Året 1988 började med en musikinspelning den 11 januari. Då var jag med när Freskkvartetten spelade in musiken som Nils Lindberg hade komponerat till Vinfilmen. Det blev hyggligt men mest intressant var det att få uppleva hela processen på Sonet studion som låg i gamla Europafilms lokaler. Flöjt, Bas, Trumpet och kompositören själv på flygeln.
Den 20 januari var det en mässa i Sollentuna och Sandell Film var med bland alla andra nya video- och filmbolag. Det fräcka var att Thore hade bestämt att han enbart skulle ställa ut det stora prisskåpet som stod i källaren på vår firma på Drottninggatan. Det var en glasmonter som var fylld med dussintals pokaler och priser och tallrikar och gud vet vad. Han ville bara ställa ut prisskåpet för att bräcka alla andra för att Sandell Film var det bolaget som alltid hade tagit hem nästan alla priser både nationellt och internationellt. Det var ett ”jävla jobb” att packa ner alla priser och sedan flytta glasmontern och fylla den igen på mässan och sedan åter transportera hem hela rasket till kontoret men det fick vi vara så snälla att göra för när den gode Thore hade fått för sig något så var det bara att snällt lyda. Så där stod prismontern i tre dagar och det var allt. Han ville göra ett ”statement”. -Vill du få ett pris för din film så kom till oss. Det fanns ingen på plats av Sandell Films personal och inte Thore heller. Så det var ju lite kul det hela. Jag undrar om det inte var unikt att det på en mässa inte fanns en enda representant för dem som ställde ut?
Den 29 januari mixades ”Den mänskliga faktorn” som hade blivit ganska bra nu när den var färdigklippt. Den vann sedemera första pris i kategorin Hälsa och säkerhet på årets SPR Festival som alltid hölls på våren.
Vi skulle nu göra en bussfilm åt Saab-Scania som var duktiga på att tillverka alla slags bussar och ville visa upp sig internationellt. Målgruppen var kollektiv- och turisttrafiksföretag, busskarosstillverkare, resebyråer och anställda inom Scania-divisionen. Syftet med filmen var att presentera olika Scania-Buss-modeller samt bekvämligheten för såväl passagerare som förare men också den världsomfattande tillgången till Service och reservdelar. Filmen gjordes i sju olika språkversioner.
Filmens handling: Münchens flygplats. Från Australien, Brasilien, Taiwan, Tanzania, med flera länder. En internationell skara samlas till en lyxkryssning med buss genom Alperna. Filmens längd skulle bli 20 minuter.
Den 8 februari hade vi ett möte på Scania i Södertälje med beställaren angående bussfilmens utformning. Vi bestämde vilka länder som skulle ingå i inspelningen det vill säga från vilka länder skulle vi ha med passagerare till lyxkryssningen genom Alperna. Lars G Thelestam skulle regissera och Tor Erik skulle skriva manus, Henry skulle filma, Graham Mc Bride skulle assistera Henry som B-Foto och Staffan skulle ta ljudet under inspelningen vilket gav mig tid att fullt ut koncentrera mig på inspelningsledningen. Vi skulle få disponera en flott buss från Scania inklusive förare. Efter mötet åkte vi tillbaka till kontoret och jag funderade lite över hur jag skulle lägga upp denna stora inspelning.Vi hade ju bestämt att ha med oss olika par från Australien, Taiwan, Tyskland, Spanien, Brasilien, Afrika och Sverige. Det var fjorton personer som jag skulle behöva hitta för att ha med på bussen under minst en vecka. Jag kom på att det borde finnas ett ställe i München där man hade koll på arbetslösa statister eller skådespelare. Så jag ringde upp München och beställde fram förslag på alla dessa nationaliteter och gav dem ett datum där jag och mitt team kunde titta på dem och välja ut dem som vi ansåg kunde passa bra in i filmen. Den 29 februari fungerade bra för oss och i samband med den resan tänkte vi ge oss ut på en tiodagars rekognoseringsrunda runt München och Innsbruck. Regissören, fotografen och jag tog Sandell-Films Toyotabuss och styrde genom Tyskland ner till München för att möta våra