Efter hemkomsten från Västkusten kändes det bra att åter befinna sig i stan och träffa alla mina kompisar. Beatle Peter hade ett gäng som han om gicks med rätt flitigt. Det bestod ut av ytterligare två tyska killar som hade fått jobb på Långbro sjukhuset som diskare och vårdare och så småningom så tog även Beatle Peter och Freddie ett jobb på sjukhuset. De gänget kallades hädanefter Långbro gänget. Fördelen med att jobba där var att man fick bostad på sjukhuset som var nån form av mentalsjukhus. Grabbarna trivdes rätt bra där med fasta inkomster och en säker bostad. Lönen räckte till bra för att åka från Älvsjö där sjukhuset var belägen in till stan och tillbringa där några kvällar efter jobbet varje vecka.
I regel dök grabbarna upp framåt femtiden på eftermiddagarna på 7 sekel restaurangen och där satt man sen tills det var dags att gå på diskotek. En bit in i september gick vi enbart på Blå Porten på Djurgården och efter det så flyttade den diskotekverksamheten till Klarabergsgatan bredvid de store varuhuset som heter fortfarande Åhlens. Stället hette sedan Club Artur och dit sökte vi oss sedan. Diskjockeyn som fortfarande hette Solweig Adler hade hand om musiken. Det kändes som om vi ägde stället och jag minns att senare på hösten kom vi på idéen att vi skulle klä ut oss en kväll och dyka upp på stället.
Helt underbar – att klä ut sig en vanlig kväll och gå på en klubb – vi var före punkarna….!
Bredvid mig har vi Beatlepeter som min flickvän..och en annan tysk muskelknutte…
Det fanns en annan tysk kille som omgicks med det här gänget och han jobbade på Operan som Maskenbildner och han hade tillgång till kläder och framförallt så sminkade han oss alla innan vi tog oss till klubben den kvällen. Gissa om folk tittade och vart förvånad över att det dök upp ett gäng på ca. tio personer utklädda till allt möjligt. Jag minns att jag hade en grå peruk med rätt långt hår och en spegel hängande kring halsen. Det var lite galet men visade att vi kände oss rätt hemma på den klubben.
Åter till tiden efter hemkomsten från Fiskebäckskil. Jag tror att jag tappade kontakten med Lisa rätt fort framförallt för att hon inte längre kom regelbunden till Stockholm för att hennes sommarjobb som tågvärdinna hade upphört och hon fortsatte med sina studier i Göteborg.
Jag fortsatte med att gå till en läkare som hade namn kring sig att inte vara så noggrant med orsakerna till sjukdomer. Man kunde resonera med honom om vad som var bäst för ens välbefinnande och han var väldigt lyhörd om man tyckte att man behövde förlänga sin sjukskrivningstid med ett par veckor i taget. Mitt brutna nyckelben gjorde sig fortfarande påmint om sin existens så när jag satt där lite sammanknuten i stolen framför Doktor Paul Lindner på Jungfrugatan så tyckte han synd om mig och vi började tala om lite privata saker som vart jag kom ifrån och efter ett tag så tyckte han att jag kanske borde åka hem till Innsbruck några veckor och äta lite av mammas goda mat för att äta upp mig några kilo. Fyra veckor sjukskrivning på ett papper skulle ge mig en månadsinkomst som jag skulle kunna använda vid min återkomst till Stockholm och betala min nästa hyra samt hålla mig vid liv innan jag fick en ny arbetsinkomst.
Jag kunde ju inte säga emot hans förträffliga förslag och vi skildes åt efter att jag hade lovat att jag skulle hälsa på min mor. Detta var första gången som jag hade att göra med Dr. Lindner som själv kom från Österrike och hade hamnat i Stockholm efter kriget. Men det var inte sist gången som jag skulle ha stor nytta av honom. I fortsättningen så klurade jag ut att jag skulle välja magkatarr som min egen favoritsjukdom som även kallades Gastritis. På den tiden fanns det inte dom finurliga maskinerna som finns idag och som kan rätt snabbt konstatera hur det ser ut inom ens mage utan man var mer beroende på ett samspel mellan läkare och patient och Dr. Lindner och jag hade funnit varandra och han rekommenderade mig hädanefter ett flertal gånger att jag skulle söka upp min mammas goda kök och menade att hennes dietspecialiteter skulle åter få mig frisk. Och inte kunde jag säga emot en sådan specialist på Gastritis som han var.
