I februari 1990 var jag en vecka i Innsbruck för att hälsa på min mor och sedan åkte jag med henne och min bror in till Prad i Sydtyrolen. Där hälsade vi på mammas syskon ”Tante Ida” och även ”Tante Filomena”. Ida hon hade det svårt med hälsan men vi lyfte henne ned för trappan så att hon kunde åka med oss en sväng till ett värdshus och äta en bit mat. Det var roligt att träffa både henne och hennes dotter Inge som är min favoritkusin på den kvinnliga sidan. Hennes bröder Werner och Kurt mötte vi samma dag. Ida bor hos Inge som är gift med en kille som äger en hel del verksamheter såsom grävmaskiner och bilverkstad samt att han sköter all slags bilbogsering i hela länet. Inge tar väl hand om sin mor. Werner bor fortfarande i sitt barndomshem där han har en egen lägenhet och till det stora huset har hans bror Kurt som är en känd och duktig arkitekt flyttat in sin verksamhet. Filomena äger byns största affär och hennes son Peppi är den som kommer att ta över tillsammans med sin fru. Efter en dag i Prad är man glad att man har varit där och lika glad att man åker därifrån. Tänk om jag skulle ha hamnat där för alltid – det var nära en gång när min mor skulle hämta mig 1952 så ville jag motvilligt flytta med henne tillbaka till Innsbruck efter mina år i Prad. Jag hade känt mig övergiven av henne. Efter ytterligare några dagar så var det dags att åka hem till Sverige men innan dess fick jag lova att snart återkomma till hennes åttionde födelsedag den 7 juli. Det gjorde jag gärna.
Åter på jobbet gick jag på en tredagarskurs för att lära mig hur man gjorde en kostnadsberäkning för en filmproduktion med hjälp av ett dataprogram. Det var ett enormt intressant hjälpmedel men dessvärre hängde jag inte med helt och hållet för jag var inte så van vid datoranvändning ännu. Men jag såg möjligheterna.
En tisdag fick jag besked att all personal på Sandell Film skulle infinna sig dagen efter vid nio på kontoret för att ta del av en viktig sak. Jag hade ingen aning om vad det skulle handla om. Några i personalen hade börjat med att en gång i veckan gå till Centralbadet på Drottninggatan för att dels ta ett dopp och sedan äta frukost innan vi började jobba vid niotiden. När jag kom till badet den morgonen fick jag höra att ingen riktigt visste vad det skulle handla om men det kändes lite spänt när vi sedan vandrade de 100 metrarna upp för Drottninggatan till nummer 77. Väl på plats så kom det en av KREAB´s ägare in och meddelade att Sandell-Film AB skulle läggas ned på grund av att Thore Sandell hade begått ekonomiska oegentligheter gentemot de nya ägarna och därför såg de sig föranledda att lägga ner verksamheten. Mannen som höll talet hette Ander och han var nu på väg till Rådhuset för att inleda denna process. Inga vidare förklaringar till vad som hade skett. Visst hade vi märkt att det hade minskat med jobb den sista tiden men det skulle Thore fixa som vanligt tyckte vi, men de dåliga tiderna inom ekonomin hade redan börjat för ett tag sedan och nu låg firman efter med sina betalningar. Men även det hade Thore varit med om många gånger och ordnat upp i sista sekunden. Men nu var det alltså slut pang bom på en gång. Dagen efter skulle en konkursförvaltare besöka oss och meddela vad som gällde rent tekniskt framöver. Direktör Ander tog adjö och sa att nu skulle han gå och anmäla firmans konkurs. Alla utbetalningar ställs in. Jag skulle börja tredje dagen på min datakursundervisning klockan tio och begav mig snabbt ifrån Sandell-Film för att inte komma alltför sent till kursen. Idag så undrar jag hur jag mådde den dagen. Det kanske inte gick att begripa omedelbart att min sexton år långa anställning i detta företag så plötsligen skulle ta slut. Men jag satt sedan under resten av dagen i en studielokal på Sveavägen och fortsatte lära mig hur man gjorde kalkyl för en filmproduktion med hjälp av ett fyndigt dataprogram. Dagen efter tog jag mig till Sandell-Film och var spänd över vad som skulle ske framöver på min arbetsplats. Det var lustigt för att samma dag så skulle min son Leon börja på ett företag som hette Demoskop och ingick i KREAB gruppen. Han skulle kontakta folk per telefon och fråga dem om saker som ligger till grund för statistiska sammanställningar som utförs åt alla slags uppdragsgivare. Han tyckte att det var lite jobbigt och jag tror att han inte blev speciellt gammal hos dem. Farsan fick sluta på ”KREAB” och Leon började hos ”KREAB”.
Men åter till Sandell-Film där det nu samlats all personal för denna dag skulle vi få besök av en konkursförvaltare. Vi hoppades alla att få lite mer reda på vad som gällde framöver och vi fick reda på en hel del. Han frågade om det fanns intresse bland oss anställda att försöka driva företaget vidare på något sätt. Men det skulle innebära att man tog på sig ett stort ekonomiskt ansvar men omedelbart kändes det som om ingen ville vara med om något sådant. Under de följande dagarna så ändrades dock inställningen bland oss och vi började diskutera en plan som handlade om att några av oss skulle våga ta steget och fortsätta att producera film. Efter några dagar visade det sig att det inte fanns någon ledargestalt bland oss utan alla hoppades att de andra skulle fixa allting så det hela rann ut i sanden. Vi hade till och med ett namn för bolaget vi skulle skapa. ”Groundfloorproduktion” så skulle vi heta. Vi kom till och med så långt som till att alla vi fem eller sex som var med skrev sitt namn på en tiokronorssedel tillsammans med ”Groundfloorproduktion”. Vi efterapade samma procedur som Thore Sandell och Odert von Schoultz gjorde när Thore hade letat efter Odert och hittat honom vid en berömd port i Jerusalem. De skrev sitt kontrakt på en pundsedel den gången. Jag hade kvar sedeln som vi skrev våra namn på i många år som ett litet minne från denna desperata period. Vidare berättade kokursförvaltaren som var en duktig och trevlig advokat som enbart sysslade med konkurser att vi skulle avsluta alla arbeten som hade en möjlighet att inbringa pengar till konkursboet under en viss tid framöver som hängde ihop med våra uppsägningstider som varierade beroende på hur länge man hade varit anställd. Vidare tipsade han om att vi kunde få hjälp av en institution som hette ”Trygghetsrådet” och som hade till uppgift att hjälpa arbetslösa tjänstemän. Nu kändes det lite bättre när vi hade fått information om hur den närmaste tiden skulle gestalta sig. Detta var på en torsdag. Vi kom till och med så långt som till att alla vi fem eller sex som var med skrev sitt namn på en tiokronorssedel tillsammans med ”Groundfloorproduktion”. Vi efterappade också samma procedur som Thore Sandell och Odert von Schoultz gjorde när Thore hade letad efter Odert och hittat honom vid en berömd port i Jerusalem. Dom skrev sitt kontrakt på en pundsedel den gången. Jag hade kvar den sedeln sedan i många år som ett litet minne efter denna desperata period. Vidare så berättade kokursförvaltaren som var en duktig och trevlig advokat som enbart sysslade med konkurser att vi skulle avsluta allt arbete som hade en möjlighet att inbringa pengar till konkursboet under en viss tid framöver som hängde ihop med våra uppsägningstider som varierade beroend epå hur länge man hade varit anställd. Vidare så tipsade han att vi kunde få hjälp av en institution som hette ”Trygghetsrådet” och som hade som uppgift att hjälpa arbetslösa tjänstemän. Nu kändes det lite bättre när vi hade fått lite information om hur den närmaste tiden skulle gestalta sig. Detta var på en torsdag.
