Nyåret 1974 firade vi hemma på Lojo med Leon genom att vi delade på en apelsinklyfta kvart över tolv på natten. Vad skulle de nya året innehålla för överraskningar åt oss. Nu hade jag ju lovat mig själv att aldrig mer sätta min fot på en krog som kypare och det innebar ju att jag behövde hitta på något annat för att kunna försörja oss tre. Annika skulle nu börja sin riktiga lärarutbildning och den skulle pågå i två och ett halvt år. Nu började jag fundera på allvar över hur jag skulle gå vidare. Jag kunde ju inte 100% räkna med att få det där inspelningsledarjobbet. Och även om jag skulle få det så visste jag ju inte hur länge det skulle vara. Många osäkerhetsfaktorer gjorde att jag måste gardera mig med något annat. Och i Sverige så går man till Arbetsförmedlingen när man behöver ett jobb. Så dit gick jag och först så skall man få en tid hos en förmedlare och sen väntar man och sedan så väntar man igen och sen så fick jag vara med på en slags test där det skulle avgöras vad jag kunde tänkas att passa till med min utbildning och med mina kunskaper. Hur fan skall dom veta när jag inte vet det själv? Men jag deltog i den leken och jag dök upp och skrev den testen och där ingick det att skriva nån form av levnadsberättelse. Och när jag väl sätter igång att berätta så har jag svårt att ta den korta versionen så jag började med att tala om min uppväxt och min tidiga barndom och jag kom in på saker som man kanske berättar för en Psykolog när man har gatt i terapi några gånger. Så jag satt där i en bänk i en skolklass tillsammans med åtskilliga andra som hade väl samma önskemål som jag nämligen att få ett bra jobb. När vi skulle lämna in detta papper tänkte jag att den som läser detta må tro att jag är redo för Beckomberga som på den tiden var ett mentalsjukhus. Men jag kände en viss lättnad för att jag hade skrivit av mig någonting som var tvungen att komma ut. Det vore intressant att få ta del av detta papper nu så här 43 år senare. Hur som helst så hade jag väl ytterligare någon kontakt med arbetsförmedlingen men vi kom aldrig så långt som till att jag fick reda på vad jag skulle satsa på för att i filmbranschen fanns det inga jobb att få med min utbildning utan då behövdes nog att jag skulle gå på Dramatiska institutet men där hade jag ju inte kommit in. Så dagarna gick och jag började inse att det kanske inte skulle bli så lätt framöver för att det behövs ju pengar för att betala hyran och maten. Apropå hyran så har jag aldrig berättad vad lägenheten som ju var en bostadsrätt kostade eller vad hyran var för den. Då skall du få höra. Insatsen som vi hade skramlat ihop till var ca 12000 kronor och månadshyran var 516 kronor incl. garage och parkeringsplats och tvättstuga. Dessutom skulle det visa sig att när vi sedan fick på sommaren ett kuvert från dom som hade byggt området där dom meddelade att det hade blivit betydligt billigare att bygga så dom förslog att alla hyresgäster kunde välja mellan att få en engångs kontantsumma åter eller så kunde dom dra beloppet från dom framtida hyresinbetalningarna. Jag tror att alla valde att få en klumpsumma tillbaka och vi fick 7000 kronor på ett bräde tillbaka och bostadsrätten på två rum och kök och bad kostade oss alltså inte mer än 5000 kronor i insats. Det skall jämföras med att en sådan lägenhet idag går för ca två miljoner kronor att köpa och då är den redan 44 år gammal.
Så jag hade nu mycket tid att ägna mig åt Leon och vi sprang varje dag till dagiset och jag hämtade honom i god tid och sen var i ute och åkte lite snowboard om det fanns snö.
