Vi hade fått två helt underbara kattungar av Annikas kompis Ingrid. De var en blandning mellan Russian Blue och Siames. Vi fick dem nångång i slutet på augusti. Det gällde att sätta sig in i ”kattvärlden” med allt från kattmat till kattkorg och tidningspapper där de skulle pissa och sandlåda där de skulle skita. Men visst var våra katter trevliga att ha att göra med i början. Men de växte och de blev mer och mer vilda så när vi kom hem en dag hade de klättrat upp i gardinerna och i sängen hade dom kissat. Så en vacker dag skulle de åka ut. Men hur skulle vi bli av med dem. Jag har aldrig varit mycket för att annonsera och inte den här gången heller. Så jag åkte med dem till en djuraffär och inte ville de ha dem så efter ytterligare försök att bli av med dem så var det endast kvar ett alternativ nämligen att avliva dem. Med tungt hjärta åkte jag ut med dem till veterinärhögskolan och lämnade in dem för avlivning. Jag glömmer aldrig hur jobbigt det var att gå därifrån utan katter och utan kattkorg. Aldrig mer ett husdjur åtminstone inte en katt. Kom att tänka på den gången jag var i Prad, ca fem år gammal och tittade på när man skulle ta livet av en katt som hade mer än sju liv. Men det har jag redan berättat om.
Sen hade vi skaffat ett gammalt svart piano. Varför minns jag inte men det stod först i vardagsrummet och sedan flyttades det över till sovrummet och det användes mest av Leon. Han hade kommit på att han kunde ställa sig på tangentlocket och därifrån hoppa ned på den stora sängen som var rätt låg. Han kastade sig med dödsförakt ut från höjden och landade mjukt i sängen. Det kunde han upprepa hur många gånger som helst. Sen minns jag att jag kände en kille som var profesionell pianostämmare och jobbade på Gottfrid Johannsons musikaffär i Gamla Stan. Han kom till oss och stämde pianot nån gång innan vi så småningom lyckades sälja eller skänka bort det till nån kompis.
Jag har inte nämnt den fantastiska frisörstolen som vägde säkert 150 kg. Den hade jag redan köpt när jag bodde i Gamla Stan och sedan hängde den med i flytten. Den stod numera på balkongen eftersom vi tröttna på att ha den i vardagsrummet. Framför panoramafönstren i vardagsrummet hade vi på två bockar lagt en stabil och tung bordskiva av furuträd och därmed skapat ett dubbelskrivbord. Vi visade ibland några av de superåtta-filmerna som vi hade spelat in i Gamla Stan och under olika resor. Min mamma kom och besökte oss under sensommaren och hon tyckte om det hon såg. Vi hade rätt trevligt ihop och hon var glad över att vi hade lyckats skapa ett så fint hem här på Lidingö. Leon och hon kom bra överens och han kallade henne för Omi. Annika hade nu fått sluta sitt beredskapsjobb på Riksantikvarieämbetet och skulle nu läsa in ett betyg i naturvetenskap för att hon skulle kunna kom in på lärarhögskolans lågstadielärarlinje.
Hon gick i skolan på dagarna och jag tog mest hand om Leon och såg till att han kom iväg till Rudbodas daghem som låg på tio minuters gångavstånd från vår bostad. Leon hade från första början trivts på daghemmet. Där hittade han några kompisar och det kändes som ett bra ställe att vara på för honom.
Så nu hade vi kommit på rätt plats och jag började fundera över min fortsatta levnadsbana. Jag började igen tänka på att det inte vore så tokigt om jag kunde få ett jobb inom filmbranschen. En dag läste branschtidningen TM och där såg jag återigen en annons där Filmbolaget Sandell och von Schoultz sökte alla slags medarbetare på frilansbasis. Jag hade sett denna annons tidigare men inte brytt mig så mycket om den när jag såg att de höll till utanför stan vid Johanneshov men nu var jag nästan desperat för att finna ett filmjobb så jag tänkte att det kunde vara värt att titta närmare på annonsen och jag läste den en gång till och nu ser jag att det står ju Johannesplan 1 istället för Johanneshov som deras adress.
