Jag tog mig hem med tunnelbanan den sista biten från T-centralen där Flygbussen stannade efter den underbara resan in till stan. Jag säger underbar för att det var så det kändes när jag satt på bussen och närmade mig staden. Från Gamla Stans tunnelbanestation var det enbart några minuter att gå till Sven Vintapparesgränd. Äntligen hemma togs jag emot med en stor kram och bade Annika och jag var väldigt glad att vi hade varandra nära inpå igen efter en tre månader lång frånvaron. Efter alla dessa ca 90 dagar och nätter så kändes det fantastiskt att krypa ned i sin egen säng med sin egen flicka tät inpå. Jag mindes faktiskt vad jag tänkte på morgonen den dagen jag flög till Amerika. Jag såg framför mig ca tre månader där jag i princip aldrig riktigt skulle veta var jag skulle lägga mig att sova på kvällarna. Nu hade jag varit med om det och nu visste jag igen var jag skulle sova framöver. Det kändes tryggt att veta och även att veta vad jag skulle göra framöver denna vårtermin som jag hade kvar att gå till Dokumentärfilmskolan. Jag kom att tänka på att det material jag hade med mig hem efter resan var egentligen inte mycket att skryta med. Det var några hundra svart vit fotografier dessutom i halvformat som skulle framkallas framöver. Bilderna omfattade enbart den del av resan som förde mig till Mazatlan i Mexiko där jag hade blivit av med min kamera. Efter det så hade tillvaron varit så intensivt så att jag koncentrerade mig enbart på att leva, överleva och uppleva. Jag ångrar inte att jag valde detta alternativ för att jag kom på att det var den bästa investeringen för mitt framtida liv jag kunde ha gjort och att jag skulle få en mycket bra utdelning under det fortsatta livet för mitt val. Det var som att jag under denna resa hade fått en inblick i det mesta som omfattade livet även om det fanns säkert mycket mer än så att uppleva. Jakten på upplevelser hade stillats och nu kunde jag koncentrera mig på de lugna livet.
Vad hade hänt på Sven Vintapparesgränd under tiden jag hade varit borta?
Spännande saker hade hänt och skulle komma att hända redan dagen efter. Då skulle vi ha ett samtal med vår hyresvärd som hette Axel Kampf. Han hade slagit ihop två rum på plan två och byggt ett litet kök som förbinder de två rummen med varandra. Denna nya lägenhet fyllde upp hela plan tvås yta och bestod alltså av ett stort vardagsrum med en öppen spis i ena hörnet och fyra fönster varav två vätte mot torget och två mot gränden.
Detta är vårt gamla vardagsrum !! (numera hotelrum)
Rummet var på ca 16 kvatrat och hade ett vackert trägolv och vita väggar. Därifrån så kom man in i köket som var minimal på ca 4 kvadrat och innehöll ett fönster mot en annan gränd. Diskbänk med rinnande kallt vatten ett litet kylskåp och kokmöjligheter gjorde det till ett trevligt ställe att laga lite mat och även att tvätta sig. Däremot tillät det lilla bordet i köket tyvärr inte att man kunde äta där utan förutom matlagning så tjänade det huvudsakligen att ta sig mellan vardagsrummet och det betydligt mindre sovrum som även det hade en liten kakelung.
Vårt gamla sovrum!!
Planskiss över plan 2 där vi sedan bodde från jan 1970 till Mai 1973
Där fanns en röd heltäckningsmatta på golvet i sovrummet och två fönster som tillät oss att titta ned mot två olika gränder. Det fanns plats för två sängar och två nattduksbord. Man kunde ta sig från trappuppgången både in till sovrummet eller in till vardagsrummet. Dessutom så hade hyresvärden i bottenvåningen färdigställt ett badrum och en toallet som skulle kunna disponeras av samtliga hyresgäster i huset.
Vilka fler hyresgäster fanns i huset. På plan 1 i rummet som låg under vardagsrummet i plan 2 så bodde den skygge och gamle fru Johannson och mittemot henne fanns ett rum som låg under sovrummet i plan 2 och det rummet hade jag hyrt av hyresvärden så att jag hade något att flytta till ifall Odd Riedel skulle återvända till Sverige och jag skulle vara tvungen att lämna lägenheten på plan tre som jag hade fått låna av Odd under hans frånvaro. Han hade ju flyttat till Paris på obestämt tid. Nu kommer vi till saken som är aktuell dagen efter min återkomst från USA.
