Första halvåret och ända fram till den första oktober var det ett sammelsurium av filmer jag tragglade med. Upp till Sälen i januari för Morafilmen och rekognosering av Vasaloppsinspelningen. Det gällde ”vadet” och Lars Ambles insats som Vasaloppslöpare. Sedan ned till Kristianstad några dagar. BRIO besöktes och därifrån fick jag med mig en hel säck med BRIO leksaker hem till Leon. Massor med träräls och småtåg. I februari månad hade långfilmen ”Smugglarkungen” premiär som hade gjorts av min gode vän Sune Lund-Sörensen. Det var hans första långfilm och den blev hyfsat bra. Den hade producerats av min gamle läromästare Göran Lindström som hjälpte mig med att komma igång som inspelningsledare på Sandell Film. Den andra och tredje mars filmade vi den Vasaloppsscen där Lars Amble skulle vara med. Det var en upplevelse att få vara med om denna enorma tillställning som återkommer varje år. Det är ca 13000 deltagande skidlöpare. Vårt filmteam skulle försöka smyga in vår skådespelare i startfältet. Lars hade tidigare nästan aldrig haft ett par skidor på sig. Han stapplade fram ett tiotal meter bland alla andra innan han gav upp och vi med honom. Det fick duga till filmens slutscen. Den 28 mars hölls det årliga TM-seminariet. Där är det alltid lika trevligt att få vara med och ta del av alla tekniska nyheter och möta branschfolk. Dessutom fick jag äntligen ett löneavtal som gav mig 12 000 kronor brutto i månaden. Den 29 mars reste jag till Österrike en vecka och hälsade på min familj.
Den 10 april tog vi oss till Kiruna där det svenska landslaget i längdskidåkning tränade. Vi hade börjat med en ny Sverigefilm och till den behövde vi få diverse bilder av längdskidstjärnan Gunde Svan som på den tiden stod högt i kurs med alla sina guldmedaljer. Vi fick jaga honom länge innan vi fick kontakt med honom men själva filminspelningen sprack tyvärr i sista sekunden. Vi besökte Riksgränsen för att få lite bilder därifrån och åkte till Jukkasjärvi och Svappavaara. Den trettonde april tog vi nattåget hem igen. Resten av månaden blev det en veckas inspelning för Morafilmen och den fjärde maj sjösatte jag vår lilla segelbåt CHAOS i Bosöhamnen. Den 23 maj inföll den årliga SPR-festivalen där hela branschen tävlade om vem som var bäst. Jag skall nu citera några rader från jubileumsskriften ”Guldklappan 40 år” som handlar om 1985 års tävling: ”Av de tävlande bidragen uttogs 11 filmer och tre videoproduktioner för att representera Sverige i den internationella Industrifilm- och Videofestivalen i Tokyo i september 1985. Där vann Sverige tre förstapriser av åtta möjliga. Av dessa tre förstapriser gick två stycken till Sandell Film: Därmed har Thore Sandells bolag tagit hem flest internationella priser av alla produktionsbolag, även de utländska inkluderade. Sandell-Film har tagit hem fler klassegrar och Grand Prix än något annat bolag i världen. De två förstaprisen till Sandell-Film gick till ”Lights please” samt ”The four seasons”. Bolaget firar även detta år sitt jubileum och den tidigare konkurrenten Bo Wanngård ingår nu med sitt bolag i Sandell-Film.” Slut på citat ur Guldklappan 40 år.
Jag kan ta åt mig en hel del av äran att ha varit med på tillkomsten av”årstidsfilmen” däremot så hade jag inget att göra med ”Lights please” som gjordes av Lasse Svanberg som regisserade och mästerfotografen Jörgen Persson som filmade. Ett ganska fantastiskt resultat av vårt lilla filmbolag häruppe i Norden. Dessutom skulle det bli fler framgånger de närmaste åren. Jag återkommer….
Ett litet ovanligt filmuppdrag fick vi när det var dags att dokumentera hur man bytte ut Kungsbron som leder från Stockholms City över till Kungsholmen. Bron sträcker sig över järnvägsspåren som leder från norr mot Stockholms Centralstation och är rätt så bred. Bytet skedde under en enda natt och vi var på plats halv elva på kvällen och gick hem kl åtta på morgonen. Spännande!
