Del 07 Hauptschule 1956-60

Efter ett år i folkskolan i Prad och tre år på ett ställe som hette Knabenfolkschule i Innsbruck så var det nu dags att flytta över till Hauptschule som låg på Müllerstrasse ca 10 minuter hemifrån .
Jag var nu snart tio år gammal och fortfarande var det samma procedur på morgonen innan skolan började så samlades hela kvarterets grabbar och följdes åt till skolan.

Müllerschule där tillbringade jag 4 år i mitt liv 1956-1960 och slutade skolan när jag var 13 år och 8 månader.

Vi brukade vänta in varandra och gå igenom senaste nytt eller göra upp planer för vad vi skulle hitta på efter skolan.

Nu fick vi nya lärare och dessutom många fler än vi hade innan. Det var speciellt fyra namn som jag minns bland dessa.

Redan i början så hade våra äldre kompisar varnad oss för Erich Steinnagel som var en liten flintskallig typ i femtioårsåldern med klanderfri nystrykta byxor som lär vara livsfarligt sträng. Och det var han. Men jag klarade mig undan hans jävliga leenden hyfsad vill jag minnas. Sen hade vi en lärare som var gammal och sjöng på sista versen. Honom hade vi i fysik och chemi. Han höll på med många experiment och vi satt i en speciell byggd skolsal som tillät att man såg rätt bra vad han höll på med där framme vid en stor disk. Det var mycket roligt under hans lektioner och han hade det lite svårt att få allt att fungera. Så någon gång hade jag väl gjort nåt som inte föll i hans smak så jag skulle meddela min mor att han ville träffa henne för att prata om mitt sätt att delta i undervisningen. Jag var rätt skraj när jag var tvungen att prata med mamma och hon tog sig dit efter några dagars spänd förväntan från min sida. Hur skulle det gå?

Det gick jättebra. Jag hade sån tur att det visade sig att min mamma och läraren som vi kallade för ”Tatti” som betyder lillafarbror hade gemensamma bekanta från sin tid i Südtirolen närmare bestämd från Meran där både var boende innan kriget. Så allt dom pratade om var gamla tider och mamma fick aldrig reda på varför hon skulle bli kallad till skolan för ett samtal men tyckte att det var jätte trevligt att träffa ”Tatti.”

Handtaget som jag tog i handen under fyra långa år på Hauptschule Müllerstrasse

Sen hade vi en lärare som var klassförståndare i vår klass. Han var en kille i ca. 30 årsåldern och var väldigt väl byggd. Han hade en atletisk kropp och rörde sig alltid som en tiger före språnget. Han höl på att bygga muskler redan på den tiden och var lömsk som räv…. Han kunde smyga upp sig bakom en och plötsligt dela ut ett slag i ansiktet med flata handen så att man kastades ur bänken i värsta fall. Efteråt lossades han som om inget hade hänt. Då lärde man sig att hålla munnen för ett bra tag framöver. Vi var alltid nyfiken på hans måndagshumör. Hade det gått bra för honom på en av dom gymnastiktävlingar där han oftast deltog så kunde vi koppla av men hade han haft en dålig helg så gällde det att passa sig nogrann. Han kunde försätta en hel klass i fruktan. En riktigt faschist skulle jag vilja säga. Hans gestalt utstrålade från långt håll att han befann sig på fel plats i livet. Han var helt fel placerat i en skolklass och det märktes tydligt att han var misslyckat som människa. Ett bra exempel för att komma ihåg att man aldrig skall hamna själv på en plats i livet där man inte hör hemma. Walter Müller – må han ruttna i helvetet.
Sen hade vi en sympatiskt lärare som hette Eduard Lopatiev. Bara namnet gör att man blir nyfiken på honom. Han undervisade i vår klass i musik. Och han försökte att lära oss noter och sjunga. Han såg tjusigt ut med sitt blonda hår bakåt kammat i vågor och sina halvflotta kläder. En man i sin bästa ålder. En riktigt sångfågel i trettioårslådern.
Det som jag nu berättar har hänt någon gång i dredje klass Hauptschule en vårfredag eftermiddag kl. halvtre. Veckoslutet var nära och vi hade sjungit en halv timme med honom och lärde oss en sång som hette ”Das Wandern ist des Müllers Lust”.
Läraren gör ett kort avbrott och ber någon av eleverna att hämta honom en smörgås från en liten affär bredvid skolan för efter vår lektion som skulle sluta klockan tre så började en lärarkonferens som skulle hålla på i ett antal timmar. Läraren följde eleven ut ur klassrummet för att hämta lite pengar i lärarrummet och sedan återvände han för att avsluta lektionen.