Jag hajar till och tänker att nu skall jag söka mig dit på direkten. Jag kollade en gång till i telefonkatalogen där det fanns en stockholmskarta och såg nu att filmbolaget ju låg hur centralt som helst, mitt i stan uppe på en kulle som heter Brunkebergsåsen vid Johanneskyrkan bredvid en stor fin kyrkogård mittemot Johannes brandstation. Jag började se en möjlighet. De sökte alltså frilansfolk. Jag bestämde mig för att cykla dit direkt. Jag cyklade hela vägen till stan och uppför Döbelnsgatan så långt den går och sen kommer en liten knicks i gatan och den ändrar namn och där i hörnan står ett stort, fint, gammal patritsierhus med fem våningar Husets adress är Johannesplan 1 och sedan fortsätter gatan nedåt för backen igen men då heter den plötsligt Malmskillnadsgatan.
Jag ställer cykeln bredvid ingången och pustar ut efter att jag trampat uppför backen så att jag blivit lite svettig. När jag hämtat mig går jag in i huset och tar mig en trappa upp och ser på den flotta mässingskylten att här finns Sandell&von Schoultz. Jag trycker på dörrklockan och blir insläppt av en flicka som sitter bakom en receptionsdisk. Jag meddelar henne att jag vill tala med chefen eftersom jag söker jobb enligt deras annons. Klockan är nu ca kvart i tolv på dagen. Hon ringer ett samtal och sedan visar hon mig till ett rum några meter längre bort. Hon knackar på dörren och ber mig gå in i rummet där det sitter en man i femtioårsåldern bakom ett skrivbord. Han tittar på mig och ber mig sedan att sitta ned på stolen framför honom. Han undrar vem jag är och vad jag hade tänkt mig för frilansjobb hos dem. Då berättar jag att jag har gått på dokumentärfilm-skolan och vad jag har lärt mig där. Det vill säga vilka ämnen som vi fått undervisning i. Sen ställer han en fråga som jag inte var riktigt beredd på. Han frågar vad jag helst skulle vilja ha för uppdrag. Vill du ha jobb som fotograf eller klippare eller ljudkille eller…. ? Jag tittar på honom och ser att han väntar på svar. Då plötsligen går det upp för mig att nu får jag bestämma mig snabbt och klämma fram med vad jag helst skulle vilja göra. Jag ser framför mig att om jag nu svarar att jag vill ha ett jobb som filmfotograf så blir jag ju avslöjad så fort de ser mina första tagningar så därför bör jag inte nämna att jag vill ha jobbet som fotograf. Sen går jag snabbt igenom en del andra yrkeskategorier och det är samma sak med alla de andra innan jag kommer fram till kategorin inspelningsledare eller produktionsledare.
-Då kommer det ta säkert mycket längre tid innan jag blir avslöjad som en ”fake”. Så jag klämmer fram att visst har vi ju lärt oss lite av varje men min specialitet är faktiskt inspelningsledning. Jag ser att han genast reagerar positivt och han frågar mig nu om en del andra saker typ vad jag gör just nu och jag ser att han fortfarande är intresserade av mig vilket jag tycker ser lovande ut. Han säger nu att hans firma har ett stort uppdrag på gång där de enbart väntar på ett igångsättningsbesked från en stor kund. Det kan komma snart men kan även dröja en tid. Jag tänker direkt att det är ingen brådska för mig bara jag får jobbet. Nu säger han att till denna film behöver de en inspelningsledare. Inombords hör jag bara att de behöver mig. Hurra! Men jag visar inte min inre glädje. Därefter tar han telefonen och ringer sin produktionsledare och meddelar att han vill gärna att han skall ta upp lite mer information om mig.
