Del 14 Semestern

En kompis som jag hade träffat hette Harald Rupprich. Han var sympatiskt och vi hade lätt för att skratta tillsammans. Han arbetade på Hotel Central mitt i innerstan. Det var en spännande miljö där han var servitörelev och hade där redan arbetad ett år. Här träffades alla schackspelare och röken låg alltid tätt över borden. Här möttes alla studenter för att läsa tidningar och dricka sin kopp kaffe.
Här tillbringade Harry sin lärotid och trivdes rätt bra med det.
Vi två skulle nu ge ut oss på en liftarresa som skulle bli ett stort äventyr för oss. Men vad skulle jag säga hemma? Jag hade precis fylld femtonår och  trodde knappast att min mor skulle ge klartecken till att jag kunde ge mig ut på en resa där jag skulle med en kompis per autostop åka till Italien och Frankrike under några veckor. Jag ville inte riskera ett nej och löste det på ett annat sätt.
Jag smygpackade en liten väska med en del kläder och smög  mig en måndagmorgon ut genom dörren för att återkomma efter tre veckor.Visserligen skulle jag skriva ett vykort efter första dagens frånvaro men det tog ju säkerligen atminstone två tre dagar innan mamma skulle få reda på vad som hade hänt mig. Det var inte snällt gjort kan jag tycka idag men på den tiden så var jag omogen och egoistisk och ville hellre ta det säkra för det osäkra.
Vi hade skaffat oss en bilkarta och nu stod vi vid centralstationen i Innsbruck och köpte oss en biljett från Innsbruck till Brennerpasset. Det är fyrtio kilometer och vi ville inte ställa oss vid vägen redan i Innsbruck. Rent psykologiskt så är det mycket bättre att börja lifta när man redan är en bit hemifrån. Vi hoppade på tåget och var på väg. Snart var vi på Brennerpasset och skulle egentligen kliva av tåget.

Gränspolisen och tullpersonalen kom ombord och tåget åkte vidare med oss. Vi visade våra pass det vill säga mitt pass och Harry hade enbart ett slags legitimation men på den tiden så godtog åtminstone Italien hans ¨Personalausweis¨. Så nu blev det spännande. Hur lång tid skulle vi klara oss ombord på tåget innan vi skulle bli avkastad. Vi kollade vart konduktören höll hus och sen så försökte vi att hålla oss undan honom så långt det gick. När vi vid nästa station försökte byta tågvagn genom att ta oss via perrongen längre bakåt där konduktören redan hade varit så uppmärksammade han oss och lite senare när tåget var i gång igen och han hade kontrollerat samtliga billetter i tåget så letade han efter oss. Det tog honom inte lång stund att hitta oss och efter en kort kontroll  insåg han att vi var svartåkare. Det var tack och lov kvar en bra bit tills vi stannade vid nästa station och han öppnade dörren åt oss och bad oss att följa med. Så gjorde vi och han vinkade fram två carabinieri som stod vid perrongen och meddelade dom att vi var svartåkare och att vi skulle tas om hand. Eftersom det var snälltåget mellan München och Rom så var det ett ytterst kort uppehåll och han hoppade strax åter på tåget innan det försvann inför våra ögon.

Nu fick vi följa med dom två carabinieri till stationshuset och där fick vi vänta i ett litet rum tills det kom förstärkning. Vi tyckte att det kändes onödigt med en massa poliser när det anlände ytterligare ett litet gäng men det var egentligen inte så konstigt. Hösten 1961 så var det i Südtirolen där vi befann oss  terrorist – tider. I Südtirol kämpade människorna för sin automoni och i brist på gehör för sina anspråk så hade dom övergått till att spränga en hel del högspänningsledningsmaster. Det var inte populär i norra Italien som var rätt så beroende av elektrisk ström för sina industrier. Därför hade man satt in enorma mängder med värnpliktiga soldater för att bevaka alla viktiga knytpunkter och samtliga banstationer mm. Nu började vi förstå sammanhanget.
Vid det snabba överlämnandet från konduktören till våra två carabinieri så hade vi plötsligt förvandlats till eventuellt presumtiva terrorister i deras ögon och det tog oss större delen av förmiddagen innan vi kunde övertyga dom att vi var två fredliga grabbar som bara ville resa till det vackra Italien och semestra lite.
Efter dom hade insett att terrorister knappast skulle dra uppmärksamhet till sig genom att spara in på tåg-billjetten så fick vi gå vidare och sökte oss till en bensinmack där vi skulle få försöka att ta oss vidare per autostop. Det var nära ögat att dom skulle ha kunnat sända hem oss till Innsbruck men vi hjälpte väl till att lösa det hela på ett smidigt sätt genom att vi visste hur man kunde prata med folk. Man hade ju lärt sig en hel del i arbetslivet under året som hade gått.

Resten av dagen tog vi oss med hjälp av ett par olika liftar längre ned i Italien och framåt  åtta  på kvällen så insåg vi att vi hade hamnat i en liten by en bit utanför Milano. Det höll på bli mörkt och först då insåg vi att det var dags att tänka på vart vi skulle sova inatt. Vi hade inga sovsäckar. Kvällen var mild så här dags i början på oktober och vi var på gott humör för vi hade  hunnit en bra bit på vägen sen lunchen. Vi fick övernatta i en enkel bondgård där vi hade knackat på och bedd om en sängplats för natten. Det var vänliga människor som tyckte väl att de inte kunde låta oss sova på gatan  i denna lilla by. Det tog inte lång stund innan vi somnade in och vi sov som stockar ända tills vi vaknade mitt på förmiddagen. Vi låg i ett gammalt rum i en dubbelsäng och när jag öppnade ögonen och tittade ut genom fönstret kom jag underfund med att nu hade jag återigen tagit ett stort steg i mitt liv.

