Del 66 Oväntad besked med stora konsekvenser

Annikas version av sin höst i Västervik 1970
25 år gammal med en föga matnyttig filkandexamen i bagaget kändes det viktigt att hitta ett jobb eller åtminstone en väg till ett jobb. Vad ville jag bli? Det virvlade i mitt huvud av olika intressen och möjliga livsvägar. Skriva, måla, fotografera, skapa kläder, inreda hus eller arbeta med konsthantverk. Jag hade redan gått en termin på Nyckelviksskolan.
Nu ville jag pröva på journalistiken. Det gjorde mig ingenting att lämna Stockholm ett halvår, tvärtom det kom lägligt. Jag behövde få distans till mitt gamla liv.
Tåget rullade , dunk, dunk genom ett bedövande grönt Sverige. Jag som bodde i Gamla Stan sög i mig grönskan och de blå, stilla vattnen som en törstande i öknen.
Jag hade fått hyra ett rum och kök i en pittoresk men dragig ”kåk” på gångavstånd från Västerviks centrum. Sängen var snarast en tältsäng men det fanns päronträd utanför fönstret. Det fanns ingen dusch utan jag fick gå till badhuset för att värma mig, hålla mig ren och simma i bassängen nära havet.

Redaktionschefen gav mig ett kraftfullt handslag och hälsade mig välkommen när jag första gången kom in på den stora redaktionen med utsikt över Västerviks stenlagda torg. Det var ett vackert rum med flera stora skrivbord överbelamrade med papper och böcker. Det fanns inga datorer på den tiden utan där satt några journalister och klapprade på sina otympliga skrivmaskiner. I bakgrunden skymtade en vik av Östersjön.
Jag fick ett eget litet krypin i korridoren med utsikt mot bakgården.
Min första uppgift blev att förvandla en längre text till en slagkraftig notis med rubrik, ingress och brödtext. Sen fick jag andra uppgifter av den jovialiske redaktören för familjesidan. Han var ett inventarium på redaktionen och verkade känna varenda Västerviksbo.
En morgon berättade han för mig att han vaknat mitt i natten och kommit på en signatur till mig; Hiawatha, den lilla indianflickan. Jag smålog och berättade för honom att jag själv kallat mig Paw eller Pawapontas i skolåldern för att jag kände mig besläktad med indianerna. Min signatur blev det diskretare Anice.
När jag blivit lite mer varm i kläderna fick jag göra egna reportage ofta tillsammans med en fotograf. En dag var det vernissage på en konsthantverksutställning av Västerviksgruppen i Folkets hus. Vilken härlig samling kvinnor tänkte jag. Klädda i egendesignade och i vissa fall hemvävda och stickade kläder. Lite bohemiska och glada kvinnor med frisyrer som inte hade skapats av någon damfrisyr.
Väggarna kläddes av stora vävnader och tygtryck. På borden låg dukar och servietter i silk-screentryck och utsökta arbeten i skinn. Utmed väggarna fanns hyllor med keramik i intressanta färger och former. Även strukturerna var spännande. Jag lät fingrarna glida utefter några av muggarnas räfflade ytor. De kändes som ekbark och med en urtidslukt från svartbränningen. Den enda mannen i gruppen hade täljt fram skålar och bruksföremål av trä från fruktträd och gullregn.
Jag gick omkring på utställningen och sög i mig allt. Sen pratade jag med några av konsthantverkarna och fotografen tog en gruppbild. Jag kände mig säkrare och med större pondus tillsammans med en fotograf.
Det var spännande att följa med honom upp till fotoateljén efteråt. Endast upplysta av en lampa med svagt orange sken såg vi hur motivet långsamt växte fram i sitt stark luktande spad. I exakt rätt tid tog han upp bilden, doppade den i vatten och fixeringsblad. Sen hängdes den upp på ett klädstreck tillsammans med dagens övriga fotoskörd för att torka.
Det gick ganska lätt att skriva artikeln eftersom ämnet intresserade mig. Sen läste redaktören igenom den och gjorde några ändringar. Så gick manuset ner till tryckeriet. År 1970 sattes sidorna manuellt med hjälp av blytyper med spegelvända bokstavstecken som som sammanfogades till ord och meningar i en sätthake. När allt var klart sattes pressarna igång med ett väldigt muller. Det luktade trycksvärta, bly och färskt tidningspapper. Så spännande det var att få ett ex av den nya tidningen. Roligt att se något man själv skrivit i tryck.
– Du skriver bra, sa chefredaktören. Du får vara med på våra redaktionsmöten i fortsättningen.
Sen satt vi i chefens rum med skinnsoffa och stort sammanträdesbord varje måndagsmorgon och diskuterade veckans stora och små händelser. Uppdragen fördelades och läget diskuterades.
Bäst trivdes jag på söndagskvällarna då hela redaktionen förvandlades till ett livligt vardagsrum. Sportreportrarna kom in med sina resultat, TV:n stor på i ett hörn, folk kom och gick. Repliker kastades genom rummet och några diskuterade i ett hörn. Positiv stress uppe i fotoateljén. Nöjd gick jag hem till mitt ensamma hus med tidningen under armen.
-Vilket jobb jag har, tänkte jag. Konstigt att man får betalt för att ha så roligt.
    Fritiden i Västervik var inte lika intressant. Västervik var en utmärkt stad för familjer men inte för mig. Visserligen umgicks jag ibland med ett par flickor på övervåningen i huset men på kvällarna var jag ofta ensam.
När jag jobbat ett par månader på tidningen märkte jag att min aptit ökat anmärkningsvärt. Började jag inte bli en aning fyllig också? Det var bara klädsamt men när jag dessutom började må illa på morgnarna anade jag att något hänt. Kunde det vara möjligt att jag var gravid? Testet var positivt. Min första reaktion blev tårar men mest av glädje trots att situationen var osäker. Vi hade ju tagit paus i förhållandet.

