Den dagen då jag var på väg i bilen till landet minns jag såsom det var igår. Det var en lördag och dagen innan hade jag gjort upp med min chef om min förtidspensionering. Jag var då anställt på ett välmående företag som hade kommit på ett i deras ögon bra system för att föryngra sin personalstyrka på mellanchefsnivån.
Mitt arbete tyckte jag mycket om men att bestämma över sin egen tid har alltid varit min högsta dröm så jag slog omedelbart till när jag blev erbjuden att skriva på ett mycket generöst avtal. Vid fyllda sextio år tog mitt arbetsliv plötsligt slut. Det var det som jag blev medveten om när jag styrde min gamla bil tillsammans med min fru Annika ut ur stan på väg till landet.
Först nu så insåg jag hur framtiden och resten av mitt liv kunde gestalta sig. Ett hav av lediga dagar.
Här satt mannen vid ratten som aldrig i livet skulle ha några fritidsproblem och drömde. Jag är typen som inte saknar sitt gamla arbetsliv. Jag tycker om att gå vidare och upptäcka nytt. Minns att jag till och med jodlade högt i bilen när jag såg alla möjligheter framför mig.
Hösten 2006 började vårt nya liv. Annika hade tyvärr inte samma tur med sin övergång till pensionärslivet. Hon ville inte längre arbeta som SFI-lärare efter en omorganisering och fick tyvärr nöja sig med en dålig pension. Men tillsammans så hade vi inte några ekonomiska problem utan vi kunde se fram mot ett bra liv.
Först anmälde jag mig till en distanskurs på nätet för att läsa en 5 poängs kurs om Filosofins historia.Vilken lyx att kunna studera hemma i lugn och ro.
Sedan började jag att intressera mig för Sören Kierkegaards existentiella filosofi. Jag hade läst hans ”Antingen – Eller” i min ungdom som gjorde stort intryck och nu ville jag ägna mig närmare åt hans tankar som handlar om innerlighet. Utan det är det omöjligt att förverkliga ett gott mänskligt liv. Det är en metod för att ge oss mening med livet och finna en sanning som är sanning för mig.
Ted Harris som är en okonventionell präst kan sin Kierkegaard och att ta del av hans kunskaper var en stor upplevelse som formade mitt fortsatta liv. En sökare hade hittat något. Det gav en bra grund att stå på när jag nu hade all tid i världen för att studera vidare.
Vår dotter var i tjugofemårs åldern och klarade sig själv numera. Hon hade mött en trevlig kille som tog med henne och visade upp sitt hemland Chile och en del andra länder i Sydamerika under vinterhalvåret. När dom återvände våren 2008 behövde de ett ställe att bo på. Annika och jag ville flytta till vårt lilla hus på Mörkö och överlät Lidingölägenheten till Maria. Nu hade dom sitt på det torra.
Min familj hade köpt ett litet hus på Mörkö redan 1981. Då var vår son Leon tio år gammal. Det tar inte mer än en timme att ta sig dit med bil. Så många bilresor blev det under 27 år. Vi har levt med vårt sommarställe under lång tid så det var inga konstigheter att flytta permanent till vårt lilla paradis på jorden. Ändå var det spännande att se fram emot hur det skulle kännas efter första vintervistelsen på ön. Inga problem. Visserligen är inte kåken speciellt bra isolerat trots att den byggdes på sextiotalet som ett åretrunthus men ved finns det hur mycket som helst i skogen runtomkring. Så vi satsade på en järnkassett som vi satte i den öppna spisen och sen var det bara hacka ved och elda på för att vi skulle få det tillräckligt varmt under den kalla årstiden.
Hur får vi dagarna att gå så här ute på vischan undrar folk ibland. Jo tack, det går hur bra som helst.
Vi går och lägger oss när vi är trötta och vi vaknar när vi känner att det är dags för lite frukost. Men vi gör det vid olika tider. Annika är kvällstrött och morgonpigg och hos mig är det tvärtom. Vi hjälps åt i trädgården där jag tar mest hand om grovjobben som att gräva och rensa medens hon sköter finliret med resten. Vi är lyckligt lottat med att ha en swimmingpool och den är otroligt populär inte minst bland barn och barnbarnen. Att följa dom under årens lopp här på landet som dom älskar att komma till, är ett sant nöje.
