Väl tillbaka i Amerika så körde vi på bättre vägar och det gick relativt snabbt att ta sig till Kalifornien där vi kom fram till San Diego som är en hamnstad så långt söderut i delstaten man komma. Nu funderade vi lite över vart vi skulle ta oss vidare till. Lustigt nog så började vi prata om Tijuana som ligger inte långt från San Diego. I stort sett på andra sidan gränsen till Mexiko. Borde vi inte tillbringa en sista trevlig kväll tillsammans in good old Mexiko. Ja varför inte. Sagt och gjort så styrde vi åter en bit söderut och var snart på andra sidan gränsen.
Vi rullade en stund senare in i Tijuana och fick sen plötsligen lust att åka till Ensenada som ligger en bit längre ned vid kusten. Varför vi gjorde det kommer jag inte ihåg men vi visste ju att vi dagen efter skulle förmodligen skiljas åt för att Dave hade vissa saker som han skulle ordna upp i Los Angeles och jag ville ju sedan vidare sen till San Francisco.
- Vi anländer framåt kvällen i Ensenada och söker upp en bar till att börja med. Där vi satte oss ned fick vi snart sällskap av några unga amerikanare som började prata om allt möjligt och berättade bland annat att dom var här i stan för att dom skulle dumpa en bil. Jag blev nyfiken direkt och sen drog den där killen som hette Barney en lång historia om varför han ville bli av med bilen och på vilket sätt det skulle ske. Det handlar om en jättebra bil en pickuptruck en sån som har två framsäten och bakom förarhytten finns ett flak. Jag tyckte det är ju rena kapitalförstöring att bara lämna bilen kvar här i stan enbart för att kunna anmäla den som stulen dagen efter hemma hos honom i Los Angeles. Men så skulle det bli för att Barney behövde försäkringspengarna till något helt annat. Vi tog några öl till och en trevlig mexikanare satte sig till oss och jag minns att jag började prata spanska med honom för att han förstod knappt någonting på engelska. Han och jag kom jättebra överens och vi pratade med varandra över en timme innan jag kom på att det gick ju hur bra som helst att prata spanska med honom. Visserligen hjälpte ölkonsumtionen och händerna till den här kvällen men att kunna kommunicera så bra på spanska efter bara några veckor i Mexiko överraskade mig. Lite senare när den killen hade gått vidare och vi hade käkat lite mat så sa jag till Barney att om han nu ville bara ställa bilen kvar här i stan så kan väl jag åtminstone göra ett försök att sälja bilen till någon och få någonting för den.
Nu var vi ju ganska så bra på snusen hela gänget och vi hade redan lovat Barney och hans kompis Steve som bodde söder om Los Angeles i Long Beach att ge dom en lift när vi tar oss härifrån senare inatt. Han garvade och sa här är nyckeln bilen står på gatan utanför och gör vad du vill med den men tala om för en eventuell köpare att bilen från och med i morgon eftermiddag kommer vara stöldanmäld. Jag var rätt så påverkat vid det här laget, tog nyckeln och gick ut och tittade på bilen. Nice car!! Sen gick jag in i baren igen och kollade omkring för att se vem som skulle kunna tänka sig att vara villig till en sådan deal. Det var en snubbe som satt med sin kompis vid en bardisk och jag gick fram och började fråga om han kunde engelska. -No problem sa han och snacket var i gång. Han var genast intresserat att köpa bilen för 80 dollar. Jag kom på priset samma ögonblick som han frågade vad den kostade. Sen meddelade jag villkoren och detta innebar att jag fick gå med på att handla ned priset till femtio dollar. OK tänkte jag det är perfekt med femtio dollar i handen bara för att ge honom nyckeln och visa upp bilen. Vi gick ut och tittade på bilen och Barney gick med och förklarade en gång till att dagen efter så behövde han hemma i Long Beach anmäla den här bilen som stulen.
Sen skakar vi hand och jag tog hand om pengarna och vi gick in för att fortsätta vårt drickandet. Nu satte sig den här killen som köpte bilen till oss och när vi var redo att åka därifrån frågade han om inte vi skulle kunna hjälpa honom att köra bilen hem till honom för att han hade sin egen bil att tänka på. Var bor du? Enbit utanför stan men det är på rätt sida om stan om ni sen skall vidare norrutt mot L.A. Då sa vi okej och sen följde vi efter honom ut en bit ur stan och han bodde lite avsides vid ett litet hus som han absolut ville visa upp för oss. Vi följde med in och det tog inte lång stund innan han tog fram lite rökverk och vi alla satt runt ett bord och drog i oss långa bloss av hans marijuanacigarretter. Nu började han att prata om att han behövde mera tid med bilen för han sa det inte rent ut men jag tror att han ville använda bilen för att smuggla narkotika över gränsen. Efter en längre stund gav vi med oss och Barney sa att han fick på sig ett extradygn innan vi lämnade honom för att ta oss åter till Amerika. Han önskade oss lycka till och vi åkte en bit när plötsligen Barney säger att han gjorde en tabbe och han borde inte ha lovat den här killen ett extradygn för att han var helt enkelt tvungen att anmäla bilen imorgon. Det fanns starka skäl till detta och han ville åka tillbaka och säga det till honom så killen inte råkade ut för jättetrubbel på grund av felaktiga löften. Det tyckte Barney att vi var honom skyldig. Steve sa att vi kan ju skriva en lapp och sätta den på hans bils vindruta och sedan är det upp till honom att ta risken. Alla tyckte det lät bra och så gjorde vi.
Jag åtog mig att smyga fram till huset där det nu var mörkt och satte lappen ordentligt fast på hans egen bils vindruta och smög sen tillbak till vår bil. Nu hade vi gjort rätt för oss tyckte vi alla fyra och med Barney och Steve så åkte vi nu upp till gränsen mellan Mexikooch Kalifornien.