Dagen efter kom jag helt apropå att träffa min gamla kompis Mikke Lindgren. Vi hade inte setts på länge men av någon anledning så sågs vi nu och som alltid när Mikke är involverad så händer det saker som inte går att förutse. Han hade en amerikansk chevrolet minibuss och föreslog att vi skulle ta oss ut i skärgården närmare bestämt så gick färden ut mot ett ställe som heter Sjösala och som är berömt genom att Evert Taube, den gamle trubaduren och poeten tillika nationalklenod har sitt skärgårdsställe just på Sjösala. Det finns till och med en vals som har Sjösala i sin titel. Annika var bortrest med Maria och det gjorde det lätt att bara hänga på Mikke som hade sin dotter med sig. Henne hade han fått tillsammans med Inger Gemzell som han hade lärt känna när han under en längre period jobbade på Sandell-Film. Hon hade slutat där långt tidigare och öppnat eget inom filmbranschen och Mikke hjälpte henne. Nu var vi på väg mot Sjösala i hans bil och jag såg fram emot en annorlunda helg. Det kunde man räkna med när man anslöt sig till Mikkes äventyr. På Sjösala skulle vi låna en stor gummibåt med en stark motor för att ta oss vidare ut i skärgården. Men först tittade vi på det nybyggda huset som hade ersatt det nedbrunna gamla ställe som Evert Taube hade ägt. Det fanns en kvinna som hette Mona Wallén och hon hade brännt ned Sjösala 1969. Hon var schizofren och påstod sig ha fått i uppdrag av Evert att bränna ned hans fina ställe och det gjorde hon. Nu hade det byggts upp igen efter att en av sönerna som var arkitekt och bor i Paris hade ställt upp och ritat ett nytt hus. Det huset visste Mikke var det fanns nyckel till och vi kunde gå in och titta oss omkring där. Sen monterade vi ut Mikkes bilbatteri ur hans Chevavan och begav oss till ett annat hus på tomten för att leta reda på gummibåten som var upplagd på land. Vi satte igång med att tanka upp och göra båten klar innan vi kunde ge oss därifrån ut på havet. Det var mars månad och ganska varmt för årstiden när vi satte oss tillrätta i båten och for iväg men det dröjde inte länge innan det blåste kallt i ansiktet när vi hoppade över vågorna ut mot ytterskärgården. Vi skulle först mot Sandhamn och sedan besöka någon han kände på Bullerön. När vi kom fram till ön var enbart hustrun till killen som Mikke kände hemma men vi fick i alla fall lite kaffe och en smörgås av henne innan vi for vidare mot Mikkes hemö som hette ”Käckskär”. Dit kom vi rätt sent på eftermiddagen. Vi var rätt frusna men tog oss snabbt upp till den ”berömda stugan”. Jag mindes den eftersom jag varit med om att transportera den ut till Käckskär ett antal år tidigare. Den hade köpts i Dalarna där någon hade monterat ned den och sålt den billigt vidare. Jag var alltså med när den lastades om från lastbil till båt före vidare färd ut till Käckskär. Där tog det några timmar att släpa alla timmerstockarna upp en bit på land där det fanns en tomt där stugan så småningom skulle byggas upp igen. Detta hade tydligen hänt sen dess och nu så blev jag nyfiken på hur den såg ut. Helt OKej tyckte jag och det var skönt att komma in från kylan när vi fått upp värmen genom att elda. Sen drack vi lite te och tog oss en vinare och tillbringade en skön kväll tillsammans utan elektricitet. Vi var rätt trötta dagen efter och tog det lugnt. Mikke berättade en lång historia om sin fars lycka och olycka under hans storhetstid som framgångsrik filmregissör. Han hade gjort den berömda ”Änglar finns dom? med Christina Schollin och Jarl Kulle. Den var en riktigt ”hit” och blev dessutom en klassiker. Med pengarna köpte han sig ett flott hus på Käckskär. Han var gift med Mikkes mamma som hette Kerstin Lindgren. Hon hade varit en vacker TV-hallåa men blev sedemera rätt så tjock och fick sadla om och hon försökte sig på att göra film och det var då jag mötte henne första gången uppe på Klippgatan där hon gick samtidigt med mig på Dokumentärfilmskolan. I alla fall så köpte sig farsan till Mikke en flott kåk men när det blev sämre tider var han tvungen att sälja den tillsmmans med halva ön som han ägde. Han behöll enbart en liten tomt och det var den som huset nu hade hittat sin plats att stå på. Vi gjorde en skön långpromenad och Mikke öste på med mera fakta om denna ö. Den som hade köpt faderns kåk var en känd filmfotograf som hette Rune Eriksson och är skaparen av filmformatet Super16mm. Även en annan gammal filmkompis till mig som hette Börje Nyberg hade hamnat på denna ö. Han fick väl köpa en bit mark av Lars Magnus kan jag tänka mig men nog om detta. Vi stannade en natt till och sedan tog vi oss mot stan igen. Jag hade en tid att passa på söndag eftermiddag då jag skulle hämta Annika och Maria från tåget på Centralen. Mikke följde med mig dit och sedan så hängde han med oss hem till Lidingö och där satte vi oss vid köksbordet och fick i oss lite mat på söndagskvällen och vi pratade så länge tills allt var sagt och mer därtill och han ville aldrig gå hem. Jag sa att nu går jag och tar ett skönt bad och det tyckte han att jag gjorde rätt i. Men när jag kom ut ur badet efter en timme så var han fortfarande kvar med sin dotter och jag sa att nu går jag och lägger mig. Först då fattade han att det var dags för honom att gå hem till sitt. Vi tog farväl av varandra och jag tyckte att nu får det dröja jävligt länge innan jag följer med honom igen. Faktum är att det var det sista jag såg av Mikke Lindgren för nästa gång jag hörde talas om honom fick jag höra att Mikke hade åkt på någon märklig resa till Afrika och att krokodilerna hade käkat upp honom. Hur mycket som är sant när det gäller krokodilerna vet jag inte men det förvånar inte mig ett dugg att han had råkat ut för något speciellt. Fred vare med honom!
