1969 I januari hände nånting stort när bandet Led Zeppelin kom ut med sin första skiva som hade som omslagsbild det störtande luftskeppet Zeppelin.
Det var musik som jag tyckte omedelbart om och inte bara jag utan bra många andra unga människor gjorde detsamma. Musiken var som en amoklöpande snöplog på sina ställen. Ett annat gäng var från Kalifornien och hette ”LOVE” och så småningom kom ”MOODYBLUES” in i våra liv. Skivan som hette ”A Question of balance” skulle betyda mycket för mig men det var lite senare när jag blev lite droginfluerad efter min USAresa. Men 1969 var det ”On the threshold of a dream” som gällde. Nog om min musik för den här gången.
Vi lyssnade alltså rätt mycket på musik på den tiden men vi gjorde även annat. Annika slutade på Nyckelviksskolan för att hon tyckte att det hände så mycket i världen så att det kändes lite hemvävt att hålla på med konst, konsthantverk, design och arkitektur. Hursomhelst så sökte hon efter någonting men visste inte riktigt vad det var och i väntan på det rätta valet så valde hon att studera litteraturhistoria. Hon var jätteduktig på att ta in kunskap och detta kunde hon väl alltid ha nytta utav på något sätt i framtiden.
Någon gång på vårkanten så jobbade jag på en alldeles nyöppnad restaurang som låg vid Stockholms Frihamn som hette Stekhuset Falstaff. Dom var först med att ha sin grill mitt i restaurangen så alla gäster kunde se på när kocken grillade just deras köttbitar som man kunde beställa i olika storlekar och med olika lång grilltid. Det var väldigt populärt och det gick bra att tjäna pengar på det stället för att priserna var relativ höga och ju mer man säljer för desto större är inkomsterna för mig som servitör. Vill minnas att även Annika skulle jobba där en eller två helger i garderoben. Framförallt minns jag en helg där vädret var jättefint och hon inte hade något att göra i garderoben mer än att läsa sin bok. Det var enda gången vi jobbat tillsammans på en arbetsplats hittills. Men det skulle bli en fortsättning så småningom.
På skolan minns jag att det var ett gäng som som höll på med ett kollektivprojekt där även jag ingick. Vi gjorde en filmproduktion från ax till limpa vilket betyder att vi spånade fram en idé och sedan genomförde hela produktionen fram till den helt färdiga 16 mm filmen i svartvitt. Vi var lite inspirerade av Roman Polanski som hade gjort sin examensfilm i Polen på den berömda filmhögskolan i Lodz. Hans film hette ”Kniven i vattnet” och vår film skulle heta ”Skåpet”. Några skrev manus och sen gjordes det en inspelningsplan och en kostnadsberäkning och sen godkändes projektet så att vi kunde komma igång med filmningen. Vi hade med en skådis som tog jobbet som ett ”spekjobb” det vill säga han spekulerade i att han kunde själv visa upp filmen där han hade huvudrollen som ett arbetsprov i framtiden. Så han jobbade gratis och som rekvisita behövde vi köpa ett skåp som sedan ställdes på en liten parkeringsplats på en rivningstomt mitt i stan vid Regeringsgatan. Där skulle han bo i skåpet för att han kom från Norrland till Stockholm för att jobba och här var det bostadsbrist på sextiotalet.
Alla i teamet hade någon funktion att fylla i produktionen. Själv tog jag lite ljud och höll på med lite inspelningsledarjobb. Alla skulle pröva på alla bitarna i hantverket. Men jag tyckte det var en trist liten historia och hade svårt att engagera mig i denna film. Slutscenen spelades in på Hotel Foresta på Lidingö i deras stora restaurang med en vacker utsikt över vattnet och Stockholm.
Det skulle bli en aha effekt mot slutet men det blev mest en blaha effekt tyckte jag när jag såg den färdiga filmen. Den inspelningsplatsen ordnade Hanno som hade jobbat Hotel Foresta som badvakt på deras swimmingpool på sommaren och i garderoben på vintern. När Beatles var i Stockholm första gången så bodde dom på Hotell Foresta
Åter till filmen som faktiskt blev en hyfsat tekniskt produkt förutom slutet som drar ned det hela en aning och den finns fortfarande att hyra genom Filmcentrum Stockholm. Men den bär verkligen den tidens tråkiga problematik och är inte det minsta upphetsande, det vill säga ganska tråkig. Jag lärde mig väl ett och annat men mest var det min kompis Hannos lilla baby.