Jag var på en resa och jag hade lyckats att övernatta långt hemifrån och det fungerade att ta sig långt hemifrån och resa till andra länder och städer och en stor lyckokänsla kom över mig och Harry kände nog likadant för även han visade upp ett stort leende och sa – här ligger vi och är på väg in i äventyret. Känslan att ligga där i sängen och njuta av livet finns fortfarande kvar hos migoch är av sådan art att den inte någonsin går att glömma.
Däremot minns jag ej hur vi tog oss därifrån men det skulle ta oss väldigt lång tid att tills vi närmade oss Milanos utkanter. Det finns flera stora ringvägar som leder runt hela stan så egentligen behövde vi inte ta oss genom stan men vi visste inte hur vi skulle ta oss runt så vi travade genom hela stan och det tog oss många timmar tills vi nådde en av utfartsledarna där skyltarna pekade vidare mot Genua.
Vi ville så fort som möjligt till havet. Tursamt nog så fick vi en bra lift och på kvällen var vi redan i Genua och såg medelhavet. Motorvägen hade tagit oss hit och vi letade och efter en stund så hittade vi ett vandrarhem där vi låg över natten.

Efter en liten frukost som vi köpte i nån liten livsaffär så tog vi oss till hamnen som är ganska stor. Vi fick ett infall och skulle se om vi inte kunde få ett jobb på ett av båtarna i segelbåtshamnen. Gick enbart på måfå och frågade en del båtfolk som såg ut som om dom skulle kunna behöva nån uppassare eller nån annan hjälpreda för en kortare tid.

Efter en timme eller två gav vi upp och sökte oss till den västra av Genuas utfarter som ledde mot Frankrike. Vi fick en lift till San Remo där vi badade i havet och sedan så ville vi vidare och fick en lyckosam lift med en fransman. Han hade en hel del prylar i bilen men förbarmade sig över oss och lät oss efter lite ommöblering bland sina väskor kliva in i bilen. Han var rätt glad och upprymt för att han var på väg hem från Algeriet. Frankrike höll på att ta hem sitt folk från Algeriet efter en lång kamp för friheten som algerierna hade vunnit var det dags att avsluta den genom att General De Gaulle fick ge sig. Många fransmen åkte hem efter att ha varit bosatta i Algeriet i många år. Läs mer om Algeriets frihetskamp. Den här fransmannen var i alla fall glad för att redan ikväll skulle han återse sitt älskade fosterland. Vi var glada med honom.

Han hade rest hem med båt till Italien och sen skulle han med bil från Genua till Nice.
Först skulle vi dok passera gränsen i Montecarlo/Monaco. När han hälsade på tullarna och dom såg att vår man kom från Algeriet utbröt rena förbrödringen mellan den franska passpolisen och och vår förare och det frågades aldrig efter våra pass och det skulle visa sig mycket senare vara verkligt tur för att få komma in i Frankrike så skulle Harry ha behövt ett giltig resepass vilket han ju inte hade. Men det hade vi ingen aning om. På gott och ont.

Färden genom Montecarlo går jättefort med tanke på att det är ett litet land. Det tog fem minuter. Det höll precis på att bli mörkt igen och efter en kort stund så anlände vi i Nice. Vi var otroligt nöjd och glad att vi kom så långt denna dag. Nu kände vi att vi var framme vid våra drömmars mål. Nu skulle vi ta det lugnt den närmaste tiden och njuta av livet och njuta över att vi var lediga och hade semester för första gången i vårt liv. Vi tre i bilen var upprymde och framme.

Vi tackade för färden och lämnar fransmannen när  vi klev av på Promenade d`Anglais som är strandgatan och går längs hela staden Nice. Här finns alla Lyxhotells som byggdes redan vid förra sekelskiftet. Hit kom väldigt många engelsmän som hade stålar och även andra välbärgade från hela Europa och halva världen för att synas och ha det bra vid medelhavskusten. Ett ljuvligt klimat bidrog till deras välbefinnandet och det är väl samma behov som vi har när vi nu står här och tittar oss omkring och försöker begripa var vi hamnat nånstans. Allt har gått så bra och så fort så att vi knappt kan fatta det. Det är en flerfiligt väl upplyst gata med massor med palmer som skiljer dom två vägbanor. På ena sidan om vägen så hörs havets vågor som lätt söker sig upp mot vägen och man hör dom små stenarna som rullar hela tiden fram och åter nere på stranden. Nice är bekant genom sin stenstrand i motsats till Cannes som har en gudomligt sandstrand. Vi bara står och lutar oss mot ett räcke som avgränsar gatan mot stranden och insuper atmosfären och hör på olika språk som promenerar förbi våra ögon och öron. Magiskt att vara med om detta. Temperaturen är behagligt varmt klockan åtta på kvällen och

vi känner ingen oro utan enbart en känsla att allt är möjligt och att allt kommer att ordna sig i sinom tid. Vi har någon slags guidebok med oss och den fiskar vi fram nu och tar reda på adressen till ett vandrarhem som lär ligga en bra bit från stranden uppåt mot bergen till. Det tar oss en timme att vandra dit upp i den ljuva kvällenoch vid tiotiden så anländer vi där och finner en plats. Vi får ligga i ett tält där personalen har satt in ett antal sängar. Tältet duger gott åt oss och vi är ensamma där. Vandrarhemmet består av en jättestor villa som ligger på en sluttning med en stor trädgård nedanför huset. Långt nedanför ser man hela staden Nice upplyst och bortom så anar man havet. Vi hör en hel del röster av andra ungdomar, mest franska men även en del engelska röster hörs innan vi så småningom somnar in i våra tältsängar. Här känns det som att vi kommer att trivas. Det är det sista jag har i tankarna innan jag går in i sömnens värld denna vår andra dag på vår äventyrliga semesterresa.

