Deux chevaux betyder två hästar och så stark är motorn i den citroen som jag skulle få…..
Min gamle kompis Peter Hiller som kom från Österrike erbjöd mig ett intressant projekt. Han visste att jag hade en gammal Volvo som sjöng på sista versen. Den kostade mig mer i oljeinköp än det borde kosta. Det lönade sig inte att reparera bilen enligt vissa experter och det var bara en fråga om när den skulle skära ihop totalt.
Peter var en lite mystisk person och jag kände honom inte så väl utan hade enbart stött på honom på dom vanliga platserna där utlänningarna möttes tex 7sekel eller vid Tetleys som låg i Kungsan eller på nåt annat café på stan. Han påstod att han hade studerat och inte ännu hittat det rätta sättet att försörja sig. Han var redan i trettioårsåldern och han kändes lite spännande som person. Han gjorde ett lite buttert intryck för det mesta. Jag blev nyfiken på honom.
Sommaren 1968 hade jag genom Gerd Maria Hoffman fått ett fantastiskt arbete på en krog i Gamla Stan som hette ”Brinken”. Jag hade fått ta hand om den restaurangen på kvällarna och det var dit Peter kom en kväll för att dricka lite öl.
Här ser vi Restaurang Brinken där jag hade hand om ölkrogen på kvällarna i augusti 1968. Krogen låg på Stora Nygatan 1 i Gamla stan. Till höger i bild syns Riddarholmskyrkan…
Peter berättade att om jag ville ha en annan bil istället för min gamla Volvo så hade han en sådan. Jag skulle kunna överta den helt gratis. Det handlade om en fransk liten Deux chevaux som alltså betyder tvåhästars. Det fanns några små hakar visserligen men dom var inte omöjliga att lösa upp. Dels befann sig den lilla bilen nere i Skåne någonstans och dessutom så behövde bensintanken bytas för den gamla läckte gravt.
Det tog mig en stund att fundera över om det var värt att åka ned till Skåne då det handlade om femhundra kilometer och sen skulle man hem med bilen och jag hade ju ett jobb att sköta för närvarande på restaurang Brinken som låg på Stora Nygatan nummer ett i Gamla stan. Men jag tyckte det skulle vara värt att lära känna Peter lite bättre och göra en gemensam resa till Skåne med honom för att hämta hem den lilla cittran. Vi bestämde att det borde vi klara på två dagar och skulle åka om några dagar. Men innan dess var vi tvungna att hitta en begagnat bensintank på en bilskrot som passade till just denna bil.
En begagnad bensintank köpte vi på skroten och tog den med oss för att byta ut den trasiga…
Kanske inte så lätt men Peter åtog sig den saken och sen var vi redo att åka. Peter och jag möttes på restaurang Brinken i Gamla Stan en kväll och efter det att jag stängde krogen och slutade mitt jobb kring midnatt åkte vi med min gamla svarta ”buckelvolvo” söderut för att byta ut den mot en yngre fransk modell. Peter hade lämnat in bensintanken på restaurangen tidigare samma kväll och med den i bagage-utrymmet så var vi på väg. Jag hade bunkrat upp med två plastdunkar motorolja för att vi skulle klara oss under nattens färd ned mot Skåne. Vi tankade bilen utanför stan och sen åkte vi söderut. Med bilradion på och lite historieberättande så gick tiden rätt fort trots att vi inte kunde åka så fort på grund av oljeläckan och lite andra skavanker med bilen. Ju fortare vi åkte desto mer läckte oljan.
Åtskilliga timmar senare när det redan hade ljusnat kring fem på morronen upptäckte vi att vi behövde mer bensin och framför allt mer motorolja. På den skånska landsbygden var det inte lätt att hitta en bensinmack och jag tror det var i absolut sista ögonblicket som vi rullade fram mot en gammal mack innan vi var helt torra. Det var en idyllisk liten by och macken var naturligtvis inte öppen så här dags men vi klev ut och efter att vi hade sett oss omkring bestämde vi oss för att väcka ägaren till macken som förhoppningsvis bodde i huset bredvid. Sagt och gjort. Vi började vissla och högljudd ropa efter hjälp och det tog inte lång stund innan en farbror visade sig i huset bredvid i ett fönster en trappa upp och bad oss att lugna oss för att inte väcka hela byn.
