Året började med en resa till Innsbruck där jag skulle visa upp min lilla pojke Leon som vid det här laget var 19 månader gammal. Vi åkte i mitten på januari med tåg från Stockholm via Kopenhagen och Hamburg till Innsbruck. När vi hade intagit våra platser i tåget så dök det plötsligen upp min gamle kompis Freddi som jag inte hade haft kontakt med på länge. Det var dels lite pinsamt att mötas efter ett antal år där vi inte hade omgåtts alls och nu skulle vi omgås trettiotvå timmar för att så lång tid tar resan. Så det tog en stund att bli varm i kläderna igen och vi hade ju en hel del att berätta för varandra. Det märktes tydligt att vi levde i två olika världar och hade utvecklats ganska olika. Han var fortfarande anställt vid Långbro sjukhuset söder om stan och där jobbade även en del av dom andra gamla kompisar såsom Beatle Peter och ytterligare någon jag kände. Vi hade en hel del att prata om men inte så att det räckte i trettiotvå timmar. Men så småningom så hamnade vi i Tirolen och det var där det hände. Vid gränsövergången från Tyskland till Österrike så kom det passkontrollen och tullarna ombord på tåget och börjar kontrollera passen av alla resenärer.
Vid det här laget så är man ganska mör i kroppen av allt sittande men hittills så hade allt gått planenligt och den lille Leon hade skött sig som vanligt alldeles utmärkt. Nu var det enbart kvar ca 40 minuter innan vi skulle vara i Innsbruck. Som vanligt så skulle det bli ett överraskningsbesök och det skulle det bli även den här gången men inte så som jag hade tänkt ut det hela. När nu passkontrollanten som hade kommit ombord på tåget och földe med tåget till nästa station tittade på mitt pass så började han tala med sin kollega som började slå i en anteckningsbok och sedan så talar han om för mig att jag är efterlyst men kunde inte säga för vad. Vad innebär nu detta? Ja det innebär att du får följa med oss när vi anländer Innsbruck och sedan får vi ta reda på för vad myndigheterna söker dig. Jag tittar på min kompis Freddie som inte fattar nånting precis som jag och sedan börjar jag fundera över om vad det kunde röra sig. Jag trodde och hoppades fortfarande att det handlar sig om ett misstag. När jag sedan satt mittemot Freddie och tyckte att det var verkligen otur att en sådan situation hade uppstått just när Freddie var närvarande så såg jag redan framför mig hur snacket om den här händelsen skulle komma att spridas i min mors grannskap.
-”Har ni hört vadsom hände när Gidde återvände från Sverige med sin pojke?” Ju så här var det. Han blev häktad av gränspolisen. Han måste ha gjort något förfärligt, eller hur, annars blir man inte fasthållen mitt på blanka dagen.
Så gick mina tankar. Sen försökte jag tänka lite längre tillbaka i tiden och det enda jag kunde komma på att jag hade på mitt samvete var den där stölden på NK varuhuset i Stockholm för ca åtta år sedan som slutade med att jag fick en villkorlig dom på tre år. Och dom tre åren hade ju gått smärtfritt förbi utan att jag hade ”råkat” ut för något liknande. Men sedan så började jag komma ihåg att om en österrikisk medborgare har blivit dömt i utlandet så kommer han även ställas till ansvar för samma brott hemma i Österrike. Så det kan vara anledningen att jag nu får sona för brottet en gång till. Otroligt men sant. Allt detta gick genom mitt huvud medans tåget rullade vidare mot Innsbruck. Jag fick säga adjö till Freddie som inte hade någon aning om varför jag skulle tas om hand och sedan så fick Leon och jag följa med till en väntade polisbil utanför Centralstationen. Det tog en stund att få in oss i bilen med våra väskor och barnvagnen men sen åkte vi direkt till fängelset som låg i Völs som ligger ca en mil väster om Innsbruck. Jag hade aldrig varit där men en granne till oss i Innsbruck hade varit inspektör där och då hade jag ju hört honom berätta vissa historier. Nu var han väl i pension tack och lov annars så hade väl nyheten att jag hade anlänt där snabbt spridit sig i grannskapet. När vi kom fram så registrerades vi precis som om vi vore vanliga förbrytare och det tog en stund innan vi kom in en cell och kunde äntligen pusta ut lite. Leon fattade förstås ingenting och det var ju bra det. Men han var ju sugen på lite välling och det fick jag lov att tillverka. Jag blev upplyst om att en åklagare hade kontaktats och att det var bara att avvakta den fortsatta händelseutvecklingen. Att jag hade med mig ett barn som var 19 månader gammal togs inte hänsyn till ännu. Så mina tankar gick till min mor och hur jag skulle kunna hålla henne utanför hela den här processen. Men det skulle vara ett under om det gick för sig. Men ännu så visste hon ju