När Raymonde hade lämnat Innsbruck och hela Olympiaden var avklarat infann sig en tom känsla hos mig. Det kändes som att jag hade blivit lämnat igen. Någon har åkt ifrån mig och jag är kvar ensam. Jag gick och tänkte en hel del på henne som hade givit mig en känsla, en föraning om att det fanns mycket att se fram emot. Sånt som fanns bortom vår lilla stan. Nu var det februari 1964
Ferrariwiesen ovanför Innsbruck där jag lärde mig åka skidor pågångavstånd hemifrån.
Dom viktiga två veckorna under olympiaden hade jag och alla andra elever på skolan fått tillbringa på våra arbetsplatser. Men efter olympiaden så var det nu hög tid att återvända till skolbänken. Även andra klassen tillbringade jag på skolan som internatelev. Jag borde ha varit klar med min lärotid redan i slutet på hösten 1963. Men i och med att jag hade fått min lärotid förkortad på grund av att jag kunde tillgodoräkna mig mitt första år på hotellet då jag arbetade som hisspojke så kom jag i otakt med mina årliga tvåmånaders vistelser på yrkesskolan. Så efter nyår 63/64 började jag i andra klass yrkesskola och i anslutning till det började jag även avverka klass 3 för att kunna ta ett slags gesällprov efter avslutad skolgång och därmed vara färdig med min lärotid.
Här finns en form av läroplan för den utbildning jag talar om. Läs och begrunda!!!
Nu var det inte längre så spännande som det var i första klass utan rutinerna började kännas igen. När jag tittar på mina betyg från den klassen så märker jag att jag i andra klass fick bättre omdömen i samtliga ämnen än i första klassen.
Men det kändes jobbigt att sitta inne och känna sig instängd och påpassat hela dagen från sex på morgonen till klockan halvtio på kvällen när lampan släcktes. Skolan påminde om ett modernare koncentrationsläger.
När jag nu efter två månader hade genomgått detta lilla helvete på internatskola så skulle jag direkt fortsätta med min tredje och sista klass, det vill säga två månader till på direkten i detta veritabla helvete.
Härifrån startade spårvagnen till Hall
Jag kände att det skulle bli för mycket för att jag skulle kunna stå ut med det under ytterligare två månader och när min tredje klass började den 16.mars bodde jag inte längre på internatet utan pendlade varje dag med spårvagnen från mitt hem i Innsbruck till skolan i Solbad Hall som låg en mil öster om staden Innsbruck. Undervisningen började klockan åtta på morgonen och det innebar att när vi pendlare anlände till skolan så hade våra internatelever redan en timmes morgonstudium bakom sig. Det slapp jag numera tack och lov.
Visserligen så tittade även jag på mina skolläxor under restiden men mest var det något annat roligt som vi pendlare hade för oss under resorna. Från spårvagnens ändhållplats och till skolan var det tryggt en halv timme att vandra. Mest gick vägen uppåt tills vi nådde skolan.
Så sammanlagt så tog resan en och en halv timme åt varje håll. Det kändes att skolan inte hade lika stark grepp om mitt liv. Nu kunde jag lämna lokalerna efter skoltid och bege mig hemåt. Det hade sina konsekvenser. Jag läste inte lika mycket som förr och dessutom så hade jag upptäckt öldrickningen.
jag började fatta vitsen med att dricka öl!!!
Vi var ett litet gäng som ibland efter skolan gick direkt till ett värdshus som hette Adambräu i Innsbruck och låg nära tågstationen där även spårvagnen från Hall stannade och där satt vi sedan och kopplade av från den ansträngande skoldagen. Vi drack ett eller flera öl och kunde bli lagom berusade innan vi släpade oss hem. En gång minns jag en rolig historia som hände. Jag var ensam på min hemväg från krogen och hade kommit en bra bit på vägen och tyckte att skolväskan kändes väldigt tung. Så jag funderade hur jag skulle kunna bli av med detta problem. Jag kom på en smart tanke. Så jag lägger min skolväska helt enkelt under en bil. Tyckte det var onödigt att släpa väskan med mig hem eftersom jag i alla fall inte kände för att göra några hemläxor på kvällen. Sagt och gjort så puttade jag väskan en bit in under en bil och gav mig visslande därifrån och hemåt.