Sen kom han efter ett tag och knorrade men gav oss ett antal liter bensin och den nödvändiga motoroljan. Vi hade räknat ut hur mycket vi behövde för att nå fram till vårt resmål och lite till för att sedan åka med min gamla bil till skroten. Dessutom behövde vi några liter bensin till en reservtank för den nya bilen för att Peter mindes att när han ställde av den bilen för några månader sedan så var den i stort sett tom i tanken. Så efter en utskällning för att vi hade väckt honom så tidigt så var vi på väg igen. Vi hade lite bråttom för att vi skulle byta bensintanken och jag hade tänkt mig att jag skulle passa på att ge bilen en snabb ansiktslyftning under den tiden Peter skulle byta tanken. Jag hade dagen innan införskaffat en burk med rödfärg och en pensel för att jag hade hört att bilen hade en tråkig grå färg.
Någon timme senare började vi närma oss platsen där Peter hade ställt bilen förra vintern när han och hans flickvän Titti hade återvänt från sin skidsemester i alperna och hade nere i Skåne fått trubbel med bensin-försörjningen. Det var visst några släktingar till Titti som hade en bondgård i närheten och det passade då bra att kunna lämna bilen där och ta sig vidare hem till Stockholm med tåget. Peter nämnde även att han inte stod på bra fot med Tittis släkt. Han tyckte dom var snåla och jobbiga men det rörde ju inte oss vi skulle ju bara reparera bilen och lackera den och sedan vända kosan samma dag hem till Stockholm för jag behövde dagen därpå vara tillbaks på mitt jobb igen.
Vi hade i förväg tagit reda på var närmaste bilskrot låg och kände att läget var under kontroll tillsvidare. När vi nu anlände till bondgården tittade vi först på bilen innan vi närmade oss bostadshuset för att visa upp oss.
Bilen stod under tak och Peter började ganska snart jobbet med att byta tanken men det gick inte så bra. Det visade sig att vi var nog tvungna att köra en vända till skroten för att där eventuellt hitta ytterligare en reservdel som behövdes för att få igång cittran. Det var tre mil till skroten och i och med att vi inte hade räknat med den resan behövde vi på tillbakavägen tanka ytterligare en gång.
Det kändes lite synd men samtidigt skönt att bli av med denna oljeslukare…….
Efter resan till skroten insåg vi att det nu var verkligen hög tid att bli av med det gamla skrället till bil. Åter igen på bondgården satte jag igång med att lackera bilen med den nya fina röda färgen. Jag var inte så noga med hur bilen såg ut efteråt utan huvudsaken var att den var röd. Vi jobbade på frenetiskt men under den sena eftermiddagen insåg jag att det skulle nog inte bli någon hemfärd idag för att det jävlades fortfarande med att få igång bilen. Jag hann i alla fall smeta hela burken med den röda färgen på bilen så försiktigt jag kunde innan det blev kväll och vi kunde gå lägga oss. Vi hade en lång vaken natt och en jobbigt dag bakom oss. Tack och lov så fick vi lite motvilligt vara med vid släktingarnas kvällsmål och fick även nyttja ett rum där vi kunde övernatta.
Dagen efter tog det ytterligare hela förmiddagen innan bilen äntligen startade och vi var klara för avfärd mot bilskroten med båda bilarna.
Vid skroten lämnade vi min gamla trotjänare, den ”gamle svarten” och nu tog jag hand om styret på den lilla citroengen. När killarna på skroten hade tittat på våra två bilar så trodde de att båda två skulle lämnas där för att skrotas. Varför det undrade jag. Ju det var på så sätt att min lilla cittra som hade lackerats – det vill säga penslats på med rödfärg dagen innan, hade över natten fått vita fjädrar på taket och på motorhuven samt en massa spår av hönsfötter över hela motorhuven.
