Min livsväg från Kisa till Mörkö – Min biografi

                              

       MIN LIVSVÄG 

  KISA  1945-54
FINSPÅNG 1954-56
SKOGHALL 1956-58
ÖSTERSUND 1958-60 
BORÅS 1960—62
SKÖVDE  1962-65
PARIS HT 1965
UPPSALA 1966-67
STOCKHOLM 1966-73
VÄSTERVIK HT 1970
LIDINGÖ  1973-20
MÖRKÖ 2008 –

Kisa 1945-1953   Mina första nio år

      Jag föddes med sätesbjudning och med navelsträngen  lindad om halsen. Det kunde ha varit farligt men förlossningen gick bra. Min pappa tyckte att jag såg ut som ett fint litet troll eftersom jag hade små tofsar av ullhår på öronen. Kanske ett tecken på att jag inte var färdig för livet utanför livmodern. Alla foster har ju en period då de är fjuniga. 

       Senare blev det problem med amningen. Fyratimmarsregeln var förhärskande på den tiden och jag som bara vägde  2.950 gram hade behövt ammas oftare. Jag fick ligga med de andra nyfödda i en barnsal. Var fjärde timme bars vi in till mödrarna och på tjugo minuter skulle vi bli mätta. Detta system fungerade enligt min farmor inte alls för mig. Jag var för uttröttad för att kunna suga i mig tillräckligt med mjölk när det äntligen var amningsdags och sedan blev jag förstås hungrig för tidigt och grät mig till sömns. När vi kom hem kämpade mamma en tid med den metoden eftersom barnmorskorna hade stor auktoritet på den tiden.  När hon märkte att fyratimmars-regeln varken passade henne eller mig  mig slutade hon med den. Men då fungerade  inte amningen längre och jag blev ett flaskbarn.

       Då kom nästa utmaning. Bara tre veckor gammal fick jag mässlingen.  Situationen var kritisk eftersom febern blev oroväckande hög, men jag klarade mig.

       Sedan följde en harmonisk tid. Båda mina föräldrar var omtänksamma och mamma skötte om mig med sina mjuka händer. Pappa hjälpte till med det han kunde men han arbetade  långa dagar som charkuterist på Konsum i Kisa.
       Min pappa, Bertil Ekberg, hade ännu inte fyllt tjugo år när mamma blev gravid så han fick skriva till kungs för att få tillåtelse att gifta sig. Mamma var ett par år äldre. De hann både förlova och gifta sig fredsåret 1945 då jag föddes.

      Mamma som hade stortrivts som föreståndare för Hallbergs tobakshandels filial i Kisa fick lämna både arbetet och den lilla lägenheten bakom butiken när jag föddes. Det enda ställe den lilla familjen kunde hyra just då var ett gammalt torp som hette Fimon en bit utanför samhället. Enligt pappa var det så kallt där första vintern att han fick gå upp mitt i natten och tända i spisen för att jag inte skulle frysa. Mamma fick efter en tid ett tillfälligt kontorsjobb och en barnflicka skulle passa mig.  

      Farfar har berättat att när han en gång tittade in till oss fann han mig liggande ensam i det utkylda huset. Barnflickan hade tröttnat på ensamheten i torpet. Hon behövde inte komma tillbaka mer. Vi flyttade till ett litet hus som tillhörde pappas moster Ingrid i Sjögesta.
Så småningom fick mamma tillbaka både jobbet i tobaksaffären och lägenheten i ett av Kisas äldsta stenhus, Eriksborg vid Skvallertorget. Där hade vi alla några goda år.

Vår lilla lägenhet låg innanför tobaksaffären och jag växte upp utan vare sig dagmamma eller lekskola. Jag var ett så kallat snällt barn och kunde sysselsätta mig själv långa stunder. Mamma fanns ju också hela tiden i närheten. 

När hon hade tid läste hon serierna för mig ur Allers och Hemmets Veckotidning.Jag minns särskilt prins Valiant med sitt svartblanka hår och den starke Tarzan  som slängde sig i lianerna i djungeln långt från min egen värld.

Jag stavar mig fram till HALLBERGS TOBAKSHANDEL på skylten utanför affären där mamma är föreståndare. Det plingar till när jag trycker ner handtaget. Mamma hejar på mig men har inte tid att prata för hon har en kund. Det är doktorn som vill ha cigarrer ur en fin ask med en vacker dam på. Hon har svart lockigt hår och en röd kjol. Det luktar starkt men gott när mamma öppnar asken. Det finns cigaretter och en massa tidningar också i affären. Jag går bakom disken och öppnar dörren till vår lägenhet och fortsätter genom köket  in i stora rummet.

Det står en blommig bäddsoffa och en fåtölj framför kakelugnen. Där har jag en liten stol också. Jag minns en gång när pappa skulle ta kort på mig och jag fick sitta framför kakelugnen och bara låtsas att det var varmt. 

 Vi har en fin matta på golvet som det är mjukt att gå på. Det står en stor, mörkbrun radio och en grammofon  på ett hörnskåp. Jag vill så gärna lyssna till skivan med Pippi Långstrump men jag får vänta tills mamma har tid att sätta på den, Stiftet är jättevasst. Det finns bokhyllor i skåpet också och där finns alla de bruna och blå böckerna som mamma har skickat efter. Det är en svala på allihopa.

      Jag har en egen hörna i stora rummet med en säng som kan bli längre när jag växer. Jag tar fram min docka som ligger i docksängen. Hon fryser nog. Jag tar på henne den gula klänningen och  koftan som mamma  stickat.

      Pappa kommer hem och äter middag vid två-tiden. Det är varmt och skönt i köket för vi har en järnspis. Hos oss är det inte bara mamma som lagar mat. Pappa tycker det är roligt och han är bra på det. Han har  lärt sig av farmor. 

 På kvällarna efter kvällsmaten sitter mamma och stickar och lyssnar på radion eller pratar med pappa och mig. Jag brukar rita eller leka med pappersdockor. Ibland syr mamma kläder till mig som jag har hittat på. 

                
När jag fyllde fem år fick jag en en celluloiddocka med  hemstickad gul klänning och bruna byxor i present.  Jag lekte mycket med henne och låtsades att hon var  min baby.  Hon såg så verklig ut och tittade på mig med sina fina ögon. En dag satte jag  dockan i cykelkorgen när mamma och jag skulle till biblioteket. Hon gick och jag cyklade bredvid på min trehjuling med stort framhjul. Plötsligt kom en hund rusande emot oss. Jag tappade balansen, ramlade och hörde ett kraschande.

 När jag försökte  resa mig upp såg jag något som låg på marken framför mig. Dockans huvud hade spruckit  i fyra bitar. Jag hade själv kört över henne. Jag blev alldeles stel. Sen började jag gråta.  Mamma kramade om mig och försökte trösta mig. Hon plockade ihop skärvorna och vi tog oss hem. Min ledsenhet gick inte över. Till slut åkte mamma till dockverkstaden i Linköping och de lagade dockan. Jag var tacksam för det men det var  inte riktigt samma docka längre. Jag fick ont i bröstet när jag såg hennes hoplappade ansikte.

            Kalmarvägen gick  förbi både Konsum där pappa arbetade och Hallbergs Tobak men trafiken var ganska lugn på den tiden. Ortsborna promenerade makligt omkring för att göra sina inköp eller stå och prata med sina bekanta. Ibland gick de till Centralkonditoriet och drack kaffe med wienerbröd eller som min farfars far till bryggeriet för att ta en pilsner. På andra sidan gatan bodde min tre år äldre kamrat Margaret vars föräldrar ägde Larsons livs. Deras lägenhet låg ovanpå affären och där fanns en fin sal där hon hade julgransplundringar och ett sovrum med ottoman där vi lyssnade på barnens brevlåda med Sven Jerring varje torsdag.

       Bakom torget tornade ett högt berg upp sig krönt av en fornborg. Där lekte jag och mina lekkamrater röda och vita rosen eller cowboys och indianer. Därifrån hade man fin utsikt över hela samhället, Kisasjön och de omgivande höjderna. Ibland klättrade vi ner på bergets baksida och hamnade vid en brusande å med ett kvarnhjul. Bredvid den slingrade sig Kärleksstigen genom skogen till ett kvarter med låga gammeldags hus. 

  Ofta lekte jag på bakgården till vårt hus där det fanns en liten grusplan och en länga med utedass, vedbodar och redskapsskjul. En gungställning med trapets var det enda lekredskapet och bakom en grind fanns en lockande, grön trädgård med fruktträd där bara husägaren fick vara. Kanske var det där mina trädgårdsdrömmar tog form.

      När jag och mina kamrater tröttnade på gården gick vi ner till ån bakom huset och fiskade mört eller vandrade iväg till en spännande halvö i Kisasjön

  En gång när vi egentligen var för små att gå dit själva samlade familjensvita samojedspets Lottie ihop oss  som en flock olydiga får och vallade oss hem igen. Hon var min vän som sov nedanför min säng och vaktade mig. Lottie var en viktig del av vårt liv. Sorgen blev stor när hon fick en obotlig sjukdom  och måste avlivas.

Jag var ofta  hos min farmor och farfar i Rimforsa som barn. Ibland var jag där med mamma och pappa, ibland ensam när de var på cykelsemester eller på någon annan resa. Innan vi köpte vår Fiat 500 cyklade vi dit och jag satt på pakethållaren. Det var två mil mellan Kisa och  Rimforsa på slingrande grusvägar utmed Åsunden. 

–  Oj, oj oj, sa farmor. Har det stackars barnet inte ens nån tröja på sig!

      Det var  lugnt och tryggt hemma hos farmor och farfar. Jag trivdes bra där och de tyckte att jag var stillsam och kunde sysselsätta mig själv. När jag var riktigt liten var min viktigaste sysselsättning att sitta bredvid spisen och dra ut varenda liten kastrull och emaljskål ur kastrullskåpet bredvid spisen och sen plocka in dem igen. 

      Farmor och farfar hyrde undervåningen i ett rött trähus som hette Kindlycke när jag var liten. I ett vitt hus bredvid bodde farfars bror Rustan som också var målare.

En gammal farbror som jag var lite rädd för bodde i  ett rött hus på bakgården.  Han högg alltid ved. Det låg ett mejeri i närheten. Jag vaknade av slamret från mjölkflaskorna på morgnarna. Ibland gick jag dit och köpte mjölk i en blank mjölkkruka. Grannen hade en hushållsgris i en inhägnad på gården och det luktade starkt av kirskål och nässlor. 

      Varma sommardagar gick farmor och jag till badstranden vid Åsunden. Jag badade men farmor satt bara och tittade på fullt påklädd i sin tantklänning. En sommar hade en grupp zigenare slagit läger i ett sandtag nära badplatsen. De hade ställt sina husvagnar i en ring och lagade mat över en öppen eld. Det hördes skratt och musik därifrån. Jag tyckte det var spännande men farmor höll mig hårt i handen när vi skyndade förbi.

     Den stora, gula, emaljerade järnspisen var centralpunkten i  farmors kök.  Den värmde så skönt när det var kallt ute. När farmor öppnade luckan och stoppade in vedträn av björk hörde man elden som sprakade och gav ifrån sig den lite fräna brandlukten. I spisen fanns en inbyggd behållare för varmvatten som användes till den eviga disken men också till mina bad i zinkbaljan. Efter badet eller hårtvätten öppnade farmor vedluckan och jag satt där och värmde mig och såg på lågorna som slickade vedträna. Farmor bakade både matbröd och bullar och när hon skulle ha kafferep eller som hon sa ”främmande” blev det minst sju sorters kakor. Jag fick hjälpa till när hon kavlade och formade bröden och kakorna vid bakbordet. Farmor stoppade in sin hand i ugnen för att känna om det var lagom varmt innan hon sköt in plåten. Snart fylldes hela köket av kakornas eller brödens ljuvliga doft och när de svalnat lite smakade vi på dem tillsammans med lite kaffe och mjölk på fat. I längden tålde jag inte kaffe och har inte druckit det sen jag var i sjuårsåldern.  

      Farmor var en husmor av den gamla stammen. Hon kunde verkligen laga god och närande husmanskost. Ur den gula spisens inre trollades det fram möra kalvstekar och nötstek med fin stekyta men också dillkött och andra långkok. I den svarta gjutjärnsstekpannan stekte hon köttbullar och kåldolmar och i grytorna puttrade ärtsoppa och bruna bönor. På eftervärmen i ugnen torkade farmor mängder av nypon som vi varit ute och plockat och på dem kokade hon en len och fyllig nyponsoppa. Den åt vi med lite grädde som bildade ett fint mönster på den orangefärgade soppan.

               Min farmor Bojan kom från enkla förhållanden. Hennes far var bondson men blev själv till en början statare på olika herrgårdar. Eftersom han hade god hand med hästar blev han bli kusk och fick lite bättre villkor än de andra statarna. Men han fick sitta i timmar och frysa medan han väntade på att herrskapen skulle uträtta ärenden eller besöka vänner. Farmors mor var en stolt kvinna som satte en ära i att hålla sitt hem och sina barn rena och fina. Hon vägrade att mjölka som de andra statarhustrurna. Istället fick hon hjälpa till med tvätt och städning. Farmor beundrade sin mamma men tyckte att hon varit lite sträng. Pappan däremot hade varit världens snällaste. Statarsystemet upphörde 1945 och då fick familjen det bättre. Farmor arbetade en tid som barnflicka och servitris på Kisa Gästgivargård innan hon som mycket ung träffade farfar och gifte sig. Hon var bara arton år gammal då pappa föddes och två år senare föddes hans syster.  Sen dess har hon varit  hemmafru. Hennes enda utsvävningar var symötena med grannfruarna och utflykter och kalas tillsammans med med familj och släktingar.

     När pappa och  mamma var lediga på söndagarna packade vi matsäck och cyklade  till någon av de många sjöarna runt Kisa. Oftast var det till Åsunden där det växte ek och björk på de blommande ängarna ner mot sjönVid sjön Glimmingen fanns det en oändlig sandstrand kantad av tall och gran. Där stannade vi hela dagen och lagade mat över en öppen eld. Vi var ofta tillsammans med familjen Hansen som hade en pojke i min ålder.

 Pappan som hette Kåre kom från Norge och hade kommit som flykting till Sverige. 

Han hade lärt sig att göra Carl Malmstensmöbler och mamma beställde en säng av honom som jag ärvt. 

         Sommaren då jag fyllde sju år började jag simskolan vid Karlsbergsdammen. Vattnet var svalt och lite brunaktigt och luktade dy. Jag fick gå försiktigt  på den sandiga stigen mot stranden för att inte sticka mig på tallbarren som täckte den. Jag minns tydligt det sista dagen med torrsim som avslutades med träning i vattnet. Mina kamrater som vägde mer än jag flöt bra på sin simdynor. Själv sjönk jag direkt och fick ännu en simdyna med brun kork och band av hampa under bröstet.  Samma sak igen. Hela kroppen sjönk ner under vattnet liksom huvudet. Jag fick en kallsup och fäktade vilt med armarna. Till slut hängde de på mig fyra simdynor och då kunde jag äntligen flyta. Skakande av köld tog jag några spastiska simtag med händer och ben. Äntligen fick vi gå upp på land, svepa om oss handdukarna och dricka varm choklad från termosen. Så småningom lärde även jag mig simma och kunde njuta av det. Vi cyklade oss varma på vägen hem.

     På vintrarna åkte vi skidor och spark. Kisa ligger i utkanten av småländska höglandet och det var kallt och  mycket snö på vintrarna.

 När jag var riktigt liten hände det ofta att jag fick sitta i en pulka som drogs av vår hund Lottie medan pappa åkte skidor. ”Du var min flicka på den tiden”, sa min pappa många år efteråt.
      På söndagarna gick jag i frälsningsarméns söndagsskola. Fröken berättade spännande historier om Jesus och sa att man alltid skulle vara snäll och lydig och tänka på de fattiga barnen i Afrika. Den som sa svärord fick en svart prick i hjärtat. Bilden av ett svartprickigt hjärta avhåller mig fortfarande från att svära. Om jag blir mycket upprörd är mitt värsta kraftuttryck” järnspik”. 

         Vi gjorde roliga utflykter med häst och lövad skrinda till Råsöbro vid Åsunden.  Jag var en modig liten flicka som gick ensam hem från frälsningsarmén när vi kommit tillbaka från utflykterna i skymningen.

           Jag lärde mig läsa själv i femårsåldern. Till min egen och pappas förvåning kunde jag en dag stava mig fram till ordet PRINSESSKAFFE på en varubil  utanför Larssons livs. Läsningen förbättrades med hjälp av min fröken och vår fina läsebok ”Vill du läsa” av Elsa Beskow.

      Jag berättade för mamma att jag levt en gång förut och att jag hade varit indianprinsessa då. Mamma skrattade inte åt mig utan  läste med intresse ”Sagan om indianprinsessan Nigili” som jag präntat ner i en skrivbok och ritat bilder till.  

Den handlade om en indianflicka med långa flätor som levde i ett indianläger i Vilda Västern. En dag råkade Nigili illa ut men en man i helikopter räddade henne. Just när en farlig björn jagade henne slängde mannen  ner ett rep. Nigili fick tag i det och svingade bort från faran. Till slut halades repet upp och hon kunde andas ut i helikoptern. Sen blev det fest runt lägerelden.

       Jag minns jularna hos farmor och farfar. Det var två mil dit på slingriga vägar från Kisa. Vi åkte förbi Karlsnäs på sluttningen ner mot Åsunden. 

 Där är farfar född och där växte han upp med sina föräldrar och inte mindre än elva syskon. Alla bodde inte där på samma gång som tur var.  Där bodde också pappa några år som barn. Farmor tyckte det var ensamt och lite skrämmande att bo där.  Det kom ofta luffare vandrande på vägen och ibland knackade de på i stugan. När de fått en smörgås fortsatte de sin vandring.Farmor var glad när de efter ett par år fick hyra ett hus i samhället. 

        Ett par kilometer längre bort skymtade vi Krågedal där farfars mor Signe  växte upp på moderns bondgård. Signes far rymde till Amerika med grannens fru. Han sa att han bara skulle sälja ett par oxar i Kisa men kom aldrig tillbaka.  

Vi närmade oss Rimforsa och bakom missionshuset svängde vi till vänster förbi ett vitmenat mejeri och körde in på gården till Kindlycke där farmor och farfar bodde när jag var liten.

      Farfar kom ut på trappan och välkomnade oss. Han var lång, mörk och gänglig och hade en brun hatt på huvudet.                          

 Vi gick in i farstun och borstade av oss snön. Farmor stod vid spisen i köket men torkade av sig om händerna på förklät när vi kom in.

   – Välkomna! sa hon. 

Var det inte halt ute?

Nej det gick bra, sa  pappa. Du vet väl att jag kan köra bil.

 Det luktade så gott i köket. Julbordet var  redan dukat men det småvarma stod på spisen. Farmor hade själv broderat duken med tomtar på. 

       – Nu ska ni vara varsågoda, sa farmor och nickade mot matbordet framför  fönstret.

 Det  fanns en stor skål med nystekta köttbullar och ett fat med revbensspjäll på bordet bredvid julskinkan, den inlagda sillen, syltan och mycket annat. . Korvarna har hon själv gjort liksom brödet och Janssons frestelsen.  Men först skulle vi doppa i grytan, Vi tog var sin brödskiva och lät sjunka ned i ett aromatiskt spad på spisen. Sen fiskade vi upp den och åt  den  med lite senap. 

           – God Jul, sa farfar och skålade med oss i svagdricka. Farmor och jag drack julmust. Farmor ville inte att farfar skulle dricka pilsner och han brukade göra som farmor ville. Allt var så gott. Jag blev alldeles proppmätt men då var det dags för Ris à la malta. De vuxna satt och småpratade vid bordet. Det var  som ett trivsamt, sövande surr.

 Pappa och farmor tog hand om disken efteråt. Vi andra gick in i finrummet där vi aldrig satt  i vardagslag. Farfar tog fram tändsticksasken med solpojken och tände  de levande ljusen i granen. Den var  översållad med glitter och julprydnader. Jag fick tända ljusen i änglaspelet  som började snurra runt av värmen. Farfar tände sin pipa och mamma rökte en cigarett. Jag åt julgodis och såg mig omkring. Det lyste  orangefärgade julstjärnor av papper i fönstret och på bordet låg den finaste julduken. Efter en stund kom pappa in med en stor kaffebricka. Han ställde ner de små tunna kaffekopparna på pelarbordet och jag fick en kopp varm  choklad. 

 Varsågoda, sa farmor och skickade runt ett fat  med saffransbullar och mandelsnäckor med sylt och grädde.

Farmor hade tagit av sig förklädet  och hade en blank klänning på sig. Det mörka håret var  nylagt. 

 Pappa och farfar  såg annorlunda ut i sina fina kavajer.  

Mamma var också fin med uppsatt hår och jag hade på mig en ny klänning som mamma hade stickat.
Efter en lång stund då jag blivit så mätt och sömnig att jag lagt mig i soffan med huvudet i mammas knä och fötterna i pappas sa farfar att han ska gå ut och hämta ved till spisen. Det började bli kyligt och han skulle göra en brasa. En stund senare knackade det på dörren. In kom en krokig figur i tomtekläder. Ett ögonblick trodde  jag att det var en riktig tomte men sen förstod jag att det var  farfar. Han bar en stor säck på ryggen.

      –  Finns det några snälla barn? frågade han.

      –  Ja, jag är snäll, fick jag fram.

       –  Då ska du få det här stora paketet , sa han.

Jag öppnade det ivrigt. Det var ett par fina skidor. 

Tomten delade ut flera andra julklappar och sen gick han ut i vinternatten. 

 En stund senare kom farfar tillbaka med famnen full med ved.

     – Jag tror faktiskt det var du som var tomte, sa  jag och gav honom en kram.

 När vi tagit upp alla julklappar och farmor vikt ihop papperen tog farfar fram bibeln. Det sprakade i kakelugnen. I skenet av stearinljusen i den sjuarmade ljusstaken läste farfar julevangeliet och stämningen blev högtidlig. 

      Tidigt på juldagens morgon väckte farfar oss med kaffe på sängen och frågade om vi ville gå på julottan. Jag följde med honom och farmor till Tjärstads kyrka men pappa och mamma somnade om. När psalmsången fyllde kyrkan och prästen sa att ett litet barn hade fötts i Betlehem kändes det som som om julen kommit på riktigt. 

      När vi kom tillbaka åt vi en riktig julfrukost med risgrynsgröt och skinksmörgås och sen slumrade vi till en stund. Vi vaknade av att solen sken in i rummet. Så fort som möjligt ville jag ut och pröva mina skidor. Pappa hjälpte mig att spänna fast dem. Jag åkte på det vita fältet bakom huset och pappa pulsade bredvid. Efter juldagsmiddagen åkte vi mätta och nöjda hem till Kisa igen.

 När jag precis skulle fylla sju år och börja skolan föddes min lillasyster Gunilla och mamma slutade jobba.

 Vi flyttade till en fyrarummare  i det pampiga grannhuset Svea. Det behövde renoveras och jag minns att det växte en liten björk på den fallfärdiga balkongen.
Nu är huset Kisas stolthet. Vardagsrummet var stort som en balsal och jag fick ett eget rum. Pappa fick släpa säckar med koks uppför alla trapporna för att kunna elda i spisen och kakelugnarna. 

           Det var roligt att få en syster men åldersskillnaden var så stor att vi aldrig blev lekkamrater. Jag passade henne korta stunder till exempel på kvällen när hon sov och mamma och pappa gick på bio på biografen mittemot. Där såg jag också min första riktiga film:” Annie get your gun”.

På bottenvåningen i Svea låg en järnaffär och en manufakturhandel som tillhörde familjen Ljungqvist. Sonen Walter Ljungqvists blev senare författare. Hans ungdomskärlek Lisa både arbetade och bodde i huset.  Jag blev skolkamrat med hennes dotter Mari. Ibland följde jag med henne och hennes sportiga mamma på skidturer och långpromenader. Som vuxen blev jag mycket förtjust i Walter Ljungqvists böcker där jag kände igen min barndoms trolska landskap och udda människor.

      Jag tyckte om att gå i skolan och fick flera nya vänner. En av dem var från Tyskland och hette Haidi. Hennes föräldrar hade tandläkarmottagning och bostad i Solhåg, det hus där Walter Ljungqvist och hans syskon vuxit upp. Första gången jag följde med henne hem stod det uppdukat något som kallades mellanmål i matsalen. Jag hade aldrig hört det ordet förut. Det fanns fina smörgåsar på assietter, te i en porslinkanna och pressad apelsin i fina glas. 

      En annan skolkamrat hette Gunnar. En gång när vi hade utflykt var det så kallt att jag hade tagit på mig dubbla strumpor och ett par damasker. Då sa han: 

– Vilka tjocka ben du har!

 Jag blev bara glad för alla gamla tanter brukade säga: 

– Vad du är smal, får du ingen mat hemma”.

Din pappa jobbar väl på Konsum frågade Gunnar en annan dag,

 Ja, är det något konstigt med det, undrade jag

Då är han väl socialdemokrat, sa Gunnar och det lät som om det var något fult.

 Jag har ett litet fotografi med uddkant som pappa tagit på mamma och mig. Vi ler båda två och ser ut som om vi just upplevt något intressant. Mamma lutar sig ner mot mig och håller mig om axlarna med båda händerna. Huvudet är lite suddigt men hennes vackra ansikte utstrålar glädje, intresse och omtänksamhet. Hon är inriktad både på mig och på omvärlden. Mamma har på sig en figursydd pälsjacka som jag minns att jag brukade borra in ansiktet i och smeka. Hon har en yllekjol och varma strumpor i ett par koketta skor.

       Själv ser jag ut som en liten Anne Frank. Mina kläder är uppseendeväckande välskräddade för en utflykt på landet men på den tiden hade man ju ”finkläder” på sig på söndagarna. 

      Det finns ett skimmer och en självklarhet över oss som också präglade tiden i Kisa där jag bodde tills jag fyllde nio år. Arbetet i tobaksaffären gav mamma både självförtroende och inkomster. Hon träffade folk och blev uppskattad. Mamma var mjuk och vänlig med en stillsam humor. Hon var spänstig, vig och söt men också intresserad av att läsa och förkovra sig. Hon gick kurser i engelska och lånade ofta  böcker på logens bibliotek. Själv  var jag både trygg och självständig under Kisatiden.  

      Mamma har alltid varit mycket kärleksfull mot mig men så där leende och fulla av självförtroende  som vi är på fotot var vi inte alltid längre fram i livet.

       Den självklara hemkänslan i miljön och med vänner och bekanta försvann för både mamma och mig när vi senare flyttade. Pappa hade fullt upp med sitt arbete och jag hade ju skolarbetet men mamma förlorade sitt arbete och sin identitet som yrkeskvinna. Sedan Gunilla föddes 1952 började en väldigt lång period som hemmafru för mamma.  Hon trivdes egentligen aldrig med den rollen. Förutom sin varma, skämtsamma och ömsinta sida hade hon också mörkare drag av melankoli som kom fram ibland. Hennes barndom hade varit allt annat än lätt. 

         Mammas föräldrar Ester och Erik Eng hade lämnat sin hembygd i Horn  för en framtid på landsbygden utanför Linköping. Eriks far var hemmansägaren och karlakarlen Petter Eng som fick femton barn med två olika fruar. Tyvärr var det bara den äldste sonen som kunde ärva gården. Erik och de andra  barnen fick skaffa sig sin utkomst bäst de kunde. Erik hankade sig fram med alla möjliga arbeten och var ofta borta veckovis. Ibland var det dåligt med mat.

                 Ester, som senare blev min mormor, fick i tät följd fem barn varav ett var efterblivet. Hon var medlem i en sträng, frireligiös grupp och tog det som ett Guds straff att få ett utvecklingsstört barn och blev allt mörkare till sinnes. I samband med en sjukhusvistelse på Linköpings lasarett där hon vårdades för svår astma och saknade sin nyfödda flicka förvärrades hennes psykiska besvär. Till slut blev de så allvarliga att hon togs in på Vadstena hospital där hon blev kvar till sin död  åtta år senare.  

