Den andra januari 1986 började med att vi visade upp den färdiga Perstorpfilmen i klippbordet för beställaren. Kunden var nöjd och sedan dröjde det ca fyra veckor innan filmen var visningsbar i en kopia vilket betyder att det är den första färdiga filmkopian och den visade vi upp i Perstorp för direktionen. I samband med den Perstorpsvistelsen blev det ett kort besök i Köpenhamn och sedan var Perstorpshistorien helt avklarad förutom att Lena Anderssons och mina vägar snart skulle mötas igen och hon skulle komma att få stort inflytande på mitt framtida liv men därom senare i min berättelse. Jag kommer bara på en sista anekdot från filmen som handlar om den dag då vi var färdiga med inspelningen i själva Perstorp efter två veckors filmning i fabriken. Då bad Lena oss att följa med till den Perstorpaffär som enbart var till för deras anställda. Där kan de handla många av Perstorps produkter till ett mycket rabatterat pris. Lena sa till oss att vi kunde ta med som present från företaget så många prylar som vi kunde bära med oss genom kassan. Julafton för oss alla och jag tog två stora plastkorgar som jag sedan använde hemma som tvättkorgar i åratal och fyllde dem med allt sånt som jag kunde ha nytta av. Jag har fortfarande en del saker kvar bland annat en termos som är den bästa termosen i hela världen. Hela teamet fyllde upp vår Toyotabuss till bristningsgränsen innan vi sedan tog avsked från Lena för att bege oss en sista gång hem till Stockholm. Enastående Lena! Den bästa ciceronen någonsin i samband med alla filminspelningar som jag någonsin varit med om och bättre skulle det bli….
Veckan därpå var jag med om Jokkmokksmarknaden som är en vintermarknad som hålls mellan första torsdagen och lördagen i februari varje år i Jokkmokk. Marknaden tillkom år 1605 efter ett påbud år 1602 av dåvarande Hertig Karl som senare kröntes till Karl IX att inrätta marknadsplatser i Lappmarken. Marknaden är en samlingsplats för samer från hela Sápmi (Lappland), och har utvecklats till att bli en folkfest med olika kulturaktiviteter. Nu för tiden blandas de vanliga marknadsknallarna med försäljare av lokalt konstverk och samiska produkter. Jokkmokks marknad firade 400-årsjubileum 2005. Det året hade marknaden över 76 000 besökare. Eftersom marknaden hålls i februari och Jokkmokk ligger i Lappland, är det inte ovanligt att genomsnittstemperaturen är 25 minusgrader eller lägre under marknadsdagarna. Det var svårt att få hotellrum men vi klarade det och tog en hel del filmbilder till en ny Sverigefilm som var på gång. Den förra hade blivit en sån stor succé att Turistrådet ville ha en ny sådan. Roland Lundin och jag var i Jokkmokk och jobbade första gången tillsammans. Han var en hygglig fotograf och vi hade trevligt under den resan som förde oss till denna landsända och bland annat till Åretrakten. Vi sov över på underliga ställen och gav oss ut i naturen för att få ”riktiga”vinterbilder och det var vackert och det var svinkallt. Bland annat var vi med om en renskiljning mitt i vintern. Häftig upplevelse!
I mars kom min gamle vän från USA, Carlo på besök till Stockholm. Han var i Europa för ett kortare jobb och ville kolla hur det såg ut i Sverige för att eventuellt arbeta här ett tag men just då så var det inte läge för det. En dag upplevde jag den legendariske gamle industriledaren Curt Nicolin på sitt kontor när jag var där med Bosse Wanngård för att intervjua honom. Han dolde sitt brutna ben under skrivbordet men huvudet var det inget fel på.
