Det är för det mesta roligt att flyga flygplan. Första gång jag åkte med Annika. Nu var vi två killar till i sällskapet. Rhodos bjöd på fin värme och vi tog oss till hotellet och sen till en badstrand där vi låg och solade oss.
Tyvärr underskattade jag solens styrka och såg på kvällen ut som en kräfta. Det var inte så kul men det gick över efter några dagar. Odd och Gunnar hade varit ute på egen hand och vi sågs enbart korta stunder dom närmaste dagarna. Dom hade hyrt en liten moped för två och det gav oss lust att göra detsamma så vi kunde ta oss runt ön. Det var kul att komma ut ur staden Rhodos och se lite mer natur.
Så vi körde en ordentlig runda på ön och på vägen hem en sen eftermiddag vid sextiden så kom vi fram till Lindos. Plötsligt öppnade sig framför oss en stor vik med en kulle längs bort till höger och kvällssolen belyste borgen högst uppe så att man bara ville stanna där och se sig ordentligt mätt på denna supervy. Efter en stund körde vi ned till stranden där vi tog ett svalkande bad och efter åt kände vi oss som kungar. Därefter satte vi oss vid en liten uteservering på stranden och beställde en varmrätt från menyn. Sedan föll vi i trance av all den skönhet som omgav oss och orkade tyvärr inte ta oss upp till borgen. Vi nöjde oss med det vi såg från vår restaurang.
Efter någon timme i Lindos körde vi tillbaks till vårt hotell i Rhodos. Dagen efter när vi mötte Gunnar vid frukosten fick vi reda på att han och Odd hade varit ute och åkt och tyvärr så hände en liten trafikolycka som medförde att Odd fick ligga kvar över natten på ett sjukhus. Nu fick vi fundera över våra närmaste planer. Vi hade ju tänkt att dagen efter ta färjan från Rhodos till Kreta och sedan så skulle vi se hur vi skulle ta oss vidare. Nu fick vi avvakta tills vi fick reda på hur det stod till med vår vän Odd. Gunnar skulle ta sig till sjukhuset med sin moped och kolla läget. Senare på dagen möttes vi igen och då visade sig att Odd hade kunnat lämna sjukhuset redan under dagen.
Han fick ha en arm omlindad och hade diverse skrapsår men han var tuff och tyckte inte det var så mycket att tala om. Tvärtom ville han att vi skulle dra vidare så fort som möjligt innan det kunde bli något efterspel med polisen för olyckans skull. Så morgonen efter tog vi oss fyra till färjan och jag minns att vi alla i Rhodos hade skaffat oss en sjösäck istället för en vanligt resväska. I den hade vi lite ombyten och tvättsaker. Det var lätt att slänga säcken över axeln. Vi struntade alltså att utnyttja resterande dagar på hotellet för den vecka vi redan hade betalat. Likaså utnyttjade vi inte heller returflygbiljetten hem utan hemfärden skulle vi ordna så småningom på något annat kreativ sätt.
Nu befann vi oss på den ordinarie färjebåten som skulle ta oss till Kreta. Redan på däck där vi satt på golvet fick vi sällskap av ett gäng amerikanare både pojkar och flickor i vår ålder som var på en längre Europasemester. Det var trevligt att umgås med en del av dem som skulle senare hamna samma ställe som vi på Kreta. När vi gick i land i Agios Nikolaos som ligger på Kretas nordöstra sida tog vi reda på när bussen därifrån skulle avgå för att föra oss längre västerut mot Heraklion till och sedan söderut mot Matala. Det var kvar ett antal timmar innan bussens avgång så vi satte oss på en uteservering i hamnen. Där mötte vi en riktigt levnadskonstnär som hamnade vid samma bord som oss.
Han var i femtioårsåldern och var arketypen för en hippie med hästsvans och pannband. Han berättade för oss var han nyligen hade varit och vi fick höra talas om Matala. Det var en vik som hade en grottvägg på ena sidan där det tydligen gick att bo i diverse grottor. Så vi ville ta oss dit så klart. Jag minns att jag tänkte att som den killen såg ut skulle Odd se ut när han hade nått den åldern. Med bussens hjälp så gick resan sedan mot Matalas grottor. Bussfärden dit skulle ta ett antal timmar och det fanns mycket vackert att se på när kvällssolen lyste över det kretensiska landskapet.
Det var mörkt när vi anlände till stranden i Matala och vi lade oss på sanden inuti våra medhavda sovsäckar. När vi vaknade så var det första vi såg de berömda grottorna. Vi gick och kollade närmare på dem men jag tyckte inte att de såg inbjudande ut utan hade svårt att fatta att man ville sova i dem.
Efter en god frukost som vi intog på ett av kaféerna på stranden var vi överens om att detta ställe hade sett sin bästa tid och vi tänkte bege oss tillsammans några mil längre bort till en liten by vid havet som hette Agia Galini. Vi passade på att ta farväl från amerikanerna som vi hade haft sällskap med ända från Rhodos. Nån timme senare så anlände vi med en buss till Agia Galini.
Vi slog oss ned vid byns restaurang för där fanns det skugga. Det var skönt att sitta och vila ett tag. Jag kände direkt att här ville vi vara ett tag. Annika och jag hyrde in oss på ett litet hotel som låg en bit ovanför hamnen med en fantastiskt utsikt från vårt hotellrum.
Odd och Gunnar skulle hitta på något annat och dom lyckades att ragga upp ett gammalt förfallet hus som låg högst uppe i byn och från deras uteplats så hade man en helt makalös utsikt mot den delen av medelhavet som låg mellan Kreta och Egypten.
Redan dagen efter så bjöd de Annika och mig upp till sig och vi satt på några naturliga utebänkar kring ett fast bord och njöt av en hemgjord gryta och en stor flaska kall Retsinavin som är det lokala vinet som serveras överallt i Grekland.
Det var mysigt att bo på hotellet med Annika. Men det var även trevligt att vara nere vid den enda gatan som gick genom byn och ända fram till hamnen. Där träffade jag snart ett gäng amerikanare. En del av dem hade till och med övervintrat i denna by. Där fanns en kille som hette Steve och med honom skulle vi bli vän med framöver. Han hade en karriär som lärare på ett universitet i Kalifornien bakom sig men fördrog numera att årsvis arbeta och varannat år resa ut i vida världen och ”leva livet”. Han utövade yoga dagligen och hade ett litet hus i byn där han bodde nästan som i en klostercell. Jag hittade strax en del schackspelare som alltid var upplagda att spela ett parti och det var det som jag helst ville göra hela tiden framöver. Visst gick vi ned till en strand som låg en bit från hamnen men den tyckte jag inte var speciellt lockande. Vägen dit gick längs strandkanten och genom en liten tunnel som påminde om den tiden under andra världskriget när tyskarna intog Kreta för att inte engelsmännen skulle kapa åt sig denna del av Grekland. Jag tänkte på att min mammas första man hade varit med och invaderat Grekland och att det fanns en bild på honom framför Parthenon templet uppe på Akropolis i Aten tillsammans med hans soldatkamrater. Nu så var det jag som ockuperade Kreta för närvarande. Efter ett antal dagar tröttnade Annika på mig för att jag aldrig ville hänga med på undersökande promenader utanför byn och jag tyckte det var jobbigt att jag inte fick spela schack i lugn och ro. Det var upplagt för en konfrontation som skulle komma så småningom. Efter ytterligare några dagar flyttade Annika och jag tillsammans med en annan kille in i ett litet hus längre ned på den kullen där hotellet låg. Det blev billigare och mindre lyxigt. Men innan dess hade vi gjort bekantskap med ett äldre par från Tyskland som bodde på samma hotell som vi. Dom bjöd Annika att följa med på en utflykt till den allra sydligaste punkten på Kreta och det lät spännande så även jag anmälde mitt intresse och fick följa med.
Där på den platsen mötte jag en fiskare på stranden och bytte min Morakniv mot en billig kniv med pärlmorgrepp. Det som var speciellt med hans kniv var att det var något på grekiska ingraverat i knivbladet. Fortfarande har jag kvar den kniven och har många gånger undrat vad som står där att läsa på alla dess rader text som finns där. Denna kniv använder jag varje sommar till att öppna mina superklortabletter innan jag sänker ned dom i poolbredavloppet för att kunna hålla poolvattnet fräsch.
Vi flyttade alltså ned till det lilla huset och där fanns det en matlagningsplats i köket men röken hade ingenstans att ta vägen så när jag för engångsskull lagade lite mat så fick jag sätta på mig min cyklop för att stå ut med röken.
Förutom detta så minns jag att det fanns en mängd herrelösa kattor som invaderade vår balkong. På kvällarna åt vi alltid i byrestaurangen och där var det bara att knalla in i köket och lyfta på locken för att peka på vilken rätt man ville ha serverat. Här nedan ser du ett gammalt vykort från Aghia Galini från nittonhundratrettiotalet med hamnen i förgrunden och kullen på vänstra sidan där vårt hotel syns en bit upp.