En dag så sitter jag vid det fina skrivbordet i vardagsrummet och tittar ut genom fönstret och det är nu mitten på februari då telefonen ringer. Det är kring tvåtiden på eftermiddagen och jag svarar och så hör jag Göran Lindström fråga mig om jag är beredd att börja jobba som inspelningsledare för Sandell&von Schoultz för att nu har vi fått den här Scaniafilmen äntligen. Jag är redo svarar jag och sen är det bara att börja för mig och vi kommer överens om en ingångslön på 2500 kronor i månaden och att jag skulle infinna mig den första mars uppe på Johannesplan 1 klockan halvnio. Det hela tog inte mer än någon minut när det väl hände och jag skrek rakt ut i luften efter jag hade lagt på luren och dansade omkring och hela den spänning som jag hade känt undermedvetet under dom senaste fem och en halv månaderna den släpptes nu ut i rummet och nu var det upp till mig att visa att jag kunde klara jobbet som jag inte hade någon större aning om vad det innebar i verkligheten. Men det var en senare historia nu skall jag först njuta över att jag hade fått jobbet. Det var stort och åt helvete med arbetsförmedlingen dom kunde stoppa mina ansökningspapper upp någonstans. Jag hade nu hittad mig själv igen så mycket betyder det att få ett arbete som man tror på är det rätta för en. Jag var så glad att jag var tvungen att gå ut på en skogspromenad och skrika lite mera. Sen var det dags att hämta min älskade Leon från dagiset och när Annika kom hem så delade jag min glädje med henne och även hon var enorm glad åt att jag hade fått denna chans att visa upp vad jag dög till. Hon hade upplevt som om jag hade tappat sugen på sista tiden och det var ovanligt när det gällde mig.
Dom nästa två veckorna gick jag och väntade men denna väntan kändes enbart bra för att nu såg jag fram mot en konkret förändring istället för en osäker väntan som jag nu hade bakom mig.
Här följer nu en text på ca 2 A4 sidor som jag skrev hösten 2018 när jag deltog i en skrivarskola för att lära mig lite mera om att skriva sin biografi.
Uppgiften hette Vägen till jobbet!
Det dröjde tills jag var 28 år innan jag äntligen hade fått jobbet jag så gärna ville ha. Redan som fjortonåring blev jag anställd som hisspojke på stadens flottaste hotell. Det var ett drömjobb men enbart ett steg på vägen. Min mor hade övertalad mig att skaffa mig som hon sa ett riktigt yrke. Hon menade att om du väljar att bli servitör så kommer du kunna jobba nästan varsomhelst i världen. Jag tyckte det lät spännande och ett år senare flyttade jag från receptionen över till restaurangen på samma hotell. Under dom följande tre åren lärde jag mig servitörsyrket från grunden. Parallellt med arbetet på restaurangen besökte jag årligen under två månader en yrkeskola för kockar och servitörer som ledde till att jag kunde ta mitt gesällprov på våren 1964.
Nu var det dags för mitt första utlandsjobb som förde mig till Köpenhamn. Genom en kontakt fick jag ett servitörsjobb på stans mest exklusiva restaurang som låg inom Tivolis område.
Efter några oförglömliga sommarmånader stängde Tivolin sina portar och min plan var att ta mig till London via Oslo för att bättra på min skolengelska. Därefter tänkte jag mig något år i Paris och Rom för att lära mig även dessa språk. I Oslo förvandlades Londonresan på grund av pengabrist till en kortare tågresa som slutade i Stockholm. Ett tips av en kyparkompis blev början till en anställning som servitör på Grand hotel. Tanken var då att samla ihop lite kapital innan jag skulle fortsätta min gamla resplan. Men ödet ville annorlunda. Efter ett halvår på Grand så blev det fem sommarsäsonger på Restaurant Hasselbacken som ligger på Djurgården. Det svenska språket lärde jag mig på kort tid och redan skolåret 66/67 utbildade jag mig till Hotellsekreterare.
Under tiden hade jag blivit mycket intresserat av fotografering och det tillhörande mörkrumsarbetet.
Det ledde till att jag satsade på en treårig utbildning på dokumentärfilmskolan. Efter genomgången utbildning försökte jag att få ett arbete där jag kunde få användning för mina nya kunskaper. Det var lättare sagt än gjort. Ingen anställning väntade på en nyutexaminerad dokumentärfilmare och jag började istället läsa filmkunskap på universitetet ett par tre terminer. Under den tiden försöjde jag mig genom att arbeta på kvällarna som servitör. Sen var det återigen dags att leta efter filmjobb. Nu började kännas lite tungt när jag inte lyckades hitta något som passade. I en branschtidning fanns en liten annons från ett filmbolag som letade efter medarbetare. Jag kollade adressen och såg att bolaget höll till i Johanneshof som jag på den tiden förknippade med slakthusområdet. Jag skippade annonsen och brydde mig inte om att söka.