Jag gick in i en telefonhytt och ringde till den blivande fadern.-Hej, hur har du det?
-Hej! Jättebra! Jag jobbar mycket och igår var det fest här så jag är lite trött.
-Jag har något att berätta. Jag är faktiskt med barn. Efter en liten paus kom svaret:

-Oj! Vad roligt! Vilket stjärntecken får barnet?
-Jag tror det är tvillingarna.
-Jag ska snickra ihop en dubbelsäng! Kommer du hit snart?
Jag blev glad över hans reaktion även om jag inte räknade med att han skulle förvandlas till en harmonisk familjefar över en natt. Nu var nån annan beroende av mig och jag måste vara stark. Kände mig faktiskt lycklig. Började genast fundera på möjliga namn.
– Det finns en liten levande varelse bara en centimeter stor i min livmoder, lovechild Nausica, skrev jag i min dagbok. Barnet känns inte alls som ett hinder. Det är en ny resa in i ett mysterium, ett organiskt liv.
Vi beslutade att jag ska komma och hälsa på George under Allhelgonahelgen.
En vän till honom hyrde mitt rum i den lilla lägenheten i Gamla Stan medan jag var på praktik. Vi satte oss och drack te i de nötta läderfåtöljerna framför den öppna spisen i Georges rum.
Elden värmde och gav glans åt hans havsblå ögon, det fint skulpterade ansikte och hans mörkblonda hår.
Ett svagt ljus kom in från fönstren mot gränden. På skivspelaren snurrade Leonard Cohen.

– Det är bra att det händer något nytt! sa han. Jag skippar att resa bort i vår.
Kan du inte flytta hit igen?
– Om du verkligen vill satsa på oss, svarade jag.
På kvällen gick vi till restaurang Cattelin med några vänner och jag njöt mer än någonsin av maten och sällskapet.
Den sista tiden i Västervik gick på sparlåga, Jag mådde lite illa på morgnarna men märkte att det gick över om jag åt lite innan jag gick upp. Termosen och en smörgås ställde jag fram på sängbordet på kvällen.
Det kändes befriande att komma tillbaka till huset vid gränden och till George som var öm, rolig och kärleksfull. I de små ettorna över och under oss bodde vänner. Inte minst viktig för mig var Claes som förvandlats från ungdomskärlek till nära vän. Vi i huset hade matlag och åt klibbiga rårisgrytor och linser tillsammans varje vecka.
Både jag och George läste filmkunskap på vårterminen 1971 och såg en massa filmer medan min mage växte. Han jobbade också på restaurang för att få ihop lite pengar. Ibland gick han till nån Pub efter jobbet med arbetskamraterna. En viss frihet behövde han. Jag insåg det men blev ändå orolig om det dröjde länge innan jag hörde hans snabba steg i trappan och att nyckeln vreds om i låset.