I slutet av mars var jag privat en vecka i Österrike och efter hemkomsten började jag ta itu med en renovering av grunden under huset i Fridal. Det var dags att riva ut golven i hela huset och få ut vattnet som hade samlats under huset samt att därefter återställa golvet med isolering under och slipa alla golv. Dessutom bytte vi ut den vägg mellan de små sovrummen som jag själv hade byggt lite provisoriskt. Diverse stolpar som håller upp verandataket byttes ut och allt detta gjordes på två veckor av två trevliga finnländare och mig. Jag hade tagit ledig för detta ändamål och bodde på landet ensam under hela reparationstiden. Jag åt inte ett enda varmt mål utan mest bröd och salami eftersom all tid gick åt för mig till att serva grabbarna. Det var en tid som jag aldrig kommer att glömma. De två veckor som de hjälpte mig kostade tiotusenkronor svart och det var de bäst använda pengar nånsin. Efter denna reparation återstod det enbart att göra en dränering kring huset och till detta anställde vi en kille som hette Håkan och bodde på Håga för att åstadkomma detta med sin grävmaskin. Det hela ordnade han på en helg och min granne Hasse Davidsson hade hjälpt mig med att göra lite kopplingar av dräneringsslangen. Dessutom bytte vi den gamla varmvattensberedaren mot en begagnad som fortfarande efter trettio år fungerar. Även mitt lilla sovrum tapetserade jag om och i duschrummet la vi in ett nytt golv och väggbeklädnad av linoleum. Någonstans runt den tiden bytte vi taktegel som hade blivit så porösa att varje år trampade sotaren igenom några förutom att de började släppa igenom regnvatten lite här och där. Det var en kraftansträngning utan like från min sida att åtgärda allt detta så när jag fick återvända till mitt ordinarie jobb kändes det som rena semestern. Förspelet till hela denna renovering började när jag hade kontaktat en yrkesman från Södertälje för att han skulle undersöka huset och ge mig upplysningar om vad och hur det skulle behöva göras efter att jag under en kväll mitt i vintern hade fått stopp i avloppet och för att komma åt stoppet behövde jag såga upp golvet kring röret som gick under diskbänken i köket ned under huset. När jag kunde stoppa huvudet ned i hålet och med ficklampans hjälp såg hur isoleringen låg på marken och delvis i vattenpölar förstod jag att det liknade en katastrof. Det var då jag kontaktade en specialist och under en långlunch körde jag från jobbet ned till Södertälje där jag hämtade upp honom och sedan åkte vi ut till Fridal för att inspektera huset tillsammans. När vi kom fram tog han på sig sin overall och sedan ”tvingade” jag honom att krypa ned genom det uppsågade hålet under diskbänken för att han skulle få sig en riktig bild över situationen under husgolvet. Det var enda sättet att kunna ta sig ned under huset. Han var lite större än jag och att vi tog oss ned denna dag och upp igen är rena miraklet. Efter att vi hade kollat in huset körde jag honom tillbaka och fortsatte mot mitt jobb. Sen väntade jag en vecka och då kom det ett brev från honom. Han hade redan fått betalt 250 kronor för sitt utlåtande. Ny så kom domen och även förhållningsorder nedskrivna med en vacker handstil med blyerts på en liten lapp. När jag hade läst igenom hans tankar så började jag söka efter hantverkare och läste annons och tog kontakt med två killar som var de två finländare varav den ene hette Timo och den andre hette Raimo. Jag mötte dem en dag vid en bensinmack vid Hallundaavfarten på motorvägen söderut och tog med dem i min bil till Fridal för att visa dem anteckningarna om vad som skulle göras och de tittade på husets undersida. Nu hade jag redan gjort en ingång genom grundmuren så vi kunde krypa in den vägen. De sa bara ”två veckors jobb” och priset för det och sen var vi överens och började några dagar därpå. De tog sig själva till Fridal varje dag med egen bil och de var både duktiga och trevliga. Jag bjöd varje dag på två ”fikor” där jag alltid lagade te och bjöd på salamismörgåsar av den salamin som jag hade tagit med från min Österrikeresa några veckor tidigare. Under arbetets gång råkade jag trampa på en balk som höll uppe golvet och det var dessutom den viktiga längsgående, säkert 8 meter långa mittbalken och den bröts av. Det var kort innan vi skulle lägga tillbaka alla golvbrädor efter att isoleringen hade kommit på plats. Det var bara att ringa till Järna Trä och beställa en ny för omedelbar leverans. Under hela de två veckor som vi höll på så spelades alltid samma band från bandspelaren under dygnets alla timmar förutom när jag sov och det var ABBA- musikalens musik till föreställningen ”CHESS”. Den är för all framtid förknippad med husrenoveringen i april 1986. Mitt mandomsprov i byggbranschen! Nu var huset återigen rustat för de nästa trettio åren. Det kändes underbart tyckte även Annika.
I maj började jag med en ny film som hette ”Sol över Arla” och den skrevs, regisserades och klipptes av Bosse Kindberg och filmades av fransmannen Henry Alexandre som jag hade jobbat tillsammans med under Morafilmens inspelning. Vi tog oss omkring i Arlas mejerivärld och det enda som är värt att berätta om den inspelningen är att vi filmade bland annat på Grödingelandet i en gammal folkskola med en skolklass som firade skolavlutning genom att sjunga lite Astrid Lindgrens låtar. Det var riktigt tjusigt. Och det andra som jag minns är inspelningen på Mörkö och på Oaxen. Varför blev det Mörkö? Det var roligt för att regissören själv var ute och letade platser och han hade hittad en bondgård som hette Harburen som låg på en liten ö som heter Eriksö och gränsar mot Mörkö enbart delad av en liten kanal där det leder en bro över. Vid bron så ligger det en båtplats som heter Klubben och där hade jag vår segelbåt CHAOS liggande. Bondgården hade valts för att den låg här ute i skärgården vid vattnet som det krävdes av filmens handling. Regissören bad mig att jag skulle förhandla med bonden så vi kunde filma hos dem. Det var enkelt för mig som hade mitt sommarboende på Mörkö och snart var vi överens med Harburenbonden om att kunna vara där några dagar och disponera honom som en konsult och engagera hans fru för att laga lite mat åt oss under inspelningen. Det fanns även en liten stuga vid vattnet som vi kunde använda så att Bosse och Harry kunde ligga över där under några dagar. Filmens handling är som följer.
