Rummet på Narvavägen lämnade jag i början på september 66. Jag hade hittat nånting otroligt bra. Förmodligen fick jag adressen av en rumsförmedling som låg på Igeldammsgatan på Kungsholmen. Jag trodde inte mina ögon när jag fick se enrumslägenheten på Karlviksgatan 16 tre trappor upp. För första gången skulle jag få bo i en egen lägenhet som visserligen varken hade bad eller duschmöjligheter men ett trevligt litet kök och förutom en toalett så fanns det en hyfsat stor garderob. Ägaren var en kille som hade flyttad till sin nya dam och inte ville släppa lägenheten för säkerhets skull ifall han skulle vara tvungen att återvända till sitt eget bo och därför så kom vi överens om en skälig hyra på fyrahundra kronor i månaden och en uppsägningstid på två månader. Men han trodde inte det skulle bli aktuellt med att han skulle flytta tillbaka till lägenheten så allting kändes jättebra i synnerhet som jag nu bodde så nära Toves hem så att jag enbart behövde gå över gården och sedan in i huset bredvid.
Tove var glad och jag var glad och vägen till skolan skulle ta mig fem minuter från min dörr ända fram till klassrummet. Tala om tur. Lägenheten var trevligt möblerad och jag trivdes där från första stund som fisken i vattnet. På tal om fiskar så köpte jag mig snart ett akvarium med lite fiskar i. Detta var innan jag hade en TV och när man ville titta på nåt exotiskt skaffade man sig några fiskar.
Nu skulle det bli betydligt enklare för mig och Tove att kunna träffas på tu man hand och ha lite kul tillsammans. Hon skulle gå samtidigt som jag på en annan handelsskola nämligen en som hette Pohlmans och var den mest kända av handelsskolorna på den tiden. Hon skulle gå där ett år och sen skulle hon få ett jobb som sekreterare på Rikspolisstyrelsen som låg snett över gatan på andra sidan St. Eriksgatan där hon bodde. Och jag skulle kanske söka mig ett jobb på någon hotellreception i Stockholm. Så såg framtiden ut.
Vid uppropet den 24 augusti 1965 visade det sig att vi var ca. 20 flickor och två pojkar i klassen. Det var spännande att sätta sig på skolbänken igen. Den andra killen var i trettioårsåldern och kom från Tunisien.
Han var rätt liten till växten och lite knubbig men hade ett skönt, öppet och alltid leende ansikte. Han var lite mystisk och först efter att vi blivit bästa kompisar så anförtrodde han sig åt mig. Då nämnde han att han hade blivit uppraggad och omhändertagen av en svensk riksdagskvinna som var på semester i Tunisien. Fantastiskt tyckte jag. Han hade lärt sig svenska på kort tid och med hennes hjälp hade han fått en bostad som hon finansierade åt honom. Nu fick han precis som jag studielån och kunde få en yrkesutbildning. Resten av eleverna var enbart flickor. Det var trevligt och vi killar kände oss som tuppar bland hönsen.
Nu var jag tvungen att hyra mig en gammal Remington skrivmaskin för 30 kronor i månaden för att kunna träna maskinskrivning varje dag. Det var kul att hamra på denna gamla maskin. Jag fick idéen att jag skulle utnyttja mina nyförvärvade skrivkonster genom att jag skrev ett brev till redaktionen på Tiroler Tageszeitung och erbjöd mina tjänster som utrikeskorrespondent i Sverige. Jag la ned i kuvertet en del prov på mina nyvunna färdigheter där jag hade helt enkelt skrivit av en del svenska nyheter från olika tidningar och tyckte att det kanske även var av nåt intresse i Innsbruck. Tänk om dom publicerade mig i Tiroler Tageszeitung och min mamma får läsa mitt bidrag med mitt namn under artikeln. Dessvärre beaktades icke mitt erbjudande och jag kunde fullt ut koncentrera mig på mina skoluppgifter. Det var kanske lika bra det. Snacka om att vara naiv men påhittig och full av fantasi. Vem vet – kunde ju ha gått bra.
Det tog ett tag innan jag vande mig vid studierna och jag tog dem på fullt allvar. Följande ämnen minns jag speciellt: maskinskrivning och stenografi. I mitt betyg står det att jag lyckades med 382 nedslag under 3 minuters tid och att jag klarade 75 stavelser per minut under fem minuter. Inte dåligt tycker jag själv.
