En dag mötte jag min gamla vännina Lena från Reimersholmen på stan och efter lite snack om allt möjligt så klämde hon fram att hon var med barn och troligen så skulle jag vara far till barnet. Jag fick en mindre chock och på något sätt kändes som at livet tog slut nu.
Här syns det en reflex i glasmontern som stod i kungsträdgården. Mina händer med kameran och Lenas ansikte när vi möttes och hon hade ett budskap till mig…
Var detta allt som jag skulle uppleva av min ungdom, som skulle ta slut nu, innan den hade börjat på riktigt. Jag kände mig lurat och snuvat och ville inte vara med om den nyheten. Så jag förträngde den totalt och hoppades att det inte var sant de hon sa och att hela den här mardrömmen skulle försvinna av sig själv så länge jag inte brydde mig om den. Så efter den inledande paniken så låtsades jag som om det inte gällde mig, att jag kanske hade hört fel. Lena tog det inte heller särskilt på allvar och mest minns jag hennes leende. Endera tyckte hon att det var inte så farligt att få barn för att hon var redan trettio och hade levt ett ganska bra liv med långvistelsen i Marokko och med allt det innebar osv. Vi skildes åt utan att smida några planer och hon kanske ville mest se vilka reaktioner hon fick av mig.
Sen sågs vi lite då och då i Kungsträdgården som ju var som ett öppet vardagsrum för många när man skulle in till stan och där man kunde vara säkert att alltid träffa någon man kände. Hon påminde mig då mest leende och jag låtsades som det inte gällde mig. Man kan säga att jag avvaktade helt enkelt utvecklingen och ville inte engagera mig i onödan i förtid.
Så var situationen när det hade gått ca två månader sen jag hade börjat jobba på Hasselbacken. En dag hade jag ett samtal med Beatle Peter och vi kom att tala om hans planer och mina planer och det kom fram att jag kanske skulle bli fader till Lenas barn. Han kände ju Lena och han tyckte att det var lite tidigt för mig att binda mig vid henne och ett barn och från det ena till det andra så hittade vi en lösning på problemet som blev bokstavligen större dag för dag.
Beatle Peter min reskamrat till Paris
Vi skulle resa till Paris. Peter som var utbildat kock. Han hade gjort sin lärotid i Travemünde i Tyskland på ett första klassens Hotell och sedan lämnat Travemünde för Stockholm. Kommer ej ihåg varför men förmodligen för en svensk tjejs skull som han hade mött i Travemünde, blivit kär och sen följd henne till Stockholm där det sedan sprack. Ja så var det nog. Så Peter tyckte att en resa till Paris kunde vara bra för hans karriär. För att kunna arbeta i Paris som kock och lära sig mer av det franska köket skulle bli en merit för hans fortsatta arbete. Själv kom jag att tänka på mina gamla planer. Jag ville ju jobba lite i England och Frankrike och sedan så småningom återvända till Innsbruck och fortsätta där min karriär inom hotelbranschen med både engelska och franska i bagaget.
Dessutom kom jag att tänka på att ju längre jag är ifrån Lena och Stockholm ju mindre blev problemet med det blivande faderskapet. Detta avgjorde saken. Och så hade ja ju en gammal bekant i Paris nämligen min kära Raymonde.
Till Paris och hitta ett jobb inom restaurangsvängen för oss båda skulle lösa alla våra problem. Trodde vi.
Min kompis Gert skrev ut ett vackert betyg när jag slutade på Hasselbacken..men han var dåligt på att stämpla rätt…upp och ned och hej och ho… typiskt Gert Maria Hofman.
Här rastar vi en stund på väg till Trelleborg och Travemünde..
Nu gällde det att omsätta planerna till verkligheten. Jag skulle behöva sluta mitt arbete på Hasselbacken. Inget större problem, få min månadsavlöning i slutet på juni och sen är det bara adjö. Servitörer går alltid att ersätta för en krögare. Sen var det rummet jag bodde i på Brunnsgränd i Gamla Stan. Det var ju otroligt synd att lämna detta fina rum men även där kunde jag hitta en kompis som var glad att kunna ta över det och till och med med förbehållet att om jag av en eller annan anledning skulle behöva återvända till Sverige så skulle jag återfå rummet.
Transport till Paris? Där var det så bra så att vi hittade en kompis som skulle om en veckas tid resa med sin lilla bil till Travemünde för att arbeta där på kasinot som bartender. Allting stämde in och inom en veckas tid så var Peter och jag på väg till Travemünde.
Det hade varit så snabbt bestämt att vi skulle fly landet så våra gemensamma kompisar trodde inte riktigt på att vi ej skulle återvända utan trodde att vi skulle enbart på en liten semestertripp till Paris.
