Del 58 Florida/Washington/NYC

Jag kliver på bussen och visar upp mitt månadskort som jag köpte för 99 dollar redan i Sverige och sätter mig rätt så långt bak bredvid en väldigt bra utseende negress som hälsar vänligt och efter en stund så lämnar vi busstationen för att ge oss ut på motorvägen som leder söderut. Först får vi ta farväl av New York som jag nu lämnar efter en intensiv vecka där jag fick uppleva sådant som jag innan enbart hade fått en uppleva genom att följa en del amerikanska tidningar såsom Rolling Stones magazin eller The Villagevoice men framförallt så hade jag läst en massa amerikansk litteratur där min första husgud hade varit Norman Mailer. Jag hade börjat läsa hans fenomenala skildring av andra världskriget ”Dom nakna och dom döda” som gjorde ett oförglömligt intryck på mig. Sedermera läste jag det mesta han hade producerat inte minst följde jag hans artiklar i olika tidningar. En annan husgud hade jag hittat i Jack Kerouac som hade blivit en förgrundsgestalt inom the Beatgeneration med sin första bok ”On the road”. Vidare hade jag blivit rätt så intresserat i en kille som hette Ken Kesey som är själv författare av boken ”One fler over the cuckoos nest” men även är huvudfigur i en skildring av en färd genom Amerika på en buss som skrevs av Tomas Wolfe. Den boken heter ”The electric cool aid acid tripp”  – ”Trippen” på svenska. Förutom dom här författarna har jag läst en hel del andra saker där jag oftast fördrog biografier om alla möjliga människor. Och apropå läsning så kan jag säga direkt att den bästa reskamraten jag hade under min nuvarande resa där det har gått åt mycket tid med att sitta i bussar både på dag och natt – är och har varit mina böcker. Jag är en spontan allätare och just nu här i bussen så håller jag på med en biografi om Frank Sinatra. Not bad at all. Jag fascineras alltid över att en enda människa kan leva så oerhört intensiv och vara med om så mycket i synnerhet när allmänheten har sina blickar på en hela tiden. Detta var 1969 och han hade säkert kvar trettio år.
Så jag tar fram min bok om Frankieboy och börjar titta lite förstrött på omslaget. Jag hade köpt den precis innan jag gick ombord. Nu vänder sig flickan mot mig och ler när hon frågar om det är en bra bok. Samtalet var igång och det samtalet skulle pågå mycket länge framöver. Först lite kallsnack om ditten och datten och sen långsam över till mer väsentliga saker där vi båda försöker att forska fram vem den andre är och vad vi eventuellt kan ha gemensamt? Nice talking to each other!! Var är vi på väg? Aha du är från Sweden!
Ja, och var håller du hus nånstans. Aha du bor in the Bronx!! Och hur har du det där? Det visar sig efter några timmers prat med varandra att det finns en kemisk attraktion mellan oss och att nånting kommer att hända som vi både är nyfiken på vad det kommer att handla om. Man sitter ju väldigt nära varandra i en sådan buss och det är nåt alldeles speciellt som jag kommer att uppleva igen och igen att under dom timmerna jag sitter så här tät tillsammans med med någon så öppnar en människa sig ovanligt mycket. Dels befinner man sig mellan två punkter. Man lämnar ett ställe för att ofta börja på ett helt annat sätt när man kommer fram. På vägen från A-Ö  hittar man plötsligt både tid och en möjlighet att bekanta sig eller bättre sagt närma sig en annan människa. Man vet nämligen att det är helt ofarligt att lämna ut sig för att det hela är begränsat genom att var och en lämnar bussen efter en viss tid vid en viss plats.
-Så var är du på väg?  -Jag, jag skall till Florida hade jag tänkt mig. -och vad skall du göra där? -bla bla bla.
-Och du da, var är du på väg? -Till Richmond – och vad skall du göra där? Sen följer hennes berättelse om varför hon skall till Richmond som ligger i Virginia där vi kommer att anlända vid ca elvatiden på kvällen. Det betyder att vi nu vet hur mycket tid vi har kvar för att umgås  med varandra. Anledningen till hennes resa till Richmond är att hon skall hämta hem till New York en tjejkompis som ligger på ett sjukhus i staden Richmond sedan en vecka tillbaka för att hon hade gjort sig illa i halsen vid en bilolycka. Nu behövde denna hennes kompis ha hjälp med att ta sig tillbaka sin hemstan New York. -Så du är en sådan god människa som bryr sig om sina vänner i nöd. -Off course!! What else?
