Del 02 Krigstiden i Innsbruck 1941-45

När min mor nån gång efter den 28 juni 1941 fick  reda på att hennes man hade omkommit i kriget så kom borgmästaren i den lilla byn och frågade henne om han kunde göra något? Mor sa till borgmästaren att hon visste att man i Innsbruck som låg ca 3 mil länge ned i dalen byggde ett helt kvarter med hus och lägenheter för utvandrande sydtirolare och hon ville så himla gärna flytta ner dit för att hon inte alls trivdes i Steinach (eller Matrei). Då sa borgmästaren att han skulle hjälpa henne med önskemålet och åkte själv till Innsbruck för att fixa det hela. Så några dagar senare så kunde mamma åka till Innsbruck och välja ut en lägenhet i ett av husen som just hade blivit inflyttningsklar. Hon blev den första hyresgästen och kunde själv välja en trerummare med bad och kök tre trappor upp med fin utsikt åt både norr och söder. Redan vid valet av lägenhet tänkte hon att det inte skulle vara några genomgångsrum i lägenheten med tanke på framtida privatzimmeruthyrning. Smart. Det skulle hon ha mycket nytta av. Hon flyttade så fort som möjligt till Innsbruck och det kändes som en oerhörd lättnad att kunna lämna Steinach eller Matrei. Speciellt som hon hade förlorat sin man i kriget och var rätt så lessen för det. Dom hade varit väldigt förtjusta i varandra. Nu började ett nytt kapitel i hennes liv. Hon var tvungen att klara sig själv med två barn. Men viktigast av allt var nu att hon hade ett ställe att bo på där hon trivdes. Det såg ut på det här fotot som är tagit på femtitalet. Utsikten mot norr visade die Nordkette så som bergen hette och mot söder så såg man Patscherkofel. Där skulle Herrarnas störtlopp i skidor köras under olympiaden 1964 men det visste inte hon när hon tittat ut genom fönstret från tredje våningen. Från samma fönster skulle hon något år senare se hur det kom en hel rad ”silverfåglar” flygandes i formation över Patscherkofel kommande från söder med en dödlig last gömd under vingarna. Hon berättade att det var en vacker eftermiddag och hon hade precis putsad alla fönster i lägenheten. ”Fåglarna” kom närmare och samtidigt som de fascinerade henne så räknade hon dom och kom fram till 18 innan det small till ordentligt. Bomberna från dom amerikanska planen hade bombat grannhuset och av luftvågen som uppstod kastades mamma bakåt in i sovrummet och fönstren sprack sönder och det var en massa splitter som låg i hela rummet och hennes första tanka var att det var synd om dom nytvättade fönstren och hur skulle hon nu få tag på nytt fönsterglas. Men allt detta låg än så länge i framtiden. Just nu 1941 var hon glad att hon hade fått en bra lägenhet. Här till vänster syns Patscherkofel sedd från mammas fönster.

Utsikten från lägenhetens köksfönster upp mot Seegrube och Hafelekar

Från köksfönstret så ser man Seegrube och Hafelekar som är otroligt bra skidåkningsterräng och jättepopulära turistmål. Min fru Annikas familj har varit i Innsbruck 1960 och dom åkte upp till Hafelekar. Tänk att då befann jag mig i samma stan som hon!!! Tänk om jag hade vetat då att den flickan som skulle bli min fru och mor till våra barn.

Alla dessa namn känns igen från min uppväxt.

Dom här namnen på ringklockan som fanns uppsatt utanför ingångsdörren berättar om vilka andra familjer som hamnade i samma hus som hon. Dr. Haller som bodde under oss. Telserfamiljen som bodde bredvid oss. Holzbauer längst ned och en annan familj som hette Rudig och bar sig hemskt dåligt åt under och efter kriget gentemot min mor.

Mamma med Hansi och Herta framför hennes hus

Mamma här  på bilden bredvid  är fortfarande svart klädd efter hennes mans död men ser glad ut på den här bilden och Hansi har Lederhosen på sig. Herta kan inte vara gammal när kortet togs. Jag vet inte vad mamma gjorde för att försörja sig. Hon hade en Pension efter sin man men den var inte så fet. Så hon fick säkert se sig omkring efter ytterligare en  inkomstkälla. Hon hade det säkert inte så lätt med att ta hand om två barn och se till att det skulle finnas mat på bordet och dessutom levea med sorgen efter sin bortgångne man. Hon sa alltid ”Mein Mann ist im Krig gefallen ” och jag trodde länge att han hade ramlat och slagit sig innan jag begrep att det var hennes sätt att tala om att han hade stupat som soldat.

