Sommaren 71 blev så annorlunda med Leon som medelpunkt i vårt nya liv. Han gav oss så mycket glädje och livslust och livet fick mycket mer mening. Annika och jag hade satt ett nytt liv till världen och därmed skulle både våra släkten leva vidare här på jorden. Vi hade omedvetet bidragit till denna viktiga process. 
Visserligen skulle jorden fortsätta att vrida sig kring sin axel ett tag till även utan denna vår insats men det krävs ju människor för att livet på jorden skall utvecklas i en viss riktning. Det kändes som vi nu hade varit med om att få det hela att rulla vidare. Nu gäller det att hålla detta lilla liv vid liv och vattna denna blomma tills den kommer att kunna klara sig själv. Och det kändes jätteroligt att vara mitt i livet och uppleva denna process.
Vi var unga och vackra och allt kändes plötsligen lätt. Det där med att få ett vettigt jobb var inte så aktuellt längre och betydde väldigt lite när vi nu hade viktigare saker att ta hand om. Leon kommer först. Han skall ha vår totala uppmärksamhet och få all den trygghet som kan tänkas att han behöver.
Denna höst skulle jag fortsätta läsa filmvetenskap och visst var det skönt att blanda hemlivet med livet utanför den lilla världen där det fanns alla kompisar kvar. Dom fick jag möjlighet att träffa på filmhuset där vi hade föreläsningarna ett par dagar i veckan. Vi umgicks även på andra tider och vi var ett gäng som skulle spela in en kort film tillsammans. Det var Jon och Carina och jag tror även Anna Karin var med. Ja det var Anna Karin som jag hade haft ett litet förhållande med för länge sedan.
Anna Karin var en god gammal vän numera. Hon hade varit tillsammans med en av mina österrikiska kompisar och jättekär i honom. Men han hade otur och hade åkt fast för polisen när han höll på med nåt olagligt och blev utvisad från Sverige. Jag var med henne vid rättegången där han såg Karin för sista gången. Det var verkligen dramatiskt att uppleva när den käraste förs förbi en och sen tar förhållandet slut. Men nu var Anna Karin med på denna lilla filminspelning som hela gänget deltog i.
Även Annika och Leon var med och vi höll till uppe vid Stortorget i Gamla Stan och jag minns att vi tog det seriöst och hade superåtta kameran på stativ och även jag tog en del filmbilder med min egen Kodak superåtta kamera. Dom filmerna har jag fortfarande i min ägo. Vi avslutade tagningarna nere hos oss på Sven Vintapparesgränd en trappa upp i det rummet där Carina hade flyttad in under sommaren.
Minns att även Marie och Hanno var med vid inspelningen. Jag och Carina hade en roll men vad det hela gick ut på har jag glömt minns enbart att Carina körde med naken överkropp och att jag var målat mörkt i ansiktet och hade några gräsliga vita byxor på mig och en svart hatt. Nog hade vi roligt.
På tal om Anna Karin så hade hon något år senare en enorm otur när hon blev tillsammans med en kille som kom från Tyskland och hette Norbert Kröcher. Men det skulle inte ske före 1976. Denna kille skulle bli hennes fördärv. Men därom kan du läsa mer om senare. Karins öde skildras av henne själv när hon år 2009 ger en interview om sin tid tillsammans med Norbert Kröcher.
Parallellt med studierna i filmkunskap jobbade jag på ”Freden” för att få in lite kulor så att hyran och maten kunde betalas. Barnmaten var inte heller gratis och samma sak var det med blöjorna . Men ekonomin har aldrig varit och skulle heller aldrig bli något problem i vårt liv.
Någon gång i November behövde jag lite miljöombyte och tog en jättebilligt charterresa med Spiesresor till Kanarieöarna. Närmare bestämt hamnade jag i Las Palmas på ett litet hotell vid stranden där jag skulle dela rum med en kille som bodde i Köpenhamn. Han var från Lanzarote som är en grannö till Gran Canaria. Han skulle bara lägga en del kläder på rummet och redan morgonen därpå skulle han avvika med en båt till Lanzarote och där hälsa på sin familj. Jag tyckte det lät intressant och frågade om jag kunde hänga med och det fick jag. Tanken var att jag kanske skulle stanna där två dygn och sedan återvända till Las Palmas.
Vi tog oss tidig till en båt i hamnen och reste till Lanzarote där vi tog oss hem till hans familj och blev hjärtligt mottagna. Hans besök var inte annonserat i förväg så det blev verkligen en fin överraskning. Dagen efter gjorde vi en trevlig utflykt till ett paradisisk ställe där det fanns grottor och sköldpaddor i jätteformat och där tillbringade vi större delen av dagen i en lyxig miljö med god mat och bad. På vägen hem åkte vi med deras bil och gjorde en omväg till en känd restaurang där man hade en vidunderlig utsikt från en klippa ut över havet.
