Del 38 Sommaren 1966

Efter någon månad på rest. Brända Tomten så såg jag fram mot en ny sommarsäsong på Hasselbacken där jag redan hade jobbat förra året. Redan några veckor innan gick jag dit och talade med källarmästaren Sigurd Nygren om att jag var villig att åter jobba en säsong på restaurangen. Inga problem. Jag var välkommen och inte nog med det om jag ville kunde jag börja två veckor tidigare och hjälpa till med diverse innan öppnandet av krogen i slutet av April. Det passade mig bra och jag började dagen efter och bla. skulle jag jobba en del med trädgården där det fanns en dansbana och som var en väldigt populär samlingspunkt för stockholmarna så fort säsongen började. Jag minns att jag skulle skotta bort en stor snöhög framför ingången för att få stället att se ut lite mer så som man förvänta sig en sommarrestaurang….Det kändes skönt att arbeta i trädgården efter den tunga vintern som äntligen låg bakom mig. Här finns några bilder på detta anrika ställe som tack och lov har restaurerats och fortfarande håller hög klass – numera som både hotell och restaurang.

Nu flyttade jag från min enkelrum på Sibyllegatan till en annan adress nämligen till Narvavägen 2 som låg vid hörnan Strandvägen och därifrån var det bara att gå över Djurgårdsbron och ytterligare 10 minuter tills jag var framme vid Restaurang Hasselbacken. Mittemot låg ju Blå Porten och Liljewalchs museet samt Gröna Lund.

Perfekt. Allting gick åt rätt håll. Den mörka hösten och vintern var nu över och nu hade jag kommit ifrån mitt okonstruktiva beteende under den perioden. Nu såg jag fram mot en ljus och spännande sommar.
När Hasselbacken öppnade sina portar för sommaren 1966 så var dom flesta i personalen ansikten som jag kände igen. Även min gamle vapendragare Harrie hade flyttad med mig till Narvavägen och hade fått jobb igen på Hasselbacken.
Gerd Hoffman, han som anställde mig förra året var åter hofmästare och vi började omgås med varandra. Han hade hittad en flott dam i trettioårsåldern och jag hade lärt känna en flicka.
En dag  på våren 66 träffade jag min första riktiga flickvän i Sverige och hon hette Tove. Naturligtvis på Sjusekel där det kom många tjejer som var vänligt inställt mot utländska killar, så även Tove.

Hon såg väldigt bra ut. Långt blond hår , rätt så vackert ansikte, bra figur ordentliga bröst. Vad mer kan man begära. Dessutom var hon en riktigt fin familjeflicka med bra norsk bakgrund. Tove hade en bra tjejkompis som hette Maggan och dom höll ihop rätt mycket. Det var fler än jag som var intresserat i Tove så det tog en stund innan det vart hon och jag. Hon hade en förkärlek för snygga kläder och klädde sig alltid efter senaste mode. Själv hade jag få men alltid snygga kläder.
Så jag uppskattade hennes klädsmak. Tove tyckte om att gå på restaurang så vi sprang ofta på Cattelin och på Gourmet i Gamla Stan. Det dröjde ett bra tag innan jag presenterades hemma hos Toves mamma som hette Maria och hos hennes lite äldre syster som hette Viveka. Även syrran var ganska snygg men hade en spets näsa som inte var till hennes fördel. Viveke hade alltid problem med killar och tog så småningom livet av sig men det är en senare historia.
Tove hade jag träffat  nyligen. Hon var blond stilig och alltid välklädd. Hon var då nitton, kom ur en godborgerlig familj och hade norsk påbrå det vill säga hela hennes släkt på mödernes sida kom från Norge. Där fanns det fem kvinnor inclusive hennes mamma som hade hamnat i Sverige. Hennes mamma och även två andra systrar ägde frisersalonger. Toves pappa levde som frånskilt i Stockholm. Själv bodde hon med sin syster Vibeke som var lite äldre än hon och sin mamma på St. Eriksgatan på Kungsholmen. Jag såg Tove som var nästan lika gammal som jag som en riktig familjeflicka och jag såg henne som ett sätt att bli bekant med en annan sida av Sverige än den jag hade tillgång. Spännande.
Jag tyckte självklart mycket om Tove och hon gillade mig och det var ju naturligt att man skulle ha en kille eller en tjej så vi började mer och mer omgås med varandra. Toves utseende var sådant att hon tog sig bra ut på bilder och jag hade en hyfsat kamera. Jag hade köpt en Rolleiflex kamera som man kunde ta kort med som hade ett sex gånger sex centimeter negativ som underlag. Jag tog dok mest diapositiv färgfilm när jag fotograferade Tove. Under den tid som jag var ihop med Tove så tog jag massor med kort på henne så jag kan säga att hon var mera en modell för mig än en kärlek. Visst kunde vi ligga med varandra men det var mer sällsynt på den tiden.
Man kan säga att hon var nog mer förtjust i bilderna som jag tog på henne än i mig. Kanske. Däremot så gav hon mig stabilitet och hon såg till att jag höll mig på rätt sida om lagen.
Jag kom rätt så snart in i hennes familj och i synnerhet så fick jag god kontakt med hennes mamma Marie.