Det var en livligt trafikerat gräns och vi hade inga vidare problem att komma in i Kalifornien igen. Det tog någon timme att ta sig upp till Long Beach och där stannade vi till hemma hos Steve som bodde med sin familj vid ett flott hus direkt vid stranden. Det var sand kring kåken och vi fick träffa hans familj och allt var frid och fröjd. Vi spelade lite volleyboll i sanden och fick sen vara med vid familjens lunch innan vi drog vidare.
Nu skulle vi hem till Barney som bodde inneboende hos en läkarfamilj av det lite flottare slaget. Där blev vi vänligt mottagen och vi fick komma in i vardagsrummet och satte hos i deras fina soffa och konserverade vänligt med dom när jag plötsligen såg mina fotspår som jag hade lämnat på deras fina vita vardagsrumsmatta på vägen fram till soffan. Vi hade rökt på lite innan vi kom hem till dom och jag hade ingen tanke på att kolla mina stövlar innan jag tog mig in i rummet lätt påverkad men nu så tordes jag inte lyfta mig från soffan för att inte lämna ännu mer spår efter mig. Vad göra? Så småningom lämnade läkarna rummet och då tog jag diskret av mina stövlar och smög ut ur rummet och ut ur huset. Barney fick förklara sedan till dom och städa upp på mattan. Senare på eftermiddagen skulle vi hämta Steve och hans flickvän och bege oss till en trevlig restaurant som han kände till. Så vi sitter sen alla fem i bilen och det var trångt därbak i säten när vi är på väg till restaurangen.
Jag skulle bjuda med dom pengarna som var kvar från femtiolappen som jag fick för Barneys bil. Vi ställer bilen på parkeringsplatsen utanför krogen och går upp för trappan som leder in till restaurangen. När vi är i kapprummet stannar Barney kvar vid en väggtelefon och han ber mig att säga till dom andra att dom skall gå in och börja beställa och att han kommer snart. Han skall bara ringa ett samtal. Det blev ett märkligt samtal. Han ringde till polisen och meddelade att han vill anmäla att hans bil hade blivit stulet medans han hade varit här på denna restaurang och ätit. Han förväntade sig nu att saken var avklarat och att han kunde följa med mig in i restaurangen där dom andra redan hade satt sig och väntade på oss två. Men ödet ville ha det helt annorlunda. Polisen svarade omedelbart när han ringde och så fort Barney hade sagt var han befann sig just nu så sa polisen. -Stay there we are coming over right now!!. -Oke sa Barney och började bli genast oroligt. Detta hade han inte räknat med. Han upplyste mig om att polisen är på väg hit. Nu gäller det!! Det tog inte mer än två minuter så hörde vi sirenerna och strax därefter så kom en polisbil snabbt inkörande på parkeringsplatsen och stannade framför ingången. Vi gick ned för trappan för att ta emot dom och jag upplevde allting som i en dröm.
Dom frågade två saker sen sa dom kliv in i bilen båda två och sen så rivstartade dom och började köra fort omkring i den närmaste trakten kring restaurangen. Det var tydligen en viss taktik som dom följde för att ibland så lyckades det att få tag i biltjuven på de sättet. Efter en kvarts åkande i vidare cirklar kring restaurangen så fortsatte dom till polisstationen som inte låg så långt från restaurangen. Där var det ett annat gäng som skulle ställa en massa frågor till oss och det var rätt obehagligt för att dom ville ha bilnyckeln men Barney klarade sig genom att tala om att han brukade lägga sin bilnyckel inne i bilen i askkoppen och inte låsa alltid bilen. O boy det lät inte så bra och det märktes på följdfrågorna. Jag började bli oroligt och såg framför mig hur utvecklingen av denna historia kunde hamna i ett läge där jag till och med kunde komma att utvisas osv. Efter en lång palaver om allt möjligt så fick vi lämna stationen och nu var vi rätt så paranoida båda två. Vi hade ju rökt på på eftermiddagen och tänkte att nu måste vi ju ta oss tillbaka till våra vänner. Men att vi kanske skuggades av polisen för att förhöret av oss hade inte gått så bra som man skulle vilja. Så vi vandrar snabbt till restaurangen och där ser vi kompisarna stå vid bilen som vi kom till restaurangen med alltså vid Daves Ford Mustang. Vi närmar oss dom och sedan så ropar vi lite förtäckt att dom skall plocka upp oss som liftare innan vi vandrar förbi dom och nedför gatan . Tack och lov att dom fattade galoppen och efter ett tag så sträcker vi ut tummen när dom åker mot oss och sedan stannar dom och vi hoppar in. Vi är fortfarande nervösa och kollar bakåt och det tar en stund innan vi lugnar ned oss och kan börja berätta om vad vi har varit med om. Steves flickvän visste ju ingenting om vad som hade hänt men nu var Barney tvungen att berätta för henne varför han hade ringt polisen och så vidare. Vi körde ett tag och meningen var att hitta ett annan restaurang så snabbt som möjligt för att nu var vi alla ordentligt hungriga. Så vi börjar titta efter en lämplig restaurang när Barney börjar känna efter överallt och upptäcker till slut att han måste ha glömt att stoppa tillbaka plånboken i sin jacka när han satt vid polisens skrivbord. Ohhnooo! skriker han till slut och säger att vi måste vända om och sen säger han att han hade en reservnyckel till bilen som han anmält som stulen i sin plånbok. Nu var det riktigt illa eftersom nu såg vi framför oss hur polisen säkert hade hittad hans plånbok och tittat igenom den eftersom dom säkert misstänkte att något var som det inte borde vara. Herregud nu skall vi alltså återvända till polisen och hämta hans plånbok med hans drivinglicence och diverse andra viktiga papper och lite pengar i. Det är bara att vända och få det överstökad så fort det går. Det tar oss bra länge att hitta tillbaka i den starka trafiken i synnerhet som det nu har blivit rätt så dimmig och det är lite svårt att se.
