Under augusti tog jag ytterligare en semestervecka och återvände till mitt arbete den tjugonde för att planera och spela in en hel del scener med John Harryson ute på Tomteboda rangerbangård för SJ ́s räkning. Det är alltid lite farligt att spela in film i en sådan miljö för att man måste hela tiden ha superkoll på om det kommer en tågvagn tyst rullande bakom ens rygg utan att man hör den för att vagnen behöver bara få en liten puff av loket får att sedan glida nästan helt tyst på rälsen. Oglamoröst!
Sedan hade Thore hyrt in en ny regissör och en ny fotograf på Sandell Film och jag fick uppdraget att arbeta tillsammans med dem för att göra en film om och för Mora kommun som ville göra lite god reklam för sin landsända och visa upp att den var mycket företagarvänlig samt att de hade mycket fin natur att erbjuda inom sina gränser. Det fanns en liten story som gav filmen en del spänning och framåtrörelse. Det var en kille som hade slagit vad om en sak och om han förlorade vadet var han tvungen att åka Vasaloppet. Killen spelades av Lars Amble som var rätt så känd på den tiden för han var Maraboreklamens frontfigur och syntes i alla deras reklamfilmer i hela
landet. Så när vi filmade i Mora och åt på en restaurang en fredagskväll kom det fram en massa folk och ville ha hans autograf och bjuda honom på öl. Han fick aldrig vara i fred och när vi sen ställde oss i baren och tog en drink så klappades han på axeln av förbipasserande bargäster. Han tog sig rätt snart till sitt hotellrum för att vara för sig själv en stund. En liten stund senare hörde vi ett helt gäng flickor skrika utanför hotellet efter FAZER. De menade Lars Amble som var Marabomannen och Marabo ägdes av FAZER. Flickgänget höll på ett bra tag innan de tröttnade och drog sig därifrån. Tänk vilka surt förtjänade reklampengar det måste vara för Lars när han får stå ut med att hela tiden bli trakasserad av sin publik. Från den inspelningen minns jag dels att fotografen Henry som jag för de mesta kallade för Harry ofta bråkade med Bosse Kindberg som var regissören. De var bra vänner men det blev ofta osams om hur en viss scen skulle spelas in och då kunde de stå och högljutt försvara sina ståndpunkter för den andra. Men bortsett från det hade vi det trevligt för det mesta under de veckor vi höll på att filma i Moratrakten och vistades hos många mindre företag för att visa upp vad de höll på med. Det var första men inte sista gången jag jobbade med dessa grabbar. Speciellt Henry som var fransman men bodde i Lund sen många år skulle jag jobba med under många år framöver.
Den 24 oktober anlände Carlo Maggiora från USA till Stockholm. Vi hade brevväxlat och blivit goda vänner sen vi hade möts under AGA inspelningen i Cleveland. Han dök upp och bodde en tid hemma hos oss på Näset och jag lyckades få med honom på en inspelning som assistentfotograf under några dagar. När han var här så var jag tvungen att flyga till Malmö över en dag och helgen den 27 och 28 oktober så hängde Carlo med till Mörkö där han lämnade ”sin autograf” på en gammal väggtapet. Den lilla tapetbiten har jag räddat och den finns fortfarande kvar på Fridal. ”Carlo was here den 28 oktober 1984”. Sedan så följde Carlo med som assistentfotograf med mig, Tor-Erik och Uffe Holmstedt till Västerås ett antal dagar. Carlo gjorde ett bra jobb och vi hade kul tillsammans under några dagar innan han sen tog sig vidare till Italien där han hade några släktingar att besöka. Vi skulle återses i New York framöver i samband med ”Aroma” inspelningen där han återigen skulle bli vår assistent. När vi kom hem från Västerås fick jag tre dagar på mig för att förbereda en veckas inspelning som förde mig till Kairo.
Sandell Film hade blivit uppmärksammat vid internationella filmfestivaler och därigenom fått kontakt med National Geographic i Washington. De hade ett samtal med Thore Sandell och där kom det fram att de sedan länge hade velat samarbeta med den världsberömde fotografen Lennart Nilsson som hade utvecklat ”titthålsfotografin”. Thore såg omedelbart sin chans och förklarade att Lennart Nilsson var hans gamle gode vän och han kunde säkerligen få till stånd ett samarbete med
1
Lennart inom ramen för en Sandell Film produktion. När detta var konstaterat blev NG verkligen intresserat och inom kort arrangerade Thore ett möte mellan Lennart Nilsson och NG. Sidney Platt blev beställarens ombud. Så Thore och Lennart Nilsson mötte Sidney Platt och delar av styrelsen inom National Geographic i Washington och kom hem med en handfull beställningar på filmprojekt som de ville vi skulle göra åt dem bortsett från Lennart Nilssonsamarbetet som behövde lite längre tid att planeras. NG höll på att producera en hel serie filmer som ingick i deras jätteprojekt som hette ”Familys of the world”. Vi kunde själva välja ett land där det bodde en familj som vi ville göra en film om och vi valde Egypten. Därför så var Sandell Film plötsligen på väg till Egypten. Förutom denna film om en familj så skulle vi även producera en film som handlade om landet Egypten men denna film skulle påbörjas lite senare och ett annat team skulle filma. Den film som jag nu höll på att planera skulle filmas av fotografen Tony Forsberg och som regissör valde Thore Sandell att engagera Pelle Seth som jag hade samarbetat med på Film och Video under min tio månaders anställning året 1980/81. Pelle som var delägare i den firman hade hoppat av därifrån och blivit frilansregissör. Numera var enbart min gamle kompis Thomas Amadé kvar som ensam ägare till firman. Det gick tydligen bra för honom hörde jag.