Vi satte för det mesta ute på bygatan och åt och drack och hade det bra. En dag hände följande. Steve hade sagt till oss att han brukade varje dag simma i havet en viss sträcka västerut längs stranden. Annika och jag ville gärna simma med honom en gång. Det gick bra att ta sig först en kilometer mot den lilla stranden där vi gick iland och vilade men på vägen tillbaka hade vågorna blivit snabbt större och motvinden och strömmen bidrog till att det vart mycket tuffare att ta sig tillbaka. Annika fick stora problem med att hålla sig flytande och både Steve och jag fick rycka in och hjälpa till och med nöd och näppe lyckades vi att hålla henne mellan oss så hon kunde vila lite och på så sätt så klarade vi oss tillbaka till hamnen men det kunde gått illa för alla vet att den som håller på att drunkna kan lätt dra med den som försöker rädda en.
Visst badade jag nån gång och då så hade vi skaffat oss en harpun och cyklop och diverse och gick på jakt nere i hamnen efter småfisk.
Där hade tyskarna lagt dit stora betongklumpar i kubform för att skapa en skyddat hamn. Mellan och kring dessa stenblock cirklade fiskarna och vi försökte få tag i dem. Den enda av oss som lyckades med detta var Odd som en dag kom gåendes strålande av lycka genom bygatan och visade upp sin fångst som bestod av en tio centimeter lång fisk som fortfarande hängde längs fram på hans harpun.
Det talades mycket om att besöka en viss ”gorge” som var en tjugo kilometer lång ravin som man skulle ta sig igenomoch innan man kom fram vid havet. Tyvärr blev det aldrig av. Så det får bli en annan gång framöver hoppas jag.
Efter någon vecka så blev stämningen mellan Annika och mig mer och mer jobbigt . Jag kunde inte leva upp till hennes förväntningar för att jag var alltför egoistiskt att kunna tillfredsställa hennes önskemål. Jag uppfattade hennes önskemål som tjat och en vacker dag följde jag motvilligt med henne till stranden. När vi sedan bråkade om en struntsak tappade jag humöret och kände att nu var det dags att gå vidare för att jag stod inte ut längre. Jagreste mig upp och kastade harpunen och cyklopen som låg på den steniga stranden med en enorm kraft rakt ut i vattnet samlade ihop min bok och en liten väska samt handduken och lämnade platsen med orden ”Nu får de vara nog!”. Jag återvände till vårt hus i byn och packade min sjösäck. Jag delade upp våra gemensamma pengar och lämnade hälften kvar i huset. Sen gav mig iväg ur byn på den grusiga landsvägen som ringlade sig upp längs den branta högra sidan tills den övergick till den mer flakare delen av landskapet.
Det var mitt på dagen och det var hett så att jag trodde jag var på väg genom helvetet. Samtidigt öppnade jag mig upp och det krampaktiga beteende som jag visade upp sen jag hade lämnat stranden och byn och allt annat bakom mig övergick så småningom till en mer avslappat lunk på den dammiga vägen. Jag hade inte någon koll på när en buss till närmaste byn skulle eventuellt hinna ifatt mig så jag kunde be om att åka med den. Jag struntade i om jag så skulle vara tvungen att gå i all evighet framåt med känslan inom mig att bara jag kom så långt från denna plats så fort som möjligt. Jag började prata högt med mig och spela upp en scen där jag förklarade varför jag var tvungen att fly och efter en stund började jag komma in i en lugn sinnesstämning. Jag började till och med bli glad igen och jag minns tydligen att jag började prata högre och högre och till slut började jag skrika och samtidigt glädjas över den nyvunna friheten. Att kunna gå framåt och inte ha några krav på mig att göra si eller så. Jag skrek ett bra tag och sedan började jag sjunga enda tills jag blev trött och så småningom kom dursten.
Jag hade i min hast inte haft en tanke på att ta med mig vatten och det började märkas nu. Jag fick gå några timmar tills jag äntligen kom till en by där det fanns möjlighet att få något drickbart och där jag kunde invänta den buss som först vid sextiden skulle föra mig vidare upp mot Heraklion. Där hade jag tänkt mig att jag skulle ta först bästa båten och lämna Kreta.
Annikas version om tiden i Aghia Galini på Kreta och hemresan…
Visst var den lilla byn Aghia Galini på södra Kreta charmfull och stränderna långa och ödsliga men vad hjälpte det när George mest spelade schack med alla nykomna halvhippies.
Han satt ofta omgiven av sina tillfälliga vänner på ett café med avskavda stolar och fyrkantiga bord.
– Do you want to play chess? frågade han en amerikan som just kommit till byn med ryggsäck, långt hår och pannband.
– OK man, svarade han.
De kom snabbt in i spelet och varken såg eller hörde omgivningen. Jag närmade mig gruppen med min korg med badkläder.
-Kommer du med och badar nu, frågade jag
-Men du ser väl att jag spelar schack. Vi har just börjat.
-Men vi hade ju bestämt att gå till stranden idag.
-Vänta lite, Just nu är det schack som gäller. Du kan väl gå dit själv om du vill bada.
Besviken gick jag min väg. Havet var oändligt och sanden het.
Den första tiden bodde vi i ett litet rum med dusch och terass mot havet. Allt verkade lovande. Byn var ganska orörd men en samlingspunkt för hippies på genomresa. Odd och Gunnar hyrde ett hus på en kulle och där åt vi ibland middag i solnedgången.
Livet verkade bra. Sen gick vi ner till byn och satt i evigheter på någon servering. Språket var engelska och George var som fisken i vattnet efter sin amerikanska resa.
Jag tyckte det blev långtråkigt till slut. Utom när Steve som undervisat på Berkley var där. Han var intressant och vi kunde prata med varandra.
– Jag gör inte av med mer pengar per månad än vad det kostade att hålla våra hundar med mat hemma i Californien, sa han. Varje morgon i soluppgången gjorde han yoga på stranden.
En gång simmade vi med honom till en öde strand. Vågorna slog över mitt huvud och jag var helt utmattad. Han och George hjälpte mig och stunden på den öde stranden blev njutbart. Bara vågor, hav, sand och vänskap.
Vi flyttade till ett mindre och billigare ställe där vi ibland lagade mat över en öppen eld medan katterna sprang omkring på muren utanför. Oftast åt vi på nån enkel restaurang på bygatan där det stod två olika grytor och puttrade hela kvällarna.
-Kan vi göra en utflykt till ravinen, frågade jag.
-Nej jag trivs bra här, sa George. Lev i nuet.
Till slut blev situationen ohållbar. Jag kände mig ensam och frustrerad. Vår kommunikation bröt samman. En dag packade han ihop sina få tillhörigheter i en sjösäck och lämnade mig. Jag såg honom gå längre och längre bort på den dammiga vägen men det fanns ingenting att göra.
När det gäller är jag stark men jag fick också stöd av Steve. Ett par dagar senare tog jag samma väg som George till närmaste busshållplats. Solen glödde och världen var tom. På båten fick jag kontakt med ett par amerikaner och vi besåg Akropolis tillsammans innan vi fortsatte vidare till Italien. Där tog jag mig till Baia Domicia där pappa och Majlis var på semester. De blev tagna på sängen när jag plötsligt stod framför dem på stranden, brunbränd och ännu smalare än vanligt.
De körde mig till flygplatsen i Rom och jag kom hem till Gamla Stan igen. En månad senare kom George tillbaka efter äventyr på öarna i Egeiska havet och i Turkiet. Då hade jag insett det hopplösa i min situation och skaffat ett praktikjobb på Västervikstidningen.
Gidde fortsätter sin berättelse om hemresan…
Vid åttatiden på kvällen stod jag på båtfärjans däck och tittade både bakåt där Kreta försvann långsamt i kvällssolen och framåt över det öppna havet. Mycket folk hade slagit sig ned på däcket och stora familjer hade bredd ut sina filter på golvet och tagit fram en hel del mat som dom delade med varandra. Det såg idylliskt ut och populär musik hördes från högtalarna och jag stod vid relingen och lät den tilltagande winden blåsa genom min hjärna och en enorm frihetskänsla kom över mig.
