Efter tågresan till Innsbruck som Leon och jag hade varit med om så var vi nu åter på trygg hemmamark och livet fortsatte. Vi hade lite gemensamma måltider tillsammans med Carina och Claes oc
h hans tjej Inger som han hade sällskap med numera. Dessa måltider var bra för samlivet i huset för att vi kända att vi var flera än den lilla kärnfamiljen som bestod av Annika Leon och mig. Fru Johanson som bodde under oss ingick tyvärr inte i den konstellationen för att hon var så skygg så att hon smög efter husväggen när hon nångång lämnade huset för att handla. Men hon klarade sig fint i sin självvalda avskildhet. Den enda gången jag fick komma in i hennes rum var när hon flyttade ifrån huset för att hon hade fått ett rum i ett äldreboende lite högre upp på kullen i Gamla Stan. Det var då som vi som hjälpte henne såg att det var rumshöga tidningshögar som stod längs väggarna och delvis framför fönstren för att rummet skulle bättre hålla värmen. Men tänk om det skulle ha tagit eld nån gång. Usch. Rummet låg precis under vårt vardagsrum. Det skulle blivit en fin brasa under vår säng.
Nu är vi framme i Aprils senare hälft. Då hade vi beställt en resa till Mallorca dit vi flög en vacker dag och inkvarterade oss på ett strandhotell i Alcudias ytterkant.
Det var skönt att ta ut Leon på promenader i det varma vädret. Han njöt av att kunna springa fritt på stranden eller plaska i poolen. Vi hyrde en liten Fiat och gav oss ut för att upptäcka ön och det fanns verkligen mycket att se. 
Vi åkte ut på den långa arm som sträcker sig söderut på ön och heter Formentor och det häftiga landskapet med en liten väg som sträcker sig upp på ett pass glömmer man inte i första taget. 
En annan gång åkte vi västerut och hamnade i en liten stad och satte vid hamnen och kollade in skådespelet med dom kraftiga vågorna som kastade sig mot och över hamnmuren. Den veckan som vi tillbringade där på Mallorca avgjorde vårt fortsatta leverne. Det började med att vi på eftermiddagarna brukade ibland inta teet på balkongen som vätte åt väster. När vi nu satt där en gång och mumsade i oss lite godsaker och Leon satt i sin barnvagn bredvid oss så väcktes lite tankar kring hur det skulle kunna vara om man kunde njuta av sådana saker på ett liknande sätt hemma i Sverige.
Det såddes ett embryo för en framtida flytt utan att vi var medvetna om det. Men faktum var att när vi kom hem och den underbara månaden Mai hade börjat så fick Annika ett brev från bostadsförmedlingen där hon hade varit inskrivet som sökande ända sen den tiden då hon flyttade till Stockholm. Vilket sammanträffande. Så nu hade vi möjligheten att flytta ut till Lidingös norra del till ett helt nybyggt område nära Bosön som kallades för kvarteret Lojo och låg i Rudboda.