blivande ”busspassagerare” på plats. Det hade fungerat perfekt och vi hittade alla förutom paret från Taiwan. Vi gjorde upp med samtliga skådespelare när och var vi skulle börja med inspelningen och hur mycket vi var beredda att betala dem under den vecka som vi behövde kuska omkring i München, Tyrolen och Salzburg. Alla blev nöjda med planerna och jag tog alla deras adresser för att kunna kontakta dem innan det hela skulle gå av stapeln. De fick vissa instruktioner när det gällde kläder och rekvisita och sedan sa vi adjö till samtliga. Det tog inte mer än några timmer under en förmiddag. Sen gick vi i teamet och käkade en bra lunch på ett värdshus som låg intill Konstnärernas arbetsförmedling. På eftermiddagen åkte vi ut till flygplatsen som på den tiden fortfarande var den gamla trivsamma ”Flughafen Riem”. Vi tyckte att den kunde fungera bra och jag kontaktade Flygplatsledningen och bad om tillstånd att hålla till både inne och utanför byggnaden i samband med att vi filmade alla våra passagerares ankomst. Inga problem. Redan klockan tre på eftermiddagen åkte vi vidare till min forna hemstad Innsbruck. Jag hade fixat rum på hotel ”Mozart” som är ett litet hotel nära mitt gamla hem. Efter ankomsten promenerade jag hem till min mamma som bodde inte mer än tio minuter från hotellet och överraskade henne som vanligt genom att jag inte hade anmält i förväg att jag skulle dyka upp. Hon var överraskad och glad att se mig. Hon var nu 78 år gammal men i väldigt fin form och bodde fortfarande ensam i vår gamla lägenhet där jag är uppvuxen. Vi ringde sen min syster och gjorde upp om att jag och min två kollegor fick komma hem till henne och dricka lite kaffé och äta en tårtbit följande dag på eftermiddagen. Innan dess så var vi ute och tittade på en liten småstad där det fanns en liten gatstump där bussen skulle backa sig igenom och dessutom ville vi titta på Europabrücke som på den tiden var världens högsta bro. Det var kul att möta min syster och hon höll låda som vanligt. Efter kafferepet besökte vi en restaurang där de serverade kinesmat för vi hade fått tips om att där kunde vi eventuellt få napp på två personer som kunde spela det taiwanesiska paret som vi hade gått bet på i München. Vi slog oss ned och såg genast att här fanns det par som vi kunde behöva ha med i filmen. Jag berättade för dem vad det handlade om och de var beredda att ta en vecka ledigt från sitt arbete och vara med oss. Vi skrev kontrakt på stället och var sedan glada över att nu ha en komplett skådespelaruppsättning till vår film. Dagen efter ringde jag München och berättade för min kontakt att han inte behövde leta längre efter Taiwanparet. Han gratulerade oss till detta. Nu behövde vi hitta ett lämpligt hotell som vi kunde ha som basläger för ca 20 personer under de dagar då vi skulle filma i Tyrolen. Vi åkte till en sjö som heter Achensee och där nära sjön hittade vi Hotel Edelweiss där vi dels kunde bo och dessutom kunde filma en del scener en kväll när några bussentusiaster smög sig kring vår buss på den mörka parkeringsplatsen utanför hotellet. Vi gjorde upp med hotellchefen om ett bra pris för både övernattningar och halvpension innan vi sedan åkte vidare till München för en rekognosering i stan. Dagen efter gick vi en sista gång till arbetsförmedlingen för skådespelarna och skrev på ytterligare ett kontrakt innan vi sedan körde till Travemünde där vi skulle ta morgonfärjan 06.30 till Trelleborg. Henry hade bjudit oss in till sitt hem i Lund. Han levde ihop med sin Bodil och hon hade lagat en flott middag och vi tillbringade en trevlig kväll tillsammans innan Lasse och jag tog oss dagen efter hem till Stockholm. Denna ”rekresa” var väldigt lyckad och de bilder som vi hade tagit på de respektive skådespelarna hjälpte Tor Erik som skrev manuset att få lite mer kött på textraderna. Vi hade kört 3700 kilometer. Nu såg vi fram mot del två, nämligen själva inspelningen som skulle bli av den 30 april som var en lördag.