Senare under våren så började Tomas att tala om ett större filmprojekt som handlade om att vi skulle filma en av Boris Vians böcker. Hans mest kända heter på svenska ”Dagarnas skum” Handlingen följer här. Colin är ung, god, rik och vacker, och lever i Paris med sin mästerkock Nicolas som tillagar de mest fantastiska depraverade rätter. Hans fattige vän Chick är ingenjör och dyrkar författaren Jean-Sol Partre. Colin träffar den sköna Chloe och Chick den sköna Alise. De blir förälskade och gifter sig. Allt verkar underbart förutom Chloës tilltagande sjukdom, och vid ett läkarbesök får de veta att Chloë har en näckros i lungan som hotar hennes liv. Hon blir allt sjukare, rummen i Colins lägenhet blir mindre, hans pengar försvinner i allt snabbare takt, Nicolas mat blir av allt enklare slag. Chicks maniska samlande på allt som har med Partre att göra driver honom in i fattigdom och hela världen runt omkring dem mörknar och sluts kring dem i allt snabbare takt. Mycket surrealism finns i denna historia som anses att vara Vians mästerverk.från 1947. Vian häcklar här Jean Paul Sartre för att han hade stulit hans hustru som han hade anställd till sin sekreterare.
Denna historia föreslog Tomas att vi skulle ge oss på att filma. Ett våghalsigt projekt. Vi talade en del om detta och sen satte vi igång. Vi behövde lite folk och en hel del pengar samt dokumentärfilmskolans utrustning därtill. Vi samlade ett gäng som skulle delta i projektet med varsin andel och arbetsinsats och sen skulle alla dela lika på eventuella inkomster av produktionen. Tomas kände en hel del folk och från skolan så deltog Hanno och jag. Annika var med som scripta. Hanno skulle filma. Själv hade jag hand om inspelningsledning tillsammans med Tomas och Annika kände en flicka som var som skapt för att ta hand om CHLOE rollen. Hon hette Malena Ivarsson och var studiekamrat med Annika på litteraturhistoriekursen. Hon blev så småningom sexexpert och känd av hela svenska folket. Även dom andra rollerna delades ut bland kompisar vi hade. En turkisk kyparkompis som hette Barabbas tog hand om rollen som kocken Nicolas och resten av gänget var Tomas bekanta. Dit hörde två killar som hette Anders och Anders. Och ytterligare en tjej som fyllde rollen som Chloes väninna Alice.
Vi kom överens om att satsa 2500 kronor var och kunde nu köpa råfilm och ljudband för att komma igång med filmningarna. Allt detta hände på senvåren och vädret var som finast och under en 10 dagars period så skulle vi spela in dom flesta scenerna i Stockholmstrakten. Tomas hade skrivit en förteckning över vilka platser som vi behövde ragga upp och vi hittade en fin gammal kåk på Värmdö där vi tog Colins interiörscener och vi lyckades att skapa en mycket fin miljö för honom i denna gamla skärgårdsvilla. Det var en tuff men glad inspelning utan bråk och alla skötte sig. Jag minns en del scener som speciella. Dels var vi i stan på någon bakgård där vi skulle spela in väldigt lekfulla scener och allt fungerade jättebra och en annan dag var vi i närheten av Gasverket ute vid Hjorthagen och plötsligt kommer det en veteranbil körandes förbi oss på en liten kurvig vägstump. Rent intuitivt så ber jag chauffören att stanna och berättar att vi håller på med en filminspelning och att vi skulle gärna vilja använda hans bil i en av scenerna när tre personer är på väg till en picknick som skulle hållas ovanpå en kolhög. Efter en del tvekan så ställde han upp med sin vetreanbil och vi kunde använda den tidstypiska bilen i vår film. Det var ett exempel på vårt improviserande under den inspelningen. I Lidingökyrka spelade vi in en bröllopsscen mellan Chloe och Colin och i synnerhet minns jag när Chloe tog ett vitsippsbad i den gamla skärgårdsvillan. Så småningom så närmade vi oss slutet på denna ansträngande period och den sista inspelningen skulle ske i Uppsala hos en mycket känd professor i hans lägenhet. Han var mycket lustig på ett gammaldags sätt och jag fick åtskilliga skrattanfall under inspelningen och fick lämna rummet för att inte störa. Jag fick en smärre chock när jag såg hans samling av tomflaskor i en garderob. Efter den inspelningen som varade en bit in på kvällen tog vi oss tillbaka till Stockholm och skulle avsluta med en slutfest åtminstone för dom som var med denna kväll. Så vi tog bilarna och åkte mot Gamla Stan och skulle ha en trevlig sista kväll med gänget. Alla var rätt så trötta och slutkörda efter denna intensiva period med dagliga inspelningar på olika platser. På vägen dit passade vi på att köpa nåt ätbart och några flaskor vin fanns redan på plats så festen kunde börja framåt elvatiden en lördagskväll på Sven Vintapparesgränd 3.