                 Min mamma Ingamay blev i princip moderlös vid fyra års ålder. Hon var också den i familjen som brydde sig mest  om sin utvecklingsstörde bror Birger. Hon var den enda som förstod vad han sa. De fick börja skolan samtidigt men det fungerade inte alls för Birger. Han placerades på ett vårdhem av de sociala myndigheterna. Den lilla systern  hade redan lämnats till fosterhem och de båda äldre bröderna fick bo hos släktingar i Horn tills de i femtonårsåldern fick klara sig själva.

                När mamma skulle börja andra klass fick hon flytta till en farbror och faster som hade en bondgård strax utanför Kisa. 

             – En gång fick jag sitta i knät på farbror Arvid, har mamma berättat för mig. Där fanns också den tolv år äldre kusinen Brita som mamma hade kontakt med resten av sitt liv.  En ljusgestalt under skoltiden var ”magister Sandberg” som hon alltid talade om med värme.

      Så fort skolan var slut sökte sig mamma tillbaka till sin pappa som nu bodde inne i Linköping. Där konfirmerades hon och fick jobb på Tempo. Så småningom blev hon expedit  i Hallbergs tobaksaffär. Arton  år gammal blev hon mäkta stolt  föreståndare för filialen i Kisa. 

     Under tiden i Linköping hade mamma haft sällskap med en ung man som studerade och var gymnast. Hans familj blev en trygghet för mamma och han var troligen hennes stora kärlek men något hände som skilde dem åt. Hon hade massor av fotografier på den spänstige ynglingen undangömda i en kartong och när hon blev dement pekade hon på en bild på honom som hon satt upp på väggen  och sa: ”Jag älskar honom”. 

            Min pappa Bertil hade en betydligt tryggare barndom än mamma. Större delen av sin uppväxt bodde han i det lilla samhället Rimforsa vid Åsunden.  Där lekte han  vilda lekar med sina kamrater. Familjen bodde nära sjön Åsunden och där badade Bertil och kans kamrater  på somrarna och jumpade på isflak  på vintern. Han hade ett tryggt och trivsamt hem. Hans far, farbröder och farfar var alla målare och få är de hus i trakten som inte målats eller tapetserats av en Ekbergare. Farmor var den perfekta och förnöjda husmodern och hon var svag för sin ”Bette”. Han hade också en ljuslockig syster som hette Clary.

      Pappa var klen till växten men hade en vilja av stål. Han började sin karriär som springpojke på Konsum i Rimforsa 1939. Där  kämpade han sig uppför de höga backarna med cykeln fullastad med varor till kunderna. Skolläraren hade föreslagit   att han skulle fortsätta i realskolan i Linköping men det ville inte pappa. Ingen av klasskamraterna skulle göra det och det var besvärligt att ta sig till Linköping på den tiden. Pappa gick istället den långa vägen. Efter springpojksjobbet blev han biträde på Konsum i Horn och Hycklinge och sedan charketurist  i Kisa. Genom att flytta till nya platser och få bättre jobb klättrade pappa på karriärstegen inom Konsum och KF. Han gick också flera kurser främst på Vår Gård. 1989 slutade pappa sin yrkesbana som chef för KF:s livsmedelspolitik. Då hade han arbetat femtio år inom kooperationen. 

          Konsum i Kisa låg i en rundad funkisbyggnad snett emot Hallbergs tobakshandel på Kalmarvägen. En gång när pappa tittade ut på gatan vid niotiden på morgonen fick han syn på en söt ung kvinna som bar en packe tidningar framför sig på magen. Sen tittade han alltid ut genom fönstret vid niotiden på morgnarna eftersom han upptäckt att hon hämtade morgontidningarna vid tåget vid den tiden och gick med dem till Tobakshandeln. Pappas  arbetskamrater retades först med honom men sen berättade en av dem att kvinnan som hette Ingamay var med i Godtemplarnas ungdomsförbund.De träffades varje vecka i lokalen på Högabacken. Pappa skyndade sig att bli medlem där och blev bekant både med mamma och med hennes trevliga kamrater. Han gjorde sig också ofta ärende till tobaksaffären där hon arbetade trots att han varken rökte eller snusade. Så småningom fick de sällskap och förlovade sig. Lite tidigare än planerat blev mamma med barn och de skyndade sig att gifta sig fredsåret 1945. 

     Det jag minns bäst av pappa under Kisatiden och senare är att vi var ute i naturen så fort han var ledig. Fina sommarkvällar efter jobbet åkte mamma, pappa och jag till nån spegelblank skogssjö och tog ett dopp. Tidigt skaffade han kamera och dokumenterade vårt liv och annat som gjorde intryck på honom. I början blev det små svartvita fotografier tagna med en lådkamera senare mer avancerade bilder som han framkallade själv. 

Under Kisatiden uppträdde personalen på Konsum i roliga kabaréer där pappa skrivit sångtexter och alla sjöng och spexade. Han var lite före sin tid när det gällde hushållsarbete och lagade ofta mat hemma. Mamma och pappa hade många vänner som de umgicks med på ett otvunget sätt under den här tiden. Men pappa var ambitiös och och när han fick erbjudande om ett bättre jobb i Finspång kunde han inte säga nej. 

 Flyttbilen stannade på Storgatan nedanför Svea i juni 1954. Alla våra möbler bars ner från det tornprydda stenhuset i  min världs centrum och forslades till ett anonymt hyreshus i Finspång. Jag fick vara kvar en vecka hos min beundrade lekkamrat Margaret Larson innan jag flyttade för gott. Hon var tre år äldre än mig och det började märkas. Ibland föredrog hon att fnittrande gå runt i samhället med sina långbenta klasskamrater framför att klättra i bergen med mig. Hon tyckte i alla fall det var tråkigt att jag skulle flytta och jag fick bo hemma hos henne vid Skvallertorget medan min familj installerade sig i Finspång. 

      Några dagar tillbringade vi i familjen Larsons sommarstuga vid en sjö i närheten av Kisa. Platsen såg ut som en av pappersbonaderna i farmors kök: Barn på sommarlov. 

        –  I eftermiddag blir det solförmörkelse, sa Margarets pappa en morgon. Vi ska sota några glas så vi kan titta mot solen utan att förstöra ögonen. 

Han hade skaffat några glasbitar som vi höll över en öppen eld tills de blev svarta. Högtidligt la vi dem i en korg i väntan på mörkret.

      Mitt på dagen sken solen intensivt. Vi tog på oss våra stickade baddräkter och gick de få stegen till stranden. Där bredde vi ut vår filt och la oss ner. Himlen var alldeles blå. Solen värmde. Det var svårt att förstå att allt skulle bli svart om några timmar. Vi badade och stänkte vatten på varandra, Sen tog vi en simtur. Margaret var mycket bättre än mig på det. Hon simmade ända ut till de vita näckrosorna och såg precis ut som bilden på drottning Näckrosa som fanns i min läsebok av Elsa Beskow.  Efter badet drack vi  hallonsaft och mumsade på tant Larsons hembakade bullar medan vi planerade eftermiddagen. 

    –   Det är bäst att vi går upp på berget, där kan vi se hela himlen, sa Margaret

    –   Vi får inte glömma de sotiga glasen, sa jag. Och en varm tröja. Vi kanske måste   stanna där uppe jättelänge. 

               När tiden var inne packade vi allt i en korg och började klättra upp på berget. Margarets föräldrar stannade vid strandkanten.  Vi hittade en bra plats högst där uppe med vid utsikt över sjön och de toppiga bergen runtomkring. Himlen var som en blå kupa över oss men solen började svalna. Det mörknade alltmer och fåglarna slutade sjunga. Det blev alldeles mörkt fast det var eftermiddag och vi rös till. Det var dags att ta fram de sotade glasen. Konturerna av solen växte fram ur mörkret och hela rymden välvde sig över oss. Vi kröp ihop nära varandra och kände oss ensamma i universum. 

Tänk om solen aldrig skiner mer, sa Margaret

Tänk om vi inte kan se blommor och fåglar igen, sa jag.

          Långsamt, långsamt började solen visa sig mer och mer. Grönskan kom fram ur dunklet och världen började framträda. 

    –   Tack gode Gud, mumlade vi. 

        Fåglarna började sjunga, Några humlor brummade runt de stora blåklockorna och sög nektar ur klöverblommorna på lövängen runt stugan. Vi såg allt med nya ögon. 

Kom och ät nu barn, sa fru Larson och vi var tillbaka i verkligheten.

 Ett par dagar senare återvände vi till familjens lägenhet i Kisa. Från Margarets rum kunde jag se Hallbergs tobakshandel där mamma arbetat och där vi bott i många år. Där skymtade jag också det stora Sveahuset som vi nyss flyttat ifrån. Det byggdes 1907 och var då Sveriges högsta trähus.

Varför, varför, måste vi flytta? Fy för Finspång! tänkte jag.

         Mitt i natten väcktes vi av farbror Larson. 

Ni måste gå upp och klä på er barn. Svea brinner och elden kan sprida sig.

Vi rusade mot fönstret. Stora eldkvastar och bolmande rök dolde nästan Svea.

En brandman ringde på dörren och sa att vi skulle gå ner på gården tills faran var över. En stor mörk folkmassa trängde ihop sig på Skvallertorget. Ljuset flimrade på oroliga ansikten. Massor av brandmän sprutade  vatten på Svea för att elden inte skulle sprida sig dit från de brinnande magasinsbyggnaderna på baksidan. Projektiler från ett av magasinen flög omkring i luften och det kändes som om det var krig. Det Jag blev som förstenad och  höll hårt i Margarets hand. 

 Vilken tur att vi flyttat ut från Svea, tänkte jag, men Marie och Karin bodde ju  fortfarande kvar. Hur skulle det gå för dem? 

De två tornen på Svea började brinna  men brandmännen som hade klättrat upp på taket kunde släcka elden därifrån. Till slut kom det bara ett moln av rök och allt blev sotsvart.

      Faran var över och vi kunde gå och lägga oss men det dröjde länge innan vi somnade den natten. Morgonen därpå läste farbror Larson ur Corren att Svea hade klarat sig med mindre skador men att de flesta magasinen brunnit upp. Hela baksidan såg ut som en krigsskådeplats. I det enda magasinet som klarat sig på grund av kraftiga brandväggar förvarades 50 kilo dynamit som hade kunnat ödelägga hela kvarteret. 

 Dagen därpå lämnade jag Kisa och mina kamrater för att bara komma på besök ibland. Den bästa delen av min barndom hade tagit slut på ett dramatiskt vis. 

                                      Finspång  1954- 56  Nio till elva år

Jag minns inte mycket från Finspångstiden. Jag ville aldrig flytta dit och kände mig uppryckt med rötterna. När jag nu börjat släktforska har jag fått veta att det finns många släkttrådar till denna bergsmannabygd. Genom min farfars farfars farmor Ulrika Hellgren är jag släkt med Anders Qvarfordt som kom till Finspång samtidigt med Louis De Geer 1627. Hans uppgift var att ”logera och utfodra valloner”. Vid alla de platser där pappa inventerat konsumbutiker har det funnits smeder med namn som Hellgren, Grubb, Köhler och Swartling  med anknytning till släkten på pappas sida.  Orter som Sonstorp, Hällestad, Börsjö och Tjällmo verkar plötsligt intressanta. 

 Jag har en tidig minnesbild av att jag stod och huttrade i Auroraparken vid De Geers slott  en iskall valborgsmässoafton tillsammans med mamma och pappa, Jag hade på mig en  klänning i ett lila – och grönrandigt tyg av Viola Gråsten. Modellen hade jag hittat på själv och mamma hade hjälpt mig att sy.  Över den hade jag bara en tunn poplinkappa.  På valborg skulle vårkläderna på hurdant vädret än var. 

Vi bodde nu i ett modernt men anonymt hyreshus. På den kala gräsmattan hade grannflickan satt upp ett litet tält där hon lekte konstiga lekar med mig och de andra barnen. Jag förstod inte varför hon tvingade oss att klä av oss fast vi frös. Jag drog mig undan och blev ganska ensam men hade böckerna som  sällskap. 

         Min kamrat Margaret kom  och hälsade på en gång i Finspång men då hade hon redan vuxit ifrån mig och utan våra gamla lekplatser kände vi oss vilsna.

         Min mor var mycket omtänksam mot mig och min lillasyster Gunilla. Jag blev förvånad men inte svartsjuk över att hon läste sagor för Gunilla och sjöng för henne när hon skulle sova. Själv hade jag som liten somnat till  mina föräldrars småprat och stickornas rasslande.   

 Ibland åkte vi tillbaka till vår hembygd  i södra Östergötland. Först och främst hälsade vi på farfar och farmor i Rimforsa. Jag har alltid andats ut när Linköpingsslätten övergår  till den kuperade Kindabygden med hagar, sjöar och skogar. Runt Rimforsa finns det också idylliska ekhagar och herrgårdar som speglar sig i blanka vatten. Vi stannade ibland till hos mammas kusin Brita i gården Berga i Slätmon. Där bodde hon med sin  man Ragnar och sina två söner. En trappa upp i den vita mangårdsbyggnaden bodde Britas föräldrar Arvid och Jenny Eng som mamma hade bott hos under skoltiden i Kisa. Berga såg ut  som en Sörgårdsplansch och jag skulle gärna ha bott i en sådan idyll. 

Skolan och min fröken var ljuspunkten i mitt liv i Finspång. Vi höll till i en gammal skyttepaviljong medan den nya skolan byggdes. Varje morgon under vintern tände några elever kaminen och runt den hängde vi upp våra fuktiga vantar. På rasterna lekte vi i en skogsdunge eller åkte iskana.  På våren plockade jag  liljekonvaljer där  till examen i tredje klass. Efter sommarlovet flyttade vi till en nybyggd skola. Jag fick ett par kamrater i klassen men vänskapen hann inte fördjupas innan det var dags att flytta igen. Fröken skrev några rader i mitt poesialbum som jag blev glad över: ”Ditt väna anlet och blida sinne skall länge vila uti mitt minne”.

 Mamma och jag kunde som alltid prata förtroligt med varandra. Jag sa att jag saknade mina kamrater i Kisa och alla ställen där vi brukade leka. Hon berättade att hon inte trivdes med att vara hemmafru och att hon saknade sina vänner och sitt arbete i Kisa. 

 Så småningom fick hon  ett tillfälligt jobb som affärsbiträde och en barnflicka anställdes till Gunilla. Tyvärr var flickan opålitlig och mamma fick sluta jobba.  Pappas arbete slukade honom alltmer och innebar sena kvällar och många resor. När han kom hem var han stressad och familjelivet blev lidande. Allt detta fick till följd att mammas depressiva anlag ibland visade sig. En kväll när Gunilla somnat och pappa var borta blev hon alldeles förtvivlad. Hon grät och grät och fick knappt luft. Mitt hjärta grät också och jag gjorde allt för att trösta henne. Till slut blev hon lugn och vi somnade utmattade bredvid varandra i dubbelsängen.

Det fanns ljuspunkter. På sommaren cyklade mamma och jag och Gunilla iväg till någon badsjö i närheten och vi plockade massor av blåbär i skogen. 

Ibland på helgerna umgicks mamma och pappa med hans nya arbetskamrater. 

Det var nog trevligt och oförargligt men en stor kontrast till sällskapslivet i Kisa. Där hade den starkaste drycken varit pilsner. 

      Jag blev sur när jag såg drinkarna på soffbordet och hur fåniga och flamsiga mamma och pappa och deras nya bekanta blev. De spelade smetig musik på radiogrammofonen och ibland dansade de med varandra. 

Kom ut till oss ta en sockerdricka, ropade de till mig som satt och läste Selma Lagerlöf i mitt rum, men jag vägrade. Jag blev mer och mer lik min farmor och  kände mig lika gammal.

      När pappa kom hem en dag och sa att vi skulle flytta till Skoghall blev vi bara glada.

                            Skoghall 1956 – 1958  Elva till tretton år

Söndagen den 23 mars skrev pappa i sin kalender: ”På sjön Vänern med bil. Tolkning. Isen 60 cm tjock. Varmt och skönt i solen”.

      Jag minns fortfarande den blanka isen och himlen som välvde sig över den mot en avlägsen horisont. Den lite skräckblandade tjusningen i att sitta i bilen med hela familjen och lämna den trygga landsvägen och ge sig ut på den som det tycktes oändliga isen. Vänern är så stor att den liknar ett hav. Solen reflekterades i isen och vardagslunken var långt borta. Pappa knöt fast en stor presenning bak på bilen med en lina och sen körde han slalom på isen med mig och min syster Gunilla skrattande och skrikande efter bilen. Sen satte vi oss allihop på strandkanten och njöt av vår varma choklad. 

      Skoghall ligger på Hammarön, en idyllisk halvö i Vänern. Själva samhället är en bruksort som på den tiden dominerades av ett illaluktande pappersbruk. Närheten till Karlstad var ett plus.

Orsaken till att vi flyttade var som alltid att pappa hade fått ett nytt jobb inom konsumentkooperationen. Den här gången var uppbrottet inte svårt eftersom vi inte hade trivts  i Finspång. 

      Skolorna följde strikt samma kursplan på den tiden så det  var  lätt att följa med i undervisningen. Svårare var det att komma in i klassen och få nya kamrater. I början kände jag mig ensam och udda när jag kom med min cykel och försökte tränga mig igenom en kompakt klunga pojkar som stod och hängde vid cykelstället. Väl inne i klassrummet kunde jag hävda mig. Min lärarinna blev en förebild och idol för mig. Hon hette Ulla Holmstrand och var mörk, världsvan och karismatisk. Hennes utstrålning var så stark att att vi sög i oss allt vad hon sa. Hon kunde berätta så levande att alla ämnen blev intressanta. Hon såg vilka kvalitéer de olika eleverna hade och bejakade dem. Även mina. Vi gjorde till exempel en tidning med berättelser och teckningar där alla bidrog. Hon lät oss ana att det fanns en hel värld att upptäcka. Musik, litteratur, konst och fjärran länder.

       När jag lämnade Finspång 1956 fick jag en röd liten dagbok i present av mina klasskamrater. Den blev den första i en lång rad dagböcker som följt mig genom livet. 

      Det småtrevliga och glada fick sällan plats där men däremot snåriga tankar och känslor. Naturskildringar var  det också gott om liksom läsfrukter. 

      Jag hade en period av religiösa och existentiella grubblerier under den här perioden som kom fram i dagboken.  En kväll i oktober 1957 skrev jag: ”Den här stunden kommer aldrig igen. Jag tycker den är ganska avlägsen redan fast det är nu det händer. Tiden kan aldrig stanna. Sekund går efter sekund, minut efter minut, dag efter dag. Jag blir äldre och äldre. Dagarna flyger iväg. Det är snart imorgon kväll. Tänk dig att jag ska dö. Vart tar min själ vägen? Kan jag tänka när jag är död? ”

      Mina tankar om religion fick näring av att jag gått med i Missionskyrkans scoutgrupp  och då ingick det att vara med på deras gudstjänster. Där träffade jag Rakel, pastorns dotter som blev en efterlängtad vän. Min glädje över den nyfunna vänskapen liknar en kärleksförklaring: ”Nu förstår jag daggren glädje över vänskap! Att känna kärleken och tacksamheten och förstå Gud, den rena. Jag kände en fågel med sina jublande, klockrena toner strömma från hjärtat när jag såg Rakel!”

      Rakel var lika smal som jag men hade ljust, självlockigt hår och glada blå ögon i sitt hjärtformade ansikte. Efter söndagens gudstjänst där hennes far berättat så levande om andliga ting satte vi oss runt familjens kaffebord och drack saft och åt hembakade bullar. Sen gick vi ut och cyklade på Hammarön.

      Min mamma bakade också goda bullar med kardemumma och hon fanns alltid där för mig och min syster . Hon fick ofta trösta Gunilla som fick upprepade öroninflammationer och var livrädd för läkare. Hennes temperament var livligare än mitt och hon kunde lägga sig på golvet och skrika när hon skulle in till läkaren. Men hon kunde också vara gladare och livligare än jag. 

      Mamma hade en egen livsåskådning som varken var högkyrklig eller frikyrklig. Hon talade aldrig illa om någon människa och var alltid vänlig och förstående men ibland lite vemodig. Pappa hade Ekbergarnas häftiga temperament och duglighet. Han blev både stressad och stimulerad av sitt nya jobb. På helgerna resulterade det ibland i migrän. Mamma och jag fick turas om att massera hans huvud men ibland räckte det med värmelampa. När han mådde bättre lagade han till en god söndagsmiddag och sen gick vi ut i skogen. 

      På februarilovet 1957 hyrde vi för första gången en stuga i fjällen tillsammans med en familj från Finspång. ”Paradiset” har jag skrivit under en bild i mitt fotoalbum där jag avtecknar mig mot det vita fjällandskapet. Pappa och jag gick upp tidigt på morgnarna när de andra sov och kämpade oss uppför fjällsluttningarna på våra gamla skidor. Detta var före skidliftarnas tid. Uppe på de vita vidderna omslutna av sol stod vi tysta och andaktsfulla. Naturkänslan förenade oss. Sen följde en vindlande nedfart längs med fjällsidan och ner i björkskogen tillbaka till stugan bland granarna.

      Inspirerad av zigenarflickan Tanja i Gretha Stevns Susyböcker började jag spela fiol. Det gick inte bra. När jag drog stråken över strängarna gnisslade det. Axeln värkte trots hakstödet och krampaktigt försökte jag översätta noterna till fingergrepp. Jag lärde mig så småningom grunderna och var konstigt nog med i skolorkesten en period. Där försvann mina knarriga toner i melodiströmmen. 

Det var ändå en lättnad för både mig och familjen när jag slutade spela. 

      Jag blev förälskad för första gången i tolvårsåldern. Föremålet för mitt svärmeri hette Per Wennerström och han såg ut som en blandning mellan en grekisk gud och en blåögd cowboy. Och han var lika ouppnåelig som de för mig. Den enda gången vi konfronterades med varandra var när vi tävlade om bästa betyget på geografiproven. Trots detta började jag kalla mig för Paw, Per Annika Wennerström. Ibland växlade jag med namnet Pawapontas för jag var intresserad av indianer också.

I dagboken målade jag ett hjärta omgivet av lågor och skrev en dikt:

”Kärlek, älska, mitt inre är sjukt

frid hed med ljung.

stilla glädje het”

Det blev aldrig mer än kärlek på avstånd. Men jag hoppades att min andra halva eller mitt komplement fanns någonstans i världen och att han skulle likna denne Per. 

Sommaren 1958 var det dags att packa och flytta igen. Denna gång till Östersund.

                        
Östersund 1958 – 60  Tretton till femton år 

Flytten till Östersund innebar ett eget rum med soluppgångsutsikt över en äng och en skogskant men också mötet med en god vän och själsfrände som på olika sätt funnits kvar i resten av mitt liv. Det innebar också att vi flyttade in i ett radhus med uteplats och utsikt mot de avlägsna Oviksfjällen från vardagsrummet på övervåningen. Fjällen fick jag sen uppleva på nära håll under flera sportlov. Jag uppskattade  iskylan, vårsolen, den glittrande snön och evighetskänslan. Även i Östersund  fick jag starka naturupplevelser när jag vandrade med min nyfunna vän Elisabet i sol och ljus på Storsjöns is i eller tog långa skidturer i skogen bakom radhuset.

 Naturen spelade som alltid en stor roll i mitt liv. Jag upplever den fortfarande både som en känsla och som färg och form.  Ensam i vardagsrummet skrev jag ner följande rader i min dagbok en vinterkväll 1958: ”Det är blickstilla, ej ett snökorn röres, inte en gren vaggar. Solen sjunker i väster och hela horisonten är målad i ljust rosa och gult som alltmera kallnar i tonen. Fjällen avtecknar sig med rena, enkla linjer mot den skimrande himlen. Allt är överhöljt av ett tjockt täcke vit, ren, kall snö. Nu är det bara en en svag violett skiftning kvar av av den glödande solen som tidigare smekte landskapet med sina röda strålar som gav snön ett purpurskimmer så starkt att det bländade ögonen.” 

      Jag var väldigt glad över att ha fått ett eget rum där jag kunde läsa, skriva och odla mina stämningar. Ibland blev jag irriterad när min syster Gunilla, sex år, kom in och störde mina seanser men samtidigt fick jag dåligt samvete för det. I min dagbok fredagen den 13 mars 1959 skrev jag:

      ”Mitt rum är mitt. Så litet, personligt och ombonat det sträcker ut sig för mina ögon när jag ligger här på det mjuka, i solen guldglänsande täcket! Och se hur vackert solen målar hela min vägg. Över toalettbordet lyser solstrålar som silats genom linnegardinen. Det är en mild, behaglig luft härinne. Jag har haft fönstret öppet i natt men nu bränner solen på glasrutorna. Resultatet blir friskt och varmt. Solen övergår allt med sin skönhet och värme. Se bara hur den blossar i sydost. Man får associationer till ett väldigt tomtebloss som stannat när den blossar som mest.

 Asch, nu kom Gunilla in och bröt stämningen som vanligt.”

      Allt var inte idyll. Vi flyttade till Östersund i juli 1958 flera veckor innan skolan började och jag kände mig ensam. Mamma fick bekanta i radhuslängan och Gunilla lekte med grannbarnen. Pappa hade fullt upp med sitt jobb. När han kom hem  frågade han oroligt om jag inte fått någon kamrat än. Men hur hittar man en kamrat bland mopedkillarna, småbarnen och hemmafruarna på Galoppstigen 5? 

Vid uppropet till klass ¼ i realskolan fick jag inte bara en kamrat utan en vän för livet. Lite stel och orolig stod jag utanför porten till det ärevördiga läroverket.  En hel grupp av mina blivande klasskamrater väntade på att det skulle ringa in. Bredvid mig stod en flicka som liknade mig själv lite grann. Vi var lika långa och hade samma hårfärg. Plötsligt vände hon sig mot mig och jag såg in i ett par grönbruna spörjande ögon. 

Hej, vem tycker du bäst om, Elvis eller Tommy ? frågade hon

Jag vet inte. Egentligen tycker jag inte om nån av dem

Det gör inte jag heller, sa hon.

Tillsammans gick vi uppför stentrapporna och in i skolsalen.

Hon hette Elisabet. Senare visade det sig att vi båda skrev dagbok, läste mycket och nyligen hade flyttat till Östersund. Vi var både känsliga och lite kaxiga på en gång. Både underlägsna våra mer utåtriktade och säkra kamrater men också lite överlägsna dem när det gällde poesi och litteratur. Vi var ironiska när det gällde att beskriva lärare och olika företeelser i omgivningen. 

  Där fanns Sjöblom som kunde dissekera sönder alla dikter och Aronsson som aldrig lät oss säga ett ord på engelska utan bara malde på med grammatiken. Där fanns biologiläraren som vi döpte till ”kottefjäll” och den oljige charmören till mattelärare. Fröken Gråberger beundrade vi för hennes förmåga att gjuta liv i de tyska verben  och hennes  jumperset i alla regnbågens färger. 

      Läraren i geografi, Sune Rosengren, gjorde ett outplånligt intryck särskilt på mig.

Han berättade inte bara om de länder vi studerade så att de blev levande för oss. Han berättade också livfullt om sina egna upplevelser och sin livsfilosofi. 

     –  Jag blev hedersmedborgare i New Orleans när jag bodde där en period, sa han.  

Det var som om vi fick smaka på den stora, fascinerade världen och av livet utanför vårt klassrum i en svensk småstad. Jag skriver senare om honom i min dagbok:
”Jag inbillade mig en tid att jag var den enda som var hemligt förälskad i vår karismatiske geografilärare men på julfesten försvann den illusionen . Flickkören sjöng unisont: Är du kär i mig ännu du Sune?”
      Sedan fick jag höra rykten om att han haft ett förhållande med en flicka på gymnasiet och att han kanske skulle skiljas från sin fru. I dagboken undrade jag:

 ”Är du verkligen något? ”En intressant, hyperintelligent och charmfull människa eller en ”dålig” karl som överger en vacker hustru och två barn för en omogen men lockande tonåring? Jag älskar den intensitet med vilken du kunde levandegöra länder och händelser av alla slag. Själen fick näring under dina timmar och även kvinnan i oss tonårsflickor. Ditt ansikte med den böjda näsan och de  intensiva  blågrå ögonen har jag försökt fånga med min penna utan att lyckas.”