Vi hade inte svårt att bestämma oss när vi fick se lägenheten och framförallt området som låg nära vattnet. Det är Askrikefjärden som ligger nedanför Lojokullen som var lockande. Mycket skog nära inpå och ändå så skulle det bara ta med bussen till Ropsten ca 15 minuter varifrån man sedan kunde ta tunnelbanan in till stans centrum på tio minuter. All den härliga naturen runt omkring Lojo avgjorde saken. Vi var redo för ett uppbrott från Gamla Stan och framförallt redo för mera ljus och sol och barnvänlig utemiljö för våran lille Leon som den 15 maj nu fyllde två år. Den 9 juni fick vi nyckeln i handen och dagen efter så flyttade vi in på Lojovägen 41 en trappa upp in i en tvårumslägenhet som var helt nybyggt och fräsch. Vi överraskades framförallt av att det inte lutade på golvet. Utsikten var strålande från den huslängan som vi var en del utav. Vi hade en stor äng framför oss och några enstaka tallar hade man sparat precis utanför vår balkong som man nådde från det lilla sovrummet. Köket var stort så man kunde ha ett stort matbord i och badrummet inne i vår lägenhet var vi ovana med för att i Gamla Stan så låg det ju nere på gatuplanet och var gemensam för alla i huset. En relativ stor hall och ett litet rum som tjänade som klädkammare kändes ovant likaså. Vardagsrummet kändes stort och hela ena kortsidan bestod av två jättestora panoramafönster. Det var inte svårt att möblera med dom möbler vi tog med oss från Gamla Stan. Vi kompletterade med ett och annat från Ikea och dessutom lämnade vi kvar en del i Gamla Stan för att vi kunde inte förmå oss att bara säga upp lägenheten direkt. Flytten hade gått bra för jag hade hittad en en engelsman som hade en lite flyttbil och han och jag klarade det mesta förutom den hjälp vi fick av några kompisar som hade tid att hjälpa oss med att lasta flyttbilen som stod på Stora Nygatan. Bilen hade inte plats att stå framför dörren utan vi var tvungen att gå ett tiotal meter ut ur Sven Vintapparesgränd med alla möbler och kartonger och saker. Det finns en skön superåttafilmsnutt på mig när jag bär mina två gula jättehögtalare ut ur gränden. Den är symbolisk för mig på något sätt för att det kändes som ett visst livsavsnitt hade kommit till sin ända i och med att musiken lämnar Gamla Stan och det stämde för att lyssna på musik skulle inte bli på samma sätt än det har varit under dom senaste fem åren i Gamla Stan. Det var lika roligt att flytta till något nytt som det var tråkigt att lämna sina kompisar kvar i huset och hela den livsstil som vi hade haft där. Men inget varar för alltid och fördelarna vägde över just då.
Till lägenheten på Lidingö ingick ett garage. Bland det första som vi kom på när vi hade flyttad var att vi skulle skaffa oss en liten båt som vi kunde bara lägga nere vid Bosöviken.
Så vi kollade tidningen efter en annons och hittade en träbåt som man även kunde sätta ett segel på om man inte ville enbart ro. Den låg längs inne i Edsviken där den skulle hämtas och forslas hem till Lidingö. Jag hade inte riktig koll på hur det skulle gå till men jag kände ju Anders som var sammanboende med Tove min gamla flamma. Dom bodde ju kvar i en liten lägenhet bredvid vår gränd i Gamla Stan och honom konsulterade jag angående detta projekt. Han var gammal seglare och var redaktör och delägare av en båttidning så han var rätt man att fråga om råd. Så när jag skulle förklara för Anders vad det var för båt som jag hade köpte och nu skulle hämta hade jag lite svårt att beskriva båten för att jag själv inte hade sett den ännu. Så han frågar om igen och säger något i stil med att -det låter som det är en Starbåt och jag uppfattar det som att det betyder att det är en riktigt bra båt som jag hade fått tag i för dom 1500 kronor jag gav och förresten sa jag att det följer nog med en liten motor. Så Anders trodde att det är en starbåt som är en riktig bra märkesbåt som kallas för STARBÅT. Han såg framför sig en trevlig segeltur med mig och om det inte blåser så kan vi alltid använda hjälpmotorn. Så vi gör upp med att någon kompis till honom kör oss till Edsviken och vi knackar på hos ägaren av en jätteflott strandvilla och betalar båten och sen konstaterar Anders att det är ju inte en STARBÅT så som han hade sedd den framför sig utan en ordinär roddbåt med hjälpsegel och en liten tvåhästars utombordsmotor. Vi tittar närmare på båten och konstaterar att det kommer inte vara så enkelt att segla hem denna eka på dom timmarna som Anders hade räknat med. Det medför ett problem för honom för att han har ett viktigt möte vid sextiden på kvällen som han måste deltaga i. Men han är cool och tar kommandot och testar motorn som är en fin gammal tvåhästars utombordsmotor. Den fungerar och det finns en del bensin i tanken som är ihopbyggd med motorn. Så vi snabbar oss iväg så fort det går och styr båten mot Lidingö. Han har bråttom att komma fram i tid för sitt möte. Samtidigt så skrattar han åt missförståndet med STARBÅTEN och nu är vi på väg. Han hade köpt med sig några mellanöl och visitter och har det trevligt medans motorn puttrar så fint och båten tar sig formligen meter för meter mot Lidingö. Det tog åtskilliga timmar och för att göra en lång historia kort så skall jag bara säga att det krävdes att vi tankade en gång när bensinen nästan var slut och ändå så kom vi bara en timme försent till Bosöviken. Därifrån tog Anders en Taxi när vi kom hem till mig och tog sig till sitt starkt försenade viktiga möte. Jag var glad att han hade hjälpt mig att få hem båten och att han hade lärt mig några viktiga saker om segling och båtar i allmänhet. Men när vi hädanefter sågs ibland så skrattade vi båda två åt missförståndet med STARBÅTEN.