Så nu får jag möta Göran Lindström som skall känna mig lite mer på pulsen angående mina kunskaper. Göran sitter i ett rum som vetter mot gården vid slutet av en korridor och dit blir jag visad av receptionisten. Göran sitter och äter en smörgås när jag kommer in rummet och tar mig i hand innan han ber mig sitta ned. Sen frågar han mig om hur det var på dokumentär-filmskolan med sin skånska brytning. Nu känner jag mig på hemmaplan och jag drar igång med vilka lärare som jag haft och han verkar känna till alla namn som jag stoltserar med och det känns tryggt att prata med honom. Jag känner att kemin mellan Göran och mig verkar fungera. Jag berättar att jag ännu inte riktigt har kommit in i branschen eftersom jag har tagit hand om min son Leon under de första två åren men att jag nu känner mig redo för att äntligen komma igång med ett jobb inom den här branschen. Jag tror att han sympatiserar med mitt val att jag tog hand om mitt barn. Sen skriver upp mina data och lovar att höra av sig så fort de kan sätta igång med den stora film som de väntar på. Han till och med avslöjar att det handlar om en filmproduktion för Scania. Efter en halvtimme är vi klara och på vägen ut visar han mig deras lilla biograf och det närliggande körrummet där jag ser en stor trettiofemmillimeters filmprojektor stående bredvid en sextonmillimeters. Jag blir direkt imponerad eftersom allt annat i lokalerna enbart påminde om vanliga kontorsutrymmen. Vid utgångsdörren så tar han mig åter i hand och lovar en gång till att höra av sig så snart han har något att berätta.
Jag går ned för stentrappan alldeles uppfylld av glädje och med en stark förhoppning om att jag har fått en jackpott idag. Innan jag öppnade ytterdörren för att åter ta mig ut på gatan tittade jag nedåt och såg ett jättevackert golv bestående av många färgade småplattor som tillsammans bildade ett fint mönster. Dessutom flankerades rummet av två statyer.
-Vilken entré och vilket vackert hus, var det sista jag tänkte innan jag tog min cykel och lät den rulla ned för Brunkebergsbacken i riktning mot Hamngatan. Där svängde jag mot vänster och sen satte jag mig i Kungsträdgården på en bänk och där satt jag storleende och bara njöt av tillvaron. Det såg lovande ut och nu vågade jag hoppas på att det kommer att ordna sig med att jag hittar en ingång till den så kallade filmbranschen även om det i detta fall enbart handlar om beställningsfilmbranschen.
Det kändes bra när jag talade om för Annika att jag hade fått ett napp i mitt sökande efter ett vettigt jobb och hon gladde sig självklart för min skull. Nu var det bara att vänta på att telefonen skulle ringa. Det ringde dock inte på länge utan först efter ca två månader kom det ett brev från Sandell&von Schoultz där jag blev inbjuden att delta tillsammans med ca tio andra freelans-filmarbetare i ett informationsmöte i deras lokaler på Johannesplan 1. Nu hade jag det skriftlig att de var intresserade av mig fortfarande men samtidigt fick jag känslan av att jag inte var ensam på planen. Så mitt hopp både ökade och samtidigt sjönk det till en del eftersom konkurrensen ju kunde visa sig vara sådan att jag blev utan jobb.
Nu hade det gått ca två månader och jag hade börjat jobba på en restaurang på Lästmakargatan hörnan Norrlandsgatan som hette Rendezvous. Där hade jag varit gäst många gånger och nu så hände det sig att jag hamnat där för att jobba som kypare. Restaurangen var inte större än att det hade plats i en gammal femrumslägenhet och ägdes av en schweizare som själv jobbade i köket och lagade maten. Stället var känd för sina rimliga priser och sina biffar som var stora och prisvärda trots att alla visste att det var hästkött som användes. Men det gjorde inte nånting utan alla fick rikliga portioner som smakade gott och det var huvudsaken. Det var alltid mycket folk och man kände att man levde när man hade sprungit en hel lunch eller hade genomfört sitt kvällspass. Det fanns inget utrymme för att fuska så istället fick man springa lite fortare för att få ihop så mycket pengar så att det lönade sig att jobba där. I kassan stod det en österrikisk ”kärring” som var stenhård och det gick inte att lura henne det lilla minsta och hon uppförde sig som om hon ägde stället. För mig var detta enbart ett jobb för att få in lite kulor i väntan på att jag skulle få ett besked från filmbolaget.