Det var hönorna på bondgården som tyckte om utseendet på den lilla röda bilen som stod där fortfarande i ladan så mycket så att dom flög upp på bilen och satte sig på den nymålade skönheten som inte hade hunnit torka riktigt ännu. Så det fanns både fjädrar och små fotavtryck av hönornas gångstil på bilen. Grabbarna på skroten fick sig ett gott skratt när dom hörde orsaken till bilens nuvarande utseende. Mycket hade dom sett men de här var något nytt.
Denna röda färg hade jag målat på bilen. Men tänk dig att att denna bil du ser här är så fin och nylackerad men min gamla Citroén såg för jävligt ut jämfört med den här fina bilen!
Men nu var det hög tid att komma iväg och vi styrde mot Jönköping och sedan vidare mot Stockholm. Efter lite mat som vi inhandlade nånstans på vägen så var det dags att ringa min kompis Gert som var chef på Restaurang Brinken för att ge honom det smärtsamma budskapet att jag nog inte kunde hinna fram till klockan fyra då jag skulle börja mitt arbetspass. Jag fick inte tag på Gert utan lämnade ett meddelande på den restaurang där han var restaurangchef. Mer kunde jag inte göra just då. Jag hoppades att han kunde lösa problemet som uppstått på något bra sätt. Det handlade ju enbart om att jag skulle anlända några timmar senare trodde jag. Vi beräknade att vi skulle nå Stockholm kring sex-sju tiden och då kunde jag direkt hoppa in på krogen och avlösa min ersättare. Så hade jag föreslagit det till Gert.
Nu var vi på väg igen men tyvärr så gick det ju inte att åka så fort med en sådan liten bil speciellt inte med denna visade det sig och det tog inte mer än någon timme innan vi fick stanna vid en mack och tanka och be om lite hjälp av en mekaniker. Efter en längre stund så var vi på väg igen men fick snart stanna igen för att vänta ett tag innan bilmotorn behagade att komma igång igen. Så höll det på några gånger till och nu insåg vi att Stockholm var alldeles för långt borta för att vi skulle kunna nå dit samma dag. Vi höll nu andan varje gång bilen stannade och var lika glad varje gång när vi lyckades att komma igång igen. Det gick ända fram tills vi var någon kilometer utanför Jönköping på den nya motorvägen. Just där skulle vi få stopp för sista gången och det var inget annat att göra än att ge upp efter en timmes ihärdiga försök.
Nu var det kväll och mörkret var över oss och tack och lov var det en vänlig själ som stannade och förbarmade sig över oss och lovade ringa efter en bärgningsbil när han kom till närmaste stad. Så var det innan mobiltelefonen hade uppfunnits. Vi satt säkert vid bilen och väntade två timmar innan en bärgningsbil anlände och tog vår lilla bil med sig. Även vi fick efter lite om och men följa med.
Bärgaren styrde in mot Jönköping och en bilverkstad som han trodde skulle ta hand om vår bil. Där ställde han bilen och sen fick vi åka med honom in mot centrum och vid stationen släppte han av oss och önskade oss lycka till efter att jag hade betalt honom kontant för sitt utförda arbete.
Det är kanske lika bra att berätta nu hur det förhöll sig med dom legala förhållanden i denna bilaffär. Peter hade berättat för mig att det var lite speciella omständigheter som han inte hade velat nämna innan det var nödvändigt. Okej, bilen hade finska registreringsplåtar och det fanns inga registreringspapper till bilen och den var inte heller försäkrad. Det var därför jag fick betala kontant till bärgaren för att vi kunde ju inte ange något försäkringsbolag som fakturamottagare. Men nu gällde det att hitta en tågresa till Stockholm så fort som möjligt. Det visade sig tyvärr inte vara så lätt. Inte förrän nästa morgon gick det ett tåg till Stockholm och därför var det bara att söka oss en övernattning här i Jönköping. Mina pengar var dessutom nu på upphällningen och dom skulle inte räcka till varken tågbiljett eller hotellrum. Så vi tog oss till närmaste något så när billigt hotell och bad om ett dubbelrum.