När vi anlände dit bar vi in den dyra filmutrustningen och sen satte vi på musik som någon valde och skruvade upp volymen och några vinare öppnades och maten togs fram. Alla fönster öppnades på vid gavel. Det var inte helt fel att nu kunna pusta ut i goda vänners krets och slappna av efter allt de vi hade åstadkommit under den relativ korta inspelningstiden. Alla var lite upp i gasen och stämningen var på top när efter ett tag någon började vrida ned volymen medan andra var inne i musiken och älskade den puls som den framkallade. Nu kom det motreaktioner och musiken höjdes igen och en liten protest yttrades och sen kom det på en gång ett svar på protesten och plötsligen började ett gräl som tydligen hade legat och bara väntad på att kunna blomma upp. En av dom två Anders reagerade starkt och sedan var den fina stämningen borta och alla blev lite överraskat och undrade över vad som hade hänt. Det tycktes finnas mycket mer missnöje under ytan och alla började undra vad mer det skulle dyka upp. Men det var nu lugn ett tag och efter en tid hade gått så var det nästan men bara nästan som förut. Alla höll på med sitt när någon plötsligen ropade upp från gränden att vi skulle titta ned. Vi började ropa ned och fick svar och sen utbröt det en smärre panikstämning när LillAnders förklarade för alla att StorAnders låg nere i gränden och letade efter gräs mellan gatstenarna. Ingen hade noterad att han lämnade oss efter incidenten med ljudvolymen. Vi störtade fram till fönstren och jag begav med ned till gränden med LillAnders och ville kolla upp vad som var på gång. Vi sprang ned dom tre trapporna i huset och tog till höger upp mot Västerlånggatan och tjugo meter bort låg StorAnders på marken och försökte gräva fram grässtråna mellan dom kvadratiska hårda gatstenen som fortfarande fanns utlagda i en del gränder.
Vi började misstänka att det här inte enbart handlar om alkohol utan han måste ha fått i sig eller bättre sagt tagit medvetet själv något som framkallade denna händelse. Vi utgick från det och började prata lugnt med StorAnders som började svara på ett kryptiskt sätt och sa att det var bara vi som inte kunde se det han såg och att det var helt okej och att vi inte behövde oroa oss för honom för att han hade det bra. Efter en stunds ordväxel fram och tillbaks lyckades vi lura upp honom från sin liggande position för att jag sa att även jag ville titta närmare på grässtråna mellan stenarna som ju inte fanns där. Från fönstren som vätte mot de lilla torget ropade kompisarna ned och bad oss att komma upp till dom och det hjälpte till att få StorAnders på andra tankar och vi kunde bege oss långsamt men säkert åter upp till den pågående festen. Nu började jag förstå hans starka reaktion när Annika hade vridit ned ljudvolymen. Det hängde ihop med att han hade redan börjat festa innan vi var på väg i bilen från Uppsala till Stockholm genom att ta nån form av narkotika förmodligen rökte han hasch eller hittade på något annat. När jag frågade LillAnders om han hade någon närmare förklaring så svarade han förmodligen hade Stor Anders tagit något starkare men gick inte närmare in på vad det kan ha varit.
När vi kom upp igen hade festen ändrat karaktär och kommit in i en mer lugnare och tröttare fas och musiken var inte lika högt längre när plötsligen StorAnders som satt i en stol började kräkas rakt ut och spydde ned både sig själv och lite annat runt om. Någon hjälpte honom upp och jag tog fram en ren T-skirt från mitt klädskåp och hjälpte honom ut till trapphuset och där tvättade vi av honom under lätt motstånd. Sen var han trött och satte sig med ryggen mot en vägg bredvid det låga fönstret som stod öppen och utanför såg vi redan att det började dagas. Nu försökte vi hjälpa honom att byta sin nedspydda skjorta till en av mina rena T-skirts. Vi höll på en stund för att det är inte lätt när någon inte vill vara med riktigt på noterna. Det är väldigt lite utrymme i farstun på plan tre och förutom vattenkranen och vasken så finns knappt plats att stå för mer än tre personer och vi var väl tre som försökte kränga på honom den nya T-skirten.
Jag står med mina fötter redan nere en bit i den trånga vindlande trätrappan som leder från trean till tvåan och håller på med att få av skjortan på den sittande StorAnders när han plötsligen börjar att titta upp och ut genom fönstret som om han ser något oerhört spännande som kräver hans fulla koncentration och så börjar han först långsamt röra på sig och vi tror att nu så vill han börjar samarbeta med oss men när han sedan kommer upp en bit från golvet och når en viss position så slänger han sig som en tiger som tar ett jättesprång för sitt byte rakt mot det öppna fönstret och jag hinner enbart med ett försök att greppa honom om hans midja men hans kropp är redan på väg och mitt i språnget när jag känner hur han formligen försvinner genom mina greppande händer och ut i luften och med huvudet före som en dykare som springer från en trampolin ned mot den av gatsten besatta gränden.