Klockan var omkrig den här tidendenna olycksaliga fredag eftermiddag

Klockan var omkring den här tidendenna olycksaliga fredag eftermiddag

När vi elever var ensamma en stund så flög det i mig en tanke. Vad skulle hända om vi alla skulle strejka? Vad skulle hända? Blixtsnabbt så uppmanade klassen att vi skulle se vad som hände om vi allihopa skulle vägra att sjunga en ton. Sagt och gjort. Spännande. Läraren återvände och gick fram till pulpeten, tog sångboken i sin hand och lyfte den andra armen för att ge oss ett tecken för att sätta igång med sången ”Das Wandern ist des Müllers Lust”. Nu var det tyst i klassen när han satte igång med sin egen stämma. Han märkte ingenting än så länge. Han bara trodde att nånting hade gått fel med teckengivningen och bad oss om att vara lite mer uppmärksam på hans tecken innan han åter satte igång med samma procedur. Den här gången reagerade han lite mer bestämt när det var enbart hans egen röst som hördes och började skälla ut oss med -att nu gällde det att vara med på noterna så vi fick ihop den här sången innan vi skulle göra helg och bege oss hem. Han växlade sin ställning i klassrummet och började räkna in oss en dredje gång till samma sång och återigen blev det samma resultat som innan.

Äntligen så fattade han vad som var på gång. Någonting oerhörd hade hänt. Ett uppror var på gång. En sammansvärjning. Först nu hade han begripit vad alla andra hade vetat från och med den stund han hade kommit tillbaka till klassrummet. Men hur hade detta kunnat hända? Någon måste ligga bakom denna hädiska tanke att anstifta en hel klass till att vägra ta lärarens kommando. Han kände sig helt lurad och just att han hade lurats ett flertal gånger utan att märka vad som var på gång. Han la sångboken åt sidan och ställde sig mitt framför oss. Nu skulle han visa oss hur han återtog auktoriteten. Han var röd i ansiktet och började med att fråga vem som låg bakom denna anstiftan till att vägra. Inget svar av någon. Då fortsatte han med att meddela att hela klassen skulle sitta så länge kvar i skolan tills han hade fått svar på frågan. Han skulle gå till lärarkonferensen och återvända ca. klockan fem.

Denna långa gång nötade vi ut när vi gick fram och tillbaka under pauserna i en lång procession---

Denna långa gång nötade vi elever ut när vi gick fram och tillbaka under pauserna i en lång procession—

Nu började jag inse vad jag hade gjort och vilka konsekvenserna skulle bli. Jag kunde ju inte låta hela klassen sitta kvar tills klockan fem eller ännu längre. Tidigare eller senare skulle jag vara tvungen att anmäla mig. Det var lika bra att göra det meddetsamma. Jag reste mig och började förklara mig och blev omedelbart avbruten. Jag skulle ställa mig i hörnan bredvid utgångsdörren med ögonen mot hörnan. När jag stod där så kom läraren bakifrån mot mig och började dela ut häftiga slag mot mitt huvudet och jag försökte huka mig och ta skydd genom att höja armarna mot huvudet. Detta gjorde honom ännu mer rasande mot mig och han fortsatte att bombardera mig med sina slag mot ryggen och sidorna. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att just han skulle reagera så våldsamt på ett relativt harmlöst skämt. Men det var som han var tvungen att göra upp med hela världen och visa att han blev lurad av en slyngel till elev och att han minsann inte skulle tolerera det.