       Aldrig hade väl Elisabet och jag läst så mycket inför ett prov som till det om USA’s geografi. Resultatet blev lilla a för oss båda.
      Sportlovet 1960 var det inte bara Elisabet och våra kamrater Marion och Lillemor som åkte till fjällen utan också jag och min familj. Vi hyrde en stuga i Vemdalen och jag njöt av skidfärder och kvällar framför brasan. Pappa var avspänd och alla i familjen mådde bra. 

    ”Milt, varmt stilla eldsljus som stämmer väl ihop med timmerväggarnas bruna glans”skrev jag i dagboken. ”Vid det grovt snidade träbordet sitter mamma och stickar sockor i blått svenskullsgarn i skenet av en fotogenlampa. Det är kväll och värmen står som bomull kring oss. I den öppna spisen glimmar endast några få eldkorn. På spishyllan torkar vantar sockor och mössor från dagens skidtur och utanför stugan finns bara köld och mörker.”  

      Jag tog fram Östersundsposten som vi köpt i byn och såg en bild på en vacker kvinna med mörka ögon och en svart rubrik: ”Kvinna funnen död i Lappmarken”.  Jag läste vidare. ” Den 32-åriga sjuksköterskan vid Östersunds lasarett, fru Elisabet Rosengren, hittades igår död, ihjälfrusen i en grotta mellan Lappland och Norge.” 

Jag stelnade till och visade tidningen för mamma.

Det måste vara Rosengrens fru. Är det inte hemskt!

Det är ju förfärligt, sa mamma och kramade om mig.

Vem är denne Rosengren, undrade pappa.

Min lärare i geografi. Jag vet att han är gift med en sjuksköterska. De har två barn.

Varför, varför dog hon? snyftade Gunilla

Mamma tog henne i knät och strök henne över håret.

Hon var väl ute på en skidtur och åkte vilse. 

  Vi satt trygga i stugvärmen och insåg med förfäran hur det skulle vara om någon i familjen försvunnit eller skadats. Inom mig undrade jag om Elisabet Rosengren hade begått självmord ensam i iskylan i fjällvärlden eller om det var en olyckshändelse. Hur skulle barnen och Sune Rosengren klara av sorgen och saknaden? Var det han som gjort henne så olycklig? Det gick ju rykten om att de  låg i skilsmässa. 

       Ännu en tid blev han kvar som lärare. Sammanbiten och grå i ansiktet fortsatte han  att undervisa. Men han hade tappat gnistan. Jag mindes hur han en gång  hade  sagt att den enskilda människan, en misslyckad skrivning eller döden inte hade någon betydelse i det stora hela. Vårt liv var ändå bara ett dammkorn i oändligheten. Gällde det fortfarande för honom? Den sista gången jag såg honom var  han på väg bort från Östersund i sin gamla Rolls Roice med sufflett.
      Elisabet och jag träffades ibland hemma hos varandra. Att vi inte hade samma bakgrund märktes när jag kom hem till henne. Fru Nyberg öppnade dörren till den stora villan med ett litet leende som jag uppfattade som kyligt. Vi satte oss i en av de eleganta blommiga sofforna i salongen och drack bryggt te ur en engelsk tekanna och åt nygräddade scones. Det var första men verkligen inte sista gången jag drack sådant te. Där började våra långa samtal som skulle bli ett återkommande tema genom årens lopp. Nästan aldrig kom vi att bo på samma plats men genom brev och besök har vi hållit kontakten genom åren. 

      Vi umgicks också med  Lillemor och Marianne från de avlägsna fjällbyarna Hotagen och Rörvattnet. De var inackorderade i ett rum nära skolan fyllt av afrikanska tyger och masker. Värden hade gjort flera resor till Afrika. Deras berättelser om livet i deras fjällbyar var lika exotiska som Afrika för mig. Där talades ett eget språk och där fanns samer och kåtor och alla fiskade och jagade. 

 Så mogna och självständiga dessa 13-14-åriga flickor var! De lagade sin egen mat och skötte skolan exemplariskt. Dessutom hade de roligt. 

      Jag gick och läste under våren och gick ofta i kyrkan. Det jag minns bäst från min konfirmationsdag är inte den högtidliga ceremonin i kyrkan och den lilla mottagningen efteråt. Det bästa var att jag och mina vänner Marion, Lillemor och Elisabet gick ut i den vårliga skogen och bildade ”Skogsnymfernas idrottsförening” med valspråket ” en sund själ i en sund kropp. Vilken paradox. Jag var nog mer skogsnymf än idrottare så den föreningen levde bara en dag. Men det var en speciell dag. 

      En annan gång när vi träffades hemma hos Elisabet kändes det inte lika bra. Elisabet och Marion dansade till en ny EP som Elisabet köpt. De föjde rytmen, skrattade och hade kul. Jag satt stel som en pinne och tittade på i sällskap med Lillemor. Varför kunde inte jag släppa loss och ha roligt? 

     Elisabet och jag brukade gå på kondis när skolveckan var slut efter lunch på lördagarna. Den sista timmen var välskrivning med pennor som vi doppade i bläck. Om det blev en enda liten bläckplump fick vi skriva om hela sidan.  Efter  te och bakelser strosade vi omkring i stan. Det fanns två affärsgator och ett torg med utsikt mot Storsjön och fjällen. Vi tittade på kläder, böcker och pappersvaror. Framåt jul gick vi till hemslöjdsaffären där jag köpte broderigarn och linnetyg. Jag tänkte sy lavendelpåsar till julklapp åt mamma och farmor. 

       Vintertid var helgerna i Östersund sportbetonade. Vi gick ibland till skridskobanan när det var tävlingar där. Det var så kallt att vi fick stoppa tidningspapper i våra lapptossar, ett slags kängor av renskinn. Men vi åkte också skridskor själva eller skidor i skogen.  Hela klassen lärde sig grunderna i slalom av gymnastikläraren i Frösö slalombacke och en gång åkte vi till Storlien. Jag var nog lite sportig trots allt men på ett meditativt sätt. Jag åkte skidor för att uppleva naturen inte för att komma fort fram.  

      När jag inte hade något att göra gick jag till biblioteket. En period lånade jag böcker om Fridtjof Nansen, Peter Freuchen och andra Grönlandsfarare. Sen låg jag med öppet fönster på vinternätterna och längtade till vildmarken. Jag läste också ungdomsböckerna om Åskmolnet och Juvelen av Mary O´Hara och drömde om att rida ut över vidderna i Wyoming. Upptäckte att det fanns ett ridhus ett par kilometer genom skogen och började rida. Hästarna var stora och skräckinjagande men jag lyckades i alla fall komma upp på Lothar. Vi lunkade runt i stallet som inte alls liknade den vilda prärien och jag kom aldrig längre än dit. När jag började bli säkrare blev Lothar mer opålitlig. En gång tvärstannade han när jag fått honom i galopp och jag flög som i ultrarapid över hans huvud ner i sågspånet. Sedan red jag aldrig mer. 

     Sommarlovet 1960 hade just börjat.  Mina vänner var i sina hembyar eller sommarstugor men det gjorde ingenting för ett par veckor senare skulle jag och Lillemor åka och hälsa på Elisabet en vecka på Gammelgården. I detta hus i Hälsingland  tillbringade hon alla sina sommarlov.

 Sen väntade en  bilsemester till Österrike med familjen. Jag skrev ner några önskningar om framtiden i min dagbok och flera av dem kom senare att slå in: ”Någon att älska, leva intensivt. En blommande, gammal, romantisk trädgård med syrenbuskar, kaprifolomväxt lusthus, rosor. Havet, jag vill uppleva havet. Få ut något av mitt liv, göra något av det.  Jag vill uppleva människor, miljöer, dofter, syner, allt och lära mig tolerans och komma till källådern, till det rena därunder.”

      På midsommarafton kom farfar och farmor och hälsade på oss i Östersund. 

De  betraktade småleende hur vi dansade kring midsommarstången med grannarna  bakom  radhuslängan. Då skar plötsligt  en telefonsignal genom dragspelsmusiken. Det var affärschefen i Borås som erbjöd  pappa ett jobb där. Tankfull men lite stolt kom han ut till oss igen. 

Vi ska väl inte flytta igen, frågade jag.

Det är egentligen för tidigt att flytta men det jobbet jag har nu är bara ett genomgångsjobb, sa pappa

Vi trivs ju så bra här, sa mamma.

Jag vill bo här, sa Gunilla som just gått ut första klass.

Ni bara flyttar och flyttar, sa farmor som bott i Rimforsa nästan hela sitt liv.

     Pappa fick migrän och farmor och farfars besök blir misslyckat. 

Den här gången blev det svårt för pappa att bestämma att vi skulle flytta eftersom hela  familjen trivdes så bra i Östersund. Men han kunde inte tacka nej till ett bra jobberbjudande med framtidsutsikter och mamma protesterade inte. Men hon var inte glad. Här hade hon umgåtts med grannarna och trivts bra.   

 I slutet av augusti 1960 gick flyttlasset till Borås.

                             

                             Borås 1960 – 62  Femton till sjutton år

      ”Åh, Gode Gud! Luften är tryckande kvalmig. Pappa och jag har varit i stan och efter besöket på läroverket ligger det som en isbit i magen. Tja..på måndag kan ni komma tillbaka får vi se om hon kan beredas plats i ¾ sa rektorn. Tänk om jag inte kommer in! Vad händer då med alla högtflygande planer om studentexamen om jag inte ens har nån skola att gå i? Hu..vilka bekymmer och besvär det har varit med flytten från Östersund. Först den 100 mil långa bilfärden sen upppackningen resten av dan med Jerusalems förstöelse omkring sig. Kanske får jag inget eget rum utan får dela det här lilla rummet med Gunilla. Genom persiennernas galler avtecknar sig ett grått, sterilt hyreshuskomplex.” 

      Till min stora lättnad kom jag in på realskolan men kunde inte komma ifrån känslan av att vara en planta uppryckt med rötterna. ”Ingen att prata och diskutera med. Inte ett stycke natur som man möter när man drar upp rullgardinen på morgonen, bara en grå husfasad. Tryggheten som fanns i Östersund. Här är jag orolig. För skolan, skrivningarna, familjen, för mig själv och livet. Jag är trött och har ont i magen. Man hör ljud från cellerna runtomkring. Hoppas Borås bara är en mellanlandning i den stora flyttkarusellen.

      Så småningom kom jag in i skolarbetet och fick några kamrater men ingen riktig vän. Biblioteket blev som vanligt en oas för mig. Där lånade jag ofta böcker men hittade också några EP-skivor med Jan Malmsjö som blev ett substitut för min idol i Östersund, geografiläraren Rosengren. Det fanns många likheter mellan dem tyckte jag. Där upptäckte jag också Lars Forssells texter, Ulla Sjöbloms sång och den franskinspirerade kabarémusiken. Från det lilla förortsbiblioteket drömde jag mig bort till ett musikcafé i Paris. 

      TV-teaterns föreställningar gav mig många starka upplevelser: Jag har sett Den respektfulla skökan av Jean Paul Sartre. Det känns obehagligt att se sanningen i vitögat. Sluskigheten hos den vita överklassen  och negerns rädda resignation. Hur han är bruten och jagad och hur kvinnan längtar efter trygghet, kärlek och ömhet. Det vidriga i rasfördomar. Det är mycket jag inte sett av livet.

      Skolan tog mycket tid och kraft. Vi läste både engelska, tyska och franska vid sidan av alla andra ämnen. Realskolan var en urvalsskola och vi elever satt tysta och snälla i våra bänkar även om vissa lärare var tråkiga. Däremot fanns det en lärare som klarade mästerstycket att få mig intresserad av matematik och kemi för första och enda gången under min skoltid. Läraren i historia kunde konsten att berätta och set franska språket lockade mig. Jag kan fortfarande de första raderna i läroboken utantill: ”J´habite á Paris une rue pittoresque sur les quais”. Vi hade ofta prov och jag hade ofta ont i halsen. Kanske var det psykosomatiskt.

      Jag tyckte om intensiteten och koncentrationen när vi skrev uppsats i aulan. Glädjen då ett fritt ämne satte igång fantasin eller då vi fick ett fackämne som jag behärskade. De flesta satt glömska av omvärlden och skrev  krampaktigt med nedtyngda huvuden och blossande kinder. Några bet i pennan och stirrade framför sig med tom blick. Det gällde också att skriva rent sin kladd med en raspande reservoirpenna innan tiden var ute. Det var alltid spännande att få tillbaka uppsatserna. Ibland lyckades jag bra. Då fantiserade  jag om att bli journalist. Miljön på en tidningsredaktion verkade så levande och stimulerande även om jag aldrig sett någon i verkligheten.  

      Det står inte mycket om familjen i mina dagböcker. Mamma var den som betydde mest för mig. Hon var varm och omtänksam men ibland kom det fram ett stråk av melankoli hos henne som gjorde mig orolig. I rätt sällskap kom hennes humor fram. Om det fanns någon antydan till tonårsuppror hos mig riktades det mot pappa. Han arbetade mycket och var stressad och irriterad ibland. Men på söndagsmorgnarna gav han mamma frukost på sängen och efter söndagspromenaden lagade han middag.  

      Jag fick resa till Östersund på februarilovet och träffa mina vänner där och vi hyrde en fjällstuga på påsklovet. Där tog pappa och jag långa skidturer och sen sammanstrålade vi med mamma och Gunilla i en solvarm ”gryta” där vi satt på renskinn och åt matsäck. På kvällarna umgicks mamma och pappa med bekanta från Östersund som hyrde stuga i närheten. De lagade god mat och och satt länge kvar vid bordet och pratade på kvällarna. Gunilla hade roligt med deras dotter och jag fick vara i fred.

      När vi framåt våren skaffade en mörkbrun boxervalp fick Gunilla och jag ett gemensamt intresse. Vi  upptäckte både varandra och omgivningen på ett nytt sätt. Tidigt på morgonen tog jag och Gunilla en promenad med Pontus. En dag av sol och luft och doft. Jag hade mottagit våren med djup tacksamhet och en viss skepsis. Hur var denna ljuvlighet och skönhet möjlig efter en sådan tröstlös vinter? Som om ett gyllene trollspö har rört över landskapets vackra träd och väckt dem till liv. Åh vad jag var lycklig över att här fanns lövträd, över att trampa på ett täcke av förmultnade ekblad som utsände en frän doft när vi borrade näsan i dem.  

 Sommaren 1961 hyrde vår familj en stuga i Ellös på Orust och det blev vårt första riktiga möte  med Bohuslän. Det var också första sommaren vi tillbringade i ett sommarhus. Tidigare hade vi åkt på tältsemester till bland annat Norge, Danmark och Tyskland flera gånger men det hade vi tröttnat på.

Elidas stuga var vitmålad som de flesta husen som klättrade uppför berget vid Sörkilen. Väggen täcktes av klängrosor och på den minimala gräsmattan växte en nervöst darrande pil. Från trappan i solgasset såg jag in mot samhället och vägen mot hamnen där ungdomar och turister strosade förbi. Genom finrummets spetsgardiner skymtade en havsvik bakom kraftfulla berg. Det var bara att följa en spång som följde berget så kom vi till en liten badvik bland klipporna. Ibland gick jag dit på kvällen i månskenet. Jag läste ofta dikter på den tiden. Anders Österling har skrivit ett poem som passade perfekt till den platsen och min egen sinnesstämning: 

      ”Jag väntar vid grinden åt havet där mareld på dyningen går

och snart är mitt hjärta begravet och snärjt under havsnattens hår, under havsnattens hår.

Åh, så kom, kom i namn av allt mänskligt och mjukt kom och räck mig din blodvarma hand att mitt hjärta på nytt som är havstrött och sjukt finner land – finner land.”

      Det blev en sommar då det inte enbart var naturen och böckernas värld som intresserade mig utan också unga män som skymtade förbi i periferin. En av dem  spelade i det lokala fotbollslaget och mamma undrade varför jag plötsligt blivit så intresserad av fotboll. Jag gick nämligen  på flera matcher tillsammans med grannens flicka. 

       Den bästa veckan på hela sommaren var den då Elisabet, min goda vän från Östersund, kom och hälsade på mig. Vi vandrade utefter stränderna, klättrade i berg, badade, fotograferade och läste havslyrik vid hamnpiren.  Vi satt på den gröna bänken i hamnen klädda i identiskt lika ylletröjor och skrev i våra dagböcker när en leende yngling kom släntrande. 

Hej vad gör ni? frågade han.

Vi sitter här och skriver ser du väl.

Tänker ni bli författare eller nåt sånt.?

Nej, men vi skriver ner några sångtexter och dikter som vi tycker om.

Ni är nog några riktiga djupingar ni.

Kanske det. Kan inte du ta ett kort på oss så var har ett minne från vår skrivarbänk?

Det är väl OK.

Får vi ta en bild på dig också?

Han tog på sig sitt största charmörleende och vi förevigade honom. 

Sen satt vi ett par kvällar på den blåsiga piren och pratade och skämtade med honom och hans seglande sommarvänner. 

Så en dag mojnade vinden och havet låg sidenbått. Då kunde Elisabet och jag äntligen ta av oss ylletröjorna och bli genomvarma  på stranden vid Trollevik. Det luktade tång och klipporna var heta och formade som fåtöljer för oss.

Vi tog också båten till Lysekil en dag och vandrade runt i timmar. Vid hamnen fanns ett café där vi drack te med de bästa räksmörgåsarna vi någonsin ätit.    

      Under hösten som följde lånade vi våra pappors förstoringsapparater och framkallningsvätskor och framkallade sommarens bildskörd. Sen gjorde vi en klippbok till varandra med foton, dikter, sångtexter och underfundiga kommentarer. Allt inramat av färgstarka urklipp ur tidningar och turistbroschyrer. 

      Stärkt av sommarens upplevelser återvände jag till Borås och det sista året i realskolan. Världen kom närmare genom radio, TV och tidningar. Det blev en chock för mig och de flesta andra  när radions nyhetsuppläsare meddelade att Dag Hammarsköld omkommit den 18 september 1961.  

 Jag blev som paralyserad. Kramp i magen. Jag liksom alla människor beundrar honom kolossalt. Han inger ett en viss trygghet, ett svagt hopp mitt i kriser och spänningstillstånd. Hur skall det gå nu när FN´s medling inte längre finns? 

Det känns så tungt att just den värdefullaste, viktigaste människan skulle dö nu. Han är ju allt jag tycker om, naturälskare, litteraturkännare och fredsmäklare.

    Jag ville absolut se Ingmar Bergmans film ” Såsom i en spegel” när den kom till Borås. Eftersom ingen av mina klasskamrater hade lust att se den gick jag ensam. 

  När jag omtumlad och med tårar i ögonen kom ut från biosalongen saktade en bil in och ett blont huvud stack ut genom rutan. Det var min klasskamrat Annette. 

Hej Annika, vad gör du här på raggarstråket? frågade hon.

Jag har sett en Bergmanfilm. 

Hoppa in i bilen så kör vi dig hem, sa föraren med Elvisfrisyr. Här ska du inte gå ensam.

 Jag skrattade inombords åt  kontrasten mellan Bergmansfilmens allvar och den snabba hemfärden i en raggarbil med Elvis på högsta volym.  

Februarilovet 1962 tillbringade jag med Elisabet och hennes kusiner i en sportstuga i Bydalen.Vi låg i sovsäckar på madrasser framför brasan medan månen sken kallt på oss på den blåsvarta himlen. Det är den bästa stunden på dagen då vi ligger och pratar i eldens värme eller skriver i  dess varma levande ljus. Musiken strömmar från  radion  blandad med Ruffa Alvings humoristiska kommentarer.  Idag tog vi oss till rastplatsen ”Hjärtlösa”. Därifrån såg vi fjällvärden utbredd framför oss som ett vitt täcke. Plötsligt kommer det som en varm stöt från radion. Det är Sidney Bichet som spelar ”Lonesome” på sin mjukt vibrerande trumpet.

När jag kom tillbaka till Borås väntade en intensiv tid med 16 skrivningar på två månader. Utmattad men lättad gick jag sen med med mamma till stan där vi köpte ett ett grönt jerseytyg som hon sydde en chanelinspirerad dräkt av till realexamen. Jag fick min grå mössa och sen lämnade vi Borås utan saknad. Flyttlasset gick till ett radhus i Skövde. 

                               Skövde 1962 – 65  Sjutton till tjugo år

I glappet mellan två boplatser landade vi på Hamburgön i norra Bohuslän. Jag hade ju redan bekantat mig med det landskapet under sommarvistelsen i Ellös föregående sommar men detta var annorlunda. Nu var vi i granitbältet med dramatiska rödaktiga klippor istället för den grå gnejsen i södra Bohuslän.

      Vi hyrde ett vitt, litet hus i en förvånansvärt frodig dal på ön.  Här var det lugnt, grönt och skyddat. Samhället Hamburgsund låg ett par kilometer bort. För att komma dit fick vi ta färjan. Runtomkring huset tornade de kala bergen upp sig och det tog bara fem minuter att gå ner till havet. Ett hav som luktade tång och salt och slog upp skummande vågor mot stranden. Stigen slingrade utmed en brant bergvägg bevuxen med doftande kaprifol. På andra sidan fanns en rad fiskebodar med tjärdoftande båtar. Stigen ledde till en liten strand med en grön bänk. Oftast vandrade vi vidare på en träspång som klängde utmed det aprikosfärgade berget till ett hopptorn och några badklippor. Här hittade mamma, min syster och jag lena och bekväma stenfåtöljer att sitta och sola på mellan simturerna i det klara havet. På sin semester följde pappa ibland  med dit eller till sandstranden mellan två berg. 

       Allt kändes bra utom på lördagskvällarna. Då såg jag på avstånd ungdomar som i flockar drog in mot samhället eller gick till havet för att grilla. Jag kände en längtan efter gemenskap växa inom mig. Kanske också efter lite romantik. 

      Grannfamiljen, som vi hyrde stugan av, bjöd  oss på middag en kväll. Mannen i familjen berättade medryckande om bygden. Han hade skrivit en del i tidningar och 

 haft tryckeri men gått i konkurs. Pappa lyssnade lite skeptiskt på hans lite världsfrämmande planer för  framtiden. 

       Hustrun hade nog varit en skönhet men såg lite tärd ut.  Dottern liknade mamman men var ung och söt. Sonen hade ljus lugg och ett underfundigt leende. 

       När vi gick därifrån följde sonen som hette Stefan med ut. Han och jag slog oss ned på de avskavda trädgårdsmöblerna. Tveksamt började vi prata med varandra. I min dagbok skriver jag att detta var mitt första djupa samtal med en pojke. Han pratade om originalitet på gott och ont, om att han skrev dikter i en svart bok som ingen fick läsa. Om skolan som var rätt ointressant och om segling som var livet. Om vatten som var vått och kallt men mest om stämning. Han sa själv att det var han som stod för 70 % av samtalet men jag sög åt mig allt han sa. Precis som jag hade han Dagens dikt i bokhyllan och en anteckningsbok i fickan och vi upplevde naturen lika starkt.

Efter detta första omvälvande möte följde flera dagar utan att vi sågs. 

    –  Han är på segelregatta, berättade hans syster. 

Den dagen han kom tillbaka blev både den bästa och sorgligaste på hela sommaren.        

      Vi vandrade många timmar utefter stränder, genom dalar och över berg. Han visade mig alla sina favoritplatser på ön. Utmattade satte vi oss ner på en klipphylla vid vid havet. Regnet låg i luften och vi pratade om havets färger. Vattnet var gråblått, himlen marinblå men längst upp fanns några strimmor ljust, ljust blått. Vid horisonten en strimma aprikos. Vi talade om havet som han inte kunde leva utan. Som han tyckte var mäktigt och föränderligt. Som gav kraft. Jag förstod honom även om jag själv vuxit upp bland stilla insjöar. 

Stefan sa att han tyckte bäst om Hamburgön  på vintern då  bergen var lätt snöpudrade och det var alldeles tyst. Samtalet flöt fram som en liten bäck mellan oss. Ibland stannade det upp inför ett hinder, ibland sipprade det fram som en glittrande rännil.

När mörkret föll klättrade vi upp till den högsta punkten på ön där toppröset låg. En blek måne lyste och ristade silverstimmor i havet. Det var kyligt. Vi kurade ihop nära varandra och sökte värme hos varandra. Plötsligt såg han allvarlig ut. 

     –  Jag är ledsen att jag måste åka iväg i morgon. Just när vi har träffats.  

     –  Vad menar du?

     –  Imorgon åker jag Göteborg.  Jag har tagit hyra på en båt resten av sommaren. 

      Jag stelnade till. Det kunde inte vara sant. När jag äntligen hade träffat en ung man som det gick att utbyta tankar med och som hade havsblå ögon och känsliga händer. Då försvinner han. Tysta gick vi hem mellan vildkaprifol och ljung.

 Klockan sex morgonen därpå följde jag honom till färjan. Han såg främmande ut i solglasögon och med en sjösäck på ryggen. I axelväskan hade han Harry Martinsons dikter, en svart anteckningsbok och blått brevpapper. 

– Jag skriver till dig, sa han och gav mig en kram innan han gick på färjan.

     Jag vandrade tillbaka fylld av stelnad sorg. Jag ville inte gå in i stugan utan svepte om mig en filt och la mig i hängmattan. Tankarna virvlade i mitt huvud. Varför fick jag smaka på lyckan en kort stund och sedan bara känna tomhet? Det började duggregna och jag reste mig upp.

      Det luktade bränt från en brasa på ängen. Stefans far gick fram och tillbaka från tryckeriet och brände upp resterna av sitt konkurslager. Lite böjd med fåror i  ansiktet. Han såg ut som en äldre upplaga av Stefan. 

Vill du komma in och titta på tryckeriet? frågade han.

Varför inte, svarade jag håglöst.

Därinne var det skumt och dammigt. En stor tryckpress vittnade om hans gamla verksamhet. Det låg högar med tidningar och broschyrer som han tryckt och i vissa fall skrivit. 

– Hur känns det att lämna allt det här? frågade jag och svepte med blicken över lokalen.

Allt har sin tid, svarade han. Jag såg förresten att du följde Stefan till färjan i morse.

Ja, det är så tråkigt att han reser bort just nu.

–    Ja, ni skulle nog ha trivts ihop. Kom in hit när du vill ha en pratstund.

  Han fortsatte att bränna papper och jag fortsatte mitt sommarliv utan Stefan. 

      Det blev ganska bra trots allt. På vägen till den större badplatsen med sandstrand och utmejslade solklippor träffade jag en kamrat till Stefan som han hade presenterat mig för. Han  bodde i en sommarstuga på sluttningen ner  mot vattnet. Han bjöd hem mig tll sig ett några gånger för att dricka te och lyssna på musik med hans vänner.  

       En vecka fick jag besök av Lillemor från Östersund, en av de fyra ”skogsnymferna”.  Jag ville visa henne Bohusläns bästa sidor men vinden ven och vi satt ofta bakom husknuten och drack te för att värma oss. Stefans äldre bror Christer kom på besök till sina föräldrar. När han inte  var upptagen med vilda fester och goda vänner visade han oss runt på ön. Vi klättrade upp på det vingliga hopptornet men det var bara han som vågade hoppa i. Lillemor och jag badade annars gärna i det klargröna vattnet nedanför klipporna men undvek de röda brännmaneterna. Sen tog vi huttrande på oss ylletröjorna igen.  En kväll  vandrade vi den långa vägen till biografen som låg i samhället på andra sidan färjan. Vi såg Alaska med John Wayne och på hemvägen fick vi sällskap med ett gäng andra ungdomar. 

När Lillemor åkte  hem blev jag ensam igen men det var en njutbar ensamhet. Jag tog med mig diktböcker och ritblock och satte  mig under dalens höga träd eller på de kala klipporna med utsikt över havet. Dikter som denna fångade min sinnesstämning.