Min version av Hösten 1979  var Annika stationerat i Västervik och jag fick reda på i september per telefon att hon väntade barn med mig som skulle födas i mitten på maj 1971. Jag tyckte omedelbart att det vara bara att gilla läget och anpassade mig därefter. Kände mig kanske inte precis mogen men det är man ju ändå aldrig i förväg utan man mognar med uppgiften. Så vi kom överens om att hon skulle återvända så småningom till mig i Gamla Stan och vi skulle tillsammans leva vidare och båda två såg fram emot att bli föräldrar. Hon kom upp till Stockholm under hösten och besökte mig ett antal helger och framåt jul så slutade hon sitt arbete på Västervikstidningen som journalist och kom tillbaka till Sven Vintappares gränd. Nu bodde vi ihop på plan två och det fungerade bra. Kanske hälsade vi på hennes pappa Bertil med sin nya fru Majlis  under julen 1970 i Skövde. Troligen så gjorde vi det. Vi skulle ju bekanta oss med dom nu när vi skulle ha barn tillsammans. Kort innan jul så hade jag sökt mig till att läsa Filmkunskap. Det var ett nytt ämne som man kunde läsa på universitetsnivå och då fick jag höra att jag behövde ha läst engelska på tredje årskurs gymnasienivå om jag ville bli antagen. Det fick jag lov att läsa in innan jag kunde börja på Filmvetenskaps kursen som skulle hållas på det relativt nybyggda Filmhuset  på Gärdet i Stockholm. Det kändes bra att jag hade hittad något som gjorde att jag fortfarande kunde ha hopp om att ta mig in i filmbranschen. Nu var ju det en teoretisk utbildning och inte speciellt nyttigt för en vanlig filmarbetare men som Caisa Warg sa ”man tager vad man haver”.
Jag var tvungen att snabbt se till att få en examen i studentengelska och det förde mig upp till Östemalmsgatan där Östra Real låg. Rektorn tog emot mig och förklarade vilka böcker som ingick i studentlitteraturen som jag skulle plöja igenom och gav mig ett datum i slutet på januari då jag skulle tenta i engelska. Jag tog det med ro för att jag trodde tack vare att jag läst så många engelska böcker att jag borde klara mig utan problem. Och det gjorde jag. Nu var det bara att börja åter igen en lyxutbildning. Filmkunskapskursen började i början på februari och även Annika hade anmält sig till att läsa den.
Även Carina och en gammal kompis från Dokumentärfilmskolan som hette Jon Lindström var med i vår klass.
Annika arbetade inte utan fick 25 kronor om dagen i föräldrapenning och jag hade hyfsad ekonomi tack vare att jag jobbade på kvällarna på Freden. Dessutom tog vi båda två studielån så ekonomin var god och vi trivdes jättebra med att läsa alla dom intressanta böckerna som handlade om filmhistorien.
Vi hade trevliga lärare som förläste ett antal gånger i månaden. Minns framförallt Örjan Roth Lindberg som hade en grym stor röd näsa men var supertrevligt.