På hemmafronten gick Annika i skolan varje dag och Leon tillbringade sin tid på daghemmet i Rudboda. Man kan verkligen säga att jag gick i väntans tider. Jag kände mig som en höggravid kvinna och väntade innerligt på förlossningen.
Dessförinnan, i början på december, skulle jag alltså delta i det möte som Sandell&von Schoultz hade inbjudit oss frilansare till. Genom sin annons ville bolaget få tillgång till fast frilanspersonal som de kunde använda sig utav i framtiden. Jag visste på den tiden inte hur det fungerade med fast- eller frilansjobb inom branschen utan jag skulle få reda på det så småningom. Nu var det alltså dags att återigen knalla upp till Johannesplan 1. När jag kom in i receptionen väntade där en hel drös med människor som alla såg undrande på varandra och alla tänkte väl precis som jag: Vem är de andra och vem konkurrerar just om mitt jobb? Sen var det dags att ta sig till ett rum som var ett kombinerat sammanträdesrum och biografsalong. Här samlades vi kring ett stort, brunt, runt bord som var försett med smörgåsar som kallades för landgångar och så stod det en flaska lättöl framför varje papptallrik samt en kaffekopp. Thore Sandell och Göran Lindström företrädde firman och Thore började med att välkomna oss alla. Han gladde sig åt att alla inbjudna hade dykt upp och sen drog han orsaken till att de sökte frilansfolk. Alla var intresserade av att sammarbeta med firman och sedan skulle alla berätta lite om sig själva. Efter det skulle Thore visa upp en film som hette ”Lågan” och var en beställningsfilm av Kockums som på den tiden var ett jättestort skeppsvarv som byggde flera supertankers i rad och det låg i Malmö. ”Lågan” hade spelats in på 35 mm film och var plåtad av Jörgen Persson som på den tiden just hade vunnit stort erkännande som fotograf till den underbart vackert filmade Bo Widerberg-filmen ”Elvira Madigan” med den söta Pia Degermark och Tommy Berggren i huvudrollerna. Filmen Lågan var mycket professionellt gjord och det kändes ju jättebra för att då förstod jag att här handlar det om ett kvalitetsbolag som jag gärna skulle vilja jobba för samtidigt så var innehållet lite tvivelaktigt för att filmens budskap skulle bli att allting var bra och det kändes inte riktigt så i verkligheten. Det var ett budskap som var betalt och beställt och godkänt av företaget Kockums och det talade om att jobbarna på varvet hade det så bra man nu kunde ha det fast de kanske själva tyckte annorlunda. Det var mycket ”Å ena sidan och å andra sidan” som var den röda tråden i filmen. Jag berättar detta för när filmen var slut så ombads vi alla att tala om vad vi tyckte om filmen och tack och lov så började utfrågningen med den kille som satt bredvid mig och fortsatte sedan åt åndra hållet runt bordet så jag skulle vara den som sist av alla skulle få klämma fram med sina synpunkter. Till saken hör att på den tiden så var ju alla filmarbetare vänsterorienterade och då skulle man ju tycka lite negativt om denna films budskap men ingen ville ju sitta här och prata negativt om filmen och samtidigt förvänta sig att få ett jobb efteråt av denna films producent. Mycket riktigt så var det ju många som trots detta inte kunde låta bli att kritisera ordentligt. Och jag slapp att göra bort mig som den första utan hade fått uppskov. Skönt att bara iaktta spelet runt bordet. Jag kände igen en del av killarna, det var enbart killar som satt runt bordet och jag kände till de flestas politiska hemvist. Mycket riktigt så blev det lite kalabalik efter att vi hade gått genom halva gruppen och så småningom insåg Thore att det var inte någon bra idé att fortsätta på detta spår utan han tackade alla och lovade att höra av sig. På väg ut i korridoren frågade jag Göran Lindström om han hade nån indikation om när det skulle kunna bli aktuellt med Scania-filmen som de fortfarande väntade på ett besked om. Han bad mig ha tålamod och han verkligen skulle höra av sig när det blev aktuellt. Det kändes lite uppmuntrande, dels att jag inte hade gjort bort mig vid utfrågningen och dels att inte beskedet hade kommit ännu och därmed kunde jag fortsätta att drömma. Jag gick därifrån lättad och hoppet fanns kvar. Jag borde klara mig i den konkurrens jag hade mött den här kvällen.