Mina fem årliga semesterveckor sträckte sig fram till den 22 juli och sen fick jag hålla på med en film som regisserades och skrevs av Bo Wanngård. Han var en före detta konkurrent i branschen men hade under våren plötsligen gått samman med Sandell Film och detta var hans första filmproduktion sedan han hade börjat hos oss. Han hade med sig sin son som var en trevlig kille i tjugoårsåldern. Även han jobbade med den film som vi gjorde åt företaget 3M. Det var lite speciellt att samarbeta med Bosse Wanngård eftersom han skulle visa hur duktig han var. Han hade nämligen tagit över denna produktion efter regissören Bosse Kindberg som inte hade lyckats tillfredsställa kundens förväntningar och därför skulle Bosse som var ansvarig producent för den beställningen träda in och ”visa” hur man snabbt räddar en film. Han skrev ett nytt manus som skilde sig ordentligt från det gamla. Det skulle innehålla en hel del roligheter och alla inom företaget var lite nyfikna på hur slutresultatet skulle gestalta sig. Det blev hyfsat kan jag säga och jag minns produktionen huvudsakligen för att jag fortfarande har en del rekvisita som jag ”tog hand om ” efter inspelningen, bland annat en grön plastmatta som ligger vid ingången till Fridalhuset på Mörkö och har legat där sedan1985. Det är om något ett bevis på bra kvalitet på produkter från företaget 3M.
Jag hoppar fram till den första oktober 1985. Då åker ett gäng med den vita SandellFilm Toyotabusseen HI-ACE till Trelleborg för att börja på en ny stor film åt företaget Perstorp som ligger i bruksorten Perstorp i Skåne. Det hade arrangerats en anbudstävlan om vem som skulle få detta uppdrag. Bland annat var den kände TV profilen och Golfkommentatorn Göran Zachrisson en av våra konkurrenter om uppdraget. Detta berättade Lena Andersson för mig när vi hade lärt känna varandra efter en tid. Lena blev vår kontaktperson gentemot Perstorpbeställaren. Hon arbetade som sekreterare på informationsavdelningen och det var hennes arbete att lotsa filmteamet genom Perstorps alla fabriker och se till att vi fick all den hjälp som vi behövde för att kunna göra en bra film åt dem. Lena berättade för mig senare att när hon såg vårt filmteam för första gången så önskade hon att den stiliga gentlemannen i fyrtioårsåldern, Göran Zackrisson, hade fått den uppgiften. Vårt team som innehöll Lars Thelestam som regissör, Pelle Kjellberg som fotograf , Stefan Frankel som assistentfotograf och mig som inspelningsledare gjorde ett helt annat intryck på henne än den stilige Göran Zachrisson hade gjort. Pelle och Stefan var av en helt annan kaliber än gentlemannen Zachrisson och Lasse Thelestam såg visserligen proper och rätt konventionell ut men var lite av en tråkmåns. Jag kom från första början bra överens med Lena som var ett proffs ut i fingerspetsarna. Så fort hon hade läst manuset var hon redo att hjälpa till med inspelningsplaneringen och hon visste ju precis var alla olika platser och fabriker låg. Tillsammans skrev vi ut en inspelningsplan som vi sedan jobbade efter under de närmaste två månaderna. Lena hade en assistent som hette Berit och de båda var bra kompisar och även Berit hjälpte till med diverse uppgifter under inspelningen. Informationschefen hette Rolf…. och var en relativt ung kille som inte la sig i arbetsprocessen innan filmen var färdig för kundvisning. Under den första veckan höll vi till i Trelleborg där det berömda PERGO som var Perstorps golvtillverkningsbolag låg. Det var helt nytt på den tiden att man började tillverka golv i bitar som var lätt att lägga för hemmasnickaren. Det var mest att klicka golvbitarna in i varandra. Golvmaterialet var snyggt och oförstörbart. Man kunde fimpa på golvet utan att det syntes några spår i golvmaterialet. Vi åkte därefter till Malmö där plastråvaran tillverkades i alla färger. Sedan gick resan till Helsingborg och Höganäs och på fredag kväll flög vi hem till Stockholm från Ängelholm. Vi hade då lämnat utrustningen i Perstorp där vi skulle börja filma inne i fabriken dit vi återvände på måndagsmorgonen. Perstorp är i grund och botten ett kemiföretag och vi fick lära oss en del om företaget på måndagen innan vi började filma i en stor hall där man i en enda maskin tryckpressade fram stora plastcontainrar på hjul som i hela landet numera används som soptunnor. Nu skulle vi dokumentera hela Perstorpsanläggningen under tre veckors tid. Varje helg flyger vi hem till Stockholm och i samband med det tittar vi på de filmtagningar som vi har åstadkommit veckan innan. I själva Perstorp som