Våren övergick så småningom till sommar. Skolan hade jag nu bakom mig och nu passade jag på att jobba lite extra i hamnen. Det var genom några kompisar som försörjde sig med alla möjliga extraknäck som jag fick tipset.
Fönsterputsare gick från affär till affär och frågade om jobb…
Några av dem hade hittat en nisch som fönsterputsare med egen firma på fickan så allt de behövde var en hink och en stång med en liten skrapa på sig och kunder så klart. Det fick dom genom att gå från affär till affär och erbjuda sig att ta hand om deras fönster. De levde bra på detta och kunde samla svarta pengar på hög och sen gav dom sig iväg på en långresa. En av killarna hamnade i Tokyo och är förmodligen kvar där sen dess. Den killen var från Tirol och han var intresserat av zenbuddismen som han skulle studera i Japan.
Själv hamnade jag i Stockholms Frihamn som extra stuveriarbetare. Jag har kvar det lilla märket som säger att jag får ta jobb som extra stuveriarbetare när dom ordinarie inte räcker till. Och det gjorde jag ett antal gånger. Det var lite äventyrligt och speciellt att ta sig till jobbet. Det gick till så här.
Under rotundan så var det ”upprop” varje dag . Första kl 06.00 ….för att få ett jobb i frihamnen som stuveriarbetare.
Ville man ha jobb så var man tvungen att inställa sig till uppropen som skedde under Slussen-rondellen i en större lokal där det samlades alla de stuveriarbetare som ville ha jobb den dagen kl. sex på morgonen till dagens första upprop. Sen följde ytterligare ett antal upprop kl. nio och även ibland kl. elva och kl. två.
Tyckte jag att det var lite tidigt att gå upp till sex-uppropet så kunde jag ju ta ett senare men risken var då större att inte få ett jobb alls.
Första gången jag hängde med nån polare så fick vi jobb vid niotiden. Jag tror man hade ett nummerlappssystem och när dom ropade upp att dom behövde ett visst antal jobbare till ett visst fartyg så var det bara att se till att man hängde på snabbt. Blev man vald till att tillhöra en viss båt så anslöt man sig till den gruppen och hämtade ut färdpengar. Det var alltid så bra ordnat att man fick spårvagnspengar så att det räckte att ta sig från Slussen ut till Stockholms Frihamn. Perfekt när man är pank.
Väl framme i hamnen fick man leta upp båten och det var inte så svårt. Det var alltid nån som hade reda på vid vilken kajplats den låg. Sen anmälde man sig hos en förman vid båten och blev genast indelad i ett lag som skulle utföra en speciell syssla. Det kunde vara att man hamnade djupt nere i båtkroppen och fick stå där och ta emot tampen från kranen och fästa den kring lasten eller så var man placerad i ett av lagerhusen och skulle där bära bananerna längst in i lagerlokalen och så vidare. Jag hade tur en gång då fick jag stå en hel dag vid kajen och enbart vara tillgängligt ifall nåt speciellt skulle hända.
Sen var det viktigt att se sig omkring för eventuella inköp av smuggelvara eller kunna komma över vissa saker som ansågs som skadade. Lönen fick man i samband med att man slutade för dagen. Det var perfekt när man inte hade några pengar så visste man att ett hamnjobb gav alltid snabba pengar och man behövde inte vänta fjorton dagar innan lönen kunde betalas ut.
Ibland kom jag tyvärr lite sent till uppropen och fick sen driva omkring på stan resten av dagen eller vänta på nästa upprop och hoppas på bättre lycka.
Jag kunde även jobba som servitör sommaren 1967. Jag åkte ut till Hasselbacken och kollade om det fanns ett ledig kyparjobb och det fanns det men den här gången var jag lite sent ute och fick nöja mig med att jobba i festvåningen där man serverade större sällskap. Det var en helt annan inriktning på serveringen än nere i restaurangen. Jag säger nere för att festvåningen låg en trappa upp med en jättestor veranda utanför där gästerna kunde samlas för en fördrink eller ta en grogg efter maten.