Dagen efter på måndagen var det ”business as usual” och vi fortsatte en liten inspelning för Electrolux som handlade om en dammsugare som hette F1. Vi byggde en racerbana i en liten studio som hette studio 73. Där fanns några mycket trevliga killar som hjälpte till att bygga banan och sen filmade vi dammsugaren som liknade en F1 racerbil. Vi var ett trevlig gäng med Tor Erik Flykt, Henry Alexandre, Uffe Eriksson, Staffan och Tompa. Alla kände att det kanske var sista gången vi skulle jobba tillsammans i alla fall under de här omständigheterna. Så jag videofilmade delar av inspelningen för minnenas skull. Uffe Eriksson som var B-fotograf skulle sluta redan några dagar senare och börja en ny anställning som fotograf på ett större filmbolag. Han var orolig över om han skulle klara uppgiften men vi alla peppade honom och sa att vi trodde på honom. På fredagen denna vecka lämnade vi besked till konkursförvaltaren att ingen i personalen ville köpa eller hyra lokalerna av konkursboet och därmed så var flumdrömmen om Groundfloorproduktion slut. Samma dag tog jag farväl av min gamle vän Henry Alexandre inne på Sandell-Fim och det började kännas läskigt. Han var ju en freelansare inom filmbranschen och skulle alltid få ett nytt jobb men värre var det för mig och att förvänta sig att det bara var att börja på en liknande firma som Sandell-Film var en omöjlighet eftersom Sandell-Film var unikt och desslike fanns inte.
Först nu började jag fundera över min framtid. Visserligen skulle jag träffa Mikke Sandell några dagar senare för att äta lunch och prata lite jobb med honom men det kändes mer som ett vanligt lunchmöte. Vi sågs och kände varandra lite på pulsen när det gällde framtida samarbete eller till och med anställning hos honom. Han hade bildat ett eget filmbolag och samarbetade med reklamfirmor för att serva dem med snabba reklamfilmsproduktioner och det gick tydligen jättebra för honom så han kunde tänka sig att anställa mig. Jag hade varit uppe på trygghetsrådet och diskuterat mina eventuella framtidsplaner med dem. De lovade att hjälpa mig ekonomiskt för att få mig snabbt tillbaka till ett arbete som jag ville ha. Så nu kände jag till deras möjlighet att kunna subventionera mig med ett lönebidrag under ett antal månader. När Mikke hörde detta blev han eld och lågor och vi skulle hålla kontakt framöver lovade vi varandra. Vad jag inte sade till honom var att jag hade dessutom hade alternativa tankar i huvudet men jag ville inte stänga några dörrar innan jag själv var säker på hur jag ville ha det i framtiden. Kanske skall tilläggas att Mikke var ju Thore Sandells son och hade gjort sina läroår hos mig på Sandell-Film. Han var okej men ”jävligt” envis och helst skulle allting gå enligt hans villkor. Sa man till honom att göra en sak på ett visst sätt så ville han hellre göra det på sitt eget sätt även om det tog honom dubbelt så lång tid att åstadkomma samma resultat. Men han hade lyckats rätt bra i sin nya roll som producent. Jag hade vissa farhågor hur det skulle gå att samarbeta med sin tidigare elev men ”den dagen den sorgen” tänkte jag och vi skildes i samförstånd. De närmaste 14 dagarna gick jag mest och funderade på min framtid samtidigt som jag kunde gå in och ut på kontoret när och hur jag ville. Det fanns inga chefer längre att rapportera till och jag hade min lön kvar till början av september. Det var nu jag kom på idén att eventuellt flytta ut till Mörkö och lämna stan bakom mig. Det fanns två motiv bakom detta tankesätt. Motiv ett var att Annika gärna hade velat att Maria skulle börja på antroposofernas waldorfskola i Järna. Motiv två var att jag kände mig färdig med att jobba i filmbranschen. Jag hade varit med om allt det roliga man kan önska sig under alla dessa 16 år och jag hade fått nog av alla häftiga resor till olika världsdelar. Det räckte med det jag varit med om. Dessutom visste jag att jag aldrig skulle få ett lika bra jobb än det jag hade haft. Sedan så var det en ny tid på väg. Jag var nu 44 år gammal och för första gången kände jag att nya förmågor som var hungrigare än jag var på väg in branschen och de skulle visa att de var duktiga och smarta och hungriga och jag ville inte bli utsatt för den konkurrensen framöver. Så jag var inne på att sätta mig bakom ratten på en buss och byta yrke totalt och bli busschaufför som min fotografkompis Anders Bodin hade gjort för ett antal år sedan när han fick sparken på Sandell-Film. Så jag hade kollat upp med Trygghetsrådet om att de skulle sponsra mig till en körkortsurbildning på ca två månader. Jag hade till och med redan anmält mig till en kurs som skulle börja i början av juni. Så den 6 april prövade jag på hur det var att bli busschaffiss. Jag hade dels kontaktat min kompis Anders som hade blivit chaufför på ett bussföretag som frekventerade linjerna mellan Stockholm och Nyköping med Trosa som sin bas. Dels hade jag pratat med en chef på bussbolaget och kollat om jag kunde få jobb hos dem om jag flyttade till Mörkö. Inga problem sa mannen som jag mötte i Stockholm på Sandell-Film. Han var glad över att han skulle få en ny chaufför och det var bara att ta kortet för mig och sedan kunde jag börja hos dem. Men nu ville jag bara åka med bussen under en dag från morgon till kväll för att se vad jag gav mig in på. Så klockan 05.30 väcktes jag på landet och sen tog jag mig till Trosa med bilen där jag mötte Anders 06.15 för att åka med honom från Trosa Busstorg till Södertälje tur och retur och sedan till Stockholm/Liljeholmen tur och retur och sedan till Nyköping tur och retur längs Kustvägen och klockan 19.30 befann jag mig åter på Mörkö där jag övernattade. Jag var trött den kvällen och hade fått en uppfattning om hur en dag kunde gestalta sig. Det var lite skillnad på ett självständigt filmarbete och detta på minuten inrutade bussåkandet. Två dagar innan hade jag fått reda på att jag hade kommit in på busskursen i Västra Haninge.