Dagen därpå så ser vi oss omkring i trädgården och det vi såg i går kväll enbart som små ljuspunkter och som utgjorde staden nedanför oss framstår nu som ett hav av hus som sträcker sig i en 180 graders halvcirkel från öster till väster. Vi tar oss ned till stan och har badbyxorna med oss. Innan dess försäkrade vi oss om att kunna bo kvar åtminstone en vecka och det var inga problem så här efter sommarsäsongen. Det tar oss en timme att ta oss tillbaka till Promenade d´Anglais. Nu får vi se promenaden i dagsljus och det var inte sämre än det var igår kväll när vi var nyanlänt. Vi tog reda på var det fanns en publik strandremsa där allmänheten har tillgång till badstranden. Dom flesta strandytorna är reserverade för hotellgästerna som behöver enbart gå över gatan för att ta sig ett dopp vid hotellets egen strandremsa.

Efter vi får i oss lite frukost som vi köper i en liten livsaffär och bunkrar upp med lite smörgåsmat som vi kan äta till lunch och middag så hittar vi en plats vid stranden där vi brer ut en handduk och lägger oss på marken som alla andra runt omkring oss. Det är inte så många människor som är ute och badar så det finns gott om plats. Det är ju trots allt redan november och dom flesta tycker att vattnet är inte tillräckligt varmt för att kasta sig i böljorna. Men Harry och jag tycker att det är perfekt temperatur för oss nordbo. Vi lägger oss på rygg och torkar i förmiddagssolen och tar fram en bok att läsa och mår otroligt bra. Vi kollar in grannarna och en del vackra tjejer och tar en liten promenad runtomkring för att se och känna på miljön. På sena eftermiddagen tar vi en jättepromenad längs hela strandpromenaden.

Vi är inte ensamma utan det verkar vara det stora nöjet för dom flesta människor som rör sig upp och ned längs den här underbara strandvägen. En del springer och en del går med barnvagnen och små paraplyer. Barnen följer med sina föräldrar och allt liknar en idyll. Vi sätter oss på en av dessa otåliga bänkar där man kan vila sig och har världens finaste utsikt.

När solen sänker sig ned bortom bergen tycker vi det är dags att titta lite på stadslivet. Vi ger oss in på en paralellgata till Promenaden och hör och häpna. Där hamnar vi direkt på en gata där alla gatflickor håller till. Alla och alla är svårt att säga men definitivt är det denna gata man ska välja om man vill köpa sig lite ”kärlek”. Vi ser oss storögd omkring och tar ögonkontakt med en hel del tjejer som står här och där oftast vid ett gathörn och letar efter kunder. Dom ser fräscha ut och dom flesta verkar vara i tjugo till trettioårsåldern men det finns även lite äldre modeller som gör sig tillgängliga. Vi står och flirtar lite med en del men märkar snart att dom inte uppskattar enbart flirten och dom vill gärna att vi skulle följa med dom men vi är inte redo för detta äventyr – ännu. Vi måste först konsultera vår reskassa och räkna lite på vår budget när vi har tagit reda på vad vandrarhemmet kostar och hur mycket det kostar att äta varje dag och så måste vi ha lite pengar kvar till hemresan.
Men vi känner oss upprymt över den eventuella möjligheten att kunna följa med en av gatflickorna och få oss en upplevelse som vi säkerligen skulle kunna suga på väldigt lång tid framöver.

Efter ett antal dagar som vi tillbringar ungefär på samma sätt så är det dags att pröva på lyckan. Efter en eftermiddag på stranden så riktar vi våra steg mot den här speciella gatan och börjar leta efter det vi har sett fram mot sedan vi har gått här första dagen. Vi tar god tid på oss att välja en av tjejerna och efter en liten förhandling så följer jag med henne. Jag minns ej priset men det var ingen förmögenhet vi talar om utan ett rimligt arvode för det som var utlovat.
Vad var nu det som skulle ske? Det var spännande när jag inte visste vad man kunde vänta sig utan det var ju ett äventyr att följa med den här flickan som såg hur söt och sexig ut som helst. Jag bad Harry att vi skulle ses efter ett tag på ett visst ställe så att även han hade fria händer att göra vad han ville men han ville avvakta och se vad jag skulle berätta om mitt lilla möte.
Så hon och jag gick in i i ett helt vanligt bostadshus längre ned på samma gata och på tredje våningen tog hon fram en nyckel och öppnade en lägenhetsdörr efter en liten ringsignal steg vi in i en hall och hon stängde dörren efter sig och jag hörde röster från en familj som satt i köket och där åt sin kvällsmåltid.

Vid passerandet av köket där dörren mot hallen stod öppen hälsade vi på familjen genom att nicka med huvudet och min tjej växlade några ord med damen som satt vid köksbordet. Det kändes som om dom pratade om mig och min unga ålder. Det var väl kanske en kommentar om att min tjej hade tagit med sig ”lammkött” den här gången. Jag hade väntad mig en enskilt lägenhet eller bara ett rum att komma till men det här kändes varmt och trygg att hamna mitt i den här familjens kvällsmiddag. Här behövde man inte vara oroligt över att det skulle dyka upp en hallik så småningom.
Barnen hejade när vi hälsade och sedan gick vi vidare till rummet som låg sist  i korridoren. Vi stängde dörren kring oss och jag såg mig omkring. Ett sparsamt möblerat rum med ett fönster som stod öppet och vette mot gatan vi hade kommit ifrån.

