En gång när jag var fortfarande i den åldern där jag inte hade fått höra någonting om andra världskriget mer än mammas egna berättelser om sina upplevelser under krigstiden i Innsbruck fick jag tag på en mindre bok hemma hos oss. Jag började titta nyfiket i boken och när jag såg en del mycket märkliga bilder på folk som låg huller om buller nakna i en stor hall på golvet så ändrades mitt liv.
Jag började bläddra och hittade mer bilder på berg av människohår. Jag hittade guldtänder som hade dragits med tängor ur munnen på ihjälgasade människor.
Jag fattade ingenting i början och först när jag läste ett tag så kom jag underfund med vad som hade hänt under kriget och i koncentrationslägrerna. Jag minns att jag hade blivit chokad av denna upptäckt för jag tyckte det jag hade nu erfarit genom denna bok var så hemskt att jag inte kunde prata med någon om allt detta.
Jag tyckte att det var hemskt att tillhöra ett land som var delaktigt under denna tid tillsammans med Tyskland och i och med detta även ansvarig för det som hade skett. Jag minns även att jag kände instinktivt att jag inte ville ha nåt att göra med detta land framöver. Denna känsla hade jag länge inom mig och många år senare när jag hade åkt till utlandet så fanns det alltid kvar en skamkänsla över dessa fruktansvärda skeenden under andra världskriget. Och denna skamkänsla kommer alltid att finnas kvar.
Jag kan tycka nu att det var konstigt att jag aldrig tog upp dessa saker med min mor men jag känner att orsaken var nog att jag ville distansera mig totalt från det som skedde.
Jag hittar jag på Wikipedia en tysk författares som heter Sebald´s liknande inställning till ovannämnda problematik. Läs själv:
W.G. Sebald föddes i maj 1944. Om sin uppväxttid och sina skolår har Sebald sagt: “Jag växte upp i efterkrigstidens Tyskland där det fanns – jag upprepar det ofta – något av en konspiration av tystnad, d.v.s., dina föräldrar talade aldrig om vad de varit med om under kriget eftersom en stor skam var förbunden med dessa upplevelser. Så man höll dem under lock och lås. Och jag tvivlar på att min mor och min far, ens sinsemellan, nämnde något om detta. Det var en underförstådd överenskommelse.”
Sen kan man fråga sig vad vi skolbarn fick veta om denna del av historien. Svaret är ingenting. Under mina åtta år i skolan så nämndes det aldrig någonting om koncentrationsläger och andra världskriget rabblades igenom sista historielektionen innan skolan var slut som en pliktåtgärd.
När jag senare i livet har fått en egen inhämtad historiekunskap så upplever jag min skolas svek som enorm och jag tror att det ligger mycket i faktumet att Österrike aldrig har gjort upp med sitt förflutna. Man skall inte generalisera men mitt intryck står fast. Österrike har gömd sig bakom Tyskland när det gäller att ta ansvar för det som har hänt under kriget och det är fegt och det gäller fortfarande.
Med min familj har jag aldrig velat diskutera hela den här problematiken utan jag tänkte att först måste hela den generationen försvinna som var medansvarig innan man kan börja på ny kula.
Själv har jag läst till mig kunskap om hur judarna hade det före under och efter kriget. Det finns i synnerhet berättelsen och dagböckerna av en man som heter Viktor Klemperer som jag tog stor intryck av och jag kan rekommendera hans tvådelade berättelse om hans tid i Tyskland från 1933-1945. ”Ich will Zeuginis ablegen bis zum letzten” 2000 sidor om hur ett kulturland förvandlas till en avskrädeshög under ett fåtal år.
För att avsluta detta trista kapitel med en positiv slutnot så vill jag berätta om en tanke som väldigt ofta dyker upp i mitt liv. Denna tanke handlar om insikten att min generation som även kallas efterkrigsgenerationen har haft den sagolika turen att inte behöva uppleva krig i vårt närområde. Att överhuvudtaget tänka i dom banorna kräver att man har brytt sig om historien och tar den på allvar. Jag hoppas verkligen att mina barn och barnbarn kommer att få vara med om samma lycka. Längre än så vågar man inte ens tänka. Deras stora motsvarighet till världskrigen kommer att vara klimatförändringarna som kommer för all framtid förändra levnadssättet på vår klot.
Här kommer en text på 2 A4 som jag skrev om min hemstan Innsbruck som en uppgift från den skrivarskolan där jag deltog hösten 2018. Där går jag närmare in på det bestående intrycket som min upptäckt ledde till.
Uppgift 7 Min hemstad Ägid Ortler . hösten 2018
Innsbruck ligger i Tirolen på nästan 600 meters höjd. Staden med sina runt 130 000 invånare ligger inklämt mellan Karwendelbergen i norr och Brennerpasset i söder. Järnvägsstationen är en viktig knutpunkt och en av de mest trafikerade i Österrike. Min mor kommer från en liten by i Südtirol som ligger i norra Italien. Genom en politiskt kohandel 1939 mellan Mussolini och Hitler flyttades stora delar av den tyskspråkiga befolkningen från Südtirol till Nordtirol. Min mors familj är bland dom som flyttar och hamnar i en liten byhåla i Nordtirol. Samtidigt som de blir tyska medborgare blir hennes man omedelbart inkallat som soldat till Hitlers armé. Två år senare dör han i fälttåget mot Ryssland. Som kompensation för sin makes död får min mor tillgång till en lägenhet i Innsbruck där den tyska staten har byggt en helt ny stadsdel för utvandrarna från Südtirol. Där föddes jag efter kriget 1946.