”Sök inte rastlös mera över jorden, under vattenspegeln 

och upp mot bergens kullar där molnen driver från dig, 

slå dig till ro här för en dag, en timma av en dag 

eller bara nu ett ögonblick så att du genomströmmas 

av sommardagens iver att få del i dig. All denna ensamhet 

som ville få del i dig en sommardag.”

 På min sjuttonårsdag reste vi tillbaka till  Skövde där vi flyttat in i ett radhus i början av sommaren.  Jag var glad att bo på marken igen med en grön liten trädgård. Äntligen hade jag ett eget rum på bottenvåningen precis som i Östersund. Det kändes bra att gå ut och gå med vår hund Pontus på kullarna i närheten och staden verkade trevlig. 

      I tankarna var jag kvar på Hamburgön och levde upp när jag fick brev från Stefan. Till slut  upphörde breven eftersom vi egentligen inte kände varandra. Trots det hade mötet med Stefan och sommarön gjort ett outplånligt intryck på mig. 

     I slutet av augusti började jag första ring på det treåriga gymnasiet. Jag gick en nymodig allmän linje, språklig gren på det vördnadsbjudande gamla läroverket. Så småningom började individer framträda ur den grå massan av skolkamrater och lärare. Där fanns den blonda, vänliga Britt-Marie, den mörka dynamiska Christina och en blyg pojke som alltid var tillsammans med flickorna och tyckte om att sticka.

               Jag hade problem med min självbild och kände  mig både bättre och sämre än andra.:” Jag är en mussla men jag kryper fram till musselskalet och sträcker ut med mina känselspröt men finner inget, bara en massa välformade människor som fnittrar, grå lärare och en massa plikter. Jag är svältfödd på likasinnade och upplevelser”. Jag tyckte att jag var alldeles för smal och saknade  kvinnliga former. Att då ha nästan samma namn som Anita Ekberg var en plåga. Det hände att någon tyckte att jag hade fina ögon och när Audrey Hephurn slog igenom blev det lättare för mig. Inte för att mina små bruna ögon kunde mäta sig med hennes enorma rådjursögon men hon var i alla fall en mörk, spenslig kvinna och en motvikt till de populära yppiga blondinerna. 

      Självförtroendet blev inte bättre av de traditionella skoldanserna. Vi flickor stod uppställda utmed ribbstolarna i gymnastiksalen och pojkarna kom dit och valde och vrakade. Det var som på slavauktionerna i Amerika där de rika plantageägarna  köpte de vackraste eller starkaste ”negerslavarna”. När jag ibland blev uppbjuden dansade jag dessutom dåligt. 

    Jag kände mig bättre till mods när jag gick på den frivilliga teckningen en eftermiddag i veckan. Där fanns det lite annorlunda men intressanta personer. Det var också roligt att utveckla min spirande begåvning att teckna och måla. Mest blev det ansikten, klippor, hav och träd.  Det gick en ung man på teckningen med skarpskuren profil och mörka lockar och jag försökte fånga honom i tusch. Han var som klippt ur en novell. Han red, spelade fiol på alla högtider i aulan och bodde på en vit herrgård. Han var bara tillfälligt intresserad av mig liksom jag av honom. 

      Jag kände mig upplivad av en intressant flicka i målarkursen och gick ibland på kondis med henne och de andra i gruppen efter teckningslektionerna. Över huvud taget började jag trivas ganska bra med skolan, staden och klasskamraterna. 

      I november opererades jag för blindtarmen och fick stanna en vecka på sjukhuset.

När min familj kom och hälsade på mig i sjukrummet  insåg jag hur mycket de betydde för mig. Jag tänkte också på Stefan som nu gick på gymnasiet i Uddevalla.  

 ” Jag saknar honom  fortfarande men är tacksam för det jag upplevde under sommaren. Jag vill brinna och nästan drunkna för att brinna. Finna människor – bland alla – att älska. Vi dör alla sen men jag vill leva först. Havet är den otrygghet som ger mig lugn”. 

       Jag blev mer och mer intresserad av färg och form och skissade upp hela garderober. Sen hjälptes mamma och jag åt att sy och sticka plaggen. Mamma var också den som märkte om jag hade problem och stöttade mig. Gunilla hade många kamrater och var robustare än mig. Pappa var engagerad av sitt jobb. Vi kom inte alltid så bra överens trots eller tack vare vissa likheter. Han var ändå någon att lita på. Det kändes tryggt när han slamrade med grytorna i köket på söndagarna och bjöd på goda middagar. Ibland tog vi en skogspromenad med vår hund Pontus efteråt.

     Jag gick in för skolarbetet och var mest  intresserad av svenska, historia och franska. Fröken Bandolin var krävande men skicklig. Vi var bara sex elever i franskgruppen och hade fem lektioner i veckan så det gällde att hänga med. Vi läste mycket litteratur på svensklektionerna och lärarinnan berättade levande om författarna. Hon tyckte att jag var bra på att analysera dikter. 

      Under februarilovet åkte jag till Lillemors hem i Rörvattnet i Jämtlands vildmark. Elisabet kom också dit och vi pratade på nätterna och åkte skidor på dagarna.  Det var så värdefullt för mig att fortfarande ha kontakt med mina vänner från Östersund. Det var som en själslig vitamininjektion och en skrattdusch. 

      Vårterminen gick sin gilla gång och jag var tacksam mot pappa för att han bjudit mig på en språkkurs i franska i Bretagne till sommaren. Sen skulle jag arbeta tre veckor på en konservfabrik i Ellös. Allt för att tjäna lite pengar och komma tillbaka till Bohuslän. 

       I slutet av maj gick på en studentskiva och fick syn på en bekant profil. Var det inte den pojken som jag sett på långt håll i samband med Valborgsfirandet?  Han hade vänt sig om en minut och vi hade sett på varandra. Nu slog han  sig ned bredvid mig på soffan där jag satt och åt tårta. Jag kunde knappt svälja och fick ta en klunk läsk. 

Var det inte du som hade en blå hatt och lyssnade på konserten på Valborg , frågade han.

Jo, det var det, fick jag fram. Jag kommer ihåg dig också. 

     –   Vill du dansa? frågade han sen och vi började röra oss till musiken. Det var så självklart att vara nära honom och hans kläder hade en speciell lukt. Var det lavendel eller nässlor? När vi satt och småpratade efter dansen föll han plötsligt ihop. Hans kamrater placerade honom på en säng. Det var ingenting allvarligt sa de, bara för mycket öl.

 Ett par dagar senare ringde han  och frågade vad som egentligen hade hänt den där kvällen. Jag gav min version av händelsen. Hans röst var väldigt speciell och jag var  glad att han ringde. Vårt första möte hade verkligen fått ett snöpligt slut. Några dagar senare ringde han igen och bjöd mig på en skiva han tänkte ha lördagen därpå. Jag försökte tacka ja med stadig röst men det kändes som om jag hade sockerdricka i mina ådror. Pojken som hette Claes bodde i ett stort, gult trähus med tinnar och torn omgivet av en trädgård fylld av rosor och kantad av en brusande bäck. Inte långt därifrån fanns som kontrast Gullhögens industrier och de gapande schakten efter kalkbrytning. Vi gick ner i husets källarvåning som såg ut som en klubb med tegelstensklädda valv och levande ljus. Han hade bjudit några som jag kände från läroverket och sina egna skolkamrater från handelsgymnasiet. Carmen var vacker i vitt och ljusgrått. Tia och hon twistade som besatta. Jag var stel som en pinne. Allt blev bättre när vi satte oss som i en trollcirkel runt det gröna bordet och drack te. På skivtallriken snurrade Josh White. Trötta men nästan som i trance lyssnade vi på musiken. 

” Det var ljuvt, det var befriande då han la armen om mig och jag borrade ner huvudet mot hans axel. Jag var lycklig. Det kändes som att äntligen ha kommit hem”.

     Vi stämde träff på Mecka. Där satt vi tre timmar på den nötta sammetssoffan och bollade ord mellan oss. Vi såg på varandra och tyckte om det vi såg. Vi drack flera kannor te och åt potatisbakelser. Jag önskade att denna kravlösa  parentes aldrig skulle ta slut. Sommarlovet började och det är dags för mig att ta tåget till St Malo där jag skulle gå på språkkurs med min goda vän Elisabet. 

” Det var underbart igår vid torpet då hunden äntligen var sysselsatt. Då allt andades sommarkväll och han lade armen om mig. Jag älskar hans ansikte och hans varma leende.  Med honom vill jag leva. Vi tycker lika om torpet, om kullen, om det ensligt ljuvt belägna. Jag är fri men ej från honom.”

    På något sätt tyckte jag ändå att det var bra att skiljas åt en tid medan allt ännu var fulländat. Jag kunde vara lycklig över honom hela sommaren. Längta efter honom, fantisera om framtiden men uppleva nuet. 

                              Franska i St Malo sommaren 1963 

           Mötet med St Malo och huset Amélia blev inte som jag väntat mig. Det var iskallt och regnigt och jag råkade ut för en dunderförkylning. Vattnet i duschen var varmt bara ibland men jag fick en varmvattenflaska att ha i sängen. Madame gav mig het buljong och sonen i huset, Luic,  kom med piller och vin.  Elisabet bodde i grannhuset och tittade in ibland och till slut blev jag frisk. Men varmt och soligt blev det bara några enstaka dagar. Då vandrade Elisabet och jag på stränderna runt sjörövarstaden. Vid ebb gick barn och äldre kvinnor med svarta hucklen och plockade musslor på stranden. Vid flod försvann alla som genom ett trollslag. Luncherna var oändliga vid det stora matbordet i salongen. Madame tronade vid kortändan och runt bordet satt hennes vuxna döttrar och söner med sina väluppfostrade barn och den lite udda sonen. De talade frenetiskt på en franska jag hade svårt att förstå. Efter lunchen spelade Luic piano för mig och barnaskaran en stund. Sen träffade jag Elisabet och vi gick till  fransklektionerna tillsammans med våra svenska kamrater. Ett par kvällar var vi ute på stan och åt steak frites med några franska ungdomar. En dag mådde jag lite illa och ville inte äta lunch. 

Je suis mal a l´aise, sa jag till madame och hon tittade undrande på mig.

Det betyder ju att du känner dig illa till mods, sa Elisabet. Det heter mal au caeur när man mår illa. 

Till slut förstod madame mig och jag fick lite buljong och en bit bröd att äta vid trädgårdsbordet. På hemvägen stannade vi några dagar i Paris.  

Där var det varmt, mörkt och spännande. Jag fick ett rum med ett glänsande gult täcke i samma färg som gardinerna. En dag  åkte vi på rundtur i staden med vår lärare som guide. Vi besökte Eiffeltornet och Invaliddomen med sin pompösa kista men jag föredrog Louvren och konstnärskvarteren kring Sacre Caeur och  S:t Germain de prés. I skymningen stannade bussen till på en gata och läraren förkunnade högtidligt att vi var i bordellkvartern.  Mycket riktigt stod det starkt målade kvinnor i varje port. Mitt i natten bänkade vi oss vid ett bord med rödrutig duk och åt löksoppa i Les Halles, den pittoreska grönsaksmarknaden som på den tiden  låg mitt i stan. 

      Elisabet blev förtjust i en kurskamrat och var ute med honom medan jag gick på  jazzklubb på vänstra stranden med resten av gruppen.   

Slutet på Frankrikeresan var mycket bättre än början men jag hade ändå inget emot att resa hem. Familjen var på semester och jag hann bara tvätta kläderna innan det var dags att packa väskan igen.

                                     Sommarjobb i Ellös 

      Resan gick till Ellös på Orust där jag bott med familjen ett par somrar tidigare. Jag fick bo hos bekanta i grannhuset till Elidas stuga som vi hyrde då.

”Det är ej roligt i fabriken. Tröstlöst verkar livet vid dillen.” skrev jag i dagboken efter första dagen på jobbet.  Ärtorna hade inte mognat ännu så vi fick rensa djupfryst dill. Jag satt bredvid en blond och blåögd flicka från Ellös. Hon var redan förlovad fast hon bara var17 år. Hon och hennes fästman hade varit tillsammans sedan hon var 13.  De skulle gifta sig året därpå.

– Då kan jag sluta jobba och får bli hemmafru, sa hon glatt.

Jag förstod henne. Allt var väl bättre än detta själsdödande arbete. 

Jag var rätt glad att jag fortfarande gick i skolan och hade livet framför mig.

                                 Andra ring  ht 63-vt 64

          När jag just börjat i andra ring efter sommarlovet ringde Claes igen.

 ”Min älskade vän, du ringde nyss och jag hörde din röst. Nu är jag i en pirrande skön stämning.  Samtidigt lite rädd. Hur ska det gå? På Juhlins klockan tre i morgon skall jag dricka te med honom. Vad ska jag ha på mig? Nu ska jag läsa franska”.

      Vi träffas några skimrande septemberdagar och lär trevande känna varandra.

En söndagseftermiddag ringde han och frågade om jag vill komma hem till honom och dricka te. Han kunde möta mig på halva vägen. Jag fylldes av värme när jag såg honom komma emot mig med sin lejongula boxer Nina. Tillsammans vandrade vi över fälten och kullarna till familjens gula kråkslott med sina tinnar och torn. De stora träden hade börjat skifta färg och en doft av multnande löv kommer emot oss. Vi gick uppför en stentrappa och kom  in i en stor hall där en brasa sprakade. 

Kom in och hälsa på mina föräldrar, sa han. De undrar vem du är.

Vi gick in i salongen med sina stora fönster med utsikt neråt staden. En lång, elegant kvinna kom emot mig. 

Claes har berättat om dig. Han spelar fransk musik hela tiden. Det är nog du som inspirerat honom.

Hans mor har samma breda ansikte med höga kindknotor och stora blekblå ögon som Claes. Hon talade en vårdad finlandssvenska. Jag tyckte  genast om henne.

Fadern såg ut som en engelsk gentleman från en av Jane Austens romaner. Håret och mustaschen hade en anstrykning av rött.  Han reste sig från den blommiga soffan där han suttit och lyssnat på Mozarts 24:e pianokonsert tillsammans med sin hustru och hälsade vänligt på mig. 

   När vi bekantat oss med varandra en stund gick Claes och jag ut i köket och gör i ordning en tebricka. Han la  te i den bruna Danbytekannan och ställde  fram koppar från Arabia på brickan. Sen skär han ost och la på det mörka finska brödet. Två potatisbakelser från Juhlins konditoria fullbordade det hela. Sen gick vi upp till övervåningen. Längst bort i en korridor med de tre syskonens och förälddrarnas sovrum låg Claes rum. Han har två nötta skinnfåtöljer som vi sjönk ner i. Genom fönstret skymtade höga träd och trädgården med faderns rosenodlingar.  Han satte  på en skiva med Georges Brassens. Den passade  perfekt till stämningen i rummet,  däremot var det svårt att förstå alla ord. Vi läste  texten på baksidan av skivfodralet och Claes hämtadeett lexikon. Våra händer snuddade vid varandra. När vi druckit upp teet tog Claes fram sin gitarr. 

Jag har skrivit en sång till dig, sa han och började sjunga:

 ”Som en hind, drömmande skör..”

Jag blev rörd och såg  storögt på honom. Jag tyckte om hans ansikte när han var  helt försjunken i musiken. Jag kunde  inte låta bli att smeka det och han drog mig intill sig.  

      Vi levde som i en skimrande bubbla de följande veckorna men ibland trängde sig omvärlden på. Mamma var inte alltid så glad. Kanske för att hennes liv inte var intressant. Pappa blev irriterad när jag kom hem sent på kvällarna. Det var  han inte van vid. Ibland orkade jag inte uppbåda tillräckligt intresse för skolan men jag klarade proven ändå. Som så ofta förr hade jag besvär med halsen och luftrören. 

Men innesluten i musiken och med Claes armar omkring mig var  jag fullkomligt lycklig och levde för stunden. Däremot kunde väntan vid telefonen ibland bli obehaglig.  

      Jeanne Moureau sjöng ”Le tourbillon de la vie ” på en grammofonskiva i mitt flickrum. Sådant blev senare  mitt förhållande till Claes. Vi träffades, vi träffades inte, han ringde, han ringde inte, jag väntade, vi träffades och hade det underbart, vi träffades och det var  stumt. Känslorna och kontakten mellan oss växer fram allt starkare  men det var  inte rätt tid att binda sig. Vi var  som två oerfarna men intellektuella barn. Det kändes  bäst när vi  träffas på tu man hand. Jag tyckte om allt hos honom, hans trygga kropp, hans profil och blekblå ögon. Våra samtal om musik, minnen, länder, och erfarenheter. Hans familj och deras romantiska hus. Hans blygtuffa stil och stunderna vid brasan, på caféer och i naturen. Stunder med närhet, ömhet och intensitet. Stunder med ord, musik och gitarrspel. Vandring med hunden i naturen  och potatisbakelser på Mecka. Ibland källarfester och biobesök. Vi var båda filmintresserade och  såg bland annat West Side Story, Kvarteret Korpen och 8½ med Marcello Mastroinni tillsammans.  

     Skolan var  mitt livs trygga ryggrad. Jag kände mig på samma nivå som mina kamrater nu eftersom jag också träffade en kille och kunde delta i de evighetslånga analyserna av pojkvänner och relationer. På middagsrasterna gick vi ofta till caféet om hörnet, pratade  och lyssnar på musik från jukeboxen.

 Jag var fortfarande förtjust i franska och tyckte om svensklektionerna särskilt när vi läste  poesi. Det var  särskilt Karin Boyes dikter som gjorde  intryck på mig. Ingen har väl som hon skildrat kärlekens smärta och extas, naturupplevelser och existensiella grubblerier. 

      Under påsken åkte  jag ännu en gång  till fjällen med familjen. ” Alla dessa dagar var som ett strålande pärlband av ljus, vithet, solexplosioner och eterblå luft. Människor av alla slag, tjocka tanter, karlar med renskinn, barn, unga snobbar och tjejer med modekläder. Matlagning och disk i ett trötthetsrus efter skidåkningen.” Under dessa fjällresor fungerar familjelivet bättre än hemma. 

    Efter påsk träffades  Claes och jag alltmer sällan och när vi gjorder det var det inte som förr. Han hade kommit in i ett kamratgäng på Handelsgymnasiet där han studerade och jag misstänkte att de träffade flickor ibland. Jag försökte vänja mig tanken att vår romans var över och inbillade mig att det var lika bra. Då kunde jag koncentrera mig på annat.

     En kväll ringde  han igen och lät som förr på rösten. Han ville träffa mig och jag insåg att det är det enda jag vill. Nu var det som om våra känslor kommit tillbaka, bara mycket starkare. ”Tror aldrig jag varit så lycklig och tillfredsställd som dessa stunder, dessa dagar. Då vi vandrat på kullarna, bland mina träd i skymning och gryning. Då vi smålett i smyg mot varandra och han sett ömt på mig. Då vi talat med varandra som aldrig förr. Bäcken i gryningsljus och huset i ett mystiskt ljus. Han sa att han aldrig uppskattat mig som nu då han varit ute och sett hur andra tjejer är. 

Just nu är livet som bäst. I slöjor skall vi vandra. Det är som om vår första tid kommer igen men så mycket djupare.”

                                          Sommaren 1964  

    Andra ring var slut. Jag var nöjd med mitt specialarbete om Edvard Munch och tyckte det var skönt med sommarlov. Vi rörde oss i vidare cirklar nu för Claes har fått körkort och lånade familjens gamla Volvo. Vi drack te och åt räksmörgås på Kråks värdshus i Skara, besökte domkyrkan och Varnhems slottsruin. Tog en tur till Remingstorp där Astrid Sucksdorf bodde och fantiserade om en framtid i ett liknande hus i naturen för oss båda med ett par storögda barn. Jag skulle bli  textilkonstnär och författare och Claes sköta gården och frilansa som art director. Han var  bra på att teckna och texta. Hans tuschteckningar på våra framtida barn  ”Nicole” och ”Nicolas” var fulla av charm. 

       I juli reste vi bort på var sitt håll. Claes skulle först hälsa på sina farföräldrar i Sköldinge och arbeta på en bondgård där och sedan resa till Österrike. Jag åkte på en språkkurs till Bournemouth med min goda vän Elisabet. Det kändes lättsamt och bra. Vi läste engelska på en internationell skola några timmar varje dag och gick  till stranden eller strosade omkring  i stan resten av tiden. Vi köpte båda svarta ylletröjor och mörka glasögon i hopp om att se intellektuella ut. Några kvällar gick vi på diskotek där det var trångt och varmt och lätt att få kontakt med andra utlänningar. 

Vi läste  på en affisch att en grupp som hette  Beatles skulle  ha konsert i Bournmouth. Vi kände inte till gruppen så bra och tyckte inträdet var för högt så vi gick inte dit. Något vi senare kom att ångra. 

                                      Tredje ring  ht 1964-vt 1965 

   På min nittonårsdag träffade jag Claes igen och han gav  mig en kraftig silverlänk.  En symbolisk gåva för vår bindning till varandra. I slutet av september sammanfattade jag läget i min dagbok: ” Sommaren är slut. Hösten är här. Löven faller. Solen lyser blekt. Jag orkar lyssna på lektionerna trots att jag ej är så aktiv, men vänta, jag ska visa dem.. Och då vi träffas känner jag hans starka hand om min och jag är lycklig, med honom, av honom. Jag vet mina fel och brister men jag börjar inse mina förtjänster också.”

      Vi kommer allt närmare varandra och jag kommer hem allt senare på natten. Några gånger övernattar vi ett torp han lånat av en faster. För första gången blir mamma lite sur på mig och tycker att jag missköter skolan och är otrevlig hemma. Själv är hon inte i form och jag får veta att hon hade fått missfall under sommaren när jag var i England. 

       Jag satte  Claes familj med de intellektuella föräldrarna och de fyra välartade barnen på piedistal under den här perioden. De blev en förebild för mig med sin kultiverade livsstil. Min egen familj tog ett stort steg upp på den sociala skalan när pappa blir direktör för Konsum Skaraborg och vi kunde bygga ett hus på Skövdes ”gräddhylla”. Det låg  högt upp på Billingen med en stor terass med utsikt ner mot staden och slätten där bakom. Bakom huset fanns två jättevillor men sedan tog  milsvida skogar vid. Jag älskade  mitt rum med sin blå fondvägg, svarta järnsäng och gula fåtölj. 

      Jag koncentrerade  mig på studierna inför studentexamen och får till slut min vita mössa. Det var en traditionell studentexamen med högtidliga studentskrivningar och nervpirrande muntliga prov. Några kamrater fick  tyvärr gå ut bakvägen. 

Ett par dagar senare reste  jag upp till Östersund för att vara med på Elisabets och Lillemors studentfirande. Sedan tillbringade  Elisabet och jag några tidiga vårdagar i Stockholm. Vi strosade  omkring i Gamla Stan. Köpte  rosa virkade mössor i en boutique och satt  på caféet vid Dramaten för att smygtitta på skådespelare. På kvällarna gick vi på bio eller teater. En bekant från Skövde hade kommit in på Dramatens  elevskola och bjöd  oss på en intressant fest med sina kamrater. 

      Elisabet och jag planerade att arbeta som au-pair i Paris under hösten men till min stora besvikelse hoppade hon av. Eftersom jag redan lovat en familj att komma dit bestämde jag mig för att resa i alla fall. 

                                           Sommaren 1965 

                                            På kolonin    

Under juli månad jobbade jag på en barnkoloni utanför Fiskebäckskil. Bland mina uppgifter fanns att tvätta sängvätarnas lakan, duka och diska samt ta hand om barnen tillsammans med ledarna. Varje eftermiddag gick vi ner till badviken.

    ” Sitter uppflugen som en fågel på en klipphylla. Vinden sopar bort alla spår av matos och unkna tankar. Nedanför ligger vår lilla vik skyddad av massiva berg. Vår lilla vik som är en idyll, en grön oas, där livet är mat, lek och sömn. Solen värmer mitt ansikte, intensifierar det blå och värmer en smula. Gick jag någonsin i en stad i bensinångor och damm? Vår koloni, skuggad av stora träd, är omgärdad av en stenmur mot detta frihetens hav. Vår frihet har en gräns, vår idyll är inhägnad. Viken är barnens  då de med glädjesprång hoppar i vattnet och då de frusna hämtar sin handduk. Med lysande ögon och ivriga händer fångar de sina krabbor. 

Livet är enkelt på kolonin. På morgonen står barnen på ett långt led och jag serverar dem gröt. 

Lite, lite, lite.

Gör-lite.

Möe, möe socker.

Får jag inte massor med socker så äter jag inte!

Sen äter barnen under stilla sorl. Utanför väntar dagen tanklös och grön med bad och lek. 

Jag tänker på en liten tuffing som dagen innan sa till föreståndaren att han ville hem.

Varför trivs du inte här då?

Man får gå och lägga sig så tidigt.

Men tänk på din mamma, hon vill att du ska vara här när hon jobbar.

Det skiter väl jag i!

Den lille gestalten är smidig och stark som ett vilt djur. Hans stora bruna ögon är kalla och mörka av olust.

Det finns stora älgar här som stångar små pojkar som rymmer.

Jag är inte rädd! 

Ta en liten kaka. Du får åka hem om en vecka

 –  Ikväll tänder jag eld i skogen, mumlar han men äter ändå upp kakan.

                                            I Alassio

 Efter tiden på barnkolonin bytte  jag till en helt annan miljö vid ett varmare hav. Jag reste tillsammans med Claes till Alassio vid Medelhavet. Till hans besvikelse hade jag klippt av mitt halvlånga hår som jag tidigare alltid hade haft i page.  Resten av veckan gick jag omkring  med en scarf lindad om huvudet. Vi tyckte  inte om att ligga inklämda bland andra på solstolar utan att riktigt uppleva havet. Men vi strosade på strandpromenaden de ljumma kvällarna och tog en tur till Monte Carlo. Trots den spektakulärt vackra omgivningen var  det som om vårt förhållande tappat något av sin glans. 

      Vid sommarens slut  lämnade jag Skövde. Jag lämnade därmed min familj, mina kamrater och Claes, min kärlek sedan två år.  Vi hade fortfarande starka känslor för varandra men vi behövde utvecklas åt olika håll. Claes skulle gå om sista ring för att få gå bättre betyg och komma in på högskola eller universitet. Jag reste till Paris för att arbeta som au-pair och förbättra min franska. Vi bestämde oss för att hålla kontakten men känna oss fria. Framtiden fick utvisa vad som skulle hända med vår relation 

                             Paris hösten 1965  tjugo år

   ”Sitter på tåget på väg mot Paris, frihet, ensamhet, arbete och upplevelser.

Ännu inte riktigt på väg. Ännu kvar i det förflutna. En resandets dag, en dag utan identitet, en dag svävande mellan tider och människor.”  

      Jag hade turen att träffa en svenska, Eva, på tåget. Hon verkade världsvan och var  på väg till Paris där hon fått jobb och en liten studio  i centrala Paris. Vi bytte telefonnummer och bestämde oss för att ses så snart som möjligt. 

        Äntligen var vi framme vid Gare du Nord. Trötta och varma släpade vi våra tunga väskor mot utgången. Det var  ett myller av människor och utgångar där men Eva hittar sin chef som kommit för att möta henne. Men var fanns  fadern i min familj som skulle stå där med en skylt? Jag såg honom ingenstans och fick  hjälp av Evas chef att bära ut väskorna till en taxi. Sen följde en evighetslång bilfärd ut till förorten Asnières. När jag äntligen ringde  på hos min familj såg  madame minst sagt förvånad ut. Hennes man var kvar på stationen och letade efter mig. 

       Barnen som på  ett och fyra år var söta och snälla. Mitt rum verkade bra men förortstågen dundrade  förbi alldeles utanför fönstret. 

Till slut kom mannen tillbaka och vi kunde slå oss ner vid matsalsbordet och äta en   trerättersmiddag med vin. Trött som jag var  kändes  de franska orden som skorpor i min mun. Jag slapp disken denna kväll och gick och lade mig samtidigt som barnen.