Marie tyckte om mig och när jag satt vid hennes matsalsbord och drog nån av mina historier så tyckte hon att det var en bra kille som Tove hade släpat hem. Vibeke däremot var inte så lätt att charmas. Hon var alltid lite skeptisk och hon hade det inte så lätt med att få tag i rätt kille.
Hon jobbade som sekreterare och senare åkte hon till England och inte heller där hittade hon vad hon var ute efter. Hon skiljde sig från Tove genom att vara mer rak på sak och hon tyckte att Tove var lite flattrig och för mycket yta. Jag gillade Vibeke. Det slutade inte så bra med henne och jag kan berätta att ca. trettio år senare så mötte jag henne underjord vid Östermalms tunnelbana stationen. Plötsligt stod hon fram för mig och vi började prata med varandra. Hon gjorde ett lätt förvirrad intryck på mig och frågade mig om jag kunde avvara lite pengar åt henne och jag grävde fram nån tjugolapp som jag hade på mig och hon tackade och försvann för alltid ur mitt liv.

Först någott år senare fick jag reda på av Tove att Vibeke hade tagit livet av sig. hon hade visst haft problem med knark. När jag nu tänker tillbaka på ögonblicket jag träffade henne så kan jag bli lessen över att jag inte reagerade och  tog mig mer tid med att bry mig om henne när hon behövde hjälp. Visst det gick så fort men lik förbannat så borde jag ha brytt mig mer och skulle ha försökt att ta reda på vad som var på gång i hennes liv. Kanske hade jag kunnat göra nåt för stackars lilla Vibeke. Hoppas hon har det bra var än hon befinner sig i universumet.
Åter till tiden när jag just hade lärt känna Tove.

Vi omgicks rätt flitigt och tyckte om att gå på restaurang tillsammans och äta nåt gott. Restaurang Gourmet i Gamla Stan var våran favorit och som sagt så besökte vi även Cattelin. Tove hade alltså en bästis som hette Maggan och denne Maggan fick ihop det med en tysk kille som hette  Peter och arbetade i restaurangbranchen. Så vi fyra träffades ibland och gjorde lite saker tillsammans.

Maggan fick efter ett tag ett barn tillsammans med Peter och så småningom så delade de  sig och gick däreftere skilda vägar genom livet. Jag tappade kontakten med dom ända tills jag mötte Maggan vid Stureplan trettio år senare när hon kom gående med en annan man vid armen och såg hur lyckligt och fräsch ut som helst. Det hade gått bra för henne i livet.
Tove och jag åkte en weekend tillsammans med Gerd och hans dam ut till hennes sommarställe och tillbringade en trevlig helg tillsammans.
Det kändes lite vuxet att vara med om ett sånt samvaro och att kunna sova över hos någon annan och umgås som normala människor.

Jag har tagit en del kort från det tillfället och därför minns jag det hela som om det hänt igår. Kanske berodde det även på att jag tyckte Gerds flickvän var så mycket äldre än Tove och jag.

Gerd och jag skulle vara ute på ett annat äventyr denna sommar och då var det någon annanstans vi hamnade nämligen hemma hos den på den tiden ganska så kända discjockeyn Solweig Adler. Jag minns ej hur vi hamnade hos henne men jag minns spelet som tilldrog sig innan Gerd lyckades med att få henne i sängen.
Jag var rätt så imponerad över denna bragd för att under hela natten så kämpade hon mot tanken att hon skulle ställa upp men på morgonkvisten så sa Gerd till mig att anledningen att hon inte ville ligga med honom var att dom inte var ensamma i rummet så jag tog en hastig morgonpromenad innan jag återvände efter en timme för att få i mig lite frukost tillsammans med dom.

Då strålade både två och det hade tydligen fungerat mycket bra och båda var nöjda och tillfreds.
Apropå Gerd M.Hoffman så lärde jag känna ett helt nytt gäng. Dom bodde allesammans i ett hus på Lidingö och jag blev snart kompis med alla i de gänget.
Numera kan man googla på nästan vad som helst och få napp. Så när jag sitter här den 28 december 2014 kl. 15.50 på Fridal framför en öppen eld och lyssnandes på en Harp och Celloconcert som spelar ett vackert rofylld stycke av Maurice Ravel så tar jag fram min Ipad och googlar fram Gerd Maria Hoffmann och vem är det som dyker upp på Wikipedia om inte den kända målaren