Tjejen satt sig på sängen och började röka och bad mig sedan om ett visst belopp som jag utan att tveka betalade. Nu hade jag gjort rätt för mig kändes det som. Jag hade bidragit med att finansera denna människas liv och säkerligen även den familjs liv som hon hyrde detta rum av. Allting kändes helt oke. En simpel transaktion för att betala en spännande sak som nu skulle ske. Jag hade inte en aning hur det hela skulle arta sig.  Jag satte mig bredvid henne på sängen och avvaktade lugnt vad som skulle hända härnäst. När det var färdigrökt tog hon av sig kläderna så hon hade enbart en bikini på sig och bad mig att göra likadant. Jag hade badbyxorna på mig och sen la jag mig bredvid henne och började kela med händerna över hennes underbara kropp. Hon hade ett vänligt och avslappat sätt gentemot mig och kramades lite lätt. Efter ett tag så blev det lite hetare känslor framförallt från min sida och jag började röra min underkropp mot hennes sköte och blev mer och mer upphetsat. Nu var jag i gång och gnuggade ordentligt och det kändes mycket bra bortsett ifrån att gnuggandet åstadkom följande. Min penis var lite inklämd innanför badbyxorna och förhuden åkte fram och åter och det mer och mer intensiva jukkande utlöste två saker. Dels så fick jag en utlösning och det var visserligen inte riktigt planerat att den skulle komma så här pass fort men kändes ändå som en seger. Den kändes avslappande och jag hade gjort något som jag i förhand inte visste hur det skulle sluta. Så nu var det gjort och allt kändes bra. Nu skulle jag ta av mig badbyxorna och snygga till det därnere med en pappersserviett som hon generöst erbjöd mig. Jag gav henne ett tacksamt leende som uttryckte att det var ju synd att det gick så fort för mig men det var ju mitt problem.
Hon gav mig ett leende tillbaks och tände en cigarett. När jag nu tog pappersservetten och torkade bort sperman från min penis så såg både jag och hon att det blödde från min förhud som hade blivit skadat genom det ihärdiga gnuggandet av min kropp mot hennes. Hon reagerade med att säga OHO LALA och fimpade sin cigarett i askkoppen. Hon tog på  sina kläder och bad mig att vänta medans hon lämnade rummet. Jag kände mig fortfarande upprymt och samtidigt avslappat och tyckte det här med blodet från min spruckna förhud var inte så farligt. Det skulle väl sluta upp och blöda efter ett tag. Nu kom min tjej tillbaka och hade med sig madame som hade suttit i köket när vi kom. Madame hade en liten flaska liknande Desivon i handen och tillsammans tog dom nu hand om mig. Dom bad mig komma fram och följa med till handfatet där jag skulle lägga fram min penis så att dom kunde tvätta av den och  med Desivon  och bomullsvadd stilla min blödning. Dom skojade medans dom tog hand om mig.

Det måste ha gått hett till när det uppstod en sådan skada menade värdinnan i huset och skrattade. Efter en inledande tvättning så skulle nu desinficeras och det brann till ordentligt men jag skulle ju visa att jag tålde så även jag höll god min och skrattade förläget. Jag ser fortfarande bilden framför mig hur dom här två damerna tog hand om mig en till höger och en till vänster om mig och konverserande om allt möjligt. När dom hade gjort sin insats så tog jag på mig mina badbyxor. Nu hade jag en hel del vadd kring min penis som såg till att jag inte blödde mer. Efter madame hade sagt adjö och lämnat rummet så bad min tjej att jag skulle vila lite på sängen så att jag inte ansträngde såret medans hon drog i sig en cigg till. Efter en kvart lämnade vi båda rummet och tog nu adjö än en gång från madame i köket som skrattande vinkade åt mig. Hon brydde sig om mig som om jag var en liten pojke och frågade om allt var oke innan vi lämnade hennes lägenhet där Madame nu hade börjat att hjälpa barnen med läxorna. Återigen på gatan så tog jag farväl genom att kindpussa min söta flicka och begav mig glad till mötesplatsen som jag hade kommit överens med Harry. Efter min utförliga  berättelse så skrattade vi gott och lyckligt och nöjd begav vi oss hemåt mot vandrarhemmet. Harry skulle i alla fall inte idag försöka sin lycka utan fundera lite mer innan han var redo. Senare blev de inte av utan han sparade pengarna och det var tur.

En förmiddag så låg vi som vanligt nere vid stranden framför Promenade des Anglais och läste. Vi hade lite prylar liggandes på marken framför oss, bland annat min gamla kamera som fortfarande hade en liten bälg för att man skulle kunna dra ut objektivet en bit när man öppnade kameran. Det var då det stod plötsligt en kille framför mig och tittade på mig och kameran. Han frågade om vi förstod engelska och vi svarade Yes. Snart var ett trevligt samtal igång och efter att han hade presenterat sig som” Robert men kalla mig Bob” och Chapman i efternamn from the United States.

Han var nyfiken på min lilla kamera och ville gärna ta i den och se på den närmare. Vi berättade lite om oss och vad vi gjorde här på denna fina plats i världen. Han tyckte vi var intressanta typer och efter tag bjöd han in oss att inta en dricka. Men inte var som helst utan visserligen enbart på andra sidan gatan men i den lilla uterestaurangen som tillhörde det ärevördiga fina gamla Hotel Negresco. Vi tackade självklart med  -ja gärna och tog på oss lite kläder och följde honom. Alltid redo för ett nytt äventyr. Vi tvärade gatan lite försiktigt kryssande genom den täta biltrafiken och satt oss vid ett trevligt bord med utsikt över hela promenaden och beställde lite Orange Juice. Sen berättade Bob lite om sig själv.  Han var alltså amerikan men var stationerat i Europa.