Så Pelle, Tony och jag skulle ner till Kairo och göra den här filmen om en egyptisk familj. Det var verkligen intressant och spännande och jag såg fram emot att få uppleva ett så exotiskt land
som Egypten. Jag fixade snabbt en carnét och flygbiljetter och redan lördagen den 3 november flög vi till Kairo och tog in på det kända Hotel Shepard mitt i Kairo nära Nilen. Genast så insåg jag att detta hotell hade varit med om en hel del under sina dagar. Att sitta ned för en frukost och bli uppassad som en kung i den enorma matsalen är en cool känsla. Det är verkligen att börja dagen på ett annorlunda sätt än man är van vid. Vid trappan som leder upp till hotellingången står det en herre i vit kaftan och erbjuder sina tjänster för att växla svart till egyptiska pund. Det tar en stund att sätta sig in i de lokala rutinerna när det gäller sådana viktiga saker men det är det väl värt skulle det snart visa sig. Det skulle bli stora inkomstbringande affärer mellan honom och mig.
Tanken med denna snabbresa till Kairo hade varit att framförallt rekognosera i staden och hitta rätt sorts familj för att sedan skriva ned ett ungefärlig upplägg till filmen vi ville göra. Minns ej hur men på något sätt blev vi bekanta med en doktor Arrafatt som hade en praktik nära hotellet och han skulle bli vår huvudkontakt i denna stad och hjälpa oss att hitta rätt väg i den byråkratiska djungeln och även bistå oss med den personliga kontakten till de människor som vi skulle möta. Sin praktik kunde han hantera vid sidan om den tid som han ägnade åt oss. Han ansåg att inkomsterna från oss säkerligen skulle bli större än att enbart kompensera bortfallet från hans praktik så alla var nöjda och glada när vi kom överens om samarbetsformerna under vår vistelse här i Kairo. Han var i 40- årsåldern, rätt liten, smal och hade glasögon och snygga visitkort som genast gav ett gott intryck på alla som han visade upp dem för. Så först och främst gällde det att hitta en bra familj under den här veckan och komma i kontakt med myndigheterna genom det presscentrum som är navet för att få alla tillstånd som man absolut måste ha med sig var man än filmade i staden. Fick man tillståndet fick man även automatiskt och ovillkorligt en ”överrock” med sig som var representant för myndigheterna och enbart till för att kontrollera att man filmade de anvisade motiven och inget som kunde vara ofördelaktigt för staten. Så alla dagar började med ett besök hos presscentret som befann sig i Radio och TV huset som var ett stort runt höghus vid ena stranden av Nilen. Dit tog vi oss med hjälp av en inhyrd bil med medföljande chaufför som vi var tvungna att hyra för att kunna ta oss runt i stan. Det insåg vi redan efter två dagars flitigt användande av taxi. Så vi gjorde upp med en bilfirma och hade turen att få en riktigt snygg och mycket trevlig kille i tjugoårsåldern som följde med bilen som ”driver”. Hans namn var Nasser och vi blev så småningom goda vänner med honom. Hans far var rektor på en skola där vi skulle få tillstånd att filma och dessutom blev vi hembjudna till hans hem där vi fick träffa hela hans familj och röka vattenpipa med hans far. Det kändes stort för oss. Så Nasser och Dr. Arraffat var våra två stöttepelare och med deras hjälp gick vi nu tillväga för att leta intressanta miljöer och den familj som skulle representera en familj i Egypten. Vi började varje dag att efter frukost ta oss med Nassers hjälp till presscentret för att där be om tillstånd för att bege oss till ett visst ställe och ta vissa filmbilder. Vi lämnade över diverse dokument som berättade att vi gjorde film för det välkända amerikanska National Geographic Society och det gjorde ett visst intryck och hjälpte oss en hel del men inte desto mindre tog det alltid minst en eller två timmar tills vi hade ett papper med tillståndet i handen och en ”överrock” som följde med oss ut på stan till det ställe där vi hade tillstånd att filma. Så det blev trångt i bilen när vi var fem personer inklusive ”överrocken”. Dr. Arraffat hade egen bil och följde inte alltid men för det mesta med oss. Ibland lyckades vi lura ”överrocken” och tog oss på egen hand ut på stan men det kunde få sina följder. Från denna första vecka minns jag framförallt två händelser bortsätt från den dagen vi besökte ett ställe där vi fick se unga pojkar knyta mattor vilket såg exotiskt ut men tyvärr inte var så kul för de här unga pojkarna som måste förtjäna sitt levebröd alldeles för tidigt.
