Den 28 februari 1981 var en lördag. Annika hade denna dag läst en annons i tidningen om ett hus på Mörkö som var till salu. Hon visste att det var fint på Mörkö för att hon hade cyklat där under en veckokurs hos Antroposoferna i Ytterjärna. Hon bad mig följa med och titta på huset och vi tog det som en lördagsutflykt och kollade in stället Man kan lugnt säga att det blev en annorlunda visning. Husägaren Dennis Andersson, en man i trettioårsåldern, öppnade dörren iförd blommiga långkalsonger och tittade förvånat på oss. Han hade glömt att det skulle vara visning förmodligen för att han i allra högsta grad var bakfull. Det hade varit fest hos honom kvällen innan. När vi hade sett oss omkring i huset och enbart hade kvar att titta in i ett av rummen öppnade Dennis motvilligt dörren åt oss. Där satt det på en säng två unga tjejer som tydligen hade övernattat hos honom efter festen. De var lite blyga och hade inte räknat med att hamna i blickfånget av husspekulanter denna lördagseftermiddag. Vi tog en snabbtitt och sa adjö efter en stund. Det fanns ingen mäklare på plats. Han hade kanske varit på samma fest? På kvällen när mäklaren ringde hem till oss hade jag nästan glömt hela historien men jag lyssnade på Herr Jarmer och först då började vi fundera lite närmare på saken. Fördelen med ett eget sommarställe var att man slapp hyra på nytt och flytta varje år från plats till plats. Vi ville ju vara på landet under sommaren och i synnerhet numera när Annika som lärare skulle få långa sommarferier varje år. Så det här huset skulle även för mig kunna bli en möjlighet att finnas på ett och samma ställe under mina semestrar och det vore idealiskt för jag reste numera så mycket i jobbet att jag var trött på att resa även under semestern. Så vi sa till mäklaren att vi skulle fundera och priset var inte helt astronomiskt. Annikas mamma som numera bodde i Stockholm hade varit med vid husesynen och även hon tyckte att det vore bra att ha ett ställe att åka till på helgerna och vara tillsammans med Annika, Leon och mig. Så en vecka senare kom vi till samma plats igen och nu var även Annikas pappa Bertil med för han var expert på att titta och hitta eventuella skavanker. Han avrådde direkt från köp på grund av att bland annat taket såg lite konstigt ut men vid det laget hade processen redan gått så långt att hans kommentarer inte togs
riktigt på allvar och vi bestämde oss samma kväll för att köpa Fridal 9 som det hette på den tiden. Numera är adressen Fridal 11. Den 15 mars var en söndag och då skrev vi kontrakt med mäklaren och betalade 20 000 kronor i handpenning och hela huset kostade 240 000 kronor. Vi skulle ses i Järna på Handelsbankens kontor den 27 april klockan 14.30 och skriva under dokumenten tillsammans med Dennis Andersson och mäklaren. Det höll på att gå åt skogen för på motorvägen till Järna stannade vår lilla folkvagn och ville inte mer. Så vi fick lifta och kom svettiga in på banken precis före stängningsdags klockan tre. Dit hade en vänlig människa kört oss när han hörde att vi var på väg till vårt livs viktigaste affär. Efter bankbesöket gick vi över gatan och fikade tillsammans med mäklaren som bjöd oss alla. Dennis som nu hade sålt sitt hus hjälpte oss sedan att komma tillbaka till vår bil som stod kvar på motorvägen mellan Södertälje och Järna. Vi fick igång den och kunde ta oss hem igen till Stockholm senare på kvällen. Men först åkte vi med Dennis till Fridal för att titta på huset, tomten och poolen och vi kom överens om inflyttningsdagen som skulle bli den den sista april 1981. Det fanns en swimmingpool på tomten och det var inte helt fel att ha tillgång till en sådan och det kändes lyxigt. Dennis lovade att hjälpa till när poolen skulle sättas igång efter vinteruppehållet. Han behövde några veckor för att flytta ut alla sina ägodelar och en del verktyg. Trädgårdsmöblerna lämnade han över gratis till oss och för en del annat fick han betalt en slant. Nu var vi husägare och åkte hem med en husnyckel i handen.