När vi stannar en bit ifrån stationen så vill Barney att jag går med honom och så knallar vi in på stationen och Barney går fram till skrivbordet där det nu sitter en annan person och skriver ett protokoll och han ser sin plånbok fortfarande ligga på samma plats och han tar den och bara säger sorry I forgot my vallet and good by. Sen lämnar vi snabbt stationen och beger oss åter till bilen. Äntligen så känner vi oss lite mer avslappat och nu så är det hög tid för lite mat. Vilken nervkittlande historia. Så kan det gå! Shit happens!!!!
Vi sover över sen hos Barney efter vi kört hem Steve och hans flickvän. Dagen efter så lämnar Dave oss för gott och jag är kvar hos Barney under dagen. Vi sitter i hans rum och lyssnar på Cream som vi gillar båda två och så röker vi lite gräs och berättar historier för varandra. Han vet inte hur han skall göra för han har fått möjlighet att åka till Vietnam och få ett jobb som elektriker på en av baserna alltså inte så att han måste kriga men icke desto mindre så kämpar han med sitt samvete om han skall ta jobbet som är ekonomiskt väldigt lockande.
Så han har något att tänka på framöver. Han har sagt redan upp sitt rum där han bor nu och därför ville han få den här bilhistorien ur världen. Så jag känner att jag är bara i vägen för hans arbete med att komma underfund med vad han skall göra och bestämmer mig att ta kvällsbussen till San Francisco och titta på den staden under några dagar. Jag kommer att återvända hit till honom och till dess är det meningen att han skall ha hämtat ut en hyrbil istället för sin gamla stulna pickup och ordnat upp sina affärer här i L.A. Därefter hade han tänkt sig att över jul ta sig hem till sin far och mor som bor i Houston. Jag är välkommen att åka med honom om jag vill och det vill jag gärna som en omväxling till bussåkandet i USA. Så han hjälper mig att ta mig till bussstationen och jag och tar bussen till San Francisco som tyvärr går på natten men det är bäst så just nu. Jag behöver vara lite för mig själv ett tag. Jag har inte varit ensam sedan bussresan mot El Paso där jag sedan mötte ”Casinokillen” som tipsade mig om ett annorlunda Mexiko.
Barney fick ett uppdrag av mig innan jag lämnade honom nämligen att ta med mig till ett riktigt amerikansk party när jag kommer tillbaka. Det lovade han att ordna och jag ser redan nu fram mot det. Jag har ju sett på film hur det går till vid ett sådant tillfälle. Jag har mina föreställningar och han skrattade och sa att det skulle han fixa. Jag är rätt trött och efter lite läsning så försöker jag sova i bussen och det lyckas jag med ända tills vi närmar hos San Francisco och det är dags att upptäcka en ny stan.
Jag drar omkring och vädret är usel och kall och jag kommer att tänka på all den underbara musiken som handlar om just San Francisco. Frankieboy som sjunger ”I left my heart in San Francisco” men framförallt alla Pop sånger som har handlat om hur kul det är i denna stan osv. Nu var det inte så kul mitt i vintern.
Jag hittade en kyrka där jag såg lite folk utanför och mycket riktigt så var det en del övervintrade hippisar som höll till där och jag tänkte jag tittar in en samlingslokal. Det kändes lite avslaget och jag fick intrycket att tåget för hela hippiesvängen hade gått för länge sen men att det gällde för mig att göra det bästa av läget. Jag hoppar nu fram lite i tiden och berättar om dels att jag har sett musikalen ”Hair” på en stor scen och den tyckte jag om. Jag visste inte då att jag skulle möte dom två upphofsmännen till denna fantastiska musikal i New York på Times square när jag släntrade där en kväll och dom kom emot mig. Det var häftigt att se dom passera mig.
Dom var klädda som hippisar båda två och hade vid det här laget redan gjort sig åtskilliga miljoner på sitt verk som snart skulle filmas av Milos Foreman och även som film bli en klassiker. Men hur bra San Francisco föreställning av Hair än var så var den uppsättning jag skulle se så småningom i Stockholm ett halvt år senare ännu bättre. Man skulle inte tro det men så tycker jag det är. Den andra prylen jag minns hade att göra med Pat Sharp som är ju den kvinna av kinesisk härkomst som Thomas och jag mötte på Guggenheim den första dagen vi gick ut efter vår ankomst in New York.
Då hände något magiskt när hon berättade om sitt liv och hur hon till och med funderade på att hoppa från Goldengatebridge men den magiken vart försvunnen när jag mötte henne i Chinatown en eftermiddag och vi tog en fika tillsammans. No invitation no nothing utan bara lite bladder om att det inte funkade så bra därhemma och sen vart de mötet över. Troligen hade jag haft för höga eller orealistiska förväntningar inför detta möte men så var det ialla fall.
Åter tillbaka till det kalla San Francisko där jag bodde på ett litet schabbig hotel. Jag var en gång till vid den kyrkan annars såg jag inte och ville inte heller se något av staden som säkert har mycket att erbjuda vid ett annat tillfälle. Så jag ringde Barney och vi bestämde att han skulle hämta 
mig vid den Greyhoundterminalen där han lämnade mig och jag satte mig på en buss och den här gången fick jag se lite mer ut av kustvägen trots att vädret inte visade sig från sin bästa sida.
Barney var glad och uppåt när vi möttes och han sa att allting var okej. Han kom och hämtade mig med sin flotta vita nya hyrbil som försäkringsbolaget hade ställt till hans förfogande innan dom möjligen kunde återfinna hans bil. Så vi satte oss i bilen och drog iväg och efter en stund frågade jag hur det hade gått med hans planerande för ”the american party” som jag så gärna ville uppleva och han blev lite fundersam och sa att det skulle nog ordna sig ”but first letˋs drop some Acid”.