Tack och lov fick vi det utan att betala i förskott för att vi hade ju inga resväskor med oss. När vi kom in på vårt rum så sjönk vi båda ned av utmattning på sängarna och började fundera över hur vi skall kunna lösa denna situation. Det fanns bara en sak som jag kunde komma på att göra och det var att åter ringa till min kompis och chef Gert och be honom att rädda oss.
Tack och lov hade jag hans hemnummer på Lidingö men det tog en bra stund innan jag fick tag i Gert när han äntligen hade kommit hem till sig. Han frågade vart jag hade tagit vägen ikväll så jag berättade hela historien och bad honom om att lösa ut oss. Vi behövde en del pengar för att betala hotellnotan och vi behövde lite till mat och helst för två tågbiljetter till Stockholm. Gert hade varit tvungen att denna kväll själv ta hand om mitt arbetspass på Brinken för att arbetet var så speciellt så det skulle ha tagit för lång tid att instruera en annan person och därför var det lika bra att han gjorde det själv. 
Han jobbade på Berns kinesiska restaurang i Gamla Stan som restaurangchef och hade samtidigt ansvar för restaurang Brinken. Så tack och lov så kunde han smita ifrån den kinesiska krogen denna kväll och hoppa in för mig men han ville absolut ha mig tillbaka till morgondagens arbetspass som började på eftermiddagen vid fyra. Det var därför han var beredd att hjälpa till genom att ge mig ett förskott på lönen och telegrafera pengarna till mitt hotell. En sten föll från mitt hjärta efter samtalet och nu tog det inte lång stund innan vi somnade båda två efter vi hade bett om väckning av nattportieren.
Vi ville så fort som möjligt komma i kontakt med verkstan som hade hand om vår bil. Så fort vi vaknade vid sjutiden ringde vi till verkstan och Peter gav dom lite tips om vad som kunde vara orsaken till att den hade gett upp. Efter dom hade hört att vi var på genomresa och behövde bilen helst så fort som möjligt för att kunna under dagen fortsätta resan till Stockholm lovade dom att ringa oss efter dom hade tagit sig en titt på bilen. Bilnyckeln hade vi lagt på främre högra bildäcket. Nu kunde vi somna om för att det skulle dröja tills Gert skulle ha telegraferat pengarna till oss och han hade lovat att ringa oss så fort han hade besked om när vi skulle kunna få dom för att betala hotellet. Så vi sov några timmar tills både Gert och bilverkstan hörde av sig.
Det blev både bra och dåliga nyheter. Bilen krävde en reservdel som skulle komma från Stockholm och det fanns ingen chans i världen för att den kunde användas idag utan det skulle dröja någon dag och efter att jag hade fått en offert som antydde hur högt reparationskostnaderna skulle hamna kom vi överens om att hålla telefonkontakt och att dom skulle laga bilen. Den goda nyheten var att pengar snart skulle anlända och vid lunchdags kunde vi betala hotellnotan och ge oss därifrån. När vi står i receptionen så möter vi en annan gäst på hotellet som just checkar ut och när han sedan lägger sin resväska in i bagageluckan på bilen som står precis utanför hotellets ingång kommer vi snabbt på idén att fråga honom vart han skall och han svarar att han skall till Linköping. Vi får lifta med honom och nu ser det klart ljust ut för oss. Så efter redan en timme är vi i Linköping och där kör han oss till en bensinmack där vi lätt borde kunna få ytterligare en lift med en bil mot Stockholm.