Den sjunde april hade jag fått ett kostnadsförslag på vad det skulle kosta att bygga in den nuvarande verandan på Mörkö så att vardagsrummet skulle bli större. Priset var överkomligt och snickaren och jag kom överens om när han skulle börja jobbet. Det skulle bli den sjunde maj och jag skulle göra vissa förarbeten tills dess. Jag måste ha tvivlat lite på det här med att bli busschaufför för att i mina anteckningar så ser jag att jag sökte ytterligare två arbeten i Mörkötrakten. Det ena var på Engsholms slott. Jag hade sett en annons om att de letade efter personal som skulle kunna arbeta i deras restaurang och festvånings- samt konferensverksamhet. Så jag mötte ägarinnan och det visade sig strax att hon tyckte att jag var överkvalificerad. Synd tyckte jag som redan hade sett mig cyklandes eller med moped åkandes upp till norra änden av Mörkö där det tjusiga slottet låg. Det andra arbetet som jag sökte var på ett ställe som heter Kristoffergården och är en antroposofisk institution som tar hand om förståndshandikappade barn och ungdomar som behöver vård dygnet runt. Dit åkte jag en dag med min firmabil som jag fortfarande hade hand om och hälsade på för att fråga om de behövde mina tjänster, men ”ikke sa Nikke” och det var det om det.
Nu till dagen den 26 april 1990. En mycket speciell dag. Den dagen delades det ut priser till det gångna årets bästa filmproduktioner inom beställningsfilm på Filmhuset på Gärdet i Stockholm. Den eftertraktade Guldklappan skulle delas ut till den bästa produktionen inom sju olika kategorier av beställningsfilm. Dessutom delades det ut ett Grand Prix för alla kategoriers bästa film. Och etta pris gick till ”Aroma” en film i regi av Hans Zetterström (Sandell-Film) för Jacob Suchard. Dessutom fick filmen tidningen ”Dagens Industri”s pris för bästa industrifilm för kategorierna A och B. Fotografen Henry Alexandre som hade gjort ett mästerverk med denna film fick Rune Erikssons fotopris ”för kreativt och fantasifult foto”. Det kändes tråkigt att sitta i salongen och få se denna film ta emot alla dessa utmärkelser och samtidigt veta att detta är ”svanesången” jag bevittnar. Denna epok inom svensk beställningsfilm är i samma ögonblick som den är som störst – slut. Dels är Sandell-Film inte mer vid liv och skulle inte heller kunna ersättas framöver och dels så väntade ett paradigmskifte runt hörnan som innebar att framöver var det reklamfilmens tid som skulle komma. Industrin skulle inte ha råd att beställa de stora, dyra, vackra filmerna på grund av ekonomin som var på väg att försämras under första hälften av nittiotalet. Framöver skulle företagen satsa på reklamfilmer till TV-mediet för att snabbt få valuta för sina pengar. Men visst var det samtidigt kul att vara med om att vinna detta prestigefyllda pris som ett sista handfast bevis på att vi hade varit bäst i branschen under många år. Förutom denna film fick Sandell-Film ett första pris i kategori ”Tjänste och servicesektorn” för sin film för ASG AB som hette ”Nya vägar” i regi av Mikael Agaton. Det var den film som vi var i Hongkong för under årskiftet. Mikke fick dessutom ett första pris inom teknologi- och forskningsklassen för sin film ”Scania tekniskt centrum” beställd av Saab Scania.
Sandell-Film fanns inte mer denna dag trots att vi tog hem jackpotten med dessa tre filmer men framförallt så var ju Aroma filmen en produktion som alla kunde enas om att filmen var ett konstverk inom denna genre. I pausen mellan de olika klasserna gick jag ut och skulle ringa ett samtal till busschaufförskolan i Västerhaninge. Jag hade kommit underfund med att jag inte var redo att redan nu i juni börja med den skolan. Jag angav personliga skäl till att jag tackade nej och det var okej. Jag kunde återkomma vid ett senare tillfälle tyckte de och det var ju bra men jag trodde nog inte att det skulle bli aktuellt. Men tänk så fel man kan ha men därom senare. Just nu föll det en sten från mitt hjärta efter att jag hade sagt upp min plats. Då återstod nu bara att välja mellan två filmjobb för det hade kommit en förfrågan till mig från min gamle kompis från Sandell-Film som hette Björn Ericstam. Han undrade om jag var intresserat av att arbeta för honom framöver med samma arbetsuppgifter som jag hade på Sandell-Film tillsammans med ytterligare två gamla medarbetare från Sandell-Film nämligen regissören Hasse Zetterström och kamrern Stefan Lindström. Det lät jävligt kul och det var det som var anledningen till att jag omedelbart tackade nej till busskursen den dagen. Jag hade mött Björn någon timme innan telefonsamtalet och plötsligen kändes det som om jag inte var färdig med filmbranschen utan kanske skulle ge den en chans till. Det kändes hur som helst befriande efter att jag hade kommit fram till detta. Björn hade lockat med följande. Hos honom på ”Video Sweden” skulle samma tradition fortsätta som Sandell var så bra på nämligen göra ”de stora drakarna” inom branschen och att då jobba med Hasse Z som just hade korats till ”mästare” med sin Aroma var inte helt fel. Så jag gav honom ett halvt löfte om att jag var beredd att komma till honom. Hans bolag hade ungefär samma storlek som Sandell-Film och låg på Sturegatan i flotta lokaler och plötsligen så såg jag en framtid igen. Det passade bra för nu var jag på festhumör. Vi satt kvar några stycken efter visningarna innan vi sen sågs igen senare på kvällen för att en arbetskollega på Sandell-Film som hette Martin Jordan hade bjudit några av vårt närmaste filmgäng att sitta med honom vid kvällens prisutdelning på Restaurant Berns Salonger vid hans bord. Han hade insett att Thore Sandell var ur leken i samband med denna högtidsdag och att ingen av oss skulle komma på tanken att själv betala kuvertavgiften på några hundra kronor för en festmåltid på Berns Salonger. Han hade förutsett detta och själv gått och beställt ett bord och betalat alla dessa kuvertavgifter åt oss och sedan inbjudit Hasse Zetterström, Mikke Agaton, Staffan, Lasse Regnfelt, Henry Alexandre och mig. Det kändes återigen mycket märkligt att ta emot hyllningarna och samtidigt veta att allt detta ligger bakom en. Men samtidigt var festen igång och jag ville än en gång tacka Martin för att han hade den generösa inställningen och lät oss alla uppleva denna fest. Martin kom från Prag och var framförallt filmklippare men gjorde även egna filmer. Han gick bort några år senare och jag var med vid hans begravning och där satt jag och mindes hans gärningar. Frid över honom!