OOOOpss tänkte jag ”here we go again”. Han hade fått tag i bra grejer och det skulle enbart bli a lot of fun. Sen räckte han mig en LSD tablett och so puttade han en själv in i munnen på sig och sa ”here we go!”
Jag stoppade min i munnen och litade på Barney för att han var den killen som såg ut som om han visste vad han gjorde. Det kallas för tillit och det hjälpte för att nu var jag inte ett dugg rädd eller bättre sagt oroligt utan jag såg bara möjligheter och jag började schata om den amerikanska ”partyn” igen och han skrattade och sa vi kanske är redan på väg till den. You never know whatˋs around the corner!! Så sa han och jag började allvarligt fundera över denna filosofiska floskel och jag började upprepa det han sa och fortsatte med att sjunga ”You never know whåtˋs around the corner”. Det hade blivit mörkt ute och temperaturen var perfekt när vi körde med öppen fönster på en av dess miljiontals highways och jag tittade på alla dess kattögon som separerar dom enskilde filerna på motorvägen.
Medans jag tittade på dom och såg dom anta all slags färger så började det snurra till lite i skallen på mig och jag undrade över hur Barney mådde och hur han lyckades att styra detta vårt fordon så underbart säkert.
Vidare kom jag att tänka på ett företag som håller till i närheten av Innsbruck som heter Svarowski som numera är världsberömd för sina glassmycken och hur eftertraktad deras produkter var när jag jobbade på Hotel Europa 1960 som hisspojke och fick möta amerikanska affärsmän som bodde på hotellet på sina besök i Tirolen för att inhandla just sådana kattögon som jag just nu tittade på så frenetiskt. Ja dom skulle bli väckt ut av någon på morronen så att dom inte missade sitt möte med Swarovski och eftersom det var jag som hade hand om väckningen på det stora hotellet dom tidiga mornarna innan den ordinarie växeltelefonisten Fru Rainer hade kommit till sitt arbete.
Denna Fru Rainer som alla vi små hisspojkar var lite kåta på och gärna skulle ha gjort något roligt med .
Henne och hennes häftiga ben som påminde om en rashingsts smärta men fasta muskulösa ben såg jag framför mig tillsammans med kattögonen som hade hamnat tydligen redan på sextiotalat här i staterna där dom älskade kattögon visade vägen framåt i tio seperata filer och vart är vi på väg egentligen och hur går det med partyt och är vi snart där och vad gör dom på detta party just nu innan vi två kommer att anlända? Alla dess frågor. Och var är svaren så jag
frågor Barney som mer och mer liknar en pilot när han sammanbitet håller i sig i ratten och kör detta jetplan mellan dessa kattögon och så småningom lämnar vi kattögonen och allting saktar ned och vi glider långsam fram och till sist stannar vi planet mellan två huslängder och precis mittemellan dom öppnar vi dörren och kliver av för att ta oss in i den öppningen som nu syns framför oss och jag börja känna hur min förväntan stiger inför det momentet där vi kommer att kliva in i partylägenheten och där det kommer att cirkla omkring oss massor med collegestudentskor i sina färgade petticoats och sina trånga enfärgade pullovrar som framhäver deras bröst och ovanpå så sticker det ut dom finaste huvuden med axellångt blond hår och alla ler mot just oss två och hälsar oss mycket hjärtligt välkommen och dom sträcker fram olika glas och uppmanar oss att snabbt dricka upp så vi kommer ikapp dom och kan sedan fortsätta med vad undrar jag men dom bara skratta och säger att du vet nog med vad vi skall fortsätta med sedan.
Hahaha!! Musiken i bakgrunden är min favoritmusik och allting känns perfekt och så skall det vara på en riktig American party och jag är väldigt nöjd med denna fest hittills i alla fall och bättre skall det bli hoppas jag för att det är ju det ḿan hoppas på att det alltid skall bli bättre och bättre dag för dag annars behöver man ju inte hoppas på nån ting om man inte vill att det skall bli bättre. Så hör jag plötsligen ett ordentligt vågskvalp mitt i alltihopa när jag går ned för alla dessa trappsteg som jag nu ser leder ända fram till den pacifiska oceanen denna mäktiga ocean som sträcker sig ända fram till andra sida jordklotet.
Jag tittar på Barney som tittar åt sidan och jag tittar åt den andra sidan där jag nu ser en jätteträdgård som sträcker sig en bra bit inåt mellan dessa huslängder som nu i terrassavsnitt återkommer på vägen nedåt mot havet och jag börjar titta närmare inåt och där syns en och annan lampa och små strålkastare lyser upp denna dschungelliknande trädgård och jag ser en del djur som giraffer och apor och till och med ligger det där en krokodil och jag bekymrar mig genast över att det kan försvåra vår tillträde till the American party för att någonstans dit in skall vi ju om vi skall vara med på festen ikväll och nu börjar jag bli lite otålig och fråga Barney hur många trappsteg har vi kvar innan vi kommer fram och han säger att -soon you will see whats happening och vi fortsätter nedåt och verkar aldrig komma fram även om vågskvalpet antar högre och ännu högre proportioner. ”For christs sake Barney where the hell is that good damn party I cant wait any longer.”
Han ser på mig och nu tar vi dom sista trappstegen och är framme vid stranden och jag ser på vågorna som långsam rinner in mot stranden endast lite lätt upplyst av en del lampor som står där längs en liten strandpromenad. Vi går en bit till höger och jag tror fortfarande på att vilken sekund som helst kommer det att öppnas en dörr och hela gänget kommer att rusa mot oss och omarmar oss och be oss att komma med in men inget märkligt händer och jag frågar Barney för sista gången. ”Whats happening?” Och sen ställer han sig framför mig och talar om för mig att
-”This is whats happening. This here is your all American party. Your American party is just an illusion and this her in front of your eyes is whats happening. Lets yust call it an all American party.”
