Del 10 Sommaren 1960

Ungefär så här såg min uniform ut men jag hade små guldränder på ärmerna, guldknappar på framsidan och guldstripes på axlarna samt en roligt pagehatt.

Jag trivdes från första ögonblick i denna kostym och i min nya roll som hisspojke. Efter det  fick jag uppsöka personalchefen som hette Herr Buda och var stor och kraftigt byggt. Jag fick reda på arbetstiderna och reda på hur mycket jag skulle få betalt i månaden och att jag skulle få gratis mat under den tid som jag arbetade. Lönen var 150 österrikiska Schilling i månaden. Min mamma var jätteglad att jag nu i princip var försörjt med både mat och en liten lön. Nu behövde jag ju bara nyttja en sängplats och matas hemma på min fritid.

Sedan skulle jag visa upp mig vid portiersdisken och där var det full rulle nu på morgonen när alla gäster skulle ha sin räkning inför avresan. Jag fick order att hålla mig till en kille som var lite äldre och han tog hand om mig och började instruera mig i mina framtida sysslor. Självklart var det svettigt men även roligt att plötsligt befinna sig mitt i denna lyxmiljö och bara njuta utav allt man får se och uppleva. Det var som i en dröm.

Numera är hotellet totalrenoverat men strukturen på lokalen är sig lik med hissen till höger och portiérsdisken till vänster. Jag kan se mig ståendes framför hissen och vänta på gästerna

Så fort jag inte höll på med återkommande sysslor som skulle uträttas fick man ställa sig framför hissen och hälsa  vänligt på gästerna innan man lät dom kliva in i hissen för att sen fråga dom vilken etage dom skulle åka till och trycka på rätt våningsknapp och åka med dom upp till sina rum och eventuellt visa var rummen låg. Jag behövde däremot aldrig bära några väskor för att till det fanns det  bärare. Stod man framför hissen så var man synbar från portiersdisken och kunde snabbt ge service åt portiern. Två gånger om dagen, dels på förmiddagen och framåt kvällen skulle man ta den stora gästboken och cykla med den till Polisen som skulle registrera alla nyanlända gäster.  Efter polisens kontroll så stämplades  gästboken och jag cyklade tillbaka till hotellet. Detta skulle ske varje dag året runt. En annan uppgift som var ett stående inslag  var att man arbetade i telefonväxeln på morgonen innan den ordinarie växeltelefonisten började sitt arbete kl. halvåtta.

Disken till vänster och rakt fram (vid lilla skylten ”Entspannung”) låg ett litet rum med fönster mot hallen där telefonväxelpersonalen satt. Där satt jag och väckte alla gäster ….

Det var ett väldigt ansvarsfullt arbete. När jag började kl. halvsju på morgonen så var det alltid dags att väcka gästerna per telefon. Det var en växel med snören så att varje rum som innehöll telefon var representerat med ett litet hål i växeln och ovanpå hålet fanns en liten lapp med rumsnumret angivet. För att kontakta rummen drog man ett snöre och stoppade det in i rätt hål och vickade fram en liten knapp.  Så ville jag väcka en gäst som skulle iväg med tåg eller flyg så var det otroligt viktigt att det skedde i rätt tid annars så kunde hotellet bli betalningsansvarig gentemot en gäst.

Här gällde det att hålla rätt på tiden och rumsnumren annars så gick det illa..

Ofta fick man uppdrag att återkomma med väckningen efter fem minuter så att gästen var säker att han inte somnat om. Det var många som ville bli väckt samma tid och då kunde det vara svårt att hinna med alla i synnerhet som det fanns säkert ett hundratal hotelrum i huset. Det gällde halla huvudet kallt så man inte missade en gäst som skulle passa ett flyg för då kunde det bli ett herrans liv eller väcka fel gäst klockan halvsju på morgonen.
Vi hisspojkar fick utföra en hel del tjänster åt gästerna. Det sköttes alltid via portiern som delade ut uppdragen bland oss. Jag tror att vi var fyra som delade på dom här uppgifterna. Det kunde vara att lämna in ett par byxor till en skräddare för reparation eller kemtvätt eller att handla någonting speciellt osv. Vid alla dessa uppdrag fick man lite kommission det vill säga en slant för att man utförde uppdraget till belåtenhet. Detta var pengar som man fick direkt i handen av portiern som tog betalt av gästen och han la i sin tur på en viss procent för sin egen del och för att jag hade utfört uppdraget till belåtenhet.

