När polismannen hade lämnat mig så började jag titta mig omkring i de stora rummet jag hade hamnat. Det var ljust i rummet. Utanför så var det vackert väder. Jag låg tillsammans med tre andra i denna sjukhussal och började nu stirra upp i taket och fundera lite över mitt liv.

Här låg jag och har varit med om ett mirakel. Jag lever, jag lever. Över denna insikt blir jag inte bara glad och tacksam utan jag slås av en tanke, nu har jag fått ett gratis andra liv och från och med nu så börjar det.
Jag hade känslan att nu kunde jag göra precis vad jag ville och det skulle inte spela någon roll vilka konsekvenser det fick för att jag levde i ett ”extraliv”. Så måste det kännas att vara nyfrälst.
Jag kände mig fri och glad. Jag borde egentligen ligga nere i källaren på detta sjukhus där dom tar hand om dödingarna och lägger in dom i en frys innan vidare transport till kyrkogården.

Men istället så kände jag mig oerhörd levande. Jag hade fått en liten skråma på pannan och hade brutit mitt högra nyckelben. Det kändes jobbigt när jag försökte röra mig. Det gjorde rätt så ont men det var ju löjligt små skador om man skall jämföra med mina medpassagerare i olycksbilen.
De två killarna som var båda i artonårsåldern hade det gått riktigt illa för. Båda två miste sina unga liv. Den ene av dom hade en tvillingbror som ringde upp mig några veckor senare och frågade hur det hade gått till när vi körde med bilen rakt in i trädet.
Jag berättade och tyvärr så kunde jag inte göra mer för honom. Under tiden hade jag fått reda på att killarna som hade plockat upp mig hade samma kväll stulit den bil som vi satt i och dom var ute för att nöjes åka genom sommarnatten innan det small och deras liv slutade så tragiskt. Då frågar man sig varför jag skulle överleva och inte dom. Endera så kan man bli religiös och börjar tro på någon eller så tackar man och tar emot sitt nya liv utan att funderar så mycket över orsak och verkan. Jag valde att inte fundera så mycket på varför utan koncentrerade mig på glädjen som fanns inom mig för denna present som jag tyckte jag fått av själva livet.
Livet kräver mat och det smakade gott med en sen lunch som jag serverades i min säng. Sedan så var det någon som gav mig en tidning att läsa. Det var Expressens söndagstidning som på den tiden redan gick att köpa kring lunchtiden. Där fanns en bild på olycksbilen som stod halvt inne i trädet.
Det vill säga att trädstammen såg ut som om den växte ur bilens motorrum. En kortare artikel skildrade dödsolyckan på sockenvägen och det gjorde det ännu mer påtagligt för mig att begripa vad jag hade varit med om.

Mina rumskamrater gratulerade mig för att jag hade klarat mig utan några större följder. Dom hade sedd bilden på bilen som vi hade åkt med i Expressen. En av patienterna som låg i samma rum som jag skulle jag möta några år senare på en gata i Greenwich Village i New York. Men därom senare.
Efter två dygn på sjukhuset  började jag längta ut och när läkaren på sin dagliga rond gav mig ett alternativ till att ligga kvar och åtgärda nyckelbensbrottet genom att lägga benet rätt och sedan gipsa det – så valde jag att strunta i det och lät benet växa ihop på det naturliga sättet. Det innebar att jag kunde lämna sjukhuset redan på tisdagen med ett förband kring mina axlar. Jag ville så gärna ut till sommaren så att jag inte tog hänsyn till den smärta jag fortfarande kände när jag rörde mig. Så efter lunch så fick jag tillgång till mina kläder och tyvärr så saknades en sko. Så jag tog på mig min svarta kostym och vita skjorta tog med mig den ena svarta skon i en påse tog farväl av mina rumskamrater och lämnade Serafimerlasarettet som ligger mittemot Stadshuset.

Här kastade jag den enda sko jag hade med mig ned i Mälarens vatten…..jag kände mig fri

Jag gick långsamt barfota över bron som leder från Kungsholmen in mot Vasastan och kände mig för hur det var att ta sig fram. Jag gick långsamt dels för att det var bäst mot smärtorna i nyckelbenet men även för att njuta av denna underbart vackra sommardag. Mitt på bron tog jag fram den sko från papperspåsen som jag hade fått med mig från sjukhuset och funderade över varför jag skulle behålla den och kom på att det var lika bra att kasta den i vattnet nedanför. Den andra skon ligger säkert kvar på olycksplatsen.
Sen gick jag lättad vidare in mot stan där jag passerade Kungsträdgården och kom så småningom fram till restaurang Bäckahästen. Det vackra Östermalmsfolket satt ute på gatan och drack sitt eftermiddagskaffe och jag tog mig in för att tala med en hovmästare.

Uteserveringen på BH var stans hetaste stället för vissa..