Dom första åren här på Fridal engagerade jag mig i Hembygdsföreningens verksamhet. Jag kom på idéen att skanna in stora delar av deras arkiv och göra det tillgängligt för medlemmarna hemifrån. Det gav mig samtidigt en bra inblick i traktens historia. Jobbet med skanningen tog säkert två år och samtidigt startade jag en hemsida där jag la upp dom mest intressanta bitarna men efter ett antal år kändes det som jag var klart med projektet hembygdsföreningen.
Jag tackade för mig och sökte mig till några andra människor som höll på att starta ett kulturcentrum mitt ute på landsbygden. Åter igen så funderade jag över på vilket sätt jag kunde bidra. Även här så behövdes en hemsida som kunde marknadsföra Kulturcentrum Hölö Mörkö. Hemsidor behöver underhållas hela tiden och det tog och tar fortfarande en del tid i anspråk.
Det är lätt att tro att man på landet umgås mindre med sina medmänniskor men nej så är det inte för oss. Vi var under många år ett gäng på en tio-tolv personer som möttes året runt varannan fredagkväll över en mindre måltid och lite vin hos varandra. Man lärde känna varandra och utbytte nyttig information. Vem är det som man anlitar om man ville göra lite husförbättringar? osv. Det höll i sig ända tills vi tröttnade på varandra. Efter ett kortare uppehåll drog vi igång igen. Såna är vi människor, vi kan tröttna på varandra ibland. Jag är likadan. Jag kan gå in för fullt när jag kommer på nåt som känns bra för stunden och sen tar det slut efter en tid och då är det dags att gå vidare.
I höstas halkade jag in på ett bananskal på den här skrivarkursen som min fru hade börjat på. Jag tyckte att det var intressant att lära sig lite mer om sättet att skriva sin biografi. Men så gick jag in på akademibokhandeln efter förra lektionen och fastnade bland alla dessa böcker. Då fick jag plötslig en ingivelse. Vem i herrans namn skall läsa alla dessa böcker? Finns det inte nog med skrivna böcker så att det skulle räcka livet ut för varenda människa. Vad tjänar det egentligen till att skriva ytterligare en rad. Det kom en trötthet över mig och jag bestämde mig på stående fot att i fortsättningen gå över till läsning igen. Så detta är den sista mening som jag skriver i denna förträffliga skrivarkurs. Tack Henrietta och alla skrivarkompisar för uppmärksamheten och farväl.
Mitt arbete tyckte jag mycket om men att bestämma över sin egen tid har alltid varit min högsta dröm så jag slog omedelbart till när jag blev erbjuden att skriva på ett mycket generöst avtal. Vid fyllda sextio år tog mitt arbetsliv plötsligt slut. Det var det som jag blev medveten om när jag styrde min gamla bil tillsammans med min fru Annika ut ur stan på väg till landet.
Först nu så insåg jag hur framtiden och resten av mitt liv kunde gestalta sig. Ett hav av lediga dagar.
Här satt mannen vid ratten som aldrig i livet skulle ha några fritidsproblem och drömde. Jag är typen som inte saknar sitt gamla arbetsliv. Jag tycker om att gå vidare och upptäcka nytt. Minns att jag till och med jodlade högt i bilen när jag såg alla möjligheter framför mig.
Hösten 2006 började vårt nya liv. Annika hade tyvärr inte samma tur med sin övergång till pensionärslivet. Hon ville inte längre arbeta som SFI-lärare efter en omorganisering och fick tyvärr nöja sig med en dålig pension. Men tillsammans så hade vi inte några ekonomiska problem utan vi kunde se fram mot ett bra liv.
Först anmälde jag mig till en distanskurs på nätet för att läsa en 5 poängs kurs om Filosofins historia.Vilken lyx att kunna studera hemma i lugn och ro.
Sedan började jag att intressera mig för Sören Kierkegaards existentiella filosofi. Jag hade läst hans ”Antingen – Eller” i min ungdom som gjorde stort intryck och nu ville jag ägna mig närmare åt hans tankar som handlar om innerlighet. Utan det är det omöjligt att förverkliga ett gott mänskligt liv. Det är en metod för att ge oss mening med livet och finna en sanning som är sanning för mig.