Bob var dessutom fotograf och arbetade som frilans för ett antal amerikanska tidningar och en bildbyrå. Han var ca. max fyrtio år och såg jättebra ut. Sportig klädd i vita jeans och en blå skjorta och tjusta tennissko. En svärmorsdröm helt enkelt. Väldigt sympatiskt person är det minsta man kan säga om honom. Han tyckte vi var lite ovanliga som hade gett sig ut på en resa med en så öppen inställning till resandet. Det vill säga utan några fasta planer. Vidare berättade han lite om sina närmaste planer och där ingick det att han skulle ta sig ned till Tanger i Marokko för att ordna en del saker på sitt lilla kontor samt hämta mera råfilm till sin Hasselbladare. Hasselblad på sextiotalet var som en Rolls Roy inom kameravärlden.

När vi visade vår uppskattning över hans resplaner så förslog han att om vi ville skulle vi kunna åka med honom på den trippen. Harry och jag tittade på varandra och bara log. Det var inte sant men det enda vi kunde göra innan de förslaget skulle tas tillbaka – var att snabbt säga ja gärna. Allt annat fick ordnas upp senare.
Vi slog till på direkten och han garvade. Han kanske var lika överraskat över det plötslig uppkomna läget som vi. Nu började vi prata lite mer detaljer. Men vi kom inte fram till mycket mer än att vi skulle mötas imorgon klockan nio på förmiddagen precis här på Promenaden. Vi skulle stå på andra sidan gatan och han skulle hämta oss med sin bil.
Efter en stund så skildes vi åt och vi återvände till stranden för att smälta vad vi hade gett oss in på. Vi var inte riktigt kloka och nu funderade vi över hur vi borde sköta detta momentana infall.
Hur såg vår ekonomi ut för närvarande. Hur skulle vi övernatta. Hur lång skulle resan ta fram och åter. Vi hade inte alls talat om återresan utan enbart Marokko ringde i våra huvuden. Ju mer vi pratade om saken desto mer galet tyckte vi att det hela var. Var det inte mycket mer lugn och trygg att stanna här i Nice och ligga på stranden och ha det skönt och sen när pengarna började ta slut lifta hem igen.
Tankarna gick hit och dit och samtidigt visste vi båda två att om vi inte tog den här chansen på allvar och följde med den här mannen som inom loppet av en timme har satt såna myror i huvudet på oss – så skulle vi ångra oss resten av livet.
Så växte beslutet fram att checka ut från vårt kära vandrarhem där vi trivdes bra bland alla andra vandrare. När vi på kvällen lämnade staden och begav oss hem till härberget så kändes det verkligen som att vi hade blivit rätt kär i denna fina stan. Vi tittade lite extra på dom för oss välbekanta ställen och till dagens ära så beställde vi en sallad Nicoas som vi hade länge gått och spetsad oss på.
På vandrarhemmet så togs beskedet att vi skulle ut på en storresa emot med gratulationer och en del gladde sig verkligen med oss men man kunde samtidigt se att dom tvivlade på om den här resan skulle bli av i verkligheten. Sanningen att säga så gjorde vi det också.
Efter en lätt frukost som för det mesta bestod i att vi tog en macka som vi i regel hade haft med oss hem redan dagen innan tog vi farväl av ledningen och begav oss ned till promenaden och träffpunkten mittemot Hotel Negresco.
När vi var på plats så var klockan lite före nio och nu upplevde vi igen den här besynnerliga känslan som man måste uppleva för att förstå.
Man är ute mellan två punkter. En är bekant, det är den man just har lämnat och den andra är helt obekant. Man har ingen aning var man kommer att sova nästa kväll och vad som väntar en ända fram tills man åter igen hamnar på en plats där man har varit förut och där man vet exakt vad som väntar en.
Det är en pirrande känsla som gör sig påmint lite då och då och samtidigt är det den känslan som är äventyrets kärna.

Klockan blir kvart över nio och vi börjar undra om inte vi gick på en mina.
Klockan halvtio så börjar vi prata om den täta morgontrafiken och
klockan kvart i tio så ser vi oss redan att checka in igen ikväll på vårt fina vandrarhem.
Men se där. Fem minuter i tio stannar en vit sportbil med nedfällt tak framför oss och vem sitter bakom ratten om inte BOB. Hurrakänslan infinner sig och efter en kort hälsningsceremoni och förklaring till sen ankomst så sitter vi i bilen och rattar iväg.
Vilken obeskrivbar känsla när jag sitter därbak och vi kör nu söderut och lämnar staden bakom oss. Fartvinden och radion på hög volym med fransk musik och den förbipasserande vyn en solig dag vid den franska rivieran gör att det här intrycket etsar sig fast i mitt minne och det är såna minnen som man kan suga på under ett helt liv. Vad som än händer framledes så är det ingen som kan ta ifrån mig denna upplevelse och det känns trygg och ökar mitt självförtroende.
Knappt har vi hunnit tycka  nu är vi  ”on the road again” så är vi framme efter
en stund i Cannes. Vi hamnar mitt i stan vid strandpromenaden och hittar en parkering. Nu gör vi upp att vi ses efter en överenskommen tid åter vid bilen. Bob hade lite att göra och vi tog oss till stranden och nu var det sand som låg under våra fötter och vi bredde ut våra handdukar och passade på att ta ett härligt bad.

När vi ligger och torkar i solen så måste vi säga högt att ”vi är Cannes” och ligger nära festivalpalatsen annars skulle vi inte tro på det själva.
Sen undrar plötsligt Harry om vi någonsin kommer få se våra två resväskor igen. Tänk om han inte är kvar när vi skall ses vid bilen. Han är kanske en så kallad ”Conman” alltså en bedragare som har detta knep för att komma åt andra människors resväskor. Vi går igenom hälften på skoj och hälften på allvar innehållet i våra väskor och kommer fram till att det  inte skulle vara en större katastrof om vi skulle bli av med väskorna. Pass och pengar har vi ju på oss. Lugnad men ändå nyfiken ger vi oss tillbaka till parkeringen och se där så står det en splirrans ny vit Lancia Flavia Cabriolet 1961 års sportbil. Bob berättade för oss anledningen till hans sena ankomst var att han hade hämtad bilen imorse från tullen i Nice. Den är helt nylevererat och därför är bilen inte heller inkört. På den tiden så var man alltid tvungen att under en nybils inkörningsperiod  ta det lugnt med hastigheten. Det passade oss jättebra att kunna se på landskapet i en maklig tempo framöver.
Vi drog fram lite painriche ur en av våra väskor och tog några bett på den och lunchen  var avklarat för oss.