Ett nytt jobb, även om det var mitt gamla jobb på Sandell Film och ett nytt hus fast det var ett gammalt hus. Det var byggt som åretrunthus i slutet på 1960-talet och var nu 13 år gammalt. Men huset var inte det viktigaste utan platsen Fridal skulle visa sig vara ett ställe där vi skulle trivas ända fram till idag (juli 2024) och kommer nog att göra det ett bra tag till så som det ser ut.
Vi hade inte bara hittat ett sommarställe utan vi hade hittat hem. Men det visste vi inte då utan tvärtom så minns jag att någon vecka efter att vi hade flyttat in med våra möbler och börjat jobba lite i trädgården så låg det massor med hundbajskorvar över hela tomten och vi fick plocka skiten för hand och fylla flera hinkar med korvarna. Det luktade skit på tomten och jag berättade för min arbetskollega Anders Bodin som satt i samma rum som jag på Sandell Film att jag ångrade husköpet och att jag kände stor olust över att vi hade skuldsatt oss livet ut för det skulle säkert ta oss ett helt liv att betala av huslånen. Tack och lov tröstade han mig och sa att så kan det kännas för många efter en stor affär men att det skulle snart ändra sig när jag fick känna på det riktiga lantlivet. Och han hade så rätt för redan veckan därpå hade jag börjat gilla det mesta med Fridal.
Den 30 april gick ett flyttlass med Sandell Film´s nya Toyota HI ACE från Lidingö till Fridal och dagen efter, den första maj, så gick det andra flyttlasset och den andra maj så gick det ett lass till och på vägen ut till landet köpte vi lite prylar på IKEA och den tredje maj körde vi hem på kvällen från Fridal och var glada över att vi hade möblerat upp hela huset och var nu redo att vistas när som helst i vårt eget sommarhus. Det hade gått fort. Jag kommer aldrig att glömma när jag gick barfota ute i trädgården och kände gräset under mina fötter och jag tittade runt omkring och såg på tomtgränsen. På dessa 1500 kvadratmeter så är det ingen i hela världen som kan bestämma mer än jag och min familj och den känslan att äga en bit mark är något alldeles speciellt och jag önskar att alla människor på jorden borde få uppleva detta men tyvärr så är det bara en utopi. Vi började genast att arbeta med trädgården och efter att vi äntligen hade fått bort resterande hundskit från tomten så började det likna nåt. Nästa projekt jag tog itu med var att riva hundrastgården som var inhägnad med ett högt stängsel. Det tog en stund att riva det. Den platsen var dränerad och behövde återställas och fyllas på med lite jord så att vi den16 maj kunde sätta våra första potatis. Hela tomten bestod av en gräsmatta och den skulle snart förvandlas till en hel del rektangler och kvadrater som det skulle odlas allt möjligt på. Det var ett hårt jobb att förvandla gräsmattan med en spade till en odlingsbar yta och varje helg så grovjobbade vi i trädgården. Inga May hjälpte till ordentligt och även Leon smittades av vår tomtebolycka och han syntes också med spade i händerna när han hjälpte sin mamma. Det var en svettig men ljuvlig tid och under veckan såg hela familjen redan fram emot lördagen då vi hämtade Annikas mamma i stan och sedan åkte med bilen mot Mörkö. Genom ett tips från Inga Maj så köpte vi en äldre röd Renault 5R för ca 3000 kronor av ett äldre par som hon hade lärt känna och det medförde att vi skrotade vår gamla folka. Så nu hade vi en bra bil och det kändes säkert när vi nu transporterade oss varje helg fram och åter till Fridal. Redan den 10 maj var vi inbjudna till vårt första årsmöte i Fridals ekonomiska förening och då fick vi möta de andra åtta husägarna i Fridal. De var glada att de hade blivit av med Dennis Andersson för han ansågs vara lite stökig och vi fick höra en del skvaller om honom. Bland annat hade han blivit av med körkortet och därför var han tvungen att flytta närmare sin arbetsplats. Vi däremot välkomnades och fick lära oss hur det fungerade med vattnet som kom från en gemensam borrad brunn och försörjde alla de nio fastigheterna. Vi fick även reda på att vi var delägare i en