All matservice i festvåningen gick på kommandotecken och det var verkligen kul att börja jobba med detta system som var så annorlunda. Här var vi ett stort gäng av servitörer och servitriser som tydligen jobbade för det mesta med festvåningservering. I början var jag tvungen att kolla lite extra och vara på alerten samt titta hur mina kompisar hanterade ruljangsen. Det kunde uppstå lite väntetider för oss som serverade medan gästerna åt sin varmrätt och då kunde vi ta det lugnt och prata med varandra och nu var åter Bertil Bertilson framme och berättade sina lustiga historier. Han var ju en av Stockholms första standup komiker som ofta uppträde på Nalen. Då kunde det bli så höga skratt så hovmästarn fick säga till oss att vi skulle skruva ned volymen så inte gästerna skulle bli störda medan dom kanske lyssnade på en talare. En fördel kunde det vara att ibland komma iväg lite tidigare från kvällspasset för efter det att maten blivit serverad och det blev groggbuffé för gästerna behövdes det inte så mycket personal längre. Då kunde kanske hälften gå hem och i mitt fall så betydde det att jag sprang direkt över gatan och tittade in på Blå Portens diskotek.
När det hade gått några veckor såg det helt plötsligt annorlunda ut en kväll när jag kom till jobbet. Personalen var samlad och restaurangchefen meddelade att restaurangen och festvåningen skulle hållas stängda framöver på grund av att man hade konstaterat förekomsten av salmonella som hade spårats till restaurang Hasselbacken. Detta var ju en smärre katastrof för ägarna som förstod att nu var säsongen över för att i regel så tog en sådan stängning minst en månad. Under en månads tid skulle samtliga i personalen regelbundet kontrolleras om de hade salmonella i sig. Så under en månad framöver traskade jag en gång i veckan till en vårdcentral som låg på Södermalm och blev undersökt om jag eventuellt hade smittats av sjukdomen.
Så det var bara att lämna arbetsplatsen. Nu började en sjukskrivningsperiod som gjorde sommaren 67 minnesvärd. Detta var som en gratis semestermånad. Personalen var förbjuden att ta arbete på en annan restaurang på grund av smittorisken. Det skulle genast firas genom att jag gick över gatan och in på blå Porten för att besöka diskoteket. Jag såg nu fram emot en trevlig tid. Veckorna efter så blev jag stamgäst på Vanadisbadet där jag trivdes bra med att spela schack med gästerna på kaféet samt sola och bada.
Heinz och jag funderar dom ut nästa 5 drag…
Genom att jag hade kompisar som i sin tur kände många andra fick jag en hel del fotograferingsuppdrag. Det hjälpte min ekonomi och var samtidigt en trevlig sysselsättning. Så på kvällarna stod jag i min mörkrumsgarderob och framkallade och kopierade de motiv som jag ibland tog på Vanadisbadet. En del flickor ville ha bilder på sig själva.
Snart var den månaden över och nu bestämdes det att Restaurang Hasselbacken skulle stänga helt och hållet för säsongen och det innebar att jag nu borde se mig omkring för ett nytt arbete.
Istället bestämde Tove och jag tillsammans att vi skulle ta oss med flyg till Paris. Det var en veckas charterresa. Där hade Tove varit förut som aupair och ville nu återse en del ställen som hon hade anknytning till men jag var lat som vanligt och trivdes bäst i vår hotellsäng.
Jag kunde njuta ut av att vi hade tillfälle att umgås intensivt på nära håll. En gång besökte vi nån kille som Tove kände sen förr och de satt och konverserade länge p franska som Tove behärskade bra i det ena rummet i en stor lägenhet medan jag hade det långtråkigt i det andra. Resten var sightseeing och ett och annat Kafébesök. Det var Paris. Det bestående för mig är några snapshots jag tog på Tove på hotellrummet när hon låg och sov eller gjorde sig i ordning innan vi skulle ut på stan.