Jag citerar: I en berättelse anpassad till skolan får vi reda på hur mjölken tas om hand, hur olika mjölkprodukter framställs, tex. hur smör- och osttillverkning går till. Vi får följa en stadsgrabb som tillbringar sommaren på landet och genom en bondes försorg blir insatt i hela förloppet – från solens livgivande strålar i kohagarna fram till färdiga produkter.
Så vi letade efter en kille som kunde axla rollen som stadsgrabb och han måste även kunna bredsegla. Vidare fick vi leta efter en bonde och där hade vi tur genom att regissören hittade en äldre farbror som var en känd skådespelare och hette Göte Grevbo. Han bodde dessutom på Mörkö. Vi tillbringade några trevliga dagar på bondgården och hade tur med vädret. Solen lyste inte bara över Arla utan även över inspelningen. En perfekt sommarinspelning. Det blev en bra film som blev omtyckt i skolorna landet runt under ett antal år och jag har även visat upp filmen här på Mörkö bygdegård för olika pensionärsföreningar efter att jag hade gått i pension. I filmen syns även när vi filmar inne på en liten lanthandel och då valde vi affären på Oaxen som sedan dess är nedlagt för länge sedan. När vi skulle ha en liten fest efter avslutad inspelning på Harburen tog vi oss med två bilar från Harburen mot Fridal och när vi passerade bron från Eriksö mot Mörkö stannade bilarna och jag hämtade en liten Whiskyflaska som låg i min segelbåt. När jag återvänder till bilarna så står alla utanför bilen och jag visar upp den lilla flaskan som en trofé för Göte Grefbo som hade önskat sig en Whisky till den lilla festen som vi var på väg till. Jag visste att han var väldigt sugen på en slurk redan nu och ville skoja lite med honom. Flaskan jag hade i handen var gjord av plast och det var nytt på den tiden så jag tog flaskan och kastade den några gånger högt upp i luften och umgicks vårdlöst med den. Det skrämde Göte ordentligt för han trodde ju att jag inte var klok som riskerade denna dyra dryck genom mitt jonglerande med glasflaskan. Till slut så kastade jag upp den högt och lät den ramla ned på en större sten vid vägkanten och jag hörde Göthe skrika ”För helvete pojk vad gör du? Skall du döda mig??” Jag hade ställt mig framför flaskans nedslagsplats och dolde den för Göthe som nu var livrädd att hans efterlängtade Whisky hade gott till spillo. Jag skrek uppgivet Aj,aj,aj och och skrämde honom ännu mer innan jag böjde mig ned och tog upp flaskan, öppnade den och gav honom en klunk så att han återfick sin fattning och vi kunde fortsätta till Fridal där vi sedan alla skrattade gott åt denna episod. PS. Det blev en mycket trevlig fest i trädgården och Göthe hade nära hem till sig för han bodde i Sorunda och hans fru som var med på festen och körde hem både sig och honom kring midnatt. Bondparet på Harburen finns inte längre i livet men deras son Björn som har övertagit och friköpt gården av Domänverket har jag bra kontakt med och Annika har skrivit ett fint reportage om honom i nutid för Hölö Mörkö Hembygdsföreningen. Detta var ARLA inspelningen sommaren 86.
Sista veckan i maj så var jag med om en fantastiskt liten annorlunda inspelning som handlade om hur olika fabrikanter testar sina bilbromsar och vi fick uppdraget att dokumentera hur det går till. Det var Saab som ville att vi var på plats i Österrike vid det höga berget Grossglockner. Vägen dit upp är 47,8 km lång och sträcker sig mer än 25 km på över 2 000 meters höjd. Vi höll till i Fuschl som ligger vid början av vägen upp till högsta punkten. Dit upp och åter kör under vissa tider på året mängder av mätbilar som innehåller avancerade mätinstrument för att ta reda på hur bromsklossarna fungerar. Det är förare som åker efter speciella körscheman upp och ned ett antal gånger om dygnet och sedan undersöks mätresultaten inför varje körning så att man kan justera vissa bitar. Det var trevligt att filma detta gäng och lära känna dem och vi var där ett antal dagar och varje kväll bjöd representanter för de olika bromsfirmorna de bilfirmornas representanter som de ville göra affärer med. Det var enormt många bjudningar på gång på det hotell vi bodde på och fotografen och jag fick äta oss igenom de mest utsökta middagarna på kvällarna och i regel så blev det ett efterspel i baren innan vi släpade oss upp på våra rum efter en nödvändig kvällspromenad innan det var sängdags. Vi fick höra på många historier från den branschen och hela tiden hade vi fint väder denna sista vecka i månaden maj. Jag skulle återkomma till samma hotell när vi gjorde en bussfilm för Scania och uppleva lite andra saker den gången.
