Åter sittandes på bussen söderut läser jag tills jag somnar in. Jag känner igen mig när jag befinner mig i Richmond och vi får lämna bussen för en liten bensträckare. När jag åter igen vaknar upp så är det dags för ett frukoststopp någonstans och sedan går färden vidare genom olika delstater tills jag så småningom efter en sammanlagt ca 40 timmars 
bussresa hamnar mitt i natten i New Orleans centrum. Trött kliver jag in i en taxi och ber föraren att köra mig till det absolut billigaste ställe i denna stan där man kann sova över.
-Well well Done deal!! Lets go!! Det tar inte mer en en kvart så stannar han utanför en ganska oansenlig dörr och han pekar på den och säger ”That’s it my man” Jag betalar och ger mig in i huset och uppför en lång smal trappa till övervåningen. En liten reception till höger där man checkar in och det gör jag genom att betala 5 dollar till killen. Han ger mig en nyckel och en karta där mitt rum är kryssat och pekar inåt och till höger. Nu börjar jag orientera mig och letar efter mitt rum bland alla dessa små fyrkantiga lådor som är uppställda vägg i vägg i denna superstora lokal. Så småningom så hittar jag mitt nummer och öppnar dörren och få se en säng och en stol när jag tänder det svaga lyset. Det är verkligen som att gå in i en liten container som är lika stor som sängen är lång det vill säga två meter och ca två meter bred. Väggarna i rummet är ca två och en halv meter höga och ovanpå så är det lagt en finmaskig nät så ingen kan ta sig in i rummet ovanifrån. Dagen efter kommer jag underfund med att det finns ca ett femtiotal sådana små boxar som skall föreställa rum uppställda på enbart denna våning och det finns en likadan våning ovanför. Vilket fantastiskt system för att härbärgera en massa folk som vill bo så billigt som möjligt. Var och en har sin egen liten lya där man kan låsa kring sig och vila på en säng. Det behövs inte mer än gemensamma toalett- och dusch faciliteter. Genialt. Dettta borde finnas i varja större stan på jordklotet föralla som vill resa och klara sig med en hygglig reskassa.
Nu tycker jag att det är dags att vila ut ordentligt efter denna maratontripp med alla dess intryck som skall smältas. Jag släcker min lampa och stirrar i taket och ser ovanför mitt rumstak det riktiga taket ytterligare en meter högre upp och därifrån så lyser det svagt så att man kan orientera sig i dom labyrintiska gångerna som leder till alla dessa små boxar. Mitt på dagen blir jag väckt av röster som kommer från obestämt håll. Så det gäller vara medveten om att varenda brut som du släpper kan höras av dina grannar och tvärtom likaså men det ingår i det låga priset.
Efter att ha pratat med killen i receptionen så betalar jag för ytterligare en natt tillsvidare och sen går jag ut på stan för att ta mig till den närmaste polisstationen för att anmäla att jag har blivit av med mina travelercheques under gårdagens bussresa. Det ingår i min plan för att fördubbla mitt resekapital. Det är nämligen så att av tillförlitliga källor så har jag fått veta att American Express anmäler inte checkbedrägerier under 500 Dollar som ett eventuellt brott för att det inte lönar sig för dom att bråka om sådana små summor i tidskrävande rättegångar som sällan leder till något för företaget. Jag gör alltså en anmälan vid polisstationen där jag berätta att jag efter bussresan saknar mina checkar och tror att jag blev bestulen på dom. Jag får en kopia av den rapporten med mig och beger mig sedan till American Expresskontoret för att meddela dom samma sak och visar upp min polisrapport. Inga problem alls och jag får ett nytt häfte av dom som är värd 420 Dollar som är den summan som jag hade kvar på mitt stulna checkhäfte.
Tack och adjö. En sten faller från mitt hjärta i och med att denna plan har gått i lås. Så nu känner jag mig rik och börjar genast använda det nya häfte och skriver ut femtio Dollar för att ha lite cash att röra mig med. Hade jagg några moraliska skrupler för det jag har gjort. Svaret är nej. För att jag har läst för mycket om hur bankerna agerar och tycker därför att det skadar ingen fattig. Sen dess så är jag inte längre så säker på att det var ett bra sätt att förstärka sin reskassa men nu är nu och då var då. Shit happens!!
Nu tar jag mig till Bourbonstreet som är den där gatan som jag läst om där det lär finnas alla jazzklubbar. Jag promenerar längs lokalerna och på ett ställe så har dom fönstret mot gatan vidöppen och i en gunga sitter en vacker flicka och gungar så att ena stunden är hon inne i lokalen och nästa stund så kommer hon dinglande med sina ben högt upp och ut på trottoaren där förbipasserande stannar upp och vill se en glimt av hennes trosor som syns tydligt när den vida ryschpyntade kjolen öppnar sig av fartvinden. Surprise Surprise. Vad gör man inte för att dra blickar till ett etablissemang? Från olika håll hörs det typisk New Orleansjazz ut på gatan och visst är det lite kul att se denna berömda gata och strosa här en vanlig veckodag i November 1969.