Under mars månad var jag i Karlskoga för Nobel Pharma någon dag. Den 23 och 24 var det det årliga TM seminariet som alltid leddes av Lasse Svanberg och var lika informativt och intressant som vanligt. Vi var nere i Katrineholm där Scania har sin bussfabrik och bodde över på Stadshotellet. Jag var över i Finland med färjan och filmade för Electrolux någon dag och Finland gjorde återigen ett gott intryck på mig och gav mersmak men jag har tyvärr inte varit i Finnland sen dess. Några dagar höll jag på med immunfilmen som vi gjorde åt National Geographic och där Mikke Agaton höll i regin och samarbetet med Lennart Nilson den berömde fotografen. Han och Mikke kom bra överens och fortsatte sitt samarbete långt efter att Mikke hade slutat på Sandell-Film och hade startat eget. Det gjorde han tillsammans med Lasse Regnfelt, min gamle kompis på Sandell Film som var en duktig filmarbetare och kunde det mesta när det gäller att producera en film. Den 25 mars åkte vi en sista gång till Katrineholm och skulle bekanta oss med den Turistbuss som vi skulle ta med oss till Österrike och den den 28 april var det Årets Public Relations Festival där Sandell Film fick pris för filmerna ”Den mänskliga faktorn och Noahs Art”. På kvällen vart det fest på Grand Hotell och på lördagen den 30 mars åkte vi ned till Göteborg där vi tog Kiel-färjan och på söndagen åkte vi genom hela Tyskland ned till München där vi tog in på Hotel och sedan så hämtade Graham, Staffan och jag Lasse G. Thelestam och Henry Alexander på flygplatsen där även Taiwanparet dök upp samtidigt och vi tog oss sedan alla in till hotellet. Dagen efter på måndag var vi igång med alla ”passagerare” som vi plockade upp i stan och körde ut till flygplatsen för att filma ”deras ankomst” i München enligt filmens manuskript. Allt gick bra första dagen och på eftermiddagen åkte skådisgänget med Scanias Turistbuss och teamet med sin inspelningsbuss till Maurach i Tyrolen. Där åt vi en bra middag tillsammans och efteråt tog vi oss ned till en liten bar vid sjöstranden där det fanns ett diskotek och nästan enbart vårt gäng fyllde hela lokalen. Vi hade väldigt trevligt och det blev direkt en fin stämning bland alla skådisar som inte hade mötts innan den här dagen. Alla dansade med varandra och det dracks en hel del i baren och stämningen var hög och det blev väldigt sent trots att vi skulle filma dagen efter. Vi hade med oss från Sverige ett par och där ingick Alexandra Reutersvärd som var med i ”Den mänskliga faktorn” och en trevlig kille som hon kände. De fick en liten romantisk relation tillsammans under den här resan men Alexandra hade problem med sig själv så det blev lite drama under inspelningen men inget som störde nämnvärt. Vi fortsatte dagen efter med att filma en del scener inne i bussen där vi presenterade de olika nationaliteterna för varandra och den andra kvällen tog vi oss efter kvällsmaten ned till sjön och satt där på några bänkar och lyssnade på ett kassettband med harpmusik av Andreas Vollenweider som gjorde djupt intryck på några och passade bra till miljön och efteråt så blev det åter diskoteksbesök för en del. Vi filmade i den lilla byn Hall och även i en del andra miljöer och allt förlöpte väl innan vi flyttade hela vårt företag till en liten by som hette Fuschl och ligger vid foten av det berömda Grossglockner. Här skulle vi tillbringa några nätter och på dagtid åkte vi den här vägen upp och ned många gånger. Högst uppe låg det snö och det passade bra in i filmen. När vi var klara med de scenerna åkte vi tillbaka till Hotel Edelweiss bredvid Achensee för att övernatta där en sista natt. På dagen hade vi varit inne i Innsbrucks gamla stad och filmat vid ”Das goldene Dachl” som är en riktigt turistmagnet och där spelade vi in slutscenen till bussfilmen. Det krävde en hel del av oss alla. Jag hade inte sökt filmtillstånd så när vi anlände dit vid tretiden på eftermiddagen och började filma kring vår buss som stod precis nedanför stadstornet som är beläget mittemot ”Das Goldene Dacherl” var det en ”fullgubbe” som ”jävlades” med oss genom att spela högt med sitt dragspel. Vi bad honom att ta hänsyn