Några år efter så skulle Anders gifta sig med min gamla ungdomskärlek Tove och dom skulle få tre barn tillsammans och flytta in i en tjusig Östermalmslägenhet och Tove skulle få problem med spriten och dom skulle skilja sig och Tove skulle flytta ut till Saltsjöbadens där hon skulle bo ett tag i ett gammalt stationshus som tillhörde Saltsjöbanan en gång i tiden. Sedermera skulle Tove flytta ned till Flensburg i Tyskland där hon skulle ägna sig åt Vin och spritexport till Sverige. Men detta är en senare historia. Däremot kan jag berätta att Anders kort efter vår segeläventyr blev delägare i restaurang Jakthornet som låg bakom Tennisstadion någonstans. Jag hade äran att arbeta som servitör åt honom ett antal gånger under sommaren 73. Det var trevligt att se honom som restaurangägare. Han var väldigt social och utåtriktad och kände många människor. Det är inte alltid en kombination som går ihop med att vara en duktig krögare och det visade sig snart att han var för generös mot många och dessutom hade han blivit lurad in i delägarpartnerskapet mest för att han skulle sedan bära hundhuvudet och stå för en hel del av konkursen som kom som ett brev på posten. Det var synd om honom men han var en kille som alltid landade med fötterna på jorden och han återkom igen genom att fortsätta på båttidningen som redaktör. Sedan tappade jag kontakten med Anders.
Åter till livet på Lojovägen. Visst var det kul att se att Leon kunde ta sig på egen hand nedför trappan och ut på den lilla lekplatsen som vi hade framför vårt köksfönster. Där kunde han gunga eller leka i sandlådan med dom andra barnen medans Annika lagade kvällsmaten och kunde samtidigt hålla ett öga på Leon genom köksfönstret. Idylliskt är bara förnamnet. Vår granne på samma våningsplan var en tjej som hade varit ihop med en österrikisk konstnär som hette Steffen. Dom hade ett adoptivbarn som hette Myra och hon var troligen från Indien eller Ceylon. Leon och hon lekte lite tillsammans och vår familj skulle besöka dom någon gång på deras skärgårdsö. Det tog en liten stund innan man lärde känna lite grannar. Alla var ju nyinflyttad och det tar alltid en viss tid innan folk finner sig tillrätta. Av alla grannar minns jag framförallt en som hette Adler och var polischef. Ha hade några grabbar som han skrek efter när dom skulle komma hem så att det hördes i halva kvarteret.
Många av grannarna var lite av sorten Villa,Volvo och Wuffe. Det vill säga en annan kategori än vi var som just hade slunkit ifrån vårt lilla hippieliv i Gamla Stan. Så det kändes lite som om vi inte passade in i helheten. Men det visade sig som sagt inte från början. Nu var det sommar och sol och båtliv. Vi hade båten liggande nere i Bosöviken där det låg en annan båt på svaj. Det vill säga den låg fastt på en boj svajandes i vattnet. Redan året efter skulle de börja bygga en båtplats i den här viken som skulle ha plats för 1000 båtar på land och säkert med 500 i vattnet. Där skulle även vi få en plats så småningom. Men nu så låg vi enbart fastbunden med ett rep på ett träd och vid en liten brygga som var enbart till för oss. Motorn var jag så rädd om så att jag alltid tog med mig den hem efter båtturerna och likaså så lindade jag upp seglet kring masten och tog med mig den hem på axeln när jag inte använde den. Vi hade köpt en liten skrinda det vill säga en liten vagn där jag kunde lägga i motorn och även Leon och lite småväskor hade plats i den när vi drog den fram och tillbaka till båtplatsen.
