Skolan låg kvar och nu skulle jag visa upp vad jag hade åstadkommit under min resa. Odd hade en kompis som var från Österrike och hans namn var Peter Knopp och han jobbade som fotograf på Aftonbladet. Genom honom fick jag mina ca 10 stycken svart-vitfilmer framkallat och dessutom fick jag en kontaktkopia av samtliga bilder. Tyvärr så slutade hela projektet på en strand i Mexiko närmare bestämt i Mazatlan. Men jag kunde ju ha blivit av med alla mina filmer den natten när tjuven var framme så egentligen borde jag vara tacksam för att ha någonting att visa upp. Så jag gjorde inget stort drama av min återkomst utan sa som det var och visade upp mina snabbshots och sen var det inte mer tal om detta projekt utan jag var med på några små filmprojekt som någon annan höll i. Observera att alla dessa bilder finns med i kapitel 61 där jag la upp dom i slutet på de kapitlet.
Jag återsåg min gamle kompis Thomas som var orsaken till min Amerikaresa och vi träffades på Moderna Museet som på den tiden var en plats där jag alltid trivdes och i synnerhet på restaurangen som tjänade som inträdesport till Museet om man ej hade råd att betala inträdet. Det var spännande konstnärer som besökte Stockholm på den tiden och jag minns att i samband med att Edward Kienholz hade sin utställning på Moderna satt jag på restaurangen med Thomas och Annika när Kienholz slog sig ned bredvid oss och vi kom igång med ett långt samtal med honom. 
Thomas var ju duktigt på konsthistoria och jag fyllde i med en del upplevelser från min resa genom staterna. Hans utställning hette 11 rum och det var elva rum som var byggt i lite mindre skala än ett vanligt rum men väldigt realistiskt inredd med olika miljöer från det amerikanska dåtida samhälle. Det var spännande att tex. titta in i rummet genom en dörr eller ett fönster och se interiören från ett mentalsjukhus med en person liggandes på sängen.
Starkt. Ett annat motiv jag minns tydligt visade ett vanligt sovrum med en dubbelsäng och i sängen låg man och hustru bredvid varandra och samtidigt så drömde dom båda om att vara någon annanstans på vars sitt håll. Det hände oerhörd mycket på Moderna Museet där Pontus Hultén var chef och hade kontakt med den konstvärld som betydde något på den tiden. Vi unga människor kände starkt att vi var nära den världen och att Stockholm fanns på världskartan när det gällde konstlivet.
I Gamla stan så var det härligt att leva. Även där kände jag att jag befann mig i centrum av staden mellan broarna. Den korta vägen från min bostad till min huvudsakliga arbetsplats restaurangen ”Den Gyldene Freden” gick längs Västerlånggatan som är en gågata där det alltid strosade människor. Jag lärde känna många personer som höll till i trakten. Genom Odd lärde jag känna konstnären och tavelmålaren Stig Johanson som öppnade mina öron för jazzmusik. Han lånade mig en del jazzskivor och berättade om sina resor till Italien på somrarna. Dit åkte han för att måla och laddade sina batterier. Han hade bodd i samma hus som jag på Sven Vintapparesgränd men senare hittat en större våning och atelier på Västerlånggatan. Ibland ringde jag på hos honom för att titta på när han målade sina tavlor. Ofta gick jag in till Gottfried Johansons musikaffär för att lyssna på dom senast inkomna skivorna. Jag hade bra kontakt med killen som förstod skivavdelningen. Det var varje gång en stor grej när jag bestämde mig för att köpa en ny LP. Då hade jag gått och tänkt ett tag på den innan jag slog till och la upp hela 30 svenska kronor på disken för att sedan springa hem och lägga på skivan på min skivspelare och öka volymen ordentligt. Musiken betydde mycket på den tiden och utbudet av bra musik var enormt. Jag lärde mig en del av Odd när det gällde att hitta nya musikgrupper som Crosby Stills and Nash and Young som senare alla blev soloartister men slog igenom tillsammans. Bob Dylan var min stora hjälte och även Rolling Stones hörde till mina absoluta favoriter. Stones skulle gästa Stockholm på hösten 1970 på Råsunda fotbollsstadion och jag skulle gå och se dom tillsammans med Thomas Hård av Segerstad. Det var en upplevelse.