Vi tog en dricka och sen gick vi tillbaka till bilen. Nu var det sent på eftermiddagen och det var få bilar kvar vid parkeringsplatsen. Men i en av dom bilarna så kunde man skönja en flott fotoutrustning liggande inne på bilens på baksäte. Då fick brodern till min kompis en idé som direkt utlöste en handling från en av killarna. Han såg sig om efter en sten och smashade rutan utan att tveka och lutade sig in i bilen och tog hand om den fina kameraväskan. Snabbt klev vi alla in i vår bil och gav oss därifrån med stöldgodset i famnen. Allt hade gått så fort så att jag inte ens hann fundera över rätt eller fel innan vi var på väg i flyktbilen. Nu körde vi rätt snabbt och sedan så pratades inte mer om detta. Åt mig så garvade dom och sa att det var inte så farligt med att sno kameran och det drabbade inte någon fattigt med tanke på att det var en flott bil som kameran låg i. Jag tog det hela inte så hårt utan tänkte väl att ”andra länder andra seder”. Samtidigt så fattade jag beslutet att åka tillbaka till Las Palmas dagen efter. Resten av veckan hade jag det bra och la mig på stranden varje dag och gjorde lite promenader längs den långa strandlinjen som utgör den västliga delen av staden. På lördag flög jag hem igen och sedan fortsatte livet i Stockholm.
Hem kommen såg jag framemot ett möte med hyresnämnden. Någon månad tidigare hade jag varit hos dom och klagat över den oskälig stora månadshyran som vår hyresvärd Axel Kampf krävde av oss. Anledningen var att det formligen regnade in i vårt vardagsrum. Dom två hantverkarna som hade renoverat vår lägenhet innan vi flyttade in hade som vanligt gjort ett fuskjobb. Det var två farbröder som jobbade enbart för honom och dom var trevliga att prata med men inte så duktiga på att hålla regnet utanför vårt vardagsrum. Vattnet rann ned längs den yttre husväggen och sökte sig in genom fönstren som var dåligt tätade och det blev mycket vatten att torka upp från fönsterbänkarna efter ett regn. Vi hade ju fyra fönster i vardagsrummet. Så vi kom på idéen att kunna använda det som en orsak till att sänka vår månadshyra. Efter jag hade klagat hos hyresnämnden återkom dom till mig och ville ha ett möte på plats i vår lägenhet tillsammans med mig och vår hyresvärd. Så där så kom det en dag tre herrar från hyresnämnden och besiktigade vår lägenhet. Dom lyssnade på mina utsagor och tittade på sina papper och sedan så drog dom sig tillbaka in i sovrummet och stängde dörren för att där ha ett litet sammanträde. Under tiden så stod jag tillsammans med Axel Kampf i vardagsrummet och vi pratade lite om väder och vind tills dom efter några minuter kom tillbaka till oss och meddelade att dom hade bestämt följande. Dom ansåg att det var dags att sänka vår månadshyra retroaktivt från 500 till 300 kronor och det skulle gälla nio månader tillbaka i tiden. Så vi skulle återfå artonhundra kronor från vår hyresvärd. Det var sensationellt och jag tyckte synd om Axel som stod nu här och trodde inte sina öron. Detta var hyresnämndens dom och den gick att överklaga men det skulle knappt löna sig. Så vi tackade dem innan de lämnade oss. Sedan så insåg jag att vi inte behövde betala vår nya månadshyra på trehundra kronor ända fram tills vi hade nått beloppet 1800 kronor. Så det följande halvåret skulle vi bo gratis i lägenheten och därefter enbart betala 300 kronor i månaden. Det var stort och det var en tidig julklapp från hyresnämnden i Stockholm som skapar rättvisa mellan hyresvärdar och hyresgäster.
Julen 1971 var vi bjudna hem till Annikas föräldrar i Skövde dit vi tog oss med tåg och där Bertil hämtade oss med sin flotta Mercedes. Han var ju högsta chefen för Skaraborgs konsumentförening och hade ett fint kontor mitt i stan. Han var omgift med Majlis som hade varit hans medarbetares hustru något år innan men dom bytte hustrur och nu så bodde han med Majlis och hennes son Johnny uppe på en höjd ovanför staden Skövde i ett vackert hus. Där togs vi hjärtligt emot av Majlis och tillbringade några trevliga och lyxiga dagar över julen. Det kändes som ett skönt avbrott av vardagen i Gamla Stan. Vi blev serverade god mat och goda viner och det var lätt att ha med sig lille Leon som nu var 7 månader gammal och i fin form. Leon trivdes i synnerhet bra i den röda snurrfåtöljen där han njöt när vi snurrade honom tills han slutade skratta efter en halv timme. Johnny var kanske tio år vid det tillfället och var en snäll och tystlåten pojke. Vi åkte hem efter juldagarna och var sedan redo inför det nya året. PS. den röda snurrfåtöljen ägs numera av Maria och står i deras vardagsrum i Järna dit hon Rodrigo och Simon flyttade den 30 dec 20017 efter att ha Maria bodd i den lägenheten på Lidingö/Näset i hela sitt liv.