En gång var vi på restaurang Prinsen efter en föreläsning och satt ett gäng elever med honom vid samma bord och efter några glas vin så försökte vi dra med honom till ett privatparty men det gick han inte på trots att Carina flirtade helt vilt med honom för skojs skull.
Den gången var även en annan av våra klasskompisar med som hette Marie.Vid vissa tillfällen när jag var ute på en krog med folk jag kände och Annika inte var med av någon anledning kunde hon vara lite oroligt för att jag inte kom hem till en viss tid och jag reagerade med att det var väl inget att oroa sig över. Då kunde hon bli lite lessen för att jag inte förstod hennes oro. Såna små incidenter uppstod och det tog lite energi från oss båda men det hör väl till anpassningsperioden. Ofta så var det folk hemma hos oss i Gamla Stan på besök och där var det alltid öppet hus. Vi brukade ha besök av Carina som bodde även hon i Gamla Stan vid den trångaste gränden som leder från Västerlånggatan brant uppåt i en trappa och är en turistattraktion. Där hade hon en tvårumslägenhet fyra trappor upp i huset. Hon var i kanske tjugo år gammal och visste inte heller vad det skulle bli av henne.
Jag hade lärt känna henne via Odd Riedel. Jon Lindström kom även han och hälsade på oss. Han var en finlandsvensk kille i min ålder med stora filmplaner. Han försökte som jag brygga över tiden med att läsa filmvetenskap i väntan på att det skulle visa sig en öppning.
Jag minns att han planerade en film tillsammans med Bille August som var ihop med hans syster. Jag blev senare involverat i den inspelningen och hjälpte till med diverse insatser men eftersom min hjälp byggde på frivillig medverkan så förväntade jag mig åtminstone ett tack efter dagens slut. Men när det uteblev så bad jag dom  dra åt helvete. Sedemera mötte jag dom ett antal år efteråt och då höll dom tillsammans på med en långfilm som Jon Lindström regisserade och Bille fotograferade. Vi sågs vid ingången till Filmhuset och jag hade med mig en dansk regissör som jag samarbetade med och Jon och Bille skulle precis då sätta igång med Jons första långfilm ”Hemåt i natten” Jon gjorde därefter många långfilmer och
 Bille August blev eftertraktad filmfotograf innan han sadlade om och började regissera många kända långfilmer. Glömde att säga att han var en trevlig dansk kille och att han vann en Oskar 1988 för sin film Pelle Erövraren. En annan kille jag mötte den våren var Mikael Lindgren som kom in i min värld via Carina och Odd. Han skulle sedan göra mig sällskap när jag kom in i filmbranschen på riktigt 1974. Men därom senare.
Våren 71 gick vi i väntans tider och det började närma sig nedkomsten….

Annikas version om nedkomsten..

Min systers pojkvän ville att vi skulle följa med dem till hans älskade Gagnef över en helg. Eftersom det bara var två veckor kvar till den väntade förlossningen tyckte jag det var bäst att stanna hemma.

Redan morgonen därpå började värkarna. George tog första tåget tillbaka men var lugnet själv när han kom fram.
Han tyckte att värkarna kom glest och klättrade upp på taket för att ställa in TV-antennen. Jag fick sätta mig framför TV:n.
-Är det bra nu? ropade han från taket.
-Nej, det flimrar,
-Nu då?
-Jag har ont!
-Det är ingen idé att sitta i timmar på BB. Ser du nåt nu?
-Ja, jag ser en vädergubbe!

Till slut kom värkarna tätt och vi tog en taxi till Sabbatsberg.
-Nu kom ni allt i sista minuten! sa barnmorskan. Du hinner inte duscha!
Jag fick lustgas och sen minns jag bara att de höll den lilla babyn upp och ned och sa att det var en pojke.
George kramade oss men fick inte följa med till sovsalen. Han tog vespan hemåt, köpte en cigarr och tog en öl på restaurang Kaos. Sonen döptes ett par dagar senare i Sabbatsbergs kapell till David Leon Alexander. Den stolte fadern var klädd i grön hippieskjorta och sandaler och jag hade en tunika från Indiska.