När Stones skulle gå upp på scenen som låg mitt på fotbollsplanen så kom dom inkörandes i en liten skåpbil fram till scenen och sprang sedan upp för att dra sin show under en timme och sedan sprang dom ned från scenen och in genom bakdörrarna till den väntande lilla skåpbil. Vips så var dom borta precis som dom aldrig hade varit på plats. Vi hade rökt lite gräs innan föreställningen och efteråt så kändes det lite som en besvikelse. Vi skulle däremot fortsätta hem till några han kände. Vill minnas att jag kände mig mindre intresserad av dom människorna och att jag lämnade stället rätt snart. Sedan tappade vi kontakten och det var enbart några år senare när jag hade fått jobbet på Sandell-Film som jag återsåg honom en endaste gång. Numera bor han i Uppsala och jag hoppas att han har det bra. Han var en viktigt katalysator i mitt liv för att USA resan formade mig för livet. Kom just på att vi sågs ytterligare en gång vid början på hösten. Det var så att Bob och Maureen som bodde i New York hemma hos Peter van Bergen hade kommit till Stockholm för att hälsa på Thomas och då dök hela sällskapet upp en eftermiddag i Gamla stan och vi hade en helt underbar eftermiddag tillsammans. Vi rökte lite och drack en del vin och framförallt så bandade jag en del låtar. Jag spelade trummor, någon gitarr och även en fiol var inblandat i musicerandet och så minns jag att en av låtarna som Bob lärde oss att sjunga hade raderna ”The boogeyman is going to get you” och jag tyckte det var en fröjd att lira tillsammans med det gänget. En intensiv eftermiddag och det var det sista jag såg och hörde av dom. Hoppas att dom alla fick ett bra liv.
Annika läste på universitet och höll på med dom sista tentorna denna vår innan hon fick ihop sin fil kand. Under våren var vi rätt så upptagen av att leva in oss i den nya lägenheten. Möbler skaffades och snickrades ihop. En TV behövdes och det var ett elände att få in en bra bild. Jag mixtrade med antennen hur mycket som helst. Jag hade ju fått lite pengar från försäkringsbolaget för dom saker jag hade blivit av med i Mexiko och det var av dom pengar jag införskaffade en liten TV. Så småningom dök det upp några brev från American Express där jag ombads att ta ställning huruvida det var min underskrift som syntes på dom Traveller Checks som jag hade förfalskat. Det var bara neka och sen hörde dom aldrig mer av sig till mig. Systemet fungerade alltså enligt planen. Förluster för dom som höll sig under 500 dollar var inte värt att sätta igång polisutredningar för. Så då var det dåliga samvetet ur världen. En ny bekantskap kom in i vår krets och det var Carina.
Carina med sin son Christian på Fridalbesök
Jag tror att det var genom Odd som jag lärde känna henne. Odd kände ju rätt många flickor. Man kan definitivt säga att han hade flicktycke.
Han omgicks på den tiden även med Eva Attling som senare skulle bli både modell och popstjärna och silversmed med egen collection och tillhörande lyxaffärer. Dessutom blev hon gift och skilt med Niklas Srtrömstedt och sedan gifte hon sig med popstärnan Eva Dahlgren och det var ju lite ovanligt i lilla Sverige att två flickor gifta sig med varandra och skaffar barn tillsammans.
Annika hade fått ett positivt svar att kunna få ett vikariat som journalist på tidningen Östgöta Korrespondenten i Linköping. Hon var glad och såg fram mot detta jobb nu när hon hade tagit sin fil kand och var på väg mot ett arbetsliv efter alla dessa studieår. Men så dök det upp lite andra planer. Odd och hans gode vän Gunnar Bergkranz hade för avsikt att ge sig av mot Grekland.
Gunnar hade varit och hälsat på hos oss i Gamla Stan och vi tyckte att han var en lugn och sympatisk kille. Han hade axellångt blond hår. När Dokumentärfilmskolan slutade var det dags för lite nya äventyr och när jag bestämde mig att hänga med dom till Grekland så blev även Annika sugen på att följa med. Med stor tvekan så lämnade hon återbud och sen köpte vi några flygbiljetter tur och retur till Rhodos inclusive en veckas hotellvistelse. Vi hade fått ihop lite pengar under våren och det skulle räcka ett tag framöver trodde vi. Vi hade inga blommor som behövde vattnas utan stängde enbart lägenhetsdörren och åkte iväg. Det skulle bli en spännande resa.
Lyckliga vi två innan resan till Grekland juni 1970