Efter jag hade bankats in i både den ena och andra väggen hård ett antal gånger så drog han sig tillbaka och gick till sin pulpet och drog fram klassboken samt röda pennan och började skriva. På mina två sidor i denna bok fanns det en kolumn där alla lärare kunde få plats med sina personliga anmärkningar om just denna elev. Det krävdes mycket innan man fick en anmärkning av en lärare och det innebar att att även ens klassförståndare och alla andra lärare kunde se vilken buse man var. Oftast fick man ett extra straff av klassföreståndaren som kände att han hade huvudansvaret för ens uppförande. Man tillhörde ett av hans får och det var upp till honom att se till att man blev klippt en gång till och det visade sig att så skulle det bli även denna gång fast mycket jävligare än i vanliga fall.

Här har vi brunnen där vi drack vår vatten regelbundet utanför klassrummet (utan plastmuggar)

Eduard Lopatiev , min musiklärare, avslutade sin föreställning i klassrummet genom att sända hem hela klassen förutom mig. Jag fick vara kvar i klassrummet mellans han gick på konferens med sina lärarkolleger. Eftersom han inte hade gett mig några instruktioner så lämnade även jag skolan efter ett tag och smög hemåt. Jag började först nu fatta vad jag hade ställt till med. Bestraffningen jag hade fått skulle bara vara overtyren till hela pjäsen som nu skulle rullas upp. Hemma sa jag ingenting om vad som hade hänt. Det som hände i skolan hände i en helt annan värld och det hade inget att göra med den andra världen som låg utanför skolan.

Helgen förlöpte genom att jag hade lite dålig samvete och lite föraninger om vad som skulle komma att hända på måndag. Det som nu hände på måndag var tyvärr nånting mycket värre än det jag hade kunnat föreställa mig.

Första timmen hade vi engelska och en kvinna som lärare. Hon höll på att undervisa när det helt plötsligt knackade på dörren och in stormade min musiklärare Eduard Lopatiev och närmade sig mig med raska steg, tog mig i håret med sin hand och ledde mig utan någon som helst förklaring fortfarande med sin hand i håret på mig ut genom dörren och genom den långa hallen fram till stentrapporna som leder från bottenvåningen upp till dom övre regionerna i huset. Jag bara drogs med och trodde inte att det var sant det jag nu var med om att uppleva. Först trodde jag att vi var på väg till rektorn men han hade sitt kontor på första våningen som vi passerade i ilfart. Snart var vi uppe på andra våningen och här tog han till vänster och öppnade en klassrumsdörr med sin lediga hand och drog mig fortfarande efter sig ända fram till längs bak i klassrummet där det fanns en ledig plats i en av bänkerna. Här vred han mig ned med huvudet så att min näsa rörde bänklocket och nu först släppte han mig fri och jag kunde lyfta mitt huvudet. Av vad jag kunde se så hade jag hamnat i den klass där han var klassförståndare. Eleverna där tillhörde samma årgång som den jag tillhörde med den stora skillnaden att alla dessa elever i klass 3 C var boendes i någon förort till Innsbruck som vi i min klass ansåg som bondlandet. Det vill säga att jag hade hade hamnat bland bönderna och dessutom skulle jag fortsättningsvis ha Lopatiev som min huvudlärare. Det var det som jag och hela klassen fick höra efter han hade berättat för alla varför jag skulle nu tillhöra denna klass.

Så här kändes det efter denna behandling!!!

Så här kände jag mig efter denna behandling!!!

Det tog mig en stund att hämta mig från den chock jag hade fått efter denna behandling jag hade utsatts för. Livet hade plötsligt ändrats totalt för mig. Jag började avskärma mig från hela utanförlivet i klassen. Jag minns att jag hade ett sår på mitt mittfinger som jag nu började koncentra mig på. Det hade börjat svullna upp och jag hade en säkerhetsnål i en av mina byxfickor som jag drog fram och började operera mitt finger genom att sticka nålen in i såret och släppa ut varet.
Fingret kändes svullet och jag började inse mer och mer min omöjliga nya situation. Jag fick en idé. Här kunde jag inte vara kvar. Jag måste förändra läget. Jag kom på att jag i nästa paus skulle ta mig ifrån skolan och uppsöka sjukhuset som låg på andra sidan gatan. Detta skulle bidra till att jag kom bort från min nuvarande situation och sen fick jag se vidare. När jag gick över gatan så hade jag bara en tanke i huvudet och det var att komma bort från skolan. Jag hade inte meddelat att jag skulle lämna skolan och det var jag glad för. Jag hoppades att nånting skulle ske som skulle ge skolan dåligt samvete när dom upptäckte att jag inte var kvar efter första pausen.