Det är vackert väder och efter en god lunch så lägger jag mig en stund på en parkbänk i närheten av vattnet. Senare på eftermiddagen kör jag lite sightseeing och beger mig upp på ett högt utsiktstorn där man får en bra överblick över stan och dess läge i förhållande till den mexikanska golven. Det känns bra att ha händerna fria för en gångs skull för jag har lämnat min lilla handbag på mitt lilla krypin inlåst. Så jag känner mig som en riktig turist idag med en välfylld fördubblad reskassa i min ägo.
Jag stannar några dagar i New Orleans och möter en del folk i en park som håller på röka marijuana och det är väl okej men snart tröttnar jag på det och tar mig vidare västerut. Det är ju bara att titta på min lilla tidtabell från Greyhound för att bestämma mig när nästa buss skall klivas på och eftersom jag aldrig behöver bestämma mig i förväg var jag skall gå av så överraskar jag mig själv gång på gång. Även denna gång skall det bli så.
När jag åter sitter på bussen så får jag sällskap av en flicka som heter Jerry Sleeman. Hon är kring 20 år gammal och vi sitter sida vid sida och berättar för varandra fragment ur våra liv. Jerry är söt och på väg till sina föräldrar i Houston. Hon berättar om sin vistelse i Hawaii där hon har bodd i två år. Jag lyssnar och blir mer och mer sugen på att själv åka till Hawaii. Pengar har jag tillräckligt men det vore kul om hon kunde hänga med med tanke på att hon kan Hawai. Vi börjar prata om den saken och det ser inte helt omöjligt ut att det kan gå i lås. Vi blir mer och mer upphetsat när vi pratar om saken men där finns vissa hinder och så småningom visar sig att hela planen inte kommer att kunna fungera i verkligheten. Men visst var det häftigt att göra en sådan resa i tankarna under ett antal timmer och allt detta under en vanlig bussresa från New Orleans till
Houston och när hon lämnar bussen så följer jag med henne och där på terminalen så blir hon hämtat av sin mor och efter att ha bytt adresser och lovat att hålla kontakt så åker dom båda hem till sig och jag går för att äta lite lunch samtidigt som jag väntar på nästa buss vidare västerut. Inte visste jag då att jag skulle återvända till Houston så småningom.
När jag nu kliver på bussen igen så finns där redan en kille som sitter lite längre bak och det blir bredvid honom som jag hamnar och dom närmaste timmarna så får vi reda på varandras öden. Han är i trettioårsåldern och Dealer i Las Vegas, jobbar på en stor Casino och är på väg dit efter han var hemma ett tag på en kortare semester.
Efter några timmer på bussen så säger han att han skall gå av i El Paso som ligger i Texas för att åka över till den mexikanska sidan. Där på andra sidan Rio Grande så ligger den lilla staden Juarez. Han brukar stanna över där en natt när han har vägarna förbi i dom här trakterna för att det är den idealiska staden för att tillbringa en helkväll. Vad det innebär skulle jag själv snart uppleva. När jag hörde namnet Juarez så ringde en klocka i mitt lilla huvudet och jag kom att tänka på texten i en Bob Dylan song där han sjunger om en ”Eastertime in Juarez” och den sången hade en vemodig efterklang som jag ville veta mera om. Så det var det som gjorde att jag omedelbar sa till honom att jag ville gärna hänga med honom för att själv uppleva Juarez. Så blev det.
A border in the Rio Grande culvert divides the Mexican city of Juárez (bottom) and the U.S. city of El Paso, Texas, shown here in 2010
Vi klev av I El Paso och snart så krossade vi bron över Rio Grande och det var inga problem med att komma in i Mexiko. Vi gick huvudgatan fram och han kände igen sig och styrde direkt till en lokal där vi togs emot vänligt och lämnade vår packning hos vakten i garderoben. Mitt på blanka eftermiddagen så var det full rulle i denna lokal. Levande musik, flickor, dans, alkohol, stoj och glam. Det var bara att slå sig ned och beställa lite dricka. Han bjöd och jag bjöd och han bjöd och efter att ha dansat och svettats och druckit i några timmer så förlorade vi varandra ur sikte det vill säga han var borta. Jag var rätt så trött vid det här laget och styrde mot utgången för att hämta min väska. Hans väska var borta så jag utgick ifrån att han hade bråttom med tjejen som han hade dansat en hel del. Mycket riktigt honom skulle jag aldrig mer se.