är en liten ”håla” bor vi på Hotell Perstorp som är ett trevligt hotell med god standard. Där tillbringar vi nästan alla kvällar förutom nån enstaka då vi tog oss tillsammans med Lena över till Helsingör och festade ordentligt. Vi körs till färjan i Helsingborg med chaufför och direktionsbil och får oss en blöt kväll och missar en färja så chauffören som väntat hela kvällen på den svenska sidan på oss får vänta en extra timme tills vi kommer ragglande tillbaka mitt i natten till direktionsbilen. Dagen efter är det jobb som vanligt. Lena blir mer och mer kompis med oss alla och nu när hon har lärt känna oss har hon inte längre något emot att det var vi som rodde hem filmkontraktet. I synnerhet blir hon och Pelle förtjusta i varandra och har en liten fin relation under resten av inspelningen och även någon månad därefter. Nu hoppar jag fram en bit till den 28 oktober 1985 då jag råkar fylla år den dagen. 29 år blir jag denna måndag då vi först på kvällen flyger ned till Ängelholm eftersom vi var upptagna med att titta på alla dagstagningar under dagen. Lena hade utlovat en liten födelsefest till måndagkvällen så det var viktigt att vi kom till Perstorp vid en viss tid så vi kunde tillbringa några timmer tillsammans och fira min födelsedag innan vi efter den lilla festen skulle ta oss ned med bil till Malmö. Och vad hände? För en gångs skull missar vi planet från Arlanda till Ängelholm och trots att vi springer som galningar mot gaten i sista sekund så släpps vi inte in i planet och får vänta en timme innan nästa flyg tar oss med. Så när vi anlände till Perstorp hade Lena och Berit redan väntat en bra stund på oss. Nu visar de upp min födelsedagspresent som är en toalettsits tillverkad av Pressalit som är en av Perstorps många dotterbolag. Sitsen är i rosa och ser gräsligt fulsnygg ut och den kommer redan veckan därpå pryda den lilla toaletten hemma på Näset. Sedan börjar festen och den blir väldigt blöt för alla andra förutom mig som får hålla mig nykter eftersom jag skall köra filmbussen ned till Malmö där vi skall övernatta på det ärevördiga Hotell Savoy. Det var en så annorlunda kväll som jag aldrig kommer att glömma. Närmare än så kan man inte komma i relationen mellan beställaren och producenten. Det berodde naturligtvis på personkemin som hade utvecklats under de veckor som vi hade tillbringat i Perstorp. Först kring midnatt tog vi adjö av Lena och Berit för att ge oss ut i natten och ner till Malmö. Jag körde och det var väldigt mycket småvägar och mörkt som ”fan” och mina passagerare var ordentligt på örat kan jag säga. När vi hade åkt en bra bit så skriker någon där bak att jag skulle stanna bilen omedelbart. Så jag åker åt sidan och stannar och i samma ögonblick åker ena sidodörren upp och ut ramlar både Pelle och Stefan och blir först skrattande liggande i mörkret på gatan innan de reser sig för att lätta på trycket. Sen går även jag och Lasse Thelestam av bilen och uträttar våra ärenden och plötsligt börjar alla skratta och efter ett tag så inser jag den komiska situationen där vi alla står och blängar upp i stjärnhimlen och garvar så att inte ett öga är torrt och på något sätt är det ett av de starkaste minnen som jag någonsin varit med om. Fyra dårar står mitt i natten på en liten landsväg i Skåne vid sidan av vägen och garvar rakt ut i rymden. Man kan knappt komma närmare existensen än att uppleva detta tillsammans med sina kompisar. Efter en stund så börjar vi känna av kylan och ger oss av och så småningom närmar vi oss hotellet. Jag meddelar strategin som går ut på att jag ensam går först in till receptionen och hämtar alla rumsnycklar och först senare när jag ser att det är lämpligt så hämtar jag resten av gänget och vi kan då smyga oss förbi nattportiern. Killarna är så pass påstrukna att det inte är säkert att vi skulle blivit insläppta. Men allt går bra och vi kan ta oss upp på rummen och stupar i säng för att sova några timmar inan det är dags för en välförtjänt frukost innan vi åter skall infinna oss på ”Dry Color Prod” och deras laboratorium klockan nio på morgonen. Dagen efter så blir det Lund som vi besöker och där ligger ”IDEON Science Park” som är Sveriges första forskningsby och idag hyser ca 290 företag som samsas i detta forskningkomplex. På den tiden var detta helt nytt och vi träffade där några unga killar som forskade och var sponsrade av Perstorp AB. Den kvällen i Lund passade jag på att träffa Carina, min gamla kompis från Gamla Stan och hon kom till vårt hotel och vi åt middag tillsammans. Hon arbetade numera i