När jag kom till sjukhuset så blev jag så småningom undersökt och det konstaterades att jag hade fått gulsot och inte bara ett finger som innehöll en hel del var. Fingret togs om hand genom dränering och vättning och sedan la man ett förband.

Nu blev jag på en gång en viktig person som skulle direkt läggas in på infektionsavdelningen. Gulsot är smittsam och jag hamnade alltså i ett enkelrum där jag skulle isoleras under 14 dagar framöver. Good news!!!

Jag såg denna händelseutveckling som det bästa som kunde ha hänt mig. Nu skulle jag inte ens kunna få besök hemifrån det vill säga från min mor. Och det bästa av allt var att om 14 dagar så skulle man säkert ha troligen förlåtit mig i skolan hoppades jag och började genast läsa en bra bok som sköterskan lånade mig.

Nu började rutinmässiga läkarbesök och omvårdnad av sjuksköterskor som avlöste varandra. Jag fick 3 gånger om dagen en tablett som jag skulle ta men lyckades att smuggla undan tabletterna och strunta i att ta dom. Det var inte bra i längden skulle visa sig så småningom. Det skulle faktiskt få livslånga följder. Min mor underrättades och hon meddelade skolan att jag var borta ett tag. Efter en vecka så blev det ordentligt långtråkig i mitt lilla rum. Sen kom det en dag när överläkaren kom till mitt rum på sin vanliga rond och skulle se till mig. Han upptäckte då att jag hade ett ganska skitigt bandage kring mitt mittfinger och beordrade att nån skulle skära upp det. Det visade sig att såret på fingret hade inte upphört att läcka ”var”. Läkaren började förhöra sjuksköterskarna och ville se journalen. Här låg jag inlagt för gulsot och bortsedd från dom här 3 tabletterna som jag hade ”sparat” varje dag så hade jag inte fått någon tillsyn för fingret. Den hade glömts bort. Den hade fallit mellan två stolar och blivit liggande. Och mitt finger var i ett bedrövligt skick. Detta var sjukt. Jag hade haft kring mig varje dag en hel drös med personal och alla hade enbart koncentrerat sig på min gulsot och glömt bort mitt finger som hade börjat ruttna. Det låg här stel i en skena framför överläkarens ögon. Han forskade efter vad som hade hänt eller inte hänt och till slut så var jag tvungen att öppna mitt nattduksbord där jag hade gömd undan tabletterna som var mot infektionen. Voila där fanns en del av förklaringen. Nu så fick sköterskorna en ordentlig utskällning för att dom inte hade sett till att jag tog tabletterna såsom det var tänkt. Jag hade dålig samvete men det hjälpte varken mig eller mitt finger som höll på ruttna.

Lång historia kort. Jag blev ompysslat resterande dagar på infektionsavdelningen för mitt finger och efter sammanlagt 14 dagar blev jag utsläppt och skulle själv fortsätta att kurera mitt finger. Faktum är att jag fortfarande idag har en jätte ful knöl där jag hade såret den gången och en viss stelhet i finns kvar.
När jag kom hem igen efter sjukhusbesöket tänkte jag inte mycket mer på händelsen i skolan men dagen jag återkom till skolan så gick jag direkt in till min gamla klass och satte mig i min bänk och under första timmen så hade vi min fruktade klassförståndare Herr Müller som höll i matematikundervisningen. Han hade väl haft en hyfsat bra helg för han visade sig från sin lugna sida när han inledde sista avsnittet i denna långa historia. Nu var vi framme vid hans bestraffning av mig. Han menade att visserligen hade det gått en del tid sen vi sågs sist men ingenting var glömt och nu fick jag göra rätt för mig. Han hade funderat ut följande. Jag ombads att lära mig under en månads tid en dikt utantill och om jag inte klarade av att lära mig denna dikte utantill så var jag tvungen att skriva dikten tre gånger med normskrift i svart tuschfärg. Normskrift var någonting vi hade nyligen lärt oss att skriva. Det började med att jag fick först mäta upp ett linjemönster på ett A4 blad.