      Så småningom kom jag in i rutinerna trots att jag inte var  speciellt huslig. Min huvuduppgift var  ju också att ta hand om barnen medan modern arbetade. Hon var  matematiklärare på en högstadieskola i närheten. Monsieur arbetade på ett företag i

 centrala Paris. Han åkte tidigt till arbetet och kom hem sent. Han kunde inte som de flesta franska män komma hem på lunchen och ta siesta efteråt. 

         Jag vaknade på morgnarna av en försynt knackning på min dörr. Sömngångaraktigt gick jag ut i köket och gav femåringen, Beatrice, hennes frukost. Den bestod av en skål mjölkchoklad och en bit baguette med ost. Madame lämnade Beatrice på förskolan på väg till sitt arbete men jag hämtade henne med lilla Agnès. Alla barnen var  klädda i rutiga rockar och började och slutade  vid samma tid. Med kindpussar tog  de farväl av sina mödrar eller barnflickor  och sen tog olika aktiviteter vid. De sjöng  och målade  men tränade  också på att läsa, skriva och deklamera verser utantill. Vi som hämtade barnen fick vänta utanför järngrindarna tills de kom öppnades klockan fyra. 

         Högljudda skrik från barnkammaren förkunnade att ettåringen Agnès vaknat. Hon såg ut som en liten svarthårig docka med stora mörka ögon. Jag försökte  byta blöjor på henne och klä på henne medan hon slingrade  sig på skötbordet. Jag prövade med att ge henne en nalle eller pekbok som distraktion. Sedan var  det dags för hennes frukost och en trivsam stund med högläsning ur bilderböcker. Min franska blev  ganska barnslig på det sättet.

      Klockan tio var det dagens högtidsstund för då kom ”concièrgen” med dagens post. I alla franska hus fanns det på den tiden en kvinna som bodde nära entrén och såg till att ingen obehörig kom in i huset. Hon hade också hand om alla nycklar, posten och trappstädningen. 

     Jag brevväxlar med flera vänner och med familjen men det var  Claes brev som betydde  mest. Jag gjorde  mig en kopp te och åt en bit baguette  medan jag läste breven. Ibland blev jag rörd, varm och glad. Ibland satte  jag brödet i halsen och dagen förmörkadess. När jag inte fick brev läste  jag Elle eller något annat glassigt magasin med kläder som jag inte har råd att köpa för min futtiga au-pair-lön. 

         Lunchen närmade sig. Jag förberedde den, dukade fram och lagade  Agnès puré av kokta grönsaker grönsaker med ett tillägg av finhackat ägg, kött eller fisk. Både madame och Beatrice har en väl tilltagen lunchrast så madame hann tillreda en oftast god måltid av färska råvaror från torget. Men en dag hade både Beatrice och jag svårt att få ned maten. Den bestod av något som såg  ut som ett berg av rå, finhackad lever. Det var  större krav på barn här än i Sverige. Handen och handleden ska ligga på bordet och allt ska ätas upp. Ibland deklamerade Beatrice dikter utantill till desserten trots att hon ännu inte fyllt fem år. 

      Matron stördes åtminstone för mig av madams något högljudda uppfostran under måltiden. ”Depèche toi Beatrice, vite, vite!” Ja, Beatrice måste skynda sig för snart väntade eftermiddagspasset för både henne och modern. 

       Efter disken gick  jag ut på promenad med Agnès i vagnen som var  fullpackad med hink och spade, boll, nappflaska, böcker och stickning. Det var  meningen att jag ska sitta i parken och handarbeta som de andra barnflickorna och hemmafruarna medan barnen snällt lekte  i sandlådan eller på grusgångarna under träden. Jag placerade Agnès i sandlådan och hon öste sand en stund medan jag stickade på en vit jumper. Hon tröttnade  ganska fort så vi tog en promenad ner till Seine som flöt stilla förbi Asnières på sin väg mot havet. Vi tyckte båda att det var  roligt att titta på pråmarna som flöt. De var kombinerade bostäder och lastfartyg. Kvinnorna hängde tvätt som fladdrar från linor på däck. Långt in i oktober var  det varmt ute och en mild sol blänkte  i vattnet som är grönbrunt och luktade unket.

        Vi tittade  på fiskaren som nästan aldrig fick napp och på de gemytliga gubbarna som spelade boule. På hemvägen hämtade  vi Beatrice vid förskolan och barnen fick  sitt obligatoriska mellanmål sittande på en bänk i parken. Det bestod av en bit  baguette med en chokladbit i och lite juice. Vuxna förväntas inte ha något behov av mellanmål. I gengäld åt vi två trerättersmåltider varje dag. 

       Eftersom det var torsdag kunde  jag byta skepnad från barnflicka till skolflicka  när deras mor kom  hem vid femtiden. Då tog  jag tåget in till Paris för ett par lektioner i franska på ”Institut Catholique”. En katolsk präst berättar på högtravande franska om Balzac för några amerikanska familjeflickor, några nunnor och för mig. 

 På vägen tilbaka till förortståget hann  jag se lite av folkvimlet och frestas av doften av rostade kastanjer. 

        Middagen åt vi ganska sent på kvällen och den smakade oftast mycket bra. Agnès fick sin måltid tidigare och ibland även Beatrice. För mig var  det ovant att allt inte sattes fram på en gång. Först serverades sallad, sen hemgjord pommes frites eller ris, därefter kött eller fisk, sen  ost och till sist frukt. Jag hade aldrig smakat camenbert innan jag kom till familjen och när de såg min förskräckta min köpte de ”La vache qui rit” till mig. Något som förminskar måltidens behag var  det det kalla ljuset över matbordet och madames lite frostiga attityd. Monsieur var vänlig mot mig och förenklade  sitt språk för att vi ska kunna prata med varandra. 

          Efter maten slår sig det äkta paret ner i TV-soffan i salongen medan jag tog  hand om disken. Ofta rättade madame matematikprov framför TV:n. Jag tittade ibland på på bröderna Cartright dubbade till franska eller nåt nyhetsprogram innan jag gick in på mitt rum. Där lade jag mig på sängen och skrev brev eller läste  en bok medan jag lyssnade  på fransk musik. Barnen sov. Allt var lugnt. 

     På onsdagarna var alla skolor stängda och då kommer madames mor på besök. Ofta gjorde de då en en trevlig utflykt med barnen. Jag är alltid ledig på söndagarna och växelvis på onsdagar och lördagar.  

        Ibland kunde  jag på nåder få lämna kvällsdisken till morgonen därpå en vanlig vardagskväll för att träffa någon bekant. Jag skyndar mig att mata och tvätta barnen och hann precis med sjutåget mot St Lazare. Ett par yngre killar gissade vilket land jag kom ifrån: ”Italie, Espagne, Allemagne? Nej, sa  jag, Suède. Tvivlande såg de på mig. Jag skyndade ner i metron i riktning Levallois. Luften var fuktig.och varm. Tåget tvärstannade framför mig  och jag trängde mig in. Tittade upp i taket. Det stämde. Riktning Terne. Dök upp ur underjorden. Såg ett träd belyst av en lykta i duggregnet. Äntligen framme vid restaurangen på Boulevard Wagram där Eva och jag ätit några gånger. Hon kom dit jäktad och snuvig och vi läste  med viss möda den innehållsrika menyn. Eva bestämde  sig för entrecôte och …te. 

  – Det värmer i halsen,  förklarade hon.

Jag tog  en Cola till min steak frites. Det var  så skönt att sitta och prata med Eva i lugn och ro. Hon trivdes med sitt jobb och var hembjuden till en ung arbetskamrat lördagen därpå . Jag var välkommen att följa med. 

    Vi  fortsatte till en folkmusikklubb där både amatörer och mer kända musiker uppträdde. Vi slog oss ner på några tomma platser  i en stor sal. Folk droppade  in och så småningom blev det fullt. En liten rundlagt herre med svart mustasch och en road  glimt i bakom sina runda glasögon hälsade välkommen med ett tonsatt tal. Sen avlöste  sångarna varandra, blev  en personlighet, fängslade  helt för några minuter och försvann sen från scenen. Kontrasterna var stora  mellan spröda skotska folksånger och  hes vaggande sång från Västindien. Jag tyckte  bäst om en engelsman med mycket blå ögon som sjöng  med en underfundig humor. Tankarna gick  till Claes som också brukade sjunga och spela gitarr. Just då skulle jag  gärna  byta den bullrande staden med alla sina människor mot en vandring med Claes vid en blekblå sjö. 

        Lördagen därpå träffade  jag Eva på det legendariska caféet Les deux Magots vid St Germain des Prés på vänstra stranden. Det var tidigare en träffpunkt för den  intellektuella eliten och vi försökte se intressanta ut i trenchcoat och solglasögon.

    Sen blev  vi istället köplystna och botaniserade i boutiquerna runt torget. Där finns allt från böcker till små chica ylletröjor i pastellfärger. Jag bestämmer mig för att köpa mer garn och sticka själv. Pengar hade  jag som vanligt ont om. Vi kopplade av hemma hos Eva ett par timmar innan det är dags att gå på middag hos hennes vän Paul. Jag fick låna en klänning av Eva som sminkade mig på ett parisiskt sätt. Själv var hon slank med långt rött hår, gröna ögon och höga kindknotor. 

         Vi tog en taxi till Pauls studio i Montparnasse. Det var en liten lägenhet under takåsarna med utsikt över staden. Väldigt pittoresk med ett sovrum, ett vardagsrum med öppen spis och ett litet trångt kök. Paul välkomnade oss med kindpussar och  presenterade  oss för de andra gästerna. De var  främst universitetsstuderanden och yngre personer som just påbörjat sin karriär. Efter en drink åt vi middag under livligt samtal och mycket skratt. Jag förstod  knappt hälften men rycks med av stämningen. Sen blir det dans och prat i smågrupper. Alla var  trevliga och kultiverade. Paul och Eva matchar varandra perfekt. De kunde knappt slita sig från varandra men det hindrade  inte Paul från att vara en perfekt värd. Jag satt i köket och drack vin och pratade  med en av Pauls vänner, Luc. Han var  sympatisk och vi dansa några danser till den sensuella franska musiken. Vid midnatt följde  han mig till tåget och vi bestämde att träffas dan därpå. Det var trevligt att strosa omkring med honom i Paris. Han visade mig platser som inte fanns i guideböckerna. Tillsammans åkte vi till loppmarknaden vid 

        Han visar mig runt på Louvren och i Notre Dame. Det känns fint att vandra omkring med en så perfekt guide och glömma allt vad vardagsliv heter. En annan söndag gick vi runt på loppmarknaden vid Porte Clignancourt. Äntligen ett ställe som passade min kassa. 

     Eva umgicks alltmer med Paul och hans familj och vi gled ifrån varandra. Jag sökte mig nu till svenska kyrkans träffar för au-pairflickor för att få nya kontakter. Från stadens alla hörn strömmade vi svenska ungdomar till kyrkan där vi först bjöds på Guds ord och sedan på nybakade bullar. Det viktigaste var  ändå att få prata svenska och träffa andra i samma situation. Några av oss flyttade sedan över till en bar i närheten där vi fortsatte  samtalen och knöt kontakter, även med en del fransmän. Jag blev varm till kropp och själ genom ett glas vin chaud och livliga samtal..

        En dag fick jag ett brev som upprörde mig. Claes skrev om fester och musik och att han nu var  tillsammans med en flicka som är lik mig till utseendet. Jag ville helst knyckla ihop brevet och kasta det i spisen men sen insåg  jag att han inte gjort något brottsligt. Vi skulle ju vara fria och jag hade  ju också träffat andra ibland. Ändå blev jag mycket sorgsen. 

      Försökte övertyga mig om att jag egentligen vill träffa en mer intellektuell och erfaren man än Claes och sökte mig till bohemkvarteren på den vänstra stranden. Där letade  jag efter intressanta böcker på bokhandeln Shakespeare o Co. Det är ett spännande ställe i flera våningar där det går att slå sig ner i fåtölj och läsa. Hit kom både Gertrude Stein och Hemingway på sin tid. Jag fick en känsla av att allt spännande i Paris hade hänt för länge sedan.

       Jag köpte  i alla fall en bok och satte  mig på en teservering i närheten där jag verkligen trivdes. På andra sidan Seine reser sig Notre Dame i ett silverdis. Löven föll sakta ner över bouquinisternas stånd utmed kajen. Där träffade jag ett par  trevliga svenska pojkar och den enas flickvän. De studerade  i Uppsala. Vi träffades  en hel del under deras vistelse i Paris. Plötsligt var det jag som fick  agera guide. 

       Så småningom växer det fram ett beslut hos mig att börja studera i Uppsala på vårterminen istället för i Göteborg som jag har tänkt. Det var ju ingen mening längre att bo nära Skövde och Claes. Elisabet, som betydde  mycket för mig, läste  i Uppsala och jag behövde en god vän i min närhet. En vän att skratta med, gråta med och samtala med. När jag börjat vänja mig vid tanken att det var slut med Claes kom ett brev där han skrev att han gjort slut med flickan han berättat om. Hon var lättsam och söt men med mig kunde han kommunicera. 

      Jag fick bihåleinflammation och min sista tid i Paris var insvept i feberångor. 

Lättad lämnade jag mitt au-pairliv. Aldrig har det känts så befriande att komma hem till ett iskallt och snötäckt Sverige, till min familj och mitt eget sköna rum. 

    Dagen före julafton ringer Claes och vill komma upp med en hyacint. 

                  Mellanlandning i Skövde  Julen 1965 – nyårsafton 1966

          Äntligen hemma. Efter att ha vistats i ett rum i Asnières där jag vaknat av skrällande tåg som for förbi med jämna mellanrum uppskattade jag av tysnaden och utsikten från mitt eget rum på Sommarvägen i Skövde. Den gamla järnsängen med guldknoppar, den gula mattan och väggarna i två blå nyanser. Utsikten över Billingens sluttningar och slätten i fjärran. Kontakten med familjen, främst pratstunderna med mamma. Att kunna brygga sitt eget te och äta god mat med familjen. Ligga och läsa i lugn och ro. Vandra i en riktig skog. Claes, som jag intalat mig att glömma, ringde och bjöd mig hem till sig. Trots mina föresatser att hålla mig på avstånd för att inte bli beroende av honom igen blev jag glad och tackade genast ja. Hans stora familj hade samlats framför brasan med glögg och pepparkakor. De hälsade mig välkommen tillbaka och och den aromatiska drycken och deras sällskap värmde mig. Claes mor var mycket intresserad av hur min franska hade utvecklats. Hans far satt och myste med pipan i munnen, Systern som pluggat i USA ett år frågade ut mig om Frankrike och de båda bröderna uppskattade min franskinspirerade klädsel. Alla undrade hur jag haft det i Paris och Claes mamma berättade att hon läst och uppskattat några Pariskåserier som jag skickat till lokaltidningen. var det bästa som fanns att läsa i tidningen den veckan.  Jag kände mig säkrare och gladare än tidigare i deras sällskap och smälte bättre in i den kultiverade familjekretsen.

       När Claes och jag sedan sjönk ned i de bruna läderfåtöljer i hans rum och lyssnade på musik kändes allt fullkomligt igen. Vi hade en djup och speciell kontakt med varandra. Ingen av oss ville eller kunde helt bryta vårt förhållande men inte heller satsa helhjärtat på det. Claes måste nu koncentrera sig på skolan för att läsa upp sina betyg och jag skulle plugga i Uppsala. 

                   Uppsala vt 1966 – ht  68  21 – 23 år

      I slutet av januari packade jag mina väskor och flyttade till ett inackorderingsrum i Uppsala. ”Jag är så glad över mitt första egna hem. Vill bo här länge, läsa, studera, leva. Jag tycker om att hänga upp handdukar i mitt eget toalettrum och placera mina böcker i den vita bokhyllan. Jag har en blommig fåtölj och utsikt mot några tallar på en lugn gata. Det lilla jag sett av stan verkar också bra. Skönt att Elisabet och Lillemor också bor här.”

      Jag skrev in mig vid Uppsala universitet och började studera franska. Plötsligt skulle jag klara av att läsa avancerade romaner på detta språk. Som tur var hade jag hjälp av min Parisvistelse. Francois Mauriacs Thérèse Desqueyroux berörde mig djupt. Han beskrev förtärande passioner på ett övertygande sätt. Colette och Francoise Sagan beskrev kärleken lättsammare och mer sensuellt. Jean Paul Sartre var intellektuell och politisk. Jag älskade Le petit prince av St -Exupéry och hoppades att det skulle finnas en liten ros i öknen även för mig.

       Fransk fonetik lockade mig inte lika mycket men det var nödvändigt att tränga in i den liksom i den invecklade franska grammatiken för att så småningom få två betyg i franska. De flesta av mina studiekamrater var välartade och modeintresserade familjeflickor som jag inte hade så mycket gemensamt med. Vi träffades också bara sporadiskt på föreläsningarna.

      Den jag träffade ofta och intensivt var min vän Li. Vi skrattade och grät om vartannat och analyserade vår livssituation i timmar över ett oändligt antal koppar te.

 Li bodde i en trevlig lägenhet i ett inbott område på gångavstånd från centrum. Vi hade som tradition att äta söndagsmiddag hemma hos henne. Det var alltid samma meny. Vi skar upp en färdiggrillad kyckling och la den på ett vackert fat. Sen vispade jag ihop en currysås bestående av pulver och vatten. Li kokade ris. Salladen gjorde vi tillsammans. Vi dukade fint med kristallglas och blåblommigt porslin och tunga silverbestick och sen avnjöt vi måltiden ackompanjerad av Francoise Hardys sång från Li´s grammofon. Som dessert blev det  crême brulé gjord av pulvermix.

 Sen sjönk vi  ned i hennes fåtöljer i vardagsrummet och pratade i timmar medan vi drack  kopp efter kopp av Darjelingté från hennes generösa Danbykanna. 

     Några gånger hade vi också roliga fester i hennes lägenhet. På lördagarna hände det att vi gick till Västgöta nation på lördagskaffe. Eftersom jag tagit studenten i Skövde tillhörde jag den nationen även om jag i själ och hjärta var östgöte. Studenterna bjöds på te, kaffe, smörgåsar och bakverk och satt och pratade i de pösiga fåtöljerna och sofforna i den ärevördiga lokalen vid Fyrisån. Ibland var det traditionella gasque där men jag var bara med någon enstaka gång. Det var för traditionsbundet och tjusigt för min smak. Däremot gick vi ibland på vanliga nationsdanser. Jag minns särskilt en där en ung och spirituell Lill Lindfors uppträdde i pausen.  

      En kväll gick jag på ett föredrag med Sara Lidman. Jag tyckte mycket om henne. Hon var lugn och lågmäld men stark. Hon öppnade mina ögon för världen utanför vår  lilla sfär. 

        Jag fick ibland brev från Claes med foton och teckningar. Han skrev att han befann sig i en tid av sökande. Där hade vi något gemensamt. Träffade Arne som jag blivit bekant med i Paris men vi märkte snart att det var den staden som varit ett gemensamt intresse men inget annat.

      Den franske lektorn Regis Boyer höll ett antal intressanta kvällsföredrag om fransk litteratur  på universitetet. Salen var alltid fullproppad av studenter och alla lyssnade intensivt. Han gav till exempel en elegant sammanfattning av poesins utveckling under olika epoker. Bland annat kom han in på drömtydning, psykoanalys och humor. Jag började läsa fransk poesi och uppskattade Paul Eluards kärleksdikter. Jag blev själv inspirerad att skriva några rader;

”Som dimvioler är vår kärlek

skälvande blad som darrande sluter sig vid beröring

blodröda pioner som öppnar sina fuktiga regnblommor

Vår kärlek kommer aldrig att förgås

den är en liten fågel, en varm levande fågel i min hand

en fjäril i magen, ett filter för mina ögon

solen som sveper in allt i ljus eller bränner och ödelägger

fågeln flyger, man äger den aldrig

man har den bara till låns några ögonblick

      Li och jag brukade gå ner ner till Alma, kaféet i universitetets källare efter föredragen och prata. Vi hade väl inte förstått allt men det hade satt igång våra tankar. 

Där nere var det murrigt med djupa valv och tegelväggar. Hett te och stora, billiga smörgåsar. Studenter i klungor eller ensamma lutade över sina böcker. 

        Under påsken åkte jag till Åre med pappa i samband med ett uppdrag från hans jobb. Det var första gången vi var i fjällen utan familjen. Jag undrade om det var problem mellan honom och mamma men han svarade undvikande. 

    På valborgsmässoafton var  Elisabet och jag på den anrika restaurangen Flustret och åt en trerätterssupé med ett par unga män vi lärt känna. Det fanns bara kamratskap mellan oss men vi hade det fint även senare på kvällen med valborgsmässobål, högtidliga tal och vårsånger. 

I Uppsala är Valborg en laddad helg och då är vad som helst bättre än att vara ensam. 

       Jag funderade ibland på vad jag ville syssla med i framtiden. Kunde jag bli journalist?  Hur intresserad var jag egentligen av akademiska studier? Jag var intresserad av färg och form. Skulle jag söka in på Beckmans reklamskola? Nyckelviksskolan med undervisning i konst och hantverk lockade mig också.

                                                                    Sommaren 1966

     Vid vårterminens slut reste jag och en klasskamrat från Skövde till Paris en vecka. Den staden lockade mig fortfarande. I vimlet på ”Boul Mich” stötte vi ihop med Luic, sonen i familjen där jag bott under en språkresa. Vi slog oss ner på en trottoarservering och pratade en stund. Han var lika glad och livlig som tidigare. Jag mindes när han suttit och spelat piano i den stora salongen i huset Amélia i St Malo där jag bott under en språkresa. 

 Paris hade allt från flärd till kultur. Grönska i Bois de Bologne och bohemliv i smala gränder på vänstra stranden. Vi åt på små billiga restauranger och gick ibland ner till en skum källarklubb. Jag tyckte om kvarteren utanför vårt enkla hotell. På förmiddagarna  dignade marknadsstånden av meloner, vindruvor och aprikoser, sallat, aubergine och tomater. Husmödrarna köpslog om biffar och kycklingar och bröden var gyllengula och spröda. 

       Sen bytte vi Paris mot Skövde där jag fått sommarjobb på lokaltidningens redaktion.  Claes var bortrest och mitt liv kretsade kring sommarjobbet och kollegorna på tidningen.  Jag fick så mycket uppmuntran av dem: ”Du skulle in på konstfack! Du passar till mannekäng! Du kunde nog bli modeskapare! Du borde bli kulturskribent”! Men jag insåg att jag aldrig skulle bli någon bra reporter. Jag ville inte tränga mig på folk. Däremot gick det bra att intervjua enskilda personer i en lugn miljö eller recensera en teaterföreställning. Jag tyckte mycket om Karin Öhlander på redaktionen som senare blev en erkänd journalist.

       När sommarjobbet var över kom Li till Skövde. Vi fortsatte sedan till en liten stuga norr om Fjällbacka som vi hyrt en vecka. Den låg hopkrupen bland bergen i ett litet fiskeläge. En smal stig slingrade sig ner till havet. Det var charmigt men primitivt. Vi fick koka vatten och tvätta håret ute på gården i en hink.  Claes och en kamrat stannade till hos oss på väg mot Norge. De kom på en urgammal motorcykel och som alltid var det med glädje blandat med vemod vi sågs. Efter ett dygn for de vidare men vi träffade också en del sommargäster och blev bjudna på fest i Fjällbacka. Jag gick upp på berget en tidig morgon och skrev i dagboken:

” Ljung, lilafärgad skönhet, vill skapa något, befrielsen i vida vyer, blanka vatten, massiva berg, oändlig himmel, en slags mystisk renhet som man helst bör vara ensam för att uppleva eller tillsammans med en besläktad själ.”

      Vi åkte hem var och en till sitt och framkallade våra bilder på våra pappors fotoapparater som så många gånger förr. Än en gång växte de ansikten och den natur jag tyckte så mycket om fram på fotopapperet. Hemma var det tråkig stämning. Mor var lite deppig. Hon antydde äktenskapsproblem. Det förvånade mig. Pappa hade alltid verkat mån om mamma men de var väldigt olika. Min syster ville också tänja på gränserna. En gång rymde hon till Göteborg med en pojke. Då var hon 14 år och pappa åkte och hämtade henne och hennes långhårige pojkvän. 

                                           Tillbaka  i Uppsala 

      När jag återvände till Uppsala var sjuk och kvar i sin hemstad Östersund. Jag saknade henne. Nu stod fransk litteraturhistoria på schemat. Litteraturlistan var lång men delvis lockande. Jag kände mig priviligierad när jag jämförde med tiden i Paris då jag fått stjäla mig till stunder att läsa. 

          Elisabet återvände och vi gick och  såg la Notte av Antonioni på Uppsala filmstudio. Den berörde mig djupt. Marcello Mastroianni var lite lik Claes eller snarare tvärtom  och han och Monika Vitti vandrade omkring i en underbar park som två främlingar utan kontakt. Jag tyckte mig se min mor i Jeanne Moreaus känsliga ansikte.

    Claes kom och hälsade på mig ett par dagar i mitt inackorderingsrum och det var förvånansvärt fint och okomplicerat. Han var som rent källvatten och nystruken bomull. 

      Eftersom Li nu bodde ihop med en pojkvän träffades vi inte så ofta. Det kändes tomt. När jag fick erbjudande om att dela en fyra med några andra studenter tackade jag ja. Dels för att få tillgång till kök och badrum, dels för att bo ihop med andra och känna gemenskap. Men det var ändå svårt att lämna mitt ombonade rum hos hos tant Cronholm. 

      Kontrasten till lägenheten på Skurgatan kunde inte ha varit större. Den låg högt upp i ett höghus på ett lerigt gärde i utkanten av Uppsala. Vi hade kök, badrum och vardagsrum gemensamt och sen bodde vi fem studenter i fyra egna rum. Det var  ingen studentlägenhet utan några vänner hade hyrt en vanlig, stor hyreslägenhet tillsammans. Det kändes bra att det alltid fanns någon att prata med men ibland kunde det bli helt absurt. En natt kom en vilt främmande man in i mitt rum och stirrade vildsint på mig. Jag rusade upp och fick ut honom ur rummet och låste dörren. Några i lägenheten hade haft en fest och han hade somnat i nåt hörn.

      Jag som tyckte om att odla mina stämningar och läsa poesi avskydde att höra ljudet av en dånande TV eller högljudd musik från skivspelaren. Men ibland hade vi det mysigt tillsammans. Lättsamt prat om kläder och smink blandat med studieresultat och killar. Jag som hade sett fram emot att få tillgång till ett kök lagade ändå mest fiskpinnar och champignonsoppa på burk. Elisabet hälsade på ibland men lägenheten var en stor kontrast till hennes smakfullt inredda tvåa. 

      I oktober ville Claes träffa mig i en bekants lägenhet i Stockholm där han han skulle stanna ett dygn på väg till Kanarieöarna. Jag for dit med tåget från Uppsala central och fick nyckeln till lägenheten av en bekant till Claes. Den låg i Bergshamra med utsikt över Brunnsviken. Jag hade en behaglig eftermiddag där långt ifrån Skurgatan, fransk fonetik och Balzac. Sen kom han och det blev en blandning av passion och tårar. Han lagade han mat åt mig och vi lekte sambopar ett tag. Dagen därpå vandrade vi sorglöst genom Stockholm hand i hand. 

            Under Allhelgonahelgen reste jag hem till mitt blå rum på berget igen. För en gångs skull hade jag långa samtal med min syster som börjat växa ikapp mig. Hon berättade de mest hårresande saker i en salig blandning. Det minst uppseendeväckande var att hon börjat röka fast hon bara var fjorton. Hon hade blivit riktigt söt med sitt ljusblonda hår och sina brungröna ögon.