allmänning och att det fanns en vägförening som Fridal var medlem i tillsammans med Hörningsholms slott. Dessutom skulle alla fastighetsägare ställa upp och göra en arbetsinsats en gång om året som sträckte sig över ett antal timmar och utövades i samband med årsmötet. Grannarna var hyggligt folk och som vanligt så finns det alltid någon som inte håller måttet och det var en av husägarna som kallades för polisen. I synnerhet så var det kasssören i föreningen som retade sig som mest på den ”osolidariske medlemmen Joel” för att han inte ville ställa upp på den gemensamma arbetsdagen och inte ville han vara med på årsmötet heller men tack och lov så flyttade den mannen snart från Mörkö och sedan dess har det varit bra folk under alla de år som vi har hållit till här på Fridal. Vi fick tips om att om vi ville skaffa oss lite mer möbler så borde vi passa på att vara med på årets loppmarknad på Mörkö bygdegård. Det tog vi fasta på och den första helgen under juni månad var vi där och köpte allt vi behövde komplettera med i möbelväg och en snäll familj som sålde dem körde möblerna och en hel del annat gods som vi hittade hem till Fridal i sitt hästsläp och resten av möblerna satte vi på biltaket och forslade hem själva. Nu hade vi sittgrupper och matsalsbord och sängar och skåp och stolar och inget saknades i detta hus som vi numera älskade att vistas i under helgerna. Trädgården började ändra karaktär och det var skönt att se hur det växte ur jorden och vi såg fram emot att skörda våra första potatisar. Vi satt mycket ute i trädgården och fikade tillsammans. Livet visade sig från sin bästa sida. Swimmingpoolen som fanns på tomten var lite svår att få igång efter att maskineriet hade varit avstängt under vinterhalvåret. Dennis kom som överenskommet ut en kväll under veckan och hjälpte till att få igång pumpen som behövs för att få vattnet att cirkulera genom ett sandfilter. Tyvärr visade det sig snart att sandfilterbehållaren hade frusit sönder under vintern så det var bara att köpa en liknande filteranläggning och den fick jag köpa och kostnaden delade Dennis och jag. Sen så fick jag igång cirkulationen men det är en hel vetenskap med att få poolvattnet stabilt innan att det går att klorera annars så får man sätta igång en del kemiska processer innan man i bästa fall får det rent igen. Men man lär så länge man lever och den sommaren fick jag lära mig en hel del ”the hard way” om poolteknik. Men när den väl fungerade och det var badväder då var det helt underbart att hoppa i spadet och Leon tyckte att det var kul med pool och mer kan man inte begära. Den sommaren gav mersmak och enbart känslan att jag nu visste var vi skulle hålla till på somrarna var det hela värt. Det enda som blev lidande var våra båtutflykter och jag tror att det var rätt sällan som vi åkte ut med våran CHAOS den sommaren men vi hörde oss för om det fanns möjlighet att lägga båten nere vid båtklubben som konstigt nog hette KLUBBEN och ligger vid ett litet sund som löper mellan Mörkö och Eriksö. Jag ställde mig omedelbart i kön för blivande medlemmar och hoppades att det inte skulle ta så lång tid tills det var dags för oss att hämta den från Lidingö där den låg på Bosö båtplats. Vi åkte till landet långt in på hösten eftersom huset ju egentligen var ett åretrunthus och det var bara att sätta igång elelementen när det blev lite kallare på hösten. Så småningom fick vi stänga av vattnet så att det inte frös i ledningarna och vinterstänga huset. Under hela vintern hade vi något att se fram mot.
Annikas version av Sommarstugeköpet
Jag, min man och vår son på 10 år bor i en bra lägenhet på Lidingö. Problemet är att den ligger sex trappor upp i ett höghus och min längtan efter en trädgård blivit allt starkare. På sommaren känner jag mig extra instängd även om vi brukar resa bort ett par veckor.
En morgon när jag läser DN vid frukostbordet fångas mitt intresse av en liten annons under rubriken Stugor till salu. ”Lantligt belägen stuga med utsikt över äng och skog på Mörkö.”