Nu skall jag berätta lite mer om den tiden när Innsbruck började bombas mellan 1943 och 1945. Då utsattes staden för 21 flyganfall och förstördes ordentligt. Eftersom vår lägenhet låg väldigt nära en Järnvägsstation som hette Westbahnhof så var den utsatt för stora risker när dom allierade började bomba tyska städer och framförallt gällde det för dom allierade att slå ut kommunikationerna. Bangårdar låg illa till och allt som fanns i närheten. Jag vet inte exakt när men det måste ha varit kring slutet på året 1943 så var alla människor i hennes hus och även i andra hus tvungen att lämna hemmen när flyglarmet gick och bege sig till endera luftskyddskällaren i huset eller om tid fanns  till en relativ säker tunnel som hade sprängts in i berget på andra sidan järnvägsrälsen. Denna bergtunnel skulle byggas först i januari 1944  av ca 600 ryska krigsfångar. Då hade bombningarna redan börjat och förstört åtskilliga människors liv.

 Inne i berget fanns det plats för många  tusentals människor att vistas under bombanfallen som för det mesta skedde på nätterna. När flyglarmet hördes mitt i natten så var det bara att klä på barnen och ta lilla väskan som alltid var packat med det viktigaste och bege sig beroende på hur tidigt larmet kom endera ned i källaren eller så fick man springa mitt i natten utan lyse över rälsen. Det kunde på vintern vara snö och is och det var lätt att ramla och slå sig blodigt på vägen dit. Visserligen var det förbjudet att ta den vägen men den var snabbast och snabbhet betydde allt. Man ville inte bli bombat mitt på bangården eller överkört av godstågen. Trafiken gick mest på nätterna på den tiden för att tågen inte skulle bli utsatt för bombflyget.
Nu hade mamma två barn att släpa på så det var ingen picknick precis. Sen var man oroligt hur det skulle gå med ens eget hus under tiden man satt inne i bunkern. Rena rouletten om man hade nånting att återvända till.
Inne i berget så kunde det vara ibland fruktansvärt. En gång så bombades det så att bomberna hamnade ovanpå ingången till bunkerområdet och man befarade att alla hade blivit instängda.
Under dom spänningsfyllda minuterna innan dom fick reda på hur det skulle sluta spred sig en tystnad bland alla instängda människor. Mamma berättade att plötsligt började lilla Hansi som då var kanske 7-8 år att bedja högt. Han satt igång med ”Heliga Muttergottes hilf uns arme Sünder….” och så smått så föll fler och fler in  i kören och denna historia berättade mamma så många gånger att hon aldrig skulle kunna glömma den. Tack och lov så kunde dom den gången röja bort allting framför ingången från utsidan och efter ett antal timmer kunde hela församlingen lämna bunkern och bege sig hemåt för att kanske inte ens finna kvar något hem att återvända till.
Innsbruck var väldigt illa ute när det gällde bombnigarna. Stan låg strategiskt och rälsen ledde både i öst/väst och norr/söder riktning. Det var en riktigt trafikknytpunkt.
Vårt grannhus hade fått en bombträff och bomben hade gått genom alla fyra våningar och ända ned till källaren. Jag hittade ett foto på internet som visar exakt denna händelse sedd från bombplanens perspektiv. Mitt på dagen. Min mor tillsammans med sina barn satt säkerligen i luftskyddskällaren som ser ut som en vanlig källare där man trängs med husets övriga invånare under själva bombangreppen.
Huset som träffades var obeboeligt under hela kriget och för många av dom andra skadade eller helt utbombade husen tog det många år efter kriget innan det mesta var återställt och ny uppbyggt.

Flygbild över Innsbruck 15.12.1943 Dom amerikanska bombplanen kom alltid söderifrån då dom allierade kämpade sig norrut på den italienska stöveln mot dom tyska soldaterna som fanns i norra Italien.  Innsbruck bombas av 48 amerikanska bombplan 15 december 1943. Precis vid det nedre vita molnet så slår bomben ned i vårt grannhus. (mitt i bilden)