Gissa om min förvåning när jag morgonen efter återkommer till samma ställe och upptäcker att varken bilen eller min skolväska syntes till. Tanken hade inte funnits i mitt huvud. Att en bil kunde förflytta sig under natten hade jag inte räknat mig. Jag stod där som ett fån och trodde inte det var sant. Så det var bara att snabbt ta mig vidare till spårvagnen som skulle föra mig till skolan den här gången utan min kära skolväska. Hela vägen i spårvagnen så gick jag igenom konsekvenserna och det kändes lite tomt att komma till plugget utan skolväska och jag kommer inte ihåg hur jag lyckades att bortförklara denna fadäs men livet gick vidare och när jag några dagar senare kom förbi min arbetsplats för att hälsa på mina kompisar så påträffade jag min chef Herr Grumüller och han hälsade snällt och vänligt tillbaka innan han frågade mig hur det gick i plugget. Det går ganska bra sa jag och han kontrade med ”även utan skolväska”.
Skolväskan som försvann och kom åter!!
Då blev jag lite ställt och visste inte vad jag skulle svara. Men hur i herrans namn kunde han veta att jag blev av med min skolväska? Så jag tog det försiktigt och frågade honom vad han visste om min skolväska. Den hade lämnats in här på hotellet. Någon hade hittad den på gatan och läste sig till ägaren och var så vänligt att lämna in den till oss på Hotell Europa. Så den fanns här liggande nånstans och jag kunde väl ta med den när jag ändå var på plats. Då kanske det skulle gå ännu bättre för mig i skolan. Han var cool och tog det med en klackspark och jag fick tillbaka min väska och livet fortsatte som vanligt. Det blev lite mindre öldrickning framöver.
Den hemska kocken!!
Däremot så blev det mer och mer olidligt på skolan på grund av att vi hade en köksmästare som hatade alla elever som kom från Hotell Europa. Jag nämnde det kanske förut men han hade en gång blivit nobbat att jobba på Hotel Europa och sedan dess så trakasserade han dom flesta elever som kom därifrån. Honom hade jag i ett ämne där vi skulle lära oss hur köttet delas upp och benämnas och förutom det skulle vi få lite inblick i alla möjliga sysslor i ett restaurangkök. Under dessa lektioner kunde han avvika lite då och då och uppsöka ett litet förråd där han undan för undan stärkte sig med lite rom som var hans älsklingsdricka.
Romförrådet!!!!!
Det gick åt mycket rom i hans restaurangkök och han var den bästa kunden. Så när han blev mer och mer berusad så kunde han bli mer och mer jobbigt gentemot oss elever från Hotel Europa. Dessutom undervisade han i ett ämne i klassrummet och det var där det skar sig mellan honom och mig en gång. Jag minns att jag var tvungen att lämna klassrummet och att jag skulle gå ut i trädgården och jobba där med någott som ett slags straffarbete.
Straffarbetaren Gidde
När jag kom i trädgården så var jag så förbannat på honom att jag samlade ihop ett par större stenar och kastade stenarna högljudd in i skottkärran och allt det skedde precis utanför klassrumsfönstren där han undervisade . Så han blev stört och han kom ut till trädgården och skulle jävlas med mig ytterligare och jag blev ännu mer förbannat och bad honom med hög roch arg röst att låta mig i fred med sina förbannade trakasserier och att jag inte tänker ta emot mera skit framöver. Han visste först inte hur han skulle reagera. Hela klassen tittade ut genom fönstren och han kände att han hade klassens ögon på sig och ville inte göra bort sig. Han chansade att dom inte hade hört genom glasrutorna vad jag hade svarat honom och drog sig tyst tillbaka till klassrummet.
Skrattar bäst som skrattar sist!