Nu närmade det sig julen 1973.
På restaurang ”Rendezvous” var det full fart som alltid denna decembermånad. Alla människor skulle gå ut och äta jultallrik eller julbord och det var mycket mer att göra på krogen än vanligt. Det innebar att det är mer stressande att klara av sitt arbetspass men man gör så gott man kan. Nu var det så att det fanns vissa rutiner som man följde. Bland annat var det lite lugnare på krogen efter att lunchen var avklarad i vanliga fall men nu så fortsatte det i samma tempo hela eftermiddagen. Den dagen skulle jag sluta mitt arbete kl. sex innan kvällsruschen skulle sätta igång. Så när jag var mitt inne i eftermiddagsserveringen och hade fullt upp med alla mina gäster bad mig den österrikiska ”häxan” i kassan att jag skulle förutom att jag sysslade med mina gäster dessutom duka upp för en beställning i det lilla extrarummet som var stängt på eftermiddagen. Jag svarade att den personal som skulle jobba med gästerna på denna beställning skulle själva duka upp sina bord och att det inte ingick i mina arbetsuppgifter och därför så kommer jag inte att göra det. Hon svarade att jag inte skall vara så fräck utan att det var hon som bestämde på det här stället. Jag tittade på henne och fick en spontan tanke: Nu får det vara nog!
Jag svarade henne att jag nu kommer att visa henne vem som bestämmer över mig. Sedan gick jag fram till de gäster som inte hade betalt ännu och bad dem att göra så. Sedan gick jag fram till ”häxan” och gjorde min avräkning genom att få fram det belopp från kassaapparaten som jag hade handlat för och sen lämnade jag in mina pengar och hon fick ta emot dem. Hon gnällde och sa att så får man inte och kan man inte göra och jag sa till henne att imorgon förmiddag ville jag ha min återstående lön inclusive semesterpengar utbetalt. Sedan klädde jag om mig till mina privata kläder. Apropå mina privata kläder, så hängde de förvarade i ett plåtskåp och det skåpet stod ca två meter bredvid den frityrapparat där man friterade samtliga pommes frites. Så tänk dig hur indränkta av fettlukt dessa kläder var när jag sedan hade dem på mig. Jag minns så väl att när jag satt i bussen på väg hem kände jag tydligt att jag hade kommit till vägs ände när det gäller min karriär inom restaurangbranschen. Jag satt längs bak i bussen eftersom jag luktade så mycket pommes frittes från mina kläder att jag ville inte utsätta mina medpassagerare för denna äckliga fettlukt. Jag bestämde mig just där och då att aldrig mera jobba på en krog som kypare. Thats it!! Dagen efter var jag på restaurang ”Rendezvous” vid elvatiden när de öppnade och krävde min lön. Först vägrade ”Häxan” men jag gav mig inte utan sa att jag inte skulle lämna stället utan att jag hade fått min löne och då insåg hon att det var lönlöst att bråka med mig eftersom jag skulle ställa till bråk inför gästerna som var på väg in till att luncha och hon ville undvika att skämma ut sig själv. Sedan kände jag att jag hade gjort det rätta och jag insåg samtidigt att jag lämnade en hel epok efter mig i och att jag nu helhjärtat skulle satsa på något helt annat.
Sen tog det några dagar tills det var dags att över julen åka några dagar till Skövde och hälsa på i Annikas pappas hem.
Johannesplan 1 härbergerade Sandell&von Schoultz sedermera kallat för Sandell-Film AB