Odd hade nämligen kommit tillbaka för ca en vecka sedan och befann sig nu i huset boendes i mitt reservrum på plan ett. Då hade han fått flytta in på plan ett eftersom Annika bevakade mina intressen på plan tre och bodde förnärvarande i Odds gamla lägenhet. Så egentligen skulle Odd nu ha sin gamla lägenhet tillbaka på plan tre. Men nu hade det tillkommit ett nytt moment i denna cirkus i och med att lägenheten på plan två hade blivit renoverat och denna lägenhet hade Axel Kampf lovat till mig och Annika. Så egentligen var det enkel. Annika och jag skulle flytta från plan tre en trappa och flytta in i den nyrenoverade lägenheten och Odd kunde flytta upp till plan tre och tillbaka till sin gamla lägenhet. Men nu hade Odd fått höra att den nya lägenheten fanns tillgänglig och försökte själv få tillgång till den. Det var Odds önskan att kunna flytta in i den nya lägenheten på plan två som samtalet med hyresvärden Axel Kampf skulle handla om den påföljande dagen. Axel skulle dyka upp efter kontorstid kring sex på kvällen och vi skulle möta honom i den nya lägenheten. Det var både jag och Odd som skulle möta honom samtidigt. Jag minns ej om Annika var med vid det mötet. Tidigare på dagen hade jag träffat Odd och hälsat på honom för att vi åt alltid frukost på samma ställe vid Sundbergs konditoriet på Järntorget.
Sundbergs konditori på Järntorget
Vi talade med varandra och han nämnde i förbigående att vi skulle ju möta Hyresvärden på kvällen men vi gick inte vidare in på ämnet eftersom båda kände att det var ett känsligt sådant. Det var såklart otroligt spännande hur det skulle lösa sig men å andra sidan kände jag att det fanns ju ett klart löfte från hyresvärden gentemot mig att kunna flytta ned till plan två när den vart klart. Men man vet ju aldrig vad ens motpart har kokat ihop under min frånvaro. Det var ju en otroligt tur att jag var åter tillbaka i Gamla Stan för annars så skulle det vara öppet läge för den som är på plats att agera till sin fördel. Och det hade varit Odd. Tack och lov hade Annika hållit ställningen för vår räkning under förra veckan och meddelat Axel Kampf att jag skulle vara tillbaka på måndag så det var därför detta möte var redan inbokat.
Plötsligt så hörde jag röster i huset och det var Odd och Axel Kampf som tog sig in i lägenheten på plan två och jag gick ned och samtalet kunde börja. Axel hade lägenhetsnyckeln i handen och släppte inte den under samtalet som började med lite kallprat där han undrade hur jag hade haft det i Amerika och sen bad han oss båda att berätta varför vi ville möta honom. När han fick reda på att även Odd gjorde anspråk på att flytta in förklarade han att han i Odds frånvaro hade lovat mig tillgång till den nya lägenheten och så får det bli och överräckte samtidigt nyckeln till mig. Jag tackade honom och sedan drog vi oss tillbaka allihopa. Jag glömde tala om hyran sa han på väg ut ur rummet den är på 500 i månaden och sen gick han ned för trapporna och det gjorde även Odd som insåg att hans försök att komma åt lägenheten inte hade lyckats.
Men Odd var en god förlorare för att vi kunde fortsätta att tala med varandra. Det skulle inte heller dröja särskilt länge innan vi var på så pass god fot med varandra så vi kunde åka tillsammans på semesterresa till Grekland när min skoltermin var slut. Senare på året efter sommaren flyttade Odd ut ur huset och tog sig till Brasilien för att jobba där som fotograf. Han var duktig och han var även något av en levnadskonstnär. Det enda jag har hört om Odd sen dess av en gemensam vän som heter Gunnar Bergkrantz och var fotograf på Aftonbladet under många år var att Odd något år efteråt besökte Stockholm och då hade en vacker brasilianska med sig. Efter det vart det tyst. Jag googlade på hans namn nångång men det gav inget resultat.