Hotelle Europa byggdes 1869 och finns mittemot huvudbanegården i Innsbfruck.

En annan inkomstkälla var drickspengar. Hur mycket berodde alldeles på hur man skötte sig gentemot gästerna. Tyckte gästerna att dom behandlades väl det vill säga med respekt och vänlighet så visade dom sin belåtenhet genom att ge dricks. När det var lunchdags så begav jag mig till personalmatsalen och ställde mig i kö för att få en underbar måltid på min bricka och var jag extra hungrig så fick man ta lite mer mat.

Så här rakt stod Chefsportiérn Cainelli bakom disken men han sågs knappast för att han var så liten så han var tvungen att stå för det mesta på en liten träpall.

Livet lekte och det kändes helt underbar att känna att man hade fått ett jobb och klarade av arbetet men plötsligt under lunchen på min tredje arbetsdag  lägger personalchefen sin hand på min axel och uppmanar mig att följa med honom till hans kontor.
När han sitter bakom sitt skrivbord och börjar tala till mig så trodde jag att nu får jag sparken för något som jag inte har en aning om men så illa är det dok inte.
Han börjar med att nämna att han har gjort upptäckten att jag inte ens har fyllt fjorton år och därmed inte var berättigat att utföra ett arbete på Hotell Europa. Han skämdes lite över att han begått en tabbe när han inte hade upptäckt det i tid och samtidigt så tror jag inte att jag hade fått jobbet om han hade sett det tidigare att jag bara var tretton och skulle först den 28. oktober fylla fjorton år. Hotellet skulle knappast anställa en hisspojke under den sena hösten och innan den betydligt lugnare vintersäsongen.

Finkläder på mig framför fin bil på Egger-Lienzstrasse 32 framför vårt hus.

Min låga ålder berodde ju på att jag började mitt första skolår i Italien fem år gammal och därför så slutade jag skolan enbart tretton år gammal och satt nu här och var rädd för vad som skulle ske med mig. Vad skulle hända nu med mig?
Jag fick inte arbeta kvar en sekund utan skulle genast klä om till mina privata kläder och lämna arbetsplatsen. Men skulle jag överhuvudtaget kunna komma tillbaka – det var ju framförallt nu dom behövde mig i receptionen?
Det kunde personalchefen inte svara på direkten innan han hade talat med Cainelli som var chefsportier och min mentor. Det var ju hans dotter som var kompis med min syster. Hur skulle det gå? Han skulle återkomma om en stund. Under tiden skulle jag klä om mig. Det kändes som en chock när jag stod i det lilla lilla rummet där all receptionspersonal hade sina klädskåp och när jag satt där och var ganska nära tårarna så kom han in med beskedet att jag fick återvända den första november för att fortsätta min lärotid. Jag tackade och tog farväl av mina arbetskamrater och även Herr Cainelli som tyckte att det var synd att jag var tvungen att vänta några månader innan vi kunde ses igen. Han hade ju mest behov av mig nu under sommarsäsongen.
Sen var det bara att cykla  hem till mamma och berätta. Jag tog det lätt i och med att jag nu visste att jag fick återvända senare på hösten.

Goodby and see you later! Tack och lov fick jag återkomma senare på hösten 1960.