Han lämnar oss och nu börjar väntan på en möjlighet att ta oss vidare mot storstan. Jag måste ju absolut vara i Gamla Stan och börja mitt jobb klockan fyra. Så nu gäller det att vara på hugget så att jag klarar den tidpunkten. Det visar sig att tiden går och snart börjar jag ångra att vi inte satsade på att ta tåget direkt ifrån Linköping till Stockholm men av snålhet så hade vi valt att lifta. Bara för att vi hade haft en sån tur med första liften så blev vi fartblinda och trodde att det var självklart att vi borde få en till sådan ”turlift”. Men ikke sa Nikke!!! Tiden gick och inget hände och nu var det inte lönt längre att tänka om och satsa på tåget. Så där stod jag och tyckte att nu var det kört. Det var enbart en tidsfråga innan jag var tvungen att gå in på macken och återigen ringa till Gert i Stockholm och förvarna honom att det kunde bli en gång till så som igår och att jag skulle i bästa fall kunna anlända bara lite försenad och att han skulle vara förberedd att han kunde tvingas öppna krogen och återigen göra mitt jobb innan jag dök upp. Jag går efter ett tag tung i hjärtat in på macken och frågar efter en telefon och när jag står där vid disken rusar det in en kille och skall snabbt in på toaletten. Han verkade ha mycket bråttom. Så jag börjar ringa och återigen så ringer telefonen ett tag innan någon på restaurangen svarar och jag hinner precis fråga efter restaurangchefen när killen kommer ut från toaletten och jag blev genast överraskat över hans utseende. Han tittar mot mig och då känner vi igen varandra samtidigt. Han hette Mischa, var från Jugoslavien och hade gått med mig på fotoskolan under förra hösten. Efter en snabb hälsning frågar jag honom vart han är på väg till. Han svarar att dom är på väg hem till Stockholm. Dom, det vill säga han och hans sällskap som bestod av två flickor och en kille som hade varit hemma i Jugoslavien på semester och det är där dom kom ifrån just nu. Dom hade kört nonstop från den jugoslaviska medelhavs-kusten och även dom hade bråttom att komma hem till Stockholm.
Jag hade fortfarande luren mot mitt ena öra när jag hörde Gert svara i telefon och då bad jag honom att vänta en liten stund. Nu frågade jag genast om jag kunde få plats i Mischas bil på hemresan. Han sa att dom hade det otroligt trångt redan men han skulle höra med dom andra. Han gick ut igen och hörde sig för och när han kom in och sa att det skulle ordna sig så jag behövde enbart säga till Gert att han kunde räkna med mig och att jag skulle öppna krogen som vanligt. Jag tackade honom för att han hade räddat oss med pengarna och tog snabbt adjö. När jag gick ut såg jag att Peter tittade förväntansfull på mig. Jugoslaverna höll på att ordna till baksätet där det låg en hel del småprylar. Nu fanns det en plats till mig. Jag meddelade Peter att jag hade fått en lift men att han fick ta sig hem på egen hand. Han förstod läget direkt och jag lämnade över alla pengar jag hade kvar i fickan så att han kunde eventuellt ta ett senare tåg hem ifall han kände för det och tog ett snabbt farväl av honom innan jag hoppade in i den väntande bilen. Efter lite småfraser så var vi igång. Jag minns den där hemfärden som en otroligt snabb färd. Det var en bra och snabb bil – en Mercedes. Nu trodde jag jag skulle kunna koppla bort spänningen.
Killen som körde – han körde som en biltjuv som om han hade polisen efter sig hela vägen från Linköping ända fram till T-Centralen i Stockholm där jag steg av bilen fortfarande smått chockad efter bilfärden men samtidigt oerhört glad över att jag hade hunnit fram i god tid. Jag kunde nu promenera över till Gamla Stan och komma till och med en halv timme för tidigt till jobbet. Kors i taket!! Under kvällens lopp dök även Peter upp på restaurangen och lämnade en del pengar tillbaka och berättade hur han hade lyckats ta sig till Stockholm med diverse bilar.