till oss men det var lönlöst och först efter ett tag insåg jag att det enda som brukade hjälpa vid såna tillfällen är att man mutar dem med pengar och han fick en viss summa för att lämna oss ifred. Efter någon timme var vi klara och därmed så var inspelningen över för oss alla och vi for ned genom den vackra Inndalen och tog efter en halvtimme av till vänster in i en annan dalgång och var snart tillbaka vid Hotel Edelweiss för att där tillbringa en sista trevlig kväll tillsammans. Innan vi möttes i restaurangen för att inta kvällens måltid så gjorde vi oss alla i ordning och jag satte mig på min balkong och hällde upp ett glas whisky för att symboliskt skåla med mig själv och sen satte jag mig ned på en stol och ställde glaset på balkongräcket. Jag tittade ut över landskapet bakom glaset och tyckte att livet var toppen. Det kändes skönt att ha den här inspelningen avklarad utan några incidenter med så många människor inblandade förutom teamet. Det som nu återstod var att betala ut arvoden till alla medverkande. Jag fick räkna ut hur mycket var och en skulle få dagen efter i sin hand. Men det arbetet kunde vänta till dagen därpå för nu började en helkväll för oss alla innan vi skulle skiljas åt för den här gången. Vi möttes i matsalen och alla hade redan börjat komma i god form så stämningen kring det stora bordet där vi nu satt 23 personer var mycket god och efter en flott middag med den goda österrikiska maten drog vi åter ut och en hel del av oss hamnade igen på diskoteket där vi hade varit vid vår första kväll på inspelningen. Nu kände vi alla varandra betydligt bättre och det kändes verkligen som sista kvällen med gänget. Vardagen skulle snart börja igen för alla skådisar som var med på denna rätt så bekväma resa. Det blev sent innan vi hamnade åter på hotellet och sa god natt till varandra. Jag hade passat på och köpt mig några kassetter med en österrikisk musikgrupp som hette EAV och när jag la mig i sängen så började jag lyssna på min lilla kassettbandspelare.
Plötsligt hördes det en knackning på min dörr och jag gick upp för att öppna. Där stod xxx i sin vita lätt genomskinliga nattklänning och frågade mig om jag inte kunde följa med henne till sitt rum för att hon kände att hon behövde lite sällskap. Vi hade dansat med varandra under kvällens lopp men det hade jag även gjort med en hel del andra och visst märkte jag att något var på gång mellan henne och mig innan vi sa god natt till varandra för en kvart sedan. Vi hade våra hotellrum snett mittemot på samma korridor. Så det var inte lång väg att gå till henne och jag bestämde att jag kunde väl hålla henne lite sällskap om det var nu det hon ville. Så jag tog med mig nyckeln till mitt rum och följde henne. När vi kom in i hennes rum frågade hon mig om jag verkligen var så kall så att jag kunde låta henne ensam gå in på sitt rum en natt som denna. Jag minns att hon gav mig en oförstående blick innan vi hade skilts men jag kunde då motstå hennes önskan att bjuda in henne till mig. Men nu så vände spelplanet. Nu var det inte längre en diskret uppmaning att hon ville ha mig som sällskap för natten utan nu var det en regelrätt kidnappning. Jag kände det smickrande och samtidigt tyckte jag att det var starkt av henne att öppna sina kort så tydligt men det här var sista chansen att göra slag i saken. Så vi letade reda på hennes säng som var en väl tilltagen skön bred hotellsäng och kröp ned tillsammans under täcket och hon började tala om att sedan vi hade dansat första kvällen med varandra för en 10 dagar sedan så hade hon haft ett öga på mig men hade varit för blyg för att visa det tydligt men nu kunde hon inte hålla sig längre och jag svarade att jag tyckte att hon var en attraktiv kvinna och att jag självklart inte kunde motstå hennes känslor i detta ögonblick. Jag hoppar över detaljerna om det som sedan hände innan jag drog mig på morgonkvisten tillbaka till mitt rum efter denna annorlunda natt. Vi gjorde oss inga illusioner om framtiden utan det hala var tänkt som en engångshändelse både från hennes och min sida och när vi möttes vid frukosten så var det precis som inget någonsin hade hänt.