Först tänker jag att jag har blivit blåst på konfekten men sedan ser jag mig omkring och börjar förstå lite bättre att den illusionen jag hade har förvandlats till den verklighet som vi har här omkring oss och den är enorm. Ljudmässigt och även det vi ser och uppfattar med näsan och ögonen. Min illusion har förvandlats till detta nu och nu känner jag hur löjligt min så kallade längtan och önskemål att vara med om a real American party har varit och att det som betyder något är här och nu framför mig och jag börjar skratta och sen säger Barney. ”I think its time to get some food dont you think so too?” ”Yeah! I think so too – letˋs go!”
Sagt och gjort så satt vi oss i bilen och styrde mot någon form av matställe och det blev ett ställe där dom hade pajer som specialitet. Servitrisen kom fram och visade upp en lista samtidigt som hon började rabbla upp en massa namn på olika pajer dom hade att erbjuda.
Jag satt som förstenad och tittade på hennes mun och där trillade alla dessa ord ur henne och det fascinerade mig så otroligt så att när hon hade nämnt ca åtta stycken olika pajnamn och gjorde ett litet uppehåll så bad jag henne att fortsätta och det gjorde hon och när hon slutade upp den här gången så bad jag henne att börja från början för att jag tyckte det lät så poetisk med alla dessa namn men då tyckte inte hon att det var så roligt längre och gick sin väg och där satt vi sen och fortsatte själv att läsa högt till varandra från matsedeln och gick nu en gång till igenom hela denna ändlösa pajlista och sedan skulle vi välja från den och det var svårt för att jag såg fram för mig varenda paj och varenda en hade något lockande i sig – så när hon återvände efter en längre stund så visste vi fortfarande inte vilken vi skulle satsa på. Sen sa hon ”I think you guys are stoned so wy don`t you take the chokoladepaj?” Vi tackade för denna ovärderliga hjälp och beställde en dricka och en chokoladepaj with icecream on the side. Det tog en stund innan Barney förklarade för mig att om jag tittade på människorna runt om kring mig så skulle jag upptäcka att dom flesta var på samma niveau som vi var. Plötsligt så började jag kommunicera med dom flesta som satt i denna lokal och det räckte med små små blickar för att förstå att vi alla var på samma våglängd och kunde läsa varandras tankar.
En skön känsla att sitta bland likasinnade och frossa på chokolatepaj i denna sena kvällsstund. Så vi beställde en till. Lite senare ute på parkeringsplatsen träffade vi en del folk och en av dom klättrade upp på en bil på baksidan och fortsatte framåt via taket och sen trampade han ned på motorhuvan innan han fortsatte rakt in i restaurangen.
Oj Oj då, sen var det dags att åka vidare ut på vägarna och efter en lång stund kom vi hem till Barney där vi slaggade in för att vakna upp nästa förmiddag och började lasta hans bil med en hel del av hans ägodelar innan vi gav oss av till en parkeringsplats i närheten för att där sälja hans tillhörigheter. En dykarutrustning bland annat och en massa skivor och lite kläder och skor samt böcker. Här var det ”garagesales” på gång fast på en bilparkering där man hyrde en p-plats och sen öppnade sin baklucka och visade upp det man ville bli av med. Vi höll på att sälja diverse prylar och på några timmar och hade vi blivit av med det mesta och fått ihop en hel del dollares. Bra för reskassan för att dagen efter så skulle vi bege oss till Texas och hem till hans föräldrar.
På kvällen innan vi åkte kom Steve över för att vinka av oss och vi rökte lite marijuana. Från den långa resa till Texas så minns jag mest att en gång så fick vi stanna vid en delstatsgräns och visa upp att vi inte hade några som helst frukter i bilen för att dom är så rädda att man importerar fruktsorter av ett slag som kan vara skadligt för denna stats näringsliv. Den andra starka minnesbilden har jag från ett möte med ett hus. Det låter ”strange.” Vi åkte på en lång lång raksträcka och dessutom så lutade den lite nedåt när jag körde bilen och såg plötsligen ett hus komma emot oss. Först så tänkte jag att jag drömde eller såg syner sen blev huset snabbt större och större och jag hade fortfarande hög fart och nu var det bromsen som gällde och ett varningsskrik till Barney som halvsov i baksätet till Creams musik som strålade ut från dom bakre högtalarna.
I absolut sista sekund så kastade jag bilen till höger så att vi hamnade utanför asfalten och i gruset som låg där mellan asfalten och gräset vid sidan om vägen. Jag körde rakt över en liten röd varningspinne med ett kattöga på och sen så stannade bilen efter en stund och jag pustade ut medans huset försvann bakom mig i fjärran. Den hustransporten hade tagit upp minst två tredjedelar av vägen och inte hade dom en varningsbil i framför dom såsom jag är van att man har det i Sverige. Svin säger jag bara. Dom fraktade ett helt hus på ett släp. Det var nästan så att jag fick nypa mig i armen innan jag fattade att detta hade hänt. Barney klev ur bilen för att inspektera eventuella skador och konstaterade snart att bensinslangen under bilen hade rivits ur en klämma och vi satte igång att laga det nödtorftig med en liten trådbit. Sen var det hela snart glömt och vi drog vidare tills vi kom till staden där hans föräldrar bodde. Vi stannade till vid en restaurang och Barney sa att jag skulle vänta här ett tag för att han ville kolla läget hemma först. Sist dom skildes så var det inte under dom bästa omständigheterna och därför ville han inte ha mig med när han kom oanmält som vanligt hem på självaste julafton. Så där satt jag på en krog och åt en smörgås och väntade och efter en timme kom Barney och hämtade mig och nu var även jag inbjuden till en julaftonsdinner hemma hos hans föräldrar. Nice!!! Så efter hälsningen satte vi oss hemma hos hans föräldrar vid bordet och allt var frid och fröjd en bit in på middagen. Då kom det upp ett känsligt ämne som slutade med att vi lämnade huset igen och sedan var den julaftonen 1969 förstört åtminstone för föräldrarna. Vi hade pratat politik och kriget i Vietnam och eftersom Barneys far är och har varit hela sitt liv inom det militära såg dom inget fel i att Amerika ställde till det för dom stackars vietnameserna så jävligt med alla sina bomber som langas ned från alla dessa B52or.