Gerd Maria Hoffmann som lever sen 1976 åter i Graz som verkande konstnär som har medverkat dussintals utställningar över större delen av jordklotet. Det finns även en kortfilm med ett porträtt om honom där han sitter i sin ateljé och kedjeröker sig genom hela filmen samtidigt så berättar han om sin karriär och nämner såklart även Stockholm och dom svenska flickorna.
Om man nu skall hoppa lite fram och tillbaka i historien så hör även ett annat avsnitt i hans liv till hans historia och det är att samma person vid senare tillfällen var en rätt så tuff person som höll dom kvinnorna han var tillsammans med väldigt kort och var duktigt på att dela ut en och annan örfil. Personligen så såg jag honom många år senare när han hade en utställning i Stockholm i ett känt galleri på Sturegatan i samband med att Stockholm var Europas kulturhuvudstad. Jag såg fram mot att träffa honom på vernissagekvällen men det var för mycket folk i galleriet så när jag hade tittat en minut på allting som hängde där på väggarna så var jag  redo att gå och smög snabbt ut genom dörren. Innan dess såg jag honom dok  på lite avstånd att vara beskäftig medelpunkt i hans egen föreställning. Han var sig rätt lik så som jag mindes honom från hans Stockholmstid. Duktigt på personligt PR. Men Gert var en frisk fläkt när vi hade att göra med varandra och han ställde upp när det behövdes som vi kommer att få se så småningom. Dessutom så tycker jag om hans tavlor när jag nu ser dom i lugn och ro på min bildskärm. Han har lyckats och det är jag glad över.

Men nu är nu och då är då. Lidingögänget på Läroverksvägen bestod av en kille som kallades för ”Flygerl” beroende på att han hade lyckats sadla om från servitör till flightstewart dvs. numera var han servitör på flygplan. Tack vare att han hade lätt att komma över tullfri sprit fanns det alltid något att dricka i deras hus. Sen fanns en kille som var ingenjör och en riktig kvinnotjusare. Heinz var en annan kille som jag tyckte bäst om. Han var en sökare och letade efter något som han ännu inte visste vad det var. Yrkesmässigt minns jag att han kom in på tillskärar-akademin och höll på med att lära sig hantverket några år inom modebranschen men så småningom så hittade han rätt och resten av livet försörjde  han sig som fotograf med huvudinriktning på mode. I denna bransch så mötte han all slags känt och okänt folk. Bland annat  fick jag höra att när den berömde dansaren Rudolf Nurejev var i Stockholm så träffade Heinz honom och dom blev mycket förtjusta i varandra.

Jag menar om man är bisexuell som Heinz var så är det inte så konstigt att någon vill ligga med världens kändaste dansare. Detta var dessutom innan Aidsvågen drabbade världen. Senare blev Heinz ihop med Cay Bond som var på den tiden den mest kända modegurun i Sverige. Det var hon som visade upp de nya trenderna och med hennes hjälp så var det inte så svårt att få dom justa modejobben för Heinz kan jag tänka mig. Jag vet att han under många år tillsammans med henne var i Paris när det var frågan om att visa upp det senaste vår- eller höstmodet. Dom bodde i en flott vindslägenhet i Gamla Stan. Hon hade redan ett par barn så Heinz fick både vara fadersgestalt och älskare.

Så småningom särade dom på sig och Heinz gick vidare och när jag mötte honom sist hos kameradoktorn vid Stureplan i mitten på nittiotalet en dag innan jag skulle till Brasilien med min dotter Maria så hade han förenat sig med en yngre kvinna och fått barn med henne och han höll på fortfarande som fotograf och har en Atelier på Frejgatan såg jag just nu på hans hemsida.
Sen var det Hanno Fuchs som var den stillsamme konstnären. Han målade och hans rum var helt målat med grön färg som jag tyckte var lite mörkt men Hanno tyckte att det var rogivande. Hanno hade visst gjort någon tjej med barn så han var tvungen att betala för detta barn under hela hennes uppväxt. Det var surt eftersom han ej hade någon närmare kontakt med barnet.

Hans första stadiga förhållande kom först flera år senare när han jobbade i filmbranschen som kameraman och mötte under ”Gilliap inspelningen” en tjej som hette Mona Seilitz. Hon var skådis och hade en ledande roll i denna Roy Andersson film som är mycket bra men tyvärr floppade. Numera är det en kultfilm och Roy Andersson ett världsnamn inom filmkonsten.
Hanno och Mona bodde ihop i ett antal år ute på Lidingö men hon var lite special tyckte han. Mona lever inte längre Hanno och jag skulle få en hel del kontakter med varandra framöver men det visste inte vi då. Jag presenterades som George för gänget och vi skulle ses lite då och då framöver. Hanno hade ursprungligen hamnat i Sverige när han som student på sommarlovet ville arbeta någon månad i Sverige men fastnade här tillsammans med dom andra grabbarna i Lidingögänget..Som sagt hela gänget bodde i samma hus som dom hyrde av en äldre dam som ägde ett antal hus på ön.