Nu var jag ensam igen och kunde göra i varje sekund precis så som jag ville. Det var det jag behövde och värdesatte oerhört högt. Jag var fri och började söka mig till en hörna på däcket där jag fick lite mer vindskydd för nu efter nån timme så hade det börjat blåsa upp ordentligt och då menar jag att det hade börjat gunga från höger till vänster och båten började göra stora skutt på vågorna. Människorna som hade suttit så fridfullt på däcksgolvet i den sena kvällssolen hade flytt in till båtens inre för att inte bli blöt av vattnet som vinden blåste över däcket. Även jag började nu söka mig in under tak men efter jag såg en hel del människor som mådde dåligt och till och med började överge sig så vände jag och sökte mig åter ut i det fria. Jag började känna mig lite dåligt och ställde mig mitt på båten där det känns minst av den rullande sjön. Nu vart det full storm och jag klarade med nöd och näppe att hålla mig på en nivå där jag inte själv behövde spy. Efter några timmer minskade blåsten mer och mer och när vi vid ca ettiden på natten gled in i vulkankratern på vilken enas kant den berömda ön Thyra ligger så märktes det inget mer av den vilda sjögången som vi hade upplevt på vägen hit. Alla färjor och större båtar stannar upp en bit från landet för att det inte finns en hamn att tillgå på ön. Här hämtas och lämnas människor med små båtar som för dem i land. Jag hade biljett till Athen men ville hoppa av och fortsätta senare norrut mot Aten. Det skulle bli skönt att komma i land och få fast mark under mig efter denna ganska ansträngande överfärd. Så jag hoppade ned i en av dom båtarna som förde oss i land och där så samlades en hel del passagerare och såg förväntansfull på varandra. Enstaka lampor lyste upp en bit av det lilla torget där vi sattes i land och en mindre del av passagererna valde att börja gå upp för den slingrande zigzag vägen som förde i stort sätt rakt upp mot staden som låg däruppe på kraterranden. Dom flesta lät sig istället för att vandra dit upp bäras av en åsna hela vägen upp. Det var ett större lämmeltåg som nu alltså vandrade den stensatta vägen upp mot Santorini som staden hette. Medans vi tog oss dit upp så såg vi vår båtfärja åter lämna kratern och bege sig längre norrut i det egeiska havet. Det var ett skådespel att se den upplysta båten att glida fridfullt ut igen för att det kändes inte als långt tillbaks i tiden det vi hade varit med om under denna stormiga kväll. Men nu så närmade jag mig med trötta steg staden på höjden som jag inte visste någonting om.
Vid ortsingången mittemot en liten taverna stod en farbror och pekade mot en dörr och sa hospis. Jag uppfattade det som om han ville meddela oss att här fanns ett härbärge och tog mig in genom den dörren. Vi var flera som gick genom den dörren och sen följde gubben oss och pekade på golvet av denna lilla terrass och sa sleepy sleepy. Uppfattat tänkte jag och drog fram min sovsäck och la mig i den i ett hörn. Sedan tog det bara en kort stund innan alla andra hade gjort likadant och efter denna ansträngande dag så tog det inte lång stund innan alla hade somnat in inclusive mig men innan dess så tänkte jag på vad jag hade varit med om och med ett stort leende somnade jag in för att efter många timmer vakna upp och se den mest underbara synen som jag upplevt under hela mitt liv. 
Jag reser mig från sovsäcken och ser rakt nedanför den åsnestig som tog oss hit upp och några hundra meter nedanför så finns den lilla angöringsplatsen för dom båtarna som förde in oss till land. Under natten så hade en stor kryssningsbåt lagt sig en bit ut och några kilometer utanför låg en liten ö som skulle förställa vulkanens mitt. Den landbiten som jag stod på var alltså kraterrandens högsta punkt. Det ända som låg ännu lite högre upp var den gamla staden Thyra som hade fallit offer för en jättestor jordbävning som inträffade på 1950 talet och hade förstört hela den byn. Enbart en handfull stenhus hade klarat sig och överlevt denna katastrof. Men nu när jag titta ut och omkring mig så var den vy jag såg så fascinerande så att att jag fortfarande i denna stund 52 år senare ser varje detalj knivskarp fram för mig.
Nu såg jag fram mot en god frukost och letar mig fram till tavernan på andra sidan stigen och där slog jag ned mig vid ett litet bord med denna svindlande utsikt fram för mig och beställde en kopp kafé och något lokalt bröd. Jag satt och kände mig hög utan att ha rökt och denna känsla höll sedan i sig under hela tiden jag skulle befinna mig på denna sällsamma plats i den grekiska övärlden.
Efter frukosten går jag upp mot den gamla staden som blev fullständigt förstört vid den stora jordbävningen 1956. Det finns ett antal nybyggda hus däroppe varav ett innehåller ett litet museum som påminner om vad som hände här.
Lite nedanför husen störtar bergväggen i stort sätt rakt ned i havet som ligger ett antal hundra meter nedanför. Försiktigt travar jag mig fram bland dom gamla ruinerna och sätter mig ned på en liten gräsplätt för att begrunda tillvaron. Jag suger i mig den grandiosa utsikten och ser det gamla Atlantis djupt nere i vågorna. Det sägs att det är begraven djupt nere i det blåklara havsvattnet. Fantaserar mig bakåt till denna tid och känner mig som om jag svävar i det fria. Jag tänker även bakåt till gårdagen och funderar över vad som hände utan att förstå mer än att jag var helt enkelt tvungen att göra det jag gjorde. Så nu var det avklarat och jag tänker leva i nuet 100% och tänker ta dagarna precis som dom kommer av sig själv. Inga planer utan när jag inte vill sitta längre så ställer jag mig upp och gå vidare och när jag är trött så lägger jag mig i min sovsäck vart jag än befinner mig. Jag trivs i min egen sällskap och därför så infinner sig en skön känsla som att allting är möjligt så länge jag tar en sak i taget. Går ned till den tavernan som ligger mittemot min sovplats och pratar lite med killen som äger stället. Han berättar att man kan ta en liten buss härifrån som för en till den andra sidan av ön.
Ditt är det ca fem kilometer och det lutar hela tiden lätt nedåt tills man når en badstrand där sanden består av svarta lavastenar som har smulats under långa tider till svart sand. Här finns en liten strandtaverna där jag hittar ett helt gäng med ungdomar som håller till på den här stranden. Engelsmän och amerikanare mest. Snabbt kommer jag igång med att ta reda på det mesta om denna trakt och vad som kan göras här. Går och bada lite och läser en av mina medhavda böcker. Tar mig sen lite retsina som jag har börjat att tycka om och äter någon sallad. Sen blir det ett parti schack med en canadensare. Det är en skön lirare och han har en bror som även han spelar och så går tiden och när det dags att sova på kvällen så lägger jag ut min sovsäck i närheten där dom här grabbarna håller till på stranden.
Egentligen får man inte ligga på stranden men det är ingen som tar på allvar utan här gäller det enbart att bre ut sin sovsäck bredvid eller bakom en liten mur som avgränsar stranden och sen så har man en sovplats under stjärnorna. På morgonen tar vi ett dopp i havet och sen blir det frukost på tavernan. När man pratar med andra frågar man alltid var dom har varit och om dom kan rekommendera ett ställe som man själva gärna skulle vilja uppleva. Det visar sig att ön i närheten som heter Ios verkar lockande och jag beger mig senare på eftermiddagen åter med bussen mot själva staden Santorini och därifrån så lär det gå en båt vidare mot Ios. Jag tar mig ned igen till fots den svindlande serpentinvägen till den lilla hamnen där jag anlände när jag kom till denna ö och inte långt senare är det dags att fraktas ut med en småbåt till den stora som tar mig med till grannön Ios. Åter ombord tänker jag mig tillbaks till den kväll där det stormade ordentligt på vägen hit. Men nu är det relativt lugn och solen är långsam på väg nedåt vid horisonten och det tar inte mer än någon timme innan det dags att kliva av i Ios hamn. Här är det bara att kliva iland direkt och sedan ser jag mig omkring och beger mig mot en sandstrand som ligger en bit från hamnen.
Jag har en ficklampa med mig och det tar inte lång stund innan jag brer ut min sovsäck bakom en stenmur och efter en lång dag så tar det inte långt innan jag sover. Innan dess tittar jag upp mot en stjärnhimmel som inte är av denna värld utan mycket riktigt ovanför denna värld och bildar en del av universumet. Jag drömmar mig bort och tillsammans med vågskvalpet som finns där i varje sekund så är det lätt att förnimma att det är en fantastiskt värld jag lever i och att uppleva det så intensivt gör man väldigt få gånger under ens livstid. God natt. Och God morgon. Var har jag hamnat? Det skall bli intressant att se. Frukost lockar. Jag tar mig till hamnen igen och ser att det är inte här själva byn ligger utan den ligger en bit därifrån skulle man kunna säga. Uppe på och bakom en kulle ligger den egentliga staden Ios. Förr la man byarna på detta sätt undangömda för sjöfararna så att dom kunde vara ifred så långt som möjligt. Jag köpte mig lite bröd och ost och en liter vin och begav mig sedan åter till stranden för att nu söka mig till ett bättre ställe där jag kunde slå upp mina bopålar för att jag kände direkt att här vill jag vara ett tag. På lagom avstånd från civilisationen och ändå på en sandstrand som var helt underbart.