Mellan den femte och femtonde juni hade jag semester och sedan hade jag en vecka att förbereda en film som skildrade banklivet och bankaffärer för SE-bankens räkning. Vi skulle spela in en hel rad scener med många olika skådespelare i Trosa på SE bankens lokalkontor. Vi valde att filma där under två varandra följande helger och det gick bra i stort sätt. Det bodde en del skådisar över på Stadshotellets annex och vi åt även på stadshotellet. Vi hade några udda typer med bland skådisarna. Dels hade vi Lena Dahlman med oss som var en riktig sexbomb och föreställde en sådan i filmen så när hon promenerade på torget utanför bankkontoret så vände sig halva Trosa om efter henne för att få en glimt av hennes kropp som befann sig i ett röd fodral som kallades klänning. Hon väckte uppseende och under en inspelningspaus kom det fram en herre till henne och frågade henne rakt ut om han kunde få köpa hennes trosor så att han kunde lukta på dem lite senare och han bjöd henne 5000 kronor på stående fot. Lena sa till mig att hon faktiskt blev frestad men avstod från denna affär. Jag sa att de var synd för det hade kunnat bli en bra fest för hela gänget men det tyckte inte hon var så kul. En annan sak som hände på sista inspelningsdagen som råkade vara en söndag började när jag såg en av våra skådespelare som var en äldre gentleman visa sig på inspelningsplatsen med ett ansikte som såg definitivt annorlunda ut än dagen innan. Han hade varit ute på lördagkvällen och rumlat och fått i sig för mycket dricka och ramlat och slagit sig i ansiktet så han behövde plåstras om. För kontinuitetens skull så blev det jättesvårt att visa upp honom framför kameran i närbild. Först fick vi söka upp apoteket och sedan så fick vi sätta på honom en hel del makeup och dessutom ändra bildinställningarna i scenerna där han var med. Men även det löste sig och den inspelningen vid Trosa torg tänker jag ofta på eftersom jag besöker min älsklingsbibliotek rätt så regelbundet numera och detta ligger mittemot banklokalen.
Vi uppsökte även börsen i Stockholm som då fortfarande låg uppe vid Stortorget och finansvalparna sprang omkring i lokalen och bjöd över varandra. Det kändes lite historisk att vara med och uppleva detta innan handeln övergick till att bli helt elektronisk. I Trosa var vi ett stort team med ljudtekniker och passare och assistenter och makeup och klädpersonal men när vi sedan besökte diverse ställen ute i landet var vi enbart fyra personer. Återigen var vi nere i Lund och inne på forskarbyn IDEON för att där få se det senaste inom bankvärldens utveckling. Efter den inspelningen tog jag ytterligare en semestervecka mellan den 22 och 27 juni då jag var på Fridal med familjen.
Veckan därpå planerade jag en del inspelningar för den nya Sverigefilmen och en av kvällarna så spelade vi in en riktig svensk kräftskiva ute på Rindö vid Thores lanthus. Många från Sandell Films personal var med som gäster och statister. Det blev en sen kväll innan alla blev återtransporterade till Stockholm mitt i natten. Dagen efter var det meningen att Hasse Zetterström som regisserade den nya Sverigefilmen och Tony Forsberg samt lilla jag skulle ta ut oss till Utö i Stockholm södra skärgård där Hasses familj hade en egen liten ö som sitt paradis på jorden. Det hade man läst om många gånger i Svenska Dagbladet där hans mor under signaturen Viola skrev om sitt liv med barn och barnbarn på deras sommarö. Hon var gift med Kar de Mumma eller Erik Zetterström som han hette.