Jag blev imponerat över hennes omedelbara svar. Och tiden flöt iväg. Vi gjorde ett kort uppehåll i Washington där vi hinner i bussstationens Kafée och ta oss en dricka innan resan fortsatte söderut. Bussen stannar för att man skall hinna att gå på toaletten och eventuellt tar sig en snabbfika. Nu hade vi bara några timmer kvar innan det var dags att skiljas för alltid. Just när man har fått så bra kontakt. Synd men sant tänkte jag och började fundera över livet och kom fram till att det inte alltid måste bli så som man har tänkt sig det hela från början. Så en tanke började gro inom mig. Jag skulle ju åtminstone kunna förlänga vår tid tillsammans med några timmar om jag hängde mig tjejen till sjukhuset och hämtade hennes kompis som sedan skulle åter till busstationen i Richmond för att sen bege sig med nästa Greyhoundbuss åter till New York. Jag tyckte det vore kul att se hur dom hade det på sjukhuset i Richmond och samtidigt vara ytterligare några timmer ihop med Grace som jag hade blivit lite förtjust i under tiden.
Jag framförde min plan och hon tyckte att hon hade hört fel men när hon såg att jag menade allvar så blev hon väldigt glad och började krama om mig. -Will you do that for me? Oh you are a real sweetheart!!
En taxi till sjukhuset och vi var väntad av hennes kompis. Allt var klar och på ett obyråkratiskt sätt så skrevs hon omedelbar ut från sjukhuset trots den sena timman och sedan var det en taxi åter till busstationen. Kompisen hade lite svårt att gå och hon bar ett stort vit halsbandage som höll hennes huvud uppe för att inte behöva  anstränga halsen för mycket.
Det tog inte mer en och en halv
timme och vi var åter vid buss terminalen.
Nu fick jag fundera lite om jag skulle hänga på tjejerna ända till New York och följa utvecklingen där eller ta första bästa Greyhound vidare söderut. Det var rätt lätt att välja det senare och vi kom överens om att skjuta upp vårt nästa möte till New York där jag definitivt skulle hälsa på henne när jag återvände efter min rundresa. Vi kramades och tog farväl nu innan  dom båda steg på sin buss. Vi skulle ses igen det visste vi båda två. Vi hade båda två något att se framemot.

När jag satte mig på nästa buss söderut var jag trött och sov direkt några timmar och vaknade till at höra kyrkomusik och hallelujakörer i bilradion som var på. Det var söndagmorron och nu växlade musiken i radion så fort vi närmade oss en ny stad. Det var en vacker dag utanför och det kändes att vi hade kommit en bra bit söderut under nattens långa färd. Jag tänkte mig tillbaka till Grace och den gångna kvällens möte med välbehag. Dom har säkert kommit hem vid det här laget. Det skulle bli trevligt att hälsa på henne någongång i januari vid min återkomst till NYC.
Nu kändes det som jag har kommit från hösten tillbaka till sommaren. Oh vad det skall bli kul att komma till Florida. Jag har ingen koll på var jag kommer att hamna men det kommer att ge sig så småningom under dagen.
Jag ser mig omkring i bussen. Några nytillstigna. Javisst men inget av intresse. Däremot är det intressant att titta ut och se dom små samhällen dra förbi och genom bilradion så hör man ju att varenda samhälle har troligen sin egen religion. Totally cracyyyyy!!! Hur många gudar finns det frågar jag mig. Varje församling kör sitt eget race. Och alla dess pastorer som man hör predika.
Jag tittar på en karta som jag har med mig och börjar fundera om jag skall knalla ned hela vägen till Miami eller dela upp min resa i två bitar och gå av tidigare och var då i så fall? Kommer fram till att Daytona Beach vore ett lämpligt ställe för att göra ett uppehåll och se mig lite omkring. Det enda jag har hört om stället är att det är otroligt populär bland alla studenter och collegeungdomar att besöka under vårterminens och att där lär det även finnas en häftigt racerbana. Det räcker för att jag bestämmer mig för att hoppa av där efter jag har nu  suttit bra länge i den här stolen.