Åter till sommaren 66. Jag vet att det var mycket Blå Porten Diskotek som jag frekventerade flitigt de kvällar jag var ledig från jobbet. Där var det alltid full fart och öppna fönster ut mot en trevlig trädgård som delades med Liljevalchs museet. Härliga kvällar.
Bra musik och det var roligt att dansa och möta nya människor. Att jag var ihop med Tove störde inte nämnvärt och jag hade roligt även när hon inte var med. Jag har alltid kunnat separera mina åtaganden och inte låtit inkräkta det ena på det andra. Att jag nån gång träffade andra tjejer hade ju ingen som helst betydelse eller påverkan på mitt förhållande till henne.
På dagarna när jag var ledig kunde jag gå på Vanadisbadet som låg nästan uppe vid Sveaplan och var ett härligt friluftsbad beläget uppe på en kulle. Där tyckte jag om att se på eller spela själv ett parti schack med kompisar eller vem som helst. Det var kul att spana in tjejerna och se om man kunde ragga upp nån.

Där minns jag en tjej som när jag lärde känna henne hade ett svart ögonbindel över ena ögat som påminde om en sjörövarbrud. Hennes bruna kropp som enbart kläddes av en vit bikini och hennes fylliga bröst var så lockande att jag blev alldeles fascinerat av henne. Hon var tydligen tillsammans med en tysk kille som var barmästare på Hotel Foresta så han var för det mesta på jobbet på kvällarna. Så en kväll lyckades jag och en kompis med att hamna hemma hos henne när hennes kille var på jobbet. Vi drack en del och det gjorde att hon avslöjade så småningom för mig att hennes förhållande höll inte riktigt längre och att det var enbart en tidsfråga innan hon skulle vara fri igen. Det uppfattade jag som en öppen dörr till henne. Nu var det tyvärr så att just denna kväll hade jag gjort upp en träff på Blå Porten som jag inte ville missa. Till slut så  bad hon mig att stanna och jag var tyvärr tvungen att tacka nej till erbjudandet. Av någon underlig anledning så blev det sedan så att trots att jag mötte henne ett antal gånger på Vanadis så blev det aldrig något tillfälle för oss två att vara tillsammans. Det är sånt som man kan ångra att man inte tog tillfället i akt och slog till. Mycket märkligt men jag ser fortfarande hennes vackra brunbrända kropp inlindad i den lilla vita bikinin liggandes i solen på ett trädäck på Vanadisbadet. Undrar vad som har hänt med henne?

En person som jag inte har nämnt på länge är min gamle vän Harry Rupprich från Innsbruck. Vad hade hänt med honom? Han åkte tillbaka till Österrike redan efter förra sommarsäsongen 1965 på Hasselbacken för att jobba en vintersäsong i någon skidort i Tyrolen. Men nu hade han kommit tillbaka och skulle jobba med mig på Hasselbacken under den här sommaren. Han kom lägligt till att flytta in hos mig på Narvavägen 3 för att det var ett dubbelrum som jag hade hittat och då passade det bra att ha Harry som rumskamrat. Så vi både bodde och jobbade tillsammans men så småningom gick han mig på nerverna. Hans planer var nämligen att enbart samla pengar och dra vidare och mina planer var att stanna i Stockholm och göra mig ett liv här i Sverige.

Jag trivdes bra i Stockholm och jag såg stora möjligheter för att kunna fortbilda mig här och jag började se mig omkring och fundera över min framtid. Jag ville komma ifrån restaurangbranschen. Så jag hittade en ettårig handelsskola-utbildning som skulle passa mig bra. Det var en utbildning till hotellsekreterare. Med denna skulle man kunna arbeta i en hotellreception men även så småningom kunna bli hotellchef. Jag såg det framförallt som ett första steg  som skulle kunna leda till vidare utbildningar sedan. Kanske till och med universitet . Vem vet?

Jag sökte och jag kom in och skolan låg vid Fridhemsplan. Det kändes bra att ha något att se fram emot. Det tyckte även Tove och hennes mamma Marie som blivit lite av en extramamma för mig. Vi var alla tre glada över att min sociala klättring hade börjat. Skolan låg på fem minuters gångavstånd från Toves lägenhet och skulle börja först i slutet på augusti.

Men än var inte sommarsäsongen över och en kväll skulle det hända nånting minnesvärt på Hasselbacken. Det var en kväll där vi hade ett större festsällskap i en salong som låg lite avskilt från den ordinarie matsalen.