En dag tog vi oss ut till de gamla pyramiderna vid Saqqara som är mycket äldre
än Cheopspyramiden i Gize. Det vart på eftermiddagen vi var där och tog lite bilder och när vi var klara för att ta oss in till stan igen kom det fram en kille med två hästar och frågade om någon av oss skulle vilja rida över till de pyramider som vi knappt kunde skönja ungefär två svenska mil långt bort i diset. Jag blev direkt intresserad och vi kom överens om i teamet att jag skulle lämna dem och ta mig ridande över till Cheopspyramiden och sen ta mig själv hem därifrån. Sagt och gjort. Jag hoppade upp på en av hästarna och vi gav oss iväg. Alltid när jag är ute i samband med filminspelningsresor har jag pengar och pass och biljetter och viktiga papper i en skinnväska som jag har med hjälp av en rem kring min axel och så var det även nu. Det är inte speciellt lämpligt när man rider att man har en väska slängande vid sin höft. Den måste klämmas fast på något sätt och då krävs det en hand och det lämnar sedan enbart den andra handen kvar för att hålla tyglarna. Det upp täckte jag tyvärr för sent så det blev en ridning med ett handikapp som jag sällan kom att glömma. Först tog vi det makligt men efter ett tag så började killen som hyrde ut min häst och var vägvisare bli lite jobbig och stressa mig genom att han började gestikulera och ivrigt meddela att han måste både ta sig fram men även tillbaka igen till Saqqara samma eftermiddag och det helst innan det blev för mörkt. Jag fattade och vi började rida bra fort och det hoppade hej vilt kring oss. Jag hade ridit en gång förut i mitt liv och det var på en turistresa till Mallorca där det var frågan om lite turistridning i makligt tempo och inget annat men nu så var det bråttom och en bra sträcka som skulle tillryggaläggas innan vi var framme. Han började hetsa mig och jag fick bromsa honom om jag skulle överleva denna utflykt. Hur som helst, det var inte enbart sandöken som vi red igenom utan så småningom passerade vi ytterområden till Kairo som var lite oasliknande och det var verkligen vackert så här i eftermiddagssolen som närmade sig kvällen. Vi kom fram ca en halv timme innan solen försvann bakom pyramiderna och jag betalade det uppgjorda priset och nu skulle han ta sig hela vägen tillbaka medan jag kunde ta mig fram till en uterestaurant vid foten av pyramiderna och ta en drink och äta något gott. Jag var ganska trött men det var en fantastisk syn att se på den största av dessa praktverk och uppleva mörkrets inbrott och efter en god måltid och ett glas vin närmade jag mig själva pyramiden och ville se den från nära håll för att verkligen få intryck av hur stora de stenar är som är staplat över varandra. Så när jag drömskt står där och tittar på skylten som säger att det är strängt förbjudet att ta sig upp på stenarna så kommer det fram en liten farbror i vit kaftan och frågar mig om jag vill klättra upp på pyramidens topp. Jag tror inte att det är sant men inser snart att det är på allvar och att det är enbart fråga om att betala vad han vill ha för att komma dit upp och jag ser det som mitt livs chans att kunna komma dit upp en kväll som denna och kommer genast överens om ett pris och sen följer jag honom till ena hörnet och där så passerar vi en soldat som står där för att vakta att ingen tar sig upp där. Men min ”guide” ger killen en slant och vips så ser han åt ett annat håll och eftersom det redan är mörkt så försvinner vi snart upp längs ena kanten och återigen så är min axelväska i vägen när vi relativt fort tar oss upp sten för sten. Jag hade bra kondition på den tiden och visserligen så är jag trött efter ridningen men samtidigt är jag lite upphetsad över denna möjlighet att kunna ta mig till toppen av Cheopspyramiden. Efter en kvart kom vi högst upp där det finns en liten plateau med ett träkors i mitten och vi sätter oss genast ned på stenarna för att andas ut efter klättringen. Ljuset som faller på pyramiden från diverse strålkastare kastar skuggor på varje sten och det är inte alltid lätt att se var man sätter sina fötter men upp kom vi och nu så satt jag där och började ta in det jag såg i fjärran. En upplyst storstad och jag satt här högst uppe på ett av världens underverk och som vanligt när man mår som bäst så finns där en tanke som animerar en till att öka denna upplevelse med ytterligt ett steg. Jag kommer på att det inte vore så tokigt med en haschcigarett så jag frågar honom om inte han har på sig något i den stilen och han fattar direkt och ursäktar sig att han inte är försedd med sådant men han menar att om jag vill så kan han fixa det omedelbart. Jag kan inte neka honom detta förslag. Så han vänder om och tar sig ned igen och det ger mig en ensam stund här oppe och jag låter min fantasi flyga iväg och föreställer mig hur det måste ha varit för de människor som hade lagt de sista stenarna på denna skapelse och runt omkring mig så finns enbart ett fjärran brus från staden och temperaturen är så perfekt och förmodligen så kommer det att bli än mer perfekt när han guiden efter en stund dyker upp med lite rökverk. Och det gör han. Han måste ha sprungit upp och ned i rekordfart för att det tar inte lång tid innan han sitter bredvid mig och ger mig en haschcigarett för att röka nu och så ger han mig en för till senare som han