Mamma var inte glad men fick nu hjälp av mig under sommaren med sin ”Zimmervermietung”

Dammsuga rummen, vika ihop alla lakanen efter dom hade torkat nere på gården där vi hade tvättupphängningen. Handla frukostbrödet alltid färska ”Semmel”. På eftermiddagen kunde jag vara ledig ett antal timmer och gå bada med mina kompisar. Men framemot kvällen så skulle jag hjälpa till med nåt som vi kallade för ”Fischen gehen” Att gå och ”fiska” hem några gäster var egentligen förbjudet för hotellen kände utav  konkurrensen. Vi fick alltid vara lite på vakt och inte stå för nära hotellen. Det innebar att man tog cykeln och så åkte vi till en speciell korsning där det fanns trafikljus och vid röd ljus så stannade bilarna med dom utländska gästerna. Detta var vid det första rödljuset på vägen in till Innsbruck . Här skulle turisterna börja leta efter ett hotell eller en Pension för att övernatta i staden.

Här passade vi på och ”fiska” resenärerna framför Hotell Greif  (direkt till höger)innan dom gick in och frågade om rum. Vi fick passa oss för att inte bli haffat av Hotellets vaktmästare som jagade bort oss när dom kunde.

Innsbruck var en typisk genomfartsstan. Alla skulle från norr till söder eller  från väster till öster eller tvärtom. I regel stannade gästerna endast en natt innan dom reste vidare till Italien eller hemåt  till Tyskland osv. Turismen blev större och större år för år.

När bilarna stod stilla vid trafikljuset så gick vi fram och frågade genom rutan på respektive språk, beroende på hur nummerskylten såg ut, om dom behövde ett ställe för att övernatta. I regel var svaret ja och det följdes upp genom att vi erbjöd ett eller två rum med tillgång till badrum och frukost för en viss summa pengar som var säkert väldigt skäligt i deras ögon. Efter en jätte kort förhandling som tog lika lång tid som rödljuset varade så följde dom efter oss och mamma eller jag cyklade framför dem hem till oss. Det tog aldrig mer än 5 till 10 minuter innan  dom kunde parkera sin bil framför vårt huset och gå tre trappor upp och titta på rummen.

Ägid Herta Hansi Maria med några engelska gäster framför vårt hus. Gästarna tog gärna kort tillsammans med oss och ofta skickade dom korten till oss efter några veckor.

Gästerna var aldrig missnöjda med vad dom såg. Rent och prydlig och till ett jättebra pris hade dom fått ordnat sin övernattning utan besvär och långt sökande. Sen gick vi ned igen till bilen och hjälpte till med att bära upp väskorna. Efter dom hade tvättat av sig och vilat lite så var det dags för herrskapet att gå ut på stan och då visade vi på en stadskarta som dom kunde disponera hur dom skulle ta sig till centrum till fots och kanske rekommenderade vi en trevlig restaurang samt lämnade ut en nyckel till lägenheten så att dom kunde komma hem när det passade.
Detta hände i stort sätt varje dag under sommerhalvåret från mai till september.
Sällan stannade gästerna flera dagar men det hände och då underlättades arbetet för att dels behövde vi inte tvätta lakanen efter en natt med samma gäster och dels så slapp vi hämta nya gäster på sena eftermiddagen. Det kunde ju gå på en kvart men kunde även ta ett en eller två timmer för att vi var inte ensamma som gjorde så. Det var många ”fiskare” om bytet och det gällde att vara smart och snabb. Och det är klart att det går snabbare om man är två. Det kunde hända att jag hade hittad några gäster och cyklade hem med dom utan att mamma hade sett mig och när jag var hemma med gästerna och installerade dom så dök hon upp med några gäster men det löste sig alltid för att det fanns alltid rum lediga för privatuthyrning i vår grannskap och grannarna tog gärna emot gäster om nu mamma hade  några extra till övers. Obs. detta var innan mobiltelefonerna kom i bruk.