Jag minns inte exakt men någon gång i slutet på sommaren 67 hade mitt förhållande med Tove upphört och det skedde på ett naturligt sätt. Hon hade börjat jobba på Rikspolisstyrelsen och jag skulle börja på fotoskolan. Vi hade utvecklats åt olika håll.
Slutet kändes lite trist och det vore konstigt annars när man har varit tillsammans under en längre tid. Men vi sågs även efteråt lite då och då och jag var fortfarande välkommen hem till henne och hennes mamma Marie tyckte fortfarande lika bra om mig.
Så visst var jag en hel del hos dem under hösten. De bodde ju så nära. Två minuter från min port till deras. Vi var fortfarande vänner. Men även bekvämligheten har sitt pris.
Men livet stod inte still utan jag rörde mig en hel del ute på stan för att leta lite runt och en dag kom Lena emot mig och hon var arton år och gick sista året på plugget. Hon hade ett härligt leende som finns fortfarande kvar åtminstone i min minnesbank.
Lena R
Kanske var det på Blå porten eller i Gamla Stan som jag mötte Lena R. Jag minns Lena genom att hon var en långväxt skönhet. Det var en kort tidsperiod som vi hade med varandra att göra. Man kan säga att vi var lite förtjusta i varandra. Lena hade en kompis som bodde i ett fint gammalt träslott vid en sjö någonstans öster om stan.
Det var på den tiden jag hade den där svarta buckelvolvon som nu helt och hållet hade tappat sin vänstra stänkskärm som var så rostig mot slutet så att jag kunde med händerna ta bort skärmen och bryta av plåten som ett kex. En lördag eftermiddag när det var föräldraledigt hemma hos Lenas tjejkompis så hämtade jag Lena någonstans och vi körde sedan hem till henne.
För mycket lekstuga gör att man blir blöt!!
Där fanns även en yngre bror och han och jag skulle ut och segla lite med en liten segeljolle. Det var min första seglingsupplevelse och var kul ett tag men sedan kapsejsade vi. Vi kunde ej vända båten och jag simmade iland medan han skulle med hjälp av en förbipasserande båt bogsera den vattenfyllda båten iland. Sen var det mat och lite annat och kvällen kom och Lena skulle ta sig hem till sig själv och hon bodde i Huddinge så jag körde henne dit. Det visade sig att hon var ensam hemma och hur det nu var så hamnade vi båda i dubbelsängen och där berättade hon för mig att hon hade haft ett kortare förhållande med en fransman nyligen och det hela hade slutade med att han tvingade sig på henne och våldtog henne. Det kändes inte bra att höra när vi två nu hade det ganska så skönt under täcket.
Det tog en bra stund innan jag kunde övertyga henne att inte alla killar var potentiella våldtäktsmän men till slut kändes det bra både för henne och mig att hon hade gått vidare från sin otäcka episod och fick uppleva en normal situation i sängen. Konstigt nog var det sista gången jag träffade henne. Först fyrtio år senare mötte jag henne på en restaurang inne i Sturegallerian vid en lunch. Hon satt vid ett bord med några tjejkompisar och hennes leende var fortfarande detsamma. Vi pratade några ord med varandra och lovade att ta kontakt framöver men som vanligt blir sånt bara tomma ord. Jag var där med några arbetskamrater från SCA. Jag hade ju koll på hennes liv på ett ungefär. Hon hade hamnat i Frankrike och gift sig där och fått barn men skilt sig och återvänt till Sverige. Hon arbetade som textilkonstnär. Men nu tillbaka i Sverige skulle hon snart tillträda ett nytt jobb som hon hade fått av kulturministern Lena Adelson. Lena skulle bli Chef för Arkitekturmuseet på Skeppsholmen. Där stannade hon nästan sex år innan hon blev avskedat på grund av inkompetens. Det skedde 2014.