Det hände sig en gång under kriget att hon tog med sig barnen när hon skulle  ta sig in till Südtirol för att hälsa på sina föräldrar och få med sig lite mat därifrån. På föräldrarnas bondgård fanns det alltid något man kunde undvara åt barn och barnbarn.
Så mor låste sin lägenhet och begav sig illegalt över gränsen mot Italien. Enbart resan med tåg och lastbilslift upp till Reschenpass var ett äventyr. Där gällde det att ta sig på något illegalt sätt över gränsen och sedan ytterligare ca 4o km mot Prad.
Efter en vecka så åkte hon samma väg tillbaka och när hon kom hem så väntade en överraskning. Någon hade lyckats att bryta in sig i hennes lägenhet. Den familjen hade i princip tagit över mammas lägenhet och med stor ansträngning så fick hon i alla fall komma in till sin egen lägenhet. Det visade sig att den familjen som bodde två hus längre bort hade blivit bombad och att dom behövde nånstans att bo. Då utnyttjade dom tillfället och påstod till myndigheterna att mamma hade flyttad till Italien och att lägenheten var alltså ledig. Så lurade dom sig in i hennes hem och nu  började dom trakassera min mor så mycket tills hon inte stod ut längre i sitt eget hem. Men mamma var en person som kunde kämpa. Visserligen fick hon ha den andra familjen kvar hos sig inkvarterad. Dom beslagtog två rum och delade på tiderna i köket och badrum. Mamma fick bo i minsta rummet med sina två barn.
Någon dag senare när hon skulle laga en liten köttbit och lite surkål som hon hade fått med sig från sina föräldrar så hände följande.  När hon lämnade den färdiga maten ensam i köket en kort stund för att se efter ett av sina barn i rummet så fick hon när hon återvände till köket se den andra familjen sittande kring hennes köksbord. Där satt dom och stoppade i sig det sista av hennes köttbit och den sen länge eftertraktade surkålen. Mamma skrek upp förtvivlat och önskade dom all världens sjukdomar som straff för detta illdåd. Det utlöste enbart skratt hos dessa grymma  människor. Mamma höll på att få ett slaganfall. Hon hade gladd sig och sedd fram emot att äntligen få nåt gott att äta och så sitter dom andra i hennes kök och stoppar just det sista in i munnen framför henne. Under min uppväxt så bodde dessa människor åter i sin gamla lägenhet efter deras bombade hus hade byggts upp igen och det var märkligt att för mig veta att dom hade burit sig så illa åt mot min mamma. Men livet går vidare. Forgive and forget. Men jag minns att kvinnan i den familjen fick kräfta och dog under plågsamma omständigheter. Så min mamma sa att det kanske finns någon himmelsk rättvisa. Deras dotter hamnade så småningom på ett av dom två bordeller som finns i stan och utövade sitt arbete som hora. Även det kanske var ett tecken från himlen sa mamma. Hon utövade en hemmagjort religion som byggde mycket på sunt förnuft. Jag tror att hon behövde denna tro på nåt högre under och efter kriget och långt upp i sin ålder så besökte hon kyrkan på söndagarna.
Jag kan berätta fler historier och det finns gott om dom och dessa hennes berättelser är ett varnande exempel på hur människor kan uppträda under vissa omständigheter.
Men samma sak och värre har säkert många miljoner upplevt under dessa år. Hon lyckades i alla fall att överleva kriget och det tillsammans med sina två barn. Och snart så skulle det bli ett tredje barn och det blev jag.

Här nedan hittade jag en sammanfattning som handlar om bombningarna av Innsbruck 1943/44 .  Bloggen är skriven av en amerikan som bor i Innsbruck.
The Firestorms and massive wholesale destruction suffered by many German cities did not reach Innsbruck, but there were heavy bombings, and substantial damage inflicted upon the city. Innsbruck had begun to take on some of the armaments production, and had always been a strategic hub between Italy (via the Brenner Pass) and Germany (via the Inn Valley.)
On December 15th, 1943, the first air raids came with 48 B-17 (“Fortress”)Bombers and 39 P-38s (Jägers), dropping 126 tons of bombs on the city, mainly targeting the railways. On this day 269 Innsbruckers were killed, 500 wounded, 1,627 left homeless. Incomprehensibly, not long before the first attacks occurred, the regional government (Gaubezirksgruppe) expressly forbade the construction of tunnels in the mountainsides for bomb shelters.
A second wave of bombing came 4 days later, on December 19, leaving 70 people dead. Only after January, 1944 did work begin on the bomb-shelter tunnels, thanks to approximately 600 forced laborers and Soviet prisoners of war.
Attacks continued intermittently until the war’s end. In December 1944 bombs  destroyed many central,     

public buildings including the railway station, town hall, cathedral,  courthouse, and municipal hall (Stadtsaal), killing 35. This time the NS press accused the enemy of “being no different from the Asiatic animals in the east”, for supposedly targeting civilians.

The mass evacuations out of Innsbruck and into the surrounding countryside led to further chaos and misery. The detention camp in Reichenau filled up. Seven foreign teenagers were hanged for “plundering”, having been caught with bread and marmelade, presumably purloined. A 34-year-old woman from Tirol was sentenced to death for stealing clothing from another woman’s suitcase.

By the time the American tanks rolled in (to much rejoicing, particularly because the townspeople had heard terrible things about the Russian soldiers and feared they would get there first), over 500 of Innsbruck’s citizens had been killed by Allied bombs, over 50% of the city’s buildings were destroyed, 2,062 of its young men had fallen in battles all over Europe, 1,228 returned wounded. These numbers do not include those killed by the NS government for racial and/or political reasons, nor the unknown number of forced laborers who died either during the air raids or “in custody.”

Klickbara Bonusbilder neanför