Vi bodde pittoreskt men primitivt. I det pyttelilla köket mellan våra två rum fanns det bara kallt vatten. Vi fick värma babyns tvätt- och badvatten i en stor gryta. Sen badade vi honom i en röd plastbalja. Han fick värma sig framför brasan efteråt.
En krokig gubbe kom med veden i en säck på ryggen när vi ringde honom. Badrum med toalett hade äntligen installerats men låg två trappor ned och var gemensam för de fyra lägenheterna.
Tyvärr hade det blivit en klubb i källaren vissa kvällar. Medan jag ammade Leon på sen natten hördes skrik och dunsar från gränden, Jag längtade efter lugn och grönska.
Vi reste en vecka till en stuga i Tiveden vi fått låna. Det var bensinstrejk och på takräcket samsades bensindunkarna med barnvagnen. Det var en välsignad tid.
Livsluft, barnet i famnen, hans värme, hans lena hud. Nu ligger han i vagnen. Fäktar med armarna mot myggnätet.Ger till ett litet skrik. Stilla i sol ligger huset framvuxet ur grönskan. Allt i stillhet, fullhet, blått, grönt och solljust.
Kvällen. Svart lövverk, turkoshimmel, ett obegripligt rosa skimmer vid horisonten där solen gick ner för nån timme sen. Så osannolikt liten och rörande med stora ögon Leon ser ut på långt håll hängande över Georges axel. George med håret fladdrande kring ansiktet och med osannolikt ljusblå ögon. Kvällarna var lugna med läsning och musik. Dagsrytmen vilsam. Visserligen tog det halva förmiddagen bara att ordna frukost. Först skulle Leon matas. Det fick bli med flaska eftersom bröstmjölken sinat. Tända spritköket. Hämta vatten i brunnen. Destillera nappen och flaskan. Sen sitta i lugn och ro nedsjunken i en korgstol i trädgården och mata honom.

Under tiden gick George till kallkällaren och hämtade yoghurt, smör och ost. Sen kokade han tevatten på spritköket och bryggde te i vår medhavda Denbykanna. Leon somnade nöjd i barnvagne och vi avnjöt vår frukost. När det var vackert väder gick vi ner till stranden av den stora, rena, svala insjön.Skönt att simma och känna att kroppen fungerade igen. Låta Leon få sol och luft på sin nakna lilla kropp. Ibland tog vi bilen för att äta lunch i Finnerödja eller fylla på George förråd av cigarrcigaretter.
Vi firade en familjemidsommar med min syster och hennes pojkvän som bodde i vårt hus i Gamla Stan. Dit kom också pappa från Skövde med sin nya familj. Blommor och löv plockade vi på ängen. Stången restes och vi dansade några varv runt den innan vi satte oss runt det smyckade midsommarbordet.
Tillbaka i Gamla stan tog vi ofta färjan till Djurgården med barnvagnen för att få lite frisk luft och natur. Till min glädje skulle Li bo i Stockholm under hösten och Claes fanns en trappa upp med sin flickvän.

Livet hade fått en ny mening genom vårt barn, men även nya utmaningar. Vi började fundera över hur vi ville leva och försörja oss i framtiden. George kunde ju alltid få restaurangjobb men var lite trött på det. Kunde hans studier på dokumentärskolan som han hittills tagit ganska lätt leda nånstans? Skulle jag själv någonsin få ett vettigt jobb? Just nu var det George som försörjde oss, Jag hade bara 25 kr/dag i moderskapspeng. Passade jag som var naturdyrkare att bo i en mörk lägenhet i Gamla Stan och kunde George som var rätt bohemisk leva traditionellt familjeliv? Det fick framtiden utvisa. Jag visste bara att jag ville leva med George och Leon och försörja mig på något sätt. Olle Adolfson text Trubbel ringde i mina öron: Trots all kärleks brist och trasighet och fransar, dig ska jag älska livet ut, dig har jag kär.
Här kommer hela texten  till vår bröllopsmusik. 

Nu kommer Giddes version kring födelsen av Leon David Alexander och hans första sommar.