Vart åkte vi med båten och hur? Vi testade att segla och det är inte det lättaste i synnerhet när man skall mot vinden då får man kryssa och det tar en lång stund att komma fram dit man vill och vi ville för det mesta till Södergarnsbadet som låg kanske tre kilometer längre österut. Så ofta blev det motorn åt ena hållet och seglet åt andra. När vi kom fram så skulle det förtöjas och sen skulle alla prylar iland. Vi hade luftmadrasser och leksaker och picknick korgar. Men vilka härliga baddagar vi tillbringade där på Södergarnsbadet. Det låg bortom Handelsbankens Konferensgård och om vi tog oss gåendes till badet så var man tvungen att gå över deras mark men det var tillåtet. Det badet finns fortfarande kvar och förra sommaren så skulle Maria och lilla Simon åka dit och bada och det gjorde vi och när vi står där och tittar oss omkring då ser vi en hel del tält uppställda. Då kom jag att tänka på att även Petters skolklass skulle i dessa dagar göra en liknande utflykt där klassen skulle övernatta någonstans. När jag funderar över detta och säger till Maria att Petter skulle ut på nåt liknande så tar en kille steget fram till mig och det visar sig att det är mitt älskade barnbarn Petter som skall ligga här inatt med sin klass. Sedan får vi träffa hans lärare och vi får titta på när dom ägnar sig åt viss undervisning och lekar i det fria. Petter har även tid att ägna sig åt oss och framförallt åt Simon som han lekar med i en jättestor gunga. Maria och jag tar lite bilder och året är 2016. När jag var här sist så var det mellan 1973 och 76. Det är alltså 40 år sedan och här stod jag med Maria min dotter som är trettiotre år gammal och har en liten pojke som heter Simon som är sjutton månader gammal och lille Petter som är tolv år gammal och är sonen till lille Leon som för fyrtio år sedan var mellan två och fem år gammal när vi bodde på Lojovägen. Vid sådana tillfällen får man perspektiv på livet.
En gång denna sommar 1973 så skulle vi göra en lite längre utflykt och hade Vaxholm som mål. Det var en söndag och jag skulle arbeta på resturang Lilla Köpenhamn på kvällen så vi startade på förmiddagen och seglade genom den långa Askrikefjärden österut ända tills farleden korsas av alla båtar som skall till Vaxholm kommandes från stan. När vi själva befinner oss där och skall vända norrut mot Vaxholm så ser jag plötslig en jättevåg kommandes bakifrån mot vår lilla eka och jag fryser till av skräck när jag ser den vågen rulla snabbt mot vår båt bakifrån så tror jag bestämt att den kommer att slå in i båten och dränka oss alla tre. Leon ligger mitt i båten på en uppblåst gummimadrass och sover. Annika sitter med ryggen mot aktern och ser ingenting av det som kommer att hända. I samma ögonblick som jag tror att vår sista stund är kommen så lyfts båtens akter upp i luften och jag tror att vi alla kommer att ramla i vattnet men tack och lov så kastas båten enbart framåt och seglet slår vilt omkring och bommen svänger åt alla håll . Tack vare att Annika sitter framför masten så klarar hon sig utan att bli träffat. Vi reder ut det hela och sekunderna efter så är allt som det har varit innan vi råkade ut för denna svallvåg från en större Vaxholmsbåt som kom med god fart och dundrade förbi oss. Sedan tog vi oss mot Vaxholm och lyckades på något sätt att anlöpa hamnen och förtöja båten innan vi kunde ta oss till en glasskiosk och pusta ut. Hemfärden tog mycket längre tid än vi trodde och det höll på bli jättesen innan vi ens närmade oss Lidingös yttersta udde vid Elvikstrakten. Jag insåg att vi aldrig skulle hinna åka hem till Bosönviken. Så jag styrde mot ett hus vid stranden och förtöjde båten. Sedan så kontaktade jag dom som höll till där och förklarade min situation. Dom hjälpte mig att ringa efter en Taxi och jag fick lov att ha kvar båten tills dagen efter på deras tomt. Sedan var det bara tacka och ta sig med Taxi hem till Lojo och byta om och sedan in till jobbet där jag anlända en kvart försent. Så kan det gå när man inte vet vad man håller på med men man lär sig för varje missöde och än är man inte fullärd.