Jag träffade lite nya människor. En av dem som jag mötte var Ann-Marie Jenkins eller Ann-Marie Antilla som hon hette som ogift. Minns ej var det var jag lärde känna henne men jag minns för alltid hennes härliga skratt. Hon var konstnär ut i fingerspetsen. Baskern hon bar jämt på huvudet var som gjord för henne.
Annmarie Antilla -Jenkins
Hon var från Norrland och hade säkert lite sameblod inom sig. Garanterat. Hennes frigjordhet tydde på det. Hon gick på Mejan som det kallades när man studerade på Konsthögskolan som även kallades för Mejan. Hon utbildade sig till skulptör och var rätt duktig. Senare i livet så skulle hon däremot sadla om och bli en riktigt framgångsrik yrkesperson inom både film och teater. Hon jobbade många år på Sveriges Radio och senare på en mängd olika teatrar över hela landet med att ha hand om kläder för dom olika uppsättningarna. Det finns en liten interview med henne som jag hittade på nätet nyligen som du kan lyssna på så hör du att hon låter rätt likt hur hon lät på den goda gamla tiden.
Vi trivdes bra tillsammans och hon såg väldigt bra ut. Hon var smal som en get och hade relativt kort blont hår. Hennes ansikte hade en skön utstrålning och hennes blick såg alltid förväntansfull ut. Men bäst var hennes garv. Hon bodde på Frejgatan precis brevid Vanadisbadet nedanför kyrkan som står där på en liten kulle. Hon hade en just enrums rivningslägenhet högst uppe i huset med fin utsikt mot väster. Där skulle vi tillbringa ett antal oförglömliga nätter och jag minns stället så bra för att jag tog en serie svartvita bilder på henne.
En söndag eftermiddag var vi på väg hem från att ha varit på stan och närmade oss hennes port. Huset var klassat som ett renoveringsobjekt och därför var det relativt enkelt att få ett rivningskontrakt för en lägenhet. Det innebar att man kunde bli uppsagd när som helst om bygget skulle kunna komma igång fort. Det kunde även ta flera år innan man var tvungen att lämna huset och det var många som på den tiden bodde med enbart rivningskontrakt. Det hade sina fördelar men kunde även ha sina nackdelar som vi skulle bli varse denna söndag eftermiddag.
Vägen lutade lite nedåt mot Sveavägen och när Ann-Marie lämnade min arm för att ta fram sin nyckel så hördes det plötsligt en dov knall precis bakom oss och vi blev uppmärksammade på att det hade ramlat ned två tegel högst uppifrån huset och landat en halv meter bakom mig. 
Det var enbart röda tegelsmulor som syntes på marken och det tog en stund innan vi fattade vad som hade hänt. Vi blev båda chockade när vi tittade upp och såg att muren precis under taket hade lossnat och att det var därifrån teglet hade startat sin luftfärd för att i värsta fall krossa oss två. Vi drog oss in i huset och hem för att hämta oss över en kopp the. Så nära döden har jag nog bara en gång varit och det var i samband med min bilolycka på Sockenvägen. Tänk att exakt samma ögonblick som vi går förbi så lossnar denna tegel. Det var en frysskada som utlöste denna tegel och det kunde hända flera sådana så vi slog larm och satt upp ett stort anslag vid ut och ingången för att varna och dagen efter ringde vi hyresvärlden och dom kom sen genast för att åtgärda skadan på huset med murbruk.
Vi hade haft en himla tur eller otur och det satte sina spår livet ut. Jag har alltid en stark känsla närvarande i mitt inre att ingenting är för alltid och att allt kan ta slut när som helst helt oväntat. Två gånger har jag klarat mig men det finns inga garantier för en tredje gång. Mer om äventyr med Ann-Marie spar jag till våren 68.