Jag hittade återigen en plats vid en stenmur där jag la min sovsäck och sen var det vattnet som lockade. Eftermiddagen kom och med den någon enstaka badgäst som la sig på denna naturstrand som hade formen av ett U. När jag tog en liten upptäcktsrunda så låg det i närheten en flicka i artonårsåldern i sanden och läste en bok. Jag frågade på engelska om det var en intressant bok hon höll på med. Mycket vänligt svarade hon att boken var mycket intressant och snacket var igång. Efter en stund bad hon mig att sitta ned och hon berättade om sitt och jag om mitt. Hon var från Aten och här med sina föräldrar på Ios där dom ofta tillbringade sin sommarsemester. En vacker välformad brunbränd kropp iklädd i en liten vit bikini och ett vänligt ansikte. Det var bara vi två på denna strand där hon låg på sin handduk. Det märktes på hennes nyfikenhet att hon var intresserat av mig och ville veta var jag kom ifrån. Tiden går furt när man har trevligt och efter några timmer så var det dags för henne att ge sig hemåt men innan dess så lovade hon att vi skulle mötas igen dagen efter på denna strand och fortsätta vårt samtal. Jag slog följe med henne in till hamnen och där så mötte vi hennes far sittande vid ett av uteborden. Hon presenterade mig för honom och sedan drog jag vidare som om jag hade bråttom att komma därifrån. Det var nog lika bra kändes det som. Nu gick jag för att handla till mig en flaska vin och lite bröd och ost. Jag satte mig vid kajkanten och njöt ut av vinet och maten och efter en timme så reste jag mig för att bege mig upp mot kullen där det låg den lilla staden.
Pittoreskt. När jag i solnedgångsljuset klev in bland dom första husen så kändes det som att ge sig in i ett labyrint men redan kort därefter landade jag mitt i byn vid ett litet torg omgivet av fräscht vitkalkade hus. Torget var relativt litet och fylldes till stor del av restaurangbord där det satt en hel del mestadels unga människor och det tog inte lång stund innan jag bekantade mig med ett gäng amerikanare. Snart fick jag reda på att dom höll till på en annan del av ön vid en strand där det även fanns en taverna och många ungdomar som sov i sina sovsäckar lite utspridd i terrängen bakom en stenmur som avgränsade stranden. Jag fick reda på att det åkte varje förmiddag en båt från hamnen över till denna strand och tänkte att det borde jag pröva på dagen efter. Efter en del vindrickandet med gänget så drog dom sig från byn och skulle vandra tillbaka till sin strand. Dom tog fram sina ficklampor och gav sig iväg. Vi skulle ses dagen efter hade vi gjort upp. Själv såg jag mig lite mer omkring i byn och hamnade på en lite sylta där jag slog mig ned bredvid några äldre män från byn. Dom log vänliga och snart skålade vi med varandra och det kändes både trevligt och overkligt på samma gång. Här drack man en lokal variant av Retsinavinet och jag började vänja mig mer och mer vid den speciella kodasmaken som är vinets egentliga kännetecken. Kallt skall den helst vara. Så småningom vacklade jag genom byn och hittade tillbaka mot den väg som jag hade tagit för att ta mig uppåt mot byn. Nu var det rätt mörkt men det gick att hitta nedåt mot hamnen tack vare lite månsken. Jag kände mig fri och lätt berusad när jag släntrade från hamnen ut mot den strandremsan där jag hade gömd undan bakom stenmuren min robusta sjösäck med alla mina ägodelar inuti förutom mitt pass och lite pengar som jag hade grävt ned under sanden i en liten plastpåse för att inte bli av med det viktigaste. Åter igen så drog jag fram sovsäcken och la mig ned i en sandbädd som jag krattade ihop med fötterna. Vilken stjärnhimmel ovanför mig. Jag föreställde mig att jag inte tittade upp i himlen utan att jag tittade rakt ut i universumet flygandes på jordkulan i just detta ögonblick. Den lätta berusningen hjälpte till att förstärka denna enastående upplevelse som jag aldrig kan komma att glömma. Vågskvalpet och ljudet av syrsorna krönte denna upplevelsesymphonie.
Strax somnade jag in och sov ända fram till niotiden på morgonen. In till hamnen igen och efter en liten frukost klev jag på en liten fiskebåt som begav sig till den strand där amerikanerna jag hade träffat kvällen innan höll till. Jag hade inte tagit med mig mina saker för att jag ville först se hur det såg ut på den andra stranden. Dessutom skulle jag ju träffa min grekiska date från dagen innan på eftermiddagen. Färden med den lilla skutan tog kanske en kvart och vi var en handfull som tog oss där iland. Snart satt jag i tavernan som låg på sandstranden och där mötte jag en del av gänget när dom satt och åt spelade kort vid ett av borden. Efteråt så tog vi oss bort en bit för att undvika den vanliga stranden. Vi skulle ta oss till ett ställe där man kunde ostörd bada neck, det vill säga utan kläder.
Spännande eftersom det fanns några flickor i det amerikanska gänget och dom såg ganska läcker ut. När jag skulle första gången ta av mig mina badbyxor så kändes det inte alls bra och jag tog mig snabbt ned i vattnet och det tog en lång stund innan jag gav mig upp på stranden igen utan en tråd på kroppen. Men sen så blev det helt normalt att alla sprang näck omkring. Egentligen var det inte tillåten på ön att bada utan kläder men här där vi höll till fanns det ingen risk att någon myndighetsperson skulle ta sig. Efter en liten lunch i tavernan som bestod av en sallat var det dags för mig att åter ta båten tillbaka till hamnen och söka upp flickan från igår. Hon var lätt att hitta då hon var i stort sedd den enda som låg där och nu var vi snabbt igång med att fortsätta samtalet som om vi inte hade tagit en paus på ett dygn. Jag minns mest att jag var glad att få reda på hur hon hade det som växte upp i Aten och där gått i skolan och nu skulle börja på universitet till hösten. Vi var attraherade av varandra och säkerligen längtade vi efter att komma lite närmare varandra med våra kroppar men vi kom aldrig så långt och när vi skildes framåt kvällen igen för att hon var ju en fin familjeflicka som med sina föräldrar var på sommarsemester så var det det sista vi såg av varandra då hon dagen efter skulle återvända till Aten. Vi tyckte inte ens att det var värt att ta varandras adresser då vi kände att vi nu redan hade utforskat varandra tillräckligt för att vara nöjd med resultatet. Så en lätt kram var det sista jag minns av henne innan hon försvann in i sitt hotell. Time was not on our side.
För mig var det åter igen att ta mig upp mot kullens höjd och möta gänget. Den här kvällen blev jag bekant med två franskkanadensare som var riktig sköna killar och vi umgicks dom följande dagarna en hel del. Efter ytterligare en natt nere vid stranden bredvid hamnen flyttade jag min sjösäck över till nakenstranden och där så var det inte alls lika lugnt och fridfullt att sova. Jag hade blivit bortskämt med att vara för mig själv på nätterna. Så efter någon natt där kände jag att det var dags att dra vidare. Jag sa adjö till några och tog kvällsfärjan mot fastlandet. Stämningen är mycket speciellt en sommarkväll vid en hamn i den grekiska arkipelagen när det står en hel del förväntansfulla människor vid kajkanten och båten lägger till. Det går fort från och med att den anländer tills den snart därefter lämnar ön åter med folk som skall vidare till andra öar eller till huvudstaden. Adjö Ios du pärla i medelhavet.
Mig var det ingen som vinkade av och det var lika bra det för att det kändes otroligt bra att bara kunna hoppa på näst bästa båt och dra vidare. Jag skulle nu till Aten och det var spännande. Jag fick ju tänka lite på hur mycket pengar det skulle behövas för att ta mig till Sverige eller åtminstone till Innsbruck som ju låg på vägen hem. Där skulle jag kunna få låna lite pengar av mamma.
Aten är en stor stad och hamnen heter Pireus därifrån tog jag mig sedan in till stan. På något sätt så hittade jag ett så kallat hostel som är som ett hotell fast lite mer anpassat för gäster med mindre ekonomi och krav. När jag tittade ut genom ett fönster från det rum där jag bodde i så såg man på andra sidan innergården en stor husvägg på ett gavelhus utan fönster och på den väggen visades en långfilm på kvällen. Det var originellt. Annars kändes staden som helt fel att vara i en sommardag i synnerhet efter man har varit ute på öarna så här skall jag inte bli gammal innan jag ger mig av hemåt tänkte jag innan jag träffade en flicka som hette Johanna. Hon stod och pratade med en annan tjej på ett frukosthak bredvid hostellet och de talade om att ta sig till Turkiet.