När jag har irrat omkring i stan och orienterat mig hamnar jag så småningom på sena eftermiddagen på ett litet hotell nära stranden. Det känns skönt att sträcka ut sig på den stora sängen och senare på kvällen går jag och äter på en restaurang i närheten. Beställer en liten flaska vin och blir besviken för att vinet smakar halvsurt. Då vet man det. Glöm vinerna i detta land framöver och öl fick det bli nästa gång. Dagen efter går jag ned till stranden som är en långsträckt smal ötunga som sträcker sig några kilometer från norr till söder endast avskild av ett vatten som inte är mer än hundra meter bred. Det är ju inte säsong så här års i november men det är varmt och skönt att vistas där. Det leder att antal broar över till ön där stranden befinner sig och det märkliga är att strandremsan är så bred så att biltrafik på stranden är tillåten och besökarna tar sig med bilen ända fram till den plats där dom vill vara och parkerar bilen några meter ifrån där dom lägger sig på en filt eller sätter sig på sina medhavda campingstolar.

Jag möter en dam i femtioårsåldern som har en liten business här på stranden. Hon har en skåpvagn fullt med små mopeder som hon hyr ut. Hon ser mycket välmående ut så det går säkert bra för henne. Mycket sympatisk dam och vi kommer bra överens. Det visar sig att under den vecka som jag stannar här i Daytona Beach så återvänder jag gång på gång till henne och till sist så känns det som vi hade känt varandra ett helt liv. Även hennes dotter dyker upp efter ett tag och är även hon rätt söt och trevligt att umgås med. Vi blir vänner.

Det känns som om jag är på en liten välförtjänad semestervecka som lika väl kunde vara Mallorca eller Kanariöarna. Jag har arbetat hela hösten för att få ihop en bra reskassa som ska räcka helst tre månader. Så nu njuter jag av lite semester. Men snart börjar det suga i resetarmen igen. Under tiden här i Daytona har jag hört på radion och även läst i tidningarna att den 15 november 1969 skall det arrangeras den största fredsmarschen någonsin i Washington DC vid självaste Lincoln Memorial. Det innebär att jag tänker om och istället för söderut tar jag bussen norr ut mot Washington för att vara med på denna tillställning. Vi skall protestera mot det pågående Vietnamkriget. Jag hade läst att ”The hoagfarm” skulle vara med och hjälpa till med arrangemanget på sitt sätt genom att hjälpa till med att laga mat och diverse andra insatser. Jag tänkte det vore kul att möta den kända grupp om det fanns en chans. Så efter denna lata vecka gick nu åter resan norrut mot kallare tider.
Klev av i Washington och tog mig lite runt stan och mötte en del folk som såg ut som jag och fick reda på ett och annat. Träffade sedan en liten grupp på tre killar och två tjejer och vi tog oss tillsammans till en kyrka så småningom där man kunde övernatta. Vi behövde någonstans att sova natten innan demonstrationen skulle gå av stapeln. I kyrkan rådde det ett mild kaos såg det ut som men det såg bara ut så för att det fungerade jättebra med allt det praktiska. Till råga på allt så var det just här ”The hoagfarmers” hjälpte till och stod för matlagningen. För att komma nära dom så anmälde jag mig frivilligt till disken och höll på sedan där med att diska i åtskilliga timmar. Det var kul för att där rörde det sig en hel del av medlemmarna i farmerkollektivet. Min första plan var att eventuellt kunna hänga med dom efter demonstrationen tillbaka till Chicago som var deras bas. Efter lite rundfrågningar fick jag ett slags okej och jag såg fram mot att få resa tillsammans med dem. När jag tog ut lite rast då och då så mötte jag gänget som jag kom till kyrkan med.

Där fanns det två flickor och båda var trevliga att prata med och speciellt den ena som såg ut som en indiantjej var supersnygg och jag hade mina ögon på henne. Jag kallade henne för indiangirl och hon var medveten om hennes utseende så hon hade inget emot de. Varifrån hon kom kommer jag ej ihåg men alla hundratals människor i denna kyrka kom från hela USA och var enbart i stan för demonstrationens skull. Den andra tjejen var från New York och hon hade en kappa som såg ut som den var gjort av en fuskleopardpäls. Hon hade långt hår och ett stort vackert leende och bar stora solglasögon för det mesta.