Engelska, franska och tyska skulle vi lära oss. Det gick bra förutom i franska eftersom jag inte hade dom förkunskaperna som alla andra hade med sina minst fyra gymnasieår eller ännu mer. Däremot hade jag det lätt med tyskan som jag behärskade lika bra som min tunisiska vän Habib behärskade franskan. Så vi skulle hjälpa varandra när vi hade slutskrivningarna hade vi kommit överens om. Men det var då det sprack. Jag minns ej detaljerna förutom att vi två lyckades med att fuska en del men i efterhand blev vi avslöjade av några klasskamrater som var avundsjuka på oss två. Det lämnade en bismak i bägaren hos mig men annars så var det en jättebra klass och jag trivdes verkligen med detta nya liv i skolan. Vi gjorde oss bekanta med och fick detaljstudera den svenska alkohollagstiftningen som på den tiden var ett kapitel för sig själv. Vår lärare var en gammal farbror som hade jobbat hela sitt liv med dom frågorna. Turistgeografi och reselära var ett ämne som var både intressant och nyttigt och jag fick upp ögonen för att Sverige inte bara var Stockholm. Tänk att jag blev i alla fall godkänd i svensk handelskorrespondens och handelslära. Ytterligare en del ämnen gjorde att man hade fullt upp med att plugga för att klara betyget och de gjorde jag i slutändan. 39 veckor med i medeltal 37 veckotimmer tillbringade jag vid Stockholms Stads Handelsskola. Skolåret slutade den 9 juni 1967.
Så fort jag hade flyttat in på Karlviksgatan och såg mig lite närmare omkring såg jag vilka möjligheter den rätt så rymliga garderoben i hallen erbjöd. En dörr ledde in i en liten klädkammare där jag kunde inrätta ett fotolabb.
Jag behövde bara ställa in en arbetsbänk och byta ut glödlampan från en vit till en röd som gav ett lätt sken över rummet men ej förstörde det känsliga negativ-materialet och de känsliga fotopappren som jag skulle använda. Jag hade ju läst in mig på ämnet och visste vad som behövdes och nu gick jag och köpte mig en förstoringsapparat och allt annat som hörde till så jag själv kunde framkalla och kopiera mina svart vita bilder. En ny värld öppnade sig inför mig i denna garderob. Nu kunde jag fotografera Tove och direkt efteråt framkalla filmen och kopiera bilder på en gång.
Men hur skulle jag kunna finansera allt detta. Jag såg framför mig att jag kunde erbjuda alla mina kompisar och deras kompisar och så vidare porträttfotografering. Så jag skaffade mig en ljus och en mörk bakgrund som jag kunde snabbt rigga upp i vardagsrummet och växla emellan. Jag testade med Tove och hennes väninna Maggan och det blev bra. En kopia på 20 gånger 30 centimeters storlek var det normala men jag kunde även få fram 30 gånger 40 eller mindre storlekar. Sen fick jag räkna ut ett pris för dom enskilda formaten.
Jag var billig och alla tyckte att dom hade råd så affärerna florerade och undan för undan gick det bättre och bättre och min största affär var när jag fick tillgång till hela ensemblen till en Black and White Show som uppträde på Restaurang Ambassadör på Kungsgatan. Det var en stor grupp med engelska flickor som hade blivit engagerade för att att uppträde i en nakenshow som skulle turnera runt i Europa. Stockholm var deras första anhalt. En del flickor kom från såna exotiska ställen som Jamaica och Trinidad och tyckte dom hade fått jackpott när dom blev med i denna show. En lördag eftermiddag gick jag till restaurangen och flickorna var med på noterna när jag bad dom att agera. Så jag tog en del bilder på dom och dagen efter så överlämnade jag korten och de blev överförtjusta och ville ha mer bilder. Så jag arrangerade en fotografering men nu behövde jag en större lokal för inomhusbilderna. Nu kom en av Toves mammas syskon in i bilden. Moster Didis som hon hette hade en riktigt stor frisersalong på Fridhemsplan och enligt Tove skulle det finnas en chans där att hitta en lokal som vi kunde använda. Så när moster Didis gav sitt samtycke till att vi fick använda en av hennes lokaler så satte jag upp en lång stång och köpte en rulle bakgrundspapper som fästes i stången och pappret kunde rullas ut på golvet.
Jag hade ju sett Antonionis senaste film ”Blow up” där man fick göra bekantskap med interiörerna i en tjusig engelsk modefotografs studio.
Nu samlades helgen därpå nästan alla medverkande i showen hemma hos moster Didis i det rum som jag hade döpt till studio. En del av flickorna hade med sig sina manliga vänner och det blev en glad tillställning och en efter en poserade flickorna framför kameran. Dom sa precis vad dom ville ha och hur dom ville ha det. En del skulle ha lite vågade kort där brösten syntes och den lättklädda rumpan och andra ville ha porträttliknande bilder som dom kunde skicka hem till sina föräldrar eller vänner i England eller Trinidad.
Trots att jag hade köpt massor med film tog den slut och vi fick lägga in ett nytt datum för dom som inte fick några kort på sig själva första gången. Till dess hade jag full show med att kopiera alla kort som jag hade tagit. Flickorna var nöjda med det de fick se och vi körde en andra fotografering men denna skulle ske i utomhusmiljö och jag hittade ett ostört ställe nära Rålambshofsparken vid en liten friluftsscen som såg ut som en amfiteater.