Ted Harris som är en okonventionell präst kan sin Kierkegaard och att ta del av hans kunskaper var en stor upplevelse som formade mitt fortsatta liv. En sökare hade hittat något. Det gav en bra grund att stå på när jag nu hade all tid i världen för att studera vidare.
Vår dotter var i tjugofemårs åldern och klarade sig själv numera. Hon hade mött en trevlig kille som tog med henne och visade upp sitt hemland Chile och en del andra länder i Sydamerika under vinterhalvåret. När dom återvände våren 2008 behövde de ett ställe att bo på. Annika och jag ville flytta till vårt lilla hus på Mörkö och överlät Lidingölägenheten till Maria. Nu hade dom sitt på det torra.
Min familj hade köpt ett litet hus på Mörkö redan 1981. Då var vår son Leon tio år gammal. Det tar inte mer än en timme att ta sig dit med bil. Så många bilresor blev det under 27 år. Vi har levt med vårt sommarställe under lång tid så det var inga konstigheter att flytta permanent till vårt lilla paradis på jorden. Ändå var det spännande att se fram emot hur det skulle kännas efter första vintervistelsen på ön. Inga problem. Visserligen är inte kåken speciellt bra isolerat trots att den byggdes på sextiotalet som ett åretrunthus men ved finns det hur mycket som helst i skogen runtomkring. Så vi satsade på en järnkassett som vi satte i den öppna spisen och sen var det bara hacka ved och elda på för att vi skulle få det tillräckligt varmt under den kalla årstiden.
Hur får vi dagarna att gå så här ute på vischan undrar folk ibland. Jo tack, det går hur bra som helst.
Vi går och lägger oss när vi är trötta och vi vaknar när vi känner att det är dags för lite frukost. Men vi gör det vid olika tider. Annika är kvällstrött och morgonpigg och hos mig är det tvärtom. Vi hjälps åt i trädgården där jag tar mest hand om grovjobben som att gräva och rensa medens hon sköter finliret med resten. Vi är lyckligt lottat med att ha en swimmingpool och den är otroligt populär inte minst bland barn och barnbarnen. Att följa dom under årens lopp här på landet som dom älskar att komma till, är ett sant nöje.
Dom första åren här på Fridal engagerade jag mig i Hembygdsföreningens verksamhet. Jag kom på idéen att skanna in stora delar av deras arkiv och göra det tillgängligt för medlemmarna hemifrån. Det gav mig samtidigt en bra inblick i traktens historia. Jobbet med skanningen tog säkert två år och samtidigt startade jag en hemsida där jag la upp dom mest intressanta bitarna men efter ett antal år kändes det som jag var klart med projektet hembygdsföreningen.
Jag tackade för mig och sökte mig till några andra människor som höll på att starta ett kulturcentrum mitt ute på landsbygden. Åter igen så funderade jag över på vilket sätt jag kunde bidra. Även här så behövdes en hemsida som kunde marknadsföra Kulturcentrum Hölö Mörkö. Hemsidor behöver underhållas hela tiden och det tog och tar fortfarande en del tid i anspråk.
Det är lätt att tro att man på landet umgås mindre med sina medmänniskor men nej så är det inte för oss. Vi var under många år ett gäng på en tio-tolv personer som möttes året runt varannan fredagkväll över en mindre måltid och lite vin hos varandra. Man lärde känna varandra och utbytte nyttig information. Vem är det som man anlitar om man ville göra lite husförbättringar? osv. Det höll i sig ända tills vi tröttnade på varandra. Efter ett kortare uppehåll drog vi igång igen. Såna är vi människor, vi kan tröttna på varandra ibland. Jag är likadan. Jag kan gå in för fullt när jag kommer på nåt som känns bra för stunden och sen tar det slut efter en tid och då är det dags att gå vidare.
I höstas halkade jag in på ett bananskal på den här skrivarkursen som min fru hade börjat på. Jag tyckte att det var intressant att lära sig lite mer om sättet att skriva sin biografi. Men så gick jag in på akademibokhandeln efter förra lektionen och fastnade bland alla dessa böcker. Då fick jag plötslig en ingivelse. Vem i herrans namn skall läsa alla dessa böcker? Finns det inte nog med skrivna böcker så att det skulle räcka livet ut för varenda människa. Vad tjänar det egentligen till att skriva ytterligare en rad. Det kom en trötthet över mig och jag bestämde mig på stående fot att i fortsättningen gå över till läsning igen. Så detta är den sista mening som jag skriver i denna förträffliga skrivarkurs. Tack Henrietta och alla skrivarkompisar för uppmärksamheten och farväl.