Men det var han som var anledningen att jag hade hamnat i denna stan och det skall han ha kredit för. Jag var trött och ganska packat när jag tog min lilla handbag och tog mig ut på gatan där det fortfarande var dagsljus men närmade sig kvällen. Ett hotell syntes nästan mittemot och jag styrde dit över och såg på pristavlan att det passade mig perfekt. Jag tror att det var åtta dollar dom ville ha för en enkelrum och det tog jag. Jag sa till portiern att jag skulle gå upp på rummet och ta en dusch och han undrade om jag ville ha dambesök därefter. Jag blev lite lätt förvånat men efter det jag hade sett hittills så var det inte så konstigt att han undrade. Jag tror att jag är för trött för det men påminn mig imorgon om saken så får vi se. Han garvade och jag tog rummet i besittning. Redan på vägen dit, det låg en trappa upp, mötte jag en del flickor som gick från ett rum till ett annat som om dom bodde där stadigt och det visade snart att det var flickor som hade det som sitt yrke att ta betalt för sina personliga tjänster. Sedermera skulle jag bli på god fot med dom flesta som bodde på hotellet. Innan jag la mig i sängen undersökte jag rummet och fann att en bit in under sängen så var det en bit av en golvplanka som gick att lossna lätt och det gjorde jag och fann att det var ett utmärkt ställe att gömma mina få värdesaker Jag tog fram nästan alla stålar jag hade och passet och la in dom en bra bit i undergolvet. Det kändes som ett säkert ställe och sedan la jag golvplankan som var bara en halv meter lång tillbaka. Nu kändes det säkert att ta sig en lur. Jag sov som en stock och dagen efter så var det ingen idé att äta frukost utan jag gick direkt på lunchen.
Receptionen gav mig ett tips om en bra krog som låg bara några meter längre söderut på samma gatan och dit gick jag nu för första gången för att äta min blivande favoriträtt. Det fanns en lång bardisk och bakom den stod kocken och lagade rätterna och ställde sedan maten framför en på disken. På matsedeln läste jag Liver Tyrolienne och det visste jag att det var Kalvlever med lite bacon och till det så serverades lite Rösti och lite grönsaker. Jag njöt ut av fulla drag och tänkte att det passade bra med en kall öl till denna rätt. Och detta skulle jag utan att veta om det just då äta åtminstone en gång om dagen någon vecka framöver men ibland besökte jag den här krogen både till lunch och på kvällen. Jag behövde bara sätta mig på min barstol och slå upp min bok eller tidning så ställde han fram en kall öl och satte därefter direkt igång med att steka levern.
Så nu när det viktigaste var avklarat såg jag mig omkring efter sällskap och det tog inte lång stund innan jag hittade en amerikanare som såg rätt trevligt ut i ungefär min ålder med blond hår och jag undrade vad han höll på med. Jag hade sett honom på hotellet och nu satt han här och tog en öl. Så snart började vi umgås med varandra. Han hade hamnat i Juarez för några veckor sedan och fastnat där som han sa. Det är lätt att göra. Först var han här som turist och sen så började pengarna tryta och ovanpå allt så krockade han med sin bil som nu stod hos en bilmekaniker och väntade på att han skulle hämta ut den. Han hade blivit nära kompis med en av flickorna på hotellet och hade flyttat in hos henne tillfälligt. Genom honom så skulle jag möta ett helt gäng killar som även dom hade strandat här i Juarez. Det berodde hos en del för att dom ville hålla sig undan militärplikten. Några hade till och med deserterat och en del höll sig enbart utomlands så att dom inte kunde rekryteras till Vietnam. -Så vad levde dom ut av frågade jag? -En del får hjälp av flickorna som tjänar pengar på att sälja sig. En del går ut på kvällarna och rånar turister när dom är fulla och på väg hem från krogarna. Det är inte så svårt att klara sig i den här staden som lever till stora delar på brott och synden. Spännande miljö tänkte jag. Jag bjöd Dave på nån öl och sen fortsatte vi snacket på hotellrummet där det visade sig att han bodde på samma våningsplan som jag och till och med i rummet som gränsade till mitt. Han var also för tillfället inneboende hos Linda. Jag började lära känna Linda och en del av hennes medsystrar och nu började jag trivas ordentligt i denna lilla håla. Det gick en vecka och dagarna blev sig allt mer lik och jag började fundera att dra vidare. Jag ville längre söderut i Mexiko och helst ville jag se Acapulco som på den tiden fortfarande var ett mondänt ställe och låg långt ned i Mexiko vid den pazifiska kusten. Jag hade börjat skriva ut traveller cheques från de lilla checkhäftet jag hade angett som stulen i New Orleans och det funkade bra. Så jag tänkte det var kanske säkrast att jag gjorde av med dom 420 dollar här i Mexiko och sedan tar jag dom 420 dollar som jag hade fått i New Orleans och använde dom i USA som betalningsmedel. Det kunde då se ut som att personen som hade stulit mina pengar hade åkt till Mexiko och levt där loppan med mina gamla checkar.
Jag kom på en idé och förslog Dave att jag kunde betala hans bilreparation som gick på 50 dollar och sedan skulle han och jag åka till Acapulco tillsammans och så småningom åter till USA. Det passade honom så klart jättebra. Jag skulle finansera resan genom att betala bensin, mat och övernattningar. I gengäld fick jag en jättefin kombinerat radio och bandspelare och ytterligare lite småkrafs och en kniv som var rätt snygg. På kvällarna gick vi fortfarande ut till olika barer men det kändes mer och mer stökigt som sagt och nu skulle vi göra slag i saken och han hämtade ut sin bil. Jag hade fixat fram 50 dollar i en sedel och Dave ställde sedan bilen utanför hotellet. 