Restaurang Brinken i Gamla stan som numera är en flott italiensk restaurang…
Peter fick nu ordentligt med smörgåsar och några öl innan vi skildes efter det att krogen stängde sina dörrar vid tolvtiden. Innan dess lovade han att ställa upp och åka ned till Jönköping när det var dags att hämta ”lillcittran” från verkstan. Redan dagen efter ringdes det från verkstan och jag fick reda på att bilen var klar för hämtning och att det kostade så och så mycket och dagen efter åkte Peter med tåg till Jönköping och hade med sig pengar för att lösa ut bilen och sen åkte han mot Stockholm. Jag stod åter igen på min arbetsplats på Brinken i Gamla Stan när Peter sent på fredagkvällen dök upp och jag tänkte att det skulle bli kul att gå ut utanför krogen och se på det lilla underverket i rött som hittills redan hade kostat mig en mindre förmögenhet i synnerhet med tanke på att det skulle vara en gratisbil. Men åter igen skulle det visa sig att det inte var så enkelt.
Peter sa att bilen fortfarande hade sina små egenheter och efter att den hade stannat för andra gången på vägen hem i Södertälje så var det nu definitivt slut och bilen stod nu en ca 40 km söder om Stockholm. Efter några öl så var Peter i alla fall beredd att dagen efter göra ett nytt försök att få liv i kärran. Jag hade inte tid att vara med men han bad en annan kompis om lite hjälp för att få igång bilen. Dom lyckades tydligen med detta för att sedan så hade Peter bilen hemma hos sig några dagar innan den sista akten i denna fantastiska historia skulle utspela sig en otroligt vacker sommardag.
Jag var hemma på Riddargatan 43 dit jag hade flyttat redan för några månader sedan och det var kring ettiden på dagen när Peter med sin flickvän Titti dök upp och föreslog att de skulle vilja fira överlämnandet av cittran med en utflykt till Drottningholm för att där kunna lägga sig i gröngräset på en medhavd filt och inmundiga en trevlig picknick. Sagt och gjort. Jag var full av förväntan på hur bilen skulle ta sig ut i sin nya miljö. Så jag tog plats bredvid Peter för att jag skulle kunna njuta lite av musiken vi hade med oss och bekanta mig med bilkörningen i storstaden. Jag hade ju fortfarande inte hunnit tänka på att ta körkort. Hans flicka Titti satte sig där bak och vi styrde ned mot Strandvägen och sedan upp mot innerstan och via Kungsholmen förbi Stadshuset och snart var vi förbi Fridhemsplan och närmade oss bron som länkade ihop Kungsholmen med de västliga delarna av Storstockholm.
Bron vi kom till hette Tranebergsbron. Som sagt var det en riktigt vacker sommardag och äntligen satt jag i bilen och kunde slappna av. Jag njöt i fulla drag över att vi äntligen hade kommit så långt. Det hade tagit lång tid från första erbjudandet av Peter tills jag nu äntligen kunde ta hand om bilen. Man kan säga att jag verkligen levde i nuet i denna stund. Vi hade skön musik i bilen som inte kom från en bilradio utan från min medhavda portabla bandspelare så livet lekte verkligen och när vi kommer upp på bron så klappar jag takten med handflatan på mina ben till låten ”Summer in the city” av Lovìng Spoonful.
Vi närmar oss mittdelen av bron och då ser jag till vänster om Peter som höll i ratten en bil som körde parallellt med oss. Jag känner igen killen som kör den bilen och säger till Peter att titta till vänster för att det är Tommy, en gemensam bekant till oss, som håller på att köra om oss på den tvåfiliga vägen som leder över bron. Peter tittar till vänster och även han känner igen Tommy och börjar vinka med ena handen och skrika över till hans bil och Tommy ler mot oss. Observera att vi hade öppna fönster i båda bilarna.
Tommy vinkar nu tillbaka mot oss och det är det sista jag ser av honom innan ett skrik från Titti bakifrån gör oss uppmärksamma på att det händer någonting framför oss. En bil håller på att bromsa in och vi närmar oss denna bil lite för fort. Peter trampar på bromsen men ingenting händer – det vill säga vår fart minskar inte utan vi rullar nu väldigt snabbt in i den Mercedes som har bromsat upp sin fart påtagligt.