Hasse blev tyvärr sjuk just denna dag och kunde inte vara med men hans syster tog hand om Tony och mig när vi anlände med båten på Utö och hon visade oss runt till alla ställen som Hasse hade instruerat henne att vi skulle filma på. Så vi satte igång och bland annat så visade hon oss ett ställe där det var en trång passage mellan Utö och en annan liten ö och där passerade en militär snabbåt i en rätt så hög fart en viss tid som det var uppgjort i förväg. Tony ställde sig rätt så djärvt nära vattenspegeln och satte upp sitt stativ och jag stod en bit längre upp och skulle spela in ljudet av den snabbt passerande båten. Plötsligt så hände det att båten dök upp och fort gick det och efterlämnade en svallvåg som nästan dränkte Tony som hade bedömt fel och hade fått upp vattnet ända till midjan. Det var lite pinsamt för en sådan erfaren och rutinerad kille som Tony att han skulle ertappas med vatten upp till midjan men ”nobody is perfect”. Därefter tog oss hem till Zetterströms lilla ö och där var det idylliskt med små barnbarn som sprang omkring och med farfar Erik som hälsade på oss nere vid en av bryggarna. Även Viola skymtade vi nära huset och hela ön skrek högt och tydligt ”IDYLL”. Det var ett litet historiskt ögonblick och Tony passade på att torka sina byxor och vi fick ett glas saft och sen så sa vi adjö till idyllen och fortsatte en stund till för att kunna kryssa av Hasses lista. Det blev bra bilder även utan Hasse den dagen.
Första veckan i augusti kompletterade vi med en del inspelningsdagar för Arla filmen och sedan så började en helt ny historia för mig som skulle föra mig till USA och till Virginia. Jag hade fått i uppgift att planera för en inspelning som krävde att vi skulle samla in filmbilder till fem halvtimmesfilmer. Beställaren var National Geographic i Washington. Sandell Film producerade och samarbetspartner med oss var den världsberömde fotografen Lennart Nilsson. Hans filmbilder som togs på insidan av människokroppen skulle illustreras med en ramhandling. Så någon hade hittat på att vi skulle ha ett yngre par från Amerika som skulle vara studenter på något av Amerikas universitet och låta dem uppleva en hel del händelser som sedan gav oss anledning att se vad som händer inne i människokroppen med de olika organen och systemen. Dessutom skulle vi följa några cirkusartister för att även där följa upp med Nilssonbilder. Vi var ett team som bestod av Lars Thelestam som regisserade och Roland Lundin som filmade och mig som stod för både inspelningsledning och ljudinspelning. Vissa filmningar krävde en specialkamera som man kunde spela in film med extra snabba hastigheter så att man efteråt kunde se bilderna i slow motion. Så vi hyrde in en sådan kamera förutom vår egen och satte igång inspelningen i Stockholm genom att be om filmtillstånd hos cirkus Scott närmare bestämt hos cirkusdirektören Francois Bronett. Det tog mig ett antal dagar att komma i kontakt med honom innan jag fick möta honom på plats i Stockholm där de alltid satte upp sitt tält vid Lidingövägen bakom Tennisstadion. Så där så satt jag med honom och framförde våra önskemål och vilka artister som vi var intresserade av att filma. Han ville veta allt om vem som finansierade och han var supersmart och ville få ut så stort arvode som möjligt för han insåg att vi hade bråttom med att få det hela avklarat. Så när han ställde omöjliga krav så lämnade jag över förhandlingarna till Thore Sandell och han åstadkom en deal som handlade om en summa svarta pengar direkt in i Bronnets egen ficka och inte till artisternas gagn. Sen var det dags för oss att under två kvällar följa artisterna och få de bilder vi önskade oss. Under planeringsveckan läste jag manuset noggrant och fick en överblick över vad som skulle krävas av vårt team i USA. Så den trettionde augusti gick planet via New York till Washington där vi hyrde en bil och sedan tog oss till National Geographic för att återigen möta Sidney Platt som var beställaren. Vi mötte även hans sekreterare, en rödhårig flicka som säkerligen undrade över vårt lilla team som skulle ta sig an deras jätteproduktion av fem filmer med den världsberömde fotografen Lennart Nilsson. Men vi skulle nog visa dem vad vi gick för. Efter en stund fick vi ett tips på att titta på tre olika universitet i Virginia och sedan välja ett av dem för att ha som bas för filminspelningarna under den kommande månaden. Studentparet fick vi fria händer att välja men det vore intressant om de fick se vårt val innan vi började filma med dem menade Sidney. Sedan så fick vi se oss lite omkring i deras stora hus och se på utställningshallen i foajén där det alltid brukade finnas en intressant utställning. Även utanför huset på gården fanns det en häftigt miljö att skåda. Efter någon timma