Under mars månad började jag arbeta med en mycket ovanlig inspelning. Jag fick möta en kraftfull person i fyrtiofemårsåldern som hette Tor Erik Flyckt . Han var manusförfattare, regissör, klippare och han var duktig på att teckna, komma med idéer och göra förtexter osv. Han var född i Jukkasjärvi 1930 och en riktigt norrlänning som hans fru My alltid kallade ”min lapp” och menade att han hade lappblod i sig. Tor Erik visade mig ett manus som han hade skrivit och förklarade hur den färdiga produktionen skulle se ut i slutändan. Det skulle inte bli en film utan ett bildband dvs en stillfilm som visas på en duk genom att två Kodak Karusellprojektorer med hjälp av övertoningar visar stillbilder. Samtidigt hörs olika effektljud tillsammans med en speakertext och eventuellt musik. Allt låter relativt nytt för mig och det skulle bli jätteintressant och lärorikt att jobba med denna inspelning. Den andra mannen som deltog vid detta möte var en stillbildsfotograf tillika filmare och den mannen hette Ulf Holmstedt . Uffe som han kallades var ett proffs ut i fingerspetsarna som fotograf. Han var enormt duktig och trevlig och uppförde sig alltid som en glad lax. Han och Tor Erik var bra kompisar och båda kom från landets nordliga trakter men politiskt befann de sig på motsatt sida. Tor Erik var ”socialisten” och Uffe var ”kapitalisten”. När jag sitter här den 13 februari 2017 googlar jag på Ulf Holmstedt och får fram en intervju med Uffe som Tyresö föreningsradio hade gjort med honom år 2012. Det är ett tragiskt dokument som avslöjar att han på gamla dagar har blivit av med hela sitt sparkapital på åtskilliga miljoner svenska kronor som en bedragare lyckades lura av honom genom att lova 10% i ränta på kapitalet. Uffe erkänner själv att orsaken var en kombination av godtrogenhet, dumhet och girighet. Dessutom berättar han om hur han blivit bedragen av sin älskade hustru som försvann med en kille som var hemma hos honom för att måla om hans hus när han var bortrest på reportagejobb. Han är nu 83 år gammal och har de sista åren inte tänkt på något annat än sina olyckor här i livet. Tänk att till och med hans två barn har sagt upp bekantskapen med honom! Vilket enormt tragiskt öde för den glada laxen Uffe som var en yrkesman av första rang och hade slitit hårt under hela sitt långa yrkesliv. Uffe och jag skulle jobba ihop på många filmjobb under de följande åren. Nu satt vi här, Tor Erik, Uffe, jag och den kvinnliga producenten för den produktion vi skulle bekanta oss med. Hon hette Vivian Rössner och arbetade som fast anställd producent för Sandell&von Schoultz. Genom sina kontakter i näringslivet hade hon ”raggat” vilket betyder ”sålt in” detta uppdrag för ett läromedel som både innehåller en stillfilm och skrivet material och hade skolan som målgrupp. Vår firma hade som sagt en läromedelsavdelning under namnet Samhälle och Skola som både producerade och distribuerade läromedel för att distribueras till landets skolor. Läromedlen sponsrades av näringslivet och erbjöds sedan gratis till skolorna genom en filtrerad effektiv distribution som riktades i början på varje termin till respektive facklärare i de ämnen som produktionen var anpassad till.
Här sitter vi och Tor Erik har alltså skrivit ett manuskript och berättar nu för oss andra hur det hela är tänkt att spelas in. Handlingen är i korta drag att en kille i tjugoårsåldern har fått sin första egna bostad som är en enrumslägenhet i en förort och det vill han fira genom att bjuda in sina kompisar från teaterskolan på en inflyttningsfest. Lägenheten har just då inga möbler förutom en liten studsmatta som kompisarna har tagit med sig.
Under festen är det bra stämning och alla diskuterar hur lägenheten borde möbleras. Det är även ett möbelinstitut som ger åskådaren goda råd om hur det skall gå till enligt vissa regler som är bra för konsumenten. Produktionen får namnet ”Möbelettan”.
