Efter inspelningen av vinteravsnittet till Scania-filmen ”Bolero” kändes det bra att vara tillbaka på kontoret igen och ta det lite lugnare. Liksom efter varje inspelning måste jag nu skriva en inspelningsrapport där jag noggrant anger teamets medlemmar och var man har spelat in. Jag anger även övertider för min egen del så att jag kunde ta ut min övertid som en kompensationsledighet när det i perioder var lite lugnare mellan inspelningstillfällena. Därefter behöver jag göra upp med vår kamrer Stefan som har hand om ekonomin. Han får alla mina kvitton för de utgifter jag hade och även kopior på traktamentsutbetalningarna. Det gällde för mig att ha koll på saker och ting. Exempelvis kunde vi på en inspelningsresa genom Europa filma och övernatta i många olika länder och då skilde sig traktamentssumman ibland från dag till dag och land till land på grund av att handelskammaren räknade varje år fram nya tariffer för traktamenten. Det blev alltid en viss procedur att återlämna alla kontanta pengar som blev över efter en inspelning. Det gällde att redovisa i kontanter innan jag först efter många år skulle få ett kontokort i min hand. Sen fanns det alltid sysselsättning för mig i firmans filmarkiv genom att förbättra ordningen på hyllorna. Rekvisita från de olika produktionerna kunde samla damm i ett hörn och även den fick man hålla ordning på. I en påse låg det 12 st original fotbollströjor från det svenska landslaget kvar i våra hyllor. Så småningom hamnade en hel del av dem hemma i min garderob och även Leon fick ha en av tröjorna som nattskjorta. Han tyckte det var festligt med det vackra emblemet på bröstet. Jag började bli varm i kläderna och började trivas riktigt bra. Jag minns fortfarande den gången jag fick en ingivelse under en joggingrunda på Lidingö. Jag älskade att springa i synnerhet under en förberedelseperiod inför en krävande inspelning. Jag var på väg uppför en backe och kom på en hel del olika saker som jag skulle införskaffa inför nästa inspelning. Plötsligen kom jag att tänka på att jobbet som jag hade fått och som jag bara i detta ögonblick på min fritid var sysselsatt med ju faktiskt var roligt. Framförallt kände jag att jag kunde klara av detta jobb. Jag insåg att nu hade jag ett jobb som jag kunde räkna med att kunna behålla ända tills något hände som jag inte kunde påverka. Om jag skötte mina kort rätt så kunde jag se fram emot en härlig framtid. Den känslan var så omedelbar och stark och jag är glad att jag kunde uppmärksamma den så glasklart.
Den upplevelsen går bara att jämföra med ett liknande tillfälle trettiotvå år senare. Det var när jag satt i SCA´s flotta firmabil, som jag alltid använde som min egen privatbil, på väg söderut från stan mot Mörkö. Då jag precis passerade Ericsson huvudkontor kom jag att tänka på att jag dagen innan hade gjort upp en deal med SCA´s personalchef Rhodiner som gick ut på att jag redan kunde gå vid fyllda sextio år i avtalspension. Det vill säga att jag var från och med detta datum en fri man och behövde aldrig mer tänka på att arbete för någon annan för att få min månatliga inkomst. Plötsligt blev jag så oerhört medveten om detta faktum så att jag vrålade högt i bilen. Vakna upp! Du är en fri man och har nu hela ditt arbetsliv bakom dig! Och du har nu en nästan oändlig tidsrymd framför dig innan det är dags att gå vidare. Alla dessa gånger man hade varit osäker på var man skulle hamna i ”arbetets stora roulett” och alla dessa gånger man hade varit osäker på om Sandell Film skulle klara sig en period till innan det så småningom efter sexton lades ned. Därefter hade jag varit arbetslös ett tag. Visserligen med betald månadslön men ändå med osäkerheten inför var jag skulle hamna härnäst. Så visst var det stort att få uppleva båda dessa två tillfällen och vara så exakt medveten om när det hade hänt.
Denna vår började en ny teknik utvecklas. Plötsligt blev ordet VIDEO på modet. Kunderna tyckte att det var praktiskt att kunna visa upp sina egna filmer utan att man hade tillgång till en egen biograf utan bara kunde stoppa en videokassett i en bandspelare och sedan titta på den i lugn och ro när som helst och varsomhelst. Så nu började vi överföra en hel del av de filmer som vår firma hade producerat på 16mm eller 35mm till videoformat. I samband med att jag hjälpte till med detta fick vi kontakt med ett litet bolag som kallade sig Galaxy och drevs av en ung kille som sedan gick vidare och så småningom sålde sitt bolag till en mycket kapitalstark ägare. Man kan säga att han var en föregångare till senare tidens entreprenörer som gjorde en massa pengar på att vara först med att utveckla en bra idé i snabb takt och sedan sälja den vidare till ett stort bolag. Det var kul att följa denna killes karriär och ha varit med när han fortfarande var en mindre företagare. Vi spelade även in den första egna videoproduktionen i hans lilla studio och fick då upp ögonen för denna teknik och även Thore Sandell var snabb med att inse att detta borde man satsa på vilket han gjorde genom att snabbt köpa upp ett videobolag som hade sitt säte i Lund. Thore bad ägaren att flytta till Stockholm och ingå i hans egen koncern under namnet AB Television. Dit medföljde två killar och en tjej som hette Barbro. De tog med sig sin teknikutrustning i form av en liten inspelningsstudio med två TV-kameror och ett litet bildmixerbord med några monitorer samt lite ljudutrustning. Köpet kändes då rätt i tiden men i efterhand kan man säga att det var lite i tidigaste laget. Det köpet innebar att vi behövde få mer lokaler och det visade sig att det fanns en chans att få sådana i källaren på Jonnesplan 1. Det tog en stund att få till det kontraktet och den 1 oktober skulle vi få flytta in där. De som skulle flytta till källaren var Tage som ju hade hand om skoldistributionen rent fysiskt och vidare skulle Göran och jag flytta ned ”under jord”. Lokalerna var charmiga men dessvärre utan fönster. En enda hiss ledde ned till källaren men ingen använde trapporna dit ner av någon anledning. Vidare ställde vi TV studion och ett filmklippbord ner i källaren tills vidare. Men mer om det senare. Än så länge fick vi hålla till ”ovan jord”.