Bra väder bidrog till att även denna sejour blev lyckad och hela denna fotografering gav mig en nätt liten inkomst som gjorde att jag ej behövde jobba extra som servitör som jag hade fruktat att jag var tvungen att göra. Även alla eller dom flesta av mina klasskamrater var intresserade av att få bilder på sig själva till ett överkomligt pris.
Jag hann även med att träffa Tove under den här tiden för att ofta så var jag bjuden hem till henne på kvällsmat. Hennes snälla mamma Marie tyckte mycket om mig och jag var välkommen hos dem när middagen nalkades efter det att Marie hade kommit hem från sin frisersalong.
Marie var en duktig hårfrisörska, egenföretagare och ensamstående ..
Visserligen hade Marie anställd personal men ofta krävdes det att hon stängde salongen som låg vid Thorhildsplan som ligger en station väster om Fridhemsplan. Julen 1966 nalkades och jag var bjuden att fira den hemma hos Tove men en av dagarna efter jul när man avslutar julen så samlades hela den norska klanen på Fridhemsplan i moster Didis jättestora lägenhet som låg ovanför frisersalongen och där så var jag med om en riktig Fanny och Alexanderjul. Det var en upplevelse som jag är glad över att ha varit med om. Jag ser fortfarande hur vi alla i en lång rad dansar genom en massa rum och åter tillbaka till granen och runt den och alla är himla glada. Det kändes roligt att jag hade tillgång till den här miljön tack vare Tove.
-Tove vad gör du numera – var är du nu i livet? Sist jag pratade med dig var 2013 då du var i Flensburg i Tyskland och hade en egen business. Du höll visst på med att leverera vin och sprit och öl från ett lagerhus i Tyskland till svenska internetkunder. Det var tydligen ganska lönsamt. Det unnar jag dig verkligen. Jag går nu historien lite i förväg och berättar om hur det gick för dig senare i livet. Du och jag var ihop fram till hösten 1967. Sedan skildes våra vägar tillfälligt tills vi återsågs när du flyttade till din blivande man Anders lägenhet i Gamla Stan nån gång kring 1970. Då hade Annika och jag bott i Gamla Stan sedan 1968 och du blev granne med oss. Vi bodde på Sven Vintappares gränd och kunde se ned på ert fönster i gränden bredvid. Därifrån flyttade ni sen till en flott Östermalmslägenhet där Annika, lille Leon och jag besökte er någon gång. Jag minns så väl det besöket för att att när vi skulle ta oss hem framåt kvällen så fick vi lift med en kompis till Anders och det var den välkände och duktige jazztrummisen Egil Johansen. Leon tappade nämligen en liten sko i hans bil och den är fortfarande borta.
En annan gång fick vi vara med och fira ert bröllop ute på en ö i Stockholms skärgård. Det var ett flott bröllop och flott skulle det alltid vara. Anders jobbade visst med allt möjligt. En gång så var han kompanjon med en svärson till Alice Babs och dom hade en restaurang business ihop. Det hette Jakthornet och låg bakom Tennisstadion i Stockholm. Jag jobbade där nån kväll som kypare och tyckte det var ett trevligt ställe men det gick tydligen inte så bra utan det blev konkurs rätt snart och Anders fick tyvärr ”Svarte Pettern” det vill säga att det var han som ensam fick stå för konkursens följder medan hans så kallade kompis höll sig undan.
Sedan var Anders länge redaktör och eller annonsförsäljare och delägare av en känd båttidning. Sen fick ni flera barn och flyttade till Saltsjöbaden. Så småningom skilde ni er från varandra och du var ensam med dina barn. Nu gällde det att klara skivan på egen hand och det gjorde du. Du hade näsa för affärer och var en riktigt bra entreprenör. Annika och jag besökte dig en gång efter skilsmässan ute i Saltsjöbaden där du bodde i det gamla stationshuset. Då nämnde du att du sålde bröd till affärer genom att kontakta dem och föreslå att de skulle ta in det brödmärket som du jobbade för. Tänk att sitta hemma vid sin telefon och sälja bröd på det sättet. Respekt inför att du klarade det. Sen vet jag att du hade problem med både det ena och andra och tyvärr även med spriten. Du kunde ringa hem till mig ibland sent på kvällen och du kunde ringa och prata om allt mellan himmel och jord och man kunde höra din nostalgiska röst berätta både det ena och andra. Det hände väl ett antal gånger och till slut när jag behövde min nattsömn för att själv orka upp och jobba så bad jag dig att inte ringa mitt i natten när du hade fått i dig tillräckligt för att ha mod att väcka någon. Nu ringer det en väckarklocka hos mig när jag ser dig framför mig i andra ändan behövandes någon att lyssna på dig. Jag borde ha kontaktad dig själv dagen efter och frågat hur det stod till och om jag kunde göra nåt för dig men i stället bad jag dig bara att lägga av med att ringa mitt i natten. Jag skäms nu.
Och sen så gick det säkert ett antal år innan du ringde igen den här gången till Mörkö och mitt på dagen och berättade att du fanns i Flensburg – Tyskland numera. Det var det sista jag hörde av dig.