De sa att det var inte lämpligt att ta sig som ensam flicka till Turkiet då killarna där var helt svultna på sex och beredd att ge sig på ensamma tjejer. Rykten fanns det gott om och det sades att man hade nyligen mördat två flickor efter en våldtäkt. Nyfiket blandade jag mig in i samtalet och efter en stund så hade det blivit så att jag hade förslagit mig som reskamrat till dom om dom nu ville så gärna ta sig till Turkiet. Nu visade det sig efter ytterligare en stund att en av flickorna hoppade av så att plötsligen så var det bara Johanna och jag som ville resa. Hon hade redan tänkt ut en plan.
Vi var tvungen att köpa en flygbiljett för ett flyg som gick varje dag från Aten till Izmir kl. 13.00. Det var ett flyg som mest användes av NATO personal som skulle ta sig från Aten där ju amerikanerna hade en NATO bas till Izmir i Turkiet där dom hade ytterligare en NATO bas. Så efter frukost gick vi till en resebyrå och skaffade två biljetter för en blygsam summa på ca 50 dollar styck. Sen åkte vi direkt till en flygplats med buss och in i ett mindre plan och där satt vi bredvid varandra och undrade vad som hade hänt. Inom loppet av ett par timmar så hade vi två möts och var tillsammans på väg mot ett okänt land och en spännande relation. Johanna var mycket vackert och hade långt rött hår som hängde ned över axlarna ända till midjan.
Hon kom från Kanada men hade arbetat i Rom som barnflicka och hade nu en semestermånad. Vi var båda lite nyfikna på varandra och tog reda på lite detaljer om oss. Det såg fint ut från luften när vi såg en del öar där jag nyligen hade varit passera förbi och det gick fort innan vi landade i Izmir som är en hamnstad mitt på Turkiets medelhavskust. Vi tog oss snabbt genom en relativ liten flygplats och sedan var det en buss som körde oss in till stadens mittpunkt där vi hoppade av och la oss direkt i skuggan av några buskar i en park som gränsade till en stor rondell. Där låg vi och stirrade rakt upp i luften alldeles utmattad av efttermiddagens hetta. Det hade säkert gått några timmar innan det kom fram en kille och började prata med oss. Han såg väl att vi såg ut som två riktiga hippisar. Bada med långt hår och lite färgglada kläder. Det visade sig att han var en amerikansk soldat som var stationerat på NATO basen och han tyckte de var kul att träffa lite andra än sina vanliga kompisar. Så vi fick omedelbart en hel del gratisinformation om vad vi kunde vänta oss och hur vi skulle bete oss. Efter en stund bad han oss följa med ut ur parken och därefter gick vi fram ca 100 meter på en ganska bred gata med träd längs trottoarerna och en massa småaffärer rad i rad.
Vi kom fram till en motorcykelaffär som hade öppna dörrar till både affären och till verkstaden. Här hälsades vi som vore vi gamla vänner av personalen enbart för att vi var i sällskap med vår amerikanska vän. Dom bjöd genast på lite dricka och efter en stund gjordes det upp att vi var välkommen senare framåt sjutiden när dom stängde verkstan. Vi undrade vad det innebar och vad vi skulle göra där på verkstaden efter stängningsdags men Pete förklarade för oss att det skulle vi få se senare. Vi sa åt honom att vi hade precis anlänt och behövde ett ställe att övernatta på. Han pekade på ett hotell på andra sidan gatan och vi begav oss dit och tog ett dubbelrum för att det var klart billigare än ett enkel och sen begav vi oss alla tre upp till rummet där vi sen satt och fortsatte att dricka lite läsk som han hade tagit med sig från motorcykel shoppen. Han lämnade oss efter en stund och sa att han skulle ta sig hem och byta kläder och att vi skulle ses senare på kvällen vid motorcykel-shoppen. Nu var vi ensamma på rummet och undrade vad som skulle hända härnäst. Vi la oss på var sin säng och vilade ett tag innan vi tog en dusch var för sig och sedan var vi klar för kvällens äventyr. Vi tog oss över till andra sidan gatan igen och nu så stod det plötsligt ett långbord utanför verkstan och ut därifrån kom det två killar och hälsade oss välkommen och bad oss att slå oss ned vid bordet och frågade snällt vad vi ville dricka. 
En kille i femtonårsåldern hade utsetts till kypare och han fick nu som en servitör springa fram och tillbaka till en restaurang som låg en femtio meter längre ned på gatan under resten av kvällen. Snart anlände Pete med två av sina militär polare och alla hälsade vänligt. Dom kände killarna på verkstan sen förr. Nu satt vi alla till bords och stämningen var hög från början och blev bättre och bättre under kvällens lopp. Det kom in rätt efter rätt och kyparen fick springa benen av sig medans vi bara blev mättare och mättare. Vi drack en hel del alkohol och lite senare på kvällen kom det fram en pipa med haschisch som gick runt bordet. Ingen tackade nej och nu började en fantastiskt sak att hända. Där satt vi mitt i staden och runt omkring oss rörde sig människor och bilar och motorcyklar och vi satt i centrum av hela denna rörelse och kunde bara uppleva och förundras över detta orientaliska skådespel. Denna gästvänlighet var oväntad och jag kan undra över hur dom andra människor kring bordet resonerade när dom spontant ställde upp för att hålla ett sånt kalas en vanlig dag i deras liv. För några timmar sedan hade vi aldrig mött varandra och nu så rökte vi en fredspipa efter en underbar kvälls- och festmåltid. Detta kallar jag för sannerligen en exotisk upplevelse. Vad ligger bakom såna möten undrar jag. Alla människor har alltid någon sorts agenda när man stasar på nya möten med andra människor. Så mycket har jag lärt mig och så även här.
Turkarna som håller till vid denna motorcykelshop ser säkerligen amerikanarna som både kunder och personer som det kan vara bra att kunna göra affärer med. Amerikanerna ären del av en stormakt i världen som har en av sina otaliga militärbasar utplacerat just i denna stad som råkar heta Izmir. Våra amerikanska vänner som är stationerat på denna bas är naturligtvis intresserat att lära känna lite lokalfolk för att det känns både naturligt och nyttigt att kunna dra nytta av varandra. Jag fick lära mig att det förekommer en hel del svarta affärer mellan parterna. Man drar nytta av varandra genom att byta varor. Haschisch är ett av dessa varor och det är rätt så efterfrågat bland amerikanerna och kan man hitta ett tillfälle där man kan sitta tillsammans med sina handelspartner tillika kompisar tar man gärna detta tillfälle och i detta fall var det den här kanadensiska rödhåriga flickan och den här långhåriga (för turkiska mått) killen från Sverige ett perfekt tillfälle att visa upp lite gästvänlighet gentemot dom. Och vad var vår agenda? Ju vår agenda var att upptäcka och uppleva världen. Att utsätta sig för det som man inte vet något om i förväg. Man går efter känslan när man öppnar upp sig mot nya främmande varelser för man kan aldrig säkert veta hur det kommer att gå. Det kan sluta bra men det kan även bli en överraskning. Därför finns det alltid en spänning med i omgänget med nya människor så även nu när vi sitter här helt öppet på en av stadens största avenuer på en trottoar klockan elva på kvällen och röker hasch tillsammans med detta gäng.
Vad är cannabis?- Först, efter mellan 15 min och 45 min blir man aktiv i tanken och utåtriktad. Man kan även bli fnissig och pratsam. Tidsupplevelsen förändras; ett par minuter kan verka som timmar eller tvärtom. – Efter en liten stund blir man mer inåtvänd samtidigt som tankarna fortfarande är aktiva. Det kan ge mycket associationer. Färger man ser blir starkare och lukter mer framträdande. Detaljer i tankar och upplevelser framträder klarare. Cannabis påverkar dina känslor och upplevelser på samma sätt som när man skruvar upp volymen på en radio. Allt upplevs starkare. Den som har rökt cannabis sitter gärna och lyssnar på musik eller tittar på en videofilm, eller bara ligger och tänker för sig själv. Omgivningen kan uppleva att den som rökt blir tyst, fundersam och sömnig.Cannabisruset kan ge positiva upplevelser såsom: en större känsla av lugn och avslappning, större känslighet i sociala sammanhang, högre självmedvetenhet, bättre insikt och tolerans, bättre förståelse av en själv, högre kreativitet eller ett positivare synsätt.De kroppsliga tecknen på cannabisrus är att hjärtat slår snabbare. Torrhet i munnen och halsen och känslor av hunger eller sug efter sötsaker. Dessutom blir ögonen lätt blod sprängda, och överkänsliga för ljus. Ibland kan den som annvänt cannabis få negativa effekterna av ruset som yrsel, ångest, olust, panikkänslor och förföljelsemani.Ruset är i regel över på 2-3 timmar. Hjärnan fortsätter dock att vara påverkad av cannabis. Korttidsminnet och inlärningsförmågan kan vara nedsatta i 1-2 dagar efter cannabisanvändingen.