Det var ett sällskap som inte var så roligt att ha att göra med insåg min kollega och jag ganska snart . Vi var nämligen de två som skulle ta hand om dem. Man märkta direkt att de inte gillade varandra och inte heller oss som serverade dem. Det brukar ha en dålig effekt om två parter inte tycker om varandra och den effekten skulle visa sig så småningom. När de hade kommit till desserten så blev nånting fel och värden i sällskapet började föra ett liv och gasta efter hovmästaren som kom och började en dialog med värden. Lång historia kort så slutade det hela med att hela bordet bjöds av krogen på en groggbuffé.
Hovmästaren beordrade oss två servitörer att genast ta in några flaskor sprit och groggvirke och cigarrer och sätta dom på bordet. Herrskapet skulle bjudas av restaurangen. Själv tyckte vi att det var för jävligt att dessa drumlar till gäster skulle bli belönade för att de var så bra på att gnälla. Så när vi ställde fram ett par flaskor på bordet så gömde jag samtidigt undan två flaskor whisky och en ask cigarrer bakom fönstergardinerna för senare privat bruk ut av mig. Jag missunnade gästerna denna gåva från hovmästaren. De var inte värda denna fina dryck. Hellre skulle jag ge bort den till vem som helst. Själv var jag nämligen måttligt road av Whisky.
Så småningom tog denna kväll slut och efter att gästerna hade gått hem ordentligt påstrukna och troligen nöjda så tog jag fram dom undangömda flaskorna och även den ask cigarrer som jag hade gömt undan.
Sedan hämtade jag två ramlösa mineralvatten och ett par plastglas och stoppade ned allting i en påse och tog den med mig på vägen ut genom personalingången.
Jag var trött och jag gick hemåt med påsen i handen och när jag kom fram efter några minuter till Djurgårdsbron så var klockan framåt ett på natten och det var redan helt ljust denna ljuvliga sommarnatt. Jag stannade upp innan jag gick ut på bron och tänkte att jag kanske skulle sätta mig på parkbänken och bara titta och njuta av denna fina vy ned mot vattnet och så gjorde jag.

När jag väl satt där så tänkte jag att det kunde vara en bra idé att testa en klunk av denna Whisky som jag hade tagit hand om på ett smart sätt. Jag kände hur jag började slappna av efter första klunken och det gav mersmak. Nu tände jag en av dom cigarrerna som följde med i påsen och efter ett par drag så började det hända nåt i skallen på mig.
Jag började se naturen framför mig lite mer distinkt och närmare inpå mig. Som om det hade öppnats en dimension till en känsla som jag ville förstärka ännu mer genom att hälla upp ytterligare några klunkar av whiskyn och blanda den med lite mineralvatten. Efter en liten stund kunde jag iakttaga förloppet inom min tankeverksamhet och följa steg för steg hur saker förvandlades till mer och mer koncentration på färg och form. Jag började känna att jag ville resa mig.  

När jag hade tagit ett par steg så fick jag en vision av att jag var tillbaka på den grekiska stranden ur filmen Zorba tillsammans med Anthony Quinn och stegen började glida in i en dansrörelse och musiken från filmen hjälpte till att jag började röra mig nästan som en vågrörelse fram och åter och för att förhöja den grandiosa känslan så toppade jag med en liten paus på bänken för att dra i mig mer av flaskans innehåll. På håll hörde jag röster och skratt av en hop diffusa gestalter som närmade sig min bänk. Dom kom fån det inre av Djurgården och efter de hade kommit närmare kunde jag se att det handlade sig om ett gäng studenter som var på hemväg efter deras krogbesök. Det syntes att dom hade haft en trevlig kväll när dom ställde sig framför mig och började luska på vad jag var för en typ. Såg jag ut som en uteliggare. Nej det gjorde jag inte.
Tvärtom så erbjöd jag att dela med mig av det jag hade kvar i min påse. Det välkomnades och en efter en tog sig en ordentlig slurk ur flaskorna. Sen delade jag ut cigarrerna som jag hade kvar och nu hade efterfesten börjat för dem och mig. De berättade att nu började livet för dem efter den långa skolgången och en del slog sig ned på bänken medan dom andra började gå i förväg därifrån mot bron och Strandvägen till. Efter en stund så reste även vi på bänken oss och med lite vingliga steg följde vi dom andra. När vi alla hade kommit till andra sidan bron så tvärade vi Strandvägen och stannade upp i allén som går från Strandvägen ända upp till Karlaplan. Nu började ett slags spel innan gruppen skulle dela upp sig.
En del skulle gå Strandvägen hemåt och en del bodde längre upp på Östermalm och skulle ta sig mot Karlaplan till. Men först så var det två pojkar som skulle klättra upp på ett träd. Precis när vi följer grabbarna i trädet med blicken så tvärstannar en passerande polisbil och dörrarna öppnas och ut kommer två poliser samtidigt som nån av killarna i trädet ramlar ned på marken. Han reser sig och plötsligt ser jag att alla på platsen börjar springa åt olika håll och det känns som det vore lika bra att jag också sprang iväg. Instinktivt så springer jag enbart över gatan till trottoaren och rakt in på Narvavägen 3 där jag bor.

Jag försvinner  in i husets inre och tar mig en trappa upp där jag snabbt och tyst låser upp dörren går in i vårt rum och raskt tar av mig kläderna och kastar mig på sängen. Allt hade tagit inte mer en minut från det att vi hade stått nere i allén och haft det lite småstökigt i samband med avskedssnacket innan alla skulle ta sig hemåt. Jag stirrade upp i taket och konstaterade att Harry låg i den andra sängen. Han hade haft ledig den kvällen och hade inte hört mig när jag kom in rummet. Nu började plötsligt endera taket ovanför mig rotera eller så var det min säng som började snurra och jag fick hålla mig med båda händer så jag inte ramlade ur sängen.