säger. Sen tänder han min och vi röker den tillsammans i lugn och ro och nu ökar upplevelsen en dimension och jag tror att jag är i himlen och ser på ovanifrån hur de sista stenarna läggs på toppen av pyramiden. Efter en stund menar han att det är dags att ta sig ned igen och jag tar mig fram till träkorset och river av en liten flisa som ett minne av denna kväll som jag redan nu vet inte kommer att kunna toppas någonsin i mitt framtida liv. Sen tar vi oss långsam ned igen vid samma hörn där vi kom upp och efter en stund när vi har kommit halvvägs så händer det saker. Det är mörkt och plötsligen ser vi framför oss nästan springande en figur som närmar sig oss längs den kant där vi är på väg ned. Där är det lättast att ta sig fram för att stenarna har blivit mest nötta där under hela den långa tiden sen de har staplats på varandra. Figuren närmar sig snabbt och tar sig flåsande med snabba steg förbi oss och efter honom så närmar sig hans förföljare, två militärklädda figurer som stånkar efter honom och nu stannar de upp en stund och börjar prata med min guide på arabiska och då inser jag att det kan vara en fälla för mig. Tänk om de här två killarna samarbetar med min guide och de är medvetna om att vi har rökt haschisch och att jag har i min ficka den ”extracigarett” som han gav mig för att röka senare. Tänk om de vet om det och nu hittar cigarretten hos mig då kan de säkerligen pressa mig till att betala i bästa fall en massa pengar till dem för att de skall släppa mig fri eller i värsta fall så kan de låsa in mig för att jag både har rökt och dessutom bestigit pyramiden trots att det är strängt förbjudet. Alla dessa fragment av möjligheter rusar genom min hjärna som dessutom är påverkad av den starka haschciggen som jag precis har inhalerat. Så mina varningsklockor slår och jag tar omedelbart hand om extraciggen och i mörkret så kastar jag den en bra bit bort så att jag inte skall ertappas med den på mig. Nu pekar min guide upp mot toppen och menar att killen som tog sig olovandes upp utan att betala ”bakschis” till varken en guide eller soldaterna hann just springa förbi oss. Troligen har han tagit sig inåt en bit sidlänges och gömt sig liggande på stenarna i skuggan av det svaga ljus som når upp ända hit och då är det nog omöjligt att få tag i honom. Det är först senare jag får lära mig att det är en ”sport” att ta sig upp på toppen och där tillbringa hela natten bland en del ungdomar, mest amerikaner. Så de två soldaterna börjar lysa med sin ficklampor in bland stenarna men ger snart upp. De har förlorat den kapplöpningen och i bästa fall så får de tag i honom när han skall ta sig ned så småningom. Men just nu så ger de upp och vi tar oss ned tillsammans till foten av pyramiden och jag tar farväl av min guide. Sen går jag och sätter mig en bit bort på en sten och försöker nyktra till ännu mer innan jag tar en taxi därifrån som kör mig den långa vägen in till stan och till mitt hotell. Jag känner redan på vägen upp till mitt rum hur kroppen börjar värka och häller upp vatten till ett hett bad. Nu ligger jag där i karet och njuter av värmen som omger hela kroppen och går igenom min eftermiddag och kväll i tankarna. Sen är det dags att lägga mig och när jag går upp eller rättare sagt vill gå upp märker jag att min kropp har tagit ordentligt stryk för jag kan knappt röra mig på grund av en otroligt stark muskelvärk som gör att jag knappt kan ta mig ned till frukosten som vi alltid äter vid åttatiden. Där sitter redan grabbarna vid olika bord var och en med en tidning i handen och njuter av sitt kaffe. Jag hälsar och de ser att jag har svårt att gå och kommer med lite spydiga kommentarer typ ”här kommer pyramidryttaren”. Även jag tar mig till ett ett bord och när vi en halvtimme senare blir hämtade av Nasser med den vita Peugeot 404 så är det så illa att jag måste ta mig sidlänges ned för de få trappstegen för att kunna ta mig till bilen som står där bara några meter framför mig. Både Tony och Pelle får sig ett gott skratt och jag är glad att få kunna sätta mig i bilen som tar oss som vanligt till presscentret för att be om nya tillstånd och hämta dem som vi redan har bett om dagen innan.
Här kommer en text med titeln ”En reseskildring”som jag skrev när jag deltog hösten 2018 i en skrivarskola. Det är en kortversion av min ritt genom öknen fram till Pyramiden och dess bestigning på 2A4 sidor.
Uppgift 6 Reseskildring Ägid Ortler hösten 1983.
Sandellfilm hade fått uppdrag av National Geographic Society att göra en film till en serie med namnet ”Families of the world”. Vår tre manna-filmteam skulle porträttera en typisk egyptisk familj bosatt i Kairo. Efter två veckors letande hade vi äntligen hittat rätt familj. Pojken Mohamed som var 12 år gammal blev den röda tråden genom filmen. Med sin stora cykel tog han sig omkring i stan och visade upp staden Kairo för oss. Hans far ägde ett litet skrädderi som huvudsakligen strök tvätt och där hade Mohammed varje dag sin arbetsplats efter skolans slut. Hela kortsidan av affärslokalen var öppen och alla förbipasserande kunde se på hur Mohammed tog en klunk vatten i munnen, blåste ut vattnet och sprayade på så sätt ned en hel skjorta så den var lagom fuktad innan han gav sig på att stryka den. Det var det vi såg när vi mötte honom första gången.