Sen kom jag och undrade i förbigående vad Amerika hade att göra därborta och det var anledning nog för dom för att bryta tvärt upp från bordet och ber oss att lämn huset. Så efter en ca två timmars måltid så var vi ”On the road again” och det kändes enbart befriande för att nu kom Barney på att vi skulle åka förbi hos hans gamla professor i Oceanografi som hette Fredrik Hunter. Fred som han kallades bodde med sin fru i en av dess otaliga större villorna som ligger bredvid varandra längs långa organiskt slingrande gator och när vi närmade oss dessa kvarter så kunde vi se alla dessa prydliga julutsmyckningar kring och på alla dessa hus.
”Renar med en släde bakom sig och Santa Clas sittande på den och en miljon blinkade ljus i alla möjliga färger ända tills man dör ut av beundran. När vi vi då stannade vid en av dessa hus så var det första vi såg att garagedörren var vid öppen och Fred och hans fru spelade pingis med varandra. Vi stannade vid uppfarten och klev ut och fram och Fred blev jätteglad när han såg Barney hans gamla elev och vi blev hjärtligt välkommen in i garaget och efter lite kallsnack så var vi igång med en pingisturnering och efter ett tag tog även vi av oss våra T-shirts för att det var så varmt att vi svettades kopiöst i denna ljumma sommarnatt som dessutom råkade vara julafton. Så kändes det i alla fall och vi blev sedan bjuden på lite drinkar innan även här ett antal marijuana cigarretter tändes på. Efter att Fred hade fått reda på att jag bodde i Sverige så hämtade han en flaska men inte vilken som helst utan en som kallades flaskpost och hade kastats i den mexikanska golven och hade ett litet brev inuti som han plockade fram och jag fick översätta från svenska till amerikanska. Fred blev glad när han hade förstått vad som hade skrivits i brevet och sen avslöjade han att han var en samlare av flaskpost och att redan på juldagens morgon så var både Barney och jag välkommen att gå med på en så kallat ”fieldtripp”. Vad är nu detta tänkte jag innan vi gick och fick lägga oss i en säng för natten hemma hos dom.
Vi sov gott efter den långa resan och den lite ovanliga julaftonskvällen och väcktes kring åtta av Freds kvinna som hade en bra frukost färdig för oss alla och dessutom så hade hon fixat lite mackor och annat gott för oss att ta med på utflykten. Efter en kortare bilfärd så var det dags att ta en färja över till en enorm långsträckt ö som hette Padre. När vi väl var på ön så började en lång promenad längs sandstranden mot nordost. Jag hade inte nån aning vad det hela gick ut på utan följde enbart med och efter en timme så gjorde vi rast och drack lite vatten. Solen värmde ordentligt och trots att en havsbris kylde oss en aning så var det riktigt behagligt att vandra längs stranden av den mexikanska golven på denna helgdag. Vi spejade efter flaskpost men inte enbart utan allt som såg lite annorlunda och märkligt ut kunde eventuellt tas om hand. Havet spolar många saker iland. Inte minst små netta och vackra stenar.
När vi hade gått en några timmar då var det dags att återvända i samma spår och sen tog vi färjan tillbaka till fastlandet och tillbringade ytterligare en kväll med att spela pingis och grilla lite. Barney och hans professor hade väldigt lätt att kommunicera med varandra och jag gillade hans fru som var lite filosofiskt lagt och även vi hade det supertrevligt under den så kallade fieldtrippen längs den på den tiden orörda ön. Sannerligen en minnesvärt dag i mitt liv. Tyvärr så hittade vi ingen ny flaskpost från en svensk sjöman den dagen så jag fick lova att återvända om några år för att då kunna översätta nyanlända meddelanden som kastats någonstans i världen i havet.
Nu drog vi vidare till Houston och där skulle vi våldgästa några vänner till Barney. Dom hade ett enormt stort hus och vi var verkligen välkommen att vara med den stora familjen som hade samlats under julhelgen. Under färden till Houston så hade Barney funderat länge hur han skulle göra framöver och kommit fram att han skulle ta det välbetalda jobbet som han hade blivit erbjuden. Det innebar en resa till Vietnam och att stanna där för 12 månader för att fullfölja kontraktet. Så nu när han visste hur hans närmaste framtid såg ut så var det bara att återvända till Los Angeles och vi två skulle enbart vara tillsammans ytterligare en dag för att sedan skiljas för alltid. När vi var i Houston hemma hos hans vänner passade vi på att ha det riktigt trevligt och det passade även hans vänner som visade oss runt lite i omgivningen till deras bostad. Dom hade en stor tomt och jag minns en trådlina som sträckte sig från en höjd i lagom höjdminskning ner för en backe och sen en bit upp på den mittemot liggande backen. Den inbjöd verkligen till att prövas och det gjorde hela gänget.
