Del 33 Olyckan

Peter och jag hittade efter någon dag ett rum som vi kunde hyra tillsammans i Sandsborg som låg längs tunnelbana-linjen som gick mot Farsta.

Sandsborg (vid lilla svarta ringen) låg lite söder om Blåsut där jag hade bodd förut..

Innan dess så hade fjag örsökt att få tillbaka mitt gamla rum på Brunnsgränd i Gamla Stan men den lilla falska österrikaren som hade nestlat in sig där hade inte för avsikt att hålla sitt löfte och återlämna rummet till mig vid behov.
Det var i Sandsborg på Triangelvägen jag bodde när det en natt något senare skulle hända vissa märkliga saker.

Restaurang Bäckahästen en klassisk restaurang på Hamngatan 2 mittemot Berzelliparken  1964

Men innan dess skulle jag börja arbeta på restaurang Bäckahästen vid Hamngatan mittemot Berzelliparken. Det var ett riktigt litet flott snobbställe för framförallt Östermalmspubliken. Bland serveringspersonalen där fanns en liten jättegullig tjej som var som en liten docka. Hon var duktig och vänligt och söt och alla tyckte mycket om henne. Jag minns ej hennes namn men hon hade på vinterhalvåret arbetat fler säsonger på Grand Canaria någonstans. Hon talade bra spanska och vi blev först vänner och sen mer än vänner men det är en senare historia. Vi talade om att även jag skulle vilja prova på att följa med henne till dom kanariska öarna under nästa vinterhalvåret. Hon både ville och ville inte det förmodligen för hon hade någon spansk kille därnere som väntade på henne. På Bäckahästen fanns det kvinnliga hofmästare som höll mycket på att personalen skulle hålla en bra stil gentemot gästerna så det gällde att anpassa sig dit man kom annars så var det kört. Men jag hade alltid lätt för att kolla in läget och smälta in i sammanhang. Det hängde säkert ihop med den tiden där jag mellan tre och sexårsperioden bortlämnat till mina morföräldrar och det sedan blev en annan regim där och jag var tvungen att anpassa mig så bra det gick enbart för att kunna överleva.

Uteserveringen på BH var stans hetaste stället för vissa..observera då fanns det vänstertrafik som gällde.

Här på krogen fick jag uppleva en väldigt ungdomlig östermalmspublik och se hur dom pratade och betedde sig till varandra. Många hade det rätt så bra ställt. Grabbarna kunde dyka upp med sina öppna sportbilar precis utanför på uteserveringen där dom parkerade två meter ifrån några tjusiga tjejers  bord och slängde sen sina bilnycklar på bordet och frågade vilka som ville hänga med på en runda ut till Kungliga Djurgården.
Det var här jag hade jobbat någon vecka och Peter hade börjat jobba hos en farbror som han hade träffat och som hade erbjudit honom jobb på en grillkorvskiosk som låg mitt på en trappa som gick från Kungsgatan upp mot Regeringsgatan. Peter hade tagit det jobbet för att han såg att det fanns fantastiska möjligheter att kunna fuska med korvförsäljningen.

Peter hade hittad en guldgruva ….inuti en korvkiosk…

Peter hade fått en ”strike ” på bowlingspråk…

Ägaren tyckte mycket om Peter, det visade sig så småningom att han gillade det manliga könet, och det innebar att Peter hade hans förtroende. Så småningom skulle Peter få sköta ett annat ställe som låg i Brevik på Lidingö. Det var ett litet cafe och restaurang som låg under samma tak  som en bowlingbana.
Där jobbade Peter sedan en ganska lång tid och fick sig mycket bra inkomster vid sidan av sin lön. Han fördrog att jobba på sådana mindre ställen där han slapp jobba på kvällarna då det var det roligare att gå ut på dansställen med sina vänner än att stå i köket på nån Grand Hotell och svettas  fram till tolv på natten.
Vid det här laget hade jag börjat komma igång med vissa rutiner. Jag hade lämnat in en hel del stillfilmer från Parisresan för framkallning och kopiering till någon fotoaffär men hade inte råd att hämta ut bilderna ännu. Det var ganska många och jag såg fram emot den dagen då jag skulle ha dom i min hand. Jag hade blivit ganska intresserat av fotografering och började titta på olika tekniska apparater som man behövde för att själv kunna kopiera åtminstone svartvita  bilder.

På min fritid på eftermiddagarna så hade jag börjat gå på Vanadisbadet och tyckte om det. Där kunde man sitta i kaféet och titta på när folk spelade schack. Jag började själv lära mig spela det spelet och läsa lite fackböcker om Schack. På kvällarna när jag inte jobbade eller efter jobbet beroende på hur länge jag arbetade så gick jag fortfarande till Blå Porten eller till någon klubb i Gamla Stan.

Där fanns en klubb som hette Daddys. Det var en lördagskväll och jag tog mig efter en sådan kväll på Daddys till Tunnelbanestationen i Gamla Stan.