Det var en strålande dag när vi sedan på förmiddagen sa adjö till varandra. Hela skådespelargänget åkte med Scanias Turistbuss tillbaka till München och filmteamet tog sig hem den 13 maj för att sedan titta på det vi hade åstadkommit. Jag tittade häromdagen på den färdiga filmen och tyckte att den var inte mycket att ”hänga i julgran”. Men inspelningen av denna film kommer alltid att vara ett härligt minne från min långa karriär inom branschen.
Några dagar efter hemkomsten var det dags för några veckors ledighet som kompensation för all den ”övertid” som jag hade lagt ned under några månader som tillbringades som vanligt på Fridal med familjen.
Under juni månad började vi inspelningen på en film som hette ”Smile” det vill säga ”le”. Människor som har problem med sina tänder har svårt för att skratta och nu var det så att en svensk läkare hade kommit på att man kunde operera in nya tänder. Han hade kommit på att metallen ”titan” inte stöttes bort av kroppen och därmed kunde man plötsligt operera in alla möjliga ”reservdelar” i människan. Nya höftleder kunde tillverkas. Läkaren hette Brånemark och han höll till i Göteborg. Per-Ingvar Brånemark, född 3 maj 1929 i Karlshamn, död 20 december 2014 i Göteborg, var en svensk anatom, känd för utvecklingen av osseointegration. Osseointegration är en metod för att permanent förankra implantat i skelettet, framförallt i käkar som stöd för tandkronor och broar, men metoden har vidareutvecklats för användning i andra delar av skelettet där man kan förankra led- eller benproteser. Så nu blev det en hel del Göteborgsresor och det var inte det sämsta. Det var en mycket trevlig stad att åka till. Vi bodde i regel på Hotell Rubinen på Avenyn. Resan med inspelningsbussen tog ca 4 och en halv timme om jag gasade på och det gjorde jag alltid. Mikael Agaton var regissör för denna film och han var ambitiös och skulle gå långt i branschen. Han skulle grunda sitt eget produktionsbolag och anställa Lasse Rengfeldt som var Sandell Films duktiga efterproduktions producent. De båda skulle till och med få dela på en Emmy i New York för deras film ”Miracle of life” tillsammans med Lennart Nilsson. Mikke hade gått på Konstfack i Stockholm och varit med om husockupationer på Söder och kommit in bakvägen till Sandell Film och jobbat sig snabbt upp från assistent till både klippare och manusförfattare och regissör. Han tillhörde nu den yngsta generationen av regissörer. Vi skulle göra en hel del filmer tillsammans i framtiden. Nu så skulle vi dels filma i den lilla lokalen där Brånemak hade gjort sin upptäckt av rent tillfälle. Det var spännande att befinna sig framför den apparat där han hade stått och begripit att människokroppen inte stötte ifrån sig titan. Dagen efter spelade vi in en längre intervju med honom. Han jobbade numera tillsammans med det stora bolaget ”Nobel Pharma” som utvecklade hans upptäckt kommersiellt. Sedan fick vi filma den försöksperson som var den första människan som hade fått sina tandproteser inopererade efter den så kallade ”Brånemarkmetoden” . Han fick ställa sig under ett äppelträd och äta ett äpple. Det skulle visa att det går att äta äpplen som är väldigt svåra att bita i om man har löständer. Filmen var beställd av Nobel Pharma som ville just visa att deras system var det bästa på marknaden när det gällde den så kallade ”Brånemarksmetoden”. Vi filmade implantatoperationer och på diverse andra ställen och inspelningen tog några veckor. Fotograf var Pelle Kjellberg. Som vanligt var det ett nöje att jobba med honom.
Min mamma kom under sommaren några veckor till Sverige och hon trivdes jättebra på Fridal där hon brukade ta en timmes siesta mitt på dagen. Hon sov då i regel vid poolside när vädret tillät det. Jag hade semester från mitten av juli till den 8 augusti och den nionde åkte mamma hem igen.