Några dagar senare bilade vi med honom ca 30 km söderut från Kairo till Saqqara. Här ligger dom äldsta pyramiderna som byggdes för 4700 år sedan. Dom är mycket äldre än Cheopspyramiden i Gize. Det var på eftermiddagen strax efter vi hade tagit den sista bilden med pojken framför Djoserpyramiden som anses vara av alla pyramiders moder.
En skäggprydd kille i vit kaftan kom fram till oss och pekade mot fjärran. Han frågade om någon av oss ville rida med honom över till pyramiderna som vi knappt kunde skönja i diset. Han höll tyglarna till två hästar i sin hand och jag blev genast frestat att ta mig an denna utmaning. Med filmteamet kom jag snabbt överens att jag skulle ta mig på egen hand tillbaka till hotellet. Priset gjordes upp och vi red iväg.
Det är inte speciellt lämpligt när man rider att ha en axelväska slängande kring sin höft som måste klämmas fast med ena armen. Återstår enbart den andra handen för att hålla i tyglarna. Det blev en ridning med ett handikapp som jag sällan skulle glömma. I början tog vi det makligt men efter en kvart började killen bli lite jobbigt och stressade mig att rida fortare. Han gestikulerade att han måste ta sig fram men även tillbaka innan det blev mörkt. Jag fattade och vi ökade tempot ännu mer. Endast en gång förut hade jag ridit och det var tjugo år tidigare på Mallorca. Vi skulle tillryggalägga två svenska mil innan vi var framme. Ali fortsatte hetsa mig och jag fick säga ifrån om jag skulle få överleva. Det var inte enbart sandöken som vi red igenom. Så småningom passerade vi ytterområden med palmskog och små oaser. Det var vackert i eftermiddagssolen. Vi kom först fram ca en halv timme innan solen försvann bakom pyramiderna. Jag betalar Ali innan han får tar sig hela vägen tillbaks. Det kommer att bli några timmars ridning i mörkret för honom. Nu satte jag mig på en uterestaurang vid foten av den berömda sfinxen som står framför Cheops- pyramiden. Trött efter denna maratonridning tar jag mig en kall drink och äter något gott. Det är en fantastiskt syn att se solen långsam försvinna bakom den äldsta av världens sju underverk. Efter en god middag ville jag se pyramiden från nära håll för att få en uppfattning över hur stor stenblocken är. När jag drömskt tittar uppåt och sedan på alla skyltar som talar om att det är strängt förbjudet att klättra på stenarna kommer det fram en liten vithårig farbror i kaftan och frågar mig om jag vill ta mig upp till toppen. Han läser mina tankar. Det är bara att betala vad han begär och följa honom till ena hörnet där vi passerar en soldat som står där på vakt. Killen får en slant och ser åt ett annat håll. Det är redan mörkt när vi klättrar upp längs ena kanten. Åter igen är min axelväska i vägen. Vi tar oss relativt fort sten för sten högre upp. Jag har bra kondition och är lite upphetsat över att det går så smidigt. Efter en kvart är vi på pyramidens topp. Vi slår oss genast ned på en av stenarna för att inte synas nedifrån och andas ut efter den ansträngande klättringen. Långt bort syns ljuset från storstaden Kairo och även ett avlägset storstadsbrus når fram till oss. Här sitter jag 138 meter högt upp på ett av världens underverk. 20 000 människor släpade och staplade stenarna under 20 års tid ända hit upp. 2,3 miljoner stenblock som vart och ett väger 2 500 kg. Plötsligt slås jag av tanken att det inte vore så tokigt att röka lite haschisch på denna plats och jag frågar min guide om han har något på sig och han fattar direkt. Han menar om jag vill är han beredd att skaffa det omedelbart mot en rimligt ersättning så klart. Han ger sig genast iväg vilket ger mig nu en ensam stund häruppe och min fantasi får vingar. Jag ser framför mig hur tuff det måste ha varit för dom individer som åstadkom denna skapelse 2500 år före Christie födelse. Kvällstemperaturen är perfekt. Ali har sprungit ned och upp i rekordfart. Han sätter sig bredvid mig och preparerar vår haschcigarett. Vi inhalerar den tillsammans i lugn och ro och nu ökar mina sinnesupplevelser en dimension och jag tror att jag svävar i himlen och ser därifrån hur dom sista stenarna fogas ihop på spetsen av pyramiden. Efter en längre stund i drömmarnas land menar han att det är dags att ta sig ned igen och jag tar mig fram till ett träkors och river av en liten flis som ett minne av denna kväll. Redan nu vet jag att den inte kommer att kunna toppas någonsin i mitt framtida liv. Sedan tar vi oss långsam ned igen. Jag tar farväl av min guide och sätter mig på en sten en bit bort och försöker nyktra till innan jag tar en taxi som kör mig den långa vägen till vårt hotell som ligger mitt i stan. Redan på vägen upp till mitt rum känner jag hur kroppen börjar värka och tar mig direkt ett hett bad. Jag ligger två timmar i karet och njuter av värmen som omslingrar hela kroppen. Jag går igenom min eftermiddag och kväll i tankarna. När jag kliver upp på morgonen eller bättre sagt vill gå upp påminns jag om att min kropp har tagit ordentligt med stryk för jag kan knappt röra mig på grund av en otroligt stark muskelvärk. Med stor ansträngning tar jag mig ned till frukosten som vi alltid äter tillsammans vid åttatiden. Grabbarna som ser att jag knappt kan gå hälsar glatt med orden. ”Gomorron, här kommer pyramidryttaren”.
