Del 42 Hösten 1967 Fotoskolan

När Tove och jag hade kommit från Paris och jag var hemma en dag på Karlviksgatan så ringde min kompis Hanno och bad om att få komma upp till mig för att låna mina mörkrumsfaciliteter för att kopiera några bilder som han skulle lämna in dagen efter på Fotoskolan som han skulle börja på.

Det vara bara att komma, sa jag och när han senare berättade för mig att han hade sökt för några veckor sen till den här skolan så blev jag riktigt nyfiken och började fråga om det fanns nån chans för mig att kunna komma in där. Hanno trodde inte att det var möjligt men jag hakade på och frågade om fler detaljer och när han hade gått sin väg från mig hade jag bestämt mig och jag skulle på vinst och förlust söka till Fotoskolan där Hanno redan hade börjat. Skolan skulle hålla på i tre år.  Man kunde ta studielån under den tiden och med lite extrajobb vid sidan om och sommarjobb så skulle det fungera att finansiera den här utbildningen. Det skulle passa mig perfekt. Det betydde att jag skulle ha nåt att göra de närmaste tre åren. Innerst inne hade jag haft tanken att tränga in i fotografins värld ända sen den dagen när jag var i trettonårsåldern i Innsbruck.
Det var då mina vägar förde mig förbi en fotoateljé där det i skyltfönstret fanns en hel del bilder på bröllopspar och även porträtt på alla slags människor och samtliga hade tagits i ateljén innanför skyltfönstren. Jag kom aldrig för mig att gå in genom dörren och undersöka saken närmare utan det var som om jag inte ville få mina fantasier om hur det gick till därinne krossad.
Jag ville ha kvar min suddiga föreställning om mörkret i ateljén som endast upplystes delvis av några lampor som riktades av en trollkonstnär på respektive motiv. De tankarna fanns nu i mitt huvud när jag snabbt och intuitivt bestämde mig för att jag skulle ta den här vägen framåt dom närmaste åren. Jag såg fram med spänning på morgondagen.
Jag hade tagit reda på adressen och från Fridhemsplan tog jag buss 46 som förde mig hela vägen nedför Hantverkargatan förbi Stadshuset genom Gamla Stan och upp mot Söder via Slussen där bussen tog en vänstersväng och vidare Katarinavägen med stans bästa utsikt på min vänstersida.

In på Renstiernasgatan och några hållplatser till för att gå av vid Skånegatan och sen gå till vänster upp för backen ca 5 minuter fram till Klippgatans början. Till höger hela vägen uppför backen låg Vita bergen och Katarina kyrka. Ett idylliskt område med en hel del små gamla hus som numera mer och mer har förvandlats till så kallade kulturhus.

Vid tiotiden samlades dom blivande eleverna till sin första lektion och jag hängde bara på och när den var över så dök skolans rektor upp för att hålla ett litet välkomsttal. När han hade talat färdigt och var på väg ut ur rummet så dök jag på honom och sa att jag hade missat att söka till skolan i tid men  ville nu be om att kunna få vara med. Han tittade på mig och han gav mig ett leende som jag tolkade som att han gillade sådana lägen. När han pratade med mig och frågade en del så kom det ett annan kille även han med utländskt ursprung och ställde sig bredvid oss för att lyssna. Det visade det sig att han hade samma ärende som jag. Han ville också börja på skolan. Efter en kort fundering så kom rektorn som hette Christer Strömholm med följande lösning på vår ansökan.