gav vi oss iväg med ett litet brev i fickan som öppnade en hel del dörrar för oss framöver som visade att vi hade valts som filmproduktionsbolag av National Geographic att filma deras superproduktion och bla bla bla. Vi hade även fått uppgiften att låta skådespelarna och statister skriva på diverse avtal där de frånsa sig eventuella krav på Nationl Geographic och där de var införstådda med det arvodet som vi betalade aktörerna. Det var jätteviktigt för NS så att de inte kunde ställas till svars för något oegentligt som skulle kunna hända i samband med filmens produktion. Jag lovade och de var nöjda. Sen spenderade vi natten i Washington och dagen efter tog vi oss bilande ned till Virginia Beach och till Williamsburg där vi sökte oss till det berömda colleget William & Mary. Vår uppgift var att söka en plats där vi skulle kunna spela in alla scener med de två studenter som vi letade efter. Vi såg oss lite omkring och tog kontakt med någon från skolan som gav oss tillstånd att leta efter studenter som ville vara med i filmen. Vi fick ett bra mottagande och kunde sedan under dagen titta på ett antal elever som gick på college för att kolla om de kunde tänkas passa för den roll som manuset krävde. Dels gick vi efter utseende och utstrålning och dessutom borde de kunna utöva vissa fysiskt krävande uppgifter förutom att ha en viss skådespelartalang. Det kunde vara en fördel att hitta ett par som kände varandra men var inte helt nödvändigt. Vi hade tur och hittade en kille som hette Jim som hade det mesta i sig och vi tog bilder på honom och kontaktuppgifter och sa att vi skulle återkomma efter att vi hade letat vidare på ytterligare två universitet. Vi övernattade i Williamsburg och morgonen därpå tog vi oss med den flotta hyrbilen till Richmond. Lasse Thelestam hade en liten bok med sig och läste upp för oss under bilfärden en hel del om den amerikanska historien och vi förstod att vi verkligen befann oss på historisk mark när det gällde det amerikanska inbördeskriget mellan Nord och Sydstaterna som höll på i fyra år från 1861 till 1865 och kostade 700 000 människor livet. Så vi fick oss en liten historiaelektion på vägen till Richmond. Man får inte åka för fort på motorvägarna för att polisen är mycket sträng när det gäller att bötfälla för snabbkörning. Det skulle jag uppleva senare. Men nu så var vi framme vid University of Richmond och uppsökte en kontaktperson som hjälpte oss hitta det vi letade efter och efter lite kringelikrokar så hamnade vi i en lite studio där vi mötte Julia Rankin som studerade i Arts&Sciencedepartement och hon var med i en liten teatergrupp som repeterade en pjäs när vi hittade henne. Hon var jättesöt och väldigt behaglig att prata med. Hon utstrålade ödmjukhet och vi insåg direkt att det skulle bli hon om allt annat stämde in på henne och det gjorde det. Hon var duktig på att spela tennis och det var ett av kriterierna bland en hel del andra. Vi tog hennes telefonnummer och skulle återkomma till henne om vidare detaljer efter att vi hade varit och tittat på University of Virginia som befann sig i Charlottesville. Vi hade hört att det kanske var det bästa stället att vara på under inspelningen och det stämde. Vi såg direkt att vi hade kommit till rätta stället. Här fanns det en fin omgivning och en mycket trevlig liten stad och på universitetet fanns det en kille som kunde hjälpa oss under inspelningens gång. Han hette Seth Graves och arbetade deltid på universitetet. Så vi bestämde strax att här skulle vi slå upp våra tält och stanna och vi tog in på ett trevligt hotell som Seth rekommenderade och pustade ut. Nu hade vi vad vi behövde och det redan efter några få dagars letande. Samma kväll ringde jag upp våra två aktörer och bad dem att komma till Charlottesville för en provfilmning så vi kunde avgöra om de passade ihop och om de fungerade i bild. Så den fjärde september dök båda upp på vårt hotell och vi bekantade oss med varandra lite mer och sedan gick vi till en tennisbana och en park och lät dem agera. Vi tog en del bilder med en liten videokamera och resultatet såg bra ut förutom att det hade hänt en smärre olycka i samband med att de spelade lite tennis. Julie stukade sin fot ordentligt så att plötsligt var hennes medverkan inte så säker längre innan vi hade tagit reda på mera fakta om foten för att det kunde handla om ett litet brott eller liknande istället för en enkel stukning. Vi fick avbryta dagens övningar och hålla överläggningar på mitt hotellrum. Vi hade en reserv till Julie som vi i nödfall kunde kalla in för att titta närmare på men både Lasse och fotografen Roland ville ogärna ge upp hoppet om att Julies fot skulle återhämta sig snarast. Jag var lite mer tveksam för att om den visade sig vara bruten kunde vi tappa några dagar