Slut på reseskildringstexten!!
Färden till presscentret i morgontrafiken tar ca. trekvart och det är en upplevelse att skåda stadslivet från bilen. Åsnekärror blandas med alla dessa andra bilar och det hörs ett ideligen tutande från bilarna. När vi sitter i centret och får vänta som vanligt en bra stund innan det är dags att ta sig fram till de personer som delar ut tillstånden blir vi alltid bjudna på en kopp te av en kille som servar hela väntrummet. Denna dag får vi besked att vi dagen därpå får dels filma vid Al-Azhar Mosquen och Al-Azhar Universiteten där vi kommer att få möta lite lärd folk. Vi får se hur det kommer att arta sig. Det känns bra och vi känner att vi börjar få in lite rutiner i samverkan med myndigheterna. Under tiden håller Dr. Arraffat oss underrättade om att vi kan besöka två familjer som vi har fått tillstånd att eventuellt kunna välja till vår film. Det låter hoppfullt. Vi tar oss ut till Fayomområdet där vi får filma inne i ett sjukhus. Det ligger nära Pyramiderna i Gize så det passar bra att återbesöka sin gamla brottsplats och när killarna får höra min historia om
pyramidbestigningen så blir de avundsjuka och samtidigt imponerade över min ”bragd”. Dagen efter är det tidig uppstigning för att vi har bestämt med Dr. Arraffat att vi försöker olovligt besöka den berömda kamelmarknaden för att dokumentera hur det går till när kamelerna lastas av och ställs upp till försäljning. Kamelerna kommer i regel från Sudan och har en lång transportsträcka bakom sig. Marknaden börjar tidigt på morgonen och vi får stiga upp vid fyratiden för att vara där vid halvsex då djuren anländer till marknaden. Den här morgonen har vi ingen ”överrock” med oss utan enbart Dr. Arraffat som riskerar en hel del för vår räkning för att om vi skulle råka i trubbel under filmningen så skulle han hjälpa oss i kraft av sin auktoritet som Doktor med Visitkort i handen men det är inte säkert att det skulle fungera i alla lägen. Så det är lite spänt när vi kliver ur bilen och tar oss in på området med kamelerna. Det är tät morgondimma som ger ett exotisk skimmer över hela marknaden samtidigt som vi känner oss lite trygga insvepta i dimman. Det är ett otroligt liv och alla kamelers oljud hörs över hela området. Vi filmar under en timme och sen så börjar det samlas lite folk kring oss och frågorna börjar komma om vad vi håller på med och då agerar Dr. Arraffat blixtsnabbt och uppträder resolut och talar om för dem att vi är under hans beskydd och att de inte behöver bekymra sig över oss varpå vi snabbt lämnar platsen för att vi är i stort sätt klara med det vi var ute efter. Sen drar vi oss till bilen och åker till hotel Shepard för att äta frukost med Dr. Arraffat. Nassar får tyvärr vakta bilen medan vi äter men vi tar med en del mackor till honom och han blir glad över att vi inte har glömt honom. Sen så tar vi oss till Al-Azhar Mosquen och innan dess byter vi ut Dr. Arraffat mot ”överrocken” som vi hämtar vid presscentret. Vi får filma inne i mosquen och där så är det långa rader av troende som ligger på knä och håller huvudet djupt ned mot det mattbelagda stengolvet. Även utanför mosquen på ett piazzaliknande torg så tar vi en del bilder och jag insuper atmosfären i medvetande om att här har det hänt stora saker långt tillbaka i tiden. Men vi har en tid att passa för att vi skall på universitetet möta en hel församling med lärda proffesorer som har samlats i ett stort konferensrum kring ett långt vackert bord där det är dukat med söta kakor och läckerheter av alla det slag som är populära här och det serveras saft eller te och vi uppmanas till att börja med slå oss ned runt bordet och sedan håller rektorn ett tal till oss och han ser oss som amerikanare som företräder det berömda National Geographic Society. Han talar på engelska och vi känner oss helt fel på plats och allt känns som en teaterföreställning där vi har hamnat i denna farsliknande tillställning. Jag sitter och tänker på att huvudanledningen till att alla dessa säkert femton professorer har samlats här måste vara att det var en trevlig anledning för dem att få i sig en eftermiddagsfika och samtidigt kunna koppla av en stund. Tony kliver sedan upp och börjar ta lite filmbilder och jag spelar in ljudet till en del av rektorns tal. Vi är medvetna om att dessa bilder inte kommer att ha någon plats i filmen om den egyptiska familjen däremot så kommer de kunna klippas in i den film som görs om hela Egypten så vi håller god min till hela spektaklet och efter en halv timme försvinner alla åt var sitt håll och vi lämnas ensamma kvar och då kan vi förse oss med de kakor och sötsaker som fortfarande finns kvar på bordet. Sedan drar även vi vidare.