Bob satte sig vid ratten och vi körde långsamt vidare. Nu kändes det redan bekant att sitta här bak i bilen och när inte radion var på så trumpetade jag min mun eller visslade och Bob tycktes uppskatta underhållningen som kom från baksätet.
Senare på eftermiddagen började vi tala om den kommande övernattningen.
Det var redan avtalat att Harry och jag på grund av vår svaga ekonomi skulle söka oss till vandrarhem eller liknande billiga ställen och Bob skulle nyttja mindre hotels eller pensionat. När vi nu tittade på kartan såg vi att i St. Maxime fanns ett vandrarhem men inte i St.Tropez som låg på andra sidan den stora bukten.

Nu vart vi redan ganska nära St. Tropez så Bob tyckte vi kunde väl kolla hur det såg ut där i stan med övernattningsmöjligheterna. Inte oss emot man kan ju alltid kolla.
Sagt och gjort och vips så är vi mitt i St. Tropez och vår bil kör långsamt förbi alla caffes som ligger längs hamnkajen i den sena eftermiddagssolen. Vilken syn med alla dessa yachter som ligger här i hamnen. Vi parkerar och ser oss lite omkring och hittar ett litet hotell där vi frågar om det finns plats. Det ser som att det finns ett dubbelrum som även kan herberga en tredje person med hjälp av en extrasäng.

Bob känner att han tycker att det vore lite bökig att köra oss över till St. Maxime  nu på fredag eftermiddag och leta efter herberget med oss så han förslår att vi för den här gångens skull skulle kunna dela det här rummet med honom. Inte oss emot vi skulle kunna sova i en hall om det så skulle behövas. Vi ber upp våra väskor och tvättar oss innan vi lämnar hotellet och tar oss ned till hamnen tillsammans. Där skiljs våra vägar efter vi har suttit en stund på en av uteserveringarna. Bob ger sig ut på egen hand och vi är jätteglad för det. Nu är vi för oss själva och kan utforska hamnen och se på alla dess fantastiska yachter. Här ligger den store dirigentens Karajans lyxyacht som han brukar nyttja när han på helgen anländer med privatflyg för att jetsetta lite här på rivieran.

Vi promenerar omkring i stan och tittar på allt med stora ögon. Nånstans hittar vi något att äta men vi är försiktigt med ekonomin nu när vi vet att den skall räcka så länge som möjligt.
När vi passerar en liten restaurang så ser vi vid ett bord för två sitta vår kompis Bob med en vacker dam. Hur i hela världen har han lyckats ragga upp den här donnan? Om inte annat så är ju detta ett tecken på att mannen inte är lagt åt vänster annars skulle han knappast ha suttit med denna vackra dam och dinera. Vi hälsar på av avstånd och drar vidare.

En ljuvlig kväll med en underbar stämning över hela byn. Det är ju nu Brigitte Bardot har bosatt sig i St. Tropez och drar hit en hel del folk enbart för hennes skull. Ännu har vi inte sett den vackra stranden där det lär vimla av kända människor.
Efter att fått i oss nåt ur vår lilla matpåse som vi alltid släpper med oss så går vi hem till hotellrumet. Vi är först hemma och som överenskommet så tar vi den stora sängen och sparar extrasängen till Bob som dyker upp senare och långsam så tonas ljuden utanför vårt öppna fönster ned och folk har hunnit gå hem innan vi somnar in. Trött men lyckligt.
En ny dag. Lördag. Vi är beredda att ta oss vidare på vår resa då det uppstår lite problem när vi står i receptionen där dom inte tar emot Bobs resecheckar. Banken har stängt och helgen har precis börjat.

Bob tar det hela inte så hård när han inser att det innebär att vi får vara kvar här i St. Tropez tills banken öppnar på måndag förmiddagen. Nu är det så bra i alla fall att vi kan behålla vårt rum och  kan därefter gå bada. Vi tar oss till fots till stranden och hittar ett härligt ställe där vi känner oss bekväma att vara på.  Bob har med sin Hasselbladare och passar på att ta lite bilder på oss. Han håller på att larva oss lite och skriver på en papperslapp ”Hotel Europa” och sätter upp den på en stolpe och Bob tar ett kort där jag pekar på skylten.
Det skall förställa att jag tänker på dom stackarna därhemma på Hotel Europa som får jobba och inte får vara med om såna här ögonblick.

Det är skönt att kasta sig in i vattnet och sen ligger i solen och bara existera. Trots att vi ligger ytterst på ena sidan på den här stranden så känns det märkligt att det passerar en hel del badgäster förbi oss då och då och försvinner bakom några dyner. Efter ett tag så måste jag undersöka vart dom tar vägen allihopa och följer med ett gäng. Efter en liten stund öppnar sig ett nytt strandparti upp och på lite avstånd skönjer jag att samtliga människor som uppehåller sig här är nakna. Familjer och par, ensamliggande. Gänget framför mig börjar ta av sig sina kläder och jag känner mig ensam och helt fel påklädd som jag är även om jag bara har mina badbyxor på.
Det här går inte – vad skall jag göra. Att vända om och går tillbaka är ett alternativ men då missar man ju hela denna syn som känns lite paradisaktigt. Alla ser bruna och friska och vackra ut och det verkar som det mest naturliga sättet att umgås med varandra på en badstrand. Hur skall jag nu agera jag måste ju ta av mig mina badbyxor för att smälta in i sällskapet.

