År 1991 började med att USA anföll Irak och fördrev Sadam Hussein från Kuweit. Det skulle få enorma följder på längre sikt och ingen kunde förutse konsekvenserna som än idag visar sig i världspolitiken i synnerhet i Mellanöstern.
Själv låg jag ovanpå en våningssäng som var inklämd mellan hallen och köket. Där hade jag satt en liten TV vid fotändan av sängen för att följa anfallet på nära håll ”live”. Det var det första TVsända kriget i världshistorien. Jag minns att jag tittade halva nätterna. Jag hade ju ingen tid att passa på dagarna utan var nu arbetslös – vad det nu betyder. Jag satte mig ner framför min nya Appledator med sin lilla skrivare bredvid och började med att skriva ut gamla dagboksanteckningar från den filmresa till Oman som jag hade varit med om 1975. Det blev ca 30 sidor A4 och jag printade ut dem i tio exemplar och sände dem per brev till de killar som fortfarande levde och som hade varit med på den resan. Jag fick ingen respons utav någon. Först år 2017 det vill säga 26 år senare så hörde plötsligen min gamla kompis Anders Bodin av sig och talade om för mig att han höll på ”dödstäda” hemma och hade hittat mina gamla anteckningar och haft tid att läsa dem. Han var jätteglad över att han hade gjort det och tackade mig. Anteckningarna från Oman hade blivit liggande i någon låda och nu hade de äntligen hittat sin adress. Jag minns att det var ett stort nöje att sitta där i vardagsrummet på Näset och återuppleva Omanresan medan jag skrev ut mina anteckningar och det gav tydligen mersmak för att nu är jag sedan några år sysselsatt med att göra samma sak igen. Det gick ingen nöd på mig för att A-kassapengarna ersatte lönen och jag hade att se fram emot busskursen som började den 17 februari i Västerhaninge. Det var rätt stor skillnad jämfört med det lyxliv som jag hade bakom mig att gå upp tidigt på morgonen för att vara klockan halvåtta i Västerhaninge där skolan låg. Jag var tvungen att ta bussen till Ropsten och tunnelbanan till T-centralen och byta där till ett pendeltåg mot Västerhaninge för att där ta en buss och sedan gå i vinterkylan mot skolan. Första dagen välkomnades vi ca tio elever i vår grupp som bestod av några flickor eller damer och några killar. Redan efter en kort stund delades vi in i tre grupper och sen skulle vi sättas direkt bakom ratten i en stor lastbil. Det var snabba ryck. Läraren visade oss lite om bilen och sen var det bara att köra. Vi tog oss ut en bit och körde på landsvägarna och det gick bra för oss alla. Efter det så var det klassrummet som gällde och nu testades vi i ”teorin” och skulle göra i princip en likadan teoriskrivning som jag varit tvungen att göra vid mitt körkortsprov. Det märktes direkt att jag hade glömt det mesta så det var bara att återigen plugga hela teorin från början och efter ytterligare ett antal tester så fick jag åter ett godkänt teoriprov i handen. Under de närmaste veckorna lärde vi oss förutom buss- och lastbilskörning även en hel del om motorer och andra tekniska spetsfundigheter. Flickorna klarade sig mycket bra, i synnerhet en liten tjej som knappt nådde upp att se ut genom framrutan men hon var superduktig på att köra. Hon var en speciell men skön typ. Hon såg ut som en liten snygg raggarbrud med sin skinnjacka som hon hade på sig varje dag under två månader. Förutom henne så var det en äldre kvinna i min ålder från Gotland som skulle bli yrkesförare. Hon var sympatiskt och jag minns henne bla för att hon hade gjort en liten boll som var fårskinnsklädd och fylld med gotländsk ull. Hon gav den till mig som ett litet minne och jag hade kvar den i många år men nu är det länge sen jag såg den men vissa saker minns man. Som till exempel en av våra lärare som var en riktigt hurtbulle och hans stående uttryck som han körde med i alla sammanhang och vid alla tillfällen som gavs var ”det ä lunch” istället för att säga ”det är lugnt”. Allting hos honom var ”lunch” och det finns kvar hos mig eftersom jag fortfarande ofta använder samma uttryck när jag vill få fram att något är bra och att det finns inget att oroa sig över. Han lyckades ingjuta lugn hos oss elever. Inget kunde gå galet hos honom utan ”de ä lunch”. Undervisningen höll på fram till kl fyra på eftermiddagen och sen skulle man ta den långa resan hem till Lidingö igen. Snart visade det sig att en av mina kurskamrater hade bil och jag fick åka med honom ända till T- centralen vilket gjorde det mycket enklare att komma hem i tid och umgås s med Maria efter att hon kommit hem från skolan. Någon av dagarna i slutet på mars gick jag förbi min gamla arbetsplats på Sturegatan för att se vad som hade hänt där sen sist. Lokalerna fanns kvar på plats men de flesta rummen var nu tomma och i ett