Doktor Lindner var en vida erkänt specialist på sjukskrivningar…
Så en bra lång tid in på hösten 65 så levde jag utan att behöva mig bekymra om ekonomin. Skukpenningen rullade in var fjortonde dag och hyran till rummet i Sandsborg behövda jag inte tänka på. Där bodde Beatle Peter och jag en trappa upp i ett litet rum som hade precis plats med två sängar och ett litet bord framför fönstret. En garderob och ett litet skåp fyllde ut resten av rummet. Den som ägde huset var en dam i ca. femtioårsåldern som hade tysk härkomst. Hon arbetade som brevbärare och behövde hyra ut rummet på övervåningen för att själv klara av lånen till huset förmodar jag. Det var rent tillfälle att vi hamnade hos henne. Vi hade fått adressen till henne av en rumsförmedling och var glada över att ha fått ett så bra rum.
En kväll så hade Peter och jag tagit med oss hem två flickor som vi kände och skulle visa dom lite diabilder. Vi satte upp projektorn på bordet och riktade bilden mot ett vit lakan som vi hade hängd så att det täckte dörren som ledde in i rummet. Så när vi var mitt inne i bildvisningen och klockan var väl tio så hörde vi steg upp för trappan mot vårt rum och plötsligt så knackade det på dörren och vår hyrestant bad om att få komma in i rummet och se vad som hände därinne. Hon menade våra skratt störde hennes nattro och vi talade om för henne att hon inte fick komma in till oss för att det inte var möjligt på grund av att dörren var blockerat av vår biografduk det vill säga lakanet som föreställde duken där bilderna hamnade. Nu kunde hon ju inte begripa vad vi talade om och efter en stunds dividerande och många skratt från vår sida hade hon fått nog och öppnade dörren för att se vad som hände i hennes hus.
Samma ögonblick som hon öppnade dörren och visade sig bakom lakanet så började hon småvifta med sina händer för att få bort lakanet men det satt ordentligt uppsatt med hjälp av två spikar och hon trasslade sig in i lakanet mer och mer och till slut började hon få panik och slog vilt omkring sig och det gjorde att vi började skratta alla fyra och hon dansade i ljusskenet av det vita ljuset som kom från projektorn mellan bildväxlingen.
Det var en syn som jag fortfarande kan se framför mig. Hon fäktade vilt med armarna och först så småningom kunde hon ta sig förbi lakanet och in i vårt rum som var rökig och fyra människor stirrade på henne medans hon höll händerna framför ögonen och började skrika att nu får det vara nog och ut med flickorna ur hennes hus. Detta teater ville hon inte vara med om i sitt eget hus. När hon väl hade lugnat ned sig efter vi hade stängt av det starka projektorljuset så insåg även hon att det inte var så himla farligt det som pågick, utan var en normal diabildvisning. Visserligen var klockan över tio på kvällen men vi hade ju inte härjat precis utan tagit det ganska så lugnt. Hon gav oss dok ett ultimatum som innebar att flickorna skulle omedelbart lämna huset annars kunde hon inte ha oss kvar som hyresgäster.
Det hela slutade med att vi följde med våra flickor till tunnelbanestationen Sandsborg och tog farväl av dom. Men ögonblicket när vi såg vår hyrestant dansa framför projektorn skulle få oss att skratta många gånger hädanefter vi sågs igen på stan.
Senare på hösten så skar det sig med vår värdinna i Sandsborg och Peter och jag flyttade sen på kort varsel ut till Ulla från Reimersholmen som hade själv flyttad tillsammans med några flickor hon kände. Dom hyrde ett större hus en bit söder om stan och vi kunde få hyra ett av rummen i de huset. Vi tyckte att det var för långt att bo ifrån stan men hade inget bättre just då så vi flyttade in i deras hus.
På hösten sprang jag på klubbar och kaféer och det blev tidigare och tidigare mörk på dagen. Vi sprang en hel del på varuhusen Ahlens och PUB och NK och kollade in möjligheter att sno saker.
Jag kom in i fel kretsar nämligen sådana som hade det som sin specialitet att gå på stan och sno saker som kunde avyttras till andra och göra sig en förtjänst på det.