Den 25 april fick jag för första gången vara med på årets reklam filmtävling. Som visningslokal valdes biografen Palladium på Kungsgatan. Det visade sig att en av Sandellfilmerna valdes som bäst i den viktigaste klassen och det var den sista filmen i en trilogi, ”Farsanfilmer!” som vi producerade åt försäkringsbolaget Skandia. Odert von Schoultz hade skrivit manus, regisserat och klippt alla tre filmerna.
Odert var inte med vid prisutdelningen utan Thore Sandell som producent tog emot folkets jubel som vanligt. Jag fick nu upp ögonen för hur stor den här så kallade beställningsfilmbranschen var. Filmerna var uppdelade i många olika klasser och även videoproduktioner och stillbildsfilmer var med i tävlingarna. Det var kul att få vara en del av denna bransch.
En dag fick jag ett samtal från min hyresvärd i Gamla Stan Herr Axel Kampf och han ville möta mig i där i min lägenhet som Annika och jag fortfarande använde för att ibland övernatta i. Ibland hyrde vi ut ett av rummen till någon som behövde ett övernattningsställe för en kortare tid. Jag blev nyfiken på vad värden ville men han var förtegen och ville inte säga vad det handlade om. Så vi sågs där en förmiddag kvart över elva i min lägenhet. Han kom in och slog sig ned och började peka på ett ställe i rummet ner mot golvet.
-Där vill jag ta upp ett hål och sätta in en trappa som leder ned till Fru Johannsons gamla rum. Det låg under mitt vardagsrum.
-Jaha sa jag och var kommer jag in i bilden? frågade jag. Sen menade han att det är de vi skall tala om nu. Det var inte så länge sen som han försökte att bli av med mig när han påstod att jag hade hyrt ut till andra utan lov. Men det kunde han inte bevisa vid det tillfället så den planen sprack och nu hade han klurat ut något annat. Axel Kampf ville själv flytta till sitt eget hus i Gamla Stan nu när han var på väg att gå i pension och när han märkte att det blivit allt mer populärt att bo i Gamla Stan. Så nu kom han med ett fantastiskt fint förslag. Han ville byta lägenhet med mig. Han bodde på Kungsholmen vid Pontonjärsgatan i en tvårumslägenhet med bad och kök och balkong högst uppe i ett hus med fem våningsplan och utsikt mot Riddarfjärden och Västerbron. Han ville byta rakt av men det skulle ske via ett triangelbyte som han invigde mig i. Därför skulle jag omedelbart följa med honom till Söder och en viss adress där jag skulle få se den lägenhet som var involverad i bytet. Visningen var enbart för syns skull. När jag hade tittat på lägenheten enbart utifrån sa han att han skulle kontakta mig när det var dags för mig att skriva kontrakt på hans Kungsholmslägenhet. Sen skildes vi åt och jag återvände till min arbetsplats. Det hela hade tagit en timme och nu skulle jag få hyreskontrakt till en flott lägenhet på Kungsholmen med öppen spis och med fin utsikt. Jag gick leende omkring hela den återstående eftermiddagen. Tills vidare behövde jag enbart flytta ut ur vardagsrummet sa han för hans två gubbar ville börja omgående med jobbet att såga upp golvet för att kunna bygga trappan. Jag flyttade ut mina saker från vardagsrummet den 17 maj och ställde in dem i sovrummet tills vidare. Sedan så skulle det dröja ända tills den första september tills jag flyttade ut ur sovrummet och till hans fina lägenhet på Kungsholmen med de möbler som jag hade kvar i Gamla Stan. Hyran på Kungsholmen var låg så jag hade fortfarande råd att ha kvar både Lidingölägenheten och denna lya i stan. Det var annorlunda på den tiden med tillgång till bostäder. Jag hade ju en fenomenal tur som nu hade fått denna lya. Han kunde ju ha trasslat och försökt att få mig ut ur huset utan att erbjuda mig något annat men det skulle ha tagit alldeles för lång tid för honom.
Good Shit happens!!