Susie var hennes namn och jag kände att det fans en viss dragningskraft mellan henne och mig. En av killarna såg ut som ett freak med en poncho på sig och ett halvt galet leende på  sig för det mesta och den andra killen hade en skinnhatt med ett stort brede som täckte för det mesta hans halva övre ansikte men han var mycket trevligt och vi fann varandra snabbt och gjorde upp att vi skulle hålla ihop under demonstrationsdagen. Vi delade på några marijunacigaretter som vi rökte utomhus lite avskilt för att man ville inte utsätta kyrkan för eventuella otrevligheter om det skulle komma fram att lokalerna används  för att langa  narkotika. Det kunde finnas infiltratörer inom kyrkans väggar där det befann sig säkerhet ett hundratal resenärer.  Under natten så sträckte sig alla ut på kyrkbänkarna eller på golvet och sedan var det dags att hjälpa till i disken igen och få i sig lite frukost. Sen kom Susie till disken och hämtade mig och sa ”Lets go George” och vi begav oss sedan ut på stan och ned mot Vita Huset till. Där fanns det avspärrningar och polisen vaktade staketen. Men vi tog oss  ned mot ”The Mall” där demonstrationen hade sin stora scen. På den skulle en rad kända talare  hålla sina anföranden under dagen och skulle det även en del kända musikanter uppträda . Vi gick  mot  ett monument som sträcker sig högt 170 meter upp i luften och är synligt över stora delar av Washington. Sedan gick vi längs bassänger och det kändes
fantastastiskt att vara en del av alla
dessa människor som hade sökt sig
hit för att visa sitt motstånd och kräva ett slut mot kriget i Vietnam. Jag kom att tänka på Elias Canetti och hans bok ”Massan och makten” där han beskriver mycket noggrant vad som kan hända när det bildas en massa av människor. Men nu var jag själv en del av en allt större blivande massa. Förväntansfull så gick vi här en vacker lördagsmorgon på väg till ett redan historiskt möte. Vi mådde bra allihopa det syntes och kändes när vi höll om varandra i den svala förmiddagsluften. Som alltid när man mår bra så finns det en viss lust att det skulle kunna gå att må ännu lite bättre och det var det som skedde nu när killen med den breda hatten vänder sig till mig och frågar mig om jag vill ta en LSD tablett med honom. Först tror jag att det är inte sant att han vill göra det nu så här mitt i demonstrationen som sätter igång närsomhelst. Men han står på sig och säger att det handlar om ”good stuff” och det är cool att ”drop some acid on a day like this” Så jag som har läst en jävla massa böcker om aciddropping och vet att det är nog inte den mest idealiska tidpunkten med att göra min premiär ja säger till honom -why not!!! lets take some. Det sker så snabbt så att tjejerna märker ingenting utan det är bara han och jag som stoppar en tablett in i munnen. Sen är det bara att avvakta vad som kommer att hända framöver ”in the very near future”. Det tar en halv timme innan verkligheten förstärks ordentligt och jag blir hög som en drake och börjar förnimma omvärlden på ett helt annorlunda sätt. Fortfarande går jag arm i arm med Susie och dom andra går bredvid och jag ser hur killen med hatten ler från sidan mot mig och jag är övertygat att han vet vad jag vet och att han är på samma trip som jag och jag ler tillbaka. Det känns trygg att gå i rad med de här gänget och jag kommer att tänka på att jag senare på dagen skall tillbaka till kyrkan och möta upp med farmergänget för att åka med dom till Chicago ett Chicago där det för en månad sedan hade slagits protestanter mot polisen i samband med det demokratiska konventet. Det är mycket på gång just nu. Vi närmade oss scenen och ställde os avvaktande mitt bland mängden av människor som redan hade samlats. Än så länge hördes musik ur högtalarna och en och annan gospelkör men sedan så börjades tala och tala och tala och jag tyckte dom sa alla samma sak fast med enbart lite variation. Jag såg mig omkring och studerade ansikten både framför mig och även dom som stod bakom mig. Än höll jag Sussies hand och kände hennes värme men sedan det hade gått en tid så kändes det plötsligen att jag var tvungen att gå åt sidan för att slå en drill och jag sa att jag kommer snart tillbaka men det skulle visa sig inte vara så lätt. Så jag går mot en större högtalarställning där det var uppsatt enormt stora högtalare i mängder och ju närmare jag kom dom desto mer tyckte jag illa om det jag hörde genom dom. Det kändes som historien här upprepade sig och allt som sades var redan sagt så många gånger förr och jag blev lite trött och tyckte att jag inte ville lyssna mer på deras prat om krig och fred. Jag ville bort.

