På Grandhotel så arbetade annan österrikare som servitör. Han hette Gerd MariaHofman och kom från Graz. Gerd var en energisk kille ca. 23 år gammal och hade lite konstnärliga anlag. Hans vägar skulle sammanfalla med mina en längre tid framöver. Här kan man se en youtubepresentation av honom där han i nutid talar om sin konstnärskarriär.
Gerd hade ambitioner och hade lyckats att få ett arbete som hofmästare under sommarsäsongen 1965 på restaurang Hasselbacken på Kungliga Djurgården i Stockholm.
Från en position som servitör så skulle han nu bli hofmästare. Säsongen började i mai och då hade det gått sex månader för mig sen jag hade börjad på Grandhotel. Mitt kontrakt var på sex månader och jag kunde alltså göra vad jag ville när Gerd frågade mig om jag ville följa med honom till Hasselbacken och arbeta där en sommarsäsong som servitör. Jag tyckte det lät spännande och sa ja. Även min gamle vän Harrie blev tillfrågat och hängde med. Så nu passade vi på att byta miljö och det kändes helt rätt att flytta över till en annan restaurang när vi närmade oss sommaren.
Nu hade jag ytterligare ett gott betyg i min hand. Till vår belåtenhet och rekommenderas!!
Vart tog jag vägen efter Smålandsgatan där jag var tvungen att lämna rummet är jag inte riktigt säker på men det borde ha varit till rummet på Brunnsgränd 5 i Gamla Stan. För jag vet säkert att jag hade fått in en fot där och jag var medveten om att det var attraktiv att bo i Gamla Stan redan på den tiden mest får att det var nära till allting och trivsamt att bo där i gränderna . Rummet låg mittemot Restaurang Dianas ingång och låg högst uppe i huset.
Brunnsgränd 5 i Gamla Stan högst uppe hade jag ett enkelrum men tyvärr inte så länge…
Nu började jobbet på Hasselbacken och det var lite folk där i början men snart ökade det och jag behövde inte ångra att ha bytt jobbplats. Detta ställe har funnits länge och var den finaste sommar-restaurangen i Stockholm. Här fanns det en tradition som innebar att väldigt många av skolorna hade sina studentfester här i husets festvåning som låg en trappa upp med en vidunderlig fin veranda utanför.
Den första krogen på Hasselbacken hette Dunderhyttan och uppstod i mitten på 1700-talet. Då ett etablissemang som inrymde fem bord och ett tjugotal stolar.
Där kunde det samlas upp till flera hundra nyutexaminerade studenter och inta sin festmåltid tillsammans med sina klasskompisar. I början av måltiden när alla hade fått in sin förrätt så dök det alltid upp samma fotograf som ställde sin kamera på scenen och tog en bild på hela sällskapet.
Festvåningen Hazeliussalen är en magnifik lokal på tredje våningen i en unik miljö som passar perfekt för sällskap mellan 150-300 personer.
Den bilden blev helskarpt och varje ansikte bland dessa hundratals studenter kunde tydligt kännas igen. När han sedan tagit kortet åkte han till sin ateljé och gjorde en svart vit kopia som han sedan tog med sig igen tillbaka till festvåningen där han sedan visade upp den för alla och sedan beställda alla elever ett kort av honom.
Bertil Bertilsson underhöll festvåningspersonalen!
Det hände att jag fick jobba en trappa upp i festvåningen ibland och det var alltid lika roligt. Dels så kan man jobba som i sömnen eftersom alla skall göra allting samtidigt och man behöver bara lunka efter sin kollega och göra samma sak. Sen är det ofta längre stunder där man inte kan göra nånting annat än vänta till nästa serveringsomgång. Under dessa pauser fanns det en kille som hette Bertil Bertilson och han var komiker och uppträdde bla på Nalen så han var rätt känt men behövde väl dryga ut sin kassa med lite extrajobb som festvånings-servitör. Han kunde alltid lätt hitta extrajobb i den branschen i synnerhet som han hade ett bra rykte för att vara väldigt roligt. Så han roade hela serveringsgänget och det var inte lite man fick skratta när han var med i gänget.
Men mitt huvudsakliga arbete var i nedre våningen där den vackra restaurangen fanns. Här var det relativt lätt jobbat och det var servitörer och servitriser som kom från många olika länder precis som på Grand Hotel. Jag minns i synnerhet några trevliga italienare som jag alltid hade lätt att prata med. En av dem hette Mario och var ganska storväxt och hade glasögon. Honom mötte jag senare under årens lopp lite här och där. Sist jag mötte honom var när jag på nittiotalet jobbade på SCA´s huvudkontor på Stureplan i Stockholm och vi gick rätt ofta och åt på hans fina krog på Regeringsgatan.
Det fanns även en stor trädgård som lutade ned mot Gröna Lund som låg mittemot. På kvällarna och söndag eftermiddag var det alltid dans i trädgården. Även i restaurangen fanns det levande musik och även dans ibland. För övrigt fanns det på de flesta restauranger som jag skulle jobba på under årens lopp nästan alltid några killar som gillade varandra, miljön i den branschen har alltid varit tolerant gentemot människor som är lite annorlunda än normen.