Jag ligger senare på eftermiddagen i min säng på mitt rum och hade fönstret lite öppen när jag plötsligen hör lite röster och en del konstiga ljud som kom från trottoarer utanför. Jag reser mig och tittar ned utan att böja ut mig och ser hur två killar ur vårt gäng står och försöker bryta in sig i Daves Ford Mustang som han hade hämtat samma dag på förmiddagen från verkstan. Jag sprang direkt över till Dave i rummet bredvid och hojtar att nu var det kris och att vi skulle springa ned med detsamma om vi ville ha kvar ”vår bil”. Jag kände ju som att det var vår bil vid det här laget. Vi sprang ut ur ut från hotellet, tog oss runt hörnan och precis när vi kom så försökte den ena killen sätta sig i förarsätet och mekka med startlåset. När vi överraskar dom på bar gärning så säger han att vi inte skall ta det personligt utan han ville bara kolla hur man sitter i en sån bil. Men hyr lyckades du att ta dig in frågar Dave. Jag hade ju låst bilen. Det påstod killen att det inte hade varit låst och han lämnade bilen. Dave ville inte bråka med den killen som var rätt så kraftigt byggd. Men han tog fram sin bilnyckel och låste bilen och sedan dom andra killarna hade dragit därifrån nickade vi mot varandra och sa ”Time to leave”!!!!! Vi gick in och jag gick fram till receptionen och bad om att få slutnotan. Sen gick vi upp och packade ned mina få saker i bagen och tog farväl av Linda och hennes kompis. Dave lovade att höra av sig snart och sen satt vi oss i hans fina bil och åkte söderut. Det kändes som vi hade lämnat en alpdröm när vi hade åkte en bit och kom utanför stadsgränsen. ” Acapulco here we come”!!
Det tog inte mer än 30 kilometer innan vi fick stanna vid en gränsstation och där blev ombedd att visa upp våra pass och sedan frågade dom mexikanska tullgubbarna efter ett speciellt papper som visade att det var hans bil och det letade Dave efter utan att hitta. Vi fick lämna bilen och gå in på kontoret och fortsätta förhandla. Dave var inte den smartaste när det gällde att vara smidig det hade jag ju redan märkt men nu började han till och med småbråka med tullarna. Det hela slutade med att vi fick vända om och i El Paso hämta ut detta viktiga pappret från Vägtrafikförvaltningen. Oke tre mil till El Paso är inte hela världen tänkte vi och satte oss i bilen och styrde norrut igen. Så kom vi att tänka på att det var fredag sent på eftermiddagen och ämbetsverket kanske har stängt på lördagen och sen var det söndag och att vi tidigast kunde återvända hit på måndag förmiddag efter vi hade fått tag i pappret. Nu kändes det genast lite jobbigare att sitta i bilen och styra åt fel håll. Istället för Acapulco så är det El Paso here we come!
Vi ville i alla fall inte tillbaka till vårt hotel i Juarez så vi fick hitta ett annat hotell som låg en bit borta ifrån Juarez. det var ett märkligt ställe med dans på samma ställe och nattliv och all slags konstigheter som hände där. Men vi hade inget annat val än att låta tiden gå fram till måndag morgon morron och så fort dom öppnade dörren stod vi där och fick det där pappret som efterlystes. Jag betalade och så var vi på väg igen till dom här griniga tullarna.
Det visade sig att Juarez befann sig i en frihandelszon som sträckte sig ca tre mil söderut från El Paso och den egentliga mexikanska gränsen var uppsatt ca tremil in i landet. Nu var vi överens om att om det skulle bli krångel med tullen en gång till så hade vi några dollarsedel i beredskap för att lämna dom smidigt över till dom. Det borde vi ha gjort första gången redan men det är alltid lätt att vara efterklok. Nu var det inte ens aktuell att visa upp det intyg vi hade hämtad utan dom bara kikade på passen och vinkade oss vidare. Solen började skina igen och vi gasade på ordentligt för att hämta in lite förlorat tid. Vilken absurd tanke. Förlorat tid? Man kan ju aldrig komma ikapp tiden. Vad skall man säga om landskapet? Jag minns enbart att avstånden var oändliga.
Det är 1500 km till Mazatlan och dit var vi på väg till att börja med . Det ligger vid kusten. Men först så går det genom en lång ökenlandskap och jag kommer ihåg att vi första natten la oss att vila i bilen och sov till tidigt på morgonen. Då kändes det lite kyligt i bilen och såg utanför en större kyrkogård vid sidan om vägen. Vi blev nyfikna och gick och tittade på den och det var makalöst hur den såg ut så här en tidig morgon i de kalla ljuset. Vi blev lite frusna. Det är trots allt december och vi vet ju att i en öken så skiftar temperaturerna ordentligt mellan dag och natt. Vi tittar på kartan och räknar ut att om vi återvänder en liten bit så borde vi hitta en bensinmack och kanske ett tillhörande café där vi skulle få lite frukost i oss. Sagt och gjort så vänder vi och nån minut senare så stannar vi vid en liten mack och går in och få oss lite café. Vi är dom enda gäster och det hörs ingen trafik alls på den stora huvudvägen utanför där vi tog oss fram under natten. Efter vi fått i oss en kopp sätter vi oss utanför huset på marken med ryggen mot husväggen och njuter av solen som känns nu starkare och värmer våra lätt frusna kroppar. Dave går in och kommer ut med några öl och sen sitter vi och ta det lugnt medan vi halsar ölen. Då kommer det fram en farbror plötsligen och sätter sig bredvid oss på marken och börjar prata lite engelska med oss. Han undrar vad vi er för ena och var vi är på väg.