Jag kom ihåg att jag tog en massa kort med min lilla kamera och hoppades att jag genom den skulle kunna komma ihåg efteråt vad jag har varit med om i huvudet men det skulle visa sig senare att det mesta såg oskarp och snedd ut på  bilderna. Så istället att gå tillbaka till mina vänner så avlägsnade jag mig så mycket som möjligt men kunde ändå inte komma undan allt ljud som forsade fram ur högtalarna och jag hoppades på att komma till en  en lungn punkt så fort som möjligt. -Kan ingen be dom att sluta prata sa jag till en kille som tittade på mig som om jag kom från en annan planet. Apropå annan planet så minns jag en upplevelse jag hade lite senare när jag kom att tänka på att några dagar senare så skulle den andra månlandningen ske.
Jag såg mig plötsligen stå bredbent ute en bit i universumet och titta ned på både månen och jorden och dom var så långt ifrån mig och så oerhörd små så att jag passade på att gripa efter jordklotet och ta det mellan tummen och pekfingret och ta upp det mot mina ögon för att se på närmare vad som försiggick där samtidigt som månen fortfarande snurrade runt jordklotet. Jag zoomade in på Washington DC och ville se hur det artade sig med dagens demonstration och när jag var tillräckligt nära och kunde se allt ovanifrån så började även ljudet tränga fram ända ut till mig som stod långt bort från jorden. Då så kopplade jag åter till den platsen där jag befann mig och släppte lilla jordklotet åt sitt eget öde genom att jag gav den en liten knuff med pekfingret och den for iväg åt ett annat håll och lämnade förmodligen solsystemet för alltid. Men vad kunde jag göra åt det. Jag hade andra problem att ta itu med nämligen att inte kissa på mig utan hitta ett ställe där det gick att bli av med överskottsvattnet jag bar omkring med mig. Efter senare uppskattningar och vad som står på Wikileaks så var det mellan 300- och 500 000 människor på plats och av alla dessa så var det tydligen enbart jag som var kissnödig. Så jag letar mig på utsidan av denna massa och kommer så småningom åter till monumentet.
”

Där hittade jag ett ställe där jag kunde kissa och sedan så kände jag mig ”lost” det vill säga borttappad och jag satte mig ned på stenplattorna som omger pelaren och lutade mig med ryggen mot denna.
Jag minns flaggorna som vajade i vinden alla dess amerikanska flaggor med alla dessa stjärnor i den övre vänstra hörnan. Åter tänkte jag ge mig ut i rymden och jag var säkert därute ett bra tag för så småningom fick jag reda på att klockan hade blivit tre på eftermiddagen när det plötsligen står Susie framför mig och jag blir himlaglad för att hon ser lika glad ut som jag är just då. Hon sa ”I knew it!”Ja hon visste att hon skulle hitta mig igen bland denna halv million människor. Hon hade först senare efter jag inte hade återvänt till gänget fått reda på att hattkillen och jag hade tagit LSD och hon hade själv en del erfarenhet om vad som kan hända under en sådan ”resa”. Så småningom kom hon på att hon borde söka sig till ”centrumet” och det var enkel att ta reda på vad som var centrumet det var ju här där jag satt och väntade på henne. ”Amazing that I found you again” Hur mår du? Efter omständigheterna bra sa jag speciellt nu när jag hittade dig  eller bättre sagt du hittade mig.

Hon drog mig upp och sa att det bästa vore om vi kunde hitta ett lite lugnare ställe. Inte mig alls emot tyckte jag och vi drog därifrån och nu kände jag en stark värme för denna tjej som hade gjort sig besväret med att leta efter mig en sådan dag vid ett sådant tillfälle. Vi tog en lång promenad och sen fick vi för oss att vi skulle ta en taxi till ett motell för att Susie trodde att det skulle behövas att vi drog oss tillbaka till ett ställe där hon kunde hjälpa mig ifall det behövdes för att en sådan resa var inte över ännu utan det kunde hända vissa saker som inte var lätt att förutse. Så hon frågar mig om jag hade lite stålar så jag kunde betala motellet. – No problems sa jag! Men sen när vi hamnade i receptionen och det var dags att betala i förväg för rummet så blev jag lite paranoid och ville inte visa upp min pengar utan sa att jag hade pengar men ville inte visa upp dem för receptionisten. Jag hade min plånbok som vanligt nedstucken i en av mina ridstövlar som jag hade inhandlat i Stockholm på Myrorna. Så jag bad om ”a little bit of privacy” så jag skulle kunna fiska upp min plånbok ostörd utan några nyfikna blickar. Susie hjälpte mig att gå in på toaletten och där kunde jag få fram mitt checkhäfte  och senare betala för rummet. Nu var vi egentligen ensamma och jag störtade mig in i en stor säng och tänkte nu är jag nog hemma efter denna resa. Men så började jag se saker i taket och lite annat runt omkring mig. Susie tog av sina kläder och kröp ned under lakanen och jag följde efter och sen höll vi i varandra och släppte inte på en lång stund. ”I was exhausted” efter denna resa och efter vi lugnade ned oss så fick jag en god natts sömn.