innan vi var på banan igen med en ny aktör. Vi kom överens om att satsa på Julie och avvakta utvecklingen några dagar. En läkare konstaterade dagen efter att det inte var något allvarligt men det krävde lite försiktighet så vi började planera inspelningen och satte igång med sådana scener som inte krävde någon större ansträngning av hennes fot. Nu så gjorde jag upp med både Jim och Julie som båda var jätteglada över att de fått rollen. Vi kom överens om arvodet och den tid som vi skulle behöva ha dem på plats här i Charlottesville. De fick en dag på sig att ordna det praktiska och hämta diverse kläder och böcker från sina universitet och sedan flyttade de in för ca tre veckors tid på samma hotel där vi bodde. Därefter satte jag igång med en grovplanering av hela inspelningsperioden här i Charlottesville. Jag satte upp små postislappar på en spegel i mitt rum och sedan flyttade jag dem runt omkring tills allt stämde och sedan involverade jag Seth från universitetet som hade lovat hjälpa oss som assistent under inspelningen. Han och jag tittade på min grovplanering och eftersom han visste allt om möjligheterna för att få tillgång till universitetens lokaler för filmning och även kände till området kring Charlottesville så justerade vi en del av dessa scener och la om tiderna för dem tills vi var nöjda. Seth bodde en bit utanför stan i en mindre by och hade ett fint litet hus med trädgård och till och med en liten studio på tomten där han repade med sitt eget band regelbundet. När Jim och Julia återkom kunde vi sätta igång och snart kom vi in i våra rutiner och allting gick enligt planerna. Vi följde paret när de gick och hade picknick i det gröna bredvid en sjö och matade varandra med ett hallon som försvann in i munnen och i den färdiga filmen så fortsatte publiken att följa detta hallon när det slank ned genom strupen och tog sig ned genom magen osv. Detta filmades senare i Stockholm av Lennart Nilsson och på så sätt så blev publiken upplysta om vad som sker inuti kroppen vid olika tillfällen. Vi var med när de cyklade och ansträngda sina kroppar till bristningsgränsen och vi var med i klassrummen när de fick undervisning. Vi var med när Julie fick dansa tillsammans med en dansklass som fanns på universitetet. De fick flyga varmluftsballong och vi åkte en dag ned till Virginia Beach som ligger vid Atlantkusten och där fick de leka på stranden. Jim var bra att gå på händer och Julie solade sig. En dag så åkte vi upp till Blue Ridge Mountains där de skulle klättra i bergen. Vi improviserade och när vi kom fram till ett lämpligt ställe mötte vi ett par som just hade avslutat sin klättring på den branta väggen som tornade upp sig framför oss. Ingen av oss var klättrare eller hade någon aning om vad vi gav oss in på men med hjälp av det par som vi genast engagerade fick vi ihop en hel del filmscener som visar upp både Julie och Jim klättrande mitt uppe i den branta väggen som om de aldrig hade gjort något annat än klättrat tillsammans. Verkligheten såg annorlunda ut där Julie var livrädd men ändå lät sig med hjälp av vår instruktörs rep baxas ut i den farliga bergväggen och där så fick hon kliva några korta steg så att det såg ut som på riktigt. Det var en ansträngande eftermiddag och så här efteråt blir jag rädd om jag funderar över allt som kunde ha hänt vid detta tillfälle. Men med gemensamma krafte lyckades vi åstadkomma allt vi behövde för att komma hem med bilder som fungerade och blev den grundstory som behövdes för att kunna integrera Lennart Nilssons filmbilder från studendernas inre med deras agerande. Det hände en tråkig sak den dagen som vi hade tänkt att spela in tennisscenerna med våra två aktörer. Vi hade sparat den inspelningen ända till de sista dagarna i vår schema för att Julies fot skulle ha återhämtad sig helt och hållet. För dessa scener behövde vi ta fram den specialkamera som vi hade tagit med oss från Sverige för att filma i high speed under tennismatchen mellan Jim och Julie. Den kameran behövde extra starka batterier och när vi var framme vid tennisbanan så visade det sig att batterierna inte var laddade utan efter en kort stund så blev det stopp. Fotografen Rolle hade slarvat och misskött sitt jobb och nu så stod vi där och kunde inte få dessa viktiga bilder. Jag hade slitit som en hund under inspelningens gång för att planera och leda hela detta enorma företag och dessutom så skulle jag ta ljudet till varje scen så jag ansåg mig som dubbelarbetande medan Rolle kunde ta det ganska lungnt och så gick han och missade denna enkla sak att se till att hans verktyg fungerade vid rätt tillfälle. Jag kunde inte tro att det skedde och jag blev förbannad och gav honom en utskällning som han inte kom att glömma för resten av sin fotografkarriär. Vi avbröt