Dave hämtar mera öl och även farbrorn får en flaska av oss. Det tycker han var snällt och nu börjar vi snart bli bra kompisar ju mer öl vi dricker tillsammans. Så han berättar att det är han som äger stället här och att det hus vi ser på den andra sidan av vägen är byns postkontor och används till allt möjligt. Till exempel så skall det bli dans där ikväll och vill vi så är vi hjärtligt välkomna att vara med. -Men varför dans mitt under veckan undrar vi? – Det är för att idag är det byhövdingens födelsedag och den skall firas med fest och dans som vanligt. Vi fattar fortfarande ingenting. Vi har sett en kyrkogård och ingenting annat och nu talar den här killen om en by som inte syns från vägen. Vad är det frågan om? Under tiden dyker det fler människor upp och pratar spanska med Pedro som är våran ciceron. Dom är här för att förbereda festen ikväll och skall förvandla postkontoret till en danssal och därför hjälper vi dom att lyfta ut lite skrivbord och annat ur den stora lokalen. Sen är det dags att få i oss lite lunch tycker Pedro och bjuder in oss till sitt hus och hans fru tar fram lite mat och vi slår oss ned i deras privata kök som finns bakom caféts väggar. Vi får en god rätt och mera öl tas fram. Vi säger att han skriva upp drickan på vår konto och det lovar han att göra. Efter nån timme så kommer det en liten pickup truck och ut hoppar tre musikanter med sina instrument. En bas ett dragspel och en gitarr och så sätter dom omedelbart igång. Nu dyker det mer folk upp i rummet och vi flytter ut oss i kafét där alla får plats. Sen blir det tårta och kafé och läsk för barnen. Pedro har nämligen två söta döttrar som är ca tio och tolvårsåldern.
Nu har det riktiga födelsedagsbarnet anlänt och musiken spelar Happy birthday för honom och alla jublar och in kommer mera öl och detta oväntade lilla frukostuppehållet är nu på väg att bli en oförglömlig tillställning innan den riktiga festen ens har börjat. Senare på eftermiddagen så börjar det droppa in en hel del folk som kommer från byn i närheten och dom gratulerar och tar sig sedan över gatan för att bege sig till danslokalen. Så efter ett tag flyttar musikanterna och alla vi andra över till ”postkontoret” som nu har förvandlats ordentligt och pyntats till dagens ära med lite glitter och längs dom båda långsidorna i lokalen så står där en massa stolar och på den ena sidan sitter all kvinnor och på den andra sitter killarna och avvaktar tills musiken sätter igång. Nu har bandet fått förstärkning med två trumpetare och det börjar låta riktigt bra när dansen börjar.
Efter att vi tittar oss omkring går vi ut från danssalen och bakom huset så lyser den sista kvällssolen mot oss. När vi nu stå där efter ha fått i oss både öl och tequila mår vi inte bara bra utan det hela är som att befinna sig i en saga och som i alla sagor så kommer den fula häxan så småningom och hälsar på. I vårt fall har det att göra med att Dave är ganska så packat vid det här laget och han börjar leka med en kille som har kommit fram till oss och han ser ut som om han är byns sheriff och det visar sig småningom att han är sherriffen. Dave börjar med att han försöker ta hatten ifrån sheriffen som inte tycker att det är så kul och säger till honom att så skall man inte göra i Mexiko för att det är samma sak som att han försöker ta hans flicka ifrån honom. Han säger det allvarligt och jag hoppas att Dave skulle förstå att han lekte med elden genom sitt respektlösa handlandet. Så efter lite överslätande snack så ser det ut som situationen är glömt och förlåten men ack ack ack så enkelt är det inte. Efter Dave varit på muggen och kommer tillbaka till oss som står kvar i en ring så verkar han ha glömt vad som hade hänt en stund innan men den här gången är det ännu värre när han nu tar sig fräckheten att med sin hand att gripa efter sheriffens revolver som han har i ett hölster som hänger på hans skärp. Nu blir han arg och så börjar han svära på spanska medan han slår undan Daves hand och en annan kille får översätta att -”nu får det vara nog och att den här ”yankee”, som är ett fult ord för amerikanerna, han skall akta sig noggrant för att ta och gripa efter en annan mans vapen är som att ta honom i pungen”. Det är ord och inga visor. Jag inser det allvarliga och ber om ursäkt å Daves vägar och ber honom att ha överseende med att han är så full så han inte kan avgöra vad han håller på med. Nu är det nog dags att få snabbt Dave iväg till ett lugnare ställe där han inte kan förolämpa ytterligare någon. Vi tar undan honom och en kille går med mig och Dave över gatan till macken och där får vi en sovplats anvisat bakom en förrådsdörr där det ligger det några säckar med potatis och lök och där lägger vi Dave som tycker att det skall bli skönt att vila ut ett tag. Sen lämnar vi honom och jag tar mig tillbaka till danslokalen. Där har storyn redan spridit sig och fler kommer fram och börja garva när dom visar att dom har hört vad Dave hade gjort mot deras sheriff. Snart var allting glömt och jag passade på att bjuda upp någon för att dansa. Jag minns en helskön bild från dansen och det är när en av killarna svänger runt med en tjej och hans jeansjacka vidöppet visar från inre bröstfickan en flaska tequila. Här himlar man inte med att det behövs lite dricka när det är fest på gång bara man klara av spriten och den enda som inte gjorde det var Dave som hade tyvärr gjort bort sig. När festen gick mot sitt slut och jag hade fått nog så drog jag mig undan till samma lökförråd där Dave låg. Han snarkade när jag kom in dit och jag la mig bredvid. De var den häftigaste festen jag varit med om tänkte jag innan jag somnade ovanpå löksäckarna med alla kläder på. Dagen efter vaknade vi båda två mitt på förmiddagen och efter vi uppsökte toaletten på andra sidan gatan så var det dags att hämta några öl i caféet för att nu var vi durstiga på riktigt.