När Peter och jag nu hade flyttat in till Ullas lilla kollektiv fick jag ett arbete på ett tryckeriföretag som bla. tryckte en tidning som hette Lantbrukarnas föreningsblad och distribuerades månatligen. Varför tog jag de jobbet? Jag ville pröva på nånting annat än restaurangbranschen. Jag var trött på att jobba oregelbundna tider. Så när jag hade fått det nya jobbet passade det inte så bra ihop med att jag just hade flyttad en lång bit utanför stan. Jag tror det hette Segeltorp och huset låg en bit in i en liten skog.
Kommunikationerna till jobbet var usla. På den tiden var det inte bara att titta i SL´s reseplaneraren på nätet utan man fick pussla själv med tiderna bäst man kunde.
Jag minns att det kändes som mitt i natten när jag skulle gå upp på morronen och ta mig därifrån till arbetet på tryckeriet som låg vid Lindhagensplan som ligger en station väster om Fridhemsplan. Först en kvarts promenad till en buss som gick till närmaste tunnelbana och sen till andra sidan stan.
Det som var problemet var att min arbetstid började halvsju på morgonen så det innebar att jag kom varje morgon försent till jobbet. Efter två sena ankomster var det dags att bli uppkallat till personalchefen. Han accepterade inte mina skäl för sen ankomst och hotade med avsked om det skulle upprepas. Nu fick jag ta en buss tidigare och det innebar att jag var tvungen att gå upp mitt i natten för att vara framme i tid. Nu fick jag istället vänta med att bli insläppt till arbetet på morgonen. Det lustiga var att när jag väl var på jobbet så kunde jag genast gå lägga mig för det mesta. Jag hoppade in i en mindre container som användes enbart för att ta emot all tidningspapper som kasserades innan tidningarna som lämnade tryckpressen blev godkända av en förman.
Jag var avdelad till den tryckpressen och mitt jobb bestod i att lägga dom färdiga tidningsbuntarna som lämnade pressen på en träpall och sedan ersätta den fyllda pallen med en ny när den var fylld.
Den tryckpressen var relativ ny installerat och höll på att trimmas in fortfarande. Så för det mesta så stod den still för att den skulle justeras och innan den skulle återigen sättas igång så hörde man en högljud signal som verkligen väckte upp en när man låg gömd i tidningscontainern och hade somnat in. Då gällde det fort som attan att hoppa ur containern och ställa sig på sin plats vid ändan av tryckpressen och ta emot buntarna som efter ett tag blev godkända av förmannen och lägga dom på träpallen.
När pressen var igång så spottade den ut buntar i en rasande fart och då fick jag slita som en robot som löper amok. Men tack och lov var det enbart kortare stunder som denna maskin fungerade som den skulle. Dessutom hade jag ett problem när jag tog emot buntarna.
Jag fick emellanåt små elektriska stötar och trots att jag bytte till gummiskor så fortsatte det. Ibland kände jag mig som den där hönan som man ställer på en elektrisk platta och den börjar hoppa snabbare och snabbare i takt med hur värmen ökar i plattan. Det var jobbigt men jag höll ut tills vidare och tänkta att det löser sig så småningom. Eter två veckor var det dags för min första löning och då var det dags att kasta in handduken och jag ringde till arbetet och sa att jag hade gjort mitt på grund av problemen med elstötarna. Dom förstod mig och vi skiljdes åt.