De två familjer som vi dagen efter besöker tillsammans med Dr.Arraffat som tolkar åt oss fungerar inte så bra utan vi ber honom att leta vidare å våra vägnar för dagen efter kommer vi redan flyga hem till Stockholm för att först återvända en vecka senare. Andra viktiga jobb väntar i Stockholm på framförallt mig men det är även nyttigt att få lite avstånd till det vi har lärt oss här i Kairo denna vecka. Nu vet vi på ett ungefär hur vi kommer att kunna lägga upp resten av arbetet när vi återvänder. Vi frågar Dr. Arraffat vad han helst önskar sig som present/betalning för sin hjälp gentemot oss och han önskar sig en fotoutrustning av något slag. Vi tar upp en beställning och vid återkomsten får han de objektiv som han önskade sig men för den här gången så är det adjö vi säger till honom och Nasser som vi har lärt oss att gilla.
Nasser kommer att vara med oss igen med sin vita Peugot 404. Lördagen den 10 november flög vi via Köpenhamn hem till Stockholm. Söndag var jag ledig och från måndag till fredag så assisterade Jag som inspelningsledare till ett amerikanskt filmteam som befann sig i Sverige och spelade in en film om Sverige för National Geographic. Inspelningen var mycket effektiv och de hade egen regissör och fotograf och jag tror att jag även spelade in ljudet men minns inte riktigt. Det var kul att se dem in action och jag ansträngde mig verkligen för att ge dem så bra support som möjligt. Vi filmade i Stockholm några dagar innan vi tog nattåget till Malmö där jag hyrde en bil. När vi var klara med inspelningen så körde jag amerikanerna till färjan som skulle föra dem över till Köpenhamn och hemflyget till Washington. Jag lämnade tillbaka bilen och flög hem från Malmö till Stockholm på fredagkväll och på lördag klockan halvåtta mötte jag Pelle och Tony på kontoret på Drottninggatan. Därifrån tog vi oss återigen till Kairo dit vi anlände först vid halvtio på kvällen på vårt kära gamla Shepeard Hotel. Dagen efter på söndag som ju inte är någon helgdag i Egypten mötte vi på presscentret Dr Ammar Arraffat och nu hade han med sig en pojke som han visade upp och menade att hans familj borde motsvara våra önskemål. Vi sökte genast tillstånd för att använda honom och hans familj och i och med det så var vi igång och tog kontakt med hans familj och det visade sig att pojken hette Mohamed och fadern hette Mustafa och hade varit gästarbetare i Wien under ett antal år och kunde tyska. Det underlättade mycket för att han och jag kunde nu kommunicera utan mellanhand. Så Mustafa och jag kom överens om ett visst arvode för den tid som vi tänkte disponera pojken och vi mötte även hans fru. De hade enbart en pojke konstigt nog. Fadern hade en liten gatushop med en öppen front mot gatan där han hade ett ”strykeri” det vill säga han tog hand om tvätt som han strök. Pojken Mohamed var i trettonårsåldern och var efter skolan med i faderns affär och strök tvätt. Vi tog några fina bilder där grabben tog en munfull vatten från en flaska och sedan blåser ut vattnet finfördelat över en skjorta som han håller på att stryka. Det ser för roligt ut. Killen hade charm och fungerade jättebra framför kameran. Vi hade hittat en pärla så allt som behövdes nu var en plan över i vilka sammanhang vi skulle visa upp hans familj men framförallt pojken i sin stad. Mohamed kunde cykla och vi lät honom cyklande ta sig runt i staden och genom hans närvaro fick vi uppleva stadens intressanta miljöer. Vi lät honom gå på det världsberömda Egytian Museum och han fick cykla ut till Pyramiderna. Vi följde honom till skolan där de varje dag börjar med att sjunga och marschera till den egyptiska nationalhymnen på skolgården innan de beger sig in till sina klassrum. Vi filmade med honom på grönsaksmarknaden utan tillstånd och fick dagen efter en utskällning på presscentret och vi åkte ut till landet med Mohamed för att träffa hans farföräldrar som bodde där och försörjde sig på en liten åkerlapp och där så bestämde vi att vi skulle vilja filma lite mer och få med den gamla generationen som en kontrast till den nuvarande som flyttat in till storstan. Så vi förberedde en stor fest ute i den lilla byn där vi bjöd in alla deras släktingar och vänner och halva byn dök upp. Fadern Mustafa hade en motorcykel som han använde när han körde Mohamed ut till landet. Vi filmade på en hel del ställen i stan. Det var inte mycket tid för egna utflykter men en dag så tittade jag in på egen hand och såg mig omkring i det egyptiska muséet och det är ju väl värt att beskåda alla dessa gamla antikviteter och guldmasker och Gud vet vad men nu mera kan man få en ganska bra bild över vad som finns där genom att gå in på hemsidorna men då 1984 så hade ingen hört talas om några hemsidor. En kväll så bjöd oss Dr Arraffat hem till sig och vi fick möta hans