      Jag skrev färdigt min analys av Balzacs Pere Goriot och kunde sen koppla av ett tag. Träffade Claes ibland. Han gjorde nu värnplikten iförd uniform och såg manlig ut. Hälsade på hans trevliga familj i deras gula kråkslott.  Läste franska romaner. Pappa och mamma umgicks nu mycket med ett annat par. Aldrig hade de haft så goda vänner. De badade bastu tillsammans varje vecka berättade mamma. Efteråt drack de vin med ost och druvor. 

       Jag återvände till Uppsala men  led ofta av förkylning och ont i halsen. Jag saknade min och Lis nära kontakt från den första terminen i Uppsala då vi varit som ett par siamesiska tvillingar. Skrattat mycket, talat mera. Nu fick jag stå på egna ben och söka mig andra kontakter. I lägenheten fanns det alltid nån att prata med även om det inte var någon djup kontakt.

      Ett besök på måndagsklubben gjorde intryck på mig:”Vi trängde ihop oss fyra flickor i en folkvagn. Salen var mörk och framme på scenen satt en man med gitarr. Skuggor mejslade fram hans ansikte och den där sortens kraftiga men pojkaktiga kropp som jag tycker om. Sedan blev det ett sammelsurium av musik, sång, trummor, människor, hus, mörker och ljus.”

      Tankarna på Claes och vår icke-relation var en evig följetong i mitt huvud. Så fort jag lyckats glömma honom kom det ett brev eller en inbjudan som väckte allt till liv igen. Senast en inbjudan till nyårsfest hos Skövdes societetspar nummer ett, Wirströms, dit hela familjen Heijbel bjudits in. Jag tackade ja med viss tvekan. Skulle nog känna mig malplacerad i ett sådant sällskap. Men jag var ändå glad över att Claes bjudit mig. 

      Jullovet i Skövde blev en tid av oväntad och ogrumlad lycka. Främst när jag var tillsammans med Claes som inlindad i en gul filt av sensuell värme och hemma hos hans trevliga familj. Nyårsfesten blev en upplevelse av borgerskapets diskreta charm med delikat mat och fina viner. Champagne och fyrverkerier vid midnatt och dans till levande musik

                                             Vårterminen 1967

      Det var nu ett år sen jag kom till Uppsala. Li och jag hade fortfarande bra kontakt men vi träffades inte lika ofta längre.

       På måndagsklubben träffade jag en charmig, filosofiskt lagd ung man som distraherade och inspirerade mig några veckor. Han hade de blåaste ögon jag någonsin sett och ljust ostyrigt hår. Han hade dessutom ofta en lång rock på sig precis som den lille prinsen i boken med samma namn av st. Exupéry. och var lika filosofisk som han. Ibland kunde jag inte svara på hans kluriga frågor och det blev stumt mellan oss. Han fick mig att inse att jag kunde intressera mig för någon annan än Claes och att det var trevligt att åka till Stockholm och strosa bland konstgallerierna lördagarna. 

      Under påsken reste jag hem till Skövde igen. Kunde inte tänka mig att stanna kvar i lägenheten som jag börjat tröttna på. Längtade efter träden, mitt rum, familjen och Claes. Han var tyvärr sjuk och vi sågs inte mycket. Jag gick ner till stan och köpte tyg och garn med  mamma. Som vanligt hade jag skissat egna modeller och mamma hjälpte mig att sy och sticka dem. 

      Trots att det ibland var spänt  mellan mamma och pappa bestämde vi att hela familjen skulle åka till till Italien via Paris kommande sommar. Mamma, pappa och Gunilla hade varit där flera gånger tidigare eftersom Konsumfolk fick rabatt på semesteranläggningen i Riva del Sole och de hade tyckt mycket om platsen. Vi visste inte då att det skulle bli  vår sista semester tillsammans.  Pappa hade blivit förälskad i hustrun till en kollega och god vän men försökt att hålla det hemligt. Kanske hoppades han att känslorna skulle svalna. Mamma anade ändå något och stämningen hemma var ansträngd. Jag märkte inte så mycket eftersom jag flyttat hemifrån och hade fullt upp med mina egna bekymmer och glädjeämnen. 

        Före Valborg var det tentamen i fransk litteratur och på valborgsmässoafton träffade jag Claes som var på besök  i Uppsala. Vi vandrade utefter Fyrisån och helt spontant kastade jag min studentmössa i vattnet. En omedveten protest både mot det akademiska livet i Uppsala och vår konstiga relation. ”Nu kastar jag in handduken”.

Senare blev det populärt att bränna studentmössor men jag var tidigt ute. 

      Jag sa också upp rummet i kollektivet och flyttade in i en dublett i ett nybyggt studenthus. Där fick jag ett eget trivsamt rum men delade kök och toalett med en annan student, i själva verket ett par. Kanske skulle jag inte ha gjort det. Allt hade varit mera glatt och lekfullt i kollektivet men jag hade ju behov av en lugn vrå. 

       Under pingsten, kärlekshelgen, blev det definitivt slut mellan Claes  och mig. Han berättade att han träffat en flicka som han tyckte mycket om.  Jag tog det förvånansvärt lugnt och kände mig närmast lättad. Orkade inte med denna ”fram-och-tillbakarelation” längre. Samtidigt bröt kriget ut mellan Israel och Palestina. 

 Jag fortsatte en tid med studierna och fick godkänt på sluttentamen i franska.

                                          Sommaren 1967

      Oviss om framtiden for jag hem till Skövde där jag fått tillbaka mitt gamla sommarjobb på lokaltidningen. Det upptog största delen av min tid i början av sommaren. 

      Sen bilade hela familjen ner till Italien med pappa vid ratten. Det var trevligt att bo på Hotell Esmeralda på vänstra stranden och  jag kunde visa familjen mina favoritplatser i Paris. Målet för resan, Riva del Sole, låg vid Toscanas kust och hade en lång, ganska orörd strand vid ett blågrönt hav. Jag föll in i ett ungflicksbeteende tillsammans med min femtonåriga syster. För första gången kunde vi umgås som jämlikar. Vi träffade ett gäng svenska och italienska ungdomar, badade och gick på beachparty. När det kändes för ytligt åkte pappa och jag  till Florens och såg på konst. Jag blev förälskad i Italien och köpte en blommig porslinshäst i Grosseto som fortfarande symboliserar det färgstarka och sensuella landet för mig. Att mamma och pappa var ovanligt tystlåtna och passiva märkte jag men förstod inte varför.

     Det var bra för mig att upptäcka att jag kunde ha roligt utan Claes men i dagboken skrev jag: ”Han är som klart vatten för mig, som Bohusläns klippor, som sommar och idyll, som renhet, ljuvhet och strävhet. Någon jag aldrig kan glömma, som är beständig som urberg”. Vi bröt heller aldrig kontakten helt utan lyckades vara vänner. 

                                Min sista termin i Uppsala

Claes  började läsa juridik i Uppsala på höstterminen och vi träffades ibland. Vi tyckte om att sitta och prata över en kopp te i hans ombonade lägenhet. Det förvånade mig inte att Claes och hans syster fått en lägenhet på Drottninggatan mellan Fyrisån och Carolina rediviva. Var han född med  guldsked i mun? Visst saknade jag vår närkontakt från förr men jag hade fått sinnesro.

      Hemma i Skövde började en omtumlande tid. Mamma var dämpad, pappa stressad och Gunilla hörde brottstycken av konstiga samtal. En dag kallade mamma och pappa in min syster Gunilla i vardagsrummet och berättade att de glidit isär och att de skulle skiljas. Gunilla blev alldeles stum och fick inte fram ett ljud. 

Majlis och jag har insett att vi vill leva tillsammans, sa pappa. 

Jag vet att det är svårt för dig, sa mamma, men du får bo kvar i huset och gå ut nian i din gamla skola.

Men du då, sa Gunilla, var ska du bo?

Jag ska hyra en liten lägenhet här i närheten. Hoppas du kommer och hälsar på mig ofta, sa hon och kramade om Gunilla. Tårarna rann på dem båda och pappa såg beklämd ut. 

       Italienresan hade varit ett sista misslyckat försök för mamma och pappa att rädda sitt äktenskap. Pappa tyckte  att han och mamma hade vuxit ifrån varandra och att Majlis var hans idealkvinna. Hon i sin tur hade problem i sitt äktenskap. Hon beundrade pappa för att han var skicklig i sitt jobb och drev sin vilja igenom. De hade ungefärsamma inställning till saker och ting och kunde diskutera allt från affärsliv till politik.  

      Med tiden har jag insett att de nog passade bättre ihop än mamma och pappa. Ändå tyckte jag att det var ödets ironi att när de nu äntligen rotat sig på en plats och byggt en villa var det dags för mamma att flytta. Hon som solidariskt flyttat med pappa till alla platser som hans jobb krävt. Hon som varit hemmafru fast hon hellre hade arbetat. 

      Mamma och pappa hade umgåtts med Majlis och hennes man Lasse i flera år och hade räknat dem till sina bästa vänner. Pappa och Lars var dessutom arbetskamrater vilket komplicerade saken. Skilsmässan blev klar Allhelgonahelgen 1967 och då flyttade Majlis in på Sommarvägen med sin fyraårige son Johny. Mamma fick med sig lite möbler och hyrde en liten lägenhet närmare stan.  Alternativen vid skilsmässan hade varit att antingen sälja huset och dela på den eventuella vinsten eller att Pappa och Majlis bodde kvar tillsammans med Johny och Gunilla och gav  mamma en mindre engångssumma. Mamma som alltid varit omtänksam valde det senare alternativet för att inte hemmet skulle splittras och Gunilla skulle kunna bo kvar i sin gamla miljö. Även jag fick ha kvar mitt älskade rum men hemmet blev aldrig detsamma och Gunilla flyttade snart därifrån. 

  

       Jag läste nu konsthistoria och en grundläggande kurs i italienska medan jag försökte komma underfund med vad jag ville i mitt liv. Studierna var givande men jag kände mig ändå inte helt tillfreds. ”Saknar något, ett organiskt liv. Varför hittar jag inte i en myriad av möjligheter dit jag vill? Vill passa in nånstans,  höra ihop med någon, något. Kan jag ägna mig åt barn? Psykologi? Konst? Kläder? Film? Kanske är det skriva jag vill men då blir det väl bara fåniga kåserier.” 

      Jag funderade också över om jag skulle bo kvar i Uppsala eller undersöka om jag kunde fortsätta mina studier i franska i Paris. Jag hade träffat en flicka som skulle dit följande termin och hon tipsade om studentrum på Cité universitaire. Jag skickade in en ansökan dit. Så fick jag plötsligt en en ny impuls. Flytta till Stockholm och skicka in ansökningar både till Journalistinstitutet och Nyckelviksskolan som hade en ettårig kurs i konst och hantverk. 

      Claes berättade att  hans  flickvän skulle komma till Uppsala och jag ville bort därifrån. Jag måste bara skaffa någonstans att bo. Konstigt nog trivdes jag mycket bra i staden  under senhösten och undrade om jag verkligen skulle lämna den.  

Jag umgicks med Elisabet,  mina nya studiekamrater och grannarna i studenthuset där jag bodde.

      En dag fick vi en ny lärare på institutionen för konsthistoria i kvarteren vid Domkyrkan. Den förre hade lagt på den ena skioptikonbilden efter den andra på projektorn och vi hade analyserat sönder konsthistoriens mästerverk i halvmörkret. Thomas H. var som en faun eller en Peer Gynt som svepte in i klassrummet. Med hans hjälp blev konsthistorien  fängslande. När han log drog som tusen solar över hans ansikte. Jag blev helt fascinerad av honom och började teckna hans ansikte i smyg. Efter sista lektionen fick jag nästan panik. Skulle jag aldrig mer se denne inspirerande  människa som var mycket nära mitt manliga ideal? 

      Jag som brukade vara tillbakadragen dröjde mig kvar efter föreläsningen och frågade om han ville gå på café med mig. Han svarade ja och vi gick och satte oss i Almas djupa valv. Det blev inledningen till några givande möten och han besökte mig också i Skövde på väg till Göteborg. Jag minns en dag då vi sprang omkring i snön och fotograferade varandra.

    –  Det är bättre att ta spontana bilder istället för stela porträtt, sa han. Jag visade honom några  akvareller jag gjort och han berättade att han själv tyckte om att måla i stort format.

   –  Att måla stort är som att gå på en blommande äng, sa han. När snövidderna hade förvandlats till blommande ängar runt huset i Skövde tänkte jag på det han sagt. Snart skildes våra vägar men de skulle korsas igen på ett oväntat vis. Han var ett intellektuellt irrbloss som inspirerade mig och många andra.

        Julen 1967 kändes allt  annorlunda eftersom pappa nu levde tillsammans med sin nya hustru Majlis. Hemmet var inte riktigt mitt hem längre. Inte en kopp fick stå framme i det kliniskt rena köket. Men mitt rum var en fredad zon. Det var mer avspänt  att hälsa på mamma i hennes trevliga tvåa. Hon verkade må efter omständigheterna bra och vi hade förtroliga samtal som vanligt. Även Gunilla och jag hade mycket att prata om. Skilsmässan berörde henne mycket mer än mig eftersom jag flyttat hemifrån. Hon trivdes inte så värst bra hemma utan umgicks mycket med sina kamrater.

      Det kändes också konstigt för mig att inte höra ihop med Claes och familjen Heijbel längre även om Claes och jag stötte ihop ibland.

     Tillbaka i Uppsala träffade jag Christer,  en trevlig ung man. Jag kände mig avspänd i hans sällskap men var inte förälskad. Han bodde högt uppe i ett tornhus bland kajorna i Uppsalas gamla kvarter. Med honom upplevde jag ett slags lugn under denna turbulenta tid. 

     Genom pappa fick jag kontakt med modejournalisten Christina Palmgren på tidningen Vi och  hade ett bra samtal med henne. Jag kunde skicka in teckningar och artiklar till henne för bedömning och eventuell publicering. Tyvärr rann det hela ut i sanden. Jag kunde inte fokusera på uppgiften just då. 

                                        Stockholm  1968 – 73 23-28 år

      Till slut bestämde jag mig för  att flytta till Stockholm och läsa teaterhistoria. Jag minns inte vad som fick mig att läsa det ämnet. När jag bodde i Skövde åkte jag på teaterresor till Göteborg med klassen och vi hade läst många dramer under studierna i franska men inte var jag någon teaterkännare. Jag kunde lika  gärna ha valt sociologi eller psykologi som jag också var intresserad av. 

    När jag precis hade skrivit på kontraktet för  en liten jungfrukammare i hörnet Nybrogatan Riddargatan kom ett meddelande att jag fått ett studentrum i Paris. Det kändes som ödets ironi men jag orkade inte bryta upp igen.

     ”Undrar om jag tillhör de hemlösa, rotlösa, flackande” tänkte jag när jag lämnade Uppsala och tog tåget till Stockholm med mina koffertar. Mitt hyresrum var så litet att jag måste gå ut för att tänka. Men det var  bara att gå ner för trappan så var  jag ute i den myllrande staden och det var inte mycket längre till Strandvägen som ledde ut till naturen på Djurgården. Den eleganta våningen tillhörde en tandläkare som blivit änka. Det kändes befriande att lämna rummet och bländas av ljuset på gatan. Det var nära till allt och jag slapp  att ta bussen eller cykla som i Skövde och Uppsala. Allt väntade mig utanför dörren. Det var bara att gå några steg för att upptäcka något nytt. Men det var inte roligt att vandra ensam längst Strandvägen bland alla förälskade par en söndag förmiddag. 

      Som tur var fick jag nya kamrater genom studierna i teaterhistoria.Vi höll till i  en gammal patriciervåning på Linnégatan tio minuters promenad hemisfrån. Där studerade vi dramer och föreställningar från antiken och framåt. Själva dramerna fanns ju kvar men inte föreställningarna. Böcker och filmer är ju bevarade för eftervärlden men inte teaterföreställningarna. Det kändes märkligt att läsa långa beskrivningar av föreställningar, scenerier och dräkter från antiken fram till början av nittonhundratalet. Från modern tid finns ju filmad teater att studera. Många klassiska dramer sattes upp och gestaltades på teatern.  Flera kvällar i veckan gick vi på Dramaten som låg om hörnet mitt krypin. Många av mina studiekamrater kom från Stockholm och var uppväxta med teater. De flesta var mer intellektuella än mig men jag träffade också en flicka i min stil som hade fått  jobb i Paris under påsklovet 1968. Hon tipsade mig om att söka ett tillfälligt arbete  på samma reseföretag och det gick bra.  

      För femte gången kom jag nu till Paris där jag hittade bättre än i Stockholm. Jag njöt av språket, maten och gatulivet men det var pressande att lära sig så många fakta om Paris att det räckte för en timslång guidetur med buss. En gång fick jag också hoppa in som vikare för guiden till Versailleutflykten. Snuvig och febrig låg jag på hotellrummet och slog i mig alla fakta om slottet och trädgården. Jag fick ha fusklapp under guidningen som var en utmaning. Efteråt strosade jag omkring i parken i timmar med en amerikansk student och tänkte på Alberte i Cora Sandels bok. Hon och hennes själsfrände blev inlåsta i Versaille en magisk sommarnatt. Man får ta de smulor av lycka man kan få.

      Tillbaka i Stockholm fortsatte jag med teaterhistorian parallellt med en kortutbildning för ett sommarjobb som guide för båtturer i Stockholm. Jag fick det eftersom jag hade hyfsade språkkunskaper men det var en utmaning för mig att ta ett så utåtriktat jobb. 

      Li kom och hälsade på mig en helg. Vi var tvillingsjälar men med olika yttre stil. Jag var klädd i en rödrandig klänning  med röd väst inköpta i Paris och hon i en engelskinspirerad klassisk dräkt med veckad kjol. Tillsammans strosade vi omkring i Gamla Stan.  Vid slottet hamnade vi mitt i ett filmteam. De filmade Monte Carlo-rallyt. Några statister började prata med oss och en fotograf tog bilder på mig och Li. Vi poserade glatt, han tog vår adress och skickade senare bilderna till oss. 

      Under pingsten åkte jag ”hem” till Skövde igen. Jag älskade fortfarande mitt rum på Sommarvägen och vandringarna på ängarna däromkring med vår hund Pontus.

 Min syster Gunilla hade flyttat hem till mamma i hennes lilla tvåa eftersom det skurit sig mellan Gunilla och Majlis.

      Märkligt nog hade mamma och Majlis före detta man Lars sökt tröst hos varandra och umgåtts en hel del efter separationen. De hade liknande temperament och trivdes ihop. De kände sig båda ensamma och övergivna och mamma lämnade sin lilla lägenhet och flyttade hem till Lars. Gunilla flyttade med  men hon trivdes inte där heller.  

Skilsmässan och partnerbytet var en smärre skandal i Skövde, åtminstone i Konsumkretsar. Lars funderade på att söka  jobb i Östersund och ställde som ultimatum till mamma:

 – Antingen gifter vi oss eller så blir det slut. 

Mamma hade nog ingen lust att gifta sig igen men samtidigt var hon rädd för ensamheten. När hon fick höra att jag var trött på mitt minimala rum  i Stockholm fick vi ett infall att hon och jag och Gunilla skulle flytta ihop i  Stockholm. Tills vidare stannade det vid vaga planer. 

      Sommaren kom och jag började jobba som guide på båtturer runt Djurgården och på Stockholms vattenvägar. Jag kände mig väl inte ”som fisken i vattnet” men det fungerade hyfsat. Jag tyckte att jag spelade en roll som inte passade mig. 

 ”Jag tar mig inte på allvar i den här rollen. Jag frågar mig var jag egentligen passar in. Jag undrar hur det är att spela många roller. Gömma sig i dem. Blåsa liv i dem. Allt är ju ändå bara roller men det blir inget bestående av skådespel men kanske inte heller i det verkliga livet.” 

      Arbetskamraterna var trevliga och vi gjorde  en del utflykter tillsammans bland annat till en skärgårdsö på företagets bekostnad. Jag upptäckte att Stockholm inte bara var stenstaden och City utan också alla vattenvägar och skärgården där utanför. 

      Jag stod inte längre ut i min lilla pigkammare utan flyttade till ett rum i bottenvåningen på Tjeckiska ambassadens rivningshus på Floragatan. Jag skulle dela  lägenhet med en ung kvinna som verkade lite märklig men rummet var  stort och ljust och det fanns en liten trädgård utanför. Däremot fanns det ingen dusch. 

Första kvällen hörde  jag hammarslag från hennes rum och gick in dit. Hon höll på att spika fast en kolsvart rullgardin framför sitt fönster. 

Räcker det inte att dra ner rullgardinen frågade jag som undrade vad som hände.

 Nej, det kan  krypa in någon genom mitt fönster på natten, sa hon. Dessutom kan jag inte sova om det inte helt svart.  

Lätt konfunderad försökte jag somna i min breda men hårda säng.

      En ledig dag tog jag Saltsjöbanan ut till Erstaviksbadet för att bada och sola. Mittemot mig satt en ung kvinna med enorma gröna ögon. Vi var ensamma i vagnen och började prata med varandra.

Jag heter Carin och går på konstfack, sa hon. Men vi har sommarlov nu.

Spännande sa jag. Jag skulle också vilja gå på nån konstskola. 

 Tillsammans vandrade vi ner till badplatsen. Hon var loj och på något sätt frånvarande men fängslande. 

Jag har hyrt ett hus på Ibiza från nästa vecka, sa hon när vi legat och solat ett par timmar. 

Min kille och jag skulle åka dit men nu är det trassligt mellan oss. Vill inte du följa med istället?

Vill du verkligen åka med mig som du inte känner?

Jag kan se genom människor, sa hon. Dig kan jag lita på. 

      Jag funderade lite på erbjudandet och tyckte det lät vansinnigt men lockande. Jag hade rätt till ett par veckors ledighet från jobbet och hade inte bestämt vad jag skulle göra. Skövde lockade mig inte längre.Varför inte slå till?

       –   Det låter spännande, sa jag. Kan vi inte träffas imorgon och prata om saken?

Dagen därpå var det midsommarafton och ingen av oss hade några planer för kvällen. När alla andra var ute i skärgården eller tillsammans med familj och vänner på lövade verandor gick vi till en mörk klubb i Gamla Stan. Vi bestämde att vi skulle resa tillsammans med tåg till Barcelona så snart jag fick ledigt. Därifrån skulle vi ta båten till Ibiza. På den tiden gick det inga charterresor dit. 

                                       Ibiza sommaren 1968

      ”Här är så gudomligt när eftermiddagen stillnar mot kväll vid vårt hus”, skrev jag när vi äntligen kommit fram. ”Långt, långt borta ligger staden Ibiza med vita snäckbildningar av hus mellan bergen, sen det dimmiga blå som är havet och i förgrunden brunbränt gräs och klungor av träd.”

      Jag tyckte mycket om vårt, vita asketiskt vackra hus med takterass, men relationen till Carin var besvärlig. När vi äntligen kom fram efter en ansträngande resa med övernattning i Barcelona visade det sig att hennes pengar redan var slut. Vi fick leva på min magra reskassa. Förhoppningsvis skulle hon få pengar så småningom. Vi köpte massor av grönsaker, frukt,  bröd, ost och ägg och levde på det ett bra tag.  I grannhuset bodde en kvinnlig keramiker från Sverige. Hon och hennes femårige son hälsade på oss ibland.  Bredvid oss låg en liten lantgård och på de  krydddoftande markerna runt husen sprang små getter omkring.  Ibland tog vi bussen till den vita staden Ibiza och strosade runt i gränderna eller gick och badade. Däremot kunde vi bara titta på alla kläder som lockade utanför butikerna och läsa restaurangernas menyer utan att gå in. 

      En kväll skramlade vi ihop till inträdet på diskoteket Black sheep. Där fick jag syn på en blond spanjor med en skarpskuren profil. Han bjöd upp mig men sa efteråt: ”Tu dances très mal, Anique.” Du dansar väldigt dåligt. Och det stämde. Det hindrade honom i alla fall inte att följa med oss hem till det vita huset. Egentligen hade han tänkt ta båten tillbaka till Valencia morgonen därpå för även hans pengar var slut.   Spanjoren som hette Ricardo och jag sov ett par  nätter tillsammans på takterassen under stjärnorna. Månen speglade sig i havet i fjärran och syrsorna spelade. På dagarna åkte vi till stranden eller strövade omkring i byn. Carin och jag försökte åstadkomma små måltider men en gång fanns det bara lite förtorkad camenbère som Ricardo värmde upp i en stekpanna. Efter några dagar följde jag honom till båten. Han hade på sig min indiska skjorta som han blivit förtjust i och som han fick behålla.  Det var tradition att alla passagere som hade anförvanter på kajen kastade ut långa band som deras vänner försökte fånga. Dessa band symboliserade känslobanden mellan människorna på kajen och de som färdades vidare med fartyget. Till slut brast de bräckliga banden även mellan oss. 

      För att uppleva något positivt ville jag göra en utflykt till Formentera, ön som länge hägrat i min fantasi. Carin följde med trots att det var henne jag ville komma ifrån. Helt oväntat blev det ett par fina dagar på den vita ön. Vi hamnade i en liten by invaderad av hippies. Efter en enkel lunch vandrade vi hela dagen utefter de vita stränderna mellan det gröna havet och strandskogen. Vi mötte nästan inga människor. Framåt kvällen kröp vi in i våra sovsäckar i strandskogen men väcktes av några vakter. Det var tydligen förbjudet att sova i det fria. Ett par flickor i tält märkte oväsendet och lät oss sova hos dem resten av natten. Tiden på Formentera var givande men sen var det  skönt att resa hem igen.   

Även i Stockholm fanns det nu människor som sökte alternativa livsformer. Några var influerade av flower power andra var politiskt engagerade och motståndare till Vietnamkriget. Jag var själv emot allt våld och starkt emot det fruktansvärda kriget i Vietnam  men jag engagerade mig inte på det sättet att jag stencilerade flygblad och gick på möten på yttersta vänsterkanten. Däremot gick jag med i demonstrationståg ett par gånger. En alternativ livsstil tilltalade mig också men jag var helt emot droger. Jag var inte intresserad av hasch och mariuana. Däremot var  den lekfulla kläd- och livsstilen tilltalande.  Ibland tog jag en kopp te på tehuset Tetley under almarna i Kungsträdgården på väg hem från arbetet men jag kände mig lite malplacerad i min röda guidedräkt. 

      Mamma och Gunilla kom och hälsade på mig ett par dagar i augusti. De fick låna min kamrats rum eftersom hon var bortrest. Vi hade inte glömt våra vaga planer att flytta ihop så vi tittade på en lägenhet i bottenvåningen på en villa på Lidingö. Den var trevlig men dyr. Vi funderade men vågade inte ta steget att hyra den. 

Istället valde mamma att gifta sig med Lars och senare flytta till Östersund med honom. 

                                   Första mötet med George

      På kvällen samma dag som vi tittat på lägenheten åt vi en god middag på källaren Aurora i Petersénska huset i Gamla Stan. Efteråt ville min syster gå ut på något trevligt ställe i Stockholm. Jag kände mig inte hemma på det området men i DN läste vi att en känd jazzsångare skulle uppträda på Cecil inte så långt från min bioplats. Där fanns också diskotek för danslystna. Vi promenerade  genom Kungsan och över Stureplan till Cecil. Mamma fortsatte genom Humlegården till Floragatan. 

    I foajén fick jag syn på  en ung man i lejongul manchesterkavaj. Han strök bort sitt långa hår från  pannan och jag mötte hans blick. Jag tyckte mig känna igen honom fast jag aldrig sett honom förut. De blå ögonen, de höga kindknotorna, den smidiga kroppen och den lite nonchalanta stilen. Kanske var han en blandning av de unga män som hittills intresserat mig. Men med en helt egen stil. 

      Gunilla och jag satte oss på ett par lediga karmstolar  i salongen. Den fylldes snabbt och snart fanns det inga sittplatser kvar. Plötsligt stod den unge mannen i manchesterkavajen bredvid min stol och frågade om det gjorde  något om han satte sig på mitt armstöd. Om det gjorde något? Jag vill inget hellre men jag fick svårt att koncentrera mig på musiken. Dessutom stod den flicka han hade väntat på i foajén bredvid honom och det störde mig. 