Oh boy, nu började akt två av en fylla som jag aldrig kommer att glömma. Det gick inte få stopp på rotationen på ett bra tag och jag var tvungen att dra mig upp ur sängen och sätta fötterna på golvet. Men då började jag tippa mot ena hållet och ramlade sidlängs ned på sängen igen. Jag reste mig och försökte ta mig ut till toaletten för att hälla lite kallt vatten på mitt huvud men att ta sig ut till hallen och in på toan och tvättstället var en tuff historia. Jag vinglade och fick ta sikte mot närmaste vägg för att inte ramla på golvet och vecka Harry.
Nåväl när jag ändå var på toaletten kunde jag likväl gå ned på knäna och försöka luta mig över skålen och känna efter om jag fick upp nåt ur min mage men det var för tidigt tydligen så jag försökte resa mig upp mot tvättstället men det var för jobbigt så jag tänkte jag ta det lite försiktigt och vila lite på golvet så jag sträckte ut mig på golvet och avvaktade om jag skulle få spykänslor så småningom. Jag tror att jag somnade till och låg där ett tag tills jag vaknade igen och fortfarande inte kunde spy. Trodde jag. För plötsligen när jag stack mitt finger ned i halsen så hände det att hela mitt maginnehåll sökte sig raskt upp och ut och tack och lov ned i toalettskålen.
Jag drog i snöret och allt försvann och nu hade jag kraften åter att resa mig och tvätta av mitt ansikte nödtorftig. Sen kände jag att det var dags att ta mig tillbaka till rummet och kastade mig på på sängen. Nu fick jag den sköna känslan av att sängen inte rörde sig längre. Det sista jag minns innan jag slocknade var känslan av att bara kunna stänga ögonen och försvinna ett tag från den här världen.
När jag vaknade någon gång vid ettiden på dagen så kände jag mig dels glad att jag hade vaknat efter denna monumentala fylla och även nöjd med att jag inte hade spytt ned rummet. Jag var ensam i rummet och försökte rekonstruera lite grand vad som hade hänt kvällen innan.
Jag försökte kliva upp som vanligt ur sängen men insåg direkt att det var inte som vanligt. Jag hade rätt svårt att resa mig och insåg att alkoholen fortfarande påverkade mig. Senare kunde jag konstatera att jag hade alla symtom som visar att man har en alkoholförgiftning. Jag kröp ur sängen och gick ut för att ta en dusch och därefter lade jag ned mina badbyxor och en handduk i en påse och tog mig till bussen på Strandvägen för att åka genom stan till Vanadisbadet.
Det var en vacker  sommardag och något skulle jag ju göra så det var lika bra att ta mig till mitt favorit-badställe. Där fanns det folk man kunde tala med och jag hade tydligen  behov  av att dela med mig av det jag hade varit med om natten innan. Dessutom kunde jag ta det ganska lugnt på Vanadis och äta nåt lätt. Det blev inte nån mat för mig utan jag kunde inte få i mig någonting på två dygn. Med största ansträngning kunde jag ta mig till jobbet på kvällen och jag fick koncentrera mig ordentligt på mitt arbete som i vanliga fall gick som i en dröm.
Harry skrattade när han hörde hur det hade gått för mig men hade inte märkt någonting den natten och hade tagit sig tidigt förmiddagen ut på stan på medan jag fortfarande låg halvdöd i sängen. Den bestående effekten av denna kväll blev sedan att jag inte kunde ens lukta på Whisky under säkert tio år innan jag åter kunde ta mig ett glas av denna ädla dryck.

Apropå spritmissbruk!! Nu skall jag berätta lite om min hyresvärd Henry Palm på Narvavägen 3. När jag på våren 1966 hade blivit anvisad av en rumsförmedling att uppsöka Henry Palm på Narvavägen 3  tog jag mig dit och var nyfiken på vad jag skulle finna för ett rum. Henry öppnade dörren och gjorde ett sympatiskt intryck från första början och han visade mig rummet och förklarade att det handlade om ett genomgångsrum, alltså ett rum där han var tvungen att gå igenom varje gång han skulle ta sig till köket eller badrummet. Det hade jag inte räknat med men jag tyckte om rummet och jag tyckte definitivt om läget eftersom jag skulle ju jobba på Hasselbacken som låg 10 minuter därifrån. Lång historia kort, jag slog till. Dessutom var Harry på väg till Stockholm och jag kunde dela hyran med honom. Jag tror att det kostade 450 kronor per månad och det var lagom men kanske ändå lite mycket för ett genomgångsrum. Vi kom överens om priset och efter en vecka flyttade jag in hos honom. Efter ytterligare en vecka dök Harry upp och nu var vi två som bodde där. Rummet bestod av en vanlig säng och en soffa där man kunde dra ut en säng för att sova på nattetid. Jag fick sängen. Dessutom fanns ett bord och två fåtöljer och en garderob i hallen där vi kunde ha lite kläder. Ett fönster vätte mot gården.