”En ny dag och nya möjligheter” Denna min ofta och mest använda slogan har aldrig varit sannare än just denna söndag när vi hade vaknat upp och såg på varandra. Utanför lyste solen och det hördes till och med fågelkvitter. Jag kände en enorm livslust inom mig och det hade säkert att göra med efterverkningarna från gårdagens konsumtion. Efter en lång varm dusch så var det dags att checka ut och söka sig till ett ställe i närheten där det fanns en frukost att få tag i. Susie hade koll på var vi var och vad vi skulle göra resten av dagen. Men först som sagt skulle jag koncentrera mig på frukosten och det var inte lätt för att när jag såg den matsedel som servitrisen kom fram med då ville jag ha i stort sett allting på denna. Susie bromsade och sa att det var normalt att man fick en stor matlust men framför allt sträckte sig lusten efter olika smaker som då fanns i dom olika pannkakor.
Jag ville i alla fall ha några på en gång och lite glass till det och chokladen och det fick jag och vi satt där och åt och åt i flera timmer innan vi kom på vad vi skulle göra vidare. Självklart var det hon och jag som skulle resa vidare tillsammans. Hon var ju en själv en liten hippietyp som hade lätt att bestämma sig och ta sig kring. Hennes planer var att ta sig tillbaka till New York där hennes familj bodde men där hon även hade goda vänner där vi två var säkerligen välkommen att bo några dagar. Det är klart att jag ville åka med henne till Manhattan och till Greenwich Village där hennes vänner bodde. Så när vi var klara kring lunchen med frukosten så gav vi oss iväg.
Det här var bättre än att åka med ”The hoagfarm” till Chicago och även resten av Amerika fick ge sig till tåls innan jag hade tid för dom. Så vi tog en taxi till kyrkan för att plocka upp min lilla väska och sedan till den närmaste Greyhoundterminalen. Nu skulle jag till New York City again och där väntade dessutom Grace på ett besök ifrån mig. Livet lekte och hand i hand så satt vi på bussen tills vi anlände där ett antal timmer senare samma dag.
Vi tog oss med metron ned till Janestreet där Liz och hennes man Warren bodde i ett modernt kanske 10 våningar högt hus i en apartment. Här hade dom en lägenhet som låg mitt i The Village och när vi fick kontakt med dom genom husets vaktmästare som sitter längst ned i huset så var det bara att komma upp och vi blev varmt välkommen. Susie och Liz var goda vänner och nu fick Susie berätta om hur det hade varit i Washington. Vi blev bjudna på mat och sedan så satt vi och rökte på. Det kändes bra och nästan som lite medicin med lite marijuanarök i lungorna. Det öppnade genast upp dörren till en fin gemenskap med mina nya bekanta. Jag kände att jag hörde till samma brödraskap i och med att man rökte på. Inte märkvärdigare än så. Sen fick vi en sängplats anvisat. Det fanns ett litet gästrum. Deras lille son på 5 år sov redan när vi kom och honom fick först vi träffa på morgonen. Det var en vanlig arbetsdag, familjen lämnade huset och vi var kvar för oss själva.