Sen fortsatte vi med ”Smile” filmen ett tag till med nåt enstaka avbrott för att filma lite Scania och i slutet av augusti var vi klara med Smilefilmen som blev en hyfsad liten film om den mycket viktiga metoden tack vare en uppfinning som kom till av en slump och en bra slutledningsförmåga av Brånemark. Filmen presenterar behandlingsmetoden men också tillverkningen av titanfixturer och Nobel-pharmas verksamhet. Den riktar sig till tandläkare världen över, sjukhusdirektörer och politiker.
Den första september hjälpte jag mina goda vänner Solan och Rudy. De skulle flytta för gott till New York. Rudy skulle gå på ”Juilliard ” som nog är den mest kända musikskolan i hela världen. Dagens Juilliard School har ca 800 eftertraktade elevplatser: drygt 600 platser för musikelever och 90 för dans respektive teater. Antalet sökande är så högt att bara ca 8 procent antas. Skolavgiften ligger på 30 000 dollar per skolår exklusive kurslitteratur, måltider och studentrum. Enligt skolans webbsida bör föräldrarna räkna med en årskostnad på ca 50 000 dollar, men närmare 80 procent av eleverna får sina studier helt eller delvis finansierade via olika stipendier. Bland före detta elever märks violinisterna Itzhak Perlman och Pinchas Zukerman, cellisten Yo-Yo Ma, trumpetaren Miles Davis, piano Jordan Rudess, sångerskan Nina Simone och kompositören Henry Mancini, samt skådespelarna William Hurt, Kevin Kline, Kevin Spacey och Robin Williams. Hur min kompis Rudy kunde ha råd med avgiften på 30 000 dollar om året har jag ingen aning om men han var en fixare av Guds nåde. Han hade säkert fått ett stipendium. Han var tjeckisk medborgare och hade varit i Sverige ett bra tag. Han var ihop med Solan som heter Solweig egentligen. De hade efter mycket hit och dit kommit överens om att gifta sig och ge sig iväg till USA på vinst och förlust. Solan hade en syster som bodde i Staterna och var gift med en rik amerikanare och där fick de lite hjälp i början. Jag höll kontakt med dem efter flytten och besökte dem med min dotter Maria många år senare.
Men nu skulle jag hjälpa dem att tömma lägenheten före avfärden. De skulle behålla lägenheten medan de bodde i USA av någon anledning. Jag köpte upp hela deras bohag för några tusenlappar och hade stor nytta av alla de fina bokhyllorna som jag sedan satte upp i Näsetlägenheten. Jag minns kvällen innan de åkte till New York hur de resonerade om de skulle ta med sig stekpannan eller inte. Rudy tyckte att den vore bra att ha om de skulle steka köttbullar i New York men Solan som var mer praktiskt lagd tyckte att övervikten för stekpannan skulle vara högre än en ny stekpanna så det blev inte någon USAresa för stekpannan eller så var det Rudy som vann. Jag minns bara hur resonemanget gick. Jag hade inspelningsbussen till förfogande och kunde få med mig all deras bråte hem till Lidingö. En del av deras möbler stod sedan i åratal i bostaden på Näset eller på landet. Jag har definitivt kvar en gungstol som jag nyligen lät renovera av min kompis Adrian för en tusenlapp och en speciell nackkudde som jag har i min säng på Fridal och som gör att jag kommer in i den perfekta liggställningen när jag tittar på min stora TVskärm som hänger under taket ovanför min säng och ovanför mina fötter. Jag önskade dem lycka till och hoppades att de skulle klara sig och beundrade dem för deras mod att under relativt svåra omständigheter bege sig till en annan världsdel för att försöka göra sin lycka.
Rudy Linka skulle studera gitarrspel och han blev faktiskt duktig och en av världens bästa jazzgitarrister. Dessutom har han lyckats att i Tjeckien grunda det berömda årliga ”Bohemian jazz festival” som har blivit större och större år efter år.
Hösten 1988 så gjorde vi en ny film åt AGA som hette ”the Diamond strategy” och utan mina anteckningar från den tiden så minns jag inte så mycket av denna rulle så vi hoppar fram till 1989.