Ängelholm på en tidning men bodde i Lund med sin lille son Christian. Dagen efter blev det Karlstad och sen tillbaka till Helsingborg där vi filmade hos Pernovo. På fredagen åkte vi upp till Båstad, filmade någon snutt och åt sedan en långlunch på eftermiddagen mellan 14.00 och 16.00 innan vi bilade till Göteborgs flygplats och flög hem över helgen. På måndagen flög vi tillbaka till Göteborg där vi hämtade bilen och sedan tog oss till Skara där vi filmade något som hade med plast att göra och återvände till Göteborg där vi samma kväll tog färjan till Danmark närmare bestämt till Fredrikshamn där vi tog in på Hotel Hoffmann. Dagen därpå tog vi tåget där vi filmade nån form av plastkonst som tåget är utrustat med och därefter åkte vi till Århus där dotterbolaget Presalit som gör Toallettstolarna i plast finns. Nu fick jag se varifrån min födelsedagspresent kom. På kvällen tog vi nattfärjan från danska Grenå till Helsingborg och anlände dit på morgonen klockan sju. Sen åkte vi ned till Lund och det tog en timme och den timmen kommer jag aldrig att glömma. Vi var alla fyra jättetrötta efter en kort natts sömn på färjan och alla var vi i dagenefterstämning under denna resa när vi spelade vår turnémusik högt i bussen. Det var Dire Straits med Mark Knopfler och det kändes som om den musiken hade komponerats enbart för denna stund och detta tillfälle. Vi kände alla i bussen att vi befann oss i just denna stund på en plats i oändligheten tillsammans med andra människor och upplevde samma sak och en frid och samtidigt en upphetsning som hade med musiken att göra. Plötsligt så börjar Lasse som sitter bredvid mig, som kör som vanligt bilen, att gråta och det kändes som det mest naturliga i världen för att han hade varit med om en hel del tråkiga saker den senaste tiden och han var konstant upptagen av dem. Men nu så släppte hela ”skiten” och han grät som ett barn och det blev så otroligt mänskligt att han skulle gråta just till den här musiken och i den här dagenefterstämningen och allting var enbart underbart och perfekt. Detta var livet medan det pågick och vi var alla medvetna om detta. Sen kom bussen fram till IDEON i Lund och livet fortsatte med sina rutiner precis som vanligt men den stunden som vi gemensamt hade åkt genom ”rymden” i vår lilla inspelningsbil kommer jag aldrig att glömma. I synnerhet minns jag när solen gick upp framför oss och genom diset så blev den starkare och starkare ju mer vi närmade oss verkligheten.
Detta var en torsdag och efter att vi tragglat oss genom IDEONs forskarby en gång till åkte vi till Malmö och tog in på Hotell Savoy igen. Sen bestämde vi att vi skulle göra oss en Köpenhamnskväll och tog färjan dit och kom hem igen vid halvett på natten. Denna fredag filmade vi på en mässa där Perstorp deltog med sina produkter och sen körde vi till Malmös flygplats som hette Sturup. Där släppte vi av Lasse och Stefan som flög hem över helgen och Pelle och jag hade bestämt att vi skulle ligga kvar på Savoy över helgen och ha lite trevligt i Skåne. Lena som hade varit med oss under hela veckan hade blivit lite kär i Pelle så Lena flyttade in på Savoy och delade rum med honom och jag delade rum med Annika som kom flygande från Stockholm. Jag hade lyckats med att ge min till tur och returbiljett till Annika så vi fick en helg tillsammans med varandra utan barn. Vi passade på att på lördagen åka ned till Alestenar och där se oss omkring och efteråt så styrde vi upp mot Österlen och besökte Haväng
Det som gör den dagen svår att glömma är att den kändes lika lång som tre vanliga dagar. Dels för att vi hann se så mycket och dels för att vädret skiftade från solig förmiddag till en annorlunda eftermiddag och sedan på hemresan från Haväng tillbaka till Malmö så började det snöa. Men innan dess hann vi med en skön promenad i Haväng på stranden och även en liten middag på en av de små krogarna som Österlen är känt för. Men dagen var inte slut ännu för när vi åter var på Hotellet i Malmö så mötte vi Pelle och Lena och vi beslöt att gå på bio och se en svensk film som hette ”Falsk som vatten”. Så vi fyra gav oss ut i novembernatten och satt oss på en biograf och filmen var riktigt bra och spännande och plötsligt befinner sig kameran och spelet just på den stranden i Haväng där vi hade varit några timmar tidigare. Det var en mycket speciell känsla som påminde om en slags tidsresa. Hur som helst en dag som vi aldrig glömmer. Det var nog enda gången som Annika har hälsat på mig när jag har varit borta på jobbresor. Roligt att det blev så lyckat.