Jag kommer aldrig glömma det korta ögonblicket som nu följer där jag ser framför mig enbart en oviss men skräckfylld bild av hur det kommer att se ut när jag väl törs böja mig fram och titta ned i gränden där Stor Anders ligger helt platt och utsträckt på marken. Han ligger på ryggen och tittar uppåt mot himlen. Han måste ha vänt på sig under luftfärden. Redan är någon förbipasserande som har sett vad som har hänt på väg fram till StoAnders. Nu hinner även vi här oppe på plan tre att reagera över de som har hänt. Någon skriker ring efter en Ambulans Anders har hoppat ut genom fönstret och vi är två som springer nu ned till honom och ut genom husdörren för att se hur det står till med honom. Han andas, han lever -det är det första som jag hinner registrera när jag hör honom att stöna. Vi låter honom ligga på marken för att någon säger rör honom inte det är bättre att ambulans-personalen tar hand om honom på rätt sätt. Jag känner mig maktlös med att kunna hjälpa till här nere i synnerhet som här finns hans bäste vän som står honom väldigt nära. Nu är det flera människor som står i en krets kring honom i den smala gränden och jag kommer redan tänka på följderna till allt detta som har hänt dom sista minuterna i detta hus.
När jag kommer upp möter jag där en kaotisk stämning efter det som har utspelat sig. Jag meddelar läget över det jag har sett nere i gränden och några sitter lite tagen runtomkring och vi börjar städa upp och jag tar hand om det som vi vill bli av med och går upp med det till vinden som är stor och mörk och där det ligger många saker huller om buller och där slänger jag en del tömda vinflaskor och lite annat som kan vara komprometterande vid en eventuell genomsökning av lägenheten. Någon hade med sig lite gräs. Plötsligen hör jag ambulansens signaler och går ned till gränden och pratar några ord med ambulanspersonalen om hur det har gått till och dom tittar snabbt upp och noterar att ”Ja det är ju en bit att flyga hit ned”. Dom har ju en viss vana och det är inte första gången någon hoppar ur ett fönster. Dom tar försiktigt hand om StorAnders och lägger honom på en bår och sen kör dom lika snabbt som dom kom och kvar står några av oss och tittar på varandra innan vi går in i huset och väntar på vad som skulle ske härnäst. Festen var slut och nu började några droppa av hem till sig och det var lika bra att vi var så få som möjligt kvar innan polisen skulle dyka upp. Dom kom så småningom och vi förklarade vad som hade hänt förutom den lilla händelsen när StorAnders letade efter gräs mellan stenarna.
Under tiden så hade jag dessutom fått reda på att StorAnders hade tagit LSD och det förklarade ju väldigt tydligt hans agerande. StorAnders hade sett ljuset när han tittade ut genom det låga fönstret och sträckte sig med hela sin kropp efter det. Polisen kom upp till lägenheten och tittade sig snabbt omkring men där såg det städat ut och sen åkte dom sin väg. Sedan gick alla hemåt och vi lovade varandra att mötas dagen efter innan vi skulle agera vidare. Det var ju inte en lugn sömn som följde utan i drömmen flög jag både hit och dit innan jag kraschlandade såsom StorAnders hade gjort. På morgonen ringde LillAnders och talade om att StorAnders levde och mådde förhållandevis bra och det var precis vad vi ville höra och efter lunch var vi ett gäng som besökte honom på sjukhuset och det vi fick se då var som om det hade skett ett under.
Han såg inte de minsta skadad ut utanpå men han låg i sängen och dom hade varit tvungen att operera honom för ett komplicerat benbrott. Men han var själv glad för att det inte hade hänt honom värre saker än detta benbrott. Alla i gänget var oerhört lättad över beskedet och efter sjukhusbesöket tog vi farväl av varandra och det skulle bli det sista jag såg av dom flesta på ett bra tag. Vi behövde tid allesammans för att bearbeta den här händelsen. Det tråkiga är att StorAnders ena ben vart för all framtid lite kortare och det fick han leva med. Jag hade fått stor respekt inför en drog som LSD och började mig närmare intressera för hur den fungerar och eventuella följder och lovade mig att i framtiden vara mycket försiktigt med denna typ av verklighetsförändrande droger. Men det skulle inte ta längre än ett halvt år innan jag var redo att testa själv. Mer om detta får du reda på när vi är framme vid min Amerikaresa.
En av alla bilder jag minns från inspelningen är en vacker scen där Marlena Ivarsson låg i ett badkar fullt med rosenblad.