av rummen satt Thore Sandell och såg glad ut när jag mötte honom. Han berättade att han hade fått sin gamla arbetslust tillbaka och att han väntade på en stor summa pengar efter en uppgörelse med KREAB. Han var beredd att börja med film- och videoproduktion från scratch i ett nytt bolag som han skulle kalla för Sandell Team. Han letade efter lokaler och han ville ha med sig som medarbetare sin gamla kamrer Stefan Lindström och vidare ville han ha en kvinnlig sekreterare som hette Eva och som även hon hade blivit av med sitt jobb på Video Sweden men fortfarande hade en fot i företaget. Och nu kom den stora nyheten. Thore frågade mig om jag var intresserad av att vara med på den resa som hette Sandell Team. Jag behövde inte tänka länge innan jag visade mitt intresse och sa ja. Han bad mig som min första uppgift att läsa ett manus och göra ett kostnadsförslag och en inspelningsplan. Nu kunde jag använda mina under föregående höst nyförvärvade kunskaper och göra kalkylen i en av de MacIntoshdatorerna som fortfarande fanns kvar på plats. Så jag kom in några timmar efter busskursen och jobbade med det. Thore berättade att han hade hyrt en del lokaler på Fryxellgatan i samma hus där han hade sin bostad högst uppe i huset. Det visade sig vara jättefina lokaler dels i bottenvåningen och till den lokalen kunde man komma in genom två separata ingånger. Hans plan var att hyra ut en del av lokalerna till en amerikan som hette Douglas och som var specialist på att göra avancerade bildspel. Vidare skulle han börja igen med skoldistributionen av alla Sandellfilmer som var anpassade till skolvärlden. Thore hade lyckats komma överens med KREAB om att få loss alla sina gamla filmer. Stefan och Eva skulle framförallt ta hand om skoldistributionen förutom att Stefan var kamrer och hade hand om alla Thores specialönskemål. Jag kunde hjälpa till med distributionen i mån av den tid som jag inte använde för produktion. Sen skulle vi anlita våra gamla frilansare såsom Tor Erik Flykt som regissör och manusförfattare och klippare och Henry Alexandre som fotograf osv. Allt detta lät kul och jag tänkte att hellre än att köra buss så jobbar jag med film tills vidare för att mitt busskörkort skulle inte springa ifrån mig. Nu gällde det att försöka än en gång få en bra deal med trygghetsrådet som vi bad att sponsra min anställning hos Thores nya bolag under ett antal månader. Jag knatade upp igen till dem och talade med en Lars Melin som skulle fundera på det. Han krävde att Thore skriftligen skulle förbinda sig att garantera mig en snabb anställning med min gamla lön 19400 kr efter en sponsorperiod på sex månader. Under den tiden skulle Trygghetsrådet betala halva min lön. Detta var inget problem för Thore och jag lämnade det pappret till Lars Melin. Sedan tog det ett tag innan det var klubbat och från och med maj månad så löpte sedan dealen. Till dess fick jag pengar av arbetsförmedlingen under en övergångsperiod från och med att busskursen slutade den 19 april. Så under 10 dagar fick jag A-kassa och var egentligen ledig men jag hjälpte redan då till med att förbereda flytten till Fryxellsgatan från TV House på Sturegatan. Thore hade köpt upp massor med kontorsmöbler från TV House som vi sedan använde till att möblera upp de nya lokalerna. Han köpte även några ”Mackintosher” och andra kontorsmaskiner såsom skrivare och kopiator. Jag började den andra maj hos Thore officiellt och då satt vi fortfarande på Sturegatan men jobbade redan som ett team. Allt kändes fräscht och det fanns en god atmosfär i det här nystartade företaget. Thore höll på med marknadsföringsåtgärder och det trycktes upp broschyrer som talade om att vårt nya bolag, med Thore i spetsen, numera använde en mindre kostym. Thore hade nu fått alla de pengar som KREAB var tvugna att betala efter att de slutgiltigt hade kommit överens om hela processen. De pengarna stoppade Thore in i den nya firman och nu hoppades vi alla att det skulle gå bra framöver. Jag var glad över att vara tillbaka i branschen och det var kul att åter möta en del av de gamla killarna som kom in till vårt nya kontor på Fryxellsgatan dit vi alltså flyttade först den 30 maj. Innan dess byggde vi om ett stort rum och satte in en vägg för att göra ett projektorrum till den lokal som Douglas skulle hyra. Även han flyttade samtidigt som vi.Vi hade köpt en 16mm filmprojektor från TV House och nu började vi vårt arbete på riktigt. Vi hade kundmöten och en av våra gamla kunder var en kille från Electrolux som gav oss ett uppdrag och satte mig direkt i arbete. När vi behövde en inspelningsbil hyrde vi en sådan vid närmaste bensinmack och det höll kostnaderna nere. Jag hade kvar min ”tjänstemoppe” från TV Housetiden.