Friedrich Schiller 10 nov 1759 – 9 mai 1805

Nu kommer jag till dikten. Den hette ”Die Glocke” och var kriven av Friedrich Schiller. Den är lång, närmare bestämt 40 strofer lång och varje strof innehåller ca 10 eller 12 rader. Den handlar om Livet. Det berättas dels hur en stor kyrkklocka tillverkas och vad den kommer att ha för en uppgift framöver när den hänger i en kyrka någonstans och ringer till dop, bröllop eller varnar för katastrofer och så vidare.
En vacker dikt som gjorde stort intryck på mig. Jag funderade vad som skulle vara bäst. Att lära sig dikten utantill var näst intill omöjligt men att skriva var nästan ännu mer omöjligt med tanke på tidsåtgången som skulle krävas. Jag började med att testa och lärde mig första strofen och det kändes bra att lära mig den utantill. Vid det här laget hade min mor fått reda på vad jag hade ställt till med i plugget och när hon fick höra att jag valde att lära mig dikten utantill så hjälpte hon mig genom att coacha mig och förhöra mig och peppa mig. Så hon och jag började jobba med dikten och höll på med den ett antal veckor och jag trodde verkligen att jag kunde klara av det. Jag vet och minns helt rätt att jag nån gång kunde framsäga hela dikten utan hjälp. Så när jag efter ca en månad skulle förhöras av min lärare så hade jag en god chans att eventuellt kunna klara av uppgiften. Jag hade kanske räknat med att kunna få lite hjälp nån gång om jag inte kunde komma igång med en ny strof. Nu var min lärare inte vem som helst utan han var som jag nämnde förut en riktig skitstövel. Så att när jag mitt i dikten behövde lite tanketid och kanske lite hjälp med första orden i ett nytt avsnitt så fick jag istället för hjälp ett litet äckligt leende som sa mer än han behövde säga med ord. Men han kunde inte låta bli att säga att det var ju synd att du inte klarade det här så nu gäller det att börja skriva. Jag fick en utsatt tidpunkt för när arbetet skulle lämnas in till honom i tre exemplar normskrift med egenhändig tillverkade A4 blad.
Mönstret bestod i många rader där varje rad innehöll 5 linjer och alla dessa rader skulle befinna sig innanför en inre rektangel som skulle mätas upp för hand med linjal och där marginalerna var exakt lika stora runtom. Detta fick man göra på varje A4 sida utan att man kopierade det hela från sida till sida genom tex. att använda en nål för att punktera vissa punkter genom många sidor för att slippa mäta upp varje sida separat osv. Så enbart att tillverka sidorna med raderna inskrivna med blyerts skulle ta hur mycket tid som helst. Jag glömde nämna att en viss lutningsvinkel på ca 45 procent skulle läggas in på varje sida. Först när alla sidor vart uppmätta kunde man börja skriva med en speciell tuschpenna och svart specialbläck kallat för ”Tusch” på tyska.

Normschrift är inte det lättaste att åstadkomma!!