Så en kväll i början på juli rullar den lilla bilen med oss tre in i färjan i Trelleborg och morgonen därpå är vi i Tyskland och i den lilla staden Travemünde som är en fin populär semesterort dit det kommer även många svenska gäster. Det första vi gör är att vi åker till Peters gamla arbetsplats där han känner personalen och när vi klockan sju på morgonen knacka på bakdörren till köksingången så öppnar en gammal vän till honom och efter ett par minuter så serverar han frukost åt oss. Efter frukosten så får vi en nyckel till kompisens garage där det finns ett par sängar som vi kan använda med tanke på att vi vill åtminstone stanna en natt i Travemünde innan vi reser vidare till Paris ditt vi hade tänkt oss att ta tåget.
Travemünde
Men först så skall Peter på ett allvarligt uppdrag. Han skall in till Lübeck som ligger en halv timme längre västerut och besöka sina föräldrar för att fylla på sin reskassa. Under förmiddagen så åker Peter och jag hem till hans föräldrar och skall möta dem öga mot öga. Deras förra möte innan Peter stack till Stockholm var inte så lyckat så Peter förväntar sig ett riktigt drama när han nu dyker upp efter ett antal månader. Nu är han redan tillbaka och ber dem om mera pengar. Och drama blir det.
Stranden är finfin…
Ung och spänstig
Hans far blir alldeles vild och hans mor får medla och när dom sen skiljes efter att Peter har meddelat hans Parisplaner och fått en sista slant så är det med den stränga uppmaningen att det här är sista gången han behöver be om hjälp och att han nu äntligen får skärpa sig och ta itu med sitt liv och bli vuxen osv.
När vi sen återvänder till Travemünde till det lilla garaget så är Peter glad för att han har fått en reskassa med sig som är realistiskt och ger oss chansen att kunna överleva och bo ett par veckor på ett billigt hotell tills vi har lyckats få ett jobb i Paris, han som kock och jag som servitör.
Vi har inga referenser mer än våra betyg och det kommer inte bli lätt men vi är full av tillförsikt och bestämmer oss för att gå ned till stranden och bada.
Där skulle vi träffa killen som körde oss till Travemünde och en kompis till honom. På sandstranden var det härligt att leka lite boll och kasta sig som en riktigt handbollsmålvakt efter bollen och landa i sanddynerna.
På kvällen skulle vi gå ut och dansa. Hotel Rose är stället där allting händer. Där finns alltid dom snygga svenska tjejer som kommer till Travemünde på semester. Peter känner sig som fisken i vattnet när han möter en del av sina forna vänner på krogen och berättar ivrigt om sina planer för den närmaste framtiden. Själv är jag mer avvaktande och står mest omkring och kollar in vad som händer på dansgolvet. Har alltid tyckt att det är himla intressant att spana in omgivningen och fantasera ihop en berättelse kring det jag ser. Morgonen därpå sover vi länge och efter en kraftig lunch som vi erbjuds av hans kockkompis så tar vi ett pendeltåg in till Lübeck.
Peter tittar ut över Elbe floden i Hamburg
Vi lämnade kvar min stora resväska och med den en hel del fotografier och kläder och annat krafs och köper oss vars en liten smidigt väska som man kan dra efter sig med ett handtag på. Vi stuvar ned det lilla vi tar med oss och köper en tågbiljett till Paris. I Hamburg gör vi en mellanlandning och går ut en sväng på stan innan vi tar nattåget till Paris.
På tågresan stiftar vi bekantskap med ett äldre par som ger oss lite tips om Paris och var vi skulle kunna hitta något billigt hotel.
Hotellet vi hittade i Paris låg på någon tvärgata på andra sidan Triumfbågen om man kör Champes Elyssëes uppåt. Närmare bestämt den andra tvärgatan in till höger. En bit in att gå och där ligger det. Vi tas emot av ”madame” i receptionen som är vänligt när hon överlämnar nyckeln till vårt rum. Priset är rimligt och vi pustar ut efter vi har installerat oss i det lilla rummet.
Gubben har hämtad sin dagliga ransion av baguetter
Det första jag lägger märke till när jag tittar ut genom fönstret som lutar mot gatan är en gammal gubbe som i maklig gång beger sig hemåt med två baguette under armen. Det skall bli våran melodi. Vi kommer att äta mycket baguette som är billigt och man blir lätt mätt. Mjölk gillar Peter och Mjölk är det vi kommer att dricka framöver. Sen bestämmer vi att vi ska ta det lite lugnt och först bekanta oss med stan innan vi på allvar ska leta jobb men om vi nu skulle hitta nåt på direkten så är det helt oke.
Det fanns mycket att se genom vårt hotellfönster så jag satt där i timmar och kollade läget!
Första veckan har nu gått och Peter och vi hittar hyfsat i stan och har fått en bra bild av innerstan. Vi har tittat in på nåt dansställe i Quartier Latin och kollat in Eiffeltornet och tagit en hel del kort. Det känns inte lika bra som i Stockholm och vi tror ej att vi kommer att bli gamla i den här stan. Lusten att börja söka jobb blir mindre och mindre.
Det känns lite lyxigt att tourista Paris istället för att söka jobb men är man lat så är man…
Spärrvakten i Metron låtsas att han inte förstå ett enda ord man frågar honom om och det är uppenbart att dom gör det med glädje inombords. Jag undrar varför? OSA