Men först så skulle det rökas på så att färden nedför backen hängande i linan blev något alldeles extra snurrigt. Under kvällsmålet som hade samlat hela familjen så skulle jag utfrågas om livet i Sverige och jag berättade både lite om mitt liv och hur jag hamnade i Stockholm och det togs emot med många oh och aha och sen tyckte dom att det var en otroligt bra idé av mig att vilja lära känna lite av livet i Amerika. Dom flesta var avundsjuka på mig och skulle gärna ha bytt med mig istället för att återvända till sina universitetsstudier efter helgen. Dagen efter var det dags att ta farväl först från Barneys vänner och efter Barney hade kört mig till en Greyhoundterminal så var det dags att krama varandra och lova att hålla kontakten framöver. Vi skulle aldrig mer se varandra. Kontakten vi hade sinade efter bara någon månad. Men än minns jag denna episod i våra liv som om det hade hänt igår.
Nu gick min färd med bussen för första gången österut. Jag ville hålla mig i dom södra breddgraderna och siktade in mig på Florida för värmens skull och där skulle jag den här gången så långt söderut som möjligt. Det blev en resa först till Miami och sedan längs dom berömda Florida Keys ut mot Key West.
Vägen till Key West med bussen gick från ö till ö som hänger ihop med massor av broar. Det var någon gång en sen eftermiddag som jag anlände i Key West denna pittoreska lilla stad som är känt för att Hemingway bodde där i många år och älskade att gå ut och fiska från båtar och skrev en hel del böcker medans han bodde där.
Han hade ett stamställe som hette Sloppy Joés och det finns fortfarande kvar att besöka vilket jag gjorde nån dag senare. Men först så gällde det att kliva av bussen och se sig omkring. Jag hade som vanligt min lilla bag i högra handen och gav mig ut på stan och när jag vandrade makligt på den ena sidan av gatan så kollade jag in en kille som gick på den andra sidan i samma riktning som jag.
Han höll samma tempo och efter ett tag så ropade han över till mig och frågade om jag var ny i stan och vart jag var på väg. Jag korsade genast över till honom för han såg ut att kunna hjälpa mig att hitta runt. Vi hälsade ordentligt och efter jag berättade lite om mig och mina planer, det vill säga ickeplaner, så började han tala om vad han var för en typ och var han bodde och så vidare. Detta hände medans vi fortfarande var på väg till de huset där han höll till. Han erbjöd mig att följa med in och det gjorde jag och behövde inte ångra för att här skulle jag kunna få stanna i några dagar.
Jag kommer in i det stora huset och trots att det ganska mörkt så ser jag en stor klädhög på golvet direkt vid ingången. Märkligt! Jag går in i det stora rummet och ser mig omkring och där sitter ett gäng killar och spelar på gitarrer och en trummar på ett slagverk och det låter riktigt bra. Det är lätt att inte ens märkas och jag slår mig ned på närmaste stol och slappnar av. Det verkar som om jag har fått en jackpot. Här känner jag att jag kommer att trivas. Killen som tog med mig hit kommer med en kopp tee och vi ler mot varandra. När musikanterna tar en paus så hälsar vi på varandra och så småningom får jag reda på hur det ligger till. Dom flesta av dom ca 10 killar kommer från New York och dom hyr de här huset under vintern. Dom får sin inkomst genom att jobba på diverse fiskebåtar som har sin hemmahamn här i Key West. Grabbarna jobbar olika tider och i regel så är hälften ute på båtarna och dom andra håller mest på med musik och naturligtvis älskar dom flesta att röka brass. ”So here we go!” Det tar inte lång stund innan marijuanan kommer fram och går runt laget. Någon timme senare är det dags att några lagar kvällsmålet som består av bönor i tomatsauce och stekt korv. Allt medans musiken hela tiden hörs i rummet. Om någon lämnar rummet och huset så tar den personen på sig något från klädhögen som fortfarande ligger på golvet vid utgången. Man skulle kunna säga att det är en kollektiv klädhög som används ut av alla gemensamt. Jag somnar in på en soffa så småningom och när jag vaknar har jag ingen aning om klockan eller om det är dag eller natt utan det enda som är sig lik är att några håller på med musik.
Hur som helst så tar jag mig en promenad dagen efter och kollar in Key West. Åter igen har jag sällskap med en av husets invånare och han visar mig den baren som Hemingway hade som sin favoritkrog. Vi tittar bara in en kort stund för att istället för att spendera pengar på ett barbesök så vill jag bidra med lite stålar till rökverk. Så på vägen hemåt så röker vi och blir ganska skön tillmods. Minns att vi hittade ett kokosnöt och försökte att knäcka det med all slags verktyg men inte lyckades. Så nötet hängde med hem. Där pågick festen för fullt och denna nonstop session var fortfarande på gång.
Jag undrade om jag kunde få hänga med på ett pass när dom åkte ut med båtarna för att fiska men det funkade inte. Så efter några nätter så kände jag på mig att nu kunde jag det här och tröttnade på stället. Minns att jag reste mig och sa adjö till grabbarna och tog nästa buss tillbaks mot fastlandet och anlände sent omsider i Miami.
Där begav jag mig till en park där jag slog mig ned i gräset och läste en bok som jag hade köpt mig. Den handlade om Lenni Bruce en komiker eller bättre sagt standuppens fader. Han fanns inte längre bland oss. Efter ett tag så kom det en äldre gentleman med grå kostum förbi och stannade upp inför mig för att fråga vad jag läste. Så vi kom att tala om den här figuren och han blev förvånad att jag läste om just Lenni Bruce.