Nu gäller det att dels hitta en lägenhet som står tom och passar för vårt ändamål och sen gäller det att hitta ett gäng på åtta ungdomar förutom huvudpersonen samt diverse rekvisita som till exempel en studsmatta och lite annat. Den uppgiften förväntas det att jag som inspelningsledare tar hand om. Dessutom anförtros jag att spela in ljudet i samband med inspelningen. Det kallas för effektljud och består mest av diverse ljud som uppstår när ungdomarna festar och spelar gitarr och sjunger. Vi bestämmer en inspelningsdag och planerar hela inspelningen eftersom Uffe arbetar som frilansfotograf åt vår firma och han måste veta vilka tider han kan arbeta åt oss. Efter en timme är detta första möte avklarat och jag får med mig ett papper med en del adresser och mina egna anteckningar från mötet. Glömde nämna att mötet hölls i företagets stora mötesrum även kallat biografen. Rummet fylls till sin helhet ut av ett stort runt, brunt bord med plats för ca 13 stolar. Ena väggen i rummet domineras av gardiner framför två stora fönster mot Johannesplan och en av kortväggarna täcks av en stor biografduk medan väggen mittemot har en inglasad öppning mot projektorrummet. Dessutom finns det en ställning med diverse videobandmaskiner och en stor TV- monitor högst upp. I denna ”biograf” hålls alla möten som inte försiggår i de mindre kontorsrummen. Bland annat har vi varje fredag ett så kallat fredagsmöte där samtliga anställda förväntas närvara och där vi gemensamt äter en landgång och dricker kaffe tillsammans innan vi går igenom vad som är på gång i firman. Där får alla berätta vad de håller på med och hur det ser ut med diverse beställningar tillika produktioner som är pågående. Vid mitt första deltagande i ett sådant fredagsmöte blev jag presenterad för alla andra medarbetare och det blev oklart hur jag skulle kallas för dels florerade namnet George på mitt betyg från Dokumentärfilm-skolan och dels så var jag tvungen att ange mitt riktiga namn till kamrern som skötte löneutbetalningarna. Thore frågade mig vad jag egentligen hette eller ville bli kallad och jag svarade att jag är döpt till Ägid som härrör från namnet Ägidius men har alltid kallats för George här i Sverige. Då bestämde de att Ägidius var ju ett jättefint namn och det ville de kalla mig och det var jag nöjd med så nu är det Ägidius som jobbar på Sandell&vonSchoultz.
Efter produktionsmötet för ”möbelettan” var det bara att sätta igång och börja jobba men var skulle jag sitta? Detta var min andra vecka och veckan innan var jag mest ute på språng men nu behövde jag en plats att sitta på och kunna ringa telefonsamtal ifrån. Göran hade inte plats för mig till en början för han var tvungen att städa ut sitt rum först och det skulle inte gå på en kvart. Så jag fick dela rum med Tage i filmprojektor-rummet där Tage hade sin arbetsplats. Han var projektor-maskinist och skötte dessutom distribution av alla filmer som skulle lånas ut till skolorna. Han var en skön äldre farbror i sextioårsåldern som hade jobbat på en annan filmfirma innan Thore hade hittat honom och gjort honom till sin personliga ”tjänare”. Förutom det hade han allt annat att sköta men Tage Blom tog det alltid med ro och han rökte sina cigarrcigaretter. Han körde en liten italiensk Fiat, en sportbilsvariant med öppet tak. Tage var mycket omtyckt och gjorde alla glada med sin närvaro. Jag blev snabbt vän med Tage och det var inget som helst problem med att dela hans lilla rum när jag behövde sitta där och planera och ringa diverse samtal. Ett litet skrivbord stod framför fönstret. Rummet var lågt i tak för att golvet var upphöjt en meter för att projektorerna skulle hamna rätt i förhållande till biografduken i de angränsade rummet.