trevliga fru och avnjuta en god middag. Han gladde sig mycket över sin kamerautrustning som Pelle hade anskaffat på firmans bekostnad som lön för Dr. Arraffat. Vi fick fortfarande åka regelbundet till presscentret för att både söka och få diverse tillstånd för att filma på olika platser men vi blev så vana att vi skulle nästan sakna den dagliga teestunden i väntan på att tjänstemännen skrev ut sina tillstånd med hjälp av tvåfingervalsen. Lördagen den 1 december hade vi varit 12 dagar på plats den andra omgången så gjorde jag upp med bilfirman och betalade hyran för hela vår vistelsetid och då passade jag på att växla en hel del pengar svart och kunde själv ta hand om valutaskillnaden det vill säga vinsten och det blev en rätt så stor vinst som föll raka vägen in i min egen ficka. Nu så hade vi bara kvar att filma den stora festen på landet som hade blivit större och större ju mer vi pratade om den och kostnaden för den steg i höjden timme för timme och ovanpå allt annat så ville Mustafa plötsligen ha extra betalning förutom den summa vi hade gjort upp om i början och vårt öde låg i hans händer för att den här festen på landet skulle bli ett slags klimax i filmen och var därför mycket viktig. Så han höll på att pressa oss på mer pengar och trots att vi nekade in i det längsta så fick vi ge efter och betala det han ville i slutändan. Det efterlämnade en dålig känsla efter hela vårt samarbete men han såg väl sin chans för att tjäna en extra slant och tog den.
Så söndagen den andra december åkte vi på förmiddagen hem till Mustafa och hämtade hans familj och han tog sig med motorcykeln ut till landet och först på eftermiddagen vid tretiden var vi på plats och började se oss omkring och fundera hur vi skulle lösa sceneriet. Vi hjälptes åt att sätta upp färgade lampor som var en huvudingrediens i varje festsammanhang i detta land och vi satte upp väggbeklädnader och spärrade av halva gatan i ena ändan och allt blev bara mer och mer jobbigt för det kom en massa ungar som först tittade på men efter ett tag så skulle de börja ”jävlas” med oss i teamet och sabotera. Det var helt oväntat för det fanns ingen anledning för dem. Till slut så blev det min uppgift att försöka att få bukt med dem men det blev precis tvärtom. Nu tyckte de att det blev riktigt roligt att jävlas så vi fick ge upp vår ursprungliga plan och montera ned alla lyktor och tyger för att flytta in hela kalaset till en liten bakgård. Det tog en lång stund och när vi var klara med det så hade de här ungarna tagit sig in via baksidan och ställde till det på nytt och nu så hade det blivit mörkt för att natten kommer snabbt den här årstiden och när vi äntligen var klara för den första tagningen så försvann strömmen och allt vart enbart svart och det hela började likna totalfiasko. Hela konceptet med att arrangera en stor fest blev helt fel och vi borde aldrig ha gett oss in på den idén kom vi på. Så när vi efter en lång stund hittade några gamla elproppar och äntligen kunde få lite ljus så skalade vi ned våra anspråk och började koncentrera oss mer på människorna utan färgade glödlampor och då så kunde vi i alla fall få ihop det hela något så när men visst blev det en nödlösning. När vi satte oss i inspelningsbussen som vi hade den dagen till förfogande och Nasser körde oss tillbaka till stan och först hem till Mustafas familj för att släppa av dem så var vi alla trötta på gränsen till utmattning. Dels för att det hade blivit så fel med hela festen men framförallt för att vi inte hade räknat med att de där ungarna på landet kunde vara så elaka mot oss utan att vi förstod varför. Hur som helst så var det inte lille Mohameds fel och honom kommer vi alltid komma ihåg som en fin liten pojke, begåvad och charmig. Vi lovade att höra av oss och skicka filmen till dem på en videokassett när den blev klar och det gjorde vi. Nasser och jag brevväxlade ett tag men allt har sin tid och man har ju så mycket annat att göra. Även Mohameds far skrev nåt brev och hoppades att filmen skulle bli bra. Vid ett-tiden på natten började vi packa vår utrustning på hotellet och klockan 06.30 åkte vi till flygplatsen. Efter en lång dag med diverse byten kom vi hem till Stockholm och jag var åter på Lidingö klockan sju på måndag kväll.
Redan dagen efter stod jag på Karolinska sjukhuset för att vara med när Lennart Nilsson skulle ta några viktiga bilder till en av sina kommande filmer som han gjorde med Sandell Film som producent åt National Geographic.
Resten av december blev det en del inspelningar med Bosse Kindberg och Henry Alexander där vi fortsatte med Morafilmen och började även på en ny liten film åt IBM. Den 18 december hölls den årliga julfesten och den 21 december gjorde jag min sista arbetsdag för året 1984. AGA och Egypten var de stora filmerna detta år.
