Del 03 Efterkrigstiden 1945-49

Mamma sa alltid på tal om krigstiden att den var förskräckligt men att tiden efter kriget var mycket värre. Hon menar att under kriget så fanns det en organisation som såg till att allting fungerade något sånär. Det fanns livsmedel-kort och ransoneringskort för nästan allting och det fanns lite mat. Visserligen var det enormt ansträngande att vara utsatt för bombningarna som man aldrig visste när de skulle inträffa men det gällde för alla människor lika mycket däremot så var det stor skillnad på hur människorna klarade sig efter det så kallade sammanbrottet. Krigsslutet kallades för sammanbrottet.  All organisation försvann och under en ganska lång övergångstid härskade rena rama djungelmentalitet. Under kriget fanns det inte mycket att äta men det fanns åtminstone så att man kunde överleva. Med hjälp av ransoneringskorten fick man tag i alla fall det livsviktigaste. När kriget var slut försvann detta ransoneringssystem över natt och var och en fick klara livhanken på sitt eget sätt. Då var alla sig själv närmast och den starkare vann över den svagare och som ensamstående kvinna med två barn så låg mamma väldigt illa till. Dels kunde hon bli trakasserat av grannar och dels var mamma till och med tvungen att gå och tigga hos bönderna och försöka handla till sig lite mat för något. Hennes minnen har aldrig bleknat och varje gång som hon återkom med vissa berättelser så kunde hon få tårar i ögonen.
Kriget slutade i mai 1945 och nu började  det ovannämnda  helvete. All organiserat administration avstannade under en övergångsperiod och dom fyra allierade delade Österrike upp i fyra sektorer så kallade ”Besatzungszonen”. I Tirol hade fransmännen fått hand om administrationen. Mamma fick ett städjobb i ett kontorshus där fransmännen satt och administrerade. Hon var glad för det. Bland fransmännen fanns även mörkhyade marockaner som hade hjälpt till att vinna kriget på Frankrikes sida.
En kväll, berättade mamma, var hon på väg hem efter sitt städjobb och blev i mörkret förföljd av en marockan som tyckte att han hade gjort sig förtjänt av att som vinnare kunna få ”lite närkontakt” med det kvinnliga könet. Det förekom en hel del fick man läsa i tidningar. Men mamma hade tur när hon sprang ifrån honom nära hennes hem så visste hon vart det var riktigt halt och kunde utnyttja denna lokalkunskap genom att locka honom ut på det hala och faktum var att han ramlade på isfläckarna som hon hade sökt ut åt honom medans hon lyckligtvis han in genom sin husport och kunde låsa dörren.

Maria Ortler framför sin arbetsplats

Här ser vi mamma stå framför ett ”Denkmal” (minnesmärke) som vittnar om att fransmännen var med om att vinna kriget och bakom den så ser man ”das Gebäude der Tiroler Landesregirung” som då tjänstgjorde som högkvarter åt fransmännen. Här arbetade hon som städerska. Jag vet ej exakt när och hur hon gjorde med barnen under den tid som hon städade men det var nog efter sommaren 1945 och innan jag föddes den 28 oktober 1946.

Nu så ska jag berätta  om några vänner till min mamma från Südtirol  som besökte henne ibland när dom var på genomresa i Innsbruck både under och efter kriget.
Det var vänner som hon kände från sin tid med sin man i Meran. Båda var italienska medborgare men egentligen framförallt tysktalande südtirolare. Hon hette Rosa och han hette Edmund och dom var gifta med varandra. Under krigstiden så uppehöll sig dom dels i südtirolen och dels i någon kurort i Tjeckoslovakien som hette Karlsbad. Det som är intressant är att Edmund klarade av att hålla sig utanför det militära under hela kriget. Det var beundransvärt att klara sig undan både det italienska och det tyska militära livet med tanke på hur eftersökt alla dugliga men var för att göra sin plikt mot respektive diktatorer. Jag nämner detta enbart för att Edmund så småningom skulle bli min far. Beundransvärd. Hur gick det till? Förmodligen hjälpte hans flitiga resandet till att kunna lura systemet.

Rosa med min mamma och Herta framför Goldenes Dachl ca 1943

Nu hoppar vi fram i tiden till februari 1946 och föreställer oss följande scen. Hemma på Egger-Lienzstrasse 32  på tredje våningen sitter mamma i köket och spelar kort med Edmund som är för närvarande i Innsbruck och hälsar på henne och den här gången så har han inte sin fru Rosa med sig. Det var mitt i vintern och en kvinna som min mor behövde lite värme och med en vacker man i huset så är det lätt hänt att känslorna tar över och det är troligen fem år sen hon hade kontakt med det manliga könet.
De två hade säkert trevligt och kortspelet fortsatte sedan troligen i sovrummet  och nio månader senare så föddes jag den 28. oktober 1946. Jag förstår mycket väl att det måste ha varit frestande att ha ett litet förhållande med Edmund i synnerhet som hans äktenskap med Rosa var vid det här laget ett så kallat ”italienskt äktenskap” det vill säga att i Italien fanns ingenting som hette skilsmässa. Dessutom vet jag att Rosa aldrig hade några dåliga relationer med min mor efteråt. Om detta får du reda på mycket mera senare.

