Nu började vi bli varma i kläderna i den nya lokalen på Drottninggatan 77. Vi hade ställt upp alla nyinköpta skrivbord nere i kontorslandskapet där filmgänget höll till och mitt i den stora ytan fanns nu en hypermodern soffgrupp som sträckte sig runt ett långt ovalt bord. Dessutom hade vi tillgång till ett biljardbord som var så massivt så att den förra hyresgästen inte orkade ta med sig denna tunga pjäs. Här var det vi som numera flitigt spelade med varandra under lunch- eller kafferasterna. Ibland satte vi en stor träskiva ovanpå och förvandlade det till ett pingisbord. Det liknade mer en spelklubb nere hos oss än ett vanligt kontor. Vi som satt härnere var Lasse Rengfelt som mer och mer hade vuxit in i rollen som vår efterproduktionsproducent. Hans ödmjuka stil tillsammans med hans stora kunnande var en stark kombination. Han hade anställts hösten 81 tillsammans med en yngre kille som hette Anders Diamant som skulle läras upp till fotografassistent. Även vår fastanställde husfotograf Anders Bodin satt här och hans och mitt skrivbord låg på den ena sidan medan Lasse och Anders Diamant satt vid sitt skrivbord på andra sidan i lokalen. Längs den ena långsidan som var säkert 15 meter lång hade vi satt upp en enda lång hylla som innehöll hela Sandell Films filmarkiv ända från mitten av sextiotalet och framåt. Att hålla ordning på det hade jag haft som en av mina arbetsuppgifter men Lasse hade tagit över den uppgiften. Vi hade anskaffat en apparat som användes för att kunna spela över ljudet från bandspelarband till en 16mm ljudremsa som man kunde lägga parallellt med en 16mm filmremsa på ett filmklippbord. Även klippbord hade vi numera köpt istället för att som förr hyra in dem till olika produktioner. Lokalen vi satt i var så stor att vi kunde bygga in tre klipprum i ena änden. Allting kändes plötsligen mycket mer seriöst och det märktes tydligt att det gick bra för firman. Vi expanderade och det gav en ökad trygghet till oss anställda. Under våren sålde Thore in ett antal större filmproduktioner. Den ena av de två större gjordes på uppdrag av Statens Järnvägar och den gick ut på att försäkra sig mot olyckor som uppstod med att ungdomar tog sig upp på tågvagnar och kom i kontakt med de elledningar som hängde ovanför rälsen och därmed i regel dödades eller brännskadades. Det hände så pass ofta varje år att SJ bestämde sig för att producera en film som varnade framförallt skolungdomar i hela landet inför detta dilemma. Sandell Film hade ju som affärskoncept att inte enbart producera filmen utan även distribuera den till i stort sätt alla landets skolor. Distributionen riktar sig till just den åldersgrupp i skolan som var mest mottaglig för detta ämne och därmed en väl utvald målgrupp. Så Sandell Film drog inte enbart in pengar för filmproduktionen utan därefter fortsatte inkomsterna under ett antal år framöver för vi hade även hand om att distribuera filmen. Vårt koncept var mycket framgångsrikt och vi hade löpande ett femtontal filmer som vi kunde erbjuda skolan varje skoltermin. Inför terminstarten erbjöd vi lärarna inom de olika ämnen de filmer som passade till just deras undervisningsplan och det enda de behövde göra var att beställa filmen hos oss och få den gratis levererad till sin skola. Alla lärare ansåg att det var populärt att visa en trevlig film för deras elever lite då och då och Sandell Film kunde visa upp en fin statistik över lyckade filmvisningar. Lärar- och elevkommentarer visade att det hela fungerade för alla parter och i och med detta så var det mycket lätt att sälja in vissa produkter till företag som skulle nå ut till skolorna. Därför så gjorde vi filmen ”Draken” för SJ. I detta fall var målgruppen grundskolans alla stadier. Varje år dör eller lemlästas flera barn och ungdomar därför att de saknar kunskap om eller respekt för SJ:s högspänningsledningar. Filmens syfte är att skapa denna kunskap och respekt. Den vill informera om farorna, motivera till eftertanke och inte minst leda till en diskussion i skolan. Filmen handlar om fem ungdomar. Vi får följa dem under en kväll och nästa dags förmiddag. På kvällen bygger de en drake med stor möda och omtanke. Nästa dag målas den och sedan försöka de att få den att flyga. När den äntligen har kommit upp i luften och svävar som drakar ska, händer det något.
Tomas tappar draken och den far iväg på egen hand och fastnar så småningom på järnvägens kontaktledning rakt ovanför järnvägsspåret. Filmens längd skulle bli 22 minuter.