Sen återstod det en vecka i södra och västra Sverige och en vecka i Stockholm med förutom en kortare resa till Oxelesund där vi filmade inne på SSAB´s järnverk innan allt var färdiginspelat. Dagen innan var vi inne på en Eriksson fabrik där vi filmade laminatet i samband med kretskorttillverkning och på kvällen låg vi kvar i Norrköping på det flotta Hotel Standard. Här blev det den sista gången som hela gänget inklusive Lena skulle tillbringa en hotellkväll tillsammans och det var vi ju tvugna att fira och det gjorde vi ordentligt. Vi åt och drack och vi var de sista gästerna som satt kvar på restaurangen. När personalen gick hem fick vi vara kvar och dricka ut våra glas och vi hade så himla trevligt och roligt så att när jag blev kissnödig så ville jag inte missa det pågående bordssamtalet så jag tog en tom vinflaska och ställde mig en bit bort bakom en gardin och kissade in i flaskan så att jag inte skulle missa något av det viktiga samtalet som pågick vid vårt bord. När Lena såg vad jag höll på med kunde hon inte låta bli att skratta och sedan så fortsatte allt som vanligt. En sannerligen minnesvärd kväll på gamla hotel Standard i Norrköping som blev en fin avslutning på denna intensiva inspelning som nu i stort sätt var till ända. Nu såg vi fram mot nästa vecka då Lena och Berit samt deras chef Rolf… som var Perstorps informationschef och beställare skulle komma till Stockholm och bjuda oss på en riktig avslutsfest. Den skulle ske vid ”Claes på hörnet” som låg precis under Annikas mamma Inga Mays balkong på Roslagsgatan. Det är säkert onödigt att nämna att denna fest blev en riktig helkväll för vårt team och de tre representanterna från Perstorp. De passade på att övernatta på Clas på Hörnet och vi avslutade kvällen med lite efterfest på Lenas rum. Pelle sov över sedan hos henne och jag tog mig hem gående genom nysnön. Vilken kväll och vilken natt! December var som vanligt festernas månad i Sverige. Efter den sedvanliga Sandell-Film julfesten senare i månaden var det dags för mig att ta ut lite kompledigt mellan den 20 och 31 december.
Nyårsaftonen befann jag mig på Mörkö med familjen. Även Inga May var med oss denna kväll som blev helt fel. Det hade funnits spänningar mellan mig och Annika under ytan som handlade om att vi hade olika åsikter om hur vi handskades med ljud och oljud. Det var väldig lyhörd mellan vardags- och sovrummet på Fridal. Annika oroade sig mycket över ljudet som eventuellt kunde väcka framförallt Maria som sov bakom den tunna väggen. Jag tyckte annorlunda. Så jag lämnade mitt under nyårskvällen huset och tog bilen och åkte mot Stockholm. Jag hade ingen lust att ta mig ensam hem denna kväll till Lidingö och Näset utan när jag kom till Stockholm ringde jag upp min gode vän fotografen Pelle Kjällberg som svarade och efter en stunds förklaringar kom vi överens om att mötas där han befann sig och det råkade vara på Hotel Plaza mitt i Stockholms City vid Sergelstorg på ett hotellrum tillsammans med Lena Andersson från Perstorp. De firade nyårsaftonen tillsammans och jag var hjärtligt välkommen till deras rum för att de tyckte att jag behövde komma in i värmen och prata av mig. Det gjorde jag verkligen och det kändes skönt och befriande. Min mobiltelefon hade jag stängt av för att jag behövde få distans till händelsen på landet. Jag hade nått till en punkt där jag inte längre var mottagligt för förklaringar. Jag sov över i Pelle och Lenas hotellrum och vi åt en fin frukost tillsammans innan vi fortsatte att umgås under dagen. Sen höll jag mig undan några dagar innan jag återvände till landet och där fortsatte livet som vanligt. En sannerligen minnesvärd silvester. Jag hoppas och jag vet att både Annika och jag har lärt oss något av denna episod. Så slutade det gamla 1985 och började det nya året som kallade sig 1986.