Jag var så upprört så jag lämnade skolan för dagen omedelbart och när vi sågs igen dagen efter på skolan så var det som om ingenting hade hänt. Han hade fått sig en tankeställare och i fortsättningen så lämnade han mig ifred. Däremot så var det han som skulle bedöma mig och det syntes i betygen att han ville ge igen för att jag hade visat honom att jag inte respekterade honom. Så kan det gå. Jag tyckte det var värt det hela. Jag har klarat mig bra utan hans sketna betygsättning.
Den nionde mai 1964 står det på mitt slutbetyg från tredje klassen och jag kunde konstatera att jag hade blivit sämre i nästan varenda ämne men det hade inte nån större betydelse.
Först till hösten så skulle jag göra ett slags gesällprov och där skulle jag säkert klara mig bra för att jag visste att jag kunde jobbet rätt bra. Men det är en annan historia. Då skulle jag redan vara i Stockholm. Däremot fick ja ett diplom tillsänt med brev som talade om att jag hade fått en bronsmedalj i nån slutprovstävling.
Åter igen på min arbetsplats gick jag efter några veckor till min chef och meddelade att jag hade fått jobb som servitör på ett hotell som låg i en holländskt kuststad. Jag minns namnet – ”Steigenberger Kurhaus Hotel”, Scheveningen där hade jag sökt ett sommarsäsongarbete på detta hotell som någon hade rekommenderat mig. Nu hade jag fått svar och ett datum när jag kunde börja i Holland ett arbete som servitör.
Hotellet i Scheveningen där jag hade fått jsommarjobb 1964
Min trevliga chef Herr Grumüller var uppriktigt förvånad när han hörde att han skulle bli av med mig precis innan sommarsäsongen. Han satte genast igång med operation övertalning och talade om för mig att hela restaurangens fortsatta öde låg i mina händer och att jag inte kunde svika honom när han hade räknat med mig som sin viktigaste medarbetare framöver.
Mannen som åter gick till köket!!
Det var ju ingen annan som klarade av jobbet lika bra som jag. Jobbet som innebar att ”gå till köket” och kämpa med den kvinnliga annonsören för att få fram maten. Kort sagt efter det samtalet gick jag rakt in i hans fälla. Jag hade blivit så smickrat av honom att det var svårt att göra honom besviken. Så jag sa ja till en högre lön och förpliktigade mig till att stanna åtminstone över sommarsäsongen. Det visade så småningom att jag borde ha gjort annorlunda och tagit Hollandjobbet. Man skall aldrig stanna kvar efter lärotidens slut på sin arbetsplats för man blir alltid behandlat som om man fortfarande var lärling. Å andra sidan så visar livet i bakspegeln att hade jag åkt till Holland hade jag säkert sedan inte kommit till Sverige. Så de så…..
Damsällskap på badet
Nu fortsatte jag jobba som vanligt efter jag hade lämnat återbud till Hollandsjobbet. Mai månad gick och juni var badsäsongen i full gång och varje dag på eftermiddagen så var vi ett gäng som höll till på simmbadet Tivoli där vi hade det jävligt bra för det mesta. Som vanligt så hade vi tillgång till en säsongskabin och det var alltid tråkig när jag skulle lämna mitt gäng kl. halvsex för att återgå till jobbet på restaurangen.
Det står i mitt betyg från Hotell Europa att min lärlingstid som Kellnerlärling varade mellan 14.nov.1961 till 13. mai 1964 och betyget därifrån visar att det skrevs den 5. juni. Däremot så vet jag att jobbade kvar på Hotell Europa ända fram tills jag fick sparken därifrån och det måste ha varit kring den femte juli. Då gick allting så fort så att jag ej brydde mig om att få ett slutbetyg från Hotel Europa utan jag nöjde mig med betyget jag had fått en månad innan nämligen den femte juni.
Juni månad var redan högsäsong och jag höll på att svettas varje kväll med att ha det ansträngande jobbet som ”mannen som går till köket.” På kvällen efter arbetet så sprang jag i stort sätt varje kväll ut och tillbringade resten av kvällen på nattklubbar.