Så säger läkarboken.
Man får vara lite försiktigt och man får tänka lite på eventuella följder i synnerhet här i Turkiet när vackra flickor är inblandat i skeendet. Vi har ju blivit varnade redan i Grekland och har hört och läst i tidningar en del läskiga berättelser om hur det kan gå. När man rökar på så är det lätt att man kommer in på en del negativa saker som gör att det pinglar till en väckarklocka i skallen och man vaknar upp och ser plötsligt saker som skulle kunde hända även här och nu men sekunden senare är man åter tillbaka i den sköna stämningen och så är det plötsligen någon av killarna som säger att vi skall ta en promenad som för oss in i den vackra parken som ligger en bit härifrån och några reser sig och så gör vi och sedan tackar vi för en fin samvaro och ger oss därifrån för att ta oss in i parken som är delvis upplyst.
Nu när vi vandrar här så är vi otroligt nära en stämning som påminner om tusen och en natt. Sparsamt utplacerad belysning gör ett spännande intryck på oss när vi i långsam takt promenerar en bit in i denna dschungel och den angenäma temperaturen så här sent på natten bidrar till att allt känns enbart behagligt och var och en av oss är försjunken i sina egna tankar och upplevelser tills det är dags att dra sig hem till hotellet. Vi tar avsked av vår amerikanska kompis utanför hotellet och innandess så gör vi upp lite planer inför morgondagen som är en lördag. Vid lunchtiden kommer han och en del av hans vänner för att hämta oss. Vi skall då checka ut från hotellet och följa med dom på en helgresa som vi sällan skulle komma att glömma. Men först så väntar en natt tillsammans med min resekompis från Kanada. Vi delar alltså ett rum och här finns det två separata sängar alltså ingen dubbelsäng.
Det skall bli spännande att se tänker jag på vägen upp till rummet hur fortsättningen kommer att te sig. Efter tandborstningen är det dags att krypa till sängs. Vem kommer till vem? Svaret är Ingen utan vi somnar in på var sitt håll och det känns helt naturligt. Vi är ju enbart reskamrater. Spänningen mellan oss kommer att finnas långt framöver ända tills ….. därom senare i berättelsen.
Vi går upp någon gång kring elvatiden och äter lite frukost vid ett kafé en bit från hotellet och ser därifrån hur det senare anländer två taxibilar framför vårt hotell. Vi misstänker att det kan ha med oss att göra och återvänder för att hälsa på folket som har anlänt. Efter en snabb utcheckning från hotellet kliver vi in en av bilarna och får se en bit av staden innan vi lämnar den för att ge oss ut en bit på landet och så småningom hamnar vi på en skogsväg som för oss längre och längre in och uppför i denna vackra pinjeskog tills vi stannar vid ett ställe bredvid vägen och alla kliver ut och tar sina medhavda prylar med sig. Sedan vinkar vi adjö till dom båda taxibilarna och vandrar en bit ifrån vägen för att hamna vid en liten trevlig plats där det finns en liten bäck som porlar och i närheten av denna slår vi upp ett litet läger. Det första som ställs i ordning är en bandspelare på en central plats och bredvid placeras ett spritkök och lite konserver.
En del filtar slängs ut på marken och dom första haschcigaretterna tänds upp och musiken vrids upp högre och efter cigaretterna gått runt laget så lugnar det ned sig och man sträcker ut sig på filten och bara njuter och kopplar av och undrar vad som kommer att hända framöver. Efter en lång stund så visar det sig att en av turkarna är en polis som har med sig sin tjänstepistol och han ställer upp en konservburk på en större sten för att sätta igång en prickskjutningstävling. Jag tror att jag hallusinirar men någon berättar för mig att det är viktigt att man alltid har med sig ”beskydd” när man ger sig ut på sådana weekendtrips till skogen.
Så därför hyr man in en polis som ser till att man är säker när man åker omkring med haschisch i bilen och framförallt på den plats man har vald för att övernatta. Annars är risken stor att man råkar illa ut om man skulle åka fast för riktiga poliser. Då skulle det bli mycket dyrare att köpa sig fri. Så med andra ord så har vi köpt oss fri för att inte åka fast för bruk av droger för en billig penning . Så vår polis har som extrainkomst att vara med detta gäng under hela helgutflykten som beskyddare. Några av pojkarna som är alla amerikanska soldater tycker det är kul att tävla med denna turkiska poliskille om vem som är mest träffsäker.
Dom åstadkommer en del oljud när dom pangar på burken men efter ett tag så tröttnar dom och lugnar ned sig och kommer och hjälpa till med lite matlagning. Killarna är rätt intresserat i vem den här rödhåriga skönheten är och om hon är ihop med mig eller hur det förhåller sig i övrigt med att hon och jag hamnade här tillsammans med gänget mitt i denna vackra skog. Men dom får gissa sig till ett eventuellt svar för att vi två håller masken och avslöjar ingenting mer än det nödvändigaste. Lång historia kort så kommer vi att tillbringa hela natten på detta ställe kring en fin eld som måste vaktas långt in på natten tills det tar slut av sig själv.
Men innan dess är jag med om åtskilliga små mardrömmar där jag ser läskiga djur liknande dinosaurier att närma sig vår lägerplats och jag skräms upp och senare tidigt på morgonen börjar jag frysa och är glad när fler än jag vaknar till och någon börjar med att laga lite morgonkafé så att vi får upp lite värme igen och man åter kan känna sig som en människa. Söndagen fortsätter i samma anda som gårdagen och det röks oavbrutet och det gäller att hålla igen om man inte vill bli helt borta vilket man ju inte vill.
Först senare på eftermiddagen hämtas vi åter upp av dom här två taxibilarna och jag minns att jag var glad när vi återvände till civilisationen med alla sinnen i behåll. Vår speciella amerikanska vän såg till att vi hamnade vid stadens busstation där han släppte av oss och tog farväl efter vi bytte adresser och lovade att höra av oss och berätta om våra respektive fortsatta äventyr.
Busstationen är värt ett eget kapitel. Att mötas av ett helt gäng av proffesionella inkastare som har till uppgift att leverera passagerare till ett visst bussbolag är en upplevelse som jag inte glömmer någonsin. Det är svårt att förstå systemet innan man i absolut sista ögonblicket fattar att man hamnat i fel buss och är på väg mot helt fel destination. Då inser man att det gäller att vara oerhörd på sin vakt för att hamna rätt bland säkert ett tjugotal bussar som står bredvid varandra och det ej går att läsa rätt namn på skyltarna i synnerhet som vi fortfarande är påverkad av den haschisch man har dragit i sig under dom senaste dagarna. Så småningom sitter vi äntligen i en buss som vi hoppas går mot Istanbul. Men nu får vi sitta och vänta i flera timmar innan den ger sig iväg. Under den tiden så fylls bussen upp med mer och mer passagerare som alla ha med sig en hel del resväskor och till och med höns i en korg. Under denna väntetid blir vi attackerat av en hord av säljare som kommer in i bussen och obehindrat tar sig genom hela bussen för att nästan tvinga folk att köpa deras varor. Dom tycker speciellt att vi två borde köpa deras kammar och hårborstar osv. Jobbigt, jobbigt och ännu mera jobbigt.
Efter att ha blivit tillfrågat några gånger utan resultat märker dom att vi blir irriterade och tycker ännu mer om att plåga och jävlas med oss. Visserligen var vi extra känsliga efter vår fina weekendutflykt och det underlättade för dom att plåga oss men dom lyckades rätt bra även med andra passagerare. Dom fick säkert betala bussbolaget en slant för att dom fick komma ombord på bussen för att saluföra sina varor för att det syntes att de hade en bra relation till busschaffissen som uppmuntrade dom att jävlas med oss. Ingen bra reklam!