Vi tog oss senare ut på stan och sen sa Susie att hon ville besöka sin mor och vi skildes åt under dagen. På kvällen sågs vi igen hemma hos Liz och Warren. Själv kontaktade jag Thomas via telefon och fick via Peter van Bergen tag i honom. Han befann sig i New York just då och inte bara han utan hans flickvän Gudrun hade kommit för att hälsa på honom en vecka innan hans hemfärd till Sverige. Gudrun kände jag från Stockholm så när vi sågs senare på dagen på ett ställe på 42dra gatan kändes det bekväm att träffa henne tillsammans med Thomas. Efter några frågor och svar så ville dom höra vad jag hade gjort sen Thomas och jag hade lämnat varandra. Det blev en mycket livfull berättelse för att jag var fortfarande en aning uppfyllt av min LSD resa och den upplevelsen. Så det var ofta dom tittade på varandra och skakade på huvuden och garvade när jag satte igång med min story. Vi hade det trevligt och efter några timmer skildes vi och den här gången för gott. Sen var det dags att åka ned till mina nya vänner och åter hade vi en trevlig kväll tillsammans. Susie berättade att hon var tvungen att åka till Boston  dagen efter för att hälsa på en annan väninna hon hade däruppe och så blev det sista kvällen för den här gången. Dagen efter så tog vi adjö av varandra och jag tänkte att nu skulle jag passa på och hälsa på Grace som bodde ju ute i the Bronx.

Jag ringde henne och tog sedan reda på en karta för att ta mig dit. Hon var arbetslös, gick på bidrag och därför var hon hemma så här en vanlig tisdag förmiddag. Jag letade mig fram till huset hon bodde i och tog mig upp tre trappor. Hon bodde högst uppe. Jag ringde på och hon drog in mej direkt i lägenheten och anledningen var att hon inte ville att hennes grannar såg för mycket ut av mig. -Dom brukar skvallra om allt dom ser. Jag tänkte inte mer på det utan efter en kopp kafée och lite small talk så började vi närma oss varandra och fortsatte ungefär där vi var sist innan vi skildes i Richmond på bussterminalen. Vi höll på att kramas och hade det rätt mysigt när det plötsligen bankade på dörren och hon lyssnade till. Hon höll sig lugn och gav mig ett tecken på att vara tyst. Sen blev bankandet högre och högre och jag trodde att snart kommer den dörren att slås in. En mans röst skrek ”Open the damn door Grace. I know you are in there with some white boy. Det var jag som var den vita pojken. Grace tog det lugnt och ville trötta ut honom. Hon visste ju vem det var och hade på känn att han så småningom skulle ge sig iväg och det hände väl efter en halv timme men det verkligen avtändande måste jag erkänna. Nu fick vi ta det lugnt och inte synas så vi kunde ses genom brevlådan. Grace berättade en hel del om hennes liv. Hon hade en liten unge som hon hade lämnat iväg innan min ankomst till en kompis till henne för att vi skulle kunna vara lite ostört ett tag. Men tydligen hade någon granne skvallrat och kontaktat en av hennes killar när dom hade sett mig dyka upp hos Grace. Men hon tog det inte så hårt.
Sen berättade hon att hon hade ett förhållande med en polis från Bahamas som hjälpte henne lite med ekonomin. Hon kunde tyvärr inte hälsa på honom för närvarande för att hon var tvungen att anmäla sig hos polisen en gång i veckan för att hon hade ställt till det för sig som hon uttryckte det. Ja det var ju en del nyheter och jag började tänka att kära nån vilket liv? Hon sitter verkligen fast här i den här hålan med begränsat rörelsefrihet. Undertiden så kokade en soppa på spisen och när jag tittade in i kastrullen så var det några gamla köttben som simmade runt i sbadet och det hela luktade inte speciellt gott. Jag skulle aldrig ha fått ned den här soppan om hon hade bjudit mig på den. Nu kändes det som om jag hade sett det mesta här hemma och gjorde lite ansatser till att jag ville åka tillbaka till stan. Men hon insisterade att vi kan väl gå tillbaka till hennes sovrum och så blev det. Jag förstår mycket väl att efter allt jobb som hon hade lagt ned i samband med mitt spontana besök så ville hon få lite utdelning och inte mig emot hon var ju en vacker kvinna och inte säger jag nej till en kvinna som visar mig in i hennes sovrum och uppmanar mig till att have a little fun. Off course! Vi låg med varandra och det var det sista vi gjorde innan jag drog mig tillbaka och försvann ur hennes liv. Men det kändes tråkigt att lämna henne och veta om vilket liv hon levde där. Jag däremot hade förmånen eller bättre sagt lyxen att bara kunna sticka därifrån. Men det ger en att tänka och från och med den gången så vet jag vad som döljer sig i dom här låga husen som finns i långa rader därute i the Bronx och att det handlar om människor som är tvungen att leva sina liv där. Jag åkte in till Manhattan och satte mig på nästa buss som gick hela vägen till New Orleans utan uppehåll den här gången förutom nån enstaka kisspaus. Goodby New York!!!