Playboy och Schindler var mina två favoriter fortfarande. Det var trevliga besök och jag nöjde mig med att hänga på ställen utan att konsumera men hade för det mesta en bra tid. Jag hade inte råd att konsumera. Som exempel på nån speciell händelse kan jag berätta historien om Peter….som jag lärde känna en sen kväll på nattklubben Kaffee Schindler. Jag står vid baren och pratar med min kompis bakom disken som är bartender på stället och hon i sin tur pratar med en snygg kille som sitter på en av stolarna .
Nancy Kwan med sin Peter Bock – en österrikisk skidlärare och deras nyfödde
Jag smyglyssnar lite på deras konversation och efter ett tag så vänder sig Peter till mig och även jag är med i samtalet. Jag förstår ganska snart att denne Peter är den ”berömde” Peter Bock som hade gift sig nyligen med den verkligen berömda skådespelarskan Nancy Kwan som lever i Hollywood och blev känt genom att hon hade fått huvudrollen i filmen om Suzie Wong. Peter kommer från Tirol och är son till en hotellfamilj och arbetade som skidlärare när han lärde känna Nancy Kwan för ca. ett år sen. Dom hade vid det här laget redan gift sig och till och med fått ett barn. Nu var Peter tillfälligt i Innsbruck för att hälsa på hemma och just denna kväll så satt han plötsligen bredvid mig här i baren och klockan är kanske två på natten.
Bartendern med den lockande brösten…
Samtalet handlar om allt möjligt men inte alls om hans nya liv utan framförallt så flirtar Peter med tjejen i baren och tittar allt djupare och djupare ned i hennes decolltage där det finns två läckra bröst att beskåda. När hon har stängt till baren och gjort klart för dagen så är klockan halvfyra på morronen och ute är det redan ljus. Nånting mer skall hända och det ligger i luften att det inte är frågan om hemgång. Peter förslår att vi skall åka till Lansersjön för att bada. Det låter som en bra idé och vi lämnar lokalen och beger oss till Peters flotta lilla öppna Mercedes cabriolet som står utanför på gatan. På något sätt så hamnar vi alla tre i bilens två framsäten och han kör upp till en sjö som ligger ca. fem km utanför stan närmare bestämt på den välkända plateauxn ovanför stan.
Där så sätter vi oss på en filt och dom röker lite och även en liten flaska har smygit sig med från krogen. Efter ett tag så tar vi av oss kläderna och badar näck. Härligt, efteråt så gäller det att bli varm och då passar det bra med en liten dricka. Sen är det lite kramar och pussar och efter ett tag så åker vi ned till stan igen. Jag blir hemkört och Peter och bartjejen åker vidare…Så var det naturligtvis inte varje kväll men även sånt kunde hända.Tack och lov så började jag inte allt för tidigt nästa morgon så det gick bra att ta sig till jobbet utan att man kände sig halvdöd.
Mamma höll ställningen hemma hos oss. Hon var nu 54 år gammal. Vid det här laget så bodde ju bara hon och jag tillsammans i den lilla trerummaren på Egger-Lienzstrasse 32 im dritten stock. Hon hyrde ut som vanligt varje dag två av rummen. Ett med tre sängar och ett med två sängar. Även här var det sommarsäsong och varje dag i stort sätt så var hon tvungen att hämta nya gäster för att fylla upp rummen. Det fixade hon på egen hand numera. Men jag påverkades av rumsuthyrningen enbart i samband med frukosten. Där kunde det ofta vara så att köket var full med gäster som åt samtidigt sin frukost som alltid ingick i övernattningspriset.
Mamma berömdes alltid för sin kaffeekokning och det fanns alltid dagsfärska Semmel på bordet som hade hämtats samma morgon från bagaren. Smör, aprikosmarmelad och lite ost fanns på bordet och alla fick så mycket så dom var nöjda och belåtna innan dom skrev nåt rart in i gästboken, betalade och reste därifrån. Min mor blev så god vän med en del av sina gäster så dom blev bokstavligen vänner för livet.
Jag nämner här två sådana exempel. Först tar jag danskarna. Första gången var dom fyra personer som mamma hade ”fiskat” upp på gatan när dom kom körandes genom Innsbruck med sin bil på jakt efter ett trevligt hotell. Mamma stannade med sin cykel bredvid deras bil och frågade på engelska om dom behövde nånstans att övernatta. Svaret var ja och dom följde genast med sin bil efter mamma som cyklandes visade vägen hem till henne. Där konstaterade dom att allting såg ut att vara till högsta belåtenhet och tackade ja till detta fina erbjudande. Dom ville stanna några dagar om det gick bra. Dom stannade en vecka och dom kom i flera år tillbaka till och med när en av herrarna gick bort så fortsatte dom att komma tillbaka till Innsbruck.
Från en av deras vistelser minns jag att vi gjorde en utflykt tillsammans med dom. Sällskapet bestod alltså av tre äldre herrar och Hedvig som var gift med Carl. Alla fyra rökte cigarr och vid detta tillfälle så ville dom att mamma också skulle pröva på med cigarrökning. Jag minns att mamma blev blek och blekare efter ett tag och det slutade med att hon var nästan på väg att spy. Tack och lov så var vi ute i det fria så det var inte så farligt. I alla fall så blev dessa danskar våra livslånga vänner i familjen. Jag minns när jag var första året i min servitörslära 1962 så sa Hedvig till mig att när jag nån gång ville jobba i Köpenhamn så skulle hon hjälpa mig med att få ett jobb inne på Tivolin på en restaurang som var superflott. Detta tack vare att hennes syster hade hand om restaurangens bokföring.
Ja, ja tänkte jag det låter bra, det är alltid bra med kontakter och sen var det inget mer med det.
Ett annat par som blev livslånga vänner kom från Brisbaine i Australien och de åkte omkring i Europa med tåg. Dom hade kommit till Europa för att se sig omkring under ett halvt år. Även dom ”fiskade” mamma hem när hon stod ute på tågperrongen och kollade in människorna som lämnade tåget. Hon ser direkt vem som som ser ut att behöva nånstans att övernatta. Hon frågar dom här två personerna och dom var beredda att följa med. Lång historia kort. Jag har mött dom här människorna både i Innsbruck och sedan även i Stockholm där dom övernattade hemma hos oss på Lidingö några år senare när dom återvände än en gång till Europa. Även deras barn kom och hälsade på mamma i Innsbruck ett antal år senare i flera omgångar. Men framförallt så blev dom så bra vänner att dom bjöd min mor till Australien och första gång så var Mamma där i tre månader och trivdes jättebra och hon blev omtyckt av hela deras släkt. Hon återvände dit ett par år senare och var lika nöjd med den resan. Hon gjorde rätt för sig genom att hjälpa till i deras hushåll så gott hon kunde och ända fram tills mamma gick vidare så korresponderade dom med varandra.
Här har vi några gäster från Australien!!!
Jag har i mina ägor alla mammas gästböcker ända från femtiotalet framåt och att titta igenom dom är alltid lika trevligt. Det är en oerhörd värme som finns i alla kommentarer som alla resande har efterlämnat. Om jag skulle räkna upp all länder och världsdelar som dom här människorna har kommit ifrån så skulle det bli en riktigt hög siffra. Jag är glad att ha växt upp nära en sådan miljö där det fanns alltid en internationell stämning i vårt kök och där högt som lågt trivdes.
Detta är ett av hundratals inlägg i mammas gästebuch och det skildrar hur hon fiskade upp sina gäster och ”cyklade framför dom ” hem till sig. Här var det några från Borlänge sommaren 1964
Men visst var det ofta som jag åt min frukost sittande på min säng enbart för att det inte fanns plats i köket kring köksbordet för mer än fem eller sex personer. Men ofta så satt jag med gästerna och fick höra en hel del berättelser som mamma drog för gästerna när dom var nyfikna hur det var under krigstiden i Innsbruck. Då kunde det bli väldigt dramatiska historier hon fick ur sig.
Nu var det så på jobbet att jag mer och mer ångrade mig att jag hade sagt nej till Hollandjobbet och jag kände mig lite snuvat på en sommarsäsong vid den hölländska kusten. Detta gav sig till känna när jag blev lite mer nonchalant gentemot en del yngre lärlingar som inte visade den respekt som tillkom mig ikraft av min ”nya status” som en som inte var lärling längre.
En dag så höll vi på att larva oss lite i samband med att några grabbar höll på att tvätta glasen och det utbröt ett litet handgemäng mellan en kille och mig. Han råkade få min hand som nuddade på hans näsa och åstadkom näsblod och blev alldeles ifrån sig när han såg blodet rinna från näsan och hans fina vita skjorta blev nedsölad med blod. Vi befann oss en trappa upp utanför barocksalen och han sprang nedför trapporna och skulle väl till en toalett och tvätta av sig blodet och hämta en ny skjorta. Då råkade min chef Grumüller stöta på honom och han fick förklara vad som hade hänt. Grabben skyllde på mig och Grumüller reagerade genom att bege sig upp till oss övriga som var kvar däruppe och kom fram till mig och sa att nu räckte det. Det var nog bäst för mig om jag lämnade jobbet och jag kunde betrakta mig som uppsagt. Bang. Sparken. Jag trodde att jag hade hört fel. Men han vände på klacken och drog iväg. Där stod jag och trodde inte detta hade hänt.
En vanmakt överfaller en. Först vet jag ej hur jag skall reagera. Situationen är helt nytt. Det är ju första gången jag har fått sparken, blivit uppsagt, fått veta att man inte får vara kvar i den trygga gemenskapen. Att man från och med nu skulle vara tvungen att hitta på nånting helt nytt. Jag hade under ca. tre och ett halvt år haft denna arbetsplats som mitt hem. Den var en stor del av mitt liv och detta liv skulle nu ta ett oväntat apprupt slut. Alla dessa reflektioner hände på en och samma gång. Hjärnan går på högfart och sen tar det en stund tills man ställer om och ser framåt. Snart börjar man se möjligheter och börjar fantasera. Men än måste man komma ut ur det momentana dillemmat. Vad skulle mamma säga? Hoppas hon inte tar det så hård. Tankar snurrar.
Jag började med det praktiska genom att bege mig till personalchefen och meddela att jag fått sparken av Grumüller och att jag vill nu ha min lön och ett betyg. Han sa att jag redan hade fått ett betyg för några veckor sedan och att det skulle inte bli bättre den här gången så jag lät bli att kräva ett nytt. Lönen skulle jag kunna få dagen efter. Jag skulle återkomma. Sen gick jag hem för att meddela nyheterna. Jag sa till mamma att det var lika bra att jag nu skulle ge mig av hemifrån på riktig den här gången. Jag hade nämligen flyttad hemifrån för någon vecka sedan. Då hade det varit på tiden att hitta nån annanstans att bo. Nånstans där man kunde ta med sig flickor hem till sig. En kille som jag hade lärt känna erbjöd sig att dela en liten lägenhet med mig på grund av ekonomin. Så jag hade bara flyttat ut hemifrån. Mamma tog det lite hård först men hade redan vant sig. Nu skulle jag lämna stan.
Jag hade på hemvägen smidat en plan. Jag kom ihåg jobberbjudande som jag fått av danskarna för två år sen och tänkte att nu åker jag på vinst och förlust till Kopenhagen och söker upp Hedwig så får jag se vad som skulle hända.
Till mamma ville jag inte nämna att jag skulle bege mig så långt bort utan jag sa att jag skulle åka till Schweiz som låg mycket närmare och söka jobb där och chansen att få ett jobb var stor. Dessutom så tog det bara några timmer att ta sig hem igen om det skulle gå åt pipan.
