att det är svårare för den nya informationschefen att avbryta detta filmprojekt som då redan har kostat dem en hel del pengar. Så på ett dygn så får jag organisera en veckolång inspelning i Afrika. Sverigefilmteamet skall fortsätta att filma två dagar ute Älvsjö där det finns en hel del bilder att samla in under den Tekniska Mässan som pågår där just då. Det ger mig ytterligare lite tid att planera Afrikaresan och jag fixar snabbt en Carnét för den tekniska utrustningen som vi skall släpa med oss. Denna film är tänkt att spelas in på 35 mm så vi behöver hyra in en sådan kamera och sen är det dags att flyga på måndag kväll ner mot Benin via Paris. Men jag tänker hoppa över den resan och fortsätter nu med Sverigefilmen som vi återgår till att arbeta med när vi återkommer. Vi är tillbaka i Sverige onsdagen den 31 oktober och sen är jag två dagar på kontoret för att ta hand om allt efter Afrikaresan. Utrustningen återlämnas, film lämnas för framkallning och skall tittas på och carne´n skall återlämnas till Handelskammaren. Sen är det helg och på måndagen den andra november skall jag gå till Leons skolklass och visa upp ”Ombordfilmen” och dessutom så visar jag upp 22 minurer och 22 sekunder filmen. Skolklassen är tacksam för att få se på film och det är kul att visa upp i synnerhet Ombordfilmen. Senare på dagen så hjälper jag fotografen Pelle att flytta från en liten lägenhet på Bastugatan till en trerumslägenhet lite längre söderut på Bastugatan. Sedan är jag sjuk en vecka och återkommer till kontoret fredagen den 9 november för att planera lite mer ASEA inspelning med Stig Throne Holst som är deras filmkontaktman. Vi planerar en Ludvika inspelning för tre dagar samma vecka och passar på att slå ihop den filmningen med lite Sverigefilminspelning. Så onsdag den 14 november bilar vi till Phillipstad och tar en bild på statyn där han sitter på en parkbänk i snön och en duva hälsar på honom genom att sätta sig på hans hatt. Sen fortsätter vi till VASABRÖD som är kända för att framställa det berömda svenska knäckebrödet. På fredag är det dags för filmning hos ASEA i Ludvika och bilder på deras insulatorer och högspänningsexperiment som pågår i den stora hallen under den dagen.
Sedan hemresa till Stockhom och en helg i famijens sköte.
Måndag den 19 november planerar jag veckan under en halv dag på kontoret medan mina ärovärda kollegor tittar på diverse dagstagningar. På eftermiddagen bilar vi till Mariestad där ELECTROLUX har en stor kylskåpsfabrik. Vi tillbringar natten på ett litet hotell och sedan filmar vi på företaget och tar oss sedan till Värnamo där det finns en permanenet utställning som heter SWEDEXPO och där vi försöker få en överblick över en hel del småföretagare och välja ut några för att få med även dessa mindre företag i filmen. Vi fastnar för ett tvåmansföretag som har tillverkning av flygsmällor i plast på sin produktlista som består av en produkt. Sune tänder genast på idéen som han klurar ut och som innebär att man använder en plastflugsmälla som ett tennisracket och han klipper in det tillsammans med diverse tennisljud i vissa sekvenser där man hör ”Advantage Sweden” i högtalarna på en tennisstadion. Perfekt bidrag som lättar upp filmen. Efter det så filmar vi hos ett företag som har varit i generationer inom samma familj och tillverkar häftapparater. Imponerande produkter som har en världsmarknad. Gamle chefen påminner om en patron från gamla tider. På fredag så befinner vi oss i Motala och filmar på en supermodern Electroluxfabrik där man har kommit mycket långt i användningen av robotar som har övertagit monteringsarbeten på denna fabrik. Efter lunch åker bilen hem till Stockholm igen.
På söndag så var det dags att planera lite för hur nästa veckas inspelningsdagar skulle se ut. Vi hade Sveriges skogs och pappersindustri att avverka och på måndagen den 26 november gick planet upp till Sundsvall och vi tog en bil till en av SCA´s sågverk där vi avbildade hur man sågar upp virket till bräder och vad man gör med det som blir över efter sågningen dessutom så var vi inne i Ortvikens papperstillverkningsanläggning och fick se hur otroligt häftigt det är när jättepappersrullar löper fram och sedan tas om hand inför exporten till alla världens länder. På tisdag filmade vi lastningen av dessa pappersrullar i Tunadalshamnen på stora SCA ägda båtar som betjänar den europäiska marknaden. På kvällen så bjöd SCA´s informationsansvarige här i Sundsvall som hette Börja Dahlin. Han var en fin gammal kille som bjöd oss på en bra restaurang på Strand Hotell. Där satt vi och inte visste jag då att många år senare så skulle jag arbeta för SCA på deras huvudkontor i Stockholm och även göra vissa utflykter å tjänstens vägnar upp till Sundsvall och övernatta på samma Strand Hotell där jag nu satt och blev underhållen av Börje Dahlin som jag även skulle möta igen under senare hälften av nittiotalet och då som arbetskollega. På onsdag så hade vi kvar en del att filma inne i pappersfabriken och sen flög vi hem igen på kvällen.