Kvällen innan det var dags åkte jag med Gunilla som är Annikas syster och hennes kille Bengt i hans bil upp till Gagnef där hans syster och farmor bodde. Från uppfärden minns jag att vi sent på kvällen fick vara med om en underbar solnedgång vid Dalälven där vi gjorde rast och satt bredvid floden när dom sista strålarna försvann bakom träden. Vackert är bara förnamnet! Sen fick vi lite mat när vi anlände hemma hos hans farmor. Annika hade inte följd med för att det var så nära nedkomsten. Jag vaknade på morgonen när farmor kom och sa att det var någon Annika som ville prata med mig. Jag förstod vad som skulle komma och svarade att jag var beredd och att jag skulle ta reda på nästa tågförbindelse hemåt och sedan låta henne veta detta. Så efter en snabb frukost kördes jag till nästa tåglägenhet och nån gång efter lunch kom jag till Gamla Stan för att se hur saker och ting stod till. Annika trodde att det var dags att åka in till Sabbatsbergs sjukhusets förlossningsavdelning men jag sa till henne
– Tänk på att det är mycket trevligare att hålla till här hemma och vänta in i det sista istället för att sitta och vänta på ett tråkigt sjukhus och sedan kanske bli hemsända igen.
Så vi tog det lugnt och huvudsaken var att jag var här hemma med henne i denna stund. Så vi drack lite te och sedan gällde det att hitta på nåt projekt i väntan på att det skulle bli allvar. Så jag hittade på något som behövde Annikas medverkan när hon nu var hemma och inte hade något annat för sig än att avvakta tills det var dags. Vi hade ju så dåligt mottagning av TV signalen. Jag kom på att jag skulle ta mig upp på vinden och där fanns det vår TV- antenn som jag skulle vrida och vända tills signalen nere i lägenheten var så pass bra att det gick att se mer än myrorna. Sagt och gjort så jag höll på på vinden och Annika höll huvudet utanför vardagsrumsfönstret för att höra mig ropa från vindsfönstret. Hon skulle meddela mig när antennen var i ett bra läge med bra mottagning så jag kunde fixera antennen på något sätt på vinden. Det tog säkert två timmar innan jag gav upp och inte hade bilden på TV´n blivit bättre tyckte jag men nu hade det gått snart större delen av eftermiddagen och Annika började känna mer och mer värk men än var det ingen fara tyckte jag så vi höll ut och tittade lite på myrornas krig på TV. Hur som helst först vid tiotiden på kvällen tyckte vi att nu var det nog läge att åka in till sjukhuset så vi ringde efter en taxi och tog oss till Sabbatsberg. Jag tog min Vespa och åkte efter taxin för att jag skulle kunna ta mig hem efteråt. Så vi kom samtidigt till BB och när vi hade skrivit in oss började det bli bråttom.
En sköterska bad Annika att ta av sig kläderna direkt och sen rullades hon in i förlossningssalen. På den tiden hölls mannen fortfarande utanför så där stod jag och avvaktade. Det tog inte mer än en halv timme när jag satt där ensam och läste en tidning innan en sköterska kontaktade mig och sa att nu var det klart och jag kunde följa med till ett rum där lille Leon skulle just vägas och markeras med ett armband och jag fick röra vid honom och det kändes både underbart och overkligt. Efter det fick jag träffa Annika i det rummet där hon nu fick vila ut. Hon var i fin form och vi var båda enormt glada och tillfreds med att allt hade gått så bra och framförallt snabbt. När Annika rullades in för förlossningen så var det till och med så sent så att man inte hann med att raka  henne såsom brukligt innan en förlossning. Efter ett tag så rullades Leon in i samma rum som Annika låg och vi kunde båda två titta på vad vi hade åstadkommit. Inget mindre än ett mirakel och efter en halv timme så var det dags för mig att åka hem till Gamla Stan med Vespan. Jag ställde den på det lilla torget utanför vårt hus och sedan var jag tvungen att komma ut bland folk så jag tog mig till Viskrogen Kaos som låg på Stora Nygatan lite längre fram och eftersom det var en lördagkväll så var det mycket folk ute på stan.
Jag satte mig vid en bardisk och beställde en öl och därtill så rökte jag en cigarrcigarrett och bara njöt av tillvaron. Var glad att det var över att det hade gått så fort och smärtfritt. Tänka sig att ha blivit far till en liten pojke som man nu var ansvarig för .
Hur skall detta gå? Jag började planera om vilka inköp det skulle behövas. Barnvagn, en barnsäng och säkert en hel del annat. Jag tror att jag inte ringde  till någon med tanke på att det var kring midnatt men funderade vem jag skulle kontakta dagen efter. Säkert Annikas mamma och pappa och mina kompisar så klart. Oj, jag borde inte glömma att ringa till Österrike och meddela min mor. Så gick tankarna innan jag tog mig mig hem och den natten sov jag som en stock.
Hur såg han ut den lille Leon? Underbart så klart.