En del av mina kompisar hade lärt sig att vara plattjuvar. Vad är nu detta att vara plattjuv. Ju det betydde att man först och främst tyckte om musik. Jag talar om bra musik som det fanns hur mycket som helst. Alla engelska band som var enormt duktiga på den tiden med Beatles och Rolling Stones i spetsen och dessutom fanns det amerikanska grupper som var hur bra som helst. Det fanns en liten smal tysk kille som var återförsäljare i den branschen. Man kunde lägga in en beställning hos honom på olika grupper och sedan lovade han att skaffa plattorna. Ibland kunde han resa sig från stolen när vi satt på ett kafé och gå raka vägen till Åhlens där han hämtade ”de beställda” LP skivorna och levererade dem direkt en halv timme senare. Han tog betalt för en tredjedel av vad skivorna kostade i affären och alla var glada. Han bara tog en hög skivor och under armen och gick från skivaffären rakt ut utan att betala. Det är klart att han hade superkoll på omgivningen och visste exakt när han skulle kunna gå förbi spärren utan att bli haffat. Det krävdes bra nerver och en hel del fräckhet för att fixa det. Sen fanns det klädtjuvar och där fanns det även sådana som man kunde ge uppdrag att hämta en viss storlek av en vara man hade provat ut dessförinnan och lagt åt sidan innan klädtjuven kom och tog varan med sig för att efter överlämningen få betalt med en sjuttioprocent rabatt. Varuhusen var inte förberedd på denna industri och allt byggde mycket på vanliga svenskars ärlighet innan de började upptäcka att nya tider kräver nya motåtgärder. Själv frestades jag av att på ett så enkelt sätt komma över skivor och klädplagg och det hände att även jag gick och snodde en del saker framförallt för att visa att jag inte var för fegt för att genomföra denna typ av stöld. Moraliska aspekter hade jag inga alls. Varför inte? Det är en bra fråga. Det enda jag kan säga till mitt försvar är att det var alldeles för lätt att göra och det blev en adrenalinkick att kunna ta sig igenom och förbi en kassa på ett varuhus utan att åka fast. Vilket försvar? Det finns inget försvar för att göra sådana saker. Det ger inget i längden och det gäller att inte ge efter för grupptrycket utan att tillägna sig en moralisk kompass som är glasklart och talar om för dig att skilja på ditt och mitt. Den kompassen hade jag inte fått med mig hemifrån men jag hittade den efter en större incident. Denna händelse spar vi tillsvidare.
En annan högst olagligt sak kom jag på själv att använda mig utav. Det öppnades en helt ny restaurang på Sveavägen i Stockholm som hette nånting med Ringbaren och dom hade ett speciellt system när man skulle betala vid kassan innan man kunde hämta sin mat lite senare längre fram vid en disk.
Kassan stämplade en liten kupong med en ”betalt stämpel” och den kupongen skulle sedan lämnas till grillchefen för att han skulle kunna tillreda köttet som mest bestod av finfina grillade köttbitar av alla de slag man kunde tänka sig. Jag hade klurat ut att om jag skaffade mig själv en sådan betalt-stämpel så kunde jag gå med en kupong som jag fick av kassan och som kostade mig enbart vad en köttbit kostade till toaletten och stämpla den med min stämpel på ett visst sätt. Sedan återtog jag min plats i matkön och lämnade kupongen till grillkocken och fick sedan fyra kötträtter men hade enbart betalat för en. På så sätt så kunde jag bjuda tre kompisar på en flott middag och sen delade vi notan som var enbart en fjärdedel av vad den skulle ha kostad. Så ryktet gick att jag kunde bjuda mina kompisar på flotta middagar.
Det var en riktigt bra restaurang och deras kött var av absolut bästa klass. Även denna hantering var inte helt riskfritt och jag fick ju vara på min vakt för att det skulle fungera bra. Så småningom skaffade sig allt fler en sådan stämpel och restaurangen upptäckte att deras system inte fungerade så de gjorde om hela hanteringen av sin matbetalning. Det var kul så länge det varade. Återigen så hade jag ingen moralisk kompass tillhanda.
På den tiden så lyssnade vi mycket på bra popmusik och tipsade varandra om nya bra musik grupper. Jag började få upp ögonen på Bob Dylan genom att det var många små lappar uppklistrad över halva stan där det stod ”ODD SINGS DYLAN”. Vem fan är ODD tänkte jag. Märkvärdig snubbe.
Odd skulle uppträda på Nalen i den lilla avdelningen en söndag eftermiddag. Jag gick dit och fick upp ögonen för både Dylans lyrik och killen som hette ODD. Jaha är det så här han ser ut, lite burrigt och krulligt hår, några år äldre än jag, spelade gitarr och sjöng en rad Bob Dylan låtar.
Det var okej men inte så märkvärdigt. Killen pratade med en del tjejer efteråt som tyckte tydligen om honom. Han var tysk men pratade enbart engelska och bröt en del på svenska. Honom skulle jag få möta igen så småningom. Men än är vi inte där i denna berättelse.