Återigen så satte vi oss längs husväggen och njöt av den värmande solen och dom kalla ölen. Vi följde upp med lite sandwiches och vi behövde inte vara ensamma sttandes där mot väggen utan det var fler än vi som var durstig efter gårkvällens övningar. Återigen så skrattade dom över Daves försök att avväpna deras sheriff och nu var det nästan roligt att få höra det berättat av dom andra. Men Dave tyckte fortfarande att han ville ju bara…
Vi gjorde inga ansatser att ta oss vidare utan vi lät handlingen utveckla sig själv och det gjorde att vi efter en sen lunch fortfarande var kvar när några av killarna sa att nu måste vi hänga med till byn för att se hur dom hade det där. Vi frågade hur långt det var dit och dom sa att det är lika bra att vi tar bilen dit för att det är någon kilometer iallafall. Så vi satte oss i bilen och två av grabbarna la sig på fronten av Mustangen och dom andra hade en egen pickup och körde före oss. Så snart var vi där och det visade sig vara en liten by. Färden gick direkt till byns lilla ”vattenhål” det vill säga till en ”bar” som visade sig vara den mest ursprungliga baren jag någonsin sett. Bardisken bestått av några brädor som man lagt mellan två tunnor och bakom dem så fanns en primitiv vägghylla med lite flaskor i och ett kylskåp med läsk och öl i ena hörnet. Vi slog oss ned i några vita plaststolar i det fria utanför och blev bjudna på en tequila och en öl. Sedan så sa vi till varandra att om vi inte reser oss nu och går härifrån till bilen och drar söderut så kommer vi att ligga en natt till i lökkällaren och det var väl inte så kul precis eller hur. Vi höll ett litet tal och tackade för deras stora gästvänlighet och sedan reste vi oss och tog fareväl av alla och steg in i bilen och tittade snabbt in hos Pedro vid caféet och tackade honom för allt vi hade varit med om samt gav honom ett ordentligt bidrag till allting vi hade konsumerat sedan vår ankomst. Han var mycket nöjd och hela familjen stod där och tog farväl av oss innan vi äntligen satte oss i bilen och fick den upptankat i sista ögonblicket. Vi hade nästan glömt att vi behövde tanka och sen var vi ”on the road again”!! Chihuahua nästa!!! Vi var rätt så trötta och tog det lite försiktigt till och börja med men sedan ökade vi på. Det går rakt fram i timmar och snart var det kväll igen och nästa gång vi stapplade in på ett hotell var det i Chihuahua som är en ganska stor stan en bra bit söder ut. Där stannade vi en natt och ville sen snabbt vidare till Acapulco. Via Torreon och Durango kom vi närmare och närmare kusten och Mazatlan. Mellan Durango och Mazatlan så var det en bergskedja som heter Sierra Madre Occidental.
Det finns ytterligare två bergskedjor som heter Sierra Madre del Sur heter den södra och den ostliga kedjan i Mexiko heter Sierra Madre Oriental. Den kedja vi skulle korsa för att komma ned till havet var enorm och förutom dom vyerna som dök upp bakom varje kurva så minns jag ett ställe högt uppe i bergen där en ensam kvinna levde med sina barn och drev ett litet värdshus och den goda maten hon lagade åt sina gäster.
Jag tog lite kort på henne innan vi körde vidare. Dave körde hela tiden och det gjorde han bra i synnerhet när han inte var full. Det var en tidig morgon som vi kom till Mazatlan och vi tog oss igenom stan och ut ur staden och till en ganska så ensam strand där vi stannade och lugnade ned oss efter denna långa resa.