Efter vi reste oss från bordet var det dags för barbesöket på Berns och när vi var lagom på luren så tog vi oss ut till gatan. men innan dess så hade vi hittad nån flicka som var med på att följa med på efterfest som vi hade bestämt skulle hållas nere i Sandell-Films källarlokaler. Vi kom dit och stämningen var hög och fortsatte att vara högre när vi hämtade en flaska av Thores gamla Svartvinbärs brännvin som vi visste var den fanns gömd. Sällan hade vi haft så roligt och alla som var med ända till slutet på denna kväll kommer inte att glömma denna tillställning. Vi hade ju lovat den flickan som ville gå på efterfest att hon fick vara med om en filminspelning eftersom vi ju kom från en filmfest. Hon ställde upp som deltagare i en tävling som numera kallas för IDOL där hon skulle sjunga en låt från en James Bond film. Vi låtsades att spela in hennes version och det gjorde vi men hon ville hela tiden förbättra hennes senaste version så det blev till slut en riktigt bra låt. Någon filmade en av hennes versioner och den finns visst kvar hos någon.
Nu befann jag mig fortfarande i ett svårt dillemma eftersom jag ju hade lovat flytta till landet bland annat för att Maria skulle kunna gå på Waldorfskolan i Ytterjärna. Vi hade redan varit där och pratat med en lärarinna och vi hade även testat hur det skulle vara på Solviksskolan som är en radikalare version av en vanlig Waldorfskola. Men den kändes lite väl häftig och vi ville hellre satsa på Örjanskolan i Ytterjärna. Nu skulle jag förmedla till familjen att jag hade ändrat mig och inte ännu var redo att dra mig tillbaka från storstadslivet och filmvärlden. Det skulle bli jättesvårt att berätta detta för Annika och Maria. Leon berördes ju inte längre av detta beslut. Jag fick en chans en viss helg när Annika var bortrest över helgen och Maria, jag och Leon var ensamma på landet. Det var den sjätte maj, en söndag, som jag fick ta mig samman och göra slag i saken. Dagen efter skulle nämligen snickaren komma och bygga in verandan. Jag var osäker om jag skulle genomföra den ganska stora tillbyggnaden eller strunta i den med tanke på att vi nu inte skulle flytta till landet. Under eftermiddagen höll jag fortfarande på med att mäta upp och markera var fönstren skulle vara men så skärpte jag till mig och berättade för både Maria och Leon hur jag resonerade om hela flyttprocessen. Maria hade ju blivit lovad en katt för att hon skulle flytta med till landet och nu så behövde katten bytas ut mot något annat när vi inte skulle flytta. Jag lovade Maria att hon och jag skulle om några dagar åka på en fjortondagars semester till Sousse i Tunisien. Det kunde hon godkänna som en ersättning för katten och den inställda flytten till landet. Sedan fick jag samla mig för att ringa samtalet till snickaren och ställa in tillbyggnaden. Jag var inställd på att betala en viss avbokningsavgift och när sedan enbart telefonsvararen var på hos snickaren talade jag in en lång historia om orsaken till min avbokning och efter det så hörde jag aldrig mer någonting av denna snickare. Värre var det att tala om för Annika efter att hon hade kommit hem på söndagskvällen att jag på egen hand hade varit tvungen att ändra hela vår framtid. Hon köpte mina argument och sedan så var hela den saken avklarad och det kändes oerhört befriande för min del. Sen åkte Maria och jag till Tunisien och hade en skön tid där tillsammans men efter en vecka upptäckte vi att i fortsättningen så gällde det att enbart vara hemifrån en vecka. Det blir för sjatigt att stanna mer än en vecka på samma plats utomlands. Den 16 maj var jag hemma igen och Mikke Sandell kontaktade mig och ville att jag hjälpte honom med en en dags reklamfilminspelning på en gammal krog i frihamnen i Stockholm. Jag ställde upp för att få en inblick i hur han ”råddade” en sådan inspelning som producent. Det var rätt intressant att se och det gav mig att fundera över hur jag skulle ta ställning till hans jobberbjudande. Jag var fortfarande inte klar över vilken av de två möjligheterna jag skulle satsa på. Än så länge ville jag inte stänga dörren till Mikke. Nu hade jag lite tid över för att umgås med mina gamla jobbkompisar. Jag käkade lunch med Tor Erik och jag hade Pelle Kjellberg med mig en helg på landet där det bara var vi två som umgicks. Veckan efter träffade jag Sune Lund-Sörensen, min gamle vapendragare från Sandel Films tidigare period. Han var sig lik och vi utbytte tankar om våra nuvarande livssituationer.