Det gick ganska bra i början men efter nån vecka dök plötsligen Henrys älskarinna upp och brukade sedan i regel komma dit på helgerna. Vi fattade snabbt vad hon hade med sig i plastkassorna som hon släpade in till Henry. När hon hade varit ett tag i hans rum började det höras genom väggarna och det lät som om dom bråkade med varandra och det blev lite jobbigt så vi hatade henne när hon dök upp med sina kassar och förförde våran fina Henry. Men det var ju lika mycket hans fel. Tack och lov så kunde vi stå ut med deras bråk för det mesta och blev dom för högljudda så knackade vi på deras dörr och bad dom att dämpa sig och man kunde sen alltid märka hur den gode farbror Henry skämdes dagen efter hon hade försvunnit för den här gången.

Henry hade haft hand om möbelavdelningen på varuhuset NK så länge han kunde sköta sitt jobb. Han gjorde ett lätt aristokratisk intryck och hade säkert sett bättre dagar i sitt liv innan han föll för alkoholen och numera var tvungen att hyra ut ett genomgångsrum i sin lilla tvårumslägenhet. Jag skall berätta hur det hela slutade. En måndag morgon i början på september  hörde jag hur det stönades från hans rum i lägenheten och jag knackade på hans dörr och han bad mig att komma in. När jag öppnat dörren såg jag hur han låg ensam på golvet med förvridet ansikte och några flaskor bredvid sig. Han måste ha legat där ett bra tag för hans dryckeskamrat  hade lämnat lägenheten kvällen innan. Bredvid sig på golvet hade Henry ett glaskärl innehållandes sitt eget ”piss”. När jag skulle hjälpa honom upp så skrek han till och det visade sig att han måste ha ramlat och brutit lårbenet. Så det var bara att ge honom lite vatten som han önskade sig och sedan gå ned till Strandvägen för att ringa efter en ambulans som kom och hämtade honom.
Vi skulle inte ses igen förrän någon vecka senare. Han kom tillbaka precis innan jag skulle flytta ifrån honom och när vi tog adjö av varandra så sa han att han var ledsen att det hade blivit så här stökigt på grund av hans alkoholberoende. Nu skulle det bli annorlunda lovade han men det är nog inte så lätt när man hamnat i en sån rävsax. Innan jag lämnade huset så hade hans dam redan varit där och hälsat på honom lika falskt leende som vanligt.
De intryck som jag har med mig från denna lägenhet är när jag i regel efter uppvaknandet tar fram en av mina Chesterfield utan filter och tänder den för att dra röken djupt ned i halsen och känna att nu börjar en ny dag samtidigt som jag ibland tänkte på framtiden och hur  mitt liv skulle komma att arta sig i fortsättningen och i det långa loppet. Idag skulle man kalla det för existensiella grubblerier..
Harry flyttade ifrån rummet för att han skulle återvända till Österrike. Det kändes som om han och jag inte alls var på samma våglängd längre och vi skulle gå skilda vägar framöver.  Så blev det. Det var först några år senare när jag bodde i Gamla Stan som han hälsade på mig en kort stund och berättade att han hade hamnat i Sverige igen och den här gången närmare bestämt i Gävletrakten och jobbat där på en hotellanläggning. Det var ett kort samtal och det märktes fortfarande att vi hade kommit ifrån varandra. Den sista gången vi sågs besökte jag Harry i Gävle omkring 2005.

Det var när jag hade hämtat min dotter Maria från ett ställe i trakten kring Sundsvall där hon gick en förberedande kurs innan hon skulle ta sig till något land i mellersta Amerika och vara där ett år eller så. På hemvägen övertalade hon mig att jag skulle söka upp min gamle vän Harry som jag hade berättat om för henne. Det blev ett kort besök. Han visade upp bilder från sitt liv och berättade en del och likaså gjorde jag men det fanns inget kvar att glädja sig åt tillsammans så som vi hade haft det en gång för mer än fyrtio år sen.

Han var gift och hade stora barn och barnbarn och han hade lämnat restaurangbranschen helt och hållet för länge sedan och gått över till att vara någon form av byggkonsult. Tydligen framgångsrikt boende i ett trevligt hus med en vacker fru i utkanten av Gävle.

Att han Harry bodde i Gävle hade jag fått reda på av en arbetskamrat på SCA som hette Henke och var vår dataspecialist på informationsavdelningen. Han hade hört en del av min historia och han kände Harry och kopplade ihop hans berättelse och min och frågade mig en gång om inte jag kände Harry Rupprich. Och det visade sig att det gjorde jag ju. Världen är liten. Och människan är liten. Och det skall vi vara glada över.

Under sommaren så hände det sig att Tove och jag sågs en hel del och ofta hade jag min fotoapparat med mig och jag tyckte om att plåta Tove.Det var mest färgfilm och det blev både diapositiv och negativ film jag använde. Tove var rätt så fotogenisk och gillade när jag plåtade henne och hon sedan kunde se fotona på sig själv. Hon hade något år innan varit i Paris några månader och jobbat som au- pair i en familj och förbättrat sin franska och tyckte mycket om allt fransk från kläder och mat till film.