Samtidigt känns det lite falskt att bara ta av sig byxorna och sitta här ensam som ett nyfiket fån. Jag väljer en mellanväg och ge mig in i vattnet för att kyla av min lagom uppvärmda kropp och ta några simtag samtidigt som jag spanar in strandbilden ordentligt utan att själv tilldra mig uppmärksamhet från dom andra. Detta är alltså en strand för nudister och jag simmar framför dom och få mitt lystmäte uppfyllt genom i lugn och ro kunna njuta av det jag ser framför mig. Otroligt vackra kroppar och just att dom på ett sånt naturligt sätt kan umgås otvunget som den här stora familjen som verkar tillbringa sin tid tillsammans på detta avslappade sätt.

När jag återvänt till Harry och Bob och berättad var jag ha varit och vad jag hade sett så sa Bob att det måste vi fira genom att han skulle bjuda oss på en liten lunch på en av strandrestaurangerna. Vi fick i oss en god omelett och var tacksamma och glada.
Senare skulle Harry och jag ta oss till nudiststranden på egen hand och nu hade vi med oss våra handdukar så att vi kunde smälta in bland alla allla andra nudister utan att falla ur ramen.
När vi återvände till Bob så förslog han en biltur runt omkring trakten och vi följde gärna med och återvände till hotellet och hämtade bilen från en parkering i närheten då hotellet låg i en mindre gränd där det ej fanns plats för den.
Vi körde genom ett antal småbyar men det som var speciellt var när vi kom till en by som hette San Ramatuelle.
Där såg vi en hel kö av människor som tog sig i makligt tempo fram mot kyrkogården. Vi undrade vad som var på gång. Hade påven dött eller vad annars kunde föda ett sånt intresse. Efter att ställt bilen så var vi själv på väg dit och så småningom  fick vi reda på att det var den kände franske skådespelaren Gerard Phillipe som nyligen hade lämnat jordelivet i fortfarande rätt så unga år.

Det låg skugga över kyrkogården så det var rätt angenämt att i lugn och ro se sig omkring innan vi for vidare. Det gjorde ett stark intryck på oss att man respekterade och älskade sina konstnärer på de här sättet.
Söndagen gick i liknande form och på måndag förmiddagen så var det banken som gav Bob tillgång till cash och vi tog adjö av personalen på det lilla hotellet.

Jag skall inte skriva en roman om denna resa utan gå fram lite fortare i berättandet.
Nästa uppehälle låg bortom Marseille och Perpignan där vi tog in på ett herbärge och Bob på hotell. Detta herbärge var ett riktigt lushål. När vi klev uppför en lång trätrappa så avtog ljuset. Vi steg in i ett stort utrymme, vi befann oss i en bondgård i en höstadel en trappa upp. Höet hade skaffats undan och ersattes med tältsängar där det låg en filt ovanpå varje. Lyfte man på filten så såg man hur dammet yrde i kvällssolen som trängde sig in genom ett par luckor. Vi hoppades på att vi inte skulle ta med oss några löss härifrån och det slapp vi tack och lov.

Men det var inte det värsta utan det skulle visa sig att det var svårt att få en blund i ögonen på natten. Under oss så tampades nämligen ett stort gäng tjurar som kände på sig att dom dagen efter skulle forslas över den spanska gränsen och användas i en tjurfäktningsarenan. Det berättades för oss att dom stackars djuren kände på sig detta. Märkligt historia.
Dagen efter närmade även vi oss den spansk-franska gränsen och det skulle inte ta mer en nittio minuter innan vi skulle anlända i Barcelona där vi hade tänkt oss att slå nattläger. Vi såg verkligen fram mot att se denna kända stad.

Men, men. Gudarna  ville inte vara med oss idag. När vi blev tillfrågad att vissa upp våra passports så lämnade Harry fram sin lilla rosa papperslapp som skulle föreställa en österrikisk ”identitätsausweis”. Den spanska gränspolisen tittade förvånat och menade att det krävs ett likadant pass som jag uppvisade. Det var nu vi kom att tänka på att vi hade haft tur att fransmännen i Monaco inte krävde oss på passen annars  hade vi inte stått här nu. Lång historia kort. Ingenting hjälpte och vi fick snällt parkera lite vid sidan om gränsbommarna och börja fundera över livets gång.
Jag såg oss redan strandat i denna lilla gränshåla och att det skulle bli svårt att få lifta tillbaks till Nice. Men Bob hade lite olika förslag.

Han menade på fullt allvar att vi skulle ta oss till Italien med bilen och därifrån vidare med färjan till Marokko. Jag tyckte det lät otroligt orealistiskt men samtidigt så innebar ju det att vi inte behövde känna oss strandat här utan fick ta oss tillbaka till Nice med Bobs hjälp.
Jag skulle inte kunna hitta på en sån historia om jag var tvungen till det. Men så gick det till. När Bob verkligen vände bilen och vi var på väg åter till Nice satt jag i bilen därbak och allting kändes overkligt men jag var väldigt glad inombords för varje kilometer vi närmade oss Nice.
Resan stördes av att Bob noterade att bilen drog onödigt mycket olja och att det inte var acceptabel för en helt ny bil. Så han talade redan på återvägen om att han skulle vara tvungen att lämna in bilen för en genomgång i Nice där han hade köpt den.
Kan ju hända att Bob redan hade såna tankar innan vi hade nått den spanska gränsen och i så fall är det lättare att förstå hans handlande. Det handlade om en garantireparation och han ville väl göra den i Nice där han hade köpt bilen.
Resan tilllbaka gick fortare och krävde enbart en övernattning innan vi åter var i Nice. Bob körde oss till vårt vandrarhemmet och vi kom överens om att träffas vid lunch dags dagen efter nere vid Hotel Negresco.