På torsdag passade vi på att ta lite studiobilder på tex. knäckebrödpaket och diverse andra föremål som svenska flaggan och brinnande stubintrådar osv. Vidare tittade vi på dagstagninger från det inspelade materialet från veckan innan och det fortsatte vi med även på fredagen. Samtidigt när Sune, Pelle och Einar höll på med dessa studiobilder som vi tog nere i källaren höll jag på att planera nästa veckas inspelning.
Måndag den 4 december går planet till Gällivare och en hyrbil för oss upp till Harsprånget och Porjus och sedan till Luleå och vid denna inspelning så är även Stig Throne Holst med för att vi försöker fortfarande involvera ASEA så mycket som möjligt så att de äntligen skall skriva på kontraktet till storfilmen. Helst innan den nye informationschefen skall tillträda. Det är mycket psykologi och diplomati i detta spel. Så på onsdag kväll flyger vi hem till Stockholm igen. Bilderna från den resan kommer att kunna användas till både ASEA och Sverigefilmen framöver.
På torsdag och fredag håller jag på att planera nästa veckas inspelning och då är det redan på måndag den 10 december som den årliga Nobelprisutdelningen äger rum och vårt filmteam skall klä upp sig i svarta kostymer för att kunna närvara både vid utdelningen i konserthuset kring lunchtiden och även vid kvällens stora fest i Stockholms Stadshus. Det kräver en hel del förberedelser som tex att i förväg beställa de kläder vi skall ha på oss och få fram alla tillstånd från Nobelstiftelsen för att få vara med vid arrangemangen. Utdelningen i konserthuset var en upplevelse i sig. Från bästa plats kunde vi se hur kungen delade ut priserna till alla pristagarna och det är inte alla förunnat att se detta skådespel men höjdpunkten var att få vara med på kvällen i stadshuset där vi fick hålla till två trappar upp där vi inrättade vårt basläger och kunde filma hela stora hallen med vårt teleobjektiv som lät oss komma mycket nära deltagarna så att vi fick tex se en närbild på en av stenarna i drottning Silvias diadem när hon sitter vid den stora festtaffeln bredvid en av pristagarna. Jag minns att det var en grek som fick priset i literatur och att moder Theresa fick fredspriset det året men detta pris delades ut i Oslo. Under kvällens lopp bjöds vi på en mindre variant av Nobelmiddagen som vi kunde avnjuta i den mycket luxiösa miljön där vi satt ovanför alla andra men kunde vara oss själva och rapa hur mycket vi ville och det vi gjorde vi bara för skojs skull så vi hade något roligt att berätta efteråt. Den dagen jobbade vi från halvnio på morgonen till 23.30 på natten. De sista filmbilderna tog vi på de dansande paren i Gyllene salen innan vi packade ihop och tog oss hem trötta men glada efter ha varit med om sånt som andra måste bygga sig en karriär för att i bästa fall bli utvalda för att få vara med på en sådan tillställning.
Dagen efter tog vi det lite lugnare och höll på i studion med diverse experiment som involverade den svenska flaggan och på onsdagen gick grabbarna ut på stan för att ta lite typiska stockholmsbilder och det innebar ett besök på Moderna Muséet för att även konsten skulle få sin plats i filmen. Det fanns en fyr som skulle plåtas i decembermörkrets inbrott på vägen mot Vaxholm och den blinkade så fin så fin. Jag höll på med lite planering inför nästa veckas resor till Västerås där ASEA tillverkade lokomotiv. Diverse elektronikbilder skulle tas på samma plats innan vi begav oss till Finspång där Alva Laval hade något som vore bra att ha med innan vi sen stängde butiken tills vidare för Sverigefilmen. Fredagen den 21 december skrev jag i min dagkalender ”Tack för i år” och vilket år det hade varit. Det fick du som orkat läsa så långt uppleva på egen hand. Sjuttiotalet var slut och nu hade jag nästan jobbat sex år på Sandell Film. Just nu kände jag mig lite sliten och det var väl inte så konstigt med alla dessa resor och ett rätt så tufft program som skulle se till att saker och ting hände på firman där en hel del folk skulle ha sina löner varje månad. Allt har sitt pris. Jag hoppades på att det skulle lugna ner sig lite på inspelningsfronten när jag efter den årliga julfesten på Stallis gick på några dagars välförtjänt ledighet. I nästa kapitel skall jag ta upp Afrikaresan som vi gjorde för ASEAS räkning mellan den 22 och den 30 oktober 1979.