——————————————————————————————————-
Annikas tankar över nuläget på
Mörkö Vår permanenta boplats sedan 2009
Fjorton år gammal skriver jag ner följande framtidsönskningar i min dagbok:
”Jag önskar någon att älska, leva intensivt, en blommande, gammal, romantisk trädgård med syrenbuskar, kaprifolomväxt lusthus, rosor. Havet, jag vill uppleva havet, få ut något av mitt liv, göra något av det. Försöka leva riktigt och riktigt dö en gång såsom solen försvinner i havet och en blomma böjer sin kalk. Jag vill uppleva människor, miljöer, dofter, syner och komma till källådern, det rena därunder. Lära mig att ej förtvivla. Gode Gud! Så mycket är ofattbart! Tack! Hjälp! Förlåt!”
Här sitter jag nu femtiotvå år senare i mitt lilla hus på Mörkö omgivet av en trädgård med syrenbuskar, kaprifol och någon enstaka ros. Jag delar mitt liv med en man jag fortfarande älskar och jag har både barn och barnbarn som funnit sin väg i livet och som jag nära kontakt med. Eftersom jag har mer tid än pengar blir det inte så många resor till intressanta platser som jag drömde om som ung men jag upplever mycket i det som finns nära, i allt som händer i trädgården och i naturen omkring mig. För tre år sedan då jag och min man slutade yrkesarbeta lämnade vi det grå höghuset på Lidingö och bosatte oss permanent i det fritidshus vi haft i nästan trettio år.
Hur hamnade vi där egentligen? 1976 var jag på en sommarkurs på Rudolf Steinerseminariet i Järna och skriver i min dagbok:
-Nog vill jag leva ungefär så här; i ett mindre hus med flera hus omkring där det bor människor jag känner. Trädgårdar, grönsaksland, nånting även för tankar, känsla och vilja. Dessutom vill jag ha min familj där. Jag saknar dem. Tog en cykeltur till Mörkö. Gröna fält, svepande linjer, tunga lövträd, röda stugor och glimtar av vatten.
När jag satt i mitt gråa höghus ville jag åtminstone bo på landet på sommaren så jag började läsa stugannonser. Det fanns en stuga på Mörkö till salu och jag mindes min cykeltur och tyckte att det låg hyfsat nära Stockholm. Vi var de enda spekulanterna och min man ville inte se på flera hus så Fridal blev vårt. Vi uppskattar platsen ännu mer nu när vi bor här året runt.
Jag är nöjd med att jag lyckats skapa en trädgård och att vi lever ett jordnära liv. Jag tycker inte att jag valde absolut rätt yrke i livet men jag har i alla fall haft hyfsade arbetstider och långa sommarlov så att jag haft tid för mina barn. Tidvis var mitt lärarjobb givande. Jag kunde göra en insats då jag undervisade synskadade i svenska eller lärde analfabeter att skriva och läsa i Fittja
Mina talanger har alltid spretat åt olika håll och jag har inte haft självförtroende och energi att använda mig av dem fullt ut. Nu har jag tid att utveckla mina intressen men hälsan och motivationen är inte alltid på topp.
Vad har jag åstadkommit egentligen? Jag har älskat och tagit hand om mina barn och engagerat mig i deras liv. Jag har också ägnat ganska mycket tid åt min mor som var dement i många år men som nu gått bort. Fortfarande har jag en del relationer att förbättra. Och nya att skapa.