Men äntligen gav sig bussen iväg och vi kunde slappna av en stund innan vi så småningom stannade och nytt folk kom ombord och satte sig nära oss och började göra fula tecken åt oss. Dom tyckte tydligen att vi såg helt annorlunda ut än dom själva och att vi hade alldeles för långt hår. En av dom kom fram och tog fram en sax och började göra ansatser till att börja röra mitt hår som för att börja sin klippning. Först efter jag protesterade ordentligt satt han sig åter på sin stol medans hans kompisar skrattade högljudd. Vi trodde inte det var sant det vi fick uppleva. Vi hade tydligen hamnat i en så kallat långsam buss som stannade i varenda byhåla och tog upp nya passagerare som enbart skulle åka korta sträckor. Senare på kvällen så tog resan slut och vi fick ta oss från stationen för att hitta ett litet hotel att övernatta i. På förmiddagen fortsatte vi resan med buss och nu var vi lite bättre rustad tackvare att vi hade nyktrat till från vårt rus och var lite mer på alerten. Nu skulle vi inte ta nån skit från någon. Vi tog oss vidare uppåt mot Istanbul men hade långt kvar när bussen plötsligt åter stannade och alla fick lämna den som om det vore ändstationen. Även vi gick av och började klura över vad som var på gång. Då dök det upp en kille och erbjöd oss hotellrum och han kunde på knackigt engelska meddela att bussen skulle först imorgon ta sig vidare norrut. Vi köpte inte hans resonemang utan förstod att det var en fälla av något slag. Vi var trötta och less på hela den här bussresan som bara blev värre och värre och medans vi satt där så dök det upp någon som undrade vad vi väntade på och sen berättade han för oss att alla andra passagerare hade redan tagit sig fram till färjelägret dit man skulle ta sig om man ville över till andra sidan för att ta sig sedan vidare mot Istanbul. Vi insåg genast att det nu var bråttom om inte vill bli strandsatta över natten i den här hålan och började i raskt tempo leta oss fram mot färjan som vi nådde i sista ögonblicket innan den la ut. Åter igen lurat av dom här människorna. Jag hade ett mycket bra intryck av min gode turkiske vän Barabbas som är min kyparkompis från Stockholm och han är en pärla och generös och gästvänligt så därför var det en extra stor besvikelse att uppleva alla dessa motgångar på bussresan.
Nu var vi i alla fall på väg mot vår destination Istanbul och mycket riktigt anlände vi där mitt i natten och letade efter ett härbärge som någon hade tipsat oss om. Vi kom in där och frågade om sängplatser och blev hänvisade till ett rum där det redan låg säkerligen ett tiotal personer och där skulle vi bli infösta. Vi återvände till receptionen och protesterade. Efter en del palaver så fick vi pengarna tillbaka och tog oss ut på stan. Nu promenerade vi i lugn och ro genom ett långsamt uppvaknande Istanbul. Åt frukost någonstans och hamnade småningom under förmiddagen utanför den berömda blå moskén.
Jag var vid de här laget så trött på det mesta så att jag vägrade att gå in och se mig omkring. Så jag satt utanför på trapporna och väntade på Johanna som gärna ville titta på moskéen från insidan. Själv fördrog hellre att sitta på trapporna och se på alla turister som kom och gick. Efter en lång stund så tog vi oss sedan därifrån och var båda helt överens om att ta oss ifrån detta land så fort det någonsin var möjligt. Detta innebar att nu skulle vi se på en riktigt bussterminal för att denna terminal som vi så småningom hittade var säkert 5 gånger så stort som den vi hade upplevt i Izmir. Samma procedurer med inkastare här som där med den skillnad att nu var vi inte påverkad längre och hade lärt oss systemet trodde vi. Efter mycket hårda ansträngningar så lyckades vi sätta oss i en buss som skulle äntligen föra oss till den grekiska gränsen.
Vi ville så innerligt gärna lämna detta territorium så fort som möjligt och satt helt stilla i bussen under denna resa och väntade på att kunna andas ut först efter vi hade passerat gränsen. Nu var vi nära målet och det kändes himla skönt men man skall inte jubla förtidigt för att när vi äntligen skulle av bussen när det förklarades att detta var slutstationen skulle det visa sig att vi var inte alls vid den grekiska gränsen. Härifrån denna by skulle man ta sig vidare med hjälp av en liten Volkabuss där det stuvades in ett tiotal passagerare. Alla fick slänga sina väskor ovanpå taket och sedan skulle vi raskt iväg. Vi trodde att denna resa ingick i priset vi hade betalat i Istanbul för att komma hela vägen till den grekiska gränsen men fick nu uppleva något helt annat för att när vi var på väg och hade kommit några kilometer och befann oss in ”the middle of knowhere” så skulle vi betala ytterligare för en biljett och denna skulle kosta ungefär lika mycket som den som vi redan hade betalat för. Nu brast det för mig och jag protesterade kraftigt vilket hade till följd att dom stannade bussen och ville kasta av os om vi inte gjorde rätt för oss och betalade deras ockerpriser. Det vara bita i det suraste äpplet på länge och ge efter för att bli frånåkt från de här stället där vi inte visste var vi var och hur lång det skulle vara kvar till att eventuellt lifta till gränsen var inget alternativ. Så där gick det åter igen pengar som någon i princip stal från oss.
Vid gränsen så svor jag att jag aldrig mera skulle sätta mina fötter i detta land och sedan tog vi oss över gränsen och tog in på en liten taverna för att få oss någonting innanför bröstet. Kyparen som hade säkert varit med om det många gånger förr när det anlände folk från Turkiet som hade blivit blåsta tröstade oss med att säga welcome to Greece och sen kom han med dom oförglömliga orden som talade om för oss att Turkarna har ett hjärta av sten och grekerna ett härta av guld. Det kanske får gälla för många eller några men definitivt inte alla för det var ju en hel del som hade varit trevliga och gastvänligt mot oss även om det mest var amerikanare eller tack vare att vi hade amerikanare med oss när vi mötte dom. Nuförtiden år 2017 är Grekland inte så lätt att ta sig in i för vanliga människor för EU – den europäiska unionen vill inte ha alla flyktingar stormandes in över deras gränser.
När vi sitter på en liten restaurant innanför Greklands gränser och är glada för att sluppit ut ur Turkiet så känns det oerhört befriande och vi bryr oss inte hur vi skall ta oss vidare utan njuter enbart för att vi kan andas friare. Då inträder det tre italienare och slår sig ned nära oss och jag och Johanna hör omedelbart att dom pratar italienska med varandra och att även dom har lämnat Turkiet och är på väg hem mot Rom där dom kommer ifrån. Vi börjar tala till dom och snart är vi inne i ett samtal på engelska och efter en längre pratstund är det klar att dom skall ta med oss i sin bil åtminstone till Thessaloniki dit dom vill ta sig idag. Så plötsligen sitter vi i deras bil och det känns väldigt varmt och trevligt att prata med dom om våra och om deras upplevelser i Turkiet. Man kan lugnt säga att dom skiljer sig.
Dom var enbart i Istanbul för att titta på en hel del muséer och naturligtvis den berömda blå moskéen. Jag skämds lite och tordes ej säga till dem att jag inte hade orkat att ta mig in i mosken. Efter ett antal timmar rullade vi in till Thesaloniki och letade reda på ett billigt hotell. Vid de laget hade vi blivit bra kompisar med dem och jag bestämde mig att hoppa av dagen efter och bege mig norrut för att lifta närmaste vägen mot Österrike där jag tänkte att dit borde mina pengar räcka i bästa fall. Jag skulle ta vägen via Innsbruck och besöka min mor och förhoppningsvis där kunna låna lite stålar för att ta mig vidare hemåt mot Stockholm. Johanna däremot hade dragit en vinstlott. Hon fick lift med grabbarna enda till Rom dit hon skulle återvända och fortsätta sitt jobb som barnflicka ett tag till och förbättra sin italienska. ”Miraculoso” skulle man kunna säga på italienska. Sannerligen en mirakel hade hänt oss.
Så efter vi inkvarterade oss på på hotellet, Johanna och jag delade nu rum för sista gången, gick vi tillsammans med italienarna och åt lite mat och fick i oss några ouzos och en del Retsina innan det var dags att gå lägga sig. Det hade uppstått en märkligt relation mellan oss två. Vi gillade och respekterade varandra och det fanns en viss dragning mellan oss och samtidigt väntade vi hela tiden på att det skulle hända något mer än så och inte ens när vi nu gick och la oss i samma rum för sista gången i vårt liv så hittade vi rätt. Men så var det och det var märkligt att vi både agerade på detta sätt för att först på morgonen när vi vaknade vid niotiden hände det som vi båda innerst inne hade varit beredd på hela tiden men ut av någon outgrundligt mening kunde ingen av oss två förmå sig till att ta det första steget.
Nu när hon frågade mig liggande i sin säng två meter ifrån min om vi skulle ta avsked av varandra på riktigt så bjöd hon in mig till sin säng och jag kröp strax in till henne för att omarma hennes kropp och bara hålla i henne en lång stund innan vi började kyssa varandra och sen var vi väldigt nära varandra inte enbart kroppsligen utan även med tankarna. Vi hade upplevt en hel del tillsammans och hela tiden hållit undermedvetet tillbaka inför varandra. Nu plötsligen när det fanns absolut sista chansen att agera passade vi på och öppnade oss inför varandra. Vetskapen att i samma stund som vi nu fann varandra skulle det vara samtidigt sista gången vi skulle möta varandra på detta jordklot den var grym men vi fick ju skylla oss själv för att vänta ända in i det sista med att visa upp våra innersta känslor. Så när vi klev ut ur sängen för att sedan inta en frukost tillsammans med dom italienska pojkarna så visste vi båda två att nu var vår korta kärlek redan över. Den hade visserligen börjat i samma ögonblick som jag hade sagt ja när hon sökte en resepartner för sin Turkietutflykt men den hade ju först nått sin höjdpunkt för en timme sedan och nu fick vi ta avsked från varandra efter att just upplevt en fantastiskt innerligt stund tillsammans där vi smälte ihop och kunde visa våra känslor öppet för varandra. Vi hade redan kysst farväl innan vid frukosten så italienarna fattade aldrig vilken relation vi hade haft med varandra och de var lika bra för att det öppnade ju upp för deras eventuella förväntningarna. Så där försvann deras bil med min kärlek framför mina ögon och det kändes tungt men likväl så var jag mycket glad och nöjd att vi hade varit med om detta sena men underbara slutet.