På söndag förmiddag så ringde jag en del samtal och det visade sig att en hel del både tjejer och killar ville hänga med upp till Sabbatsbergs sjukhus och besöka Annika och se på lille Leon. Så när vi kom dit upp fick vi alla se på underverket. Det finns lite bilder både på Leon och även hur hela gänget sitter på och kring Annikas säng. Både hon och jag var lika glada över denna händelse.
Nu började en ny fas i vårt liv. Leon föddes lördagen den 15 maj 1971. På måndagen kom Gunilla och Bengt åter från Gagnef och Gunilla hjälpte mig att köpa en barnvagn och en barnsäng på Kungsgatan. Vi tog oss dit med min Vespa och Gunilla körde sedan hem barnvagnen till Gamla Stan och hur vi fick barnkorgen hem därifrån minns jag ej riktigt men troligen så band jag fast den framför styret på Vespan. Där fanns det en hållare för lite prylar. Sen skulle jag tillbaka och besöka Annika på BB. Jag minns att hon låg kvar några dagar efter födseln innan det var dags att ta med sig lille Leon och komma hem till Gamla Stan-lägenheten. På den tiden behövde man inte ta in på patienthotell direkt efter nedkomsten utan man fick tryggt tillbringa en del dagar kvar på BB. Men innan dess så skulle den lilla gossen döpas utav någon anledning. Det skedde i Sjukhusets lilla kyrkrum.

Så nu hade vi en ny människa att ta hand om på Sven Vintappares gränd. Alla ville se på Leon. Minns att Claes som bodde ovanför oss var rätt förtjust i Leon från första början och under all den tid som vi bodde under samma tak.
Nu skulle det matas från Annikas bröst var fjärde timme och det gällde ju livet så man fick passa tider plötsligen. Och så fick man byta blöjor och så vid jag minns så använde vi rätt så snart även bröstmjölksersättning för att Annika hade svårt med att få fram det som behövdes. Det innebar att även jag kunde gå upp på nätterna och fixa till lite välling så att hon kunde sova mer än 4 timmar i sträck.
Då minns jag att inte jag la Leon tillbaka i sin korg utan han fick ligga bredvid mig i vardagsrummet i den stora sängen som tog upp de mesta av platsen i rummet. Det kändes helt rätt att ligga bredvid varandra för första gången och sedan dess så har vi legat många gånger i samma säng. Första gången jag skulle ta med Leon ensam på en promenad så förmanade Annika mig att jag bara skulle vara ute en kvart men jag ville ju visa upp min pojke för mina kompisar i Kungsträdgården vid Tetleys som låg under almarna.