Vi slog ned några störar i sanden och hängde upp en filt som ett litet vindskydd mellan dom och sen vilade vi ett tag. Lite senare på förmiddaggen kom det en fiskargubbe och visade oss hur man kunde fånga fiskar med handen och det var det roligaste jag har varit med om på länge. Det är så att på morgonen så kommer vattnet från havet och tar sig över en större sandbank och när vattnet sedan drar sig åter tillbaka ut i havet så märker fiskarna som har hamnat på insidan av sandbanken att nu är det dags att hänga med vattnet tillbaka till det stora paradisiska havet men då är det inte alla som hinner med och det är då man kan bara gå barfota och fånga dom sprattlande fiskarna och sedan så visade oss gubben hur han gör upp en eld och grillade fiskarna.
Han hade till och med lite smör med sig i en liten bytta som han använde tillsammans med lite salt för att förhöja smaken av dom små krabaten. Han var en skön lirare och vi tackade honom för sin fina introduktion till vårt fortsatta fiskarliv. Vi blev lite tända på att stanna där någon dag eller två. Vi fick lite senare på dagen efter vi hade inköpt själv lite smör och salt och lite annat att äta – besök av en intressant kille. Då hade vi bytt plats och låg nu vid ett ställe där någon hade ställt ett gammalt träbord och en bänk vid stranden och det tyckte vi passade oss perfekt eftersom det underlättade vårt friluftsliv. Vi hade fortfarande en filt uppspänt på två pinnar som ett kombinerat sol- och vindskydd.
Killen kom strosande längs stranden och han var klädd rätt flott med vackra läderboots med höga klackar och ett fint läderskärp samt en speciell cowboyhatt ut av läder. Han kom fram till oss och började sätta sig ned vid bordet och började fråga ut oss efter allt möjligt och vi berättade vilka vi var och lite om våra planer. Han tog fram en liten pung med marijuana och började rulla tre cigaretter och det tyckte vi såg trevligt ut för att i denna vackra miljö så ville man gärna få det ännu vackrare och därför så tog vi emot hans gåva med tacksamhet och sedan rökte vi fredspipan med varandra och blev lite lagom höga. Vi hade Daves gamla fina radio och kassettspelare framme och lyssnade på nåt bra band och livet lekte. Killen frågade om vi ville köpa en större mängd med marijuna för att ta med oss tillbaka till staterna och vi tackade vänligt men bestämt nej till erbjudandet. En stund senare gick han sin väg och vi bestämde att nu skulle vi bada. Vi simmade ut en bit och det gick så lätt som aldrig förr och det tog inte lång stund innan jag var ute en bra bit och började titta om mig efter Dave men han stod redan på land igen och vinkade mot mig.
Aldrig någonsin simmade jag så lätt som nu och jag la mig lite på ryggen för att försöka vila och fortfarande så flöt jag bort från stranden. Nu tänkte jag att jag skulle vända tillbaka och det gjorde jag men efter att simmat ett tag så märkte jag att jag inte rörde mig från fläcken och nu började jag bli lite rädd och började öka tempot på simmtagen och snart insåg jag att nu gäller det eller aldrig. Långsam men säkert så kände jag att det vände och att jag hade en chans om jag tog i så mycket jag kunde innan jag blev för trött för att kunna komma tillbaka. Jag tog i allt jag hade och fick ordentlig med krafter när jag nu hade upptäckt att strömmen utåt var så stark så att jag hade kunnat hamna på Hawai om jag inte hade vänt om i tid. En kvart senare var jag åter i land men totalt utmattad. Jag hade fått nog av bad för idag och låg alldeles utmattad ett bra tag i sanden. Jag var nära att se döden i ansiktet igen. Ingen kunde ha fått tag i mig. Dave hade vinkat åt mig och varnat mig men jag hörde inte hans skrik. Så nu kom det ett slags livslust över mig igen och jag tänkte att tydligen var det inte dags den här gången heller och det gjorde mig väldigt glad. Så vi samlade ihop lite vedpinnar och gjorde upp en eld för att steka några av dom fiskarna vi hade kvar från imorse och värmde en konservburk med lite bönor i genom att lägga den öppna burken över elden. Tillsammans med lite bröd och lite vin som vi hade inhandlat i stan firade vi mitt tredje liv. Sen njöt vi av kvällen och när det blev mörkt så kröp vi ner i en sandgrop och slängde filten över oss och vi lyssnade på ett reportage som handlade om gårdagens
Rolling Stones konsert på Racingbana som hette Altamont och låg utanför San Francisco. Det berättades om att hela konserten hade spårat ur när ett gäng från Hell- Angels hade haft hand om att vakta scenen men burit sig väldigt illa åt mot delar av publiken och det hela slutade med ett dödsoffer. Det var stor skandal för att Stones hade anställt Hell-Angels som sina scenväktare. Så där låg vi i mörkret i den fortfarande hyfsat varma sanden och lyssnade på radion och bortsett från dom dåliga nyheterna mådde vi bra. Lite senare var det dags att stänga av radion och lägga oss på sidan och knoppa in. Och under natten smög sig ormen in i paradiset.