Gästebuch – såna finns det många

Jag har fortfarande i min ägo alla mammas Gästböcker från 1950 talet ända fram tills hon slutade att hyra ut och det var väl när hon hade fyllt 75 eller 80 år.
Dom här gästböckerna innehåller oerhörd fina betyg från gäster som kom bokstavligen från alla världens hörn. För mig som vet hur mycket arbete som ligger bakom varje övernattning som min mor har åstadkommit så är det väldigt nostalgiskt när jag ibland tar fram dom och ser fram för mig hur gästerna kunde sitta i vår lilla kök och äta frukost och samtidigt lyssna till min mammas berättelser som kunde handla om hur det var under kriget eller bara om hur livet gestaltade sig nuförtiden för henne.
Här kommer ett foto av dom fina betygen som mamma fick när hon var nästan 80 år gammal och fortfarande hyrde ut rum i sin lägenhet och för det mesta till ungdomar från hela världen som åkte med tåg genom Europa. Men då  hämtade hon gästerna genom att åka med spårvagnen till ”Hauptbahnhof” där hon  frågade ungdomarna som såg ut att behöva nånstans att övernatta om dom ville följa med henne. Och det ville dom.

Alltid med mina ”Lederhosen” och barfota för det mesta

På morgonen var det mitt jobb att gå till livsmedelsaffären som låg enbart en minut från hemmet och köpa bröd. Dom öppnade på sommaren vid halvsju. Mamma dukade i regel frukostbordet redan kvällen innan och kompletterade på morgonen med färsk kaffe och bröd. Smör och två sorters marmelad ingick i frukosten som var rikligt och det var aldrig ett klagomål man hörde. Efter frukost så betalade gästerna sin räkning  och tackade för sig efter dom hade skrivit något trevligt  i gästboken.

Varje dag  bäddade mamma  ur samtliga under- och överlakan samt kuddfodral och la allt i tvättmaskinen och  efter 2 timmer så hängdes tvätten upp nere på gården. Under tvättiden så dammsögs de båda rummenoch allt annat dammades av och nya sängkläder bäddades in. Frukostporslinet diskades  och sen förbereddes middagsmaten. Klockan tolv så åt vi. Mamma sa alltid. ” Um zwölve wird gessen ob kocht ist oder nicht”. Klockan tolv så äter vi oavsedd om maten är färdig eller ej! Och då åt vi alltid varm mat och detta var huvudmåltiden på dagen. På kvällen drack vi Tee och åt någon smörgås.

Karl Nikolussi och Mamma samt ett paar från Strassburg och lilla jag. Karl var 15 år yngre än min mor och dom levde ihop i ca.15 år innan han hittade någon yngre.

Vi hade trätrappor i vårt hus och med den granne som bodde på samma våningsplan delade vi skötseln av trapporna mellan  våningsplan två och tre. Det skulle sopas regelbunden två gånger i veckan och borstas våt en gång i veckan. Jag ser fortfarande hur mamma alltid skurade trapporna på bara sina knä och med en hink vatten med såpa i . Med  borste och trasa tog det henne inte mer än 20 minuter innan trappan var skinande rent.

Då var det tradition att brevbäraren satte sig ned vid köksbordet. I samband med att han räknade fram och överlämnade pengarna cash på bordet fick han ett litet glas snaps att dricka. Jag undrade ofta om det var bara hos min mor han fick sig en snaps tilldelat eller om det var vanligt att göra så även hos alla andra. Jag tror knappast det för brevbäraren hade kvar sitt jobb livet ut. Han var tämligen tjchok och hade en stor läderväska hängandes kring magen där det fanns alla pengar som han kulle folk glada med den här dagen.
Efter jag hade hjälpt till hemma några veckor så frågade mor om jag ville ha lite omväxling. Det var då hon kontaktade sin gamle väninna Rosa som var gift med min far Edmund Pegger och hade ett eget kafe i staden Meran i Südtirolen. Rosa erbjöd sig att ta mig emot och låta mig få lite praktik i hennes kafferörelse under en månads tid. Jag tackade självklart ja och jag vet att Mamma åkte med mig till Meran och överlämnade mig till Rosa.