Det tog ju lite längre tid än en kvart så när jag dök upp hemma med Leon efter ca två timmar så fick jag skäll men det gick snabbt över för att Leon hade ju skött sig jättefint och bara sovit trots att dom hårda gummihjulen på barnvagnen inte var speciellt barnvänliga när dom fick tjänstgöra på Gamla stadens gatstenar.  Men dom bidrog till en liten ryggmassage och det skadar väl aldrig inte ens små bebisar tar skada av det lärde jag mig.
Livet runt omkring oss gick vidare. Jag jobbade på Freden på kvällarna och Annika var barnledig eller bättre sagt även arbetslös med 25 kr dagpenning.
Någon vecka senare lånade min kompis Heinz min Vespa för att han behövde göra några ärenden i stan. Han kom inte så långt innan han ringde mig och berättade att Vespan hade skurit sig. Detta på grund av att den inte hade tankats med oljeblandning eller om det var tvärtom. Orsaken var jag själv för att jag hade tankat fel bränsle dagen innan. Det var inte roligt för honom att råka ut för det. Det visade sig att det var bara skrota den.
Lyckligtvis så fick jag snart ett erbjudande av en annan österrikisk kompis att köpa en gammal Folksvagnsbubbla för tusen kronor. Den var röd och nu hade vi ett fordon som var bättre ägnat än Vespan för att göra lite utflykter med lille Leon.
Redan vid midsommar ca en månad senare skulle vi ta oss ned till Finnerödja med Folkan där Bertil som är Annikas pappa hade tillgång till en gammal stuga som låg i skogen inte så långt från en sjö. Dit skulle vi ta oss och meningen var att vi skulle vara där på semester några veckor. Just då så hade det varit bensin ransonering på gång så vi fick hamstra med oss en trettioliter för att vara säkert att vi kunde ta oss hem igen efter semestern ifall ransoneringen skulle bli långvarig. Så den bilen var verkligen knökfull när vi gav oss iväg. Jag hade fortfarande inget körkort så det var alltid lite spännande att se om man kom fram dit man var på väg. Det gjorde vi lyckligtvis och sen fick jag vara med om mitt första midsommarfirande på landet här i Sverige. Förutom Bertil och hans nya fru Majlis samt Majlis son Johnny så kom även Gunilla och Bengt till denna fina gamla stuga. Tack vare att Bertil hade en husvagn så fanns det sängplatser till alla. Det var spännande att lära känna Bertil i synnerhet under sådana omständigheter. Vi skulle hjälpas åt att hugga ned en midsommarstång och klä den med björkris och blommor av alla de slag och sedan inta en härlig sillunch tillsammans.
Sen följde lite lekar och så hade vi ju att ta hand om vår lille son Leon dygnet runt. Efter helgen reste alla vidare och Annika Leon och jag blev ensamma kvar och fick nu sköta oss helt själva. Alla vanliga rutiner med matlagning och diverse annat gjorde att man njöt av dom få stunderna där vi kunde sitta och ta det lugnt och pusta ut och njuta enbart av att finnas till. När det blev lite för tråkigt efter ett tag så fick vi ta bilen och köra till Laxå som låg några mil norr om och handla och inte glömma att köpa cigarrcigarretter. Minns våra härliga testunder i det fria och läsning. Det fanns även en sjö med en vacker sandstrand i närheten som vi ofta körde ner till för att bada och sola.
Snart längtade jag tillbaka till stan och efter en två  eller tre veckor så åkte vi hem igen. Jag längtade efter att gå på promenad till Tetleys i Kungsan och träffa kompisarna. Hemfärden var spännande när vi hade en polisbil körandes efter oss  ett tag men vi kom fram utan problem. Däremot så glömde vi att ta med bensinen som vi hade ställt undan i jordkällaren på landet men den tog väl Bertil hand om så småningom i samband med att han återlämnade stugan till KF i Skaraborg.

Nu på sommaren tog vi då och då Djurgårdsfärjan från Slussen ut till Djurgården och där sökte vi upp någon grön plätt för att ha lite picknick tillsammans med några vänner. Annika hade en studiekompis som hette Ingrid och några kompisar hade vi tillsammans hade vi. Minns Mikke Lindgren och Carina och Claes  och Karin som var med. Vi tog lite superåttafilmer och en del bilder som illustrerar vårt lilla hippieliv.
Annikas mamma Ingamai kom på besök till Gamla Stan och vi skulle träffas vid Restaurang Rudolfinos uteservering vid Stora Nygatan 1. Då kom jag med Leon hängandes på mina axlar och hon stirrade och trodde inte det var sant och sa att Leon hänger hos dig som en liten apa. Hon glömde aldrig den episoden.
Även Annikas pappa Bertil ville titta på sitt första barnbarn och kom förbi i Gamla Stan iförd i flott direktörskostym.
Det var i stort sett Leons första sommar. Han hade det bra och växte som han skulle och det var inga problem med den grabben och det skulle heller aldrig bli några problem i fortsättningen. Möjligtvis så hade han i ettårsåldern lite småproblem med öronen som krävde en del besök och medicinering med penicillin men det räknas inte i det stora hela. Dr Naglo på Kungsholmen hjälpte oss med den åkomman.