Efter färdigställt utskrift så gällde det att försiktigt radera bort alla stödlinjer som hade åstadkommits med blyertspennan. När jag sedan efter en månads satanisk hård slit med uppgiften lämnade in alla mina sidor så tittade han lite förströdd på resultatet och sen rev han sönder alla blad enbart för att visa hur lite han uppskattade de jag hade slitit en hel månad för. Det jag lärde mig av hela situationen var att man inte skall ha för bråttom när man kommer på en idé oavsett om den är bra eller dåligt.
När jag kollade upp dikten på nätet så hittade jag en annan dikt som jag minns att vi fick lära oss utantill men då gällde det hela klassen. Det var dikten ”Der Erlkönig” av Johan Wolfgang von Goethe. Det lär vara hans mest kända dikt och du kan lyssna på denna länk om du vill.
Om mitt sista år i skolan är inte så mycket att förtälja. Det jag alltid kommer att minnas är det som jag inte fick lära mig någonting om. I historialektionerna hade jag spännt väntad på nutidshistorien. Andra världskriget och dess historia samt orsakerna därtill. Men hela denna viktiga del i Europas senare historia förbigicks med tystnad. Förmodligen för att läraren inte ville beröra denna fruktansvärda historia som ju är så otroligt pinsam för alla tyskar och österrikare och jag menar verkligen pinsam i ordets rätta bemärkelse. Det gjorde mig ond i hela kroppen att jag var tvungen att senare själv ta reda på vad som hade hänt under andra världskriget och inte minst under större delen av trettiotalet där judeförföljeserna började. Österrike var ju en del av Tyskland sedan ”Anschluss” som skedde 1938.
Jag tror bestämt att jag senare när jag var färdig med min lärotid ville gärna lämna Österrike för att jag skämdes att tillhöra ett land som var delaktigt i denna förfärliga historia. Jag ville distansera mig från dess obearbetade förgångna. Det är anmärkningsvärt att Österrike aldrig har genomgått den ”bearbetning av det förflutna” såsom Tyskland senare var tvungen att göra. Jag har märkt vid mina besök i Österrike att den äldre generationen har aldrig gjort upp med sin delaktighet under dom åren.
När jag senare bildade mig genom att läsa och studera denna tidsperiod så fick alla min mammas berättelser än annan innebörd där jag nu kunde se helhetsbilden genom att få reda på hur andra människor runt om i större delen av världen fick lida. Detta var sånt jag inte fick lära mig under historieundervisningen i mitt åttonde skolår. Detta var 1960 på våren och femton år efter krigsslutet. En stor skam för Österrike som nation.
En annan sak jag minns från sista skolåret är den obligatoriska klassresan till landets huvudstad Wien.

Klass 4a framför Schloss Schönbrunn i Wien. Jag tog kortet och är inte med.

Klassen tog tåget till Wien och inkvarterades på någon skola som låg en bit utanför själva stan och sedan skulle vi under en veckas tid besiktiga diverse sevärdheter.

Schloss Schönbrunn i Wien

Slottet i Schönbrunn som är det gamla habsburgarnas kejsarslott var ett sådant mål. Där tog jag ett klassfoto där alla mina klasskamrater står uppställda i en halvcirkel med slottet i bakgrunden.

Der Bettelstudent- Tiggarstudenten

Ytterligare två saker som jag minns är ett besök på Volksoper där vi fick uppleva en operett som hette ”Tiggarstudenten”.
Jag hade somnat in under förställningen och blev väckt utav ett jättehögt skrik från scengolvet när en skådespelare skriksjunger efter han har fått en örfil. ”Hier hab ich den Schlag verspührt, mitten ins Gesicht hinein”. Sen var jag vaken en bra stund innan jag åter sjönk ned i en dvala på grund av att jag var så trött efter en hel dags upplevelser samt att man på nätterna höll på med en hel del bus på vårt övernattningsställe så att det inte blev mer än ett par timmers sömn natten innan.

Det andra minnet är att varje dag så fick vi en lunch på en restaurang där vi även kunde få äta Wienerschnitzel. Dom gjorde starkt intryck på mig. Några andra minnen från den resa har jag inte. Jag minns tex inte hur jag löste problemet med min sängvätning. Den hade minskat men den höll fortfarande på. Jag lyckades nog att hålla mig torrt under den veckan annars skulle jag nog minna den katastrofen.