Så efter vi hade kommit längre i samtalet kom vi på att det var nyårsafton och 1969 skulle bli 1970. Vad hade jag för planer frågade han. Inga planer mer än att hitta någonstans att slagga över för en billig penning. Han bodde själv på hotell men jobbade mest natt så han erbjöd mig att jag kunde låna hans säng medans han inte behövde det. ”Sounds nice” tyckte jag. Alla konstruktiva förslag var alltid välkommen. Mannen gjorde ett hyfsat intryck på mig och var mycket bildat så vi hade intressanta samtal med varandra. Han höll på skriva en bok som det var något alldeles speciellt med och det fängslade mig. Självklart kunde han inte leva av sitt skrivande utan hade ett brödjobb. Han gav mig adressen till sitt hotell och menade att han skulle prata med killen i receptionen så att han släppte in mig till hans rum så jag kunde sova där under natten tills han själv kom hem på morgonen. Okej och vi skildes från varandra.
Senare på eftermiddagen framåt sextiden sitter jag inne på ett litet kaffe och läser min Lenni Bruces biografi när det kommer en kille inrusande och talade om att han behövde ett par lediga händer. Jag lyssnade upp och förstod efter en kort stund att han sökte efter några som kunde ställa upp omedelbart för ett speciellt extraarbete. Jag såg min chans direkt. Här kunde jag kanske göra ett paar dollars och det var precis vad jag behövde i denna stund. Killen samlade ihop ett gäng grabbar i ett nu och föste in oss i en Volkabuss och körde iväg med oss. Spännande tyckte jag och hoppades på det bästa.
Efter en 20 minuter så stannade vi vid ett stort hotell som tydligen används nästan enbart av pensionärer som tillbringar en stor del av vintern i Florida på diverse hotell som har specialiserat sig på pensionärers vintervistelser. Vi följde med in i köket och sedan till matsalen. Jag har ju stor erfarenhet av hur det skall se ut i en restaurang och i ett kök men det här var det värsta jag sett. Alla bord i restaurangen var belamrad med smutsdisk som var kvar sedan gästerna rest sig och lämnat borden efter lunchen. Vad hade hänt? Inte vet jag men förmodligen hade hela restaurang- och även kökspersonalen gått och lämnat stället i sticket och gått hem. Wild strejk eller något åt det hållet. Nu fick vi veta vår uppgift. Vi skulle servera av all disk och duka upp för frukost samt framförallt städa upp både restaurangen och köket. Det fanns en person kvar i köket. Jag kan se honom fortfarande framför mig. Det var en färgad kille i trettioårsåldern som skulle föreställa någon form av köksmästare som hade övergivits av sin personal. Han var rödhårig och höll på med att öppna kylskåpen för att hitta lite mat till oss som skulle få ordning på detta ställe under kvällens lopp. Jag behövde bara titta på hur det såg ut i köket för att tappa aptiten direkt trots att jag var hungrig. Så efter några av oss hade fått i sig lite av en gammal kyckling så var det dags att börja. Vi höll på jobba rätt så hård och först efter ett antal timmar tog vi en rast och satte oss i restaurangen och drack lite kafée för att hålla oss vaken och när vi då satt och vilade en stund så var det tystnad som rådde i den stora matsalen. Men plötsligt så hörde man hur något ovanför oss började rusa diagonalt från den ena hörnan till den andra. Vi tittade på varandra och undrade vad det kunde vara då en av killarna sa att nu har råttarna satt i gång med sin kvällstävling som gick ut på att ovanför taket rusa kors och tvärs och det lät som ett slags intervallträning som avbröts av nån minuts tystnad mellan rusningarna kors och tvärs i innertaket.
Det var dags att börja duka upp för frukosten och sen var det köket som skulle städas innan vi kördes tillbaka till den där kafébaren där dom hade plockat upp oss. Där fanns ett rum en trappa upp och där fick vi vår lön som utbetalades cash i handen. Efter det så följdes några åt och gick till en bar som hade öppet natten lång och där spelades biljard och vi drack nåt litet men jag tänkte att dom här få dollar skulle räcka lite längre för att jag hade knappt kvar något av mina pengar som jag hade samlat på mig i New Orleans.
Tack och lov så var det någon som hade en bil och kunde ge mig skjuts till det hotellet där jag kunde eventuellt sova över utan att betala. När jag närmade mig ingången till hotellet såg jag att dörren var låst och att en kille kontaktade mig genom ett fönster i bottenvåningen och frågade vad jag ville. Jag hälsade från den mannen som hade erbjudit mig sin säng och frågade om allting var som det skulle och om han ville släppa in mig. Först nu såg jag att han höll ett gevär i handen som han la undan för att släppa in mig och sen gav han mig en nyckel. Sen gick jag dödstrött upp för ett antal trappor och la mig i den säng som fanns i det lilla rummet.
Nu kom jag att tänka på att det var den första dagen på det nya året och att jag knappt hade varit medveten om detta faktum under hela nattens lopp förutom att någon hade öppnat en flaska på restaurangen vi städade och bjöd laget runt. Vad skulle detta decennium ha i sitt sköte för min del undrade jag innan jag slumrade in. På förmiddagen väcktes jag utav att min ”hyresvärd” kom hem och behövde krypa ned i sängen som jag hade ockuperat under natten. Han hade med sig lite frukost till mig och vi pratade ett tag innan han la sig i sängen för att sova några timmar. Jag tackade för mig och vi gjorde upp om att ses senare på eftermiddagen vid samma ställe i parken där vi hade möts dagen innan. Jag gav mig iväg ned mot båthamnen och kollade in livet denna Nyårsdag 1970. När jag träffade min hyresvärd senare över en fika så berättade han om sitt märkvärdiga bokprojekt som han hade hållit på med i evigheter. Minns nu enbart att det lät otroligt intressant och undrar om det någon gång blev publicerat. Senare på kvällen hade jag fått nog av Miami och tillsammans begav vi oss till busstationen där han vinkade av mig. Denna natt skulle han sova i sin egen säng för att han var ledig från sitt nattarbete och jag skulle utnyttja bussfärden mot New York för att sova i ett bussäte. Skönt att vara på väg mot nordligare breddgrader. New York, here I come. Men först en jävla lång bussresa.
-