Två skepp som möttes den här natten och hann blinka till varandra innan dom försvann igen i mörkret. Men nu var det förmiddag och dags att ge mig ensam ut på vägarna för att hitta hem så småningom. Jag tänkte på Annika och hur det var med henne. Var kunde hon befinna sig just nu i denna stund. Varför tänkte jag på henne just nu? Hade det att göra med det jag hade upplevt nu på morgonen? Sådana tankar gick genom mitt huvudet när jag sökte mig ut ur stan och så småningom befann mig sittande vid en liten landsväg som förde norröver. Efter att fått några smålifter tog det stop och jag låg i gräset en lång stund och hängav mig till att tänka på Johanna och den morgon vi hade upplevt tillsammans. Livet kändes helt problemlös för närvarande och inte brydde jag mig om var jag skulle övernatta eller var jag skulle äta mitt nästa mål. Jag håller min hand med tummen upp ut på vägen när det närmar sig en volkvagensbuss med en konstigt överbyggnad på taket och mina förhoppningar stegrade sig omedelbart när bussen började sakta in och till och med stanna ett tiotal meter från mig. Ivrigt går jag fram till bilen och en kille i tjugoårsåldern kliver ut ur bilen och vi börjar prata med varandra. Han berättar att dom skall norrut närmare bestämt ända till Holland där dom har sitt hem. Det var bara att kliva in i bussen för mig och sen bar det av i makligt tempo. Vi började berätta för varandra vilka vi var och vad vi hade bakom oss och deras historia var mycket intressant. De hade varit ett halvt år på väg ända bort till Nepal och nu var dom på hemväg. Indien var det landet som hade fascinerat dom mest och därifrån kom dom två bambusängarna som dom hade satt ovanpå volkvagnens takräcke. Det gick till och med att sova i en av sängarna medans den var fastsurrat där. Det skulle bli min säng en vecka framöver men det visste ju inte jag just då utan hela den veckan som skulle följa nu hade jag ingen aning om när vi kuskade fram där på vägarna norrut. När det senare mot kvällen var dags att laga lite mat hittade dom en naturskön avkrok vid en flod och där slog vi oss ned. Dom hade med sig hela köket och dessutom hade dom gott om konserver kvar så maten räckte utan problem för mig också. Nu lagades det en fin soppa och så hade dom med sig en del bröd och till dessert så åt vi pineapples ur en av deras konserver. Efter middagen så kom det fram lite rökverk som dom hade med sig och det handlade sig om goda varor för att det tog inte lång stund innan vi mådde otroligt bra tillsammans. Det var alltså dessa två vänner som var ute på denna fantastiska resa tillsammans. Så småningom skulle det visa sig att vid det här laget efter så fem månaders tätt samvaro var dom lite trötta på varandra och det passade perfekt in i deras tillvaro att dom hade hittad mig som en tredje part som kunde förbättra deras inbördes relation. Genom mina nya fräscha berättelserna om min sommarresa lättades jag upp stämningen och även dom hade nu en anledning att bli av med sina historier som dom hade upplevt tillsammans men inte kunnat berätta för någon annan hitintills. Så vi hittade varandra genast och det skulle bli en oförglömligt resa genom Bulgarien, det forna Jugoslawien och ända fram till Rosenheim i Bayern som ligger i Tyskland där jag ca en vecka senare tog farväl av mina nyvunna vänner och sedan dess aldrig mer hört av dem.
Men innan dess var vi med om en fin vecka tillsammans på vägarna som förde oss först till Skopje som senare blev en olympiastad och sedan vidare ut mot den adriatiska medelhavskusten och vidare upp till Kroatien och när vi kände att det skulle bli vår sista kväll tillsammans tog jag dom återstående pengar jag hade och bjöd oss alla tre på en fin middag på en trevlig restaurang i något som liknande en alphytta i Jugoslavien relativt nära den österrikiska gränsen. Det blev en supertrevlig avskedsmiddag och därefter la vi oss en sista natt ute i det fria och jag visste att dagen efter borde jag hinna hem till Innsbruck och där möta min mor.
Jag hoppades bara att hon var hemma men det brukade hon vara på den tiden då hon ju alltid på sommartid hyrde ut två rum i sin treumslägenhet som låg mitt i stan. Dagen efter rullade vi genom det vackra Kärnten och Salzburg och sedan över gränsen ut mot Tyskland och där i Rosenheim släppte dom av vid en bensinmack och därifrån fick jag omgående en lift mot Kufstein som låg vid gränsen till Tirol och där inreste jag för andra gången idag till Österrike. Därifrån vart det enbart ca 65 kilometer kvar på den ca 2000 kilometer långa resan från Thessaloniki hem till Innsbruck och min mor Frau Wegleiter på Egger- Lienzstrasse 32 tre trappor upp. Ett äldre paar hade erbarmat sig över mig denna vackra sommareftermiddag och på deras väg till Italien så passerade dom Innsbruck och där klev jag av deras bil vid en bensinstation och tackade för mig innan jag promenerade dom sista kilometrarna till fots hem . Hej mamma!
Dagen efter åt vi Wienerschnitzel och jag träffade både min bror och min syster innan jag på den tredje dagen åter igen gav mig ut på vägarna. Den här gången snabbaste vägen hem till Stockholm. Sommarens Innsbruck är ju en vacker plats på jorden men jag hade sedd nog av den medans jag bodde där så det var inget som lockade mig att vara där en längre tid. Dessutom var jag ju medellös så dom pengar jag fick och lånade av min mamma dom behövde jag för att överbrygga den närmaste tiden tills jag fick ett nytt sommarjobb som servitör och kunde den vägen få in lite nya pengar som skulle kunna betala nästa månadshyran på Sven Vintapparesgränd i Gamla Stan.
Denna gång ville jag inte ställa mig vid en av Innsbrucks utfarter. Jag valde att ta mig med tåget till Kufsteins gränsstation där alla bilar får stanna upp en liten stund och där skulle jag sedan ställa mig och ragga en lift vidare norrut.
Jag kom till gränsen vid ca elvatiden på förmiddagen och omedelbart ser jag en svenskskyltad bil med ett yngre par stående bredvid och jag gick genast fram till dom för att fråga om jag kunde få plats i bilen och det var inga problem för att dom hade en Volvo med ett stort bagageutrymme ditt dom flyttade en del saker från baksätet och sedan tog jag plats i baksätet och sen var vi på väg. Jag brukar alltid försöka återbetala för vänligheten att jag får åka med dom genom att vara väldigt social och eftersom jag är medveten att jag är en god berättare som alltid har något att förtälja så började jag omedelbart att återbetala och berätta om min enastående sommarresa till dom grekiska öarna och till Turkiet och resan därifrån tills jag träffade dom och sedan så hade vi tillryggalagt i stort sätt resan genom Tyskland och befann oss huxflux i Travemünde.
Därifrån tog vi bilfärjan till Trelleborg och sedan så gick vår gemensamma resa vidare till Farsta som ligger utanför Stockholm där dom lämnade mig vid tunnelbanan. Vi tackade varandra och sen sågs vi aldrig mer. Efter 20 minuter med tunnelbanan klev jag av i Gamla Stan och tog mig förväntansfull mot lägenheten på SvenVintapparesgränd. Hur skulle mottagningen bli? Hur hade Annika tagit sig hem från Kreta eller var hon fortfarande på väg? Nu först började det dana mig hur det kunde eventuellt ha gått.
Jag tror att jag blev för första gången lite oroligt men nu skulle jag ju få svar direkt så sköt undan tankarna när jag närmade mig gränden som låg mellan Stora Nygatan och Västerlånggatan. Minns nu ej exakt hur mottagandet hade varit men en sak minns jag tydligt och det är att efter en inledande försiktighet så glömde vi bort allt gammalt groll och efter en del vänner som hade befunnit sig i lägenheten tillsammans med Annika hade gått sin väg så passade hon och jag på att närma oss varandra genom att snabbt uppsöka sängen och älska med varandra och sedan var allt som det hade varit innan vi skildes på Kreta eller bättre sagt så vart det mycket bättre för att nu visste vi att vi trots detta avbrott hörde ihop. Resan vart slut. Den förlorade sonen hade återkommit.