Sommaren innan har jag gått en kurs på Rudolf Steinerseminariet i Järna och ett par gånger cyklat till det idylliska Mörkö.
– Kan vi inte åka och titta på den där stugan på söndag, föreslår jag min man. Den ligger inte så långt från Stockholm och jag vet att det är fint där.
– Ja, kanske det, säger han. Men vi har inte råd med både semesterresor och en stuga.
– Om vi köper en stuga behöver jag inte resa nånstans på sommaren, säger jag.
-Då så, säger han. Jag avskyr att resa bort eftersom jag reser så mycket i jobbet.
Visningen äger rum en söndag i mars. Marken är fortfarande snötäckt. Vi letar oss fram till ön, passerar Mörkö kyrka och tar av mot Fridal. Längs uppe vid vändplanen ligger huset. Det är en brunbetsad sportstuga i ett litet område med några fritidshus och ett par året-runthus. Den lilla byn är omgiven av berg, skog och fält.
-Vad konstigt att det inte står några andra bilar på parkeringsplatsen.
Vi knackar på och efter en lång stund hörs ett trött skrik: Kom in.
Försiktigt öppnar vi dörren och när ögonen vant sig vid skumrasket ser vi en man endast iklädd ett par blommiga långkalsonger.
– Slå er ner, säger han och pekar på en senapsgul soffa. Bordet är fullt av tomflaskor.
– Vi är intresserade av att titta på stugan. Den är väl till salu?
-Ja, jag är tvungen att sälja den. Jag kan inte bo här utan körkort, säger mannen som visar sig heta Dennis.
-Titta er omkring bara. Jag är lite trött. Det blev sent i natt.
– Storstugan är ganska trevlig med öppen spis, sovrummet är rymligt och köket litet men funktionellt. Vi öppnar dörren till det andra sovrummet men stänger den försiktigt igen. Där ligger två kvinnor och halvsover i dubbelsängen. Vi förvissar oss också om att det finns dusch och toalett.
– Gillar ni huset? frågar Dennis.
– Ja, det är riktigt trevligt säger vi.
– Ring till mäklaren då så får ni köpa det! Det kom ju ingen annan på visningen.
Veckan därpå är köpet klart. När vi kommer till huset nästa gång har snön börjat smälta. Vi får nästan en chock när hela tomten är full med hundbajs. Hundgården med taggtråd högst upp för tankarna till ett fångläger och träden hukar i vårregnet. Poolen vilar under en smutsig presenning.
När min man rivit ”fånglägret” och jag förvandlat det till ett potatisland känns allt bättre. Det är så tyst och fridfullt. Det enda som hörs är den spröda fågelsången. Vilken skön känsla att kunna ta med sig tebrickan ut i trädgården på morgonen. Vad roligt för sonen att kunna spela fotboll och badminton på tomten. Det är en bit till stranden men det går att cykla dit.
En gång när gräset blivit grönt stannar min man mitt i ett steg och säger eftertänksamt:
-Jag känner genom fötterna att den här biten mark är min. Ingen kan ta den ifrån mig och jag kan göra vad jag vill här.
Jag uppskattar att ha en trädgård även om den mest består av en grusgång, en gräsmatta och en enorm gran. Jag fylls med en väldig energi. Gräver upp land, flyttar komposthögar, sår och planterar fruktträd och bärbuskar. Min förebild är Elsa Beskows bilder i min barndoms läsebok.
Vi går på loppmarknader på ön och fyller huset med ärvda möbler och loppmarknadsfynd. En gång kan jag inte motstå det irrationella köpet av en vit barnsäng. Straxt därefter upptäcker jag att jag är gravid 37 år gammal.
Med ett litet barn blev det ännu mer meningsfullt att ha en sommarstuga och nu när jag och min man blivit pensionärer bor vi året runt i vår stuga på Mörkö.
Ganska ofta får vi besök av barn och barnbarn som också uppskattar det naturnära livet på landet.
Det var tur att det inte kom någon mer till visningen den där vårvinterdagen 1981 och att Dennis hade så bråttom att sälja sin stuga.