Vill minnas att när jag hade flyttad till Lidingö med familjen så bytte jag även arbetsplats så att jag enbart jobbade på kvällarna. Det innebar att jag kunde vara hela dagarna med Leon vilket var ju synnerligen trevligt när det nu närmade sig sommartiden. Jag hade fått ett tips om att Restaurang ”Lilla Köpenhamn” på Regeringsgatan nära korsningen Hamngatan sökte kypare. Ville även minnas att en kyparkompis som var grek och hette Lakis var den som tipsade mig. Så vi jobbade där tillsammans ett tag. Det var en restaurang som jag aldrig fick reda på vem som ägde stället utan den som drev restaurangen visade sig sällan. Däremot så dominerades krogen av två personer som var ett paar. Han hette Björn och hade jobbet som dörrvakt. Hans parhäst stod bakom bardisken och hade hand om både baren och även restaurangens ekonomi. Dom två fanns alltid på plats. Hon såg ut som en blondin i femtioårsåldern som hade passerat sitt ”bäst före datum” men ville fortfarande se attraktiv ut. Hon var snabb och duktig och altid väldigt opersonligt samtidigt som hon gav ett vänligt leende intryck på sin omgivning. Man visste aldrig var man hade henne. Hennes ”Björn” skötte insläppet av gästerna. Krogen var populär bland Stockholms utefolk som ville kunna slinka in någonstans sent på kvällen och få i sig en bit mat och lite dricka utan att man behövde ruinera sig. Sedan fanns det alltid ett stamklientel som tillbringade mycket av sina raster på krogen. Mellan sina arbetspass på Regeringsgatan där dom jobbade som prostituerade så behövde dom ett tryggt ställe att kunna hälla i sig lite dricka och koppla av en stund innan det var dags igen att ta sig ut på gatan och bli upp-plockat igen av mest bilburna sexköpare. Dom flickorna satte alltid vid samma bord nära ingången. Efter ett tag så lärde man känna dom lite bättre och det visade sig att dom flesta var rätt trevliga. Restaurangen bestod dels av en bardel som fanns precis vid ingången och en inre del som restaurangdelen och det var där dom flesta hamnade. Det var många kändisar som besökte krogen och i regel så var det intressant att höra deras samtal med varandra. Det kunde vara en teaterskådis som var nykär i en regissör på Stadsteatern eller en rockkille som Pugh Rogefeldt som kom in efter en spelning med sina musiker. Apropå honom så måste jag berätta en intressant historia. Det var så att jag ofta serverade mellanöl trots att gästen hade beställt starköl. Mellanskillnaden i priset kunde jag stoppa i egen ficka och det gjorde att jag tjänade rätt så bra på detta. Jag kan säga att av 100 gäster så är det kanske fem som reagerar och ifrågasätter om dom har fått rätt öl serverat och den gången skyller man på ett missförstånd och rättar till det och gästen är nöjd därefter. Men en som direkt reagerade och var riktigt sur för att han blivit bedragen det var Pugh Rogefelt. Trots att jag var ett fan av honom så hade även han fått mellanöl och inte bara han utan hela hans gäng hade blivit blåsta men det var enbart han som reagerade. Alla andra ville inte visa att dom hade blivit lurade och höll inne med sin kritik. Så gick det till på krogarna. Men det mesta av dom pengarna jag tjänade extra kom från den mat som jag lyckades få ut ur köket utan att jag behövde lämna en bong för det det vill säga att jag fick den gratis från köket och kunde ta betalt av gästen och stoppa pengarna i egen ficka. På krogen fanns en portugisisk kock som hette Juan och han var lite vrickad. Han hade varit soldat i den portugisiska armén i Angola och där var han med om troligen hemska saker som han hade blivit märkt av. Honom delade jag en del av mina