Karl Thöni min polare på hemvägen efter skolan under 4 år

Karl Thöni min polare på hemvägen under 4 år

Hela min skoltid var som en tågresa med ett snabbtåg, när tåget har stannat går man av och ser aldrig mer tillbaka. Jag har efteråt inte haft kontakt med någon från min klass.
Den enda jag minns förmodligen för jag har ett litet foto på honom är min kompis Karl Thöni. Han sitter på en mur på vägen hem från skolan och har sin skolväska på armen. Jag hade lånat en liten fotoapparat från min mor och tog en bild av honom på det ställe där vi alltid höll oss kvar en stund och dryftade livets små och stora gåtor. Vi hade ofta sällskap på vägen hem från skolan och minnesbilden säger mig att han hade problem med att få orden ur munnen på ett normalt sätt.

På tyska säger man att han var en ”Stotterer” och på svenska att han stammade. Redan då drogs jag lätt till outsiders. Det fanns naturligt även ett liv utanför skolan.

Perkan Karl Ägid Hörtnagel Freddi och en klasskompis till mig

Perkmann Karl, Ägid, Hörtnagel Freddi och en klasskompis till mig

Där hade jag ett umgänge med killarna från området där jag bodde i. En hel del hade ju anknytning till Südtirol i och med att dom bodde i kvarteret där mest südtirolare hade fått lägenheter anvisad efter ”Optionen”.
En winter var jag med på en utflykt till ett ställe som heter Stams där det fanns ett kloster. Vi var ett gäng på fyra grabbar som gick i samma plugg och dessutom bodde nära varandra och skulle delta i en rodel-tävling och det enda jag minns att jag hade ett startnummer på mig och att det gick skitdålig för mig och att vi hade väldigt roligt när vi var tillsammans.Det glada gänget i sina glansdagar!!!!

Min enda medverkan vid någon slags tävling minns jag som ett sportslig fiasko men desto roligare socialt!

Kopfballspelet var otroligt populär nere på på våran ”Hof” dvs. gården.
På min tid så var anordningarna där man kunde hänga upp sin tvätt för torkning gjorda ut av trä och vi kunde stå upp till tio grabbar och spela bredvid varandra ända till det vart mörkt på kvällarna innan vi var tvungen att ge upp.

Kopfbollspelet var otroligt populär bland alla grabbar på gården!

Bonusbilder

: Schloss Schönbrunn i Wien

: Här står min son Leon som andra kille från höger. Jag var lika gammal som han när jag fluttade till Innsbruck och så här kunde grabbarna ha sedd ut på den tiden . Bilden är tagit på gården till vårt hus. 1977

: Der Bettelstudent- Tiggarstudenten

: Karl Thöni min polare på hemvägen efter skolan under 4 år

: Klass 4a framför Schloss Schönbrunn i Wien

: Friedrich Schiller

: Schillers dödsmask

: Normschrift är inte det lättaste att åstadkomma!!

: Så här kändes det efter denna behandling!!!

: Här har vi brunnen där vi drack vår vatten regelbundet utanför klassrummet

: Handtaget som jag tog i handen under fyra långa år på Hauptschule Müllerstrasse

: Müllerschule

: Klockan var omkrig den här tidendenna olycksaliga fredag eftermiddag

: Stjärnan som aldrig lossade från bilen…

: Vater unser der du bist im Himmel…..

: Här berättar jag efter 60 år för min kusin Walters fru och div. barn hur jag sniffade på gmla ledersko för att trösta mig i min hemlängtan. Obs. rummet är helt moderniserat numera

: Mercedesstjärnan som aldrig lossade!!!

: En av Mammas många Gästebücher

: Müllerschule – innanför dom två nedersta fönstren satt och längtade ut.

: Dörren till mitt klassrum

: Denna långa gång nötade vi ut när vi gick fram och tillbaka under pauserna i en lång procession—

: Koridoren vi trampade….

: Ingång till skolan

: Müllerschule där tillbringade jag 4 år i mitt liv 1956-1960 och slutade skolan när jag var 13 år och 8 månader.

: Skomakaren Valentini med vars son jag åkte ned till Monaco en helg med hans Volka

: Skolvägen och mitt gamla ”Daghem” syns längst framme

: Här låg konditoriet Alfred Nebel -där köpte jag alltid gammla ”Schwedenbomben” för en Schilling Jag vann en vadslagning när jag lyckades att äta 30 stycken inom 30 minuter.