Morgonen efter så vaknar jag och försöker sträcka mig efter radion för att komma igång med lite bra musik från kassettbandspelaren. Den är dok inte kvar där den stod igår kväll. Jag vänder mig till andra sidan och sen märker jag att något inte stämde. Radion var borta . Det kan inte ha varit Dave för att han låg fortfarande och sov. Så var är den förbaskade radion? Sen ser jag att min toalettväska som jag hade närmast bredvid mig innan jag somnade in stod nu borta vid träbordet.
Nu ställer jag mig upp och går över till bordet för att kolla och mycket riktigt min lilla Canon Dial kamera är inte kvar i toalettväskan och även Kassettradion kan jag inte hitta någonstans. Dags att väcka Dave och fråga honom om han har varit uppe och nattvandrat? Han är nyvaken och undrar genast om han hittar sin bilnyckel. Tack och lov så hittar han den i sin byxficka och jag kollar genast om mitt pass och mina traveller cheques är kvar inuti mina ridstövlar. Dom hade jag som huvudkudde och tack och lov är stålarna och passet kvar. Även Dave hittar sitt pass. Däremot saknar jag den fina klockan som jag hade fått från Dave för att den låg i min toalettväska. Så efter ett tag så kommer vi att tänka på den lilla mexikanen som bjöd oss på några marijuanacigaretter. Han hade naturligtvis rekognoscerat läget innan han sen kom tillbaka mitt i natten och tog med sig det han kunde komma åt lätt utan att vecka oss. Det var tur att han inte slog ihjäl oss. Så vi klarade oss relativt bra undan denna malör. Men man tappar lusten till att vara kvar på samma plats. Så vi skjuter upp friluftslivet till en annan gång och packar ihop för att åka in till stan och få i oss en riktig bra frukost någonstans. Efter det så uppsökte vi en polisstation för att jag var tvungen att anmäla stölden av min radio, kameran och klockan för att kunna uppvisa en kopia av anmälan för mitt försäkringsbolag i Sverige. det skulle visa sig var inte det lättaste att åstadkomma. 
Polisen påstod att killen som skulle hjälpa oss med anmälan var borta på förmiddagen och vi skulle återkomma senare. Vid ett-tiden gick vi åter till polisen och åter igen vägrade dom att ta emot min anmälan. Dom lyssnade på vad vi hade att säga och dom till och med påstod att dom visste nog vem den där killen var men killen som skulle skriva ned vår anmälan var fortfarande inte inne på stationen. När vi sedan åter tar oss ned till havet fast den här gången mitt i stan så ser vi plötsligen den killen som vi fast tror hade besökt oss under natten. Han var klädd precis som igår och han gick på andra sidan gatan och när han såg oss vinkade han och skrattade åt oss. Vi stod där som några fåntrattar och kunde bara skämmas för att vi inte kunde göra något åt det. Vi hade ju inga bevis och vi kan ju inte ta med honom till polisen utan tills vi är åter hos polisen och kan be dom att agera så är ju killen försvunnen för länge sedan. Men nu var vi förbannat och gick i alla fall åter till polisstationen för tredje gången och berättade att vi hade sett killen och hur han hade hånskrattat åt oss. Nu insåg dom att dom borde agera och någon av dom satte sig åtminstone bakom en skrivmaskin och en halv timme senare kunde vi lämna stationen med en stöldanmälan i pappersform i min ficka. Så mycket om polisväsendet i Mexiko.
Nu åkte vi till en krog och tog några öl för att snabbt glömma alltsammans. Samtidigt hade vi ett rådslag. Jag kollade upp mina finanser och kunde snabbt räkna ut att det inte var nån större idé att ta oss ned till Acapulco utan snarare var det dags att vända bilen norrut igen men den här gången skulle vi ta en annan väg norrut mot USA och därifrån sen ta oss till Kalifornien. Vi bestämde att så gör vi och satte oss i bilen och började åka ut ur stan. Stannade senare på kvällen på ett litet ställe där vi låg över och åt gott och dagen efter gick färden vidare.Vi råkade ut för olustig grej vid en bensinstation. När vi glider in och ställer oss bredvid pumpen så ryser två smågrabbar fram till bilen och börjar putsa vår framruta energisk. Dom lutar sig framför oss och den ena börjar hjälpa till att fylla upp tanken. När vi sedan skall betala så visar det sig att vi skall betala 20 liter mer än vår bensintank kan rymma. Men dom visar på bensinpumpens mätare och där står det 80 liter och även om vi visar upp vår instruktionsbok där det står att bilen rymmer enbart 60 liter så ger dom fan i det och vi släpps inte därifrån innan vi har betalat 80 liter. Vi biter i det sura äpplet men tycker att nu får det räcka. Framöver så kollar vi på pumpens mätare innan vi tankar även om några småpojkar försöker att distrahera oss. Så nu är det bara ett mål som gäller och det är ut ur Mexiko som har förlorat sin lilla charm för oss dom senaste dagarna. Vi tar oss över gränsen dagen efter och sen kör vi mot Kalifornien. Goodby Mexiko!