sidoinkomster med för att han lämnade maten gratis till mig. Någon gång var jag hemma hos honom efter arbetspasset som slutade i regel vid halvtvåtiden på natten och då hade han druckit en del och så började han med att tala om att han kände sig lurad av mig för att han insåg att jag gjorde mycket mer stålar än han på våra affärer. Det var ju sant på sätt och vis men samtidigt så var ju min del av fusket mycket mer riskfyllt för att jag löpte mycket större risk att bli upptäckt eftersom jag skulle ju preparera gästens nota utan att den var maskinstämplat. Men det var detaljer som han hade svårt att godkänna när han var full och besviken så att det mötet var läskigt när jag kände plötsligt hans fientliga inställning gentemot mig efter att alltid ha varit en mycket trevlig och vänlig person. Han började prata om vad dom hade gjort med rebellerna och det kom som ett förtäckt hot mot mig. Han började prata om att dom skar halsen utav somliga som hade burit sig illa åt. Det var kusligt att sitta mittemot honom i hans lägenhet. Tack och lov så visste jag att hans svenska flicka och det barnet han hade med henne sov i rummet bredvid men ändå så kända jag att hans obalans var väldigt hotande på mig. Men på något sätt så slank jag undan och i fortsättningen så var det business as usual med honom. Det var ett tufft jobb som var mycket krävande under dom timmarna man höll på med all fusket men det var ekonomiskt en guldgruva. Inte bara jag mjölkade den krogen utan den som mest mjölkade var hon i baren som dessutom var ansvarig för restaurangens ekonomi. Och ovanför henne så fanns det ytterligare en skum typ. Så inte kände jag något dåligt samvete för det jag åstadkom. Min kompis Lakis stack mitt i sommaren till Grekland på semester men innan dess så hade han ihopfuskat så mycket pengar så att han kunde köpa sig en sprillans ny folksvagn som då kostade trettiosextusenkronor. När han kom hem efter sin greklandsresa så hade han varit så snäll och tagit med sig en jättefin och stor grekisk fårskinns ullmatta som hade tagit upp halva hans bil på vägen hem. Denna fick jag köpa av honom för 400 kronor och den följde sedan med mig under många år innan den hamnade på soptippen. När Lakis kom tillbaka från Grekland tog det inte så lång tid innan jag hade fått sparken för att dom hade misstänkt att jag mjölkade dom för mycket. Så det var den arbetsplatsen.
Mycket inkomstbringande men å andra sidan inget att vara stolt över. Lakis jobbade kvar där men senare förlorade jag kontakten med honom. Men heder över killen. Hans trevliga och levnadsglada inställning ser jag alltid framför mig när han dyker upp någon gång i mina tankar. Troligen åkte han hem till Grekland efter han hade fått ihop ett hyfsat kapital. Lilla Köpenhamn restaurangen finns fortfarande 2016. Jag hade vägarna förbi där och då såg jag framför mig hur man alltid satte sig efter den sista gästen hade fått sitt kring ettiden på natten. Då satte man sig vid ett bord och så räknade man sina pengar och sedan så gick man och betalade till restaurangen det dom skulle ha och resterande stoppade man i sin egen plånbok och var nöjd samtidigt som man alltid hällde i sig en sista öl innan man sedan tog sig hem. Min största dagsförtjänst någonsin låg på elvahundra kronor netto cash i fickan och då gick jag dagen efter på förmiddagen och köpte mig en liten vit Fiat 600 och sedan så åkte jag ut till Södergarnsbadet där jag visste att Annika och Leon och ytterligare en kompis som hette Carina låg på en filt och hade det skönt. Jag har varit och köpt en bil till oss – inledde jag samtalet med och sen tog jag mig ett dopp.