Edmund Pegger med min mamma och Herta i Innsbruck ca 1943  Denna bild var den enda bild jag hade tillgång tills jag ca 65 år senare spårde upp hans släkt i Laas.

Nu vet jag att min mor tyckte att det var det jävligaste som kunde ha hänt henne i och med hon blev med barn. Dels var det på den tiden inte populär att få en oäkting men framförallt hur skulle hon kunna försörja ytterligare ett barn och att börja om igen med småbarn nu när Herta var fem år och Hansi var tio. Men det var inte så lätt att få saken ogjort. Och vad skulle dom säga därhemma i Prad när dom fick reda på vad som hade hänt henne. Ensam mor i dessa svåra tider med tre ungar. Jag känner en enorm respekt för henne som tog sig genom dessa otroligt svåra tider alldeles ensam. Och hur ställde sig då min far till faktumet att han nu fick ett barn. Först så tyckte han att det var  inte så mycket att göra åt och han skulle ställa upp och hjälpa till åtminstone finansiellt.
Men när det kom till kritan och han skulle ta ett ekonomiskt ansvar för att bidra till min försörjning  nekade han till faderskap och lyckades med hjälp av en bra advokat få fram ett intyg som visade att han var steril och ej kunde vara fadern.
Han höll sig därefter undan och flyttade åter till Meran. Innan dess så kunde han konstatera att jag var hans son genom att jag visade upp en hel del kännetecken som skvallrade om släktskapet bland annat så var mina långa fingrar och tår ett tecken på att man tydligt såg att jag var hans unge. Han till och med satte in 100 Schilling på ett bankkonto till mig men det var innan han ångrade sig och nekade faderskapet.
Min mor kände sig sviken av honom men det var ingenting hon kunde göra och rättegången som hon var kallat till var enbart en fars där den som hade en bra advokat som kunde spelet var vinnaren. Hon var kallat till rätten men fick sitta utanför rättssalen och där fick hon sittandes på en bänk efteråt reda  på domarens utslag och sedan gå hem med den grymma känslan att det nu var enbart upp till henne att se till att det skulle bli en bra människa av mig.
Denna historia har min mor berättad för mig när hon så småningom skulle förklara för mig varför jag hade en annan far än mina två halvsyskon Herta och Hansi.
Mamma nämnde för mig att hon hade enbart tråkiga minnen från dagen då jag föddes. Inte för att det var en svår förlossning utan för att det var ”dåligt timing” involverat i samband med min ankomst.
Varför? Ju det var så att det var extrem dåliga tider den 28. oktober 1946.
Ett och ett halvt år efter krigsslut så var matsituationen minst sagt fortfarande prekärt. Mor hade sett fram mot min födelsedag för att då skulle hon få en ordentlig måltid på sjukhuset. Nu var det emellertid så illa att när hon kom i sista stund in till Universitätskrankenhaus i Innsbruck – så var klockan ca 14.00 och lunchserveringen var redan avklarat. Förlossningen skedde sedan nån gång senare på eftermiddagen och kolliderade än en gång med kvällsmatens utdelning.
Otur. Hon hade sett fram mot en lunchrätt men fick nu ligga  hungrig halva natten och istället se fram mot den påvra frukosten som hon skulle få. Det var allt som mamma berättade för mig om min första dag på jorden.
En granne hade hand om mina två halvsyskon under den tid som mor låg på sjukhuset  två dygn. Man kan säga att jag var ett barn som blev till av en händelse som involverade lust och värmebehov. Jag blev tillverkat i slutet på januari 1946.
Det var först mycket senare som jag fick reda på att jag inte hade samma far som mina syskon och då brydde jag inte om mig detta faktum. Jag förstod min mor och har aldrig saknat en far för att det man aldrig har haft kan man inte sakna. Så enkel är det. Tvärtom så var jag under min skolgång ofta glad att jag ej behövde att tampas med en sån far som vissa av mina skolkamrater var utsatt för.
I synnerhet en av mina skolkamrater berättade att hans far tog fram livremmen när han kom hem med dåliga betyg. Killen kunde vara livrädd inför att gå hem efter en dålig skrivning.
Vid sådana tillfällen så var jag alltid tacksam att inte jag hade råkat ut för en sån otur. Jag hade min mor och hon var allenarådande domare över mitt uppförande och det var oerhörd sällan som jag var oroligt över att hon skulle straffa mig.