Chère Anique! Grattis på din 25-årsdag!
Jag förstår av ditt brev att du haft en omvälvande sommar i Grekland. Det blev visst mer av grekisk tragedi än komedi under veckorna på Kreta för dig och din älskade George.
Det låter vettigt att du nu lämnar honom och lägenheten i Gamla Stan för ett praktiktjobb på Västervikstidningen under hösten. Du behöver hitta dig själv och ett möjligt yrke. Oj, vad jag låter förnuftig. Som en papegoja upprepar jag vad mina föräldrar brukar säga till mig. Det kanske är dags att inse att våra ambitiösa men planlösa studier inte leder någon vart. Jag funderar faktiskt på att gå en sekreterarskola i höst för att få ett yrke. Det ingår utlandsvistelser både i England och Frankrike i utbildningen. När det gäller privatlivet har ju även jag haft en grekisk historia som var det starkaste jag upplevt men som var omöjlig i längden. Som tur är kan ju du och jag både skratta och gråta åt våra upplevelser och analysera dem i brev och dagböcker. Men verkligheten och vuxenlivet tränger sig på. Vad ska vi bli när vi blir stora? Hur ska vi leva och med vem? Eller är vi ensamma nu?
Tänk att vi känt varandra och varit vänner sen vi var 13 år och började realskolan i Östersund! Du flyttade ju redan efter ett par år men vi har ju hela tiden hållit kontakten per brev och vi har ju träffats ofta under loven. Vi är nog besläktade själar som det står i flickböckerna om Anne på Grönkulla. Och lika beroende av naturen som kära Anne har vi ju alltid varit. Skönt att vår kontakt består både när känslostormarna rasar och när livet går som på räls.
Du har ofta vågat lite mer än jag. Vi skulle ju resa tillsammans till Paris som au-pair efter studenten men jag backade ur. Då reste du dit på egen hand och fick många nya erfarenheter. Liksom Alberte i Cora Sandels böcker skickade du hem små kåserier till den lokala tidningen och sen fick du sommarjobb där. Synd att du inte kom in på journalisthögskolan! Där stängdes en dörr för dig. Kanske praktikplatsen på Västervikstidningen kan vara en öppning. Om du nu vill bli journalist. Varken du eller jag är väl tillräckligt framåt utan mer betraktare av livet. Vi kan bli de eviga dagboksskrivarna! Men det gäller ju att försörja sig också. För min del blir det väl prosaiska affärsbrev i fortsättningen.
Under kulturfernissan har både du och jag andra och ytligare intressen. Vi tycker ju båda om kläder, inredning, foto, färg och form. Du kom ju hem från Paris med en snygg vit jumper som du stickat själv och en hemsydd svart kjol eftersom du inte hade råd att köpa dem i boutiquerna.Tänk vilka fina klippböcker vi gjort om våra resor och upplevelser! Riktigt proffsiga!
Äntligen kom vi att bo och studera i samma stad, Uppsala. Där hade du nytta av att du vistats i det franska språkflödet en tid. Minns du när vi satt och drack te på café Alma under valven i universitetet efter lektor Boyérs superintellektuella föredrag om fransk litteratur? Minns du söndagsmiddagarna i min lägenhet i Luthagen? Färdiggrillad kyckling, ris och bearnaissås? Efter det te och bakelser och den obligatoriska analysen av veckans händelser. Allt blev annorlunda när jag blev förälskad och föremålet för mina känslor mer eller mindre flyttade in hos mig.
Efter franskan läste vi i alla fall konsthistoria ihop i Uppsalas äldsta delar vid Domkyrkan. Minns du den blå skymningen och de stora kajflockarna i trädkronorna? Vår unge karismatiske lärare har du väl inte heller glömt? Du som brukar vara lite tillbakadragen stegade fram till honom efter sista föreläsningen och frågade om han ville gå och fika med oss. Det blev flera möten och han inspirerade dig till att börja teckna och måla på allvar.
1968 skildes våra vägar igen. Du hade tröttnat på Uppsala, packat dina resväskor och tagit tåget till Stockholm. Egentligen hade du hoppats på att få ett rum på Citë universitaire i Paris och fortsätta läsa franska där men när beskedet äntligen kom hade du redan flyttat in i en fd pigkammare på Nybrogatan och börjat läsa teaterhistoria.
Själv läste jag ju litteraturhistoria för Sven Delblanc i Uppsala och stortrivdes med livet i studentkorridor.
På sommaren reste du med en kompis till Ibiza där hon hyrt ett hus. En ung man flyttade tillfälligt in i ert hus och han såg ut som dina andra husgudar, brett ansikte med markerade kindknotor, halvblond med blågröna ögon och en snygg profil.
Senare den sommaren träffade du George och han stämde överens med dina ideal. Ganska snart flyttade ni ihop i en liten pittoresk men förskräckligt omodern lägenhet i Gamla Stan. Ni var så förälskade att det inte gjorde något att det bara var två minimala rum med en kokplatta, torrdass på vinden och kallt vatten i farstun.
Musiken dånade genom lägenheten och ut över gränden. Folk strömmade ut och in.
Som tur var fick ni senare en större lägenhet en trappa ner med rinnande vatten i köket och toalett i källaren. Ni hade nu två rum och du fick en lugn vrå att dra dig tillbaka till.
Du gick en termin på en konst- och hantverksskola medan George gick på dokumentärfilmsskolan och försörjde sig som kypare på Gyllene Freden. Äntligen fick du leva det bohemliv du drömt om i Paris, Men du orkade inte med det i verkligheten.
Jag tycker att det är bra att du fått praktiktjobbet i Västervik. Tänk att få bo i ett litet hus omgivet av äppelträd! Jag kan se dig vandra vid havet och sitta lutad över skrivmaskinen på redaktionen. Bli den du verkligen är!
Ton amie Lea