Han sa. Ni får visa vad ni går för. Om ni klarar uppgiften jag skall ge er så får ni börja här på skolan. Hoppet steg. Ena foten innanför i dörren – så kändes det. Nu gällde det. Vad skulle vi få för uppgift. Jag visste att min kompis Hanno hade hållit på hela sommaren att fotografera och kopiera bilder som han skulle visa upp och som en jury skulle bedöma innan han blev insläppt till skolan. Så jag väntade mig en minst lika tung uppgift som skulle sysselsätta mig framöver ordentligt. Men så skulle det inte bli utan Christer sa att nu är klockan lite över elva och klockan ett när jag kommer tillbaka efter lunchen så vill jag träffa er igen här på mitt lilla kontor och då har ni med er en nytagen bild på en kyss. En papperskopia 20 gånger trettio centimeter stor. Sen får ni svaret av mig.
Vi stirrade lite på honom och sen på varandra och sen så tog vi adjö och gav oss iväg. Min första tanke var att det borde jag klara i bästa fall men tidsaspekten var kritisk. Jag skulle först ta mig hem till Fridhemsplan till min lilla lägenhet och hämta min kamera som då var en begagnad Rolleiflex som jag hade köpt under sommaren av en kompis. Sen skulle jag störta ned till gatan och be två människor att kyssa varandra – ta en bild på dem och springa återigen upp till min lya och framkalla filmen. Det våta sex gånger sex cm negativet skulle jag lägga in i min negativprojektor och kopiera fram en papperskopia. Efter det åter snabbt ned till gatan och med bussens hjälp till fotoskolan på Söder. Allt detta på mindre en två timmar. Inte helt omöjligt.
Vi två lämnade skolan samtidigt och när vi kommer ut på gatan ser jag att killen hade en bil som han klev in i och det underlättade för mig enormt. Jag fick åka med honom och det visade sig att han skulle åt samma håll som jag och efter  20 minuter var jag redan hemma på Karlviksgatan och fem minuter senare stod jag framför tunnelbaneingången till Fridhemsplanstationen och frågade ett passerande ungt par om dom ville posera för mig och ge varandra en kyss.
Inget problem när dom hörde varför och sen sprang jag upp till mitt lilla mörkrum och började med labbjobbet. Jag var van vid det eftersom jag stadigt använde mig av mörkrummet så fanns det kemikalier i dom små plastbehållarna och det gick fort för mig att få fram en hyfsad kopia och den skulle torkas efter en snabb valsning där jag fick bort mesta vätskan och sen in i en elektriskt torkapparat och efter några minuters torkning så så hade jag en färdig kopia i min hand.
Jag kollade tiden och hade  tagit reda på busstiderna som jag hade en tabell hemma för. Det fanns nu ytterligare fem minuter för att få i mig en liten smörgås innan jag lämnade lägenheten. Nu trodde  jag att om inte bussen körde i diket skulle jag hinna tillbaka till skolan i tid. Det kändes redan som en seger. Så jag satt ganska nöjd på bussen och tänkte att vad som än händer så måste jag komma in på skolan. Lite före klockan ett stod jag utanför klassrummet och då dök både Christer Strömholm upp och även den andra killen kom med andan i halsen in i korridoren och anmälde sig.

Christer tittade på bilderna och sa okej ni får börja. Varken mer eller mindre. Det var hans kortfattade stil och den skulle jag uppskatta under dom närmaste tre åren när jag hade att göra med honom. Jag svävade på moln och gick in i klassrummet där dom andra elever höll på att samla sig inför eftermiddagens lektioner. Där satt Hanno och garvade när han såg mig. Typisk George sa han under nästa paus när jag berättade hur mitt inträdesprov hade gestaltat sig. Här går jag och jobbar hela sommaren med mina bilder för att komma in på skolan och du glider in på ett bananskal i sista ögonblicket. Surt sa räven!!
Det kändes mycket bra att jag hade kommit in på skolan. Min status höjdes plötsligen och alla som jag pratade med om detta tyckte att det var bra för mig att att ha hittat den här utbildningen. Flickor jag mötte blev imponerade av att jag utbildade mig till fotograf. Det var definitivt ett yrke som var på modet. Min handelsskola utbildning var bra att ha som ett allmänbildande kunskapsunderlag men nu visste jag att jag inte skulle behöva den i framtiden – nu skulle jag gå en helt annan väg.
Undervisningen var spännande och det var kul att komma till lektionerna där lärarna kom från branschen. Det var duktiga fotografer som kom till oss och höll föreläsningar mellan dom rent teoretiska  och elementära lektionerna vi hade och där vi fick insikt i fotografins historia och lärde oss lite fotokemi. För att få fram en bild krävs ju en hel del kemiska substanser. Under lunchen så var vi ett litet gäng som tog sig till närmaste ölkafé som låg på en parallellgata bara fem minuter från skolan.
Där satte ölgubbarna och tillbringade sin tid på stället. Husmanskosten var alltid riklig och smakade gott och priset var överkomligt. Vi hade inte undervisning varje dag utan minst 2 dagar i veckan gick åt till att vara ute och fotografera. Första terminen kallades allmänt för skjutskolan. Varför det? Jo för att man var ute och sköt en massa bilder med sin kamera. Vi fick varje vecka på tisdag exakta ”skjutuppgifter” typ hamnarbetare eller skorstensfejare, taxichaufför eller dam på buss. I regel var det tre motiv som skulle ”plåtas”. det vill säga fotograferas. Två dagar senare på fredag så satt vi  alla elever runt ett bord och skulle lägga fram vårt resultat. Alla elever skulle ha en egen copyrightstämpel och med den så satte man sitt copyright på bildens baksida. Från en stor hög bilder som låg framför honom på ett stort bord så valde Christer bild efter bild och gav sitt omdöme över det utförda arbetet. Efteråt vände han på bilden och läste upp fotografens namn. Mitt copyright lästes ”PHOTOGEORGE”.