Där tog vi en avskedslunch tillsammans och Bob berättade att bilreperationen skulle ta ca en vecka och det gav oss ett bra alibi för att packa ur resplanerna. Jag tror att under dom här omständigheterna så förstod han att det inte var läge för oss att fortsätta med honom. Dels fanns ju pass situationen och dessutom så var våra pengar på upphällningen. Vi hade en trevlig lunch tillsammans och tog farväl av varandra. Bob lovade att brevledes sända oss alla fotografier han hade tagit av oss och han gav oss sin New Yorkadress.

En månad senare fick vi en hel drös med fotografier av honom. Han hade tagit kontaktkopior från sina sex gånger sex negativ i svart vit och bilderna såg bra ut. Jag har enbart ett av dom kvar i min ägo. Det är den där bilden när jag sätter upp skylten ”Hotel Europa” på en stolpe i St. Tropez
.

Redan efter lunchen begav vi oss gåendes mot en viss utfart från Nice och var på vägen hemåt åter med hjälp av fingret.
Det tog oss säkert tre timmar innan vi fick en kort lift. Sen kom det en liten citroen som man kallade för deux chevaux det vill säga en tvåhästars bil.

Mannen som var i femtioårsåldern var på gott humor redan när han plockade upp oss och vi blev glad när han långsamt men säkert segade sig upp för ett större berg som vi skulle över. Högst uppe så parkerade han utanför en liten alphydda och bad oss att följa med in. Han hälsades välkommen som en gammal stammis och nu bjöd han oss på lite ost och ett glas vin. När vi undrade vad slags ost vi hade framför oss så pekade han med handen mot ostarna och började mua som en ko och määäja som en get och  så var denna språklektion avklarat. Vi tog lite av brödet och satte osten ovanpå och drack ett glas vin med honom medans han säkert drack en trekvarts liter under de att han pratad yvigt med herden som förstod denna lilla hytta där han sålde sina varor.
Efter en stund började det bli lite mörkare ute och vi klättrade in i bilen och nu skulle det bli en färd som jag aldrig kommer att glömma. Så fort vägen gick nedåt så lät han bilen enbart rulla kändes det som. Hui vad det gick undan i kurvarna. Vår enda tröst var att han säkert hade kört här förut ett antal gånger så han visste vad som väntade oss och att han själv satte i bilen och själv skulle stryka med om det gick åt skogen. Det var tufft att sitta still i bilen och slängas från ena sidan till den andra vid varje kurva. Men tack och lov så gick det vägen. Jag ser fortfarande Harrys blick mot mig som satt som vanligt där bak. Den innehöll både upphetsning och skräck. Så småningom var denna skräckens färd över och vi klev som nyfödda ur bilen nere vid byn vid en vägkorsning.
Det tog inte mer än fem minuter så stannade en tysk Mercedes bredvid oss. Vi höll just själv på att orientera oss med kartan i handen och kollade var vi hade hamnat. Det var ett tysk par i trettioårsåldern som hade kört fel  och med hjälp av vår excellenta karta så kunde vi direkt meddela var vi befann oss och vilken väg dom skulle ta för att ta sig vidare norrut.

Efter en stunds genomgång av kartan visade det sig att det var två byar som hade i stort sätt likadana namn och  var orsak till deras felkörning.
Vilken oerhört tur för oss att dom dök upp här fram för våra ögon just i detta rätta ögonblick. Nu bad vi dom att få följa med om det var möjligt och det fick vi. Dom hade en stor bil och  gjorde plats åt oss på baksätet så vi kunde kliva in. Våra två väskor tog ju knappt nån plats och så var vi igång igen. Vi berättade under resans gång om vårt äventyr och dom berättade lite om deras. Paret var nygift. Dom hade för några dagar varit i Vorarlberg som ligger i Österrike och hade där tillbringat några trevliga dagar och nu ville dom tillbaka dit. Dom trivdes inte så bra här i Nice och det var tur för oss annars så hade vi aldrig fått en så perfekt lift som skulle föra oss under en hel natts färd ända in till Österrike och göra det möjligt att vi skulle sitta dagen efter på morgonen vid åttatiden tillsammans med dom vid ett frukostbord i en liten by i Vorarlberg. Killen körde under hela natten medans vi andra avlöste varandra med att sova några timmer. Jag minns att vi hade en bil framför oss under större delen av natten och att det underlättade enormt körningen då ser man mycket bättre var vägen leder en och det är mindre ansträngande än att köra ensamt en sådan lång sträcka när man ha någon att prata med. Efter frukosten tog vi farväl av det trevliga paret som var lika glada att vara tillbaka i Österrike som vi var.

Oss tog det nu enbart en kort tågresa innan vi nådde Innsbruck. Vi tyckte att vi hade precis råd till en tågbiljett efter frukosten var betalt. Nån gång efter lunch så var vi hemma i Innsbruck. Nu var det bara att ordna upp situationen hemma. Mamma var jätteglad att jag hade kommit hem i ett enda stycke som hon sa och hon berättade att hon hade fått förbråelser av mina syskon som hon hade kontaktad när jag hade försvunnit hemifrån för ett par veckor sedan. Herta och Hansi menade att jag kanske ville hemifrån för att jag inte trivdes att bo med henne. Men så var det ju inte vilket kom fram när hon hade fått de vykort som jag hade skrivit till henne där jag nämnde att det handlade enbart om en liten semestertripp. Slutet gott allting gott som hon brukade säga.

Bonuskort