Det borde jag inte ha gjort.
Tiden gick och för att försörja mig fick jag fortsätta att arbeta som servitör på många av stans krogar. Det jobbet fanns alltid lätt att få och kändes som en trygghet men det var inte vad jag ville göra livet ut. De oregelbundna arbetstiderna med kvälls- och helgjobb passade inte mig nu när jag hade bildat familj.
Jag hade nästan gett upp tanken på att hitta ett filmjobb efter att fått nobben vid ett antal försök. Sveriges Television sökte kameramän och när jag sökte till det upptäcktes min färgblindhet. En annan gång tog jag ett frilansuppdrag som filmklippare på Rapport och där blev jag inte heller gammal. Mina färdigheter som filmklippare räckte inte till för att klara av det krävande arbete.
Det hade nu nästan gått fyra år när jag återigen hittade samma tidningsannons där dom sökte frilanspersonal till ett filmföretag. Den här gången läste jag den lite noggrannare och upptäckte att jag hade läst fel på adressen. Johanneshov visade sig vara Johannesplan och det låg mitt i stan ett stenkast från Kungsgatan. Nu agerade jag snabbt. Jag tog min cykel, begav mig till Johannesplan 1, ringde på dörren till Sandell-Fim AB och blev omedelbart insläppt till ägaren Thore Sandell. Honom visade jag mitt diplom från dokumentärfilmskolan och erbjöd mina tjänster. Alla kursämnen var tydlig listade på diplomet. Vi hade fått en allroundutbildning men egentligen var det bara en vag grund att stå på för att söka ett kvalificerat filmjobb. -Vad är det du vill göra, vad kan du eller vad vill du helst göra frågade Thore.
Jag blev överraskad av frågan och tankarna ilade genom huvudet. Vad skall jag välja? Det var en konkret fråga och nu var jag tvungen att svara snabbt. Jag ansåg att jag kunde allt och inget men kom fram till att jag inte borde välja filmfotograf för att då skulle jag bli avslöjat direkt så fort man såg mina första bilder. Nej, jag ska inte heller satsa på att bli regissör, filmklippare eller manusförfattare. Det enda jag kom i all hast att tänka på var inspelningsledare. Då kanske jag skulle ha en chans att klara mig eventuellt och inte få sparken första dagen.
Självsäkert svarade jag att min starka sida var produktions-och inspelningsledning. Jag märkte direkt att mannen mittemot mig såg nöjd ut och med ett litet leende förkunnade han att det var faktiskt så att hans bolag väntade på svar av en stor kund och om denna beställningsfilm blev av så behövde han anställa en inspelningsledare. Hoppet inom mig steg genast efter denna positiva respons och efter en kort stund ombads jag att tala med Göran Lindström som var hans produktionschef.
Göran skulle känna mig på pulsen och det klickade genast mellan honom och mig. Han kände till Dokumentärfilmskolan och flera av de lärare jag hade haft. Efter ett avspänt samtal så han att firman skulle höra av sig när dom hade fått klartecken för att sätta igång filminspelningen. Det var i början på hösten 1973. Under ett antal månader levde jag på hoppet men det minskade stadigt månad efter månad. Återigen fick jag gå i ovisshet om min framtid inom filmbranschen och hade i princip gett upp när det i mitten på mars 1974 kom ett samtal från Göran på Sandell-Film. Han frågade om jag kunde börja inom några dagar som inspelningsledare. Jag var välkommen att komma in genast och skriva kontrakt. Det blev ett bra kontrakt, en bra första film och en bra arbetsplats där jag sedan höll mig kvar i nitton år.
Redan efter några dagar på Sandell-Film kände jag att jag kommer att klara av de förväntningar som ställdes på mig. Jag minns den speciella känslan. Nu har jag äntligen landat rätt i livet. Nu har jag fått ett jobb som är så otroligt roligt att gå till varje dag. Nu kan jag andas ut. Nu börjar livet om igen. Jag kunde stolt berätta för mina medmänniskor om mitt spännande jobb som jag älskade. Att det sen inkluderade resor genom ett trettiotal länder på fem kontinenter gjorde inte saken sämre. Jag kan numera med rent samvete påstå att jag var född till att få detta jobb och bättre kunde det inte bli.