Det visade sig snart att dom inte hade saknat mig för att dels hade jag ju inte arbetat där någon längre tid och det var inte ovanligt att personal slutade ibland med väldigt kort varsel. Så det var ju bra att jag inte hade ställt till med något större avbrott för deras verksamhet tyckte jag. En del av servitriserna kom fram och hälsade på mig och i synnerhet så var det den lilla söta blonda tjejen som jag redan hade ett gott öga till. Det värmde. Henne skulle jag få se mer av när jag återkom till jobbet på denna krog. Men tills vidare kunde jag nog inte börja jobba utan skulle väl bli sjukskriven ett tag framöver. Mina arbetskamrater tyckte det var exotiskt att jag kom och  hälsade på utan skor och med mörk kostym mitt på en varm sommareftermiddag. Det tyckte jag med men jag ville ju tala om för dom varför jag ej hade kunnat sköta mitt arbete och dom förstod efter ett tag att det fanns goda skäl för mig att hålla mig hemma ett tag.
Sen tog jag mig långsamt mot Kungsträdgården och till restaurang 7 sekel. Där fanns det lite folk jag kände och dom blev förvånat när dom hade hört min historia om olyckan. Ingen hade hört talas om orsaken till min frånvaro. Lite senare så dök min rumskamrat Beatle Peter upp och han hade varit mycket upptagen dom senaste dagarna med sin nya flickvän Lena så han hade lite dåligt samvete för att han inte hade lyckats  ta reda på var jag låg men det var inte så tragiskt för livet var nu och vi var alla lika glada att det hade gått så bra för mig.

Sandsborg tunnelbanestation ligger till vänster om skogskyrkogården

Morgonen därpå minns jag mycket väl. Peter hade redan gått till sitt arbete när jag vaknade. Jag hade sovit dåligt på natten då mitt nyckelben värkte varje gång jag rörde mig. Så först mitt på förmiddagen skulle jag gå upp ur sängen men det visade sig inte vara det lättaste. Jag hade så ont så att jag var tvungen att sidlänges rulla ut ur sängen och hamnade på golvet. Där fick jag pusta ut ett tag innan jag med en kraftansträngning kunde kravla mig upp och sen ta på mig några kläder. Nu började jag tro att jag hade begått ett stort misstag när jag skrev ut mig från sjukhuset så fort.
Jag var hungrig och svettigt efter jag hade fått på mig kläderna och insåg dessutom att jag inte hade så mycket som en enda krona i min ägo. Det var trist samtidigt så insåg jag att om jag hade dött vid olyckan så hade jag dött med 0 kronor i fickan och det tyckte jag hade varit bra att dö utan en enda krona i fickan. Ganska ovanligt tror jag. Jag var tvungen att le åt detta faktum och såg genast ljusare på tillvaron. Det hade varit ett bra sätt att utnyttja sina resurser.

Totalt utblottad – vilket perfekt bokslut om jag hade haft oturen att dö vid olyckan..

Från Sandsborg var jag nu tvungen att ta mig till stan och på något sätt skulle jag väl få kontakt med någon av mina kompisar tex. Freddie som jobbade på 7 sekel fortfarande. Jag gick ned för den branta trappan och det var inte så lätt heller utan gjorde rätt så ont. Jag funderade om jag inte skulle ta mig till sjukhuset i alla fall och kolla med läkaren om det verkligen skulle göra så här ont.
Det tog tre gånger så lång tid än vanligt att ta mig till tunnelbana-stationen Sandsborg och väl där så skulle jag upp för alla trappor för att sedan ha ett samtal med spärrvakten som satt i kassan. Inte en krona i fickan för att åka sa jag till honom och när han såg att jag var i dåligt kondition och svettades och hörde en del av min historia om olyckan så blev han genast tjänstvillig. Han föreslog att jag skulle ta mig till ett socialkontor och be om hjälp där för så gör man i Sverige när man råkar illa ut och behöver hjälp så går man till socialen. Första och enda gången jag skulle ha att göra med socialen.

Mannen bakom rutan hjälpte mig ur knipan….

Så han hjälpte mig att ta fram adressen till närmaste socialkontor och släppte in mig genom spärren så jag kunde ta mig till Söder där jag sedan uppsökte ett socialkontor och talade om att jag behövde lite hjälp. Jag hade kanske väntat mig femtiokronor för lite mat eller så men det blev annorlunda. Tjänstemannen tog reda på via polisen vem som var det ansvariga försäkringsbolaget för bilolyckan jag varit med om. Sedan ringde han Trygg Hansa som var ansvarig och förvarnade dom att jag var på väg dit. Sedan gav dom mig några kronor för tunnelbanan och jag var åter på väg till Hamngatan mitt i Stockholm.

Trygg-Hansa låg ca 10 meter till höger om Bäckahästen..på Hamngatan 1

Tio meter bredvid restaurang Bäckahästen så låg försäkringsbolaget Trygg Hansas huvudkontor och dit skulle jag. Jag blev välkomnad av en tjänsteman och efter en kort redogörelse från min sida så fick jag ett så kallat förskott så att jag kunde klara mig tills utredningen var klar. Så efter en kvart gick jag därifrån med ett tusen kronor cash i fickan och sa adjö.

Från 0 kronor till 1000 kronor på en halv timme tack vare socialen….

Trots att jag var ordentligt hungrig vid det här laget och det var lunchdags så gick jag direkt till fotoaffären som även den låg på Hamngatan bredvid varuhuset NK och mittemot 7 sekelrestaurangen. Där hämtade jag mina Parisbilder som jag hittintills ej hade haft pengar för att hämta ut.
Sen tog jag hela bunten och gick till min favorit lunchrestaurang på Norrlandsgatan där jag alltid åt fisk-grilletter med remoulad sås och kokt potatis. Jag var inte nöjd med bildernas kvalitet för att det hade funnits ett litet filter på kameran som gjorde att alla bilder hade ett brunstick men det var inte så noga utan huvudsaken var att jag hade lite minnesbilder från den resan som ju hade varit lite speciell.
Nu kände jag med handen på dom pengarna jag hade kvar efter bilderna var betalda och insåg att jag skulle kunna ha det ganska trevligt en tid framöver i synnerhet som jag hade blivit lovad att det skulle kunna bli mer av den varan när de hade utredningen klar på försäkringsbolaget.