      När musiken tonat ut frågade han om jag ville följa med honom en trappa upp till diskot. Hans väninna och min syster följde också med. Väninnan som hette Karin var tydligen bara en bekant och hon hittade snart andra kompisar. Den unge mannen som presenterade sig som George bjöd upp mig. Det var magiskt att vara nära honom och han sa att han tyckte om min gula sidenblus som jag köpt samma dag. Den kändes skön att ta på sa han och smekte min rygg. Han var lättsam och rolig och rörde sig rytmiskt till musiken.  Gunilla hade träffat en kille med sportbil som skulle köra henne hem. George och jag föredrog att promenera. Vi tittade in i Georges lilla lägenhet på vägen hem. Han bjöd på sitt specialte som innehöll så mycket socker och pressad apelsin att tesmaken var helt borta. I hans bokhylla fanns flera böcker på tyska bland annat ”das Glasperlenspiel” av Herman Hesse och den kinesiska vishetsläran I Ching. George berättade att han kommit till Sverige från Österrike via Danmark några år tidigare och att han stortrivdes i Stockholm. Han följde mig hem till Floragatan och vi bestämde att gå på bio tillsammans kvällen därpå. Det gick en film av Antonioni på bigrafen Puck som vi både ville se.  

    Han kom ganska sent till biografen springande i regnet. Senare fick jag veta orsaken. Det var en hårsmån från att vi aldrig mer hade träffats. En kompis hade ringt till honom just när han och sagt att en mycket vacker kvinna som George var intresserad av absolut ville träffa honom. Hon hade precis gjort slut med sin kille och ville att han skulle komma till baren där hon satt med några vänner. 

Men jag är upptagen ikväll..

Varför då?

Jag ska gå på bio med en flicka jag träffat.

Kan du inte ringa till henne och säga att det kommit nåt emellan.

Nej, hon har ingen telefon. Förresten är hon nog redan på väg till bion.

Men ska du missa ett sånt här tillfälle?

Ja, nej, jag måste tänka. Nu vet jag. Jag väljer bion.

Skyll dig själv!

       Han kom sent och med andan i halsen. Lätt upprörda satte vi oss i salongen. När ljuset släcktes tog han min hand.

     Sen följde en vecka av idel lycka. ”Vi sprang genom Humlegården hand i hand bubblande av skratt. Vi gick genom stan och den verkade helt annorlunda. En hel vecka utan trassel bara skratt, ömhet och lycka.Vi tog taxi hit och dit, åt på restauranger och vandrade på Djurgården.” 

        Ibland jobbade han på en Pub i Gamla Stan. Där var han en annan. Säker och suverän i sin roll. Men den sensuella glädjen dominerade när vi träffades på tu man hand.

    En dag ringde Claes och sa att han  ville träffa mig. Vi satte oss på ett café och han berättade att  funderade på att flytta till Stockholm. På kvällen gick vi till puben där George jobbade och tog en öl. När puben stängde slog han sig ner hos oss. George och Claes såg ut som två bröder och pratade som om de alltid känt varandra. Claes hade mognat och fått nya intressen. Vid sidan av studierna hade han arbetat med narkomanvård på Ulleråkers sjukhus. Nu insåg han att det var den typen av arbete han ville ha.

    Det blev allt besvärligare att dela lägenhet med Ann. Hon var helt neurotisk och nu räckte det inte med att spika fast rullgardinerna. Vi skulle vara knäpptysta på kvällen så att ingen hörde att vi var hemma och kanske överföll oss.  Jag fick knappt lyssna på radio. En dag  träffade George en kompis, Odd, som var fotograf och skulle flytta till Frankrike. 

Vill du hyra min lägenhet i Gamla Stan när jag är borta? frågade Odd.

Det skulle passa perfekt. Min hyresvärd vill ha tillbaka min lägenhet!, sa George.  Vad är hyran?

175 kronor i månaden.  Men det är omodernt med kallt vatten i farstun.

Det spelar ingen roll, sa George. Jag tar den. 

      George visste  hur jobbigt det hade blivit för mig att bo med Ann  på Floragatan och frågade om jag  ville dela lägenheten med honom. Jag blev glad men också lite orolig. Vi hade ju bara känt varandra någon månad. Men jag kände starkt att jag ville vara tillsammans med honom. 

                                                  Gamla Stan ht 1968 – vt 69 

        I slutet av september skrev jag följande rader i dagboken: ”Jag bor nu på Sven Vintappares gränd 3. Det är en slags lycka att komma ut på morgonen och befinna sig i gränden i den gamla staden. Hastigt och lustigt hände allting. George köpte en blommig soffgrupp i en bod på söder och fraktade hit. Den såg precis ut som soffgruppen vi hade när jag var barn i Kisa. Jag är lycklig, så där runt omkring och inuti. Av honom, av livet av hösten. Vår samhörighet och grunden för vår tillvaro som är solskimmer och självklarhet. Jag hinner inte skriva, lever bara.”

      Jag hade nu äntligen börjat på Nyckelviksskolan som jag längtat efter så länge. Konstigt nog hände det så mycket i mitt liv just då att jag inte kunde engagera mig helt för det vi sysslade med på skolan. Dessutom låg det i tiden att inte uppskatta konsthantverk. Skålar kunde ju lika gärna göras i plast som i keramik. Konst var något onödigt. Det var smahällsförändring som var det viktiga. Där satt jag och drejade krukor och kände mig onyttig. 

    Jag lämnade gärna den mörka gränden på morgnarna för att färdas  över vattnet till grönskan vid de gamla husen på Lidingö. Därifrån såg man kullen med hyreshus där jag senare skulle bo i många år. Jag tyckte om att arbeta med mina händer, måla stora tavlor i akryl, trycka mönster som jag själv skurit ut i linoleum och skapa kläder av dem. Arbeta med lera och smide.

     Parallellt med det konstnärliga arbetet hade jag några tentor att klara av. Det var svårt att koncentrera sig i den lilla primitiva lägenheten. Vi hade bara två minimala rum med  kokplatta och kallt vatten i farstun. Innan värden  installerade vattentoalett i källaren fanns det bara ett torrdass på vinden. Ändå var det med glädje jag kom hem och öppnade den tunga porten. Gick uppför de urgamla nötta stentrapporna med inmurade helgonbilder och låste upp vår dörr högst upp. 

      Där fanns det lilla avlånga vardagsrummet med en kakelugn i ett hörn och en stor skivspelare i det andra.  Genom fönstret kunde vi se ett litet stenlagt torg och medeltida fasader i ockra och rostrött. I det andra rummet fanns bara en inbyggd säng, en kokplatta och ett litet kombinerat mat och skrivbord. Genom de båda fönstren  med djupa fönsternicher såg vi  ner mot gränden och  mot torget. 

      I början fanns det inte ens någon dusch i huset så vi turades om att  bada i Gamla Stans badhus där det fanns små nedsänkta badkar och en minimal simbassäng. Varannan dag var badet öppet för män och varannan för kvinnor. 

      Utsikten mot det lilla torget var pittoresk men det kom aldrig in en solstråle i rummen. När George var hemma kom det en jämn ström av bekanta och hälsade på och det snurrade alltid en  nyköpt skiva på skivtallriken. Det var bland annat Doors, Loving spoonful och Bob Dylan på högsta volym.

      George gick på dokumentärfilmskolan men jobbade också  extra på Gyllene Freden i Gamla Stan. Han hade en gedigen servitörsutbildning från Österrike och var en naturbegåvning. Han arbetade mycket men ville också koppla av med vänner. Ibland blev jag orolig över att jag inte riktigt visste var han var eller när han skulle komma  hem men oftast var  jag intensivt lycklig och vi sov tätt omslingrade på nätterna.

      Jag hoppade av Nyckelviksskolan efter höstterminen. Det var så mycket annat som lockade mig och jag insåg att jag aldrig skulle bli nån riktig konstnär. Kanske kunde jag ha konst och konsthantverk som en hobby men inte konkurrera med andra om en plats på konstfack och sedan kämpa om de fåtaliga jobben. 

      Istället började jag läsa litteraturhistoria  på Stockholms universitet. På den tiden låg institutionen på Norrtullsgatan. Jag läste lite halvhjärtat för det var mycket annat som lockade. Ibland följde jag med George på hans och kamraternas filmprojekt och vi gick ofta på bio eller till Moderna muséet. Där träffade vi en gång Thomas H. som jag ju lärt känna i Uppsala. Vi satte oss i restaurangen och när han fick veta att George gick på dokumentärfilmskolan bestämde de att göra nåt projekt ihop. Det blev bland annat en dokumentärfilm om den polske konstnären Hasior.

      Moderna museet blev ett vanligt utflyktsmål för  oss och gav mig en liten nödvändig dos natur i kombination med kultur. Ibland tog vi Djurgårdsfärjan till Djurgården och vandrade under de stora ekarna men George tyckte oftast att det räckte med grönskan i Kungsträdgården. Jag som alltid varit en natursvärmare bodde nu i den gamla stenstaden utan så mycket som ett träd att se på. Men förälskelsens slöjor svepte in allt i ett förtrollat ljus. Tills jag en dag märkte att jag ofta fick sitta och vänta på George utan att jag visste var han var. Sen kom han hem med några vänner även kvinnliga sådana och då försvann allt i ett moln av cigarettrök, hög musik och billigt rödvin. 

      Allt obehag försvann när vi morgonen därpå drack te tillsammans med gott bröd som han köpt på bageriet om hörnet. 

       Att träffa Claes blev nu ett viktigt komplement till mitt nya liv med George. Vi kunde prata om allt från daghem och samhälle till kärlek och relationer och vi kände till varandras bakgrund. Han hade flyttat  in i ett rum på nedre botten i vårt hus. Det blev ledigt samtidigt som han tröttnade på Uppsala och fick jobb i Stockholm. Först nu när jag var förälskad i en annan kunde vi bli riktigt bra vänner.    

       Just när George  satt och spelade vilt på sina trummor och jag förgäves försökte läsa litteraturhistoria kom ett brev neddimpande genom brevlådan. Det var från Stockholms studentbostäder som meddelade att jag fått en rivningslägenhet på Styrmansgatan nära Karlaplan. Egentligen älskade jag varje minut jag tillbringade med George men om jag skulle komma nån vart med mina studier och bli mer självständig behövde jag  lugn och ro. Därför tackade jag ja till lägenheten. 

                            

                                  Mellanspel på Styrmansgatan

Jag flyttade in i min etta mot gården i  april 1969. Pappa transporterade min kära svarta järnsäng från Skövde till Stockholm och den gjorde sig fint mot de vita väggarna tillsammans med ett skrivbord och en fåtölj. Jag hade ett kök med gasspis,  rinnande vatten och toalett. Lyx tyckte jag då. Det var lite si och så med värmen men det fanns en kakelugn. 

George och jag fortsatte  att träffas. Under senvåren spelade han in en film tillsammans med Hanno, en vän från dokumentärfilmskolan som vill bli filmfotograf. Det var Thomas H. som skrivit manus på Boris Vians bok; Dagarnas skum och som var  regissör. En studiekamrat till mig, Malena Ivarson, senare känd som sexrådgivare, spelade den kvinnliga huvudrollen. George var  alltiallo och inspelningsledare. Jag var  ganska ofta med vid inspelningarna i ett gammalt kråkslott vid Skurusundet. 

Vi åt alla måltider tillsammans och Hanno klagade på kvinnoemancipationen som gått till överdrift så att kvinnorna inte vill göra något hushållsarbete alls. Det blev ofta så att han och jag som stod nere i köket och diskade.

Projektet  spårade ur och filmsnuttarna ligger fortfarande nedpackade i  lådor nånstans. Inspelningen var som en surrealistisk film den också. Jag minns en vacker scen där Marlena låg i ett badkar fullt med rosenblad. 

                                               Marstrand

        Jag behövde pengar och lyckades få ett sommarjobb i Marstrand. Det var  på en bar på ett diskotek. Ännu en arbetsplats som var helt fel för mig men jag fick i alla fall vara i Bohuslän igen. Jag tyckte om min arbetskamrat Agneta som var ironisk och kvick och fick mig att skratta. 

     Paret som ägde diskoteket tillhörde Göteborgssocieteten och hade ett idylliskt hus med havsutsikt. Ibland hade de fest där och jag blev bekant med Ted Ström som skrev så fina visor. Vi vandrade runt Marstrandön och pratade ivrigt med varandra. En kväll kom Cornelis Wreesvik till Marstrands societetshus. Han var lätt berusad men uppträdandet grep ändå tag i mig. Sen blev sjuk och åkte därifån tidigare än beräknat.   

      När jag stannade  till i Skövde ett par dar  på vägen hem fick jag veta att George och en kompis åkt bil till Marstrand för att träffa mig. Bilen  hade fått körförbud och de hade tagit tåget tillbaka till Stockholm. 

                                             Höst på Styrmansgatan

      När jag kom dit igen var var vi som nyförälskade  och jag kände mig lugn och stark men bodde kvar på Styrmansgatan.  Jag arbetade med korrekturläsning på DN mot slutet av sommaren. Jag gick ofta hem utefter Kungsholmens kajer och träffade ofta George på Tetley.  

      Gunilla flyttade  till Stockholm sjutton år gammal och bodde hos mig den första tiden. Hon började andra ring på Statens Normal, ett gymnasium vid Stadion. Mamma hade flyttat till Östersund med Lars och hon ville inte bo hos pappa och Majlis igen. Senare på hösten  bestämdes det helt  plötsligt att George skulle resa till USA med Thomas och stanna där tre, fyra månader. Thomas har fått ett resestipendium från  Riddarhuset och i början skulle de bo hos Thomas vänner i New York. Jag var orolig för att det skulle bli så spännande i USA att George aldrig kom tillbaka.  Hans frihetsbehov och livsaptit var stor men också kärleken  mellan oss. När han väl for tog jag det förvånansvärt lugnt.

  –  Det är klart jag kommer tillbaka,  sa han och packade sin ryggsäck.  

George hade gått med på att Claes och hans flickvän Inger flyttade in i hans  lilla lägenhet högst upp i huset medan han var borta och Gunilla fick överta Claes brunmurriga rum på nedre våningen. 

      Jag blev godkänd på första inträdesprovet till Journalisthögskolan men tyvärr inte på det muntliga provet. Jag kunde inte riktigt redogöra för vad jag ville med mitt skrivande. Kanske var jag inte rätt typ heller. Det blev en stor besvikelse för mig. En väg tycktes stängd men på den tiden kunde man också bli praktikant på en landsortstidning. Det blev senare aktuellt men just då gick jag in för mina studier i litteraturhistoria.

       Jag träffade en del vänner när George var borta,  främst Claes, min studiekamrat Ingrid och Karin som varit med George när vi träffades på Cecil. Tillsammans med dem såg jag mycket film och alternativteater. När jag tröttnade på mina fyra väggar. gick jag till Stockholmsterassen och pluggade. Det var som om min kreativitet vaknade när jag var ensam och inte fixerad vid en intensiv kärleksrelation. Men i grunden fanns den kvar. Jag mådde också  bra av att gå på yoga och att vara med i studentteaterns gruppövningar. 

Mamma hälsade på mig och gav mig goda råd.

Satsa på att få ett jobb, lägenhet och en viss trygghet.  

     Jag fick veta att George och jag hade möjlighet  att hyra en lägenhet på andra våningen  men då måste jag bo i huset och bevaka läget tills han kom hem. Jag lyckades ringa till honom i New York och frågade om han var intresserad. Det var han förstås. Gunilla och jag bytte snabbt bostad men tog inte med oss några möbler. 

                                        Vi flyttar ihop igen  1970 

       Den 20 januari dök George upp i gränden med långt hår, pannband och fårskinnsväst. Hela ansiktet var ett stort leende. Ett par dagar senare träffade vi husägaren, skrev på kontraktet och fick nycklarna till lägenheten. Den bestod egentligen av två mycket små lägenheter som hade slagits ihop och bands ihop av ett minimalt kök. Där fanns rinnande kallt vatten och slask och en bänkspis.  Det stora rummet var vackert och vette mot det lilla torget. I ena hörnet fanns en öppen spis och de tre fönstren hade halvmeterdjupa fönsternischer. Det andra rummet var mindre och försett med kakelrum. Det fanns ett fönster mot gränden. I källaren hade det ibyggts  ett badrum med toalett gemensamt för hela huset. Källaren såg ut som en klubb med djupa valv.  Det var en  tid av ren lycka. Nu lever jag organiskt. Vi har den pulserande staden omkring oss, bor mitt i den med all  we need for living, musik, vänner, varandra. Ingen trivs jag med som med honom självklart och helhjärtat. Skratten, skiftningarna, hans ögon och händer.

Vi levde lite halvkollektivt med vänner i huset. Claes och hans flickvän Inger bjöd på klibbigt fullkornsris och jag gjorde linssoppa. En trappa ned bodde Carina som bjöd på en obestämbar soppa. Med fina samtal och billigt vin slank det ner.

         Jag fick min fil.kand examen i litteraturhistoria och franska framåt våren och vi  firade med vin och vänner. 

Allt var inte så lätt. Jag behövde lite mer lugn och ro än George som smakat på hippielivet i USA. Men i grunden fanns bindningen mellan oss. 

          Jag sökte och fick ett sommarjobb på Kinda Correspondenten i Linköping. Då frågade George om jag ville följa med honom och hans kompisar Odd och Gunnar till Kreta några veckor.  Det lät så lockande att jag tackade nej till sommarjobbet. Det skulle jag inte ha gjort.                                  

                                          Grekiskt drama

      Visst var den lilla byn Aghia Galini på södra Kreta charmfull och stränderna långa och ödsliga men vad hjälpte det när George mest spelade schack med alla nykomna halvhippies. 

Han satt ofta omgiven av sina tillfälliga vänner på ett café med avskavda stolar och fyrkantiga bord. 

        –  Do you want to play chess?  frågade han en amerikan som just kommit till byn med ryggsäck, långt hår och pannband. 

         –  OK man, svarade han.

De kom snabbt in i spelet och varken såg eller hörde omgivningen. Jag närmade mig gruppen med min korg med badkläder. 

Kommer du med och badar nu, frågade jag

Men du ser väl att jag spelar schack. Vi har just börjat.

Men vi hade ju bestämt att gå till stranden idag.

Vänta lite, Just nu är det schack som gäller. Du kan väl gå dit själv om du vill bada.

Besviken gick jag min väg. Havet var oändligt och sanden het. 

Den första tiden  bodde vi i ett litet rum med dusch  och terass mot havet. Allt verkade lovande. Byn var ganska orörd men en samlingspunkt för hippies på genomresa. Odd och Gunnar hyrde ett hus på en kulle och där åt vi ibland middag i solnedgången. Livet verkade bra. Sen gick vi ner till byn och satt i evigheter på någon servering. Språket var engelska och George var som fisken i vattnet efter sin amerikanska resa. Jag tyckte det blev långtråkigt till slut. Utom när Steeve som undervisat på Berkley var där. Han var intressant och vi kunde prata med varandra. 

         – Jag gör inte av med mer pengar per månad  än vad det kostade att hålla våra hundar med mat hemma i Californien, sa han.  Varje morgon i soluppgången gjorde han yoga på stranden.

             En gång simmade vi med honom till en öde strand. Vågorna slog över mitt huvud och jag var helt utmattad. Han och George hjälpte mig och stunden på den öde stranden blev njutbat. Bara vågor, hav, sand och vänskap.

Vi flyttade till ett mindre och billigare ställe där vi ibland lagade mat över en öppen eld medan katterna sprang omring på muren utanför. Oftast åt vi på nån enkel restaurang på bygatan där det stod två olika grytor och puttrade hela kvällarna. 

Kan vi göra en utflykt till ravinen, frågade jag.

Nej jag trivs bra här, sa George. Lev i nuet. 

Till slut blev situationen ohållbar. Jag kände mig ensam och frustrerad. Vår kommunikation bröt samman.  En dag packade  han ihop sina få tillhörigheter i en sjösäck och lämnade mig. Jag såg honom gå längre och längre bort på den dammiga vägen men det fanns ingenting att göra. 

      När det gäller är jag stark men jag fick också stöd av Steeve. Ett par dagar senare tog jag samma väg som George till närmaste busshållplats. Solen glödde och världen var tom. På båten fick jag kontakt med ett par amerikaner och vi besåg Akropolis tillsammans innan vi fortsatte vidare till Italien. Där tog jag mig till Baia Domicia där pappa och Majlis var på semester. De blev tagna på sängen när jag plötsligt stod framför dem på stranden, brunbränd och ännu smalare än vanligt. 

De körde  mig till flygplatsen i Rom och jag kom  hem till Gamla Stan igen. En månad senare kom George tillbaka efter äventyr på öarna i Egeiska havet och i Turkiet. Då hade jag insett det hopplösa  i min situation och skaffat  ett  praktikjobb på Västervikstidningen. 

                                                         Västervik ht 1970, 25 år

25 år gammal med en föga matnyttig filkandexamen i bagaget kändes det viktigt att hitta ett jobb eller åtminstone en väg till ett jobb. Vad ville jag bli? Det virvlade i mitt huvud av olika intressen och möjliga livsvägar. Skriva, måla, fotografera, skapa kläder, inreda hus eller arbeta med konsthantverk. Jag hade redan gått en termin på Nyckelviksskolan.   

Nu ville jag pröva på journalistiken.  Det gjorde mig ingenting att lämna Stockholm ett halvår, tvärtom det kom lägligt. Jag behövde få distans till mitt gamla  liv. 

Tåget rullade , dunk, dunk genom ett bedövande grönt Sverige. Jag som bodde i Gamla Stan sög i mig grönskan och de blå, stilla vattnen som en törstande i öknen. 

Jag hade fått hyra ett rum och kök i en pittoresk men dragig ”kåk” på gångavstånd från Västerviks centrum. Sängen var snarast en tältsäng men det fanns päronträd utanför fönstret. Det fanns ingen dusch utan jag fick gå till badhuset för att värma mig, hålla mig ren och simma i bassängen nära havet.

      Redaktionschefen gav mig ett kraftfullt handslag och hälsade mig välkommen när jag första gången kom in på den stora redaktionen med utsikt över Västerviks stenlagda torg. Det var ett vackert rum med flera stora skrivbord överbelamrade med papper och böcker. Det fanns inga datorer på den tiden utan där satt några journalister och  klapprade på sina otympliga skrivmaskiner. I bakgrunden skymtade en vik av Östersjön. 

Jag fick ett eget litet krypin i korridoren med utsikt mot bakgården. 

Min första uppgift blev att förvandla en längre text till en slagkraftig notis med rubrik, ingress och brödtext. Sen fick jag andra uppgifter av den jovialiske redaktören för familjesidan. Han var ett inventarium på redaktionen och verkade känna varenda Västerviksbo. En morgon berättade han för mig att han vaknat mitt i natten och kommit på en signatur till mig; Hiawtha, den lilla indianflickan. Jag smålog och berättade för honom att jag själv kallat mig Paw eller Pawapontas i skolåldern för att jag kände mig besläktad med indianerna. Min signatur blev det diskretare Anice.

      När jag blivit lite mer varm i kläderna fick jag göra egna reportage ofta tillsammans med en fotograf. En dag var det vernissage på en konsthantverksutställning av Västerviksgruppen i Folkets hus. Vilken härlig samling kvinnor tänkte jag. Klädda i egendesignade och i vissa fall hemvävda och stickade kläder. Lite bohemiska och glada kvinnor med frisyrer som inte hade skapats av någon damfrisyr. 

Väggarna kläddes av stora vävnader och tygtryck. På borden låg dukar och servietter i silk-screentryck och utsökta arbeten i skinn. Utmed väggarna fanns hyllor med keramik i intressanta färger och former. Även strukturerna var spännande. Jag lät fingrarna glida utefter några av muggarnas räfflade ytor. De kändes som ekbark och med en urtidslukt från svartbränningen. Den enda mannen i gruppen hade täljt fram skålar och bruksföremål av trä från fruktträd och gullregn. 

Jag gick omkring på utställningen och sög i mig allt. Sen pratade jag med några av konsthantverkarna och fotografen tog en gruppbild. Jag kände mig säkrare och med större pondus tillsammans med en fotograf. 

  Det var spännande att följa med honom upp till fotoateljén efteråt. Endast upplysta av en lampa med svagt orange sken såg vi hur motivet långsamt växte fram i sitt stark luktande spad. I exakt rätt tid tog han upp bilden, doppade den i vatten och fixeringsblad. Sen hängdes den upp på ett klädstreck tillsammans med dagens övriga fotoskörd för att torka.

 

Det gick ganska lätt att skriva artikeln eftersom ämnet intresserade mig. Sen läste redaktören igenom den och gjorde några ändringar. Så gick manuset ner till tryckeriet. År 1970 sattes sidorna manuellt med hjälp av blytyper med spegelvända bokstavstecken som som sammanfogades till ord och meningar i en sätthake. När allt var klart sattes pressarna igång med ett väldigt muller. Det luktade trycksvärta, bly och färskt tidningspapper. Så spännande det var att få ett ex av den nya tidningen. Roligt att se något man själv skrivit i tryck. 

• – Du skriver bra, sa chefredaktören. Du får vara med på våra redaktionsmöten i fortsättningen.

Sen satt vi i chefens rum med skinnsoffa och stort sammanträdesbord varje måndagsmorgon och diskuterade veckans stora och små händelser. Uppdragen fördelades och läget diskuterades.

 Bäst trivdes jag på söndagskvällarna då hela redaktionen förvandlades till ett livligt vardagsrum. Sportreportrarna kom in med sina resultat, TV:n stor på i ett hörn, folk kom och gick. Repliker kastades genom rummet och några diskuterade i ett hörn. Positiv stress uppe i fotoateljén. Nöjd gick jag hem till mitt ensamma hus med tidningen under armen. 

-Vilket jobb jag har, tänkte jag. Konstigt att man får betalt för att ha så roligt.

Fritiden var inte lika intressant. Västervik var en utmärkt stad för familjer men inte för mig. Visserligen umgicks jag ibland med ett par flickor på övervåningen i huset men på kvällarna var jag ofta ensam. 

När jag jobbat ett par månader på tidningen märkte jag att min aptit ökat anmärkningsvärt. Började jag inte bli en aning fyllig också? Det var bara klädsamt men när jag dessutom började må illa på morgnarna anade jag att något hänt. Kunde det vara möjligt att jag var gravid? Testet var positivt. Min första  reaktion blev tårar men mest av glädje trots att situationen var osäker. Vi hade ju tagit paus i förhållandet.

Jag gick in i en telefonhytt och ringde till den blivande fadern.

• -Hej, hur har du det?
• -Hej! Jättebra! Jag jobbar mycket och igår var det fest här så jag är lite trött.
• -Jag har något att berätta. Jag är faktiskt med barn. Efter en liten paus kom svaret:
• -Oj! Vad roligt! Vilket stjärntecken får barnet?
• -Jag tror det är tvillingarna. 
• -Jag ska snickra ihop en dubbelsäng! Kommer du hit snart?

Jag blev glad över hans reaktion även om jag inte räknade med att han skulle förvandlas till en harmonisk familjefar över en natt. Nu var nån annan beroende av mig och jag måste vara stark. Kände mig faktiskt lycklig. Började genast fundera på möjliga namn. 

– Det finns en liten levande varelse bara en centimeter stor i min livmoder, lovechild Nausica, skrev jag i min dagbok. Barnet känns inte alls som ett hinder. Det är en ny resa in i ett mysterium, ett organiskt liv.

Vi beslutade att jag skulle komma och hälsa på Egid under Allhelgonahelgen. Detta var hans riktiga namn.

En vän till honom hyrde mitt rum i den lilla lägenheten i Gamla Stan medan jag var på praktik. Vi satte oss och drack te i de nötta läderfåtöljerna  framför den öppna spisen i Egids rum. Elden värmde och gav glans åt hans havsblå ögon, det fint skulpterade ansikte och hans mörkblonda hår. 

 Ett svagt ljus kom in från fönstren mot gränden. På skivspelaren snurrade Leonard Cohen.

 – Det är bra att det händer något nytt! sa han. Kan du inte flytta hit igen?