Jag glömde att berätta en viktigt sak som hände den 23 april. Då ringde telefonen hemma på Näset vid femtiden och en röst frågade om det var fortfarande aktuell att vi ville ha den lägenhet som vi hade ställt oss i kö för i det hus där Annikas mamma Inga May hade bott. Det hade funnits en kölista för intresserade och för ett antal år sedan hade vi satt upp Leons namn på den listan och nu ringde det och ja sa ja direkt och en halv timme senare så var jag på plats och fick nyckeln i handen och det var bara att flytta in så fort det passade oss. Så Leon skulle flytta hemifrån och det gjorde han på fredagen samma vecka och det var den 26 april. Vi hyrde en flyttbil och stoppade in ett helt möblemang till hans nya lya på Rehnsgatan. Det var i ett hus där många äldre människor bodde och det låg en minut från Sveavägen i supertrevliga kvarter. Allting gick väldigt fort men det fungerade och Leon skulle sedan bo där i några år först ensam och lite senare med sin nya flickvän Anna. Visserligen skulle han snart göra lumpen och blev då stationerat vid flyget i Uppsala. Han blev brevbärare där och trivdes bra och under den tiden hade han lägenheten kvar och det militära betalade hans hyra i Stockholm.
När jag kom att tänka på den flytten kom jag ihåg den gången när vi var ett litet gäng som hjälpte Inga May att flytta från Rhensgatan ut till Bergshamra där hon hade köpt sig en bostadsrätt, en fin liten tvårumslägenhet. Då hade jag hyrt en flyttbil och vi var tvugna att köra två gånger eftersom hon hade en hel del möbler. När vi lastade första omgången blev det plötsligt strömavbrott i hela Stockholm under ett antal timmar och det försenade oss en hel del eftersom hissen inte gick att använda under den tiden men tack och lov så hade ingen fastnat i den. Och när vi sedan hade lastat flyttbilen för andra gången och var på väg till Bergshamra så kom vi inte längre än till Valhallavägens korsning med Lidingövägen när vi stannade vid rödljuset. När vi skulle köra igång igen vid grönt ljus var det stopp och ”bilfan” lydde inte utan hade gett upp. Vad vi än försökte så fick vi inte igång den. Det blev kaos bakom oss. Visserligen var det två filer bredvid varandra så bilarna kunde komma förbi oss men det blev inte roligt för dem som ville passera oss. Vi ringde till biluthyrningsföretaget och de dök tack och lov upp med en annan bil men vi fick ju lasta om hela flyttbilen samtidigt som vi stod i vägen för trafiken bakom oss. Snacka om otursdag! Så jag lärde mig att inte snåla när man hyr en flyttbil!!!
Så åter till Sandell Team AB´s första inspelning som skedde under mitten av juni och förde oss till det vackra Västervik. Det kändes härligt att återigen vara på resande fot även om det bara var till en liten svensk småstad. Efter det blev det en avstickare till Linköping och Mariestad till Electrolux anläggningar. Det var nu jag för första gången hörde talas om ”Lean production” Centralt i lean production är ”Just-in-Time” som innebär att ämnen/material/delar/produkter finns på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det blev väldigt inne med ”Just in time” systemet och numera finns det hos alla. Det sparar en massa lagerplats för många företag. Alltid lär man sig något.