Vi var tillsammans en del ute i naturen. Ibland tog vi med oss en filt och bara korsade gatan vid Strandvägen och gick upp på en kulle där vi ostört kunde ha en picknick och ha det mysigt med varandra och fota lite. Ibland var Harry med oss och då tog han lite kort på oss. Ibland kunde Harry och jag gå på stan och plåta lite här och där.

En gång så lärde Harry känna en rätt så mullig tjej som han raggat upp nånstans och hon hämtade oss med en stor amerikanare som vi sedan fick åka med. Sommar, sol och Stockholm det var en oslagbar kombination för att kunna ha kul och känna att det mesta var möjligt. Djurgårdsfärjan från Slussen till Gröna Lund. Gamla Stan och Kungsträdgården.
Ibland träffade jag mitt gamla gäng som numera jobbade på Långbro sjukhus. Men inne i stan sågs vi alltid på 7 sekel eller vid Blå Portens diskotek. Tiden går fort när man har roligt och nu var det plötsligen slutet på augusti och jag skulle snart börja skolan. Men innan dess hade jag kommit på att Tove och jag skulle åka hem till mig i Innsbruck och ha lite semester tillsammans. Hon var nyfiken hur det såg ut i Innsbruck och snart satt vi på tåget genom Denmark och Tyskland. På den tiden tog det ca 30 timmar att ta sig dit.

Vi reste alltså tillsammans till Innsbruck.
Det var augusti 1966.  Vi bodde hemma hos min mamma. Hon tyckte mycket bra om Tove som såg ju ut som man föreställde sig en svensk tjej. Blond och blåögd och snygg och så kunde hon en del tyska så det fungerade bra men när vi satt hemma i vårt kök och mina syskon kom förbi på besök så snackades mest dialekt och det kunde bli lite tråkigt för henne. Men Tove överlevde. En roligt episod inträffade under den andra veckan vi var där. Tove tyckte att det blev lite väl mycket snack runt köksbordet eller på kafferepen som vi vart bjudna på hos syrran eller hos Hansi min bror och hans fru Annelise. Så hon frågade om det inte fanns nåt riktigt annorlunda och roligt att uppleva i stan. Jag fick tänka efter ordentligt innan jag kom på att vi skulle kunna gå och se på en  unik målning och installation som jag hade besökt redan tidigare och nu skulle jag beskriva för henne hur det såg ut och vad hon skulle kunna förvänta sig. Så för att göra det hela så spännande som möjligt ville jag inte avslöja för mycket. Så till slut så samtyckte hon och ville se denna unika ”vad det nu var som jag hade beskrivit för henne i mycket oklara termer”.  Jag visste innerst inne att det fanns en stor risk att hon skulle tycka att detta  inte alls var i hennes smak men jag var tvungen att chansa för att jag inte kom på något bättre. Så dagen efter så begav vi oss med spårvagnen till den andra sidan av staden och där så stod vi framför ett enormt stort runt hus. Hon var sprickfärdig av nyfikenhet och kunde knappt vänta tills vi kom in och gick uppför trapporna tills vi stod på en rund plattform där besökarna fick stå eller gå runt i en cirkel och titta på en målning som var säkert sju meter hög och sträckte sig i en enorm cirkel runt hela husets innerväggar. Avståndet till målningsfonden var ca tio meter och däremellan hade man byggt upp ett landskap med träd, gräs och stenar och kanoner och figurer som låg och tryckte på marken med bössor i handen. Toves ansikte blev alldeles vitt och hon såg sig omkring och letade febrilt efter något annat än detta. Hon tittade på mig och kände sig grundlurad för att jag hade beskrivit allt detta som om det skulle mer ha med en modevisning av något slag att göra. Jag visste ju att hon var väldigt modeintresserad så jag hade väl gett ett intryck av att det handlade även om kläder det som hon skulle få se. Men hon var totalt besviken och kunde inte alls tillgodogöra sig det hon såg framför sig trots att det var helt fantastiskt och  ett unikt och mycket välbesökt turistmål. Vad var det nu hon såg på?
”Das Rundgemälde” von der Bergisel schlacht. En målning som fyller ut en 1000 kvadratmeter stor duk som är uppspänd i en cirkel. Motivet visar slaget som hände 1809 när Tirolerna kastade ut Napoleons trupper ur landet Tirol som hade fått ett fribrev 1511 av Kaiser Maximilian där det slogs fast att dom inte behövde ställa upp för krigstjänst utanför landet men var tvungna att försvara sitt eget land. Kolla in filmen (länken ovanför)som handlar om denna målning som gjordes av en tysk målare på tre månader.

Efter detta besök så var jag tvungen att bjuda Tove på en grandios måltid innan hennes humör hade återtagit sitt normaltillstånd. Dagen efter åkte vi tillbaka till Stockholm.
Vi skulle nu båda börja sätta oss på skolbänken för ett år. Hon skulle utbilda sig till sekreterare på Påhlmans handelsinstitut och jag hade kommit in på en ettårig utbildning till hotellsekreterare.