Jag hade en mycket konstigt känsla..

Det var redan ljus klockan tre på natten..

Klockan var så pass sent så att jag missade sista T-banan mot Farsta som jag behövde åka med för att komma hem till Sandsborg. Där stod jag på perrongen och var trött efter en hel kvälls letande efter någon eller någonting så som det kunde vara många gångar. Jag fick en känsla över mig att det var plötsligen jätteviktig att jag kunde ta mig hem snabbt. Det blev så akut så att jag gick fram till en främmande människa och nästan panikartad frågade om jag kunde låna en tjugolapp för att ta mig hem med en Taxi för att jag hade missat att ta sista tunnelbanan hem. Det klart att den personen undrade hur det var ställt med mig och gav mig en konstigt blick men jag gav mig inte och erbjöd att lämna min legitimation som pant tills jag återbetalat skulden. Men det fungerade inte. Så jag satte mig ned på en bänk och var nästan beredd att sova där på bänken tills morgontrafiken skulle sätta igång om några timmer.
Då kom det en sista Tunnelbana som skulle till Huddinge och jag fick en idé. Jag visste att den linjen passerade Hornstull och nära Hornstull så bodde en tjej som jag hade blivit nära bekant så att jag kunde tänka mig att hon skulle säkert släppa in mig även om jag dök upp mitt i natten. Snabbt reste jag mig och åkte med till Hornstull och vandrade fram gatan som leder till Västerbron ända fram till där vägen går ned mot Reimersholmen.
Precis i hörnet, där, fem trappor upp med en liten balkong bodde den här flickan som jag hade lärt känna tidigare på sommaren. Nu var det tyvärr så att hon inte var hemma den natten utan sov över hos en annan kille. Det fick jag reda på senare av henne. Men just då kändes det jättetungt att inte kunna  lägga mig i en säng. Så jag gick ned alla fem trappor och ut mot gatan och åter mot Hornstulls T-station.

Först över bron och sen hoppas jag på en lift..

Så jag går dödstrött vid det här laget över bron och efter en stund så kommer det en bil bakifrån och jag sticker ut fingret som visar att jag vill åka med. En Volvo stannar och frågar mig vart jag skall. Hem till Sandsborg säger jag. Det är två unga grabbar i min ålder som är ute och åker och den ene kliver av för att jag skall kunna ta plats i baksätet.

Här på höger sidan så stannar volvon och jag kliver på….

Det fanns enbart två dörrar och jag satt därbak..

Jag tror inte att det är sant men det ser ut som om de inte ha något annat att göra än att köra mig hem. Dom gör en snabbstart och vi är på väg söderut och vid nästa trafikljuset tar de mot vänster och jag blir glad för att nu ser det verkligen ut som om jag snart är hemma och kan äntligen krypa in i min säng.
Pojkarna blåser på rätt bra och jag tycker det är kul att det går fort för att då är jag snabbare hemma. Nu är det emellertid så att efter ett tag så börjar det gå lite för fort och i en relativ enkel men dok kurva så händer det att killen som kör inte klarar kurvan utan på grund av att det finns en hel del morgonfukt ute på gatan så glider bilen vid en inbromsning rakt upp mot ett träd. Jag kastas fram till framsätet där högra dörren har öppnats av sig själv och jag kommer att bli liggande halvt om halvt ovanpå killen som hade suttit i framsätet och nu ligger en bit ifrån bilen och inte säger mycket. Jag minns enbart något jag sa innan jag domnar av. Var ni tvungna att köra så här fort?

Det var här i denna kurva som något gick galet…två unga människor förlorade sitt liv..

När jag vaknar så sitter en polis vid min säng och börjar fråga mig hur jag mår?

Jag vet ej om killen som jag låg halvt ovanpå hörde mig men det gjorde kanske den killen som satt bakom ratten.
Nästa moment jag minns efter den här natten, där jag aldrig kom hem till vårt lilla rum i Sandsborg, är att jag väcks någon gång vid lunchen.
Jag ligger i en ren och vit bäddat sjukhussäng på Sabbatsbergs sjukhus och bredvid mig sitter en civilklädd  polisman som bara väntade på att han skulle kunna ställa några enkla frågor till mig. Först frågar han hur jag mår och jag svarar utmärkt innan jag börjar känna efter. Sen frågar han om jag vet om min rumskamrat Peter har varit med i bilen. Jag talar om att Peter ej har varit med mig den kvällen. Polisen säger att dom hade redan varit hemma hos mig i Sandsborg och talat med vår hyresvärdinna. Hon påstod att Peter inte hade sovit hemma den här natten. Det fanns en enkel förklaring till detta vidhöll jag. Peter hade säkert varit hos sin nya flickvän Lena som jobbade på Långbro sjukhuset och bodde i en av personalbostäderna där. Polisen nöjde sig med det svaret .

Serafiner lasarett vid Stockholms stadshus