Mercedesen står inte still när vi brakar in i dess bakdel utan den håller fortfarande en viss fart men inte samma fart som vi håller. Så därför blir det inget tvärstopp utan vi glider in en bit under bilen och nu känner vi att vi hänger ihop med bilen
framför oss och kan inte komma loss från honom. Vi dras med Mercedesen vidare nedför bron och föraren i bilen framför har bestämt sig för att inte stanna på denna bro eftersom han ansåg att det var för farligt. Förmodligen helt rätt tänkt.
Så efter bron vid första avfarten kör han till höger och först när han känner att han kan stanna utan att utsätta sig själv och oss för onödig fara stannar han och lämnar bilen. Nyfikna ser vi hur han närmar sig för att undersöka hur det ser ut mellan våra bilar.
Först därefter tittar han på oss i bilen och nu börjar ett längre samtal. Han undrar varför vi var tvungna att köra in i hans bil. Det visar sig direkt att han har lånat bilen av en vän och dessutom är han polisman. Det kunde inte bli bättre än så. Själv tittade jag på det som hände som en åskådare som såg på en teaterpjäs. Efter ett tag lämnade jag bilen och konstaterade att det gjorde lite lätt ont i mina knän men det var ingen större fara med dom. Även Peters flickvän klarade sig utan några som helst men och likadant var det med Peter. Däremot var Cittrans främre del där motorn brukar sitta rätt så intryckt. Vi hjälptes åt att sära dom båda bilarna och kunde relativt enkelt lyfta dom isär. Det var bara att lyfta våran bil ifrån Mercedesen.
Man förstår att den här lilla leksaksmotorn var ordentligt ihopknycklad …
Därefter kunde vi konstatera att Mercedesen knappt hade tagit någon skada alls. Så nu stod vi där hela gänget och dividerade om vad som skulle göras. Polismannen i civila kläder undrade vilken försäkring vi hade och Peter nämnde att det var en finskregistrerad bil och att även försäkringen hade tagits i Finland men tyvärr kunde han inte just nu hitta de relevanta pappren till varken bilen eller försäkringen. Förargligt!
Däremot var vi självklart villiga att ta kontakt med honom vid senare tillfälle om det skulle behövas. Återigen gick polismannen och kollade in dom små skadorna på sin lånade bil men han tyckte väl att det inte var så farligt och efter att han fått Peters försäkran att han skulle höra av sig till honom angående vidare pappersjobb så lämnade han platsen för han hade jättebråttom. Så nu stod vi återigen bredvid min olycksaliga bil och funderade över vad vi skulle ta oss till denna gång. Peter sa att det bara var att ta vår picknickkorg och filt samt min bärbara bandspelare och snabbt ta oss från denna plats. Efter vi hade gått en bit därifrån mot Tranebergs centrum för att ta en buss mot Drottningholm så sa Peter:
” Titta på bilen en sista gång för att det är det sista du kommer se av den”. Och så fick det bli. Peter skulle enbart ta sig till bilen dagen efter för att skruva ned bakre nummerskylten och riva bort den del av främre skylten som eventuellt kunde förråda var bilen kom ifrån. Sen slängde han skylten i vattnet under bron och det var det. Han hörde aldrig mer något från den andre föraren och jag fick aldrig mer njuta av den här lilla röda Cittran och det var kanske lika bra. Tänk om bromsen på bilen hade lagt av helt och hållet uppe på bron?
Det kunde ha hänt under helt andra omständigheter. Så det var nog en jäkla tur att det slutade på detta sätt.
Sådana var tankarna när vi låg i gräset på en filt ute i parken vid slottet Drottningholm en vacker sommardag 1968 och lyssnade på Kinks och Stones och Beatles och Hollies och på gud vet vad på min bärbara lilla bandspelare. Även du kan gärna lyssna på ”Summer in the city” med Loving Spoonful genom att klicka dig till youtube. Slutet gott – allting gott.