Jag skulle hitta ett gäng ungdomar som tillsammans skulle tillbringa en helg i ett hus på landet och bygga en drake. Jag kontaktade Adolf Fredriks musikskola för att hitta lämpliga ungdomar som skulle kunna sjunga och musicera tillsammans och därför valde jag just denna skola som är känt för att utbilda musikbegåvade unga människor. Vi hittade en liten grupp och gjorde upp med dem om inspelningstider och ersättning för deras medverkan. Anders Bodin skulle fotografera filmen. Vi letade tillsammans efter ett trevligt hus på lagom avstånd från tågrälsen där det kunde passera ett flertal tåg om dygnet. Så vi satte oss på ett tåg mot Katrineholm och tittade ut genom fönstret för att se om vi kunde hitta ett sådant hus i en lagom trevlig omgivning. Vi hade en karta för att anteckna var vi befann oss så att vi kunde hitta tillbaka till det hus som vi eventuellt kunde hitta. I Gnestatrakten vid ett ställe som hette Björnlunda hittade vi det ideala huset. Vi klev av i Katrineholm och käkade en god lunch innan vi tog oss tillbaka till Stockholm. Där satte vi oss sedan i en bil och återbesökte platsen där vi hade spanat in huset. Allt såg perfekt ut och efter ett tips av en granne åkte vi in till Gnesta och sökte upp ägaren till huset och framförde vårt ärande. Han var positiv till att vi kunde hyra huset under två dagar och vi kom överens om ett pris samt att vi skulle återkomma om ett inspelningsdatum. Nu meddelade vi Hasse Zetterström som skulle regissera vad vi hade kommit fram till och han var med på det mesta. Vi satte ihop ett filmteam där jag enbart hade hand om inspelningsledningen och Anders Bodin var fotograf assisterad av Anders Diamant. Lasse Rengfelt skulle ta hand om ljudinspelningen och Hasse Z skulle regissera och klippa filmen. Jag vill minnas att manuskriptet skrevs av Björn Ericstam som även var projektledare gentemot SJ. Manuskriptet skildrade en fin story som under inspelningens gång broderades ut ordentligt av Hasse Z som var angelägen om att visa att han inte bara kunde uppdatera en annans film utan att han var duktig nog att kunna stå på egna ben när det gällde att regissera en film. Detta var hans första egna inspelning och han var mycket ambitiös samt hade bra hand med ungdomarna. Vi behövde en expert på att bygga drake och hade läst i tidningen om vinnaren till årets draktävling som varje år hålls på Gärdet i Stockholm. Han gick på konstfack och jag kontaktade honom och han anställdes för att ungdomarna skulle kunna bygga en flott drake under hans överinseende i samband med inspelningen. Dessutom ingick det i filmen en scen där vi behövde ha tillgång till en orm som skulle skrämma en av flickorna som ett varsel till vad som skulle komma så småningom. Till sist behövde vi en liten pojke som skulle åka tåg med sin lilla kanin och utfodra den med ett äpple. Den rollen gav jag min son Leon som var nio år gammal vid det laget. Han förekom ofta som statist i diverse produktioner. Förra gången så agerade han som en liten pojke som undersöktes av en läkare för att se om han hade tuberkolos.
Den 14 juni satte vi igång med inspelningen ute vid Hagalund som är en stor bangård utanför Stockholm där vi skulle filma en del tågbilder och bilder på högspänningsledningar. Det jag minns av den dagen är att det fanns en SJ anställd som borde ha hjälpt oss med vissa saker men av någon anledning så kverulerade han och efter en stund så tröttnade jag på hans inställning och gav honom en utskällning som verkligen tog skruv. Han vaknade upp och förstod att han hade gjort bort sig och det var dags att ändra attityd. Jag tyckte inte det var så märkligt utan först när Lasse Rengfelt som för första gången var med på en inspelning för spela in ljudet kom till mig och sa att han både var förskräckt men framförallt imponerad över mitt agerande som jag själv började tycka var lite coolt. Jag hade sagt åt honom att om han inte skötte sitt jobb som gick ut på att hjälpa oss så kunde han dra åt helvete. Och det menade jag. För att vi skulle kunna sköta vårt jobb behövde vi hans hjälp och det var åt hans företag vi jobbade så vi hade rätten att begära att han ställde upp för sitt och vårt företag. Det gällde ibland att vara hård men rättvis men det var ytterst sällsynt att de människor som borde ha hjälpt oss inte ställde upp utan nästan alltid så erbjöd de mer än man begärde för att de tyckte att det var spännande att medverka vid filminspelningen. SJ-mannen var undantaget från denna regel. Samma eftermiddag hämtade vi alla fem ungdomar som skulle bygga draken och hela filmteamet inclusive ungdomarna körde ned till Gnesta dit vi anlände kring femtiden på eftermiddagen. Vi började förbereda kvällens inspelning där de skulle sitta ute på det lilla husets veranda och äta samt konversera med varandra. Lite småsaker skulle hända under kvällens lopp bland annat så filmade vi hur en nattfjäril sökte sig till ett levande ljus och brände sina vingar. Scenen skulle användas som ett varsel till vad som skulle hända senare i filmen. Det