Så nu sitter jag där iTages rum och bakom min rygg håller han på med att spola igenom alla skolfilmer som skickas ut varje dag till skolorna med post. I samband med att Tage lämnar filmerna till posten hämtar han lika många därifrån och innan de sedan skickas ut igen måste han noggrant spola igenom dem för att se om de fortfarande är i bra skick. Radion är alltid på hos Tage men jag lär mig snabbt att koncentrera mig trots P3 skvalet i bakgrunden. Glömde nästan nämna Anna Lena som är från Skåne och är Thores moster. Hon håller ställningen i köket där hon alltid sörjer för att det finns nykokt kaffe förutom att hon dukar fram inför kundmöten och ser till att det finns nybakade bullar tillhands. Hon är en fin gammal dam med vitt hår och har hittat sin plats här i livet nära sin brorson Thore som är som en gammal patriark som bryr sig om de sina.
Nu sitter jag här och börjar fundera över hur jag skall få tag på ett gäng ungdomar till denna inspelning. Det gäller att ha fantasi och även att inte vara rädd för att fråga vem som helst om vad som helst som har att göra med det jag vill ha besked om. Så när jag frågar Göran som jag har informerat om att jag nu håller på med denna inspelning och att jag behöver ett gäng ungdomar så tipsar han mig om att jag kan vända mig till Kalle Flygares Teaterskola här i Stockholm och där försöka att få ihop ett gäng elever som vill ställa upp som statister. Jag tar reda på hur mycket vi kan betala dem som statistgage för en dags medverkan och ringer sedan upp rektorn på skolan som gärna åtar sig att kolla upp möjligheten om att hans elever får ta en dag ledigt för detta ändamål. Efter ett positivt svar åker jag till skolan och väljer ut ett gäng på åtta elever, både pojkar och flickor, som mer än gärna är med på noterna och efter överenskommen tidpunkt och storlek på betalningen så övergår jag till att leta efter den viktiga studsmattan som skall finnas på plats. Jag minns att det fanns en sådan på min son Leons daghem på Rudboda så när jag hämtar eller lämnar honom nästa gång så gör jag upp med dem på daghemmet att jag får låna den om jag lämnar över en liten present i form av en stor tårta till alla barnen. Under tiden väntade jag på information om den lägenhet som vi skulle använda under inspelningen. Via Tor Erik får jag reda på att vi har fått ytterligare ett napp och kan nu åka söderöver mot Brandbergen som befinner sig långt, långt ute i trakterna kring Handen. Tor Erik och jag lånar Stefans lilla folka och tar oss ut mot Brandbergen. Jag minns att det snöade lätt på vägen dit ut och att jag som vanligt hade svårt att orientera mig. Vi hade redan tittat på en lägenhet i Solna trakten men den dög inte eftersom utemiljön däromkring inte passade regissören. Tor Erik hjälpte till med att vi så småningom kom fram och vi kollade in lägenheten som en vaktmästare som vi hade ett avtalat möte med hade öppnat åt oss. Perfekt för det vi var ute efter tyckte Tor Erik och vi gjorde upp med vaktmästaren om att vi skulle behålla nyckeln tills inspelningen var avklarat. Inga problem för den stod tom för närvarande. Glada över att vi hade klarat av denna viktiga punkt i planeringen käkade vi lunch någonstans på väg tillbaka in till stan. Så inom loppet av en vecka hade vi fått ihop alla dessa pusselbitar och var nu redo för inspelningsdagen.
Nu kontaktade jag Uffe och Vivian i sin egenskap av producent och meddelade att vi skulle mötas på inspelningsdagen på Johannesplan och sedan ta oss därifrån mot Brandbergen med Uffes egen bil. Jag körde den folkabuss som vi hade hyrt in för den här inspelningen. Tor Erik, Uffe och Vivian åkte i Uffes bil och jag skulle på vägen ut ur stan passera Slussen och där ta med mig hela gänget statister från teaterskolan. Alla var på plats när jag mötte upp dem vid Slussen och sedan så var vi på väg. Redan i bussen var de på ett förväntansfullt och gott humör. Kring niotiden var vi alla på plats och Tor Erik höll ett litet anförande och alla fick en bild av vad stillfilmen handlade om. Vi var igång. Det var intressant att se Tor Eriks regi och samspelet mellan honom och fotografen Uffe som hade med sig lite lampor för så här års var det inte så mycket ljus varken ute eller inne.