Fyravåningshuset där jag tillsammans med min mor och två halvsyskon växer upp ligger bredvid en stor rangerbangård. På nätterna hör jag hur vagnarna stöter mot varandras buffertar med ordentliga smällar. Under den varma årstiden är alltid fönstren öppna i vår lilla trerumslägenhet. Mellan vårt bostadshus och rangerbangården ligger en gata som är livligt trafikerad. Alla som ska ta sig till och från Italien passerar här.
På söndagseftermiddagarna tittar min mor och jag ut från vårt sovrumsfönster som ligger på tredje våningen. Det är vårt lilla söndagsnöje. Vi ser upp mot dom vackra bergen och tittar på trafiken nedanför. Det skulle kännas otäckt om den ständigt pågående biltrafiken skulle tystna en dag. På nätterna är det persontågen och godstrafiken som ingår i ljudbilden som vi knappt längre lägger märke till.
Staden Innsbruck utsattes under andra världskriget mycket hård av det allierades bombflyg pga dess strategiska läget. Här möts all tågtrafik från fyra väderstreck. När jag är tio år gammal berättar min mor hur hon under kriget nattetid fick ta sig till närmaste luftskyddsrum som var insprängd i ett berg som ligger på andra sidan av rangerbangården. Så fort flyglarmet dånade fick hon ta sina två barn och en liten koffert med det nödvändigaste och springa det fortaste hon kunde över ett trettiotal räls för att nå den flera hundra meter långa tunneln som gav en viss säkerhet under bombningarna. Mina halvsyskon var då två och sju år gamla och under kalla vintrar var det hårt att ta sig fram genom is och snö. I mörkret var det lätt att ramla och slå sig. Ofta fick hon och barnen sova påklädda för att hinna snabbt iväg. Det var strängt förbjudet att ta genvägen via rangerbangårdens tågräls men samtidigt den enda möjligheten om man ville rädda sig undan dom fallande bomberna.
Väl inne i i tunneln var det sedan bara att vänta och hoppas på att hennes hus skulle finnas kvar att återvända till. Jag ser tydligt framför mig hur glad hon måste ha varit varje gång huset hade överlevt bombangreppen. Vårt grannhus hade inte samma tur och det tog många år innan huset åter byggdes upp efter kriget.
När min mor under min uppväxt berättade sina minnen från krigstiden var det lätt att tycka synd om människorna som fick vara med om den tiden men man får inte glömma bort allt elände som Nationalsocialismen och Hitlerpacket och alla medlöpare har åstadkommit på vår jord.
När jag blir lite äldre tar jag själv reda på vad som hade hänt och upptäcker hur entusiastiskt min hemstad välkomnade Adolf Hitler i samband med att Tyskland annekterade Österrike. Jag ser på bilder hur folket i Innsbruck jublar när ”Der Führer” ståendes i sin flotta Mercedes med handen utsträckt besöker staden. Jag tycker mig höra ”Heil Hitler” ropen. Det förändrar synen på min hemstad för alltid.
Redan som tolvåring får jag en liten bok i mina händer som skildrar judeutrotningen i ord och bild. Jag får reda på att det även i Innsbruck fanns ett koncentrationsläger under Hitlertiden och känner starkt att jag vill distansera mig från denna historiska katastrof. Jag vill inte förknippas med dessa fruktansvärda illdåd och bestämmer mig för att lämna hemstaden så fort som möjligt. Det är inte helt enkelt men fem år senare sätter jag min plan i verket och lämnar stan för alltid.
Visst finns det även en del fina minnen när jag nu som sjuttioåring försöker erinra mig min uppväxt i Innsbruck. Jag måste ha förträngt det mesta och det tar emot att enbart ta fram en miljöskildring om min hemstad. Jag har försökt i en veckas tid men kan inte förmå mig att skriva om att fåglarna även kvittrar i Innsbruck. Det går inte att få fram en vanlig miljöbeskrivning.
Minnet är blockerat av alla historiska fakta som ligger som en kall våt filt mellan mig och min hemstad.
Jag har aldrig längtat tillbaka. Dom gånger jag besökt min mor och mina syskon så var det enbart för deras skull.
Ett psykiskt trauma är ofta ett resultat av en chockartad och smärtsam upplevelse och kan bli svårt att hantera. Det är det som jag har fått med mig i min relation till Innsbruck.
Trots allt så kallar jag stan för min hemstad. Det är för att min vagga har stått där och där växte jag upp. Jag kunde ha skrivit om andra städer som jag har bodd i men samtidigt tycker jag att det är viktig att skildra den mentala miljön som jag har upplevt i min hemstad.