var en underbar sommarkväll och allt fungerade bra. Det blev en väldigt sen kväll och först vi fyratiden på natten åkte vi in till Gnestas enda hotell där vi hade bokat rum åt oss alla. Vi fick sova till tiotiden och efter frukost åkte vi tillbaka till de lilla huset och fortsatte med inspelningen. Vädret var perfekt och vi skulle hinna med många scener denna dag. Vi började med scenen där en orm skulle smyga sig mot en av flickorna som satt i en ring på gräsmattan. Hon skulle upptäcka ormen i sista sekunden. Vår ”ormleverantör” hade hade fått i uppdrag att ha med sig en orm som såg ut på ett visst sätt och det hade han. Dessutom skulle han se till att ormen betedde sig ungefär såsom regissören ville att han skulle bete sig. Men något gick fel och ormen hann krypa in under flickans kjol och först i sista sekunden innan ormen försvann in helt och hållet så lyckades någon att få tag i ormens svans och dra den ut under kjolen. Nu kom det fram att ormkillen hade varit så ambitiös att han hade tagit med sig en grekisk orm av något slag som såg ut så som den skulle se ut enligt planen men tyvärr tänkte han inte på att den var farlig. Det var en giftorm och den kunde verkligen ha ställt till det om den inte hade plockats bort från flickans kjol i sista sekunden. Ormkillen fick sig en utskällning för att ha utsatt en av flickorna för denna fara men han verkade inte ta det på allvar. Efter denna allvarliga incident bad vi honom att avlägsna sig tillsammans med sin orm. Vi erbjöd att köra honom de tio kilometrarna till Gnesta men han avböjde vänligt för han ville hellre promenera på tågrälsen tillbaka mot Gnesta för att kunna leta efter fler ormar. Han menade att detta var en bra dag för att hitta ormar på rälsen badande i solvärmen. Efter en kort lunch som vi alla intog på verandan började vi med att flyga den drake som hade målats i grälla färger av ungarna under förmiddagen. Vi hade flera exemplar tillgängliga och nu gällde det för vår drakexpert från konstfackskolan att få upp draken högt upp i luften. Han lyckades och vi filmade ungarna som gladde sig åt detta skådespel. Deras drake flög men så småningom så brast linan och draken flög lägre och lägre och till sist så hamnade den i tågets högspänningsledning. Vi hade varit beredda att med hjälp av olika filmtrick få det till att se ut som om den landade i ledningarna och fastnade där men det behövdes aldrig för att vi hade sådan otrolig tur att vår drake sökte sig själv till ledningarna och stötte emot dem och blev hängande där. Alla vi som såg detta trodde inte våra ögon inför det som hade hänt. Men det finns på film och vem som helst kan se det. Ett under hade skett. Det var bara att tacka och fortsätta med en hel del andra bilder. Det skulle tas en scen där ungarna står på rälsen och försöker att peta ned draken som hade fastnat i elledningarna med hjälp av en teleskopstång av aluminium som man använder i vanliga fall som ett verktyg för att kunna såga ned grenar från ett träd som skall beskäras. I sista sekunden är det en av killarna som på avstånd såg vad som hände och kom springandes och skrikande för att varna sina kompisar för de eventuella följderna. Det blev först klockan fem på eftermiddagen innan vi var klara på platsen i Björnlunda. Sedan for vi i bilarna till Mörkö där vi skulle filma interiörbilderna till det som hade hänt inne i huset kvällen innan när ungarna började bygga draken. Varför Mörkö? För att på Mörkö så hade jag tillgång till mitt sommarhus som vi kunde använda till denna filminspelning. Vi började med att mörklägga alla fönster eftersom det skulle föreställa den tid på sena kvällen när ungarna begav sig från verandan in i huset för att bygga draken. Efter en lättare måltid filmade vi till tiotiden på kvällen innan vi körde hela gänget hem till Stockholm. Dagen efter fortsatte vi på Mörkö och filmade från lunch till sent på kvällen innan det var dags att tacka alla dessa jättetrevliga och duktiga ”blivande skådespelare” för en fin insats. Återigen körde vi dem hem till Stockholm. En vecka senare återkom vi till Björnlunda för att filma slutscenen till filmen där man ser hur ”vår drake” som hade hamnat mellan ledningarna och fastnat där till slut långsamt brann upp efter att ett tåg hade passerat och satt eld på draken. Det tog ca två minuter innan draken brann upp och under den tiden så rullade texten med blodröda bokstäver över filmduken med den brinnande draken i bakgrunden. Texten innehöll namnen och en kort beskrivning på hur olyckorna hade gått till och vad personerna hade varit med om. Ett mycket slagkraftigt slut som låter ingen som ser filmen vara oberörd. Denna film har säkerligen gjort stor nytta och om den enbart har lyckats rädda ett enda liv på en ung människa så var den värd att producera. Vi vet att filmen”Draken” har visats under många år i hundratals skolklasser i hela landet och responsen har varit mycket positiv för det mesta. Det kändes som om vi alla som var med i produktionen hade bidragit till att rädda männikoliv.