I början av inspelningen tittade Vivian på men satte sig sedan i köket på en av våra utrustningslådor och förberedde sin morgondag. Hon skulle redan samma kväll till Köpenhamn och där vara med på ett viktigt mötte där hon skulle föreläsa.
Framåt lunch bjöd firman på mackor som jag hade tagit med mig från Johannesplan där det fanns ett lite kafé som hette Popps. Där fanns för övrigt ett flipperspel som användes flitigt vid varje lunchbesök av många ”Sandellare” men därom mera senare.
Alla fick en stor macka för det fanns inget matställe i närheten där man kunde slinka in och äta lunch. Medan alla statister äter sin macka utanför huset och spelar lite boll så händer följande. Det är när Vivian, Uffe, Tor Erik och jag är i vardagsrummet och pratar lite med varandra om hur inspelningen går som Vivian plötsligen ställer sig upp på den studsmatta som står en bit ifrån dörren som leder ut till hallen. Hon hade tagit av sig sina skor och började hoppa lite lätt och det såg lite komiskt ut för att hon var rätt lång för att vara kvinna och när hon sedan hoppade snabbare och började skratta så fick hon förmodligen ett felsteg och trampade lite snett med resultatet att hon flög med hög fart mot den övre delen av dörrkarmen med sitt huvud före. Det lät inte bra alls och hon ramlade med ett högt skri rakt ned baklänges på det hårda linoleum golvet. Där låg hon först på rygg och stirrade rakt upp i luften men började snart röra på sig när hon försökte ta sig upp från golvet. En större ansamling av hennes röda blod låg nu runt hennes huvud och både Uffe och Tor Erik försöker nu hålla henne nere på golvet för att de anser att det är skadligt för henne att ta sig upp från golvet med sitt starkt blödande sår. Jag står där som förstenad och undrar vad jag skall göra? Var skall jag börja? Jag måste ju ringa efter en ambulans är min första tanke. Vi befinner oss i en miljö som ingen av oss känner närmare till. Det var före mobiltelefonernas intåg. Jag meddelar de andra att jag springer iväg för att ringa efter en ambulans. Inga protester så jag är säker på att vi alla är överens. Sen ringer jag på hos några grannar. Det tar lång tid innan någon vågar öppna dörren och efter det att jag fick fram mitt ärende får jag låna telefonen och ringer ambulansen. Jag får hjälp med att förklara var vi är exakt och de frågar en massa saker och jag ber dem att skynda på så mycket det går. Sen springer jag ned för trapporna och tittar till Vivian som fortfarande hålls stilla av pojkarna nere på golvet. Jag meddelar att hjälp är på väg men ingen vet hur länge det kommer att dröja. Jag upplyser nu statisterna om att inget kommer att hända innan ambulansen har hämtat Viviane. De förstår att det handlar om en ovanlig situation och att vi alla bör göra vårt bästa för att lösa problemet. Jag går nu ut en bit från porten för att ta emot ambulansen och snabbt visa dem till rätt plats och där står jag och huttrar och väntar och väntar och börjar nästan ge upp när jag äntligen hör en siren. Det har tagit 45 minuter sedan jag ringde för dem att ta sig hit. Sen sliter de ut en bår och tar med den in lägenheten som tack och lov ligger i bottenvåningen. Där förklarar vi snabbt vad som hänt och visar på bakhuvudets stora sår. De lägger Vivian försiktigt på båren och jag bestämmer att jag följer med henne till sjukhuset. Blodet har stoppats upp under tiden men Vivian är lätt förvirrad och bubblar under större delen av den tid vi är på väg om att hon inte kan åka till Köpenhamn och att jag skall meddela Köpenhamn detta så fort som möjligt. Vi är nu på väg till Danderyds sjukhus och jag sitter bredvid Vivian och försöker att lugna henne så gott jag kan. Efter ca 40 minuter kör vi in på akutavdelningen och Vivian rullas in på båren till mottagningen. Jag ger diverse uppgifter till personalen i receptionen och sedan får jag höra att hon skall läggas in vilket jag tycker låter självklart efter den