Snart fick alla en uppfattning om var man låg någonstans i bedömningsprocessen och det utkristalliserade sig snart en liten grupp som alltid fick de bästa omdömena och med all rätt, de var bra. Skolan hade fler elever som skulle göra sig ett namn i framtiden.
Vi hade till och med en framtida Oscarsvinnare bland oss som hette Anna Asp. Hon skulle göra scenografin till Ingmar Bergmanns ”Fanny och Alexander” och fick hämta sin Oscar i Los Angeles 1983. En annan duktig fotograf var Anders Petersén som skulle bli professor så småningom. Bille August från Denmark skulle bli en mycket välkänt internationell regissör. Jon Lindkvist från Finland en duktig filmregissör. Båda dessa skulle jag snart göra ett filmprojekt tillsammans med. Men nu var det september 1967 och vi satt tillsammans framför Christer som lärde oss vad som var viktigt i en bild.

Det tog inte lång tid innan jag insåg min begränsning och att jag nog aldrig skulle kunna bli en bra fotograf. Jag har alltid varit duktig när det gällde att inse min egen kapacitet och inte hålla på att lura mig själv.
Så under höstens gång så fick jag höra att Fotoskolan som stod under Kursverksamheten Stockholm skulle få sin ettåriga provverksamhet för att starta en dokumentärfilmskola godkänd och nu bestämdes det att skolan skulle fortsätta och bli treårig. Där såg jag en öppning för mig att vara med som elev.
Men än var det inte dags att ge upp utan det var bara att knalla ut i verkligheten varje vecka och ta de bilder som man skulle visa upp varje fredag för Christer. Det är intressant hur man reagerar när man ser att varje uppgift kan lösas bättre av de flesta andra elever. Först försöker man att förstå vad det är som gör skillnaden och så småningom börjar man fatta att man helt enkelt inte har den begåvning och den absoluta viljan som krävs för att göra skillnad. Men det får man ta och ju snabbare man begriper det desto snabbare kan man gå vidare och försöka sig på annat som kanske passar en bättre. Och detta sökande efter sin plats här i livet är ju både spännande men även jobbigt innan man hittar sin pryl och känner verkligen att det man har letat efter intuitivt det har man nu troligen hittat. När det hände mig några år längre fram så minns jag det tydligt som en uppenbarelse. WOUW!!! Det var en otroligt skön känsla att förstå att nu behöver jag inte leta längre utan nu är det bara att börja leverera och göra rätt för sig. Jag återkommer när jag är där i tiden. Men det är som sagt kvar några år tills dess. Under tiden kan vi nöja oss med att titta på några bilder från min första och enda termin på fotoskolan. Varsågoda-njut.