Jag har fått ett långt och givande äktenskap med toppar och dalar. Jag bodde i Gamla Stan under de omvälvande åren på sextiotalet och jag gjorde ett par intressanta resor till Mexiko och Guatemala i femtioårsåldern. Nu letar jag efter mina rötter i södra Östergötland som jag fick lämna när jag var nio år. Ett förlorat paradis. Sedan bodde vi i princip i två år på varje plats under hela min skoltid. Det blev ganska splittrat och otryggt för ett känsligt barn. Ändå fortsatte jag att flytta omkring efter studenten. Först var jag au pair i Paris ett halvår och sen studerade jag franska och konsthistoria i Uppsala ett par år. 1968 flyttade jag till Stockholm där jag träffade min man som studerade film. Själv ägnade jag mig åt konstnärlig verksamhet på Nyckelviksskolan innan jag övergick till att studera litteraturhistoria och nordiska språk. En höst var jag journalistpraktikant på en tidning i Västervik och tyckte det var konstigt att jag fick betalt för något som var roligt. När vi fått barn flyttade vi ut till Lidingö och jag utbildade mig till lärare.
Där bodde vi kvar i trettio år men jag bytte arbetsplats många gånger.
Under tre år gick jag en helgutbildning i antroposofisk konstterapi. Den var väldigt givande men jag har inte fått något arbete inom det fältet. I Järnatrakten vimlar det av konstterapeuter.
Min pappa brukade säga; Du Annika har gått på kurser hela ditt liv men det har ändå inte blivit något av dig!. Det kanske han har rätt i karriärmässigt och ekonomiskt men i andra avseenden har jag fått ett rikt liv. På sista tiden har han sagt att han är mycket förtjust i mina foton och akvareller och det är ju ett erkännande.
Lyckan är nu
Igår tog jag bilen för första gången efter den långa vintern. Eftersom jag inte är någon garvad bilförare undviker jag vinterväglag och mörkerkörning men nu trodde jag att våren kommit. Det gick bra på väg till vattengympan men på hemvägen började det snöa. Jag fick sladd på bilen eftersom det kommit ett snölager över isfläckarna. Förgäves försökte jag få kontroll över bilen som krängde åt alla håll. En bil kom emot mig och i sista stund lyckades jag köra rakt in i snövallen vid sidan av vägen. Där satt jag som paralyserad. Tog fram telefonen och ringde till Ägid, min man. Tack och lov att han svarade och lovade att komma så snart som möjligt. Jag gick ut och tittade på kofångaren som hängde lös. En bil stannade och en förtroendeingivande man steg ut och frågade vad som hänt.
-Pröva att starta bilen, sa han och det gick till min förvåning. Han såg till att jag vände den rätt också. Jag var glad och förvånad över att någon stannat för att hjälpa mig. Sen kom min man och jag kände mig så lättad över att han kommit och att det gick att trycka in kofångaren och åka hem. Han kramade om mig och tårarna kom.
Jag la mig på sängen och vilade en stund. Jag kände glädje och tacksamhet över att jag kommit så lindrigt undan och uppskattade allt jag hade omkring mig mycket mer än annars.
Jag lagade en enkel middag, Ägid tände ljus och hällde upp vin. Vi såg på varandra och samtalade sakta. En sån vardaglig sak som att sitta och titta på TV insvept i en filt i fåtöljen kändes också priviligierat. Natten var full av oroliga drömmar men jag blev trygg av att ligga nära min man, känna hans värme och lyssna till hans lugna andetag. Äntligen blev det morgon. Tänk att få äta frukost och läsa tidningen i lugn och ro utan att stressa till något arbete! Stormen och snöfallet var borta. Solen gav glans åt snön och lockade oss ut på en promenad.
Det var bara att ta på sig kläder och kängor och beväpna sig med en skidstavar. Vi ville hitta en genväg genom skogen till en liten by vid ett kalkberg. Det gick att gå på skaren eller följa djurspåren genom tallskogen till en glänta i skogen med vitstammiga björkar och snöpudrade berg. Äntligen sol och ljus! Ibland sjönk vi ner i snön och var tveksamma om hur vi skulle gå. Ägid berättade om de första männen som genomkorsade Amerika och vi kände oss som pälsjägare i vildmarken. Överallt fanns spår av älg, vildsvin och rådjur. Vi klättrade över ett berg och kom fram till södersluttningen som badade i sol. Där satte vi oss på en torr trästam och delade en apelsin. Det kändes som att vara i fjällen eller att ha kommit ur en mörk tunnel och mött ljuset igen. När vi kommit hem satte jag mig och drack te på verandan. Av min incident har jag lärt mig att uppskatta det jag har har, vårda mina relationer, göra något kreativt, vara ute i naturen och leva i nuet.