smäll som hon fått i bakhuvudet. Jag tänker nu att det är bäst att jag tar en taxi in till Johannesplan och meddelar vad som har hänt henne. När jag sedan anländer dit så är klockan precis halvtre och då brukar personalen dricka kaffe tillsammans i biografen. Så jag berättar där för alla vad vi varit med om och att Vivian nu ligger på sjukhuset och att hon är illa däran och ber någon att ta kontakt med henne och även avbeställa hennes deltagande i Köpenhamn. Sen häller jag i mig en snabb kopp kaffe och tar sedan en taxi ut till Brandbergen där filmteamet under tiden har torkat upp allt blod från golvet och fortsatt med inspelningen. Så när jag anländer dit sitter alla i en ring på golvet och en kille spelar gitarr och alla sjunger och man kan inte tro att för två timmar sedan så höll en människa på att dö här på samma golv som de nu sitter på. Jag tar genast fram bandspelaren och tar upp ljudet som vi skall använda sedan vid mixningen. Det blir snart mörkt ute och vid sextiden kör jag alla statister förutom den killen som har huvudrollen tillbaka till stan med Folkabussen. Innan jag lämnar dem så får alla sitt statistgage som på den tiden var ca 150 kr och de kommer säkert ihåg den här inspelningen fortfarande kan jag tänka mig. En del av de statister tillika teaterskolelever som var med den dagen har jag träffat senare i andra sammanhang.
Därefter åkte jag tillbaka till Brandbergen för att vara med vid slutet av inspelningen. Vi skulle ta en bild där man ser att gatlyktan är tänd och att den irriterar vår huvudrollsinehavare när han så småningom skall sova. Då kommer det behövas gardiner. Sen är det dags att packa ihop och städa upp lägenheten innan vi alla tar oss hemåt. Jag tar med mig Tor Erik och pojken som hade huvudrollen. Uffe som har egen bil bor iTyresö och har inte så långt hem. Dagen efter lämnar jag tillbaka studsmattan till Leons daghem och bjuder på en tårta innan jag åter tar mig till kontoret på Johannesplan. Jag var ordentligt nyfiken på hur det hade gått med Vivian på sjukhuset men var i den fasta tron att någon på kontoret hade tagit hand om hennes situation. Men när jag kom in till dem visar det sig att en timme efter det att jag hade varit inne på kontoret gårdagens eftermiddag så dök Vivian upp där. På egen hand och alldeles ensam hade hon tagit en Taxi till Johannesplan. Jag fick en smärre chock för det var det sista jag hade trott kunde hända henne i det tillstånd hon befann sig när jag lämnade henne. Men man skall aldrig bli förvånad. Ändå så undrade jag över hur sjukhuspersonalen kunde låta henne ta sig ensam från akuten när de sagt till mig att hon skulle bli inlagd. Sedan visade det sig att hon behövde vara hemma några dagar innan hon kände att hon kunde jobba igen. Under tiden hade vi ytterligare en inspelningsdag för den här stillfilmen. Vi skulle in på tre möbelvaruhus i stockholmstrakten och där fotografera diverse möbler i olika stilar. Jag hade svårt att tro att vi skulle hinna det på en dag men med Uffe och Tor Erik så gick det ”som i en dans”. Nu var det bara att lämna tillbaka hyrbilen och sedan var inspelningen över för min del. Det återstod för Tor Erik att göra ett bra program av allt det inspelade och det lyckades han med som vanligt. När Vivian var tillbaka efter några dagars frånvaro var hon tacksam mot oss i teamet som hade tagit så bra hand om henne. Hon mindes i synnerhet hur jag hade tröstat henne under hela ambulansfärden. Det var en dramatisk och intensiv inspelning och jag hoppades att det inte alltid skulle bli på det här sättet. Sedan gick den här stillfilmen ”Möbelettan” under ett antal år ut till skolorna där ungarna skulle lära sig hur man kunde möblera upp sin första lägenhet och vad man ska tänka på när man gör det. Ett nyttigt program hade blivit till. Och jag hade lärt mig en hel del under de här intensiva dagarna. Framförallt hade jag blivit imponerad av Uffe och Tor Erik som yrkesmän.