Näst sista helgen i juni åkte familjen upp till Falun för att hälsa på Gunilla och Bengt som hade bosatt sig där efter att de hade gått på lärarhögskolan i Falun. Vid det här laget hade de fått tre flickor, Johanna, Josefin och Pernilla. Det var alltid trevligt att hälsa på dem. Jag tror inte att Leon var med den här gången.
Först den 27 juni skrev vi alla tre under avtalet mellan Thore, Trygghetsrådet som ställde upp med subventionen till min lön och mig själv. Hurra, Hurra står det i min anteckningar så det måste ha betydd en hel del för både Thore och mig. Första veckan i juli jobbade jag med Sandell Film´s gamla arkiv som hade hamnat hos oss och det tog några dagar att få ordning på det.
Veckan därpå åkte Maria och jag med buss till Innsbruck för att min mamma skulle fylla år som vanligt den sjunde juli. Jag var glad för att nu hade jag fem veckors semester framför mig.
Jag kunde koppla av ordentligt och när vi kom åter till Sverige så höll jag nog till på landet under hela juli fram till den andra augusti. Sommar och sol och Fridal och ut med segelbåten och något bättre finns inte. Jag tänkte tillbaka på föregående sommar då jag gick mina promenader och inte visste vad jag skulle satsa på. Nu gick jag mina promenader och det var ingenting som tryckte eller skavde utan allt var frid och fröjd.
Nu hoppar jag fram i tiden till den sjunde oktober 1991. Då hölls det första mötet på Källängsvägen 36 angående ett eventuellt bildande av en bostadsrättsförening. Inte alla hyresgäster var intresserade av att bilda en förening för att kunna vara med om huset eventuellt skulle bli till salu. Det tog sedan ända fram till den 26 0ktober 2007 tills huset köptes av hyresgästerna och vi fick köpa vår lägenhet för 1 350 000 kronor.
Just nu i skrivande stund den 24 oktober 2017 är lägenheten till salu och det blir en visning på söndagen den 29 oktober. Utgångspriset är satt till 3 675 000 kr. Vi får se om det finns köpare. Hoppas det för att Maria och hennes partner Rodrigo hade redan köpt ett hus för 3 640 000 kronor i Järna och inflyttning skall där ske den 28 december 2017. Håll tummarna!!! Detta var en tidsparantes!
Idag är det onsdag den 23 oktober 2019. Jag sitter här i ett flott femstjärnigt hotell på Kreta och har återupptagit mitt skrivande av dessa mina hågkomster. Jag har tagit ett årslångt uppehåll och har just läst igenom detta kapitel. Nu kan jag lägga till slutet på bostadsrättsaffären. Det hade gått mycket bra med lägenhetsförsäljningen. Vi hade fått en köpare som gav oss tre miljoner och niohundrasextiotusenkronor för vår bostadsrätt. En vinst på två miljoner och 610 000 kronor. Detta var en bra vinst för ett tio års innehav av en bostadsrätt på Lidingö. Delar av vinsten gick åt till en insats för att köpa ett trevligt hus i Järna dit Maria och Rodrigo med sin lilla son Simon sedan flyttade till. Maria fick ett förskott på arvet och huset visade sig vara ett bra köp och de trivs mycket bra i trakten där det inte var längre till Gidde och Annika på Mörkö än att det går att komma dit med bil på 20 minuter. Det finns en fin berättelse om hela den affären som jag kallar för oktoberaffären. Tyvärr så höll inte lyckan i sig för Maria och Rodriga som gick skilda vägar 2023 och numera är det enbart Maria och Simon som bor där.
Åter till hösten 1991 som övergår till vintern och den 30 december så jobbar jag tydligen med att hjälpa Stefan att få en hel postsäck med utskick till Postkontoret på Östermalm. Alla skolor ska få specialdesignade inbjudningar till att välja gratisfilmer från Sandell Teams nya skoldistribution som går under det gamla namnet Samhälle och Skola AB för att det är ett inkört namn. Sammanfattningsvis så var det ett bra år skulle jag vilja säga. Prosit Nyår 1992.