Hotel Esplanade Meran ägdes av Julius som var bror till Rosa Pegger. Edmund Pegger som är min far jobbade som trädgårdsarbetare på hotellet. Enligt hörsägen så låg han mest i en hängmatta mellan två palmer och rökte filtercigaretter…

I samband med det så träffade vi även Rosas bror som hette Julius och ägde Hotel Esplanad i Meran som var ett av de större kurhotellen med palmer i trädgården. Senare fick jag höra att min far hade haft en anställning som trädgårdsskötare hos Julius. Men det sas att han mest låg i en hängmatta mellan palmerna och rökte cigaretter.

Rosa Pegger i sin bar Rudi i Meran och en flicka i svart som sköter baren. Till höger står expressomaskinen där jag fick lära mig alla olika sätt att åstadkomma en god kopp expresso.

När mamma åkte hem till Innsbruck dagen efter så började jag min tjänstgöring på kafet. Nu skulle mig  jag lära hur man hanterade en stor expressomaskin och det var inte det lättaste. Kaféet låg bredvid en bensinmack och en relativ stor bilverkstad vid infarten till Meran. Mitt på förmiddagen brukade  det komma in ett gäng mekaniker som skulle ta sig en kopp och en rök. Om det var fem grabbar så kunde man vara säker på att var och en hade sitt eget önskemål om hur kafet skulle se vara tillagat. Det var den stora  utmaningen. Det gällde att lära mig dom olika typerna av kafet som kunde tex. vara ”ein verlängerter” eller en extra kort eller en med ett skott alkohol i en med och en utan mjölk. Dessutom så talades både tyska och italienska här i Südtirolen. Så här hade jag även möjlighet att lära mig lite italienska och sen dess har jag ett bra öra för latinska språk.

Rosas bar i Meran där Ägid jobbade sommaren 1960 som barhjälp och lärde sig expressomaskinen och dess hemligheter

Det tog ju en stund innan Rosa kunde överlåta expressomaskinen åt mig och vara säkra på att det fungerade.
Det fanns även en tjej som var nitton år gammal som var anställd som servitris. Hon och jag bodde tillsammans med Rosa i samma rum. På kvällen när Rosa arbetade i kafét och tog hand om gästerna så var tjejen och jag ensam på rummet och då kunde det vara rätt trevligt ibland. Ju mer vi lärde känna varandra desto trevligare blev det. Vi kunde hålla på och hetsa upp varandra ordentligt men hon kände väl vart gränsen skulle dras och att hon inte kunde förföra en trettonårig så det kom aldrig till ett regelrätt samlag men en ny värld öppnades för mig i samband med dessa heta kvällar vi hade tillsammans. Vi fick ju samtidigt vara på alerten så inte Rosa skulle överraska oss för rummet låg i samma hus som baren låg och det var inte ovanligt att Rosa kunde plötsligt komma förbi  och hämta något. Det var en spännande tid och tack och lov åkte vi aldrig fast.

Det som är anmärkningsvärt så här i efterhand är att jag hade möjligheten att träffa min far för första gången i livet men var inte intresserat. Edmund Pegger levde ju inte tillsammans med Rosa Pegger utan han höll till i Laas som är några mil ifrån Meran. Jag fick veta att han levde ihop med en annan kvinna. Hade jag bara velat möta honom så hade Rosa säkert fixat en träff men det föll mig aldrig in att fråga efter honom och när jag nu sitter här och skriver dessa rader somaren 2013  alltså femtiotre år efteråt så tycker jag faktiskt att det är lite synd att jag då inte passade på att möta honom.

Ernestine Pegger min kusin från Laas som berättade för mig år 2011 att även hon hade jobbat extra hos Rosas bar  i Meran

Det roliga var att när jag år 2011 var i Laas och sökte upp min kusin Ernestine fick jag reda på att hon sommaren 1962  gjorde samma jobb hos Rosa som hade gjort sommaren 1960. Av henne fick jag bilderna på baren.
Efter ca. en månad i Meran åkte jag hem till Innsbruck och sen gällde  det att fördriva tiden fram tills den första november 1960 då jag kunde återgå till arbetet som hisspojke.

Bonusbilder