– Om du verkligen vill satsa på oss, svarade jag.

På kvällen gick vi till Cattelin med några vänner och jag njöt mer än någonsin av maten och sällskapet. 

Den sista tiden i Västervik gick på sparlåga, Jag mådde lite illa på morgnarna men märkte att det gick över om jag åt lite innan jag gick upp. Termosen och en smörgås ställde jag fram på sängbordet på kvällen.  

Det kändes befriande att komma tillbaka till huset vid gränden och till Egid som var öm, rolig och kärleksfull. I de små ettorna över och under oss bodde vänner. Inte minst viktig för mig var Claes som förvandlats från ungdomskärlek till nära vän. Vi i huset hade matlag och åt fortfarande klibbiga rårisgrytor och linser tillsammans varje vecka. Både jag och George läste filmkunskap på vårterminen och såg en massa filmer på filmhuset  medan min mage växte. Han jobbade också på restaurang för att få ihop lite pengar. Ibland gick han till nån Pub efter jobbet med arbetskamraterna. En viss frihet behövde han. Jag insåg det men blev ändå orolig om det dröjde längen innan jag hörde hans snabba steg i trappan och att nyckeln vreds om i låset. Detta var före mobiltelefonernas tid. 

Min systers pojkvän ville att vi skulle följa med dem till hans älskade Gagnef över en helg. Eftersom det bara var två veckor kvar till den väntade förlossningen tyckte jag det var bäst att stanna hemma. 

Redan morgonen därpå började värkarna. Egid tog första tåget tillbaka men var lugnet själv när han kom fram. Han tyckte att värkarna kom glest och klättrade upp på taket för att ställa in TV-antennen. Jag fick sätta mig framför TV:n .

-Är det bra nu? ropade han från taket.

-Nej, det flimrar,

-Nu då?

-Jag har ont!

-Det är ingen idé att sitta i timmar på BB. Ser du nåt nu?

-Ja, jag ser en vädergubbe! 

Till slut kom värkarna tätt och vi tog en taxi till Sabbatsberg. 

-Nu kom ni allt i sista minuten! sa barnmorskan. Du hinner inte duscha!

 Jag fick lustgas och sen minns jag bara att de höll den lilla babyn upp och ned och sa att det var en pojke. Egid kramade oss men fick inte följa med till sovsalen. Han tog vespan hemåt, köpte en cigarr och tog en öl på restaurang Kaos. Sonen döptes ett par dagar senare i Sabbatsbergs kapell till David Leon Alexander. Den stolte fadern var klädd i grön hippieskjorta och sandaler och jag hade på mig en tunika från Indiska.

Vi bodde pittoreskt men primitivt. I det pyttelilla köket mellan våra två rum fanns det bara kallt vatten. Vi fick värma babyns tvätt- och badvatten i en stor gryta. Sen badade vi honom i en röd plastbalja. Han fick värma sig framför brasan efteråt.  En krokig gubbe kom med veden i en säck på ryggen när vi ringde honom. Badrum med toalett hade äntligen installerats men låg två trappor ned och var gemensam för de fyra lägenheterna. 

Tyvärr hade det blivit en klubb i källaren vissa kvällar. Medan jag ammade Leon sent på natten hördes skrik och dunsar från gränden, Jag längtade efter lugn och grönska.

Egid hade köpt en blåblommig liggvagn helt utan fjädring som inte passade så bra på Gamla Stans kullerstensbelagda gränder. Jag minns hans första promenad med Leon. I boken i barnavård stod det att det räckte med tjugo minuter första gången. Tre timmar senare kom Egid tillbaka från en tur till Kungsträdgården och Tetleys.

 Egid var mycket ömsint mot Leon och vi delade på sysslorna. 

Vi reste en vecka till en stuga i Tiveden vi fått låna. Det var bensinstrejk och på takräcket samsades bensindunkarna med barnvagnen. Det var en välsignad tid. 

Livsluft, barnet i famnen, hans värme, hans lena hud. Nu ligger han i vagnen. Fäktar med armarna mot myggnätet.Ger till ett litet skrik. Stilla i sol ligger huset framvuxet ur grönskan. Allt i stillhet, fullhet, blått, grönt och solljust. 

Kvällen. Svart lövverk, turkoshimmel, ett obegripligt rosa skimmer vid horisonten där solen gick ner för nån timme sen. Så osannolikt liten och rörande med stora ögon Leon ser ut på långt håll hängande över Georges axel. George med håret fladdrande kring ansiktet och med osannolikt ljusblå ögon. Kvällarna var lugna med läsning och musik. Dagsrytmen vilsam. Visserligen tog det halva förmiddagen bara att ordna frukost. Först skulle Leon matas. Det fick bli med flaska eftersom bröstmjölken sinat. Tända spritköket. Hämta vatten i brunnen. Destillera nappen och flaskan. Sen sitta i lugn och ro nedsjunken i en korgstol i trädgården och mata honom. 

Under tiden gick George till kallkällaren och hämtade yoghurt, smör och ost. Sen kokade han tevatten på spritköket och bryggde te i vår medhavda Denbykanna. Leon somnade nöjd i barnvagne och vi avnjöt vår frukost. När det var vackert väder gick vi ner till stranden av den stora, rena, svala insjön.Skönt att simma och känna att kroppen fungerade igen. Låta Leon få sol och luft på sin nakna lilla kropp. Ibland tog vi bilen för att äta lunch i Finnerödja eller fylla på George förråd av cigarrcigaretter.

Vi firade en familjemidsommar med min syster och hennes pojkvän som bodde i vårt hus i Gamla Stan. Dit kom också pappa från Skövde med sin nya familj. Blommor och löv plockade vi på ängen. Stången restes och vi dansade några varv runt den innan vi satte oss runt det smyckade midsommarbordet. 

Tillbaka i Gamla stan tog vi ofta färjan till Djurgården med barnvagnen för att få lite frisk luft och natur. Ibland satt jag i den lilla lekparken bredvid Storkyrkan med Leon. Så fjärran man kunde komma miljonprogrammen. Till min glädje skulle Li bo i Stockholm under hösten och Claes fanns en trappa upp med sin flickvän. 

Livet hade fått en ny mening genom vårt barn, men även nya utmaningar. Vi började fundera över hur vi ville leva och försörja oss i framtiden. Egid kunde ju alltid få restaurangjobb men var lite trött på det. Kunde hans studier på dokumentärskolan som han hittills tagit ganska lätt leda nånstans? Skulle jag själv någonsin få ett vettigt jobb? Just nu var det George som försörjde oss.  Jag hade bara 25 kr/dag i moderskapspeng.  Passade jag som var naturdyrkare att bo i en mörk lägenhet i Gamla Stan och kunde George som var rätt bohemisk leva traditionellt familjeliv? Det fick framtiden utvisa. Jag visste bara att jag ville leva med Egid och Leon och försörja mig på något sätt. Olle Adolfson text Trubbel ringde i mina öron:

 Trots all kärleks brist och trasighet och fransar, dig ska jag älska livet ut, dig har jag kär.

Lidingö

1.Rudboda Sommaren 1973-1976 Fortsätter med journ.jobb. Sen lärarhögsk. Lågstadiet.

En vändpunkt    Annika Ekberg Ortler  2011-03-15

Jag såg allt i ett förklarat ljus när jag flyttade in hos min pojkvän på Sven Vintappares Gränd i Gamla Stan 1968. Ingenting var besvärligt. Inte att hämta kallt vatten i trappuppgången, inte att gå till torrdasset på vinden eller laga mat på en kokplatta i sovrummet.

Ett par år senare fick vi en son och kunde flytta en trappa ner till en bättre lägenhet med två rum och kokvrå. Värden hade byggt toalett och badrum i källarvåningen men det fanns fortfarande bara kallt vatten i lägenheten. Den hade djupa fönsternischer med utsikt mot ett litet stenlagt torg men solen kom aldrig in genom fönstren. Elden i den öppna spisen speglade sig i de breda golvplankorna och spred värme och ljus. En ”vedgubbe” med krum rygg kom uppför den smala stentrappan med ved   i säck på ryggen när den var slut. Vi hade vänner i huset och ibland åt vi hos varandra. En trappa ned bodde en gumma som hade tidningshögar utefter väggarna och tre fyra kjolar utanpå varandra vintertid. Tyvärr öppnade en  illegal spelklubb i källaren och de höll igång tills vår son vaknade på morgnarna. Om han inte väcktes när gästerna skrålade utanför porten.

Visst kunde vi ta färjan till Djurgården från Skeppsbron och gå härliga promenader eller till Kungsans lekpark eller den lilla sandlådan vid Domkyrkan men det var ändå inte någon barnvänlig miljö.

En vecka i april 1973 åkte vi till Mallorca på en charterresa. Vi bodde i en modern tvåa med balkong. Jag minns fortfarande hur det var att skruva på varmvattenkranen och att ta en varm dusch inne i lägenheten. Bäst av allt var att kunna sitta på balkongen, tyckte vi.  Vi vandrade utefter stranden och funderade över vår situation. Ville vi bo mörkt och primitivt mitt i stan?

Kunde vi vara utan den nära kontakten med vännerna i huset? Skulle verkligen vi som kunde gå både till jobbet och till stan börja pendla till en förort?  Samtidigt fanns det särskilt hos mig en längtan tillbaka till naturen.

En mörk kväll när vi kommit tillbaka tittade jag ut genom fönstret och såg en stor råtta kila över  torget. Var det här en miljö för vår son?

Ett par dagar senare kom det ett brev från bostadsförmedlingen där jag nästan glömt att jag stod i kö. Ville jag ha en nybyggd tvåa på Lidingö? Välkommen på visning!

Ljuset flödade in i lägenheten. Det fanns en balkong med utsikt mot äng och skog. Badrummet var bländande vitt. Min sambo och jag tog en kort promenad genom skogen ner till vattnet. Bogesundslandet låg alldeles orört på andra sidan fjärden. Tanken att bo nära naturen i en fräsch lägenhet lockade oss även om det bara var en tvåa. Vi behövde inte heller kapa banden helt till vårt gamla liv eftersom vi kunde ha kvar ett litet rum i Gamla Stan en tid. Vi skrev på kontraktet och flyttade ut just när sommaren var som vackrast. Vi njöt av sånt som andra tyckte var självklart, bada i badkar, tvätta i en tvättstuga och sitta på en balkong. Vi packade ofta skrindan  för en dag på stranden eller rodde i vår lilla båt. Vårt nya liv var en vändpunkt för oss men ingen slutpunkt.

tyckte särskilt min man att området var för genompräktigt.  Vi behövde också större utrymme och

lyckades byta lägenheten till en större på Lidingö. Den ligger i ett inbott område nära naturen och där bor vår dotter kvar medan sonen bor med sin familj ett kvarter bort.

Själva flyttade vi till en stuga på landet efter pensioneringen. Spisen liknar den i Gamla Stan och elden speglar sig i de breda golvplankorna av trä. Golvet lutar lika mycket som det gjorde på Sven Vintappares Gränd men här är det bara att öppna dörren till naturen.

Näset, Lidingö Våren 1976-2009

Vi gifter oss på Möja 1976. Då är jag också klar med lågstadielärarutbildning.

            Sommarkurs Steinersem 1979?

            Diverse lärarjobb och studier. 1981 blir jag ämneslärare i svenska och franska.

            1983 föds Maria. Ett par år senare börjar jag arbeta på grundvux.

             Mälarseminariet. . Läser svenska två som kvällskurs. Arbetar med svenska för invandrare bland annat i en syngrupp.

Jag och min syster

Min syster Puck anses vara en varm, livlig och inkännande person och även jag har en flera positiva sidor men när vi träffas är det som om bara avigsidorna kommer fram.

När vi har talat väluppfostrat om allehanda ting en stund sårar vi varandra med små syrliga kommentarer. Ibland kan vapenstilleståndet räcka en hel dag vilket hände för en tid sen. Det kändes väldigt fint. Då var också Pucks familj med hela tiden  och tjänade som en trivsam buffert mellan henne och mig.

Jag var sju år när min lillasyster föddes. Jag har inga starka minnen från den tiden men jag   var tydligen förtjust i den lilla och passade henne ibland. När jag var i de tidiga tonåren och låg och läste eller skrev i mitt rum blev jag ibland irriterad på henne för att hon störde mig och sen fick jag dåligt samvete för det. En positiv händelse var att familjen skaffade hund . Då gick vi ibland på hundpromenader tillsammans och fick ett gemensamt intresse. När Puck själv blev tonåring utvecklades vi åt olika håll. Hon var försigkommen och ville tänja på gränserna. Jag minns hennes lugg som nästan täckte hennes vackra ögon och hur hon en gång rymde till Göteborg med en lika långhårig pojke. Hon hade inte lika lätt för sig i skolan som jag men blev en mycket bättre och mer entusiastisk lärare än jag långt senare. När våra föräldrar skildes hjälpte jag henne till en bostad i Stockholm där hon gick de sista åren i gymnasiet.

Puck fick en pojkvän i samma klass och efter studenten flyttade de  till Falun och gick

lärarseminariet tillsammans. På sex år fick de tre barn. Under den tiden träffades våra familjer ganska mycket och hade det trevligt tillsammans. Jag kanske inte stöttade henne tillräckligt under hennes skilsmässa eftersom jag hade egna problem då men nu är hon lyckligt omgift. De har renoverat om sitt radhus från grunden och allt är perfekt.

Jag tycker om min syster och beundrar henne på många sätt men vi är väldigt olika och har inte så många gemensamma intressen. Varför retar vi oss på varandra?

Egentligen behöver vi ju ha bra relationer med våra närmaste.  Kanske en uppgift för framtiden?

Min tvillingsjäl                                        

Det finns så många paralleller mellan oss och våra liv att det ibland känns skrämmande.

När Lia fick bröstcancer räckte det inte med oron för  henne utan jag väntade mig att själv drabbas. Men den gången hade jag tur och hon blev frisk igen.

Vi har båda sömnproblem och utstrålande värk från exakt samma ryggkota.

När vi  var13 år gamla och började realskolan i Östersund dit vi båda nyss flyttat

frågade Lia mig:

-Vem tycker du bäst om Elvis eller Tommy Steele?

-Egentligen tycker jag inte om nån av dem, svarade jag.

-Det gör inte jag heller, sa Lia och så var isen bruten. Vi satt båda hemma och läste dikter medan andra ungdomar gick på ”skutt” Inte ens vår fnösketorra svensklärarinna kunde dissekera sönder dikterna för oss. Däremot dissekerade vi vår omgivning och tävlade om att vara kvicka och ironiska.

    Jag flyttade snart från Östersund men vår brev- och på senare år- mailkontakt har varit obruten i 52 år.  Slumpen(?) sammanförde oss sen i Uppsala där vi båda studerade franska och samtalade i timmar på café Alma. Vi drack mängder med te med honung för vi hade alltid ont i halsen. Snart skildes våra vägar igen.

     En dag kom ett samtal från Linköping:

-Vet du vad! Jag av alla har börjat på en utbildning till lågstadielärare!

-Oj, det har jag faktiskt också gjort, men här i Stockholm, fick jag fram.

Jag trivdes inte med arbetet på lågstadiet utan började i stället undervisa lågutbildade invandrare på Grundvux.

– Jag har en nyhet, skrev Lia i ett brev. Det har kommit en hel grupp invandrare hit till Ljusdal och jag har blivit huvudlärare för dem.

Konstigt nog gifte vi oss båda i juni 1976 utan att berätta det för varandra i förväg.

Våra män är i grunden fotografer men har utvecklats åt olika håll.

-Nu har vi äntligen flyttat in i vårt  hus mitt i naturen, sa Lia i telefon för en tid sen.  Härifrån får de bära ut mig med fötterna före!

– Samma här, säger jag i min stuga mitt i naturen.

 

Mörkö Sommarställe sen 1981-boställe sen 2009

Sommarstugeköpet

Jag, min man och vår son på 10 år bor i en bra lägenhet på Lidingö. Problemet är att den ligger sex trappor upp i ett höghus och min längtan efter en trädgård blivit allt starkare. På sommaren känner jag mig extra instängd även om vi brukar resa bort ett par veckor.

En morgon när jag läser DN vid frukostbordet fångas mitt intresse av en liten annons under rubriken Stugor till salu. ”Lantligt belägen stuga med utsikt över äng och skog på Mörkö.”

Sommaren innan har jag gått en kurs på Rudolf Steinerseminariet i Järna och ett par gånger cyklat  till  det idylliska Mörkö.

– Kan vi inte åka och titta på den där stugan på söndag, föreslår jag min man. Den ligger inte så långt från Stockholm och jag vet att det är fint där.

– Ja, kanske det, säger han. Men vi har inte råd med både semesterresor och en stuga.

– Om vi köper en stuga behöver jag inte resa nånstans på sommaren, säger jag.

-Då så, säger han. Jag avskyr att resa bort eftersom jag reser så mycket i jobbet.

Visningen äger rum en söndag i mars. Marken är fortfarande snötäckt. Vi letar oss fram till ön, passerar Mörkö kyrka och tar av mot Fridal. Längs uppe vid vändplanen ligger huset. Det är en brunbetsad sportstuga i ett litet område med några fritidshus och ett par året-runthus.  Den lilla byn är omgiven av berg, skog och fält.

-Vad konstigt att det inte står några andra bilar på parkeringsplatsen.

Vi knackar på och efter en lång stund hörs ett trött skrik: Kom in.

Försiktigt öppnar vi dörren och när ögonen vant sig vid skumrasket ser vi en man endast iklädd ett par blommiga långkalsonger.

– Slå er ner, säger han och pekar på en senapsgul soffa. Bordet är fullt av tomflaskor.

– Vi är intresserade av att titta på stugan. Den är väl till salu?

-Ja, jag är tvungen att sälja den. Jag kan inte bo här utan körkort, säger mannen som visar sig heta Dennis.

-Titta er omkring bara. Jag är lite trött. Det blev sent i natt.

– Storstugan är ganska trevlig med öppen spis, sovrummet är rymligt och köket litet men funktionellt. Vi öppnar dörren till det andra sovrummet men stänger den försiktigt igen. Där ligger två kvinnor och halvsover i dubbelsängen. Vi förvissar oss också om att det finns dusch och toalett.

– Gillar ni huset? frågar Dennis.

– Ja, det är riktigt trevligt säger vi.

     – Ring till mäklaren då så får ni köpa det! Det kom ju ingen annan på visningen.

Veckan därpå är köpet  klart. När vi kommer till huset nästa gång har snön börjat smälta. Vi får nästan en chock när hela tomten är full med hundbajs. Hundgården med taggtråd högst upp för tankarna till ett fångläger och träden hukar i vårregnet. Poolen vilar under en smutsig presenning.

När min man rivit ”fånglägret” och jag förvandlat det till ett potatisland känns allt bättre. Det är så tyst och fridfullt. Det enda som hörs är den spröda fågelsången. Vilken skön känsla att kunna ta med sig tebrickan ut i trädgården på morgonen. Vad roligt för sonen att kunna spela fotboll och badminton på tomten. Det är en bit till stranden men det går att cykla dit.

En gång när gräset blivit grönt stannar min man mitt i ett steg och säger eftertänksamt:

-Jag känner genom fötterna att den här biten mark är min. Ingen kan ta den ifrån mig och jag kan göra vad jag vill här.

Jag uppskattar att ha en trädgård även om den  mest består av en grusgång, en gräsmatta och en enorm gran. Jag fylls  med en väldig energi. Gräver upp land, flyttar komposthögar, sår och planterar fruktträd och bärbuskar. Min förebild är Elsa Beskows bilder i min barndoms läsebok.

Vi går på loppmarknader på ön och fyller huset med ärvda möbler och loppmarknadsfynd. En gång kan jag inte motstå det irrationella köpet av en vit barnsäng. Straxt därefter upptäcker jag att jag är gravid 37 år gammal.

Med ett litet barn blev det ännu mer meningsfullt att ha en sommarstuga och nu när jag och min man blivit pensionärer bor vi året runt i vår stuga på Mörkö.

Ganska ofta får vi besök av  barn och barnbarn som också uppskattar det naturnära livet på landet.

Det var tur att det inte kom någon mer till visningen den där vårvinterdagen 1981 och att Dennis hade så bråttom att sälja sin stuga.

Mörkö Vår permanenta boplats sedan 2009

Nuläge                                                    

Fjorton år gammal skriver jag ner följande framtidsönskningar i min dagbok:

”Jag önskar någon att älska, leva intensivt, en blommande, gammal, romantisk trädgård med syrenbuskar, kaprifolomväxt lusthus, rosor. Havet, jag vill uppleva havet, få ut något av mitt liv, göra något av det. Försöka leva riktigt och riktigt dö en gång såsom solen försvinner i havet och en blomma böjer sin kalk. Jag vill uppleva människor, miljöer, dofter, syner och komma till källådern, det rena därunder. Lära mig att ej förtvivla. Gode Gud! Så mycket är ofattbart! Tack! Hjälp! Förlåt!”

  Här sitter jag nu femtiotvå år senare i mitt lilla hus på Mörkö omgivet av en trädgård med syrenbuskar, kaprifol och någon enstaka ros. Jag delar mitt liv med en man jag fortfarande älskar och jag har både barn och barnbarn som funnit sin väg i livet och som jag nära kontakt med. Eftersom jag har mer tid än pengar blir det inte så många resor till intressanta platser som jag drömde om som ung men jag upplever mycket i det som finns nära, i allt som händer i trädgården och i naturen omkring mig. För tre år sedan då jag och min man slutade yrkesarbeta lämnade vi det grå höghuset på Lidingö och bosatte oss permanent i det fritidshus vi haft i nästan trettio år.

Hur hamnade vi där egentligen? 1976 var jag på en sommarkurs på Rudolf Steinerseminariet i Järna och skriver i min dagbok:

-Nog vill jag leva ungefär så här; i ett mindre hus med flera hus omkring där det bor människor jag känner. Trädgårdar, grönsaksland, nånting även för tankar, känsla och vilja. Dessutom vill jag ha min familj där. Jag saknar dem. Tog en cykeltur till Mörkö. Gröna fält, svepande linjer, tunga lövträd, röda stugor och glimtar av vatten.

När jag satt i mitt gråa höghus ville jag åtminstone bo på landet på sommaren så jag började läsa stugannonser. Det fanns en stuga på Mörkö till salu och jag mindes min cykeltur och tyckte att det låg hyfsat nära Stockholm. Vi var de enda spekulanterna och min man ville inte se på flera hus så Fridal blev vårt. Vi uppskattar platsen ännu mer nu när vi bor här året runt.

Jag är nöjd med att jag lyckats skapa en trädgård och att vi lever ett jordnära liv. Jag tycker inte att jag valde absolut rätt yrke i livet men jag har i alla fall haft hyfsade arbetstider och långa sommarlov så att jag haft tid för mina barn. Tidvis var mitt lärarjobb givande. Jag kunde göra en insats då jag undervisade synskadade i svenska eller lärde analfabeter att skriva och läsa i Fittja.

  Mina talanger har alltid spretat åt olika håll och jag har inte haft självförtroende och energi att använda mig av dem fullt ut. Nu har jag tid att utveckla mina intressen men hälsan och motivationen är inte alltid på topp.

Vad har jag åstadkommit egentligen? Jag har älskat och tagit hand om mina barn och engagerat mig i deras liv.  Jag har också ägnat ganska mycket tid åt min mor som var dement i många år men som nu gått bort. Fortfarande har jag en del relationer att förbättra. Och nya att skapa.

Jag har fått ett långt och givande äktenskap med toppar och dalar. Jag bodde i Gamla Stan under de omvälvande åren på sextiotalet och jag gjorde ett par intressanta resor till Mexiko och Guatemala i femtioårsåldern. Nu letar jag efter mina rötter i södra Östergötland som jag fick lämna när jag var nio år. Ett förlorat paradis. Sedan bodde vi i princip i två år på varje plats under hela min skoltid. Det blev ganska splittrat och otryggt för ett känsligt barn. Ändå fortsatte jag att flytta omkring efter studenten. Först var jag au pair i Paris ett halvår och sen studerade jag franska och konsthistoria i Uppsala ett par år. 1968 flyttade jag till Stockholm där jag träffade min man som studerade film. Själv ägnade jag mig åt konstnärlig verksamhet på Nyckelviksskolan innan jag övergick till att studera litteraturhistoria och nordiska språk. En höst var jag journalistpraktikant på en tidning i Västervik och tyckte det var konstigt att jag fick betalt för något som var roligt. När vi fått barn flyttade vi ut till Lidingö och jag utbildade mig till lärare.

Där bodde vi kvar i trettio år men jag bytte arbetsplats många gånger.

Under tre år gick jag en helgutbildning i antroposofisk konstterapi. Den var väldigt givande men jag har inte fått något arbete inom det fältet. I Järnatrakten vimlar det av konstterapeuter.

Min pappa brukade säga; Du Annika har gått på kurser hela ditt liv men det har ändå inte blivit något av dig!.  Det kanske han har rätt i karriärmässigt och ekonomiskt men i andra avseenden har jag fått ett rikt liv. På sista tiden har han sagt att han är mycket förtjust i mina foton och akvareller och det är ju ett erkännande.

Lyckan är nu                                                                  

Igår tog jag bilen för första gången efter den långa vintern. Eftersom jag inte är någon  garvad bilförare undviker jag  vinterväglag och mörkerkörning men nu trodde jag att våren kommit.  Det gick bra på väg till vattengympan men på hemvägen började det snöa.  Jag fick sladd på bilen eftersom det kommit ett snölager över isfläckarna. Förgäves försökte jag få kontroll över bilen som krängde åt alla håll. En bil kom emot mig och  i sista stund lyckades jag köra rakt in i snövallen vid sidan av vägen. Där satt jag som paralyserad. Tog fram telefonen och ringde till Ägid, min man. Tack och lov att han svarade och lovade att komma så snart som möjligt. Jag gick ut och tittade på kofångaren som hängde lös. En bil stannade och en förtroendeingivande man steg ut och frågade vad som hänt.

-Pröva att starta bilen, sa han och det gick till min förvåning. Han såg till att jag vände den rätt också. Jag var glad och förvånad över att någon stannat för att hjälpa mig. Sen kom min man  och jag kände mig så lättad över att han kommit och att det gick att trycka in kofångaren och åka hem. Han kramade om mig och tårarna kom.

Jag la mig på sängen och vilade en stund.  Jag kände glädje och tacksamhet över att jag kommit så lindrigt undan och uppskattade allt jag hade omkring mig mycket mer än annars.

Jag lagade en enkel middag, Ägid tände ljus och hällde upp vin. Vi såg på varandra och samtalade sakta. En sån vardaglig sak som att sitta och titta på TV insvept i en filt i fåtöljen  kändes också priviligierat.  Natten var full av oroliga drömmar men jag blev trygg av att ligga nära min man, känna hans värme och lyssna  till hans lugna andetag. Äntligen blev det morgon. Tänk att få äta frukost och läsa tidningen i lugn och ro utan att stressa till något arbete! Stormen och snöfallet var borta. Solen gav glans åt snön och lockade oss ut på en promenad.

Det var bara att ta på sig kläder och kängor och beväpna sig med en skidstavar. Vi ville hitta en genväg genom skogen till en liten by vid ett kalkberg. Det gick att gå på skaren eller följa djurspåren genom tallskogen till en glänta i skogen med vitstammiga björkar och snöpudrade berg. Äntligen sol och ljus!  Ibland sjönk vi ner i snön och var tveksamma om hur vi skulle gå. Ägid berättade om de första männen som genomkorsade Amerika och vi kände oss som pälsjägare i vildmarken. Överallt fanns spår av älg, vildsvin och rådjur. Vi klättrade över ett berg och kom fram till södersluttningen som badade i sol. Där satte vi oss på en torr trästam och delade en apelsin. Det kändes som att vara i fjällen eller att ha kommit ur en mörk tunnel och mött ljuset igen.  När vi  kommit hem satte jag mig och drack te på verandan.  Av min incident har jag lärt mig  att uppskatta det jag har har, vårda mina relationer, göra något kreativt, vara ute i naturen och leva i nuet.