Sen var det dags igen att kolla med Trygghetsrådet hur de ställde sig till att göra en deal mellan Mikke Sandell och mig. Jag hade lovat Mikke att vi skulle kolla detta och det kostade inte mig något så vi mötte min kontaktperson och kom fram till att om jag skulle börja hos Mikke den första augusti så skulle Trygghetsrådet betala 14 000 kr av min månadslön hos Mikke. Resterande upp till 19400 skulle Mikke betala till mig. Detta skulle gälla nästan ett år framåt. En fantastisk deal för oss båda. Vi tackade ja och sen tog vi avsked av varandra. Detta var ett erbjudande men jag hade fortfarande inte tackat definitivt ja till Mikkes erbjudande att jag skulle börja arbeta med honom på Odengatan. Jag var inte redo att ta beslut ännu men det sa jag inte till honom utan vi skulle höras framöver. Han visste inte att jag hade ytterligare ett förslag att fundera över.
Den andra juli hade Thore Sandell födelsedag och sin 70-årsdag skulle han fira på sitt älskade lantställe ute på Rindö. Jag hade blivit inbjuden och tackat ja. Jag hade Maria med mig tror jag när vi åkte ut mot Vaxholm en vanlig sommardag och tog färjan över sundet till Rindö och därefter så tog det tio minuter tills vi anlände till den strandtomt där Thore hade sitt älskade hus. Där befann sig redan en stor samling av hans kollegor och tidigare anställda samt en hel del frilansare. Vi var ett trettiotal gäster och Uffe Holmstedt tog en gruppbild på oss alla innan vi åkte hem igen. Sedan slutet på februari hade Thore inte visat sig på hans före detta filmbolag men nu stod han där precis som vanligt trots allt han hade gått igenom när KREAB anklagade honom för att ha använt företagets pengar för sina egna behov. Han blev avskedad på fläcken och lever sen dess utan lön. Jag hoppades att han hade stoppat undan lite pengar. Han höll på att processa mot KREAB om den saken och det dröjde ett tag innan den saken ordnade upp sig. Men nu var det kalas. Även Björn och Hasse var hos Thore den dagen och Stefan så klart.
Så Björn Eristam dök på mig och påminde om hans jobberbjudande och vi kom överens om att jag skulle höra av mig till honom när jag hade kommit på det klara med vad jag ville. Även Bosse Wanngård, den förre detta samarbetspartnern, var på plats vilket jag uppskattade. Han hade ju redan efter ett år lämnat Sandell-Film och börjat med ett eget film- och videobolag och dit hade han lockat en del av mina gamla arbetskompisar såsom Lasse Regnfeldt och Mikke Agaton. Jag var lite avundsjuk på dem som hade fått jobb hos Bosse W. Jag hade varit där nyligen och besökt dem och det såg trevligt ut där de höll till.
Dagen efter så var jag på Sandell-Film för sista gången och mötte där vår kamrer Stefan. Jag berättade för honom om gårdagen och att jag hade blivit påmind av Björn om jobberbjudandet. Björn menade att det var en storfilm som var på väg in till hans bolag. LM Eriksson ville ha en ny film och Björn skulle få besked i mitten av juli. Den dagen mötte jag även konkursförvaltaren för sista gången och jag fick besked att jag inte fick köpa den förredigeringsanläggning för video som jag var intresserad av. Den hade jag använt flitigt den sista tiden för att kopiera de flesta filmerna som jag hade varit med om att skapa. Sedan gick alla hem och jag var kvar sist. Nu så hämtade jag min egen bil som hade stått parkerad och ställde den närmare ingången. Sedan hämtade jag den gamla Siemens 16 mm projektorn som hade stått undanställd i en vrå i källaren och den hade jag tänkt att jag skulle ta med mig hem för numera var det ingen som hade användning för den men jag tänkte att jag kunde visa mina gamla filmer vid vissa tillfällen framöver. Jag hade ju 16mm kopior på de flesta filmer jag var intresserad av. När jag då smyger med projektorn i ena handen längs trottoaren på väg till min bil så ser jag plötsligen på andra sidan gatan en av KREAB`s delägare närma sig kontoret. Jag duckade genast bakom en bil och lät honom passera. Tänk om han hade sett mig med projektorn i handen lämna företaget. Det hade kunnat bli en katastrof med polisanmälan till följd. Mitt hjärta slog dubbelt och sällan har jag blivit gladare än när jag sedan satt i min bil och pustade ut efter denna chock. Man skall ha lite tur ibland i livet annars kan det gå käpprätt åt skogen. Det var sista gången som jag lämnade Drottninggatan 77 och nästa gång jag skulle återvända efter många år så hade lokalen förvandlats till en möbelfirma i källaren där vi brukade sitta. Jag tog mig dit ned och tog en del bilder och berättade för en säljare hur det hade sett ut här under Sandell-Filmstiden på åttiotalet. Han lyssnade intresserat och jag tittade än en gång på de olika ställen där tex biografen låg eller där mitt skrivbord hade stått eller där biljardbordet hade varit placerat.
Men nu återvänder jag till juli 1990. Den femte juli flög jag till Österrike eftersom min mamma fyllde åttio år den sjunde juli och det blev stor fest. Hon var i fin form som vanligt och det blev ett bra tillfälle att träffa alla mina släktingar. Jag tog en del bilder och några dagar senare åkte mamma, min bror Hansi och jag in till Prad för att som vanligt hälsa på Tant Ida och träffa mina kusiner Inge, Werner och hans bror Kurt och Peppi som är Tante Filomenas son. Werner tog oss med på en givande utflykt till ett slott i Schluderns som heter Churburg.
Jag kände mig hemma i Prad med mina kusiner och det var alltid lika trevligt att umgås med dem. Den femtonde flög jag hem igen och den sjuttonde skulle jag möta Björn och prata jobb med honom. Vi höll fortfarande alla dörrar öppna på grund av att han inte hade fått diverse besked om kommande jobb som han räknade med att få. Följande helg var Annika och på landet och tog segelbåten ned till Fifång och övernattade där.
Den 23 juli hade jag ett kort samtal med Mikke Sandell. Jag var nu tvungen att meddela honom mitt beslut om att jag inte skulle ta anställning hos honom trots alla förmånliga lönebidrag. Han var så klart besviken men det gick tyvärr inte att undvika. Hur hade nu mina tankar gått innan jag kom fram till detta beslut? Jag kan säga att jag gick åtskilliga promenader på Mörkö där jag vägde det ena mot det andra och det var inte lätt men en dag så kom jag på att jag skulle låta slumpen avgöra den saken. Så jag var ute och vandrade på den ”vita vägen” som förde mig en bra bit in i skogen som jag sedan tog mig igenom för att komma fram till kalkberget och därefter ned till havet. Då tog jag fram min mobiltelefon och ringde till Björn. Jag sa att jag accepterade hans erbjudande på ett villkor. Han lyssnade spänt och sa ”Vad kan de vara ?” Jag sa att jag ville ha en tjänstemoped. Han undrade ”Vad är det?” Jag sa att jag hade blivit av med min gamla moped av märket Tschau och att jag ville ha en ny. Han skrattade och sa att det skulle inte vara något problem att jag fick ta ut en moped på firmans bekostnad. ”Lämna bara fakturan till Stefan” som redan hade börjat hos honom som den nya kamreren och så säger vi att du börjar den 9 augusti om det är okej för dig. När jag hade avslutat samtalet stannade jag upp och började skratta högt som en dåre och sen började jag skrika högt för att nu hade hela den här konkurssoppan äntligen löst upp sig och jag var nöjd med lresultatet. Jag kunde nu äntligen koppla av de återstående tre veckorna innan jag skulle börja hos Björn.
Samma dag skulle Leon bege sig ut med sina kompisar på sin första tågluff som skulle föra dem genom delar av Europa och bla så skulle de hälsa på och övernatta hemma hos min mamma i Österrike. Det visade sig sedan vid hans hemkomst att det inte hade varit särskilt lyckat av någon anledning. Även min mamma förklarade för mig i telefon lite kryptiskt att det hade hänt något men jag fick aldrig klarhet i vad som hade hänt. Sommar och sol och landet. Snart så var det dags att börja ett nytt arbete och den nionde augusti 1990 började jag på Video Sweden på Sturegatan nära Valhallavägen.
Det skulle bli en intressant dag för mig. Vid niotiden var jag på plats och någon visade mig ett rum som jag kunde disponera och så fort jag satte mig där så kallades jag till ett möte. All personal samlades på nedre botten och in kom Björn Ericstam som var verkställande direktör för Video Sweden och han började med sin lågmälda röst att tala om för oss alla att han under helgen hade varit i Helsingfors på inbjudan av företagets ägare som var ett stort finsk mediaföretag motsvarande ”Bonniers” i Sverige. Ägarna upplyste honom om att de ville lägga ned vårt företag med omgående verkan. Om de anställda ville överta företaget så kunde de köpa det för en krona men då fick de överta samtliga skulder och åtaganden gentemot den nuvarande personalen. Det blev tyst i salen och sen började ett lågmäldt mumlande och folk undrade vad som var på gång. Hade de hört rätt eller är var det här ett så kallat practical joke från Björn? Nej, de hade hört rätt. Video Sweden skulle läggas ned, det hade finnarna bestämt. De skulle betala alla sina skulder och göra rätt gentemot personalen genom att allas uppsägningstider skulle respekteras. Jag hade ingen aning om hur lång uppsägningstid som gällde för mig men jag trodde att det var två månader. Nu tyckte jag att det var synd att jag inte hade valt Mikke Sandells erbjudande men samtidigt så är det ingen idé att ångra sig eftersom gjort är gjort. Det tog en stund innan folk återgick till sina pågående arbeten och även jag drog mig tillbaka till det rum som jag hade blivit anvisat. Där fanns det flotta möbler och på skrivbordet stod en Apple Macintosh som arbetsverktyg. Jag satte igång datorn som jag aldrig hade jobbat med förutom under den tre dagarskurs på våren där jag lärde mig att kalkylera en filmproduktion. Jag såg att det fanns samma programm installerat i denna dator och satte genast igång att testa mig fram. Då kom Björn in på rummet och sa att jag skulle följa med honom. Vi skulle besöka en storkund som hette SCA som var förkortningen för Svenska Cellulosa Aktiebolaget. Jag följde genast med honom och han plockade med sig sin portfölj och sen gick vi ner mot Grevturegatan där SCA hade sin informationavdelning. Deras huvudkontor låg då fortfarande kvar i Sundsvall och i Stockholm hade de en tiorumslägenhet eftersom det var lättare för dem att ta sig ut i världen från huvudstaden. När jag promenerade med Björn upplyste han mig om att han hade fått som uppgift att skriva ett manus till en film som handlade om SCA´s verksamhet. Det hade han gjort men han var inte nöjd med resultatet eftersom han hade haft så mycket annat att tänka på under sista tiden. Han trodde att om vi fick godkänt för manuset så var det självklart att vi skulle göra filmen på ett eller annat sätt, endera inom ramen för Video Sweden eller så grundar vi ett eget bolag och sätter igång med egen produktion. Jag tyckte det lätt hoppfullt och sen så travade vi in på SCA´s Stockholmskontor. Jag visste att min gamla kompis Lena Andersson arbetade här som assistent till informationschefen Sten Lindholm. De båda var ett gammalt samspelt arbetsteam. Innan Sten flyttade till Stockholm för att bli infochef för AGA så jobbade han tillsammans med Lena i Skåne för det stora företaget Perstorp. Efter AGA perioden i Stockholm jobbade Sten för SCA här i Stockholm. Lena hade även hon flyttat till Stockholm och börjat jobba som en av två sekreterare till Refaat el Said som då hade sin storhetstid med sitt företag ”Fermenta” innan han förlorade allting på grund av sin påhittade doktorshatt. Efter Fermentatiden hamnade Lena återigen som assistent till Sten Lindholm på SCA. Jag hade ju mött Lena redan i mitten av åttiotalet i Perstorp när vi gjorde en film åt dem. Sen dess var vi poolare och höll tät kontakt. Sten hade jag träffat när Sandell-Film gjorde en film åt AGA och då var Sten uppdragsgivaren. Så jag visste vilka som väntade på oss där i den flotta våningen. Vi placerades i en soffa och sen kom Sten och hade med sig en herre som hette Alf de Ruwo. Alf var den som var ansvarig för forskning och utveckling inom SCA. Han hade lite italiensk påbrå och hade en klurig personlighet. Han var direkt på och ställde lite frågor till Björn och sen läste han manuset och det hela slutade med att vi fick bakläxa och fick gå hem igen och komma med något mer intressant att visa upp nästa gång. Det gjordes upp ett nytt datum en vecka senare och även vid detta möte lyckades Björn inte att övertyga dem om att han var rätt ute med sin idée. Så det blev ett nytt möte den 21 augusti kl. 14.00 då vi fick vår dom. Inte heller den gången var SCA nöjda med oss och det var då vi fick reda på att nu var det ingen idé att återkomma för att de hade nu bestämt sig för att ge filmjobbet till en konkurrent i branschen som hette Forsbergfilm. Vi kände till dem och det var bara att gratulera dem. När jag lämnade det rummet och den lägenheten kunde jag ju inte veta att jag i januari 1993 åter skulle träda in i dessa rum och börja ett helt nytt arbete med Lena Andersson som min nya chef och sedan jobba för SCA under tretton år ända fram tills jag skulle få en tidigt avtalspension så fort jag hade fyllt sextio år.
Men nu så gick vi tillbaka till Sturegatan och framöver hade jag i princip inga som helst arbetsuppgifter så länge jag hankade mig kvar i företaget Video Sweden. Det var fortfarande oklart hur lång min uppsägningstid var och jag gick varje dag till arbetet och satte mig bakom mitt skrivbord och lärde mig umgås med min MacIntosh och försökte lära mig kalkylprogrammet ”Movie”. Jag kunde be om hjälp av någon kollega på plats som gav mig svar på vissa frågor. Runt omkring mig fanns det olika avdelningar som sysslade med diverse projekt. Det var ett litet gäng med en ung tjej som jag blev lite närmare bekant med som hette Moa Herngren. Hon var syster till bröderna Herngren och var assistent till en kille som producerade TV3´s boxningsgalor, De reste ofta till London tillsammans för att på plats producera inspelningar av diverse galor. Sen var det en annan tjej som sedemera blev en rätt så känd och duktig filmregissör med namnet Lisa Olin. Ett annat gäng höll på att anpassa den internationella TV serien ”Fångarna på fortet” till svenska förhållanden. Det fanns en stor videoredigeringsstudio med duktig personal inom företaget. En del frilansare med eget företag hyrde några rum i våra lokaler och en äldre man höll på med egen videoinspelningsproduktion. Han frågade mig om jag ville hjälpa honom ibland vid behov med att spela in ljudet medan han skötte kameran. Det ville jag gärna och då jobbade jag direkt för honom. Ett otroligt roligt jobb minns jag från tiden tillsammans med honom. Han berättade att han fått ett uppdrag av en stor finsk byggkoncern som skulle hålla ett seminarium i Saltsjöbaden och det skulle börja en fredag eftermiddag och hålla på tills söndag kväll. Vi två skulle dokumentera varje mening som sades i denna konferens. Det visade sig bli en oerhört spännande tillställning. Företaget hade samlat alla sina halv- och helchefer till konferensen och inbjudit en amerikansk föreläsare som skulle lära personalen att agera helt annorlunda i fortsättningen. I Finland hade nämligen de ”dåliga ekonomiska tiderna” börjat mycket tidigare än i Sverige visade det sig senare. Den här professorn som läxade upp hela personalen under fredag, lördag och söndag tränade personalen för att de skulle kunna klara av omställningen till sämre tider. Under den här tiden fick vi sova över på hotellet och vi fick ihop en hel arbetsvecka i övertidstimmar under de här tre dagarna. Jag fick följa med dem som talade med mikrofonen och efter 20 inspelade timmar fick jag åka in med bilen till Sturegatan och hämta fler videokassetter för att det skulle räcka. Jag kom hem sent på söndagkvällen efter att hela det finska gänget hade åkt hem samma kväll till Helsingfors. Jag ombads att skriva en egen faktura direkt till det finska byggbolaget och det gjorde jag. Notan för min insats gick på 10 000 kr och den summan fick jag betalt redan två dagar efter min insats. Då tog jag dessa pengar och beställde per postorder en Apple dator till mig som då kostade exakt 10 000 kronor. Bra jobbat. Bästa extraknäcket för mig någonsin!! Tyvärr fick jag reda på att den fina killen som anställt mig dog alldeles för tidigt ett antal år senare.
Varje dag gick vi i samlat trupp och åt lunch vid någon av de lunchrestauranger som fanns i närheten och resten av tiden satt jag bakom min dator på jobbet och lät tiden passera. Månadslönen betalades ut till mig vid slutet av varje månad och fortfarande visste jag inte när min sista dag på jobbet skull infalla. Under tiden funderade jag igen över min framtid efter ”VideoSweden”. Hur som helst lyckades jag hålla mig kvar ända fram tills, hör och häpna, den fjortonde december. Det var fem månader i mitt liv som nu var till ända. Den 16 december gick jag till arbetsförmedlingen i Stockholm. Av någon anledning kunde jag inte utnyttja Trygghetsrådets hjälp längre kanske för att jag tackat nej till deras förra erbjudande. Den här gången fick jag en förmedlare som hette Bert Berglund och han sa att han kunde nog se till att jag fick arbetslöshetskassans hjälp framöver och dessutom fick jag gå på en busskurs om jag ville. Nu funderade jag igen och tänkte att nu kanske det var dags att flytta till landet för gott och då ville jag köra buss och behövde den här kursen. Så jag anmälde mig och det tidigaste datumet var den 18 februari 1991. Nu var det snart jul och jag var arbetslös. Men det hindrade mig inte att ta initiativet till att kontakta några gamla medarbetare på Sandell-Film och höra med dem vad de tyckte om min idé. Jag menade att under de senaste 15 åren hade Thore Sandell varje jul bjudit in hela personalen till en stor julfest. Nu var den tiden över men kunde inte vi före detta anställda bjuda in honom denna jul till en julfest som vi tillsamman skulle finansiera. Det var ju enbart gesten som räknades och kontakten med varandra. Responsen var positiv och jag åtog mig att administrera hela kalaset genom att kontakta alla de 20 medarbetarna och beställa en lokal på Hotell Reisen. Vi träffades några dagar förre jul och Thore uppskattade verkligen att träffa sina gamla anställda och vänner i denna festliga miljö. Han hade ju bara försvunnit från den ena dagen till den andra. Vi hade det fint denna kväll och alla hade ju fått sina liv förändrade detta år. För somliga var det lättare att anpassa sig till det nya livet. De som var äldre hade det inte lika lätt. Vi var några som fortsatte ut på stan men sedan så stod det nog fast att denna epok på Sandell-Film definitivt var över för den här gången för inte kunde jag veta vad som stod skrivet i stjärnorna för 1991.