Här syns rummet som Odd hade hyrt ut till mig på plan 3 och nedanför Odd själv. Honom har jag att tacka för frem underbara år i Gamla Stan 1968-1973
Efter samtalet med hyresvärden och Odd gick jag upp en trappa och sedan började vi direkt med att flytta ned våra möbler och kläder till den nyrenoverade lägenheten på plan 2. Vi började med soffan och en stor fåtölj så vi kunde slå oss ned i en soffa. Lägenheten såg fräsch ut. Vi inspekterade köket och sovrummet noch började göra planer. Vi kunde inte ta med sängen från plan tre för att den var fastspikat mellan två väggar men dagen efter så började jag leta efter lite virke och började bygga en stor bred säng som skulle stå mitt i vardagsrummet och sen köptes det en massa små element av trä som skulle sättas ovanpå varandra och forma en hylla som fyllde upp hela väggen. Vi flyttade ned mitt slagverk som ställdes bredvid sängen och skivspelaren samt bandspelaren och alla band och vinylskivor som spelade en stor roll på den tiden. Vi hade konstant på den musik som vi älskade att lyssna till. Golvet i vardagsrummet lutade så mycket att jag var tvungen justera bokhyllan efter varje meter med ett antal centimeter. Man kunde så småningom låta en liten leksaksvagn rulla med bra fart från ena ändan av rummet till den andra. Men allt detta var bara charmigt och vi svävade av lycka i den nya lägenheten. Vi kunde äntligen gå ned till bottenvåningen för att gå på toan eller ta ett bad. Lyxen kände inga gränser. Odd bodde kvar i det lilla rummet (mitt reservrum) på plan ett och Claes och hans flickvän flyttade nu in för gott i huset och tog hand om min gamla lägenhet på plan tre. Claes har jag inte pratat om på länge. Han hade ju studerat samtidigt som Annika i Uppsala men senare kommit på att studierna inte var hans rätta ämne så han sökte sig till Stockholm och hade då hamnat hos oss i Gamlastan. Då påbörjade han ett jobb på ett vårdhem för ungdomar som låg i Skärsätra ute på Lidingö dit han cyklade varje dag. Han trivdes bra med de arbete. Det gäller för varje människa att hitta sin pryl här i livet och Claes hade redan funnit sin pryl. Han var mycket för att hjälpa andra människor. Under resten av hans liv så skulle han hålla på med sådant. Men det kan jag återkomma senare till. Han är en mycket social och ideell person. Hans flickvän hette Inger och henne bodde han ihop med ett antal år innan hon flyttade till Dalarna och dom gick skilda vägar. Men innan dess hann dom två göra en fantastisk resa med en gammal Volvo genom den dåvarande Sowjetunionen och ända ned till Albanien. Detta var 1971 när det fortfarande var oerhört svårt att resa i dom länder med egen bil. Jag fattar fortfarande inte hur dom lyckades få ihop alla tillstånd till denna resa som verkligen var exotiskt att genomföra. Men dom lyckades med det. Inger utbildade sig till lärare. Så nu har jag berättat lite om mina första två dagar i Stockholm.
Nu skulle jag börja på skolan igen. Samtidigt så hade mina pengar som jag hade fått som studielån för vårterminen redan tagit slut men det var inget problem. Annika hade väl lite pengar och jag anmälde mig direkt på Gyldene Freden och meddelade att jag gärna ville jobba igen hos dem. Det fick jag och i och med detta så rullade pengarna omedelbart in igen till hushållskassan. Enkelt! Vi betalade hyran på 500 kr för den nya lägenheten och allt var frid och fröjd. Så på dagtid så pallade jag mig till skolan och på kvällarna jobbade jag igen som servitör på Freden där jag fortfarande trivdes bra.
Min gamla spanska kollega Antonio var kvar där och även nästan alla andra. Det var en arbetsplats där alla stannade länge när dom väl hade börjat där. Och när jag jobbade mitt första kvällspass så var det precis som om jag aldrig hade varit borta på min långa resa.
Här kommer Annikas version om den tid då jag återkom från USA.
Den 20 januari dök George upp i gränden med långt hår, pannband och fårskinnsväst. Hela ansiktet var ett stort leende. En dag senare träffade vi husägaren, skrev på kontraktet och fick nycklarna till lägenheten. Den bestod egentligen av två mycket små lägenheter som hade slagits ihop och bands ihop av ett minimalt kök. Där fanns rinnande kallt vatten och slask och en bänkspis. Det stora rummet var vackert och vette mot det lilla torget. I ena hörnet fanns en öppen spis och de tre fönstren hade halvmeterdjupa fönsternischer. Det andra rummet var mindre och försett med kakelugn. Det fanns fönster mot gränden. I källaren hade det byggts ett badrum med toalett gemensamt för hela huset. Källaren såg ut som en klubb med djupa valv. Det var en tid av ren lycka. Nu lever jag organiskt. Vi har den pulserande staden omkring oss, bor mitt i den med all we need for living, musik, vänner, varandra. Ingen trivs jag med som med honom självklart och helhjärtat. Skratten, skiftningarna, hans ögon och händer.
Vi levde lite halvkollektivt med vänner i huset. Claes och hans flickvän Inger bjöd på klibbigt fullkornsris och jag gjorde linssoppa. En trappa ned bodde Carina, efter Odd hade rest sin väg igen, som bjöd på en obestämbar soppa. Med fina samtal och billigt vin slank det ner.
Jag fick min fil.kand examen i litteraturhistoria och franska framåt våren och vi firade med champagne och vänner.
Lägg märke till att Annika röker en av sina livs tre cigaretter när vi festar på hennes examensdag. Nybakad Fil kand!!!
Allt var inte så lätt. Jag behövde lite mer lugn och ro än George som smakat på hippielivet i USA. Men i grunden fanns bindningen mellan oss.
Jag sökte och fick ett sommarjobb på Kinda Correspondenten i Linköping. Då frågade George om jag ville följa med honom och hans kompisar Odd och Gunnar till Kreta några veckor. Det lät så lockande att jag tackade nej till sommarjobbet. Det skulle jag inte ha gjort.