inspelningen och överlade och kom överens om att vi skulle åtminstone ta scenerna med den 16mm kameran som vi använde till alla vanliga bilder. Nu så fick paret fortsätta att spela tennis och vi kom igång igen med filmandet. Då säger Rolle till Julie att hon skall försöka skjuta tennisbollen rakt mot kameran. Julie tar bollen och slår den rakt in i kameraobjektivet och bollen skadar objektivet så att det inte går att använda efter det. Nu var det bara att packa ihop och ta sig hem till hotellet. Jag var sur men jag behövde inte säga något för alla fattade att det var den korkade fotografens fel när han instruerar Julie att måtta rakt mot kameran och han inte har ett skyddsglas framför objektivet. Rolle skämdes ordentligt och insåg att det inte var hans dag. Den kvällen var stämningen inte den bästa. Jag hade fullt upp att göra med att ragga upp en ny kamera som vi kunde använda de dagar som vi hade kvar här i Charlottesville. Jag fick efter kvällsmålet dra mig tillbaka och ringa åtskilliga telefonsamtal till Stockholm och väcka en del för att få hjälp med hur jag skall få tag i en ny kamera. Det var ju en tidsskillnad på en sex timmar så folk låg och sov när jag ringde och väckte dem mitt i natten men efter ett tag så lyckades jag få ett namn på en fotograf här i Staterna som höll till i Carolina och efter att jag kontaktade honom fick jag löfte om att kunna hyra hans egen kamera för några dagar. Så dagen efter körde jag ned till hans hem och det tog mig några timmar att komma dit och eftersom jag åkte fast för fortkörning på nedvägen så fick jag ta det lugnare på vägen hem.Den killen som ägde kameran var vänligt och vi kom överens om ett pris och jag lovade att komma tillbaka med kameran om några dagar. Polisen som stoppade mig för fortkörning skrämde mig med att säga att jag inte fick lämna landet innan jag hade betalat böterna så jag var rädd att jag skulle få problem vid hemresan för att myndigheterna verkade ha rätt bra koll på folk. Men jag chansade och struntade i att betala böterna och det fungerade. Men sedan så var jag rädd vid nästa inresa till Amerika för att de kunde ha något på mig för att jag inte hade betalat böterna innan jag smet ut ur landet förra gången men det löste sig utan problem den gången också.
Så när jag nu kom tillbaka med kameran så var det bara att fortsätta och vi hade en inspelning kvar dels med tennisspelarna och dagen efter så fick vi komma in på en föreläsning och filma vårt par bland alla andra skolelever och professorn som undervisade ställde vänligen upp på våra önskemål och yttrade några repliker som hade med filmens handling att göra. Den inspelningen kolliderade lite med den avskedsfest som vi skulle få vara med om hemma hos Seth i hans fina hus och det uppstod knorr i teamet men planerna hade kommit lite i otakt i och med malören med kameran. Men något senare än planerat hamnade vi hemma hos Seth och tillbringade en riktigt trevlig kväll med honom. Han blev en god vän till mig under inspelningens gång och vi har hållit kontakt framöver. Han hade skrivit ett intressant manuskript om elektricitetens historia som jag lämnade över till Thore Sandell vid ett senare tillfälle och det var nära att det hade blivit av att göra film av det men vi nådde inte hela vägen fram som det heter.
Dagen efter tog hela gänget farväl av varandra och vi lovade alla att hålla kontakt innan vi skildes åt. Jim och Julie skulle tillbaka till sina studier och försöka komma ikapp sina kamrater med studierna. Jag lämnade över kameran till en kille som hade hjälpt oss en del vid filmningarna och han åtog sig att för en liten penning köra tillbaka den till Carolina. Sedan så fick jag gå till banken dit Stefan på Stockholmskontoret hade överfört en del pengar efter mina anvisningar så att jag kunde betala hotellet och skådespelarna samt Seth som hade hjälpt oss en hel månad. Sedan var det bara att sätta sig i hyrbilen och åka till Washington och titta in hos National Geographic för att möta Sidney och rapportera lite om inspelningen. Jag överlämnade diverse kontrakt som jag hade fått underskrivna av de medverkande i filmen och sedan drog vi vidare till New York för att där ta flyget hem till Stockholm dit vi anlände lördagen den 29 september.
Jag hade varit borta hemifrån exakt en månad och det är alltid lika roligt att komma hem och möta familjen.
Måndagen gick åt att lämna tillbaka utrustning som varit inhyrd och lämna in filmen till laboratoriet för framkallning och kopiering. Det skulle bli kul att se vad vi hade åstadkommit. På tisdagen mötte jag min gamle kompis Pelle Kjellberg för att vi skulle ta lite bilder för Sverigefilmen som var igång och vi höll till på Arlanda och vid Sheratonhotel samt vid Operan. Det var alltid lika trevligt att jobba med Pelle.