inte ens att jag var på väg. Det var trångt i sängen för mig och Leon och inte kan jag påstå att jag sov gott den här natten. Efter vi hade fått nån slags frukost så kom det besked att jag skulle bli frisläppt men innan dess måste jag kontakta min mor och hon skall bekräfta att jag kan bo hos henne och att jag var hennes son. Så inne på kontoret fick jag ringa min mamma framför en myndighetsperson och det samtalet var inte det roligaste jag hade varit med om men jag förklarade för henne det exakta sakförloppet och hon är en gammal realist så hon fattade att det var bara att göra det bästa av situationen. Hon sa att jag skulle ta en taxi och att hon väntade på mig. Så när hon bekräftade för myndigheten att jag var välkommen så blev jag frisläppt och Leon och jag tog en Taxi hem till mamma. Sin vana trogen tittade hon ned från sitt fönster i tredje våningen och såg oss att anlända. Hon vinkade ned och sen kom hon ned och hjälpte oss upp. Jag hade fått besked att jag skulle kontaktas inom ett par dagar och att det skulle bli en snabb rättegång angående mitt stöldbrott. I och med att jag hade vanärat den österrikiska staten skulle jag stå till svars en gång till för den förseelsen. Så det berättade jag för min mor och hon sa att vi skulle hålla mina syskon utanför det hela och det passade mig bra för att det var ju onödigt att de blev indragna i denna min så pinsamma historia. Sedan pratade vi aldrig mer om detta. Utan tre dagar senare fick jag brevet som bad mig att infinna med till en snabb rättegång och det gjorde jag. Jag fick då ett besked att i och med att det hade gått åtta år sedan händelsen hade de inget mer att anföra om den saken. Jag tror att de insåg att de hade gjort ett misstag när de satte Leon och mig bakom lås och bom på direkten. Han är ju ett barn och sådana skall väl inte buras in. Så de var nog nöjda att jag inte besvärade mig över deras handlande och ville få hela saken ur världen så fort och smidigt som möjligt. Domaren önskade mig vänligt lycka till och trevlig resa hem till Sverige. Min akt skulle nu förstöras med tanke på hur lång tid som hade förflutit och hela saken var utagerat både för mig och dem. Efteråt gjorde mamma Wienerschnitzel till lunch och det var det sista som påminner mig om denna annorlunda hemkost. Vi var sammanlagt en vecka i Innsbruck och hann träffa som vanligt hela klanen. Herta och Hansi och Annelise hans fru. Hertas döttrar och hennes son Hannes. Hansis döttrar Dagmar och Claudia osv. Sen gick det hem igen med tåget. Innan dess hann jag träffa Freddie en gång och förklara för honom att allting hade varit ett missförstånd och så var det med detta. Om han köpte det eller ej har jag ingen aning om men jag kan berätta i förväg vad som hände ett antal år senare. Då hade Freddie lämnat Sverige och bosatt sig någonstans i Tyskland och jobbade där som diskjockey på en bar och bodde ihop med en tysk flicka. Sedan så hände det sig att när han en gång hemma hos sig gick ned för sin källartrappa ramlade han och slog ihjäl sig. Tillsammans med den informationen så kom det ett tilläg som förklarade att förmodligen hade hans tjej hjälpt till med att få honom ned för trappan för att de hade inte varit sams för det mesta på senare tid. Så det hela slutade med min gamle kompis Freddie som ju var den killen som åkte tillsammans med mig till Köpenhamn och sedan vidare till Sverige. Där hade vi sedan umgåtts ett antal år mellan 1964 och 1967. Lalehs song som heter ”Some die Young” är den jag tänker på när jag minns min härliga och nästan alltid glada ungdomskompis Freddie Hörtnagel från Innsbruck. Speciellt i minnet är de gånger där vi kring tretiden på morgonen stod framför korvkiosken på Maria Theresienstrasse för att äta upp en ”Burenwurst” och pratar skit efter att ha varit ute hela natten och dansat på Playboyklubben. Det var då Freddie hade varit ute på dagarna och sålt de OS billetterna till alla ishockeymatcherna som jag hade fått av min hovmästare Grumiller som i sin tur hade fått dem av en amerikan som hade varit tvungen att avbryta sin vistelse i Innsbruck på grund av ett dödsfall i familjen. Freddie och jag delade på vinsten och den vinsten levde vi bra på och kunde bland annat invstera i flera Burenwurst som brukade smaka gudomligt mitt i natten innan vi sedan småsnackandes om ditten och datten promenerade hemåt. Freddie var den första av mina kompisar som skulle gå bort i unga år och det känns verkligen trist att han inte fick uppleva mer tid här på jorden med tanke på att det är förmodligen enda gången vi får vara med om detta under! Tänk, att kunna gå som människa här omkring på denna underbara jordklot. Shit happens!!