Hon köpte min plan och dagen efter så hämtade jag ut min lön och på kvällen så gick jag ut med några kompisar för att ha lite trevligt. Dom tyckte att det var intressant att jag hade fått sparken och när jag berättade att jag skulle till Danmark för att eventuellt få jobba som servitör så tyckte dom att det lät exotisk och min kompis Freddie ville gärna åka med mig. Efter en öl eller två så tyckte jag att det lät väl inte så tokig och vi var överens att även han skulle hänga med på resan. Han behövde en vecka för att få ihop lite pengar innan han kunde ge sig av och jag tyckte att jag kunde väl vänta några dagar på honom.
Min vän Freddie Hörtnagel i Stockholm 1964
Det gick några dagar och jag blev mer och mer rastlös samtidigt som jag såg hur Freddie hade svårt att få ihop pengar till en sån resa och jag tänkte att det här kommer dra ut på tiden. Så jag sa till Freddie att jag åker i förväg och om han menar allvar så är han välkommen att komma efter. Det kanske till och med är bättre tyckte han och dagen efter så skulle jag åka framåt kvällen. Till mamma hade jag meddelat att jag skulle åka till Schweiz ikväll. Jag ville inte ha med mamma ut till tågstationen utan var tvungen att göra en liten ”specialare” så att inte hon upptäckte att jag tåg tåget till Köpenhamn.
Så här gick det till. Jag hade redan på eftermiddagen ställt en resväska in hos en kompis utan att mamma märkte något. Lite senare gick jag till en frisör som höll till i grannskapet och där var det naturligt att jag talade om för honom att jag skulle ge mig av samma kväll till Denmark. Sedan så höll jag mig hemifrån och först framåt 18.00 tiden tog jag mig ensam till stationen och satte mig i min coupé och la väskan upp ovanför sätet där jag skulle sitta. Jag öppnade fönstret och tittade ut på perrongen och såg i samma ögonblick min mor som är på väg upp för trapporna till perrongen för att snabbt se sig omkring och leta efter mig. Vad i helvete tänkte jag. Hur kunde hon ha fått reda på att jag skulle ta tåget till Köpenhamn och inte nattåget som gick senare på kvällen ut till Schweiz? Det skulle jag få förklarat först när jag korresponderade med mamma senare. Hon talade om att hon hade gått förbi frisöraffären och då hade han börjat prata med henne och nämnt att det var ju roligt att hennes son skulle åka ikväll till Dänemark och hon hade då dragit slutsatsen att så kunde de nog vara och tog sen reda på när Köpenhamnexpressen skulle avgå samma kväll. När jag inte dök upp hemma på flera timmar så drog hon rätt slutsats och tog sin cykel till ”Hauptbahnhof” för att eventuellt se om hon hade gissat rätt. Tyvärr så kom hon en anings försent och tack och lov för mig så missade hon mig med ett hårstrå. Jag lyckades se henne först och gömde mig. Jag drog genast mitt huvud in i och stängde fönstret och sen gömde jag mig genom att genast gå till toaletten. Tåget var ett så kallat Schnellzug och hade tack och lov enbart tre eller fyra minuters uppehåll i Innsbruck och jag stod nervöst inne på toaletten ända tills tåget satte sig i rörelse. Först då återvände jag till min coupé och satte mig på min plats. Det var nära men nu var jag på gång och nu skulle livet börja på nytt.
Resan genom Tyskland tog hela natten och tåget stannade i Puttgarden innan den åkte på färjan får att åka över till Rödby som låg i Denmark.
Det var dimmigt utanför tågfönstret och man kunde knappt se handen framför ögonen. Det var en märklig stämning och det kändes både ödsligt, spänningsfyllt och samtidigt så var jag lite skraj inför vad som väntade mig i detta land som jag inte hade någon som helst koll på.
När dimman hade lättad så kunde man från färjan skönja Rödby i Denmark på andra sidan havet
Allt jag hade för att kunna hänga upp en viss förväntan på var ett visitkort som jag hade med mig som hade Hedvig Olson´s namn och hennes adress samt telefonnummer på sig.
Skulle detta visitkort hjälpa mig när jag kom till Köpenhamn? Det var frågan och jag kunde bara hoppas!! Fortsättning följer…….
.