Namnet Blå porten togs i bruk igen 1916, då en bit in på ön. I anslutning till nybyggda Liljevalchs konsthall, på Djurgårdsvägen 64, anlade superkrögaren Agnar Meurling en flott sommarrestaurang med en uteservering i en muromgärdad, italiensk inspirerad trädgård. För att ge namnet legitimitet teglades en marinblå portal som entré i muren. Blå Porten blev återigen en av Djurgårdens och Stockholms mest populära restauranger.
Det som var det mest intressanta den sommaren var onekligen att det hade öppnats Stockholms första diskotek. Stället hette Blå porten där det begav sig och låg exakt mittemot Hasselbacken. Så att när vi slutade vårt kvällsjobb på Restaurang Hasselbacken kunde det fortfarande vara öppet på Blå Portens diskotek.
Här tog man bort ett några bord och där dansade man och mittemot dansgolvet satte Solveig Adler och var Stockholms första discjockey…
Stället var en höjdare från första början och skulle så vara i många år framöver. Legendariskt. Alla var där. Och på vinterhalvåret flyttade klubben in till stan och låg bredvid Åhlens nästan vid Centralen. Då gick det under namnet Club Artur.
Dit styrde jag en av dom första kvällarna och upptäckte en ny värld. Här spelades det nästan enbart superbra popmusik. Var Rolling Stones i stan så spelades det Stones och Stones hade nyligen varit i Stockholm och spelat på Tennishallen.
Det finns en underbar park utanför fönstren och man promenerade lätt ut och in. Härliga kvällar….
Flickor fanns det gott om och alla älskade att dansa och det var lätt att få kontakt med varandra. Det är klart att det fanns grupperingar. Finfina östermalmstjejer som tillhörde den första klassen men vacker var dom och dansa kunde dom. Och så alla dom andra som kunde vara ännu snyggare och roligare att umgås med. Det serverades öl och inträdet var överkomligt. En kvinnlig diskjockey som hette Solveig Adler höll ruljangsen igång och var duktig på att lägga på bra plattor. Efter denna första kväll så var det kört. Jag tror jag var där sedan nästan varje kväll jag hade ledig och trivdes som fisken i vattnet. Snart var det så att de flesta av mina kompisar gick dit. Genom Freddie hade jag lärt känna en hel del tyska killar och börjat umgås med dom. En av dom kallades för Beatle Peter för att han hade lika långt hår som Beatlerna hade. Vi två trivdes bra i varandras sällskap och träffades ofta på dom platserna vi besökte. Denna sommar höll vi till mest på Blå Porten diskoteket och på dagtid fortfarande på restaurang 7 sekel.
Här sitter jag med syskonen som jag blev god vän med under sommaren..
Någon kväll så mötte jag några tjejer som kom från en av de södra förorterna. Två var syskon och såg väldigt bra ut. Vi dansade en hel kväll med varandra och sen sågs vi rätt ofta på på Blå Porten. Så småningom så blev en av syskonen och jag lite kära i varandra och jag fick följ med henne hem en natt och ligga över hos henne. Hon bodde hemma hos sina föräldrar och det kändes lite ovanligt att ligga i hennes rum och vara medveten om att hennes farsa sov i rummet bredvid men det var inte så märkvärdig tyckte hon. Hon var kanske 25 år och när hon på morgonen gick till sitt jobb så sa hon till mig att lugnt sova vidare och sen kunde jag be hennes farsa om lite frukost innan jag åkte in till stan igen.
Sådant var det på den tiden. Jag kommer aldrig att glömma hur jag satt med hennes farsa och åt frukost och pratade med honom om allt möjligt i lugn och ro medans han samtidigt läste en tidning.
Sen såg jag tjejen igen på diskot en annan gång och hade hur trevligt som helst men det blev inte nån längre närmare relation utan vi vart enbart kompisar.
Jag minns ett annat par på dansstället som imponerade på mig genom sin otrolig häftiga dansstil. Både killen och tjejen var från Östermalm och båda såg mycket bra ut, alltid klädd med stil och när dom dansade så gavs det plats åt dem på dansgolvet och folk kunde bara stå och titta på. Det var förgångaren till Travolta. Den sommaren spelades det in en film med Janne Halldoff som regissör. 
Den hette ”Livet är stenkult” och en hel del ungdomar som var med i filmen brukade gå på Blå Porten på kvällarna.
Lokalen bestod av en långsmal korridor som var L- formad och en stor trädgård med en liten vattenfontän i mitten. Där kunde man pusta ut mellan dansarna och sitta samt enbart njuta av den fina musiken som snabbt uppmanade en att fortsätta bjuda upp till nästa dans. Härliga kvällar med en musik som inte längre görs idag. Jag talar om Stones och Beatles och Jimmy Hendrix och Animals